Resident breeder.
La ganga coronada[2](Pterocles coronatus) ye una especie d'ave na familia Pteroclididae.
Mide 27–30 cm de llargu, el so pesu ye de 250–300 g. Alimentar nel suelu de granes y biltos. Reproducir ente abril y agostu. Pon de 2 a 3 güevos sobre'l suelu. Desconozse'l periodu d'incubación, pero sábese que los machos guaren mientres la nueche.[3]
Alcuéntrase n'Afganistán, Arxelia, Chad, Exiptu, India, Irán, Iraq, Curdistán, Israel, Xordania, Libia, Malí, Mauritania, Marruecos, Nixeria, Omán, Paquistán, Kuwait, Arabia Saudita, Sudán, Tunicia, Emiratos Árabes Xuníos, Sáḥara Occidental, y Yeme.
Esisten cinco subespecies:[4]
La ganga coronada(Pterocles coronatus) ye una especie d'ave na familia Pteroclididae.
Mide 27–30 cm de llargu, el so pesu ye de 250–300 g. Alimentar nel suelu de granes y biltos. Reproducir ente abril y agostu. Pon de 2 a 3 güevos sobre'l suelu. Desconozse'l periodu d'incubación, pero sábese que los machos guaren mientres la nueche.
Alcuéntrase n'Afganistán, Arxelia, Chad, Exiptu, India, Irán, Iraq, Curdistán, Israel, Xordania, Libia, Malí, Mauritania, Marruecos, Nixeria, Omán, Paquistán, Kuwait, Arabia Saudita, Sudán, Tunicia, Emiratos Árabes Xuníos, Sáḥara Occidental, y Yeme.
Ar ganga kabellek(Daveoù a vank) a zo un evn, Pterocles coronatus an anv skiantel anezhañ.
Pemp isspesad zo dezhañ :
Diouzh an evnoniourien e vez renket ar gangaed en urzhiad Columbiformes pe Pteroclidiformes.
Ar ganga kabellek(Daveoù a vank) a zo un evn, Pterocles coronatus an anv skiantel anezhañ.
La ganga coronada[1] (Pterocles coronatus) és un ocell de la família dels pteròclids (Pteroclididae) que habita deserts de l'Àfrica Septentrional i Àsia Occidental, des del sud del Marroc, Sàhara Occidental i nord de Mauritània, cap a l'est, fins al nord de Sudan i Egipte (incloent la Península de Sinaí), Israel i Aràbia, cap a l'est, a través del sud d'Iraq, Iran i Afganistan fins a l'oest de Pakistan.
La ganga coronada (Pterocles coronatus) és un ocell de la família dels pteròclids (Pteroclididae) que habita deserts de l'Àfrica Septentrional i Àsia Occidental, des del sud del Marroc, Sàhara Occidental i nord de Mauritània, cap a l'est, fins al nord de Sudan i Egipte (incloent la Península de Sinaí), Israel i Aràbia, cap a l'est, a través del sud d'Iraq, Iran i Afganistan fins a l'oest de Pakistan.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Iâr diffeithwch goronog (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: ieir diffeithwch coronog) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Pterocles coronatus; yr enw Saesneg arno yw Crowned sandgrouse. Mae'n perthyn i deulu'r Ieir y Diffeithwch (Lladin: Pteroclididae) sydd yn urdd y Columbiformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. coronatus, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia ac Affrica.
Mae'r iâr diffeithwch goronog yn perthyn i deulu'r Ieir y Diffeithwch (Lladin: Pteroclididae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Iâr diffeithwch Syrrhaptes paradoxus Iâr diffeithwch Burchell Pterocles burchelli Iâr diffeithwch dorddu Pterocles orientalis Iâr diffeithwch dorwen Pterocles decoratus Iâr diffeithwch ddwyres Pterocles bicinctus Iâr diffeithwch frech Pterocles senegallus Iâr diffeithwch goronog Pterocles coronatus Iâr diffeithwch India Pterocles indicus Iâr diffeithwch Lichtenstein Pterocles lichtensteinii Iâr diffeithwch Madagasgar Pterocles personatus Iâr diffeithwch Namaqua Pterocles namaqua Iâr diffeithwch resog Pterocles quadricinctus Iâr diffeithwch Tibet Syrrhaptes tibetanus Iâr diffeithwch winau Pterocles exustus Iâr diffeithwch yddf-felen Pterocles gutturalisAderyn a rhywogaeth o adar yw Iâr diffeithwch goronog (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: ieir diffeithwch coronog) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Pterocles coronatus; yr enw Saesneg arno yw Crowned sandgrouse. Mae'n perthyn i deulu'r Ieir y Diffeithwch (Lladin: Pteroclididae) sydd yn urdd y Columbiformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. coronatus, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia ac Affrica.
Das Kronenflughuhn (Pterocles coronatus) ist ein in Nordafrika und im Mittleren Osten beheimatetes Flughuhn und gehört zu den Eigentlichen Flughühnern (Pterocles).[1][2]
Der Vogel ist in Nordafrika von Mauretanien bis Tschad und Libyen, in Zentralsudan, entlang des Roten Meeres bis Oman, Iran, Afghanistan und Pakistan beheimatet.[3]
Der Lebensraum umfasst Wüste und Halbwüsten einschließlich der heißesten und trockensten Regionen, bevorzugt steinige, kaum bewachsene gegenüber sandigen Böden in niedrigen Lagen, kommt aber auch in bergigen Lebensräumen vor.[3][4]
Das Artepitheton kommt von lateinisch corona ‚Krone‘.[5]
Die Art ist 25–30 cm groß und wiegt 240 bis 300 g, die Flügelspannweite liegt bei 52 bis 63 cm, somit für Flughühner mittelgroß, etwa wie das Tropfenflughuhn (Pterocles senegallus). Die zentralen Steuerfedern sind kurz, aber spitz. Die Unterseite ist ungebändert und ungefleckt. Im Fluge kontrastieren die dunklen Handschwingen mit den Flügeldecken. Das Männchen ist auf der Unterseite ungemustert rosagrau, Kopf und Hals sind gelb-orange, der Kopf ist charakteristisch gezeichnet mit rötlich-brauner Scheitelmitte und einer schwarzen Maske, ein senkrechtes schwarzes Band zieht von der Stirn zum Kinn, auffällig ist ein breiter blaugrauer Überaugenstreif, Augenring und Schnabel sind bläulich. Beim Weibchen sind Gesicht und Kehle gelblich, das Gefieder ist auf der Ober- und Unterseite dicht gebändert oder gefleckt. Vom Wellenflughuhn (Pterocles lichtensteinii) kann es durch die ungemusterte Kehle, den deutlich kürzeren Schwanz und die fehlende dunkle Zeichnung auf der Unterseite abgegrenzt werden. Jungvögel sind weibchenartig mit gröberer Bänderung, weißlicher Kehle und deutlicherer rötlich-brauner Fiederung. Die Unterarten unterscheiden sich in der Grundfärbung.[3][4]
Es werden folgende Unterarten anerkannt:[3][6]
Der Ruf im Fluge wird als hartes fünfsilbiges nasales „tju-KU tju-ku-KURR“[4] oder als weiches „kla kla kla“, aber auch rasches, weitreichendes „cha-chagarra“ beschrieben. Wie andere Flughühner rufen sie am intensivsten bei Ankunft an einem Wasserloch.[3]
Die Art ist teilweise sesshaft oder zieht je nach Region aus den Brutgebieten fort. Sie ernährt sich hauptsächlich von Pflanzensamen, trinkt nur morgens, gilt als wenig scheu. Gerne kommt sie zusammen mit Tropfenflughühnern (Pterocles senegallus) und auch Sandflughühnern (Pterocles orientalis) an Wasserstellen. Die Brutzeit liegt in Nordwestafrika hauptsächlich zwischen April und Juli, im Tschad und Oman bereits ab März. Die Lebensweise ist monogam, das Nest ist eine flache Vertiefung im Sand, das Gelege besteht aus 3, seltener aus 2 cremefarbenen bis gelblichen Eiern mit blassbraunen und purpurfarbenen Markierungen. Das Männchen brütet nachts.[3]
Der Bestand gilt als nicht gefährdet (Least Concern).[7]
Das Kronenflughuhn (Pterocles coronatus) ist ein in Nordafrika und im Mittleren Osten beheimatetes Flughuhn und gehört zu den Eigentlichen Flughühnern (Pterocles).
VerbreitungskarteDer Vogel ist in Nordafrika von Mauretanien bis Tschad und Libyen, in Zentralsudan, entlang des Roten Meeres bis Oman, Iran, Afghanistan und Pakistan beheimatet.
Der Lebensraum umfasst Wüste und Halbwüsten einschließlich der heißesten und trockensten Regionen, bevorzugt steinige, kaum bewachsene gegenüber sandigen Böden in niedrigen Lagen, kommt aber auch in bergigen Lebensräumen vor.
Das Artepitheton kommt von lateinisch corona ‚Krone‘.
The crowned sandgrouse (Pterocles coronatus) is a species of bird in the sandgrouse family, the Pteroclidae from North Africa and the Middle East.
A fairly small sandgrouse which appears rather uniformly coloured from a distance except for darker flight feathers, the wholly dark flight feathers being the best feature to identify crowned sandgrouse from the similar spotted sandgrouse. The dark flight feathers contrast with the sandy upper wing coverts and the creamy underwing coverts. The adult male has a black mask and lacks any grey tones on the neck and breast. The females and immatures lack the black mask and differ from spotted sandgrouse in having dark vermiculations, rather than spots, across the breast and all of the belly and not confined to the breast and upper belly as in spotted sandgrouse. They are 27–29 cm long and have a wingspan of 52–63 cm.[3]
The crowned sandgrouse occurs in North Africa and south Asia and is found from Mauritania in the west through the Middle East to Pakistan.[1]
The crowned sandgrouse is a bird of deserts, preferring stony deserts rather than sandy ones.[4] In North Africa breeds among dark red sandstone which matches its plumage colour. Avoids areas with too much vegetation.[5]
The crowned sandgrouse is rather nomadic in the dry season and is recorded away from areas where breeding is known. For example, it is scarce in Libya north of 32°N but is frequent at Wadi Caam in the dry season of June to September. It is gregarious outside the breeding season, especially when visiting water resources which it flies to in early and mid morning and again towards sunset. It mainly feeds on hard seeds but also feeds on shoots of grass and other plants.[5]
The nest is a shallow depression on open ground and has no lining, although there may be a circle of stomes around the nest as the birds move any small stomes within the depression to the rim when they start laying. Clutch is 2-3 eggs which are incubated for just over three weeks and the chicks fledge in 24–28 days.[5]
Previously the crowned sandgrouse was included in genus Eremialector and recent studies suggest that it is part of a clade that also includes the yellow-throated sandgrouse P. gutturalis and the Madagascar sandgrouse P. personatus; and these may form a group along with the two Syrrhaptes species, black-bellied sandgrouse P. orientalis, Namaqua sandgrouse P. namaqua and chestnut-bellied sandgrouse P. exustus, and possibly including also P. alchata and P. burchelli; further study is required.[4]
Five subspecies are currently recognised:[2][4]
The crowned sandgrouse (Pterocles coronatus) is a species of bird in the sandgrouse family, the Pteroclidae from North Africa and the Middle East.
La Krona stepkoko (Pterocles coronatus) estas specio de birdo de la familio de Pterokledoj.
Ĝi troviĝas en norda sahara Afriko (Pterocles coronatus coronatus), nome Maŭritanio, Maroko, Okcidenta Saharo, Niĝero, Alĝerio, Ĉado, Libio, Malio, Sudano, Tunizio kaj Egipto, en Mezoriento (Pterocles c. vastitas) ĉe la dezerto Sinajo, Israelo kaj Jordanio, en araba duoninsulo nome en Omano (P. c. saturatus), kaj en Saŭdarabio, Unuiĝintaj Arabaj Emirlandoj kaj Jemeno kaj kelkaj pli orientaj aziaj landoj kiel Afganio, Irano (kiel subspecio P. c. atratus), kaj en Pakistano kaj Barato (kiel subspecio P. c. ladas). Evidentas laŭ la landoj ke tiu specio loĝas en tre sekaj, ŝtonaj kaj dezertaj regionoj kun iomete da vegetaloj. La teritorio de la specio koincidas grandparte kun tiu de la Senegala stepkoko.
Temas pri mezgranda birdo 27 ĝis 29 cm longa kun enverguro de 52 ĝis 63 cm kaj pezo de 250 ĝis 300 g. Ĝi havas mallongan brunan voston. La masklo havas tre rimarkindan bildon en kapo, nome ruĝecan kronon, sube grizecan bendon super la okuloj kaj ĝis la nuko, maskon konsistanta el blanka frunta strio markita de du nigraj strioj, flaveca okulringo kaj blueca beko kaj krome flugilojn tre klarepunktitajn; la dorso estas malhelbruna kun helbrunaj puntoj. La ino ne estas tiom bunta, sed ŝi havas pli flavan kapon kaj estas pli malhelaj kaj nigrepunktitaj. Dumfluge la pintaj flugilduonoj estas nigraj kaj kontrastaj kun la resto de la flugiloj. La junuloj estas similaj al inoj, sed kun blankeca gorĝo. Estas kelkaj regionaj diferencoj: la raso nomiga Pterocles coronatus coronatus de norda Afriko estas pli hela kaj la Pterocles coronatus atratus ĉe Irano estas pli malhela.
La voĉo dumfluge estas ia gorĝeca "ĉag-ĉaĥ", sed ankaŭ iu "uiiii" kiel de mevo.
Ili vivas grupe en ŝtonaj dezertoj. Ili estas timidaj kaj ekflugas se oni ĝenas ilin; ili kamufliĝas bone surgrunde en trueto kaj ekflugas vertikale kaj rapide (ĝis 60 km hore) kaze de danĝero.
La specio estas loĝanta, sed povas iomete moviĝi en Maroko aŭ Ĉado; kelkaj el Azio moviĝas vintre al Pakistano. Temas pri sociaj birdoj kiuj moviĝas en grandaj grupoj. Kiam ili flugas al akvejoj, ili atendas unu minuton aŭ du por kontroli ĉu estas eventuala danĝero, nur poste ili trinkas; poste ĉiu birdo atendas ĝis kiam la tuta grupo estu preta ekflugi.
Tiuj stepkokoj manĝas ĉefe grejnojn kaj eventuale berojn, ĉefe matene kaj vespere, sed ne dum la plej varmaj horoj de la tago. Ili trinkas frumatene kaj se malabundas akvo ili povas ne trinki dum kvin sinsekvaj tagoj. Male ili flugas grupe (po 20 ĝis miloj) al akvejoj.
Okazas printempe (aprilo kaj majo). La nesto estas trueto inter ŝtonetoj aŭ en sablo foje ĉirkaŭita de ŝtonetoj. La ino demetas 2 aŭ 3 punktitajn ovojn, kiujn ambaŭ gepatroj (la ino dumtage) kovas dum 19 ĝis 30 tagoj. La idoj estas frumaturaj kaj ekmanĝas solaj, sed la gepatroj devas trinkigi ilin: ili trinkas el la brusta plumaro de la masklo, kiam li revenas foje eĉ de 30 kilometroj.
La Krona stepkoko (Pterocles coronatus) estas specio de birdo de la familio de Pterokledoj.
La ganga coronada[2](Pterocles coronatus) es una especie de ave en la familia Pteroclididae.
Mide 27–30 cm de largo, su peso es de 250–300 g. Se alimenta en el suelo de semillas y brotes. Se reproduce entre abril y agosto. Pone de 2 a 3 huevos sobre el suelo. Se desconoce el período de incubación, pero se sabe que los machos incuban durante la noche.[3]
Se encuentra en Afganistán, Argelia, Chad, Egipto, India, Irán, Irak, Kurdistán, Israel, Jordania, Libia, Mali, Mauritania, Marruecos, Nigeria, Omán, Pakistán, Kuwait, Arabia Saudita, Sudán, Túnez, Emiratos Árabes Unidos, Sahara Occidental, y Yemen.
Existen cinco subespecies:[4]
La ganga coronada(Pterocles coronatus) es una especie de ave en la familia Pteroclididae.
Mide 27–30 cm de largo, su peso es de 250–300 g. Se alimenta en el suelo de semillas y brotes. Se reproduce entre abril y agosto. Pone de 2 a 3 huevos sobre el suelo. Se desconoce el período de incubación, pero se sabe que los machos incuban durante la noche.
Se encuentra en Afganistán, Argelia, Chad, Egipto, India, Irán, Irak, Kurdistán, Israel, Jordania, Libia, Mali, Mauritania, Marruecos, Nigeria, Omán, Pakistán, Kuwait, Arabia Saudita, Sudán, Túnez, Emiratos Árabes Unidos, Sahara Occidental, y Yemen.
Ganga koroatua (Pterocles coronatus) Pterocles generoko animalia da. Hegaztien barruko Pteroclidae familian sailkatua dago.
Ganga koroatua (Pterocles coronatus) Pterocles generoko animalia da. Hegaztien barruko Pteroclidae familian sailkatua dago.
Kruunuhietakyyhky (Pterocles coronatus) on hietakyyhkyjen heimoon kuuluva lintulaji.
Kruunuhietakyyhky on 25-29 senttimetriä pitkä. Koiraan alapuoli on väriltään kuviottoman punertavanharmaa. Pää ja kaulansivut ovat kellanoranssit. Nokan tyvellä kulkee musta pystyjuova kurkusta otsalle. Juovan ja silmän välissä on valkoinen reunus. Päälaen sivut ovat siniharmaat ja keskiosa punaruskea. Siipien yläpinnoilla on himmeänkeltaista pisaranmuotoista täplitystä. Naaraan höyenpuku on tiheiden mustien raitojen värittämä ja se muistuttaa paljon pitsihietakyyhkynaarasta, mutta sillä on kellanruskea kurkku sekä silmän takaa niskaan kulkeva vaaleansininen juova.[2]
Kruunuhietakyyhky päästää lennossa viisiosaista, melko kovaa ja nasaalia "tjo-ko tjo-ko-korr" -ääntä.[2]
Kruunuhietakyyhkyä tavataan Pohjois-Afrikassa ja Lähi-Idässä. Laji on luokiteltu elinvoimaiseksi.[1]
Kruunuhietakyyhky pesii puoliaavikoilla ja kuivilla, kivikkoisilla ja vähäkasvustoisilla aroilla. Aamuisin kruunuhietakyyhky käy juomapaikoilla.[2]
Kruunuhietakyyhky (Pterocles coronatus) on hietakyyhkyjen heimoon kuuluva lintulaji.
Pterocles coronatus
Le Ganga couronné (Pterocles coronatus) est une espèce d'oiseaux de la famille des Pteroclidae.
Cette espèce vit depuis l'Ouest de l'Afrique jusqu'au Pakistan.
Selon la classification de référence du Congrès ornithologique international (version 2.11, 2012)[1] et Alan P. Peterson il existe cinq sous-espèces :
Pterocles coronatus
Le Ganga couronné (Pterocles coronatus) est une espèce d'oiseaux de la famille des Pteroclidae.
La grandule coronata (Pterocles coronatus M. H. K. Lichtenstein, 1823) è una specie della famiglia degli Pteroclidi originaria di un'ampia fascia di territorio che dall'Africa occidentale si estende fino al Pakistan[2].
Misura 27-30 cm di lunghezza, per un peso di 240-300 g. L'apertura alare è di 52-63 cm[3].
La grandule coronata presenta una caratteristica silhouette tozza, ma con timoniere centrali appuntite. Il maschio esibisce motivi facciali particolarmente sorprendenti, tra cui un cappuccio rossiccio o color vino, una maschera nera, un anello orbitale e un becco bluastri. La femmina, più discreta, presenta faccia e gola di colore giallo chiaro. Le parti superiori marroni o beige sono abbondantemente barrate o macchiate, a differenza delle parti inferiori, di colore uniforme grigio o sabbia privo di disegni di ogni sorta. In volo, le remiganti scure formano un evidente contrasto con il resto delle copritrici, più chiare, e questa particolarità è assolutamente essenziale per differenziare la specie dalla grandule del Senegal (Pterocles senegallus), con la quale può a volte essere confusa. I giovani sono abbastanza simili alle femmine adulte, ma hanno la gola biancastra. All'interno della specie assistiamo ad alcune variazioni nella colorazione in base alla distribuzione geografica: la sottospecie nominale, che vive in Nordafrica, ad ovest del Nilo, è quella più chiara. La sottospecie atratus, diffusa in Iran, è al contrario la più scura[3].
Il richiamo è molto diverso da quello della grandule del Senegal, una specie con la quale è strettamente imparentata che occupa la stessa area di diffusione. In volo, la grandule coronata emette un tchag-tchagarra potente, pronunciato e gutturale, ma può anche produrre un huiiik abbastanza simile al lamento di un gabbiano[3].
La grandule coronata è sedentaria o leggermente erratica. Deboli spostamenti si verificano da marzo a ottobre in Marocco e da aprile a giugno in Ciad. In Pakistan, le popolazioni sono leggermente più numerose in inverno. Le granduli sono uccelli gregari che si posano e si spostano in gruppi numerosi, soprattutto quando vanno a dissetarsi. Una volta arrivate allo specchio d'acqua, aspettano un minuto o due, pronte ad alzarsi in volo al minimo rumore. Se non c'è alcun segno di pericolo, corrono verso l'acqua e bevono immergendo il becco e aspirando. Dopo aver bevuto, ogni uccello aspetta che tutto il gruppo sia pronto a ripartire.
Animali prudenti, le granduli trascorrono gran parte del tempo sul terreno, dove il colore del loro piumaggio le nasconde in modo efficace. Scavano piccole depressioni per riposare al fresco. Quando vengono disturbate, decollano quasi verticalmente e guadagnano rapidamente una grande altezza emettendo forti grida[3].
Una grandule può volare più velocemente di un falco e può percorrere grandi distanze volando a 60 chilometri l'ora[3].
I semi costituiscono la parte principale della dieta delle granduli. Quando le trovano, mangiano anche bacche. La maggior parte delle specie si alimenta al mattino e alla sera, evitando di muoversi durante le ore più calde della giornata. Questi uccelli si abbeverano al mattino tra le 7:00 e le 9:00 in estate e dalle 9:00 alle 10:00 in inverno. Quando l'acqua scarseggia, le granduli possono fare a meno di bere per cinque giorni consecutivi. Tuttavia, nel caso esistano bacini idrici, volano in gruppo verso questi specchi d'acqua. Questi gruppi possono contare da venti a mille individui o anche più[3].
Nelle granduli coronate, il periodo di nidificazione ha luogo nei mesi di aprile e maggio. Il nido viene creato raschiando in una zona ricoperta da ciottoli o scavato nella sabbia, e talvolta circondato da uno spesso cordone di pietre. La femmina depone abitualmente due o tre uova punteggiate di bruno-rossastro che cova alternativamente con il maschio per un periodo che può variare da 19 a 30 giorni. Generalmente, la femmina cova durante il giorno. Il maschio si incarica di tale compito durante le notti e di solito dà il cambio alla compagna un'ora prima del tramonto. I pulcini appena schiusi sono ricoperti da uno spesso piumino macchiato che garantisce loro un eccellente camuffamento tra le pietre. Sono in grado di nutrirsi da soli, ma sono i genitori a rifornirli di acqua. È il maschio a occuparsi di questo compito: impregna d'acqua le piume del petto e poi ritorna al nido, a volte situato a più di 30 chilometri dallo specchio d'acqua, in modo che i piccoli pulcini possano succhiare l'acqua dal suo piumaggio[3].
È localmente comune nel Nordafrica (Marocco, Algeria, Ciad, Tunisia, Libia, Egitto) e nel Medio Oriente (Sinai, Arabia, Iran, Afghanistan, Pakistan), dove occupa quasi lo stesso areale della grandule del Senegal. Frequenta zone aride o semi-aride, deserti sassosi pianeggianti o ondulati. In alcune zone, vive su colline e montagne rivestite con un po' di vegetazione[3].
Ne vengono riconosciute cinque sottospecie[2]:
La grandule coronata (Pterocles coronatus M. H. K. Lichtenstein, 1823) è una specie della famiglia degli Pteroclidi originaria di un'ampia fascia di territorio che dall'Africa occidentale si estende fino al Pakistan.
Het kroonzandhoen (Pterocles coronatus) is een vogel uit de familie van de zandhoenders (Pteroclididae).
De vogel is 25 tot 29 cm. Het verenkleed is bruin of grijs vol spikkels of strepen. Het mannetje heeft een oranjebruine kruin en een verticale, zwarte band van voorhoofd tot kin. Het vrouwtje is grijzer en meer streperig. Ze hebben een kleine kop, een gedrongen lichaam en bevederde poten. Hun lange spitse vleugels hebben een zwarte achterrand en zwarte punten. De vogels bezoeken drinkplaatsen meestal vroeg in de ochtend.[2]
Deze standvogel leeft in woestijnachtige gebieden in Afrika en Zuidwest-Azië. Binnen dit gebied zijn er vijf ondersoorten:[3] [4]
Het leefgebied bestaat uit vlakke, stenige woestijnen en halfwoestijnen met schaarse begroeiing.[2]
De grootte van de wereldpopulatie is niet gekwantificeerd. De vogel is plaatselijk algemeen in geschikt habitat. Men veronderstelt dat de soort in aantal stabiel is. Om deze redenen staat het kroonzandhoen als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesHet kroonzandhoen (Pterocles coronatus) is een vogel uit de familie van de zandhoenders (Pteroclididae).
Stepówka piaskowa (Pterocles coronatus) – gatunek średniej wielkości ptaka z rodziny stepówek. Występuje w północnej części Afryki oraz w Azji południowo-zachodniej.
Długość ciała wynosi 27-30 cm, masa ciała 250-300 g. Dziób ma długość ok. 1,52 cm, skrzydło (zgięte) 19,6 cm, skok 3 cm[3]. Głowa rdzawa, szeroka szara brew. Okolice oczu i dzioba białawe. U samców od dzioba do rdzawego paska na wierzchu głowy biegnie czarny pasek. Pióra na karku, piersi i grzbiecie samic szarobrązowe w piaskowym odcieniu, posiadają czarny pasek na końcu. U samców szare. Pióra na skrzydłach podobne, lecz czarnych pasków jest więcej; samce posiadają brązowe lotki. U samicy głowa pokryta podobnym wzorem z rdzawopiaskowym gardłem. Sterówki podobne jak lotki.
Zarówno piaszczyste jak i kamienne pustynie i półpustynie.
Wyróżnia się następujące podgatunki[4]:
Znosi temperaturę powyżej 50oC. Żywi się nasionami i pędami roślin zbieranymi z ziemi. W porze suchej, między kwietniem i wrześniem, przystępuje do lęgów; gniazda w liczbie 2-3 składane są na ziemi. Samiec wysiaduje w nocy, ze względu na mniej maskujące ubarwienie.
Stepówka piaskowa (Pterocles coronatus) – gatunek średniej wielkości ptaka z rodziny stepówek. Występuje w północnej części Afryki oraz w Azji południowo-zachodniej.
MorfologiaDługość ciała wynosi 27-30 cm, masa ciała 250-300 g. Dziób ma długość ok. 1,52 cm, skrzydło (zgięte) 19,6 cm, skok 3 cm. Głowa rdzawa, szeroka szara brew. Okolice oczu i dzioba białawe. U samców od dzioba do rdzawego paska na wierzchu głowy biegnie czarny pasek. Pióra na karku, piersi i grzbiecie samic szarobrązowe w piaskowym odcieniu, posiadają czarny pasek na końcu. U samców szare. Pióra na skrzydłach podobne, lecz czarnych pasków jest więcej; samce posiadają brązowe lotki. U samicy głowa pokryta podobnym wzorem z rdzawopiaskowym gardłem. Sterówki podobne jak lotki.
HabitatZarówno piaszczyste jak i kamienne pustynie i półpustynie.
Podgatunki i zasięg występowaniaWyróżnia się następujące podgatunki:
P. c. coronatus Lichtenstein, 1823 - zachodnia i centralna Sahara do wschodniego Egipt i północnego Sudanu P. c. vastitas Meinertzhagen, 1928 - półwysep Synaj do Izraela i Jordanii P. c. saturatus Kinnear, 1927 - północny Oman P. c. atratus Hartert, 1902 - Półwysep Arabski do południowego Afganistanu P. c. ladas Koelz, 1954 - Pakistan BehawiorZnosi temperaturę powyżej 50oC. Żywi się nasionami i pędami roślin zbieranymi z ziemi. W porze suchej, między kwietniem i wrześniem, przystępuje do lęgów; gniazda w liczbie 2-3 składane są na ziemi. Samiec wysiaduje w nocy, ze względu na mniej maskujące ubarwienie.
O cortiçol-coroado (Pterocles coronatus) é uma espécie de ave da família Pteroclididae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Afeganistão, Argélia, Chade, Egipto, Índia, Irão, Israel, Jordânia, Líbia, Mali, Mauritânia, Marrocos, Níger, Omã, Paquistão, Arábia Saudita, Sudão, Tunísia, Emirados Árabes Unidos, Sahara Ocidental e Iémen.
O cortiçol-coroado (Pterocles coronatus) é uma espécie de ave da família Pteroclididae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Afeganistão, Argélia, Chade, Egipto, Índia, Irão, Israel, Jordânia, Líbia, Mali, Mauritânia, Marrocos, Níger, Omã, Paquistão, Arábia Saudita, Sudão, Tunísia, Emirados Árabes Unidos, Sahara Ocidental e Iémen.
Kronflyghöna[2] (Pterocles coronatus) är en fågel i familjen flyghöns inom ordningen flyghönsfåglar.[3]
Kronflyghönan är en medelstor flyghöna, i storlek och dräkt mellan strimmig flyghöna och ökenflyghöna som den delvis delar utbredningsområde med. Det mest tydliga kännetecknet är de svartaktiga vingpennorna som kontrasterar mot ljusa täckare på både över- och undersidan av vingen.[4]
Hanen är otecknat grå under, på halssidorna gulorange, bröst och nacke blågrå samt hjässa rödbrun. Från panna till haka går ett svart vertikalt streck, med ett vitt dito innanför. De gråbruna vingarna är översållade av mattgula fläckar.[4]
Honan liknar hanen men saknar ansiktsteckningen och är tätt tvärfläckad i svart över hela kroppen. Den är därmed rätt lik strimmig flyghöna men har till skillnad från denna är strupen nästan otecknat ockrafärgad.[4]
Kronflyghönans flyktläte beskrivs som ett hårt, stötigt och nasalt "tju-ku tju-ku-kurr".[4]
Kronflyghöna delas in i fem underarter med följande utbredning:[3]
Tillfälligt har den påträffats i Mali.[1]
Arten häckar i öken och halvöken på lägre nivåer eller på steniga och torra slätter med ringa växtlighet. Den besöker till skillnad från strimflyghönan vattenställen i stort sett enbart på morgonen.[4]
Fågeln häckar från april till juli i Nordafrika, redan från mars i Tchad och Oman. Boet är en uppskrapad grop bland småsten eller i sand, ibland med en ring småstenar kring. Den lägger vanligtvis tre ägg. Föräldrarna delar på ruvandet på så sätt att hanen intar nattskiftet en timme före solnedgången. Ungarna kan födosöka direkt efter kläckning men får vatten morgon och kväll som föräldern, möjligen huvudsakligen eller enbart hanen, bär med sig i sina bukfjädrar från närmaste vattenställe.[5]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats, men den beskrivs som vanlig och vida spridd i stora delar av utbredningsområdet, dock ovanlig i norra Västafrika och vanlig till mycket vanlig i Algeriet.[6]
Kronflyghöna (Pterocles coronatus) är en fågel i familjen flyghöns inom ordningen flyghönsfåglar.
Pterocles coronatus là một loài chim trong họ Pteroclidae.[1]
Pterocles coronatus là một loài chim trong họ Pteroclidae.