El botxí de Borneo (Pityriasis gymnocephala) és una espècie d'ocell, única del seu gènere i de la família Pityriaseidae, que pertany a l'ordre dels passeriformes. És una espècie enigmàtica i poc comuna de la selva tropical de Borneo.
Ocell endèmic de Borneo, viu a les terres baixes fins als 1.200 m, encara que la distribució és escassa, irregular i impredictible. Es troba tant en boscos primaris i secundaris de terres baixes, boscos pantanosos, incloent-hi la torba, boscos mixtos i manglars.
Les relacions d'aquesta espècie han estat controvertides. De vegades, s'ha col·locat en els prionòpids, cractícids, artàmids i còrvids.
És una espècie sociable que es mou en petites manades de 6-10 aus sorolloses, pel dosser superior i mitjà del bosc, de vegades acompanyats d'altres grans aus forestals. Els seus moviments en el dosser són lents i pesats, i vola amb una ràpida i superficial batuda d'ales.
S'alimenta principalment d'invertebrats grans, especialment ortòpters, escarabats, lepidòpters, cigales, tèrmits i aranyes que pleguen del fullatge dels arbres, branques i troncs. També mengen petits vertebrats i fruites.
La conducta reproductora és poc coneguda.
La principal amenaça és la destrucció de l'hàbitat per tala dels boscos de les terres baixes primàries i la crema de boscos pantanosos de torba. L'espècie ha patit gairebé amb tota seguretat una disminució de la població. No obstant això, també habita en els boscos en els vessants menys afectats.
El botxí de Borneo (Pityriasis gymnocephala) és una espècie d'ocell, única del seu gènere i de la família Pityriaseidae, que pertany a l'ordre dels passeriformes. És una espècie enigmàtica i poc comuna de la selva tropical de Borneo.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Cigydd gwrychog (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cigyddion gwrychog) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Pityriasis gymnocephala; yr enw Saesneg arno yw Bornean bristlehead. Mae'n perthyn i deulu'r Cigyddion (Lladin: Laniidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. gymnocephala, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.
Mae'r cigydd gwrychog yn perthyn i deulu'r Cigyddion (Lladin: Laniidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Cigydd cynffonhir Affrica Urolestes melanoleucus Cigydd cynffonhir pigfelyn Corvinella corvina Cigydd helmog penwyn Eurocephalus anguitimens Cigydd helmog tinwyn Eurocephalus ruppelliAderyn a rhywogaeth o adar yw Cigydd gwrychog (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cigyddion gwrychog) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Pityriasis gymnocephala; yr enw Saesneg arno yw Bornean bristlehead. Mae'n perthyn i deulu'r Cigyddion (Lladin: Laniidae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. gymnocephala, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.
Der Warzenkopf oder Kahlkopfwürger (Pityriasis gymnocephala) ist die einzige Art in der Familie der Warzenköpfe aus der Ordnung der Sperlingsvögel. Die Vögel werden etwa 25 cm groß und sind auf Borneo endemisch.[1]
Es sind große, schwärzliche Vögel mit rot gefärbtem Kopf und stämmigem Körper. Oberhalb der Augen ist der Kopf mit dicken haarähnlichen und gelb gefärbten Hautauswüchsen bedeckt. Die Geschlechter sind einander sehr ähnlich; Weibchen haben etwas mehr rot gefärbte Federn auf der Brust. Die Flügel sind lang und breit und am Ende abgerundet. Der Kopf ist relativ zum Rumpf groß, der Hals ist kurz und dick. Der kräftige Schnabel endet in einer hakenförmigen Spitze. Beine und Zehen sind kurz und kräftig.[1]
Der Warzenkopf lebt in Torfmoorwäldern, Mangroven, Primärwäldern, Bergwäldern und Akazienplantagen. Er ernährt sich von großen Insekten, wie Laubheuschrecken, Zikaden und Stabheuschrecken, anderen Wirbellosen und kleinen Wirbeltieren, z. B. Echsen und Frösche. Außerdem werden in kleinen Mengen Früchte verzehrt. Über die Brutbiologie der Vögel ist bisher so gut wie nichts bekannt. Die nasalen und gutturalen Töne der Vögel erinnern an Amphibienrufe.[1]
Der Warzenkopf wurde 1836 durch den niederländischen Zoologen Coenraad Jacob Temminck erstmals wissenschaftlich beschrieben. Im Jahr 1839 führt der französische Naturforscher. René Primevère Lesson die Gattung Pityriasis für die Art ein, die seitdem monotypisch geblieben ist. Die Verwandtschaftsbeziehungen der Art waren lange umstritten und im Laufe der Jahre wurde der Warzenkopf sieben verschiedenen Vogelfamilien zugeordnet, darunter den Würgern (Laniidae), den Schwalbenstarverwandten (Artamidae), den Staren (Sturnidae), den Timalien (Timaliidae) und den Vangawürgern (Vangidae). 1951 stellten der deutsch-amerikanischer Biologe Ernst Mayr und der US-amerikanische Ornithologe Dean Amadon die Familie Pityriaseidae ein. Nach neueren (2006) Erkenntnissen stellt man sie in die Nähe der Ioras (Aegithinidae), Buschwürger (Malaconotidae) und Afrikaschnäpper (Platysteiridae) in die Überfamilie Corvoidea, die zu den Singvögeln gehört.[1][2]
Der Warzenkopf oder Kahlkopfwürger (Pityriasis gymnocephala) ist die einzige Art in der Familie der Warzenköpfe aus der Ordnung der Sperlingsvögel. Die Vögel werden etwa 25 cm groß und sind auf Borneo endemisch.
The Bornean bristlehead (Pityriasis gymnocephala), also variously known as the bristled shrike, bald-headed crow or the bald-headed wood-shrike, is the only member of the passerine family Pityriasidae and genus Pityriasis. It is an enigmatic and uncommon species of the rainforest canopy of the island of Borneo,[2] to which it is endemic.[3]
The relationships of this species have been controversial. At times it has been placed in the Prionopidae, the Cracticidae, the Artamidae or the Corvidae.[4][5][6] A more recent suggestion has been to include it in the Tephrodornithidae, a new family that includes Hemipus and Tephrodornis.[7]
The bristlehead is a medium-sized (25 centimetres (9.8 in) in length) black or dark grey bird, with red thighs and a red head, throat and neck, with grey ear-coverts and a featherless yellow crown. There is a white wing-patch, visible in flight, and females also have red spots on the flanks. It has a massive heavy black hooked bill and a short tail, giving it a chunky appearance. The crown is covered by short (3–4 mm) yellow or straw-coloured skin projections like bare feather shafts, hence the name 'bristlehead'. Juveniles have black thighs, red ear-coverts, a red eye-ring, just a few red feathers on the head and undeveloped 'bristles'.[8]
It is a noisy species making a variety of unmusical calls, including distinctive high-pitched nasal whining notes interspersed with harsher notes, chattering noises, whistles, honks and chortles.[2][4]
The bristlehead is endemic to the island of Borneo, throughout the lowlands of which it has been recorded up to 1200 m asl, though its distribution is sparse, patchy and unpredictable. It may be found in both primary and secondary lowland forests, including peat swamp forests, mixed dipterocarp forests and mangroves.[4]
The bristlehead is a sociable species which often moves steadily in small garrulous flocks of 6–10 birds in the mid and upper canopy of the forest, sometimes accompanied by other large forest birds such as malkohas, babblers, drongos, trogons, woodpeckers and hornbills in mixed-species feeding flocks. Its movements in the canopy are slow and heavy and it flies with a fast, shallow wing-beat.[2][4]
Bornean bristleheads are primary consumers. They feed on small plants, fruits and vegetable.
Breeding behaviour is largely unknown, though an oviduct egg was described as being white with grey and brown spots and with dimensions of 31 x 25 mm. A sighting of two apparent females feeding a fledgling has been interpreted as suggesting communal breeding. Birds have also been seen in flight carrying nesting material.[4]
The main threat to the bristlehead comes from habitat destruction through logging of lowland primary forest and burning of peat swamp forest, and the species has almost certainly undergone a population decline. However, it also occurs in less affected forests on slopes so is classified as vulnerable.[9]
The Bornean bristlehead (Pityriasis gymnocephala), also variously known as the bristled shrike, bald-headed crow or the bald-headed wood-shrike, is the only member of the passerine family Pityriasidae and genus Pityriasis. It is an enigmatic and uncommon species of the rainforest canopy of the island of Borneo, to which it is endemic.
La Pitiriaseedoj (Pityriaseidae) estas familio en la ordo de la paseroformaj birdoj (Passeriformes). Ĝi konsistas el nur unu genro kun nur unu specio.
La kalvakapa pitiriaseo loĝas endemia sur Borneo. Ĝi preferas basebenajn marĉojn kaj arbarojn.
La Pitiriaseoj estas ĉirkaŭ 25 centimetrojn grandaj, nigraj birdoj kun ruĝa kaj flava kapo, la flugiloj de la inoj parte estas ruĝaj. La beko estas fortika kaj hokoforma, la vosto iomege mallonga. La birdoj nutras sin per insektoj, aliaj senvertebruloj kaj malgrandaj reptilioj. Tiu orientalisa specio atentofrapas per multnombraj laŭtaj vokoj.
Pri la parencrilatoj oni disputas; laŭ pli novaj esplorrezultoj oni metas ilin en la proksimecon de la Kraktikedoj (Cracticidae).
La Pitiriaseedoj (Pityriaseidae) estas familio en la ordo de la paseroformaj birdoj (Passeriformes). Ĝi konsistas el nur unu genro kun nur unu specio.
El gimnocéfalo[2] (Pityriasis gymnocephala) es una especie de ave paseriforme, miembro único del género Pityriasis y único también de la familia Pityriaseidae. Es endémico de Borneo.
Es un ave medianamente grande, de 25 cm, negra con la cabeza roja y amarilla. Las hembras también tienen algo de rojo en las alas. Tiene el pico ganchudo, negro, macizo y pesado, y la cola corta. En la coronilla tienen proyecciones como de ejes de plumas desnudas, cortas y coloridas, razón por lo que esta especie recibe el nombre de “cabecierizado”.
Se encuentra en los pantanos y bosques de tierras bajas. Se alimenta de insectos y otros pequeños invertebrados y reptiles. Es una especie ruidosa que hace una variedad de sonidos no musicales.
El parentesco de esta especie ha sido controvertido.
El gimnocéfalo (Pityriasis gymnocephala) es una especie de ave paseriforme, miembro único del género Pityriasis y único también de la familia Pityriaseidae. Es endémico de Borneo.
Es un ave medianamente grande, de 25 cm, negra con la cabeza roja y amarilla. Las hembras también tienen algo de rojo en las alas. Tiene el pico ganchudo, negro, macizo y pesado, y la cola corta. En la coronilla tienen proyecciones como de ejes de plumas desnudas, cortas y coloridas, razón por lo que esta especie recibe el nombre de “cabecierizado”.
Se encuentra en los pantanos y bosques de tierras bajas. Se alimenta de insectos y otros pequeños invertebrados y reptiles. Es una especie ruidosa que hace una variedad de sonidos no musicales.
El parentesco de esta especie ha sido controvertido.
Pityriasis gymnocephala Pityriasis generoko animalia da. Hegaztien barruko Pityriaseidae familian sailkatua dago. Familiako espezie bakarra, monotipikoa da. Borneoko baso hezeetan bizi da.[3]
Pityriasis gymnocephala Pityriasis generoko animalia da. Hegaztien barruko Pityriaseidae familian sailkatua dago. Familiako espezie bakarra, monotipikoa da. Borneoko baso hezeetan bizi da.
Tulikaulus (Pityriasis gymnocephala) eli aikaisemmalta nimeltään borneonlepinkäinen[2] on varpuslintuihin kuuluva lintu ja tulikaulusten (Pityriaseidae) heimon ainoa laji. Borneonlepinkäinen on luokiteltu silmälläpidettäväksi lajiksi, ja sitä tavataan ainoastaan Kaakkois-Aasiassa.[1] Borneonlepinkäisten määrä on tippunut luultavasti metsien tuhoamisen seurauksena.[3] Linnut elävät suurina äänekkäinä parvina ja lentäessään heiluttavat siipiään nopeaan tahtiin.[4]
Tulikaulus on pienehkö, pääosin punamusta lintu, jolla on punaista erityisesti päässä, päälaki on kuitenkin oranssin värinen. Pelkästään mustaa tulikauluksella on nokassa, siivissä, selän alaosassa ja pyrstössä. Korvien ympärillä on harmaanruskeat laikut, jotka näkyvät helpohkosti. Tulikauluksella on lyhyt pyrstö ja pienet jalat.[4] [5]
Lajia tavataan luonnonvaraisena ainoastaan Borneossa (Bruneissa, Indonesiassa ja Malesiassa). Lajia tavataan yleensä alankojen turvesoilta alle 1 000 metrin korkeudella merenpinnasta. Turvesoiden vähentymisen seurauksena myös kanta on pienentynyt. Tulikaulus on paikkalintu.[1]
Tulikauluksen ruokavalioon kuuluu suuret hyönteiset ja pienet selkärankaiset. Etsiessään hyönteisiä, lintu heiluu sinne tänne.[4]
Tulikaulus (Pityriasis gymnocephala) eli aikaisemmalta nimeltään borneonlepinkäinen on varpuslintuihin kuuluva lintu ja tulikaulusten (Pityriaseidae) heimon ainoa laji. Borneonlepinkäinen on luokiteltu silmälläpidettäväksi lajiksi, ja sitä tavataan ainoastaan Kaakkois-Aasiassa. Borneonlepinkäisten määrä on tippunut luultavasti metsien tuhoamisen seurauksena. Linnut elävät suurina äänekkäinä parvina ja lentäessään heiluttavat siipiään nopeaan tahtiin.
Pityriasis gymnocephala
Le Barite chauve (Pityriasis gymnocephala) est aussi appelé Pie-grièche de Bornéo. C'est la seule espèce du genre Pityriasis et de la famille Pityriasidae.
Il vit dans les forêts de Bornéo, surtout dans les forêts tourbières, depuis le niveau de la mer jusqu'à 1 200 m.
La Pie-grièche de Bornéo mesure 22–26 cm et pèse 115–150 g[1].
Ces oiseaux sont principalement insectivores.
Ils volent en bandes bruyantes à la recherche de sauterelles, de blattes et de scarabées entre autres.[2]
Initialement placé parmi les Prionopidae (famille invalidée, car polyphylétique), certains auteurs l'ont rapproché des Laniidae (famille des pies-grièches), d'autres, des Sturnidae.
Une famille distincte, les Pityriaseidae a été créée pour lui-seul, mais les résultats des tests d'hybridation de l'ADN ont montré que Pityriasis était un artamini (Ahlquist, Sheldon & Sibley 1984). Depuis, le Barite chauve a été replacé dans sa propre famille par la classification de référence (version 2.2, 2009) du Congrès ornithologique international.
L'orthographe du nom de la famille a été rectifié de Pityriaseidae en Pityriasidae par la classification de référence du Congrès ornithologique international (verion 8.2, 2018)[3].
Pityriasis gymnocephala
Le Barite chauve (Pityriasis gymnocephala) est aussi appelé Pie-grièche de Bornéo. C'est la seule espèce du genre Pityriasis et de la famille Pityriasidae.
Tiong-batu kalimantan (pityriasis gymnocephala) adalah satu-satunya anggota dari keluarga burung pengicau Pityriaseidae dan genus Pityriasis. Ia merupakan spesies misterius dan jarang dijumpai dari kanopi hutan hujan Kalimantan.
Tiong-batu kalimantan (pityriasis gymnocephala) adalah satu-satunya anggota dari keluarga burung pengicau Pityriaseidae dan genus Pityriasis. Ia merupakan spesies misterius dan jarang dijumpai dari kanopi hutan hujan Kalimantan.
Il testariccia del Borneo o corvo calvo (Pityriasis gymnocephala (Temminck, 1835)) è un uccello passeriforme della famiglia Pityriaseidae e del genere Pityriasis, nell'ambito del quale rappresenta l'unica specie ascritta[2].
Il nome scientifico del genere, Pytiriasis, deriva dal greco πιτυριασις (pytiriasis/pituriasis, "pitiriasi") ed è dovuto all'aspetto della pelle glabra del capo, mentre il nome della specie, gymnocephala, deriva dall'unione delle parole greche γυμνος (gymnos/gumnos, "nudo") e κεφαλη (kephalē, "testa"), col significato di "dal capo nudo", in riferimento all'assenza di piume sulla testa.
Misura 22–26 cm di lunghezza, per 115-150 g di peso[3].
Si tratta di uccelli dall'aspetto massiccio, muniti di becco lungo e robusto dalla punta superiore lievemente uncinata, testa arrotondata e coda corta e squadrata: nel complesso, il loro aspetto è piuttosto bizzarro, ricordando quello di un corvo dalla testa spiumata.
Il piumaggio è di colore nero con riflessi iridescenti su dorso e petto: fanno eccezione un anello di penne attorno al becco, la gola, il collo e le penne delle zampe, che sono di colore rosso carminio, e la superficie inferiore delle ali, che presenta una macchia bianca ben visibile in volo. Caratteristica peculiare di questi uccelli è la testa nuda (fatta eccezione per le zone rosse attorno al becco e sulla gola), con presenza di setole giallo-aranciate di 3–4 mm, più abbondanti e scure sulle guance, ruvide al tatto, che fruttano a questi uccelli il nome comune di "testariccia".
Il dimorfismo sessuale è presente ma non evidentissimo, con le femmine che presentano piumino rosso su petto, fianchi e ventre e "guance" nere meno estese rispetto ai maschi.
In ambedue i sessi, il becco è di colore nero, le zampe sono di color carnicino e gli occhi sono di colore bruno scuro.
Si tratta di uccelli dalle abitudini diurne, timidi ma molto vocali, per cui a dispetto dei colori vivaci risulta difficile osservarli, ma molto facile sentirne i fischi e i richiami nasali e lamentosi.
Il corvo calvo passa la maggior parte della giornata alla ricerca di cibo in gruppetti familiari di 4-6 esemplari, non di rado associandosi in stormi più consistenti assieme a malcoa, timalidi, dronghi, buceri e picchi[3].
Questi uccelli presentano dieta in massima parte insettivora, nutrendosi di grossi insetti carnosi quali cavallette, cicale, insetti stecco e coleotteri e bruchi, nonché di frutti e bacche maturi.
La riproduzione di questi uccelli non è mai stata osservata finora: dai pochi dati finora raccolti riguardo a questo evento, la stagione riproduttiva dovrebbe estendersi da maggio a ottobre, le uova sono biancastre con rade maculature bruno-grigiastre e i piccoli vengono allevati in maniera cooperativa da più uccelli e non solo dai genitori[3].
La specie è endemica del Borneo, dove appare diffuso in tutta la porzione pianeggiante dell'isola fino a 1200 m di quota[3], sebbene la sua distribuzione appaia frammentaria e sia forse legata a movimenti stagionali[3].
L'habitat di questi uccelli è rappresentato dalle aree di foresta pluviale primaria e secondaria: nonostante venga tradizionalmente considerato associato ai mangrovieti, il corvo calvo preferisce la foresta torbiera a prevalenza di dipterocarpacee[3].
La sistematica di questi enigmatici uccelli è stata piuttosto travagliata e rimangono a tutt'oggi in larga parte oscuri i legami con gli altri passeriformi. Di volta in volta la specie è stata ascritta a Prionopidae, Cracticidae, Artamidae e Corvidae: attualmente, essa occupa una propria famiglia monotipica[2], con affinità con Aegithinidae e forse anche coi già citati Prionopidae[2]: alcuni ne auspicherebbero invece l'accorpamento ai Tephrodornithidae[4].
Il testariccia del Borneo o corvo calvo (Pityriasis gymnocephala (Temminck, 1835)) è un uccello passeriforme della famiglia Pityriaseidae e del genere Pityriasis, nell'ambito del quale rappresenta l'unica specie ascritta.
Burung Jambul (bahasa Inggeris: Bornean Bristlehead) ialah salah satu daripada haiwan yang terdapat di Malaysia. Nama saintifiknya ialah Pityriasis gymnocephala. [2]
Malaysia merupakan salah satu daripada 12 negara yang telah diiktiraf sebagai kepelbagaian raya "mega diversity" dari segi bilangan dan kepelbagaian flora dan fauna dengan 15,000 spesies pokok berbunga yang diketahui, 286 spesies mamalia, lebih 1,500 vertebrata darat, lebih 150,000 spesies invertebrata, lebih 1000 spesies rama-rama dan 12,000 spesies kupu-kupu, dan lebih 4,000 spesies ikan laut.
Burung Jambul hanya boleh didapati di Pulau Borneo.
Burung Jambul ialah haiwan yang tergolong dalam golongan benda hidup, alam haiwan, bertulang belakang (vertebrat), kelas Burung. Dalam aturan : , tergolong dalam keluarga : .Burung Jambul adalah haiwan berdarah panas, mempunyai sayap dan tubuh yang diselubungi bulu pelepah. Burung mempunyai paruh tanpa gigi.
Jantung Burung Jambul terdiri daripada 4 kamar seperti manusia. Kamar atas dikenali sebagai atria, sementara kamar bawah dikenali sebagai ventrikel.
Sebagai burung, Burung Jambul membiak dengan cara bertelur. Telur yang dihasilkan mempunyai cangkerang keras di dalam sarang yang dibinanya.
Burung Jambul merupakan haiwan yang dilindungi di Malaysia dan memerlukan lesen pemburuan untuk memburunya.
Burung Jambul (bahasa Inggeris: Bornean Bristlehead) ialah salah satu daripada haiwan yang terdapat di Malaysia. Nama saintifiknya ialah Pityriasis gymnocephala.
Malaysia merupakan salah satu daripada 12 negara yang telah diiktiraf sebagai kepelbagaian raya "mega diversity" dari segi bilangan dan kepelbagaian flora dan fauna dengan 15,000 spesies pokok berbunga yang diketahui, 286 spesies mamalia, lebih 1,500 vertebrata darat, lebih 150,000 spesies invertebrata, lebih 1000 spesies rama-rama dan 12,000 spesies kupu-kupu, dan lebih 4,000 spesies ikan laut.
De borneoborstelkop (Pityriasis gymnocephala) is de enige soort uit het monotypische geslacht Pityriasis en de eveneens monotypische familie Pityriaseidae en de orde van de zangvogels (oscines). Het is een geheimzinnige vogel die in het laaglandregenwoud van Borneo wordt aangetroffen. De vogel werd in 1835 door Coenraad Jacob Temminck beschreven als Barita gymnocephala.[2]
De borneoborstelkop is een middelgrote vogel van ca. 25 cm lichaamslengte. Hij is overwegend zwart of donkergrijs gekleurd, met rode "dijen" (feitelijk tibia's) en een rode kop, keel en nek, met grijze oorvlekken en een geelgekleurde kruin die onbevederd is. Er is een witte vlek op de vleugels die alleen in vlucht zichtbaar is.
De borneoborstelkop heeft een enorme, zwarte snavel en een korte staart. Daardoor lijkt de vogel nogal plomp. De kruin is bedekt met korte (3–4 mm) strogeel gekleurde uitsteeksels van de huid, die lijken op de schacht van veren. Vandaar de naam borstelkop.
Het is een luidruchtige vogel die een uitgebreid repertoire aan geluiden maakt, waaronder gesnater, fluittonen en iets wat lijkt op schaterlachen.[3]
De borneoborstelkop is endemisch op het eiland Borneo, in het laagregenwoud. Waarnemingen zijn gedaan tot op 1200 m boven de zeespiegel. Het voorkomen is echter zeer schaars, fragmentarisch en onvoorspelbaar. De borneoborstelkop kan worden aangetroffen in zowel primair regenwoud en in secundaire laaglandbos en ook in moerasbos en mangroven.
De belangrijkste bedreiging voor de borneoborstelkop is de vernietiging van zijn leefgebied door houtkap en de enorme bosbranden die op Borneo gewoed hebben. De vogel is nog net geen bedreigde soort, omdat hij ook voorkomt in hellingbos dat minder door houtkap en branden is aangetast. De borneoborstelkop staat daarom als gevoelig op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
De borneoborstelkop is een vogel die vaak voorkomt in kleine, luidruchtige groepjes van zes tot tien exemplaren. Soms in groepen met andere grote bosvogels zoals malkoha's, babbelaars, drongo's, trogons, spechten en neushoornvogels.
De borstelkop voedt zich voornamelijk met grote ongewervelde dieren zoals rechtvleugeligen, Phasmatodea, kevers, vlinders, cicaden, kakkerlakken en termieten.
Over de plaats binnen de fylogenetische relaties van deze soort is geen consensus. Volgens moleculair genetisch onderzoek uit 2006 behoort de borneoborstelkop tot de clade (superfamilie) Corvoidea. Binnen deze clade heeft de soort een eigen familie die het meest verwant is aan de Aegithinidae (iora's), Malaconotidae (bosklauwieren, tsjagra's en fiskalen) en Platysteiridae (klauwiervliegenvangers en tapuitklauwieren).[4]
Bronnen, noten en/of referentiesDe borneoborstelkop (Pityriasis gymnocephala) is de enige soort uit het monotypische geslacht Pityriasis en de eveneens monotypische familie Pityriaseidae en de orde van de zangvogels (oscines). Het is een geheimzinnige vogel die in het laaglandregenwoud van Borneo wordt aangetroffen. De vogel werd in 1835 door Coenraad Jacob Temminck beschreven als Barita gymnocephala.
Børstehovud, Pityriasis gymnocephala, er ein middels stor sporvefugl, einaste medlemmen i den biologiske slekta Pityriasis og i familien Pityriaseidae. Dette er ein gåtefull og uvanleg art i regnskogen i Borneo.[1]
Børstehovud er middels stor, ca. 25 centimeter i lengd, ein svart eller mørk grå fugl, med raude leggar og raud farge på hals og nakke, har grå øyredekkjarar og øvre del av hovudet er ei fjørlaus, gul, «krone». Fuglen har ein kvit vengeflekk, synleg i flukt, og hoer har òg raude flekker på kroppssidene. Han har eit massivt, tungt, svart nebb med liten krok i enden, og ein kort hale, det gjev fuglen ein butt utsjånad. Krona er dekt av korte, 3-4 mm lange gule eller stråfarga utvekstar som liknar berre fjørposar, det har gjeve namnet 'børstehovud'. Ungfuglar har svarte bein, raude øyredekkjarar, ein raud augering, berre nokre raude fjører på hovudet og har ikkje utvikla bustene.[2]
Dette er ein støyande art som gjev ei rekkje umusikalske lydytringar, inkludert karakteristiske høge, nasale klynketonar blanda inn med sterkare tonar, plystretonar, støyt og kakklingar.[1][3]
Børstehovud er endemisk til øya Borneo, lever i låglandet opp til 1200 moh., sjølv om populasjonen er sparsam, usamanhengjande og uføreseieleg. Dei kan finnast både i primærskog og i planta skog i låglandet, inkludert sumpskogane på Borneo, blandaskog av Dipterocarpaceae-tre og i mangroveskog.[3]
Børstehovud er ein sosial art som ofte flyttar seg i små bråkete flokkar på 6-10 fuglar i dei midtre og øvre høgder i skogen, nokre gonger i blandingsflokkar med andre skogsfuglar som malkohaer, timalar, drongoar, trogonar, spettar og hornfuglar. Rørslene oppe i skogkrona er treige og tunge, og dei flyg med raske, lette vengeslag.[1][3]
Dei lever hovudsakleg av store virvellause dyr, spesielt rettvengjer, pinnedyr, biller, sommarfuglar, sikadar, kakerlakkar, termittar og edderkoppar som dei plukkar frå trelauv, kvistar, greiner og trestammar. Dei vil òg ete små virveldyr og frukt.[1][3]
Forplantingsbiologien er i stor grad ukjent for denne arten.
Klassifisering av arten har vore kontroversiell. Til tider har han vore plassert i Prionopidae, hjelmvarslarar, i Cracticidae, slaktarfuglar, i Artamidae, svalestarar, eller i Corvidae, kråker.[3][4][5]
Den største trugsmålet mot arten børstehovud kjem frå habitatøydelegging gjennom skogshogst i låglandsurskog og frå brenning av sumpskog, og arten har ganske sikkert gjennomgått ein nedgang i bestanden. Men dei lever òg i mindre påverka skogsider slik at dei er klassifisert som 'nær truga'.[6]
Børstehovud, Pityriasis gymnocephala, er ein middels stor sporvefugl, einaste medlemmen i den biologiske slekta Pityriasis og i familien Pityriaseidae. Dette er ein gåtefull og uvanleg art i regnskogen i Borneo.
Børstehovud er middels stor, ca. 25 centimeter i lengd, ein svart eller mørk grå fugl, med raude leggar og raud farge på hals og nakke, har grå øyredekkjarar og øvre del av hovudet er ei fjørlaus, gul, «krone». Fuglen har ein kvit vengeflekk, synleg i flukt, og hoer har òg raude flekker på kroppssidene. Han har eit massivt, tungt, svart nebb med liten krok i enden, og ein kort hale, det gjev fuglen ein butt utsjånad. Krona er dekt av korte, 3-4 mm lange gule eller stråfarga utvekstar som liknar berre fjørposar, det har gjeve namnet 'børstehovud'. Ungfuglar har svarte bein, raude øyredekkjarar, ein raud augering, berre nokre raude fjører på hovudet og har ikkje utvikla bustene.
Dette er ein støyande art som gjev ei rekkje umusikalske lydytringar, inkludert karakteristiske høge, nasale klynketonar blanda inn med sterkare tonar, plystretonar, støyt og kakklingar.
Børstehovud er endemisk til øya Borneo, lever i låglandet opp til 1200 moh., sjølv om populasjonen er sparsam, usamanhengjande og uføreseieleg. Dei kan finnast både i primærskog og i planta skog i låglandet, inkludert sumpskogane på Borneo, blandaskog av Dipterocarpaceae-tre og i mangroveskog.
Børstehovud er ein sosial art som ofte flyttar seg i små bråkete flokkar på 6-10 fuglar i dei midtre og øvre høgder i skogen, nokre gonger i blandingsflokkar med andre skogsfuglar som malkohaer, timalar, drongoar, trogonar, spettar og hornfuglar. Rørslene oppe i skogkrona er treige og tunge, og dei flyg med raske, lette vengeslag.
Dei lever hovudsakleg av store virvellause dyr, spesielt rettvengjer, pinnedyr, biller, sommarfuglar, sikadar, kakerlakkar, termittar og edderkoppar som dei plukkar frå trelauv, kvistar, greiner og trestammar. Dei vil òg ete små virveldyr og frukt.
Forplantingsbiologien er i stor grad ukjent for denne arten.
Klassifisering av arten har vore kontroversiell. Til tider har han vore plassert i Prionopidae, hjelmvarslarar, i Cracticidae, slaktarfuglar, i Artamidae, svalestarar, eller i Corvidae, kråker.
Den største trugsmålet mot arten børstehovud kjem frå habitatøydelegging gjennom skogshogst i låglandsurskog og frå brenning av sumpskog, og arten har ganske sikkert gjennomgått ein nedgang i bestanden. Men dei lever òg i mindre påverka skogsider slik at dei er klassifisert som 'nær truga'.
Gołogłów[5] (Pityriasis gymnocephala) – gatunek ptaka, jedynego przedstawiciela monotypowej rodziny gołogłowów (Pityriaseidae)[5], enigmatyczny i rzadki mieszkaniec lasów deszczowych Borneo[6].
Pokrewieństwo tego gatunku jest dyskusyjne. Umieszczano go między innymi w rodzinach: Prionopidae (czołoczuby), Cracticidae (srokacze), Artamidae (ostroloty), Corvidae (krukowate)[7][8][9].
Gołogłów osiąga długość ciała 22–26 cm, oraz masę ciała 115–150 g[10]. Gołogłów jest czarnym lub ciemnoszarym ptakiem, z czerwonymi udami i czerwoną głową, gardłem i szyją z szarymi pokrywami usznymi i pozbawionym piór, żółtym czubem. Na skrzydle występuje biała plama widoczna w locie, a samice mają także czerwone plamki po bokach ciała. Mają masywny, czarny, hakowato zakończony dziób i krótki ogon, nadający im krępy wygląd. Czub głowy pokrywają krótkie (3-4 mm) żółte lub koloru słomkowego wybrzuszenia skórne, wyglądające jak szczecina. Osobniki młodociane mają czarne uda, czerwone pokrywy uszne i obrączki oczne, kilka czerwonych piór na głowie i nierozwiniętą „szczecinę”[11].
Gołogłów jest hałaśliwym ptakiem, wydającym różnorodne odgłosy, wliczając w to przeraźliwe nosowe wycie, występujące na przemian z odgłosami szorstkimi, ćwierkaniem, gwizdaniem, chichotaniem[6][7].
Gołogłów żywi się głównie dużymi bezkręgowcami, szczególnie prostoskrzydłymi, straszykami, chrząszczami, motylami, cykadami, karaczanami, termitami, pająkami, na które poluje na drzewach. Żywi się także małymi kręgowcami i owocami[6][7].
Gołogłów (Pityriasis gymnocephala) – gatunek ptaka, jedynego przedstawiciela monotypowej rodziny gołogłowów (Pityriaseidae), enigmatyczny i rzadki mieszkaniec lasów deszczowych Borneo.
Borstskrika[2] (Pityriasis gymnocephala) är en säregen tätting endemisk för den indonesiska ön Borneo som placeras i både ett eget släkte och numera även en egen familj, Pityriasidae.[3]
Borstskrikans släktskap har länge varit kontroversiell. Den har placerats i olika familjer som Prionopidae, Cracticidae, Artamidae, Corvidae eller den nyskapade Tephrodornithidae.[4][5][6][7] Nyligen utförda DNA-studier visar att den är tillräckligt unik för att tilldelas en egen familj som sannolikt är systerart till de afrikanska busktörnskatorna i familjen Malaconotidae.[8]
Borstskrikan är en medelstor tätting, 25 centimeter lång. Den är huvudsakligen svart eller mörk grå, med röda lår och rött på huvud, hals och nacke, grått på örontäckarna. I flykten syns en vit vingfläck. Näbben är mycket kraftig, svart och har en krok i spetsen. I kombination med en relativt kort stjärt ger det borstskrikan ett bastant uttryck. Unikt för fågeln är den fjäderlösa hjässan som är täckt av gula eller höfärgade 3–4 millimeter långa borstliknande utskott som gett fågeln dess namn. Ungfåglar har svarta lår, röda örontäckare, en röd ögonring och bara några få röda fjädrar på huvudet.[9]
Borstskrikan är en ljudlig art som ger ifrån sig en rad olika omusikaliska läten, bland annat distinkta höga nasala gnälliga toner uppblandat med tjattrande, skrockande, visslande och tutande läten.[10][4]
Fågeln förekommer enbart fläckvist i låglänta skogar på Borneo,[3] upp till 1200 meter över havet. Den hittas både i urskog och ungskog, bland annat i fuktig översvämningsskog på torvmark (så kallad "peat swamp forest"), blandade dipterokarpskogar och mangroveskogar.[4] Den rör sig ofta långsamt genom lövverken i grupper om sex till tio fåglar på jakt efter frukt och vegetabilier.[10][4]
Häckningen är till största delen okänd. En observation av två honor som matar en unge har tolkats som att arten häckar kooperativt. Fåglar har också sätts flyga med bomaterial i näbben.[4]
Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar arten som nära hotad eftersom den tros minska relativt kraftigt i antal. Världspopulationen har inte uppskattats, men den beskrivs som generellt ovanlig.[1]
Borstskrika (Pityriasis gymnocephala) är en säregen tätting endemisk för den indonesiska ön Borneo som placeras i både ett eget släkte och numera även en egen familj, Pityriasidae.
Ендемік Борнео. Його ареал — вологі калімантанські тропічні ліси до висоти 1200 м над рівнем моря[3][4]. Також трапляється в мангрових заростях. Територія проживання птахів важкодоступна і обширна, тому охоронний статус виду — близький до загрозливого (NT)[5].
Представники виду — птахи завдовжки близько 25 см. Оперення — чорне або темно-сіре, дзьоб масивний, чорний, голова та шия червоні або помаранчеві[6].
Pityriasis gymnocephala мешкають в кронах дерев серед гілок та листя. Основа харчування — комахи та личинки. Живуть птахи невеликими і середніми з розміром зграями[7].
Відношення щетинкоголова до якої-небудь родини — предмет суперечок. За різними класифікаціям, його відносили до сорокопудових[4], Prionopidae, Cracticidae , ланграйнових або воронових[8][9][10]. Наразі рід виділяють в окрему родину.
Pityriasis gymnocephala là một loài chim trong họ Pityriaseidae.[2]
Pityriasis gymnocephala là một loài chim trong họ Pityriaseidae.
Pityriasis gymnocephala
(Temminck, 1836)[1]
Щетинковый сорокопут[3], или щетинкоголовый сорокопут[4] (лат. Pityriasis gymnocephala), — вид воробьиных птиц, единственный в одноимённом[3] роде и в семействе калимантанских сорокопутов[4] (Pityriasidae syn. Pityriaseidae, orth. var.)[1].
Щетинковый сорокопут — эндемик Борнео. Его ареал — влажные калимантанские тропические леса до высоты 1200 м над уровнем моря[5][6]. Также встречается в мангровых зарослях. Территория обитания птиц труднодоступна и обширна, поэтому охранный статус вида — минимальный риск (NT)[7].
Представители вида — птицы с длиной тела около 25 см. Оперение — чёрное или тёмно-серое, клюв массивный, чёрный, голова и шея красные или ярко-оранжевые[8].
Щетинковые сорокопуты обитают в древесных кронах среди ветвей и листвы. Основа питания — насекомые и личинки. Обитают птицы небольшими и средними стайками[9].
Отношение к какому-либо семейству рода Pityriasis — предмет споров. По разным классификациям, его относили к семействам сорокопутовые[6], лесные сорокопуты, флейтовые птицы, ласточковые сорокопуты и даже к врановым[10][11][12]. На июнь 2018 года его выделяют в отдельное семейство Pityriasidae[1].
Щетинковый сорокопут, или щетинкоголовый сорокопут (лат. Pityriasis gymnocephala), — вид воробьиных птиц, единственный в одноимённом роде и в семействе калимантанских сорокопутов (Pityriasidae syn. Pityriaseidae, orth. var.).
ブタゲモズ (学名:Pityriasis gymnocephala)は、スズメ目ブタゲモズ科の鳥類。
ブタゲモズ科は1属1種でブタゲモズのみを含む。
보르네오때까치 또는 대머리까마귀(Pityriasis gymnocephala)는 참새목에 속하는 조류의 일종이다. 보르네오때까치과(Pityriaseidae)와 보르네오때까치속(Pityriasis)의 유일종이다. 보르네오섬 열대 우림의 임관(林冠)에서 서식하는 수수께끼 같은 흔치않은 조류이다.[2][3]
다음은 2019년 올리버로스(Oliveros) 등의 연구에 의한 덤불때까치상과의 계통 분류이다.[4]
덤불때까치상과Machaerirhynchidae
Rhagologidae