In 2012, Antilophia bokermanni was included among the world's 100 most threatened species in a report by the IUCN Species Survival Commission and the Zoological Society of London.
Antilophia bokermanni és un ocell de la família dels píprids (Pipridae) que habita els boscos d'una zona molt reduïda del nord-est de Brasil.
En diverses llengües rep el nom de "manaquí d'Araripe" (Anglès: Araripe Manakin. Espanyol: Saltarín de Araripe).
Antilophia bokermanni és un ocell de la família dels píprids (Pipridae) que habita els boscos d'una zona molt reduïda del nord-est de Brasil.
En diverses llengües rep el nom de "manaquí d'Araripe" (Anglès: Araripe Manakin. Espanyol: Saltarín de Araripe).
Der Araripepipra (Antilophia bokermanni), auch als Araripe-Helmpipra bezeichnet, ist ein vom Aussterben bedrohter Vogel aus der Familie der Schnurrvögel (Pipridae). Er wurde 1996 entdeckt und 1998 wissenschaftlich beschrieben. Das Artepitheton ehrt den brasilianischen Zoologen Werner Bokermann.
Der Araripepipra erreicht eine Länge von 14,5 Zentimeter. Männchen und Weibchen weisen in ihrer Gefiederfärbung einen starken Sexualdimorphismus auf.
Die Männchen sind auffallend weiß, schwarz und karminrot gezeichnet. Sie haben ein weißes Körpergefieder, die Flügel sind abgesehen von den weißen Flügeldecken schwarz. Auch der Schwanz hat eine schwarze Färbung. Vom Scheitel bis zum Mittelrücken verläuft eine karminrote Federkrone mit einer vorwärts gerichteten Kapuze. Die Iris ist rot. Die Weibchen sind überwiegend olivgrün und haben einen hellgrünen Bauch. Bei ihnen ist die Kapuze reduziert.
Diese Art kommt ausschließlich im Süden des Bundesstaates Ceará im Nordosten Brasiliens in einem sehr kleinen Verbreitungsgebiet in der Region des Capada do Araripe vor. Der Lebensraum sind Feuchtwälder mit hohen Bäumen und starkem Lianenbewuchs. Alle bisher gefundenen Nester waren so gebaut, dass sie über Fließgewässern hingen. Wie die meisten Arten seiner Familie ist der Araripepipra ein Waldbewohner der unteren und mittleren Zonen. Er ernährt sich fast ausschließlich von kleinen Früchten. Die Brutzeit des Araripepipras fällt in die Regenzeit, ansonsten ist die Fortpflanzungsbiologie nur wenig untersucht. Vermutlich sind die Weibchen wie bei anderen Schnurrvögeln für alle Nest- und Brutaufgaben verantwortlich.[1]
Der Araripepipra wurde im Rahmen von Kartierungen und Bestandserhebungen in den Feuchtwäldern an den Abhängen des Chapada do Araripe in der brasilianischen Provinz Ceará gefunden. Galileu Coelho vernahm am 19. November 1994 während dieser Arbeiten einen Vogelruf, der ihn zwar an den des Helmpipras erinnerte, sich jedoch gleichzeitig auffallend unterschied. Der Lebensraum des Helmpipras waren außerdem die Galeriewälder der Cerrado, einer Savanne Zentralbrasiliens. Ein Jahr später hörte Coelho erneut denselben Ruf, es gelang ihm gemeinsam mit Weber Silva jedoch erst im Dezember 1996 den Vogel zu fangen und auch zu filmen. Erst 1998 jedoch wurde der Araripepipra offiziell als neue Art beschrieben.[2][3]
Im Jahre 2000 ging man von einer hochgerechneten Population von weniger als 50 Exemplaren aus, weil man bis dahin nur drei Männchen und ein Weibchen entdeckt hatte. 2003 waren die Schätzungen schon optimistischer und beliefen sich auf zwischen 49 und 250 Exemplare. 2006 ging man bei einer vorsichtigen Schätzung von 250 Individuen aus, die auf 43 bisher entdeckten Männchen basierte. Die Typuslokalität Nascente do Farias lag zwar in einem Schutzgebiet, aber dieser Schutz bestand weitgehend nur auf dem Papier. Im Jahre 2000 wurde vor Ort ein Freizeitpark mit Schwimmbädern und asphaltierten Straßen errichtet. Allerdings sparten die Besitzer des Gebietes einen schmalen, intakten Waldstreifen zum Schutz des Araripepipra aus. In diesem Waldstreifen gibt es Stand 2010 nach wie vor Araripepipras. Die ab 2004 von British Petroleum finanzierte Bestandserfassung ergab, dass diese Art auch nahe gelegene Habitate besiedelt. Stand 2010 geht man von rund 800 Individuen dieser Art aus, die auf einem Gebiet von rund 28 Quadratkilometer vorkommen.[1]
Im Jahre 2006 startete die brasilianische Naturschutzorganisation AQUASIS eine Medienkampagne zur Rettung des Araripepipra. Im August 2008 übernahm Sir David Attenborough die BirdLife-International-Patenschaft für die Art, um ein Signal für die Verstärkung der Schutzmaßnahmen für diese Art zu geben.
Der Araripepipra (Antilophia bokermanni), auch als Araripe-Helmpipra bezeichnet, ist ein vom Aussterben bedrohter Vogel aus der Familie der Schnurrvögel (Pipridae). Er wurde 1996 entdeckt und 1998 wissenschaftlich beschrieben. Das Artepitheton ehrt den brasilianischen Zoologen Werner Bokermann.
The Araripe manakin (Antilophia bokermanni) is a species of critically endangered bird from the family of manakins (Pipridae). It was discovered in 1996 and scientifically described in 1998. The species epithet commemorates Brazilian zoologist and wildlife filmmaker Werner Bokermann, who died in 1995. Because of its helmet-like crown it has received the Portuguese name soldadinho-do-araripe which means "little soldier of Araripe". This name also associates it with the related, but more widespread, helmeted manakin (Antilophia galeata), which is known simply as the soldadinho.
As typical of most manakins, males and females have a strong sexual dimorphism in the colours of the plumage. As in the helmeted manakin, it is a relatively large and long-tailed manakin, with a total length of c. 14.5 centimetres (5.7 in). The strikingly patterned males have predominantly white plumage. With the exception of the white little wings coverts, the wings are black as the tail. From the frontal tuft, over the crown, down to the middle back runs a carmine red patch. The iris is red. The females are mainly olive green and have pale green upperparts. They have a reduced olive green frontal tuft.
This species consumes both plant and animal materials as part of their diet. Approximately 80% of their diet comes from the plant Clidemia biserrata. Araripe Manakins consume fruit and arthropods, although fruits are the primary item in their diet. Females have a more diverse diet than males, because the more cryptic olive-green plumage of females provides them with a greater degree of camouflage in forests, allowing them to find food with less predation, meanwhile, males are a very bright white color, which makes them more vulnerable to predation. Females also have a longer bill, which allows them to manipulate more types of fruit than males are able to handle and digest.[2]
This species is endemic to the Chapada do Araripe (Araripe uplands) in the Brazilian state of Ceará in the north eastern region of the country. It is only fifty kilometres long and one kilometre wide and the typical habitat apparently is a consequence of the soils formed from the Santana Formation limestone. The pure breeding range has a size of only 1 km2 (0.39 sq mi) and lies in a theme park. It is likely to be more widespread than presently known, although surveys in nearby Balneario das Caldas failed to locate any individuals.
In 2000 there was an estimated population of less than 50 individuals and it was considered as one of the rarest birds in Brazil and in the world. Only three males and one female were found until that date. In 2003 the estimations were more optimistic and BirdLife International assumed the population of 49 to 250 individuals. In 2004 it proceeded on the assumption that less than 250 individuals exist in the wild which was based on 43 discovered males. In 2000 a theme park with swimming pools and asphalted roads was built at the type locality Nascente do Farias and the largest part of its original habitat was destroyed. The cleared trees were replaced by banana plantations. The last assessed population was on August 7th, 2018. An estimated 150 - 700 mature individuals are living in Brazil.
At the BirdLife International celebrity lecture held in Peterborough on 16 August 2008, it was announced that Sir David Attenborough would be championing the Araripe manakin in an effort to raise funds to help protect this rare bird. There are approximately 500 pairs of the Araripe manakin left. Sir David was presented with a picture of the manakin following his lecture, which was on Alfred Russel Wallace and Birds of Paradise.
The Araripe manakin (Antilophia bokermanni) is a species of critically endangered bird from the family of manakins (Pipridae). It was discovered in 1996 and scientifically described in 1998. The species epithet commemorates Brazilian zoologist and wildlife filmmaker Werner Bokermann, who died in 1995. Because of its helmet-like crown it has received the Portuguese name soldadinho-do-araripe which means "little soldier of Araripe". This name also associates it with the related, but more widespread, helmeted manakin (Antilophia galeata), which is known simply as the soldadinho.
El saltarín de Araripe[2] (Antilophia bokermanni) es una especie de ave paseriforme en peligro de extinción, de la familia Pipridae. Fue descubierto en 1996 y descrito científicamente en 1998. El epíteto específico conmemora al zoólogo brasileño y cineasta de vida silvestre Werner Bokermann, que murió en 1995. Debido a su casco en forma de corona, ha recibido el nombre portugués de soldadinho-do-araripe, que significa "soldadito de Araripe". Este nombre también se asocia con el relacionado, pero más extendido, saltarín de yelmo (Antilophia galeata), que es conocido simplemente como el soldadinho.
Como es típico de la mayoría de los saltarines, los machos y las hembras presentan dimorfismo sexual fuerte en los colores de su plumaje. Al igual que el saltarín de yelmo, es relativamente grande y de cola larga, con una longitud total de 14,5 a 15 cm y peso promedio de 20 g. Los machos tienen un plumaje predominantemente blanco. Con la excepción de las coberteras blancas, las alas y la cola son de color negro. Desde el mechón frontal, sobre la corona y hasta la mitad de la espalda se extiende una mancha rojo carmín. El iris es de color rojo. Las hembras son principalmente de color verde oliva pálido y tienen las partes superiores de color verde. Tienen un reducido mechón frontal de color verde oliva.[3][4]
Esta especie es endémica de la Chapada do Araripe (tierras altas de Araripe) en el estado brasileño de Ceará al noreste del país. La zona mide solo cincuenta kilómetros de largo por un kilómetro de ancho y el hábitat típico aparentemente es una consecuencia de los suelos formados a partir de la piedra caliza en Formación Santana del cretácico inferior. La extensión de reproductores de raza pura tiene un tamaño de tan solo 1 km² y dispone de un parque temático. Es probable que sea más extendido de lo que actualmente se conoce, aunque las encuestas en las cercanías de Balneario das Caldas no lograron localizar ejemplares.
Habita en el estrato medio y bajo de bosques secundarios altos (especialmente con abundancia de aglomerados vegetales), en los bordes y clareras adyacentes, prefiriendo áreas más húmedas de bosques húmedos cerca de arroyos y cascadas.[1]
Se alimenta principalmente de frutos pequeños de Cordia spp. y Cecropia spp., y un estudio reciente identificó otras 21 especies de plantas que forman parte de su dieta;[1] además caza artrópodos.
El macho atrae a la hembra exhibiendo su capacidad de rechazar intrusos en el territorio. La hembra construye un nido en forma de cesto, a 2 m de altura, en un árbol sobre alguna corriente de agua y pone dos huevos color crema con manchas oscuras. La incubación dura tres semanas y los polluelos abandonan el nido a las tres semanas de nacer. Al adquirir la madurez, a los dos años de edad, los jóvenes salen del territorio de sus padres.[4]
El saltarín de Araripe ha sido calificado como en peligro crítico de extinción por la IUCN debido a que su pequeña población total, estimada en el censo de 2010 en alrededor de 800 individuos, se asume declinante, debido a las presiones sobre su área de distribución ya muy reducida. Esta área se estima en 28 km², siendo que el área efectivamente adecuada para la reproducción se estima en 10 km².[1]
En el año 2000 hubo una población estimada en menos de 50 ejemplares y fue considerada como una de las aves más raras en Brasil y en el mundo. Solo tres machos y una hembra fueron encontrados hasta la fecha. En el 2003 las estimaciones fueron más optimistas y BirdLife International estipuló una población de 49 a 250 individuos. En 2004 partió de la suposición de que menos de 250 ejemplares existen en la naturaleza, basándose en 43 machos descubiertos. Desafortunadamente en el año 2000 un parque temático con piscinas y pistas asfaltadas, se construyó en la localidad de Nascente do Farias y la mayor parte de su hábitat original se destruyó. Los árboles fueron sustituidos por plantaciones de banano.
En la conferencia de celebridades de Birdlife Internacional, celebrada en Peterborough, el 16 de agosto de 2008, se anunció que Sir David Attenborough sería el defensor del saltarín de Arapipe, en un esfuerzo por recaudar fondos para ayudar a proteger esta rara ave.
El saltarín de Araripe (Antilophia bokermanni) es una especie de ave paseriforme en peligro de extinción, de la familia Pipridae. Fue descubierto en 1996 y descrito científicamente en 1998. El epíteto específico conmemora al zoólogo brasileño y cineasta de vida silvestre Werner Bokermann, que murió en 1995. Debido a su casco en forma de corona, ha recibido el nombre portugués de soldadinho-do-araripe, que significa "soldadito de Araripe". Este nombre también se asocia con el relacionado, pero más extendido, saltarín de yelmo (Antilophia galeata), que es conocido simplemente como el soldadinho.
Antilophia bokermanni Antilophia generoko animalia da. Hegaztien barruko Cotingidae familian sailkatua dago.
Antilophia bokermanni Antilophia generoko animalia da. Hegaztien barruko Cotingidae familian sailkatua dago.
Araripentanssija (Antilophia bokermanni) on äärimmäisen uhanalainen varpuslintu, joka on endeeminen laji Araripen ylängöllä koillisessa Brasiliassa. Lajista on kovin vähän tietoa, mutta kannan arvioidaan olevan alle 250 yksilöä.[2]
Araripentanssija on vajaat 15 cm pitkä. Koiraslinnun päälaki ja niska ovat kirkkaanpunaiset, siivet mustat ja muu höyhenpeite vaaleanharmaa. Naaras on oliivinvihreä, vatsapuolelta vaaleampi. [3]
Araripentanssija (Antilophia bokermanni) on äärimmäisen uhanalainen varpuslintu, joka on endeeminen laji Araripen ylängöllä koillisessa Brasiliassa. Lajista on kovin vähän tietoa, mutta kannan arvioidaan olevan alle 250 yksilöä.
Araripentanssija on vajaat 15 cm pitkä. Koiraslinnun päälaki ja niska ovat kirkkaanpunaiset, siivet mustat ja muu höyhenpeite vaaleanharmaa. Naaras on oliivinvihreä, vatsapuolelta vaaleampi.
Antilophia bokermanni
Le Manakin de Bokermann (Antilophia bokermanni), dit aussi Manakin d'Araripe, est une espèce de passereaux de la famille des pipridés. Endémique de la microrégion de la Chapada do Araripe, dans l'État de Ceará au Brésil, l'espèce est considérée comme en danger critique d'extinction par l'Union internationale pour la conservation de la nature qui l'a placée dans la liste des 100 espèces les plus menacées au monde établie en 2012. D'après Alan P. Peterson, c'est une espèce monotypique.
L'espèce Antilophia bokermanni a été décrite en 1998 par les ornithologues brésiliens Coelho (d) et Silva (d)[1].
Son épithète spécifique, bokermanni, ainsi que son nom vernaculaire, lui ont été donnés en l'honneur de l'herpétologiste et ornithologue brésilien Werner Carl August Bokermann (1929-1995)[1].
L'holotype d’Antilophia bokermanni[1], un mâle adulte, mesure 155 mm de longueur totale. Son plumage est majoritairement blanc avec les rémiges et les rectrices noires[1].
Cette espèce est endémique de la Chapada do Araripe dans le Sud du Ceará dans la région du Nordeste brésilien. Ce plateau mesure seulement cinquante kilomètres de long sur un kilomètre de large. Cette formation géologique supporte une savane arborée en son sommet tandis que sur ses pentes au nord exposées au flux d'humidité des alizés du nord-est, croit une forêt humide riche en palmiers qui contraste avec la végétation sèche de la plaine environnante[2],[3].
Il serait menacé par l'extension de la station thermale Balneário do Caldas.
Elle fait partie de la liste des 100 espèces les plus menacées au monde établie par l'UICN en 2012.
Antilophia bokermanni
Le Manakin de Bokermann (Antilophia bokermanni), dit aussi Manakin d'Araripe, est une espèce de passereaux de la famille des pipridés. Endémique de la microrégion de la Chapada do Araripe, dans l'État de Ceará au Brésil, l'espèce est considérée comme en danger critique d'extinction par l'Union internationale pour la conservation de la nature qui l'a placée dans la liste des 100 espèces les plus menacées au monde établie en 2012. D'après Alan P. Peterson, c'est une espèce monotypique.
Il manachino dell'Araripe (Antilophia bokermanni Coelho & Silva, 1998) è un uccello passeriforme della famiglia Pipridae, endemico della Chapada do Araripe, nel nord-est del Brasile.[2]
È un uccello passeriforme lungo circa 15 cm. Come altri manachini, presenta un marcato dimorfismo sessuale: il maschio ha un piumaggio prevalentemente bianco con penne remiganti e timoniere nere e un vistoso ciuffo color carminio sul capo, mentre la femmina ha una livrea uniformemente verde-olivacea, più chiara sui fianchi, e un ciuffo meno pronunciato.[3]
L'areale di questa specie è ristretto a un'area di circa 28 km² di foresta umida ubicata sul versante nord-orientale della Chapada do Araripe, un altopiano che sorge nel Ceará meridionale (Nord-est del Brasile)[4].
Per la ristrettezza del suo areale, ove è stimato che sopravvivano circa 800 esemplari, la IUCN Red List classifica Antilophia bokermanni come specie in pericolo critico (Critically Endangered).[1]
Il manachino dell'Araripe (Antilophia bokermanni Coelho & Silva, 1998) è un uccello passeriforme della famiglia Pipridae, endemico della Chapada do Araripe, nel nord-est del Brasile.
Araripes manakins (Antilophia bokermanni) ir kritiski apdraudēta manakinu dzimtas suga, kas endēma Searas štatam Brazīlijā.[1][2][3] 2012. gadā ierindota Zemeslodes 100 visapdraudētāko sugu sarakstā.[4]
Araripes manakins pieder nelielai cekulaino manakinu ģintij, kuras abu sugu tēviņus rotā spilgti sarkans cekuls.
Ķermeņa garums kopīgi ar relatīvi garajām astes spalvām līdz 15,5 cm.
Līdzīgi lielākajai manakinu daļai, sugai skaidri izteikts dzimumdimorfisms. Tēviņiem spilgts apspalvojums — spārni un aste melni, cekuls un muguras vidusdaļa karmīnsarkani, bet pārējā ķermeņa daļa — balta. Knābi ieskauj spilgti sarkans spalvu kušķis. Mātītes pamatā olīvkrāsā, gaišāku vēderu un mazāku spalvas kušķi ap knābi. Pateicoties krāšņajam apspalvojumam, manakanu dzimta latviski tiek tulkota arī kā greznumputniņi.[1][3][5]
Sugu atklāja un zinātniski aprakstīja 1998. gadā. Tās areāls atrodas Araripes čapadas ziemeļaustrumu nogāzēs Searas dienvidos un aizņem 28 km², ligzdošanas areāla platība — 10 km². Pamatā apdzīvo mitro tropu mežu valganākās platības, kur ir gan liels skaits vīteņaugu, gan klajumi. Bieži izvēlas vietas netālu no ūdenstecēm, un tāpēc ir labs apkārtējās vides kvalitātes rādītājs. 2012. gada janvārī uz Araripes plato atklāja jaunu Araripes manakina atrašanās vietu, kas vedina domāt, ka populācijas skaits un izplatība ir nedaudz lielāki par iepriekš lēsto.
2011. gadā populāciju veidoja 779 īpatņi, taču šis novērtējums nav drošs. 2014. gadā pēc detalizētas uzskaites bija konstatēti 279 pieauguši putni.[1][3]
Ļoti maz ir zināms par šīs ārkārtīgi retās sugas dzīvesveidu. Nozīmīgu uztura daļu veido Cordia ģints (skarblapju dzimta) augļi.
Pāri pastāvīgi. Visbiežāk ligzdo uz lokdzīsleņu, rubiju un piparu dzimtas kokiem un krūmiem. Perējumā divas olas, kuras perē tikai mātīte, kamēr tēviņš apsargā teritoriju ar dziesmu.[1][3]
Sugas pastāvēšanu visnopietnāk apdraud lauksaimniecības izplešanās, lopkopības attīstība un ūdensteču novirzīšana parku un peldbaseinu vajadzībām. Putnu dabisko vidi izposta arī ugunsgrēki. Tā, 2004/2005. gada ugunsgrēks izpostīja lielu meža platību, kurā bija zināmas septiņas ligzdas. Ūdensteču un strautu plūsma, kas apgādā Araripes manakina apdzīvotos mitros mežus, pēdējo simts gadu laikā ir samazinājusies par trim ceturtdaļām. Tas pastiprina mežu samazināšanos Araripes čapadas nogāzēs un plato, kā arī rada ilgtermiņa apdraudējumu atlikušajam sugas areālam.[1][4]
Lai aizsargātu sugu, 2014. gadā tika nodibināti divi rezervāti. Virdžīnijā izvietotās nevalstiskās organizācijas Amerikas putnu aizsardzība vietējā filiāle Aquasis izveidoja Araripes oāzes rezervātu, kas aizņem aptuveni 56 ha. Kaimiņu zemes īpašnieki tam ir ierādījuši papildus 11 ha pilnībā aizsargātu teritoriju. Jaunizveidotā teritorija apvienota ar 93 ha lielo parku, ko apsargā un pārvalda štata valdība. Mežu atjaunošanas darbos Araripes čapadā līdz 2014. gada decembrim bija iestādīti vairāk nekā 4500 vietējo augu stādiņi, 2015. gadā Araripes oāzes rezervātā — 5000 vietējo 15 koku sugu stādiņi.[1]
Araripes manakins (Antilophia bokermanni) ir kritiski apdraudēta manakinu dzimtas suga, kas endēma Searas štatam Brazīlijā. 2012. gadā ierindota Zemeslodes 100 visapdraudētāko sugu sarakstā.
Araripes manakins pieder nelielai cekulaino manakinu ģintij, kuras abu sugu tēviņus rotā spilgti sarkans cekuls.
De araripemanakin (Antilophia bokermanni) is een zangvogel uit de familie der manakins (Pipridae). De vogel werd pas in 1998 beschreven en vernoemd naar de Braziliaanse dierkundige Werner Bokermann (1929-'95). Het is een ernstig in zijn voortbestaan bedreigde vogelsoort.
De vogel is 15 tot 1,5 cm lang en weegt 19 tot 20,5 gram. Het mannetje is overwegend wit gekleurd met een opvallende, helderrode kuif op het voorhoofd. Dit rood loopt door over de kruin en de nek. Sommige vleugeldekveren en alle slagpennen en staartpenen zijn contrasterend zwart. De iris is roodbruin en de snavel en poten donkerbruin. Het vrouwtje ziet er totaal anders uit en lijkt sterk op het vrouwtje van de helmmanakin (A. galeata); ze is van boven olijfkleurig groen en van onderen licht gekleurd grijsgroen, lichter dan de helmmanakin. De vrouwtjes van beide soorten hebben ook een klein kuifje op het voorhoofd.[3]
Deze vogel is endemisch in Brazilië en komt alleen voor in de noordoostelijke staat Ceará waar hij in 1996 werd ontdekt in een bebost dal binnen een areaal van hoogstens 1 km² in de Chapada do Araripe, dat gedeeltelijk een natuurreservaat is. Het leefgebied bestaat uit oud, hoogopgaand, secundair bos dat rijk is aan klimplanten en dan vooral de meer vochtige gedeelten nabij bronnen en beekjes. De vogel foerageert daar op kleine vruchten van soorten uit het geslacht Cordia.[1]
De araripemanakin heeft een piepklein verspreidingsgebied en daardoor is de kans op uitsterven groot. De grootte van de wereldpopulatie werd in 2010 geschat op 250 tot 1000 individuen. Het leefgebied wordt bedreigd door het ontbreken van effectieve handhaving van de reservaatstatus van het beschermde gebied en door uitbreiding van de infrastructuur en intensieve landbouw in het gebied rondom het beboste dal. Om deze redenen staat deze manakin als ernstig bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe araripemanakin (Antilophia bokermanni) is een zangvogel uit de familie der manakins (Pipridae). De vogel werd pas in 1998 beschreven en vernoemd naar de Braziliaanse dierkundige Werner Bokermann (1929-'95). Het is een ernstig in zijn voortbestaan bedreigde vogelsoort.
Hełmogłowik biały, skoczek królewski (Antilophia bokermanni) – gatunek ptaka z rodziny gorzykowatych (Pipridae). Występuje endemicznie w Brazylii. Dotychczas spotkano go jedynie na wyżynie Chapada do Araripe w stanie Ceará, w północno-wschodniej Brazylii. Gatunek ten jest krytycznie zagrożony wskutek utraty siedliska.
Gatunek został odkryty w 1996 r., a naukowo opisany w 1998 r. Jak większość gorzyków, cechuje go silny dymorfizm płciowy w barwie upierzenia. Podobnie jak hełmogłowik czarny, jest stosunkowo duży. Ma długi ogon, o długości do ok. 14,5 cm. U efektownie ozdobionego samca dominuje kolor biały. Z wyjątkiem schowanych białych części skrzydeł, są one czarne, podobnie jak ogon. Od czuba do środkowej części grzbietu biegną karminowoczerwone czerwone łaty. Tęczówka jest czerwona. samice są oliwkowozielone z bladozielonym spodem ciała. Mają skrócony oliwkowozielony czub z przodu głowy.
Naukowa nazwa gatunkowa - Antilophia bokermanni - upamiętnia brazylijskiego zoologa i twórcę filmów o dzikiej przyrodzie - Wernera Bokermanna, który zmarł w 1995 r. Ponieważ czub ptaka przypomina hełm otrzymał portugalską nazwę soldadinho-do-araripe (mały żołnierz wśród gorzyków). Ta nazwa nawiązuje również do spokrewnionego z nim, lecz bardziej rozpowszechnionego skoczka hełmiastego, który z wyglądu jest do niego podobny.
W 2000 r. populacja tego gatunku liczyła co najmniej 50 osobników i został on oceniony jako jeden z najrzadszych ptaków Brazylii oraz świata. Tylko trzy samce i jedna samica zostały zanotowane od 2000 r. W 2003 r. liczba osobników była bardziej optymistyczna i BirdLife International oszacował populację na 49 - 250 osobników. W 2004 r. na podstawie 43 odkrytych samców przyjęto, że jest 250 osobników w ogóle. W 2000 r. wybudowano park rozrywki z basenami i asfaltowe drogi, wskutek czego duża część naturalnego siedliska tego ptaka została zniszczona. Wycięte drzewa zastąpiono plantacjami bananów.
Hełmogłowik biały, skoczek królewski (Antilophia bokermanni) – gatunek ptaka z rodziny gorzykowatych (Pipridae). Występuje endemicznie w Brazylii. Dotychczas spotkano go jedynie na wyżynie Chapada do Araripe w stanie Ceará, w północno-wschodniej Brazylii. Gatunek ten jest krytycznie zagrożony wskutek utraty siedliska.
Gatunek został odkryty w 1996 r., a naukowo opisany w 1998 r. Jak większość gorzyków, cechuje go silny dymorfizm płciowy w barwie upierzenia. Podobnie jak hełmogłowik czarny, jest stosunkowo duży. Ma długi ogon, o długości do ok. 14,5 cm. U efektownie ozdobionego samca dominuje kolor biały. Z wyjątkiem schowanych białych części skrzydeł, są one czarne, podobnie jak ogon. Od czuba do środkowej części grzbietu biegną karminowoczerwone czerwone łaty. Tęczówka jest czerwona. samice są oliwkowozielone z bladozielonym spodem ciała. Mają skrócony oliwkowozielony czub z przodu głowy.
Naukowa nazwa gatunkowa - Antilophia bokermanni - upamiętnia brazylijskiego zoologa i twórcę filmów o dzikiej przyrodzie - Wernera Bokermanna, który zmarł w 1995 r. Ponieważ czub ptaka przypomina hełm otrzymał portugalską nazwę soldadinho-do-araripe (mały żołnierz wśród gorzyków). Ta nazwa nawiązuje również do spokrewnionego z nim, lecz bardziej rozpowszechnionego skoczka hełmiastego, który z wyglądu jest do niego podobny.
W 2000 r. populacja tego gatunku liczyła co najmniej 50 osobników i został on oceniony jako jeden z najrzadszych ptaków Brazylii oraz świata. Tylko trzy samce i jedna samica zostały zanotowane od 2000 r. W 2003 r. liczba osobników była bardziej optymistyczna i BirdLife International oszacował populację na 49 - 250 osobników. W 2004 r. na podstawie 43 odkrytych samców przyjęto, że jest 250 osobników w ogóle. W 2000 r. wybudowano park rozrywki z basenami i asfaltowe drogi, wskutek czego duża część naturalnego siedliska tego ptaka została zniszczona. Wycięte drzewa zastąpiono plantacjami bananów.
O soldadinho-do-araripe (nome científico: Antilophia bokermanni) é uma ave passeriforme da família Pipridae. O nome bokermanni é uma homenagem ao zoólogo brasileiro Werner Bokermann. É uma espécie em perigo crítico de extinção.[1]
Foi descoberto em 1996 na Chapada do Araripe, Região Nordeste do Brasil. Segundos os seus descobridores, o soldadinho-do-araripe somente é encontrado nos municípios de Barbalha, Araripe, Crato e Missão Velha, todos no Ceará.[2] Também é conhecido como galo-da-mata, cabeça-vermelha-da-mata e lavadeira-da-mata.[3]
O soldadinho-do-araripe mede aproximadamente 14,5 cm. Machos e fêmeas apresentam um forte dimorfismo sexual no que diz respeito a cor da plumagem. Os machos são predominantemente brancos, com penas pretas que se estendem das asas ao dorso e cabeça vermelha. As fêmeas são principalmente da cor verde oliva e apresentam um reduzido penacho verde na cabeça.[carece de fontes?]
A plumagem da cabeça em forma de elmo deu origem ao nome soldadinho.[carece de fontes?]
Em 2003, de acordo com BirdLife International, havia uma população de 49 a 250 indivíduos. Já em 2004 a estimativa cai para menos de 250, cujos dados foram baseados na descoberta de 43 machos. Em 2000, parte do seu habitat foi destruído. As árvores cortadas foram substituídas por plantações de banana.[carece de fontes?]
O soldadinho-do-araripe (nome científico: Antilophia bokermanni) é uma ave passeriforme da família Pipridae. O nome bokermanni é uma homenagem ao zoólogo brasileiro Werner Bokermann. É uma espécie em perigo crítico de extinção.
Foi descoberto em 1996 na Chapada do Araripe, Região Nordeste do Brasil. Segundos os seus descobridores, o soldadinho-do-araripe somente é encontrado nos municípios de Barbalha, Araripe, Crato e Missão Velha, todos no Ceará. Também é conhecido como galo-da-mata, cabeça-vermelha-da-mata e lavadeira-da-mata.
Araripemanakin[2] (Antilophia bokermanni) är en nyligen beskriven och akut utrotningshotad sydamerikansk tätting i familjen manakiner.[3]
Araripemanakinen är en 15,5 centimeter lång manakin markant tecknad i svart, vitt och rött. Hanen är vit med svarta vingar (utom vingtäckarna) och svart stjärt. Den är lysande karmosinröd från en panntofs bakåt över hjässa och nacke till mitten av ryggen. Även ögat är rödaktigt. Honan skiljer sig tydligt med sin olivgröna dräkt, blekare på buken och tillbakabildad panntofs. Sången liknar hjälmmanakinens: en musikaliskt drillande serie, exempelvis uí-guru, guru-uí, guru-uí.[1]
Arten förekommer i östra Brasilien (Chapada do Araripe i Ceará).[3]
IUCN kategoriserar arten som akut hotad.[1]
Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar den brasilianske herpetologen Werner Carlos Augusto Bokermann (1929-1995).[4]
Araripemanakin (Antilophia bokermanni) är en nyligen beskriven och akut utrotningshotad sydamerikansk tätting i familjen manakiner.
Antilophia bokermanni là một loài chim trong họ Pipridae.[2]
Antilophia bokermanni (Coelho and Silva, 1998)
Охранный статусШлемоносный манакин-арарипе[1] (лат. Antilophia bokermanni) — птица семейства манакиновых, находящаяся на грани исчезновения. Она была открыта в 1996 году и получила научное описание в 1998 году. Видовое название вид получил в честь бразильского зоолога и кинорежиссёра дикой природы Вернера Бокерманна, который умер в 1995 году. За свою макушку в виде шлема птица получила португальское прозвище soldadinho-do-araripe, которое означает «маленький солдат Арарипы». Это прозвище также связано с его более распространённым родственником шлемоносным манакином, известным просто как soldadinho.
Как и у большинства типичных манакинов, у самцов и самок сильно развит половой диморфизм в окраске оперения. Как и у шлемоносного манакина, у данного вида довольно большой и длинный хвост при общей длине 14,5 см. Поразительно узорчатые самцы имеют почти полностью белое оперение. За исключением белого оперения, крылья чёрные, как и хвост. От хохолка, по макушке, вплоть до середины спины проходит карминовое красное пятно. Радужная оболочка — красная. Самки, в основном, оливковые и имеют бледно-зелёную верхнюю часть тела. Они имеют уменьшенный оливковый хохолок.
Птицы являются эндемиками Арарипского нагорья в бразильском штате Сеара в северо-восточном регионе страны[2]. Его площадь всего лишь пятьдесят километров, а типичная среда обитания, по-видимому, является следствием образования почв из известняка раннего мелового образования Сантана. Чистый ареал размножения имеет размер всего лишь 1 км2 и находится в основном парке. Он, вероятно, более обширный, чем в настоящее время известно, хотя поиски близ Бальнеарио дас Кальдас каких-либо особей не привели к обнаружению.
В 2000 году предполагаемая популяция насчитывала менее 50 особей, таким образом, птица считалась одной из самых редких в Бразилии и мире. До этих данных было найдено всего лишь три самца и одна самка. В 2003 году данные оказались более оптимистичными и BirdLife International предположил, что численность составляет от 49 до 250 особей. В 2004 году организация предположила, что в природе существует менее 250 особей, данные которой базировались благодаря обнаруженным 43 самцам. К сожалению, в 2000 году основной парк с бассейнами и асфальтированными дорогами была создан у населённого пункта Насенте ду Фариас, и большая его часть исконной среды обитания была уничтожена. Вырубленные деревья были заменены банановыми плантациями.
На знаменитой лекции BirdLife International, проведённой в Питерборо 16 августа 2008 года, было объявлено, что Сэр Дэвид Аттенборо предпримет усилия по защите этой редкой птицы за счёт привлечения финансовых средств. За счёт этой кампании было выпущено около 500 пар. Сэр Дэвид после своей лекции позировал на фоне изображения, на котором были Альфред Рассел Уоллес и райские птицы. Дополнительную информации и фото редкой птицы можно найти на сайте BirdLife.
Шлемоносный манакин-арарипе (лат. Antilophia bokermanni) — птица семейства манакиновых, находящаяся на грани исчезновения. Она была открыта в 1996 году и получила научное описание в 1998 году. Видовое название вид получил в честь бразильского зоолога и кинорежиссёра дикой природы Вернера Бокерманна, который умер в 1995 году. За свою макушку в виде шлема птица получила португальское прозвище soldadinho-do-araripe, которое означает «маленький солдат Арарипы». Это прозвище также связано с его более распространённым родственником шлемоносным манакином, известным просто как soldadinho.