Les especies d'aves con nome común en llingua asturiana márquense como NOA. En casu contrariu, conséñase'l nome científicu o de la SEO.
'''Poecile cinctus,[2][3] ye una especie d'ave paseriforme de la familia de los páridos (Paridae), bien estendida nel norte d'Europa, Asia y América del Norte.
Ye residente xeneralizáu en tol subárticu, dende Escandinavia y el norte d'Asia hasta América del Norte, principalmente en Alaska y el noroeste de Canadá.
El so hábitat son los montes de coníferes, principalmente pinos. Tamién vive en montes mistos, montes caducifolios cerca de los ríos y montes d'abedurios.
Reconócense dos subespecies d'esta ave:[4]
Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Aves, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies. Les especies d'aves con nome común en llingua asturiana márquense como NOA. En casu contrariu, conséñase'l nome científicu o de la SEO. '''Poecile cinctus, ye una especie d'ave paseriforme de la familia de los páridos (Paridae), bien estendida nel norte d'Europa, Asia y América del Norte.
Pennglaou an taiga (liester : pennglaoued an taiga)[1] a zo ur spesad golvaneged, Poecile cinctus an anv skiantel anezhañ.
Anvet e voe Parus cinctus (kentanv) da gentañ-penn (e 1783)[2] gant an evnoniour izelvroat Pieter Boddaert (1733-1795).
Bevañ a ra diwar zivellkeineged bihan[3].
Ar spesad a gaver ar pevar isspesad[4] anezhañ :
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Pennglaou an taiga (liester : pennglaoued an taiga) a zo ur spesad golvaneged, Poecile cinctus an anv skiantel anezhañ.
Anvet e voe Parus cinctus (kentanv) da gentañ-penn (e 1783) gant an evnoniour izelvroat Pieter Boddaert (1733-1795).
La mallerenga de Lapònia[1] (Poecile cinctus) és un ocell de la família dels pàrids (Paridae) que habita els boscos boreals de coníferes des d'Escandinàvia, cap a l'est, a través del nord de Rússia fins Txukotka i Kamtxatka, arribant cap al sud fins al llac Baikal, Mongòlia i Sakhalín; també a Alaska i zones limítrofes de Canadà.
La mallerenga de Lapònia (Poecile cinctus) és un ocell de la família dels pàrids (Paridae) que habita els boscos boreals de coníferes des d'Escandinàvia, cap a l'est, a través del nord de Rússia fins Txukotka i Kamtxatka, arribant cap al sud fins al llac Baikal, Mongòlia i Sakhalín; també a Alaska i zones limítrofes de Canadà.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Titw Siberia (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: titwod Siberia) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Parus cinctus; yr enw Saesneg arno yw Siberian tit. Mae'n perthyn i deulu'r Titw (Lladin: Paridae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. cinctus, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r titw Siberia yn perthyn i deulu'r Titw (Lladin: Paridae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Cyanistes semilarvatus Cyanistes semilarvatus Titw asur Cyanistes cyanus
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Titw Siberia (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: titwod Siberia) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Parus cinctus; yr enw Saesneg arno yw Siberian tit. Mae'n perthyn i deulu'r Titw (Lladin: Paridae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. cinctus, sef enw'r rhywogaeth.
Sýkora laponská (Poecile cinctus, dříve též Poecile cincta nebo Parus cinctus), někdy nazývaná též sýkora hnědohlavá, je druh sýkory z čeledi sýkorovitých.
Jedná se o středně velkou, zavalitou sýkoru, dlouhou 13,5-14 cm (velikostí je podobná sýkoře koňadře) a vážící 11-14,3 g. Vršek hlavy má šedohnědý, hřbet o něco světlejší, také šedohnědý. Tváře má sýkora laponská bílé. Zobáček má tento druh černý. Její hlas připomíná volání sýkory lužní.
Vyskytuje se v pásu od Skandinávie přes severní Asii až do Severní Ameriky na severozápad Kanady. Obývá převážně jehličnaté lesy, dále též lužní a smíšené lesy až po severskou lesní hranici. Je stálá, většina ptáků nemigruje.
V létě loví sýkora laponská především hmyz a pavouky, na podzim a v zimě především vybírá semena jehličnanů.
Hnízdí od poloviny května do června v dutinách vydlabaných v měkkém dřevě. Na vejcích sedí asi 14 dní. Mladí ptáci hnízdo opouštějí většinou v první polovině června.
Galerie sýkora laponská ve Wikimedia CommonsSýkora laponská (Poecile cinctus, dříve též Poecile cincta nebo Parus cinctus), někdy nazývaná též sýkora hnědohlavá, je druh sýkory z čeledi sýkorovitých.
Die Lapplandmeise (Poecile cinctus, Syn.: Parus cinctus) ist ein Singvogel aus der Familie der Meisen.
Sie wird etwa 12 bis 13,5 Zentimeter groß. Die Lapplandmeise hat eine graubraune Kopfplatte und einen hellgrauen Rücken. Ihr Schnabel ist schwarz, ebenso wie das Schwanzgefieder und der Kehlbereich. Die Brust und der Bereich unterhalb der Augen dagegen sind weiß. Anders als bei den meisten Meisen wirkt ihre Zeichnung verwaschen und ihr Habitus flaumig. Durch die bräunliche Kopfplatte ist sie leicht von der Sumpfmeise und der Weidenmeise zu unterscheiden. Ihre Stimme ist ähnlich der Weidenmeise, unter anderem ein langgezogenes „dih“, das vier- bis fünfmal wiederholt wird.
Die Lapplandmeise bewohnt Nadelwälder, Auwälder und Mischwälder, besonders aber Birkenwälder oder mit Birken gemischte Nadelwälder. Sie bewohnt Nordnorwegen, Schweden und Finnland, die Halbinsel Kola und den nördlichen Teil Russlands bis Alaska.
Im Sommer ernährt sie sich vor allem von Insekten und Spinnen, im Herbst und Winter zusätzlich von ölhaltigen Samen, vor allem von Nadelbäumen.
Sie nistet in alten Spechthöhlen oder hergerichteten Höhlen in weichen abgestorbenen Baumstämmen.
Die Lapplandmeise (Poecile cinctus, Syn.: Parus cinctus) ist ein Singvogel aus der Familie der Meisen.
Тииҥ саҥыйахтаах чычып-чаап (нууч. сероголовая гаичка, лат. Parus cinctus) — Саха сирин барытыгар, туундараттан ураты олохсуйар чыычаах. Чычып-чааптар уустарыгар киирэр.
Саха сиригэр кыстыыр. Аһылыгын хаһаанар үгэстээх.
Шивэр хөхбух эсвэл Саарал толгойт хөх бух, урьдны нэр Лапланд хөх бух, (Poecile cinctus, Parus cinctus) нь Хөхбух овгийн бор шувуу хэлбэртэн шувуу юм. Энэ шувуу Скандинав, хойд Ази, Хойд Америк, Аляска, Канадад өргөн тархан амьдардаг ба нүүдэлдэггүй.
Шивэр хөхбух нь томхон биетэй хөх бух бөгөөд 13.5–14 см урт, 11–14.3 гр жинтэй. Хар бордуу өнгийн толгой, цагаан хацар, бор дал, хардуу далавч, гэдэс хэвлий хэсэг нь цагаан ба хажуу бөөр нь цайвар бор юм.
Бусад ихэнх хөхбухын хамт Parus төрөлд тооцогдож байсан ч, шинжилгээний үндсэн дээр Poecile төрөлд салгаж тооцох болсон.
The grey-headed chickadee or Siberian tit (Poecile cinctus), formerly Parus cinctus, is a passerine bird in the tit family Paridae. It is a widespread resident breeder throughout subarctic Scandinavia and the northern Palearctic, and also into North America in Alaska and the far northwest of Canada. It is a conifer specialist. It is resident, and most birds do not migrate. Curiously (with respect to its name), the bird has no grey on its head, which is black, white, and brown.
It is a fairly large tit, 13.5–14 cm long with a weight of 11–14.3 g. The head is dark brown with white cheeks, the mantle brown, the wing feathers blackish with pale fringes, and the underparts whitish with pale brown flanks.
Ecologists in Folldal, Hedmark, Norway found that the Siberian tits accounted for only 1% of all tit individuals in lichen-dominated pine forest in 2011 as opposed to 64% in 1982. This dramatic reduction is attributed to the interspecies competition with the willow tits and great tits, decreased vegetation due to climate change, and logging of old-growth trees which are preferred over new-growth trees .[3]
The grey-headed chickadee was described by the French polymath Georges-Louis Leclerc, Comte de Buffon in 1779 in his Histoire Naturelle des Oiseaux from a specimen collected in Siberia.[4] The bird was also illustrated in a hand-coloured plate engraved by François-Nicolas Martinet in the Planches Enluminées D'Histoire Naturelle which was produced under the supervision of Edme-Louis Daubenton to accompany Buffon's text.[5] Neither the plate caption nor Buffon's description included a scientific name but in 1783 the Dutch naturalist Pieter Boddaert coined the binomial name Parus cinctus in his catalogue of the Planches Enluminées.[6] The grey-headed chickadee is now one of 15 species placed in the genus Poecile that was introduced by the German naturalist Johann Jakob Kaup in 1829.[7][8] The genus name is from Ancient Greek poikilos "colourful". A related word poikilidos denoted an unidentified small bird.[9] The specific epithet cinctus is Latin for "banded".[10]
Formerly, the grey-headed chickadee was placed in the genus Parus with most other tits, but mtDNA cytochrome b sequence data and morphology suggest that separating Poecile more adequately expresses these birds' relationships.[11]
Four subspecies are recognised:[8]
Poecile cinctus lapponicus - (MHNT) The grey-headed chickadee or Siberian tit (Poecile cinctus), formerly Parus cinctus, is a passerine bird in the tit family Paridae. It is a widespread resident breeder throughout subarctic Scandinavia and the northern Palearctic, and also into North America in Alaska and the far northwest of Canada. It is a conifer specialist. It is resident, and most birds do not migrate. Curiously (with respect to its name), the bird has no grey on its head, which is black, white, and brown.
It is a fairly large tit, 13.5–14 cm long with a weight of 11–14.3 g. The head is dark brown with white cheeks, the mantle brown, the wing feathers blackish with pale fringes, and the underparts whitish with pale brown flanks.
Ecologists in Folldal, Hedmark, Norway found that the Siberian tits accounted for only 1% of all tit individuals in lichen-dominated pine forest in 2011 as opposed to 64% in 1982. This dramatic reduction is attributed to the interspecies competition with the willow tits and great tits, decreased vegetation due to climate change, and logging of old-growth trees which are preferred over new-growth trees .
La Lapona paruo, Siberia paruo aŭ Grizkapa paruo (Poecile cinctus, iam Parus cinctus) estas paseroforma birdo de la familio Paruedoj. Ĝi estas disvastigata kiel loĝanto kaj reproduktanto tra subarkta Skandinavio kaj norda Azio, kaj ankaŭ en Nordameriko en Alasko kaj en malproksima nordokcidento de Kanado. Ĝi estas manĝanto ĉefe de semoj de koniferoj. Ĝi estas loĝanto, kaj plej parto de birdoj ne migras. Ili loĝas en arbaroj de poploj kaj koniferoj.
Ĝi estas tre granda paruo, 13.5–14 cm longa kun pezo de 11–14.3 g. La kapo, nuko kaj dorso estas malhelbrunaj kun blankaj vangoj kaj nigra gorĝo; la flugilplumoj estas nigrecaj kun palaj bordoj, kaj la subaj partoj estas blankecaj kun helbrunruĝecaj flankoj iom ruĝecaj.
Ili nestumas en jam uzitaj nestoj de pegoj aŭ elofsas proprajn en molaj sekaj arboj.
Iam ĝi estis lokita en la genro Parus kun plej parto de aliaj paruoj, sed analizoj de DNA kaj de morfologio sugestas, ke separi Poecile pli akurate kongruas kun la rilatro inter tiuj birdoj (Gill et al., 2005). La American Ornithologists' Union traktis Poecile kiel distinga genro de iu tempo. La nomo de la genro Poecile estas ofte traktata kiel ina (kun finaĵoj por specioj kiaj cincta); tamen tion ne specifis la origina genraŭtoro Johann Jakob Kaup, kaj laŭ ICZN la nomo de la genro estu vira kun finaĵoj kiaj cinctus (del Hoyo et al. 2007).
La Lapona paruo, Siberia paruo aŭ Grizkapa paruo (Poecile cinctus, iam Parus cinctus) estas paseroforma birdo de la familio Paruedoj. Ĝi estas disvastigata kiel loĝanto kaj reproduktanto tra subarkta Skandinavio kaj norda Azio, kaj ankaŭ en Nordameriko en Alasko kaj en malproksima nordokcidento de Kanado. Ĝi estas manĝanto ĉefe de semoj de koniferoj. Ĝi estas loĝanto, kaj plej parto de birdoj ne migras. Ili loĝas en arbaroj de poploj kaj koniferoj.
Ĝi estas tre granda paruo, 13.5–14 cm longa kun pezo de 11–14.3 g. La kapo, nuko kaj dorso estas malhelbrunaj kun blankaj vangoj kaj nigra gorĝo; la flugilplumoj estas nigrecaj kun palaj bordoj, kaj la subaj partoj estas blankecaj kun helbrunruĝecaj flankoj iom ruĝecaj.
Ili nestumas en jam uzitaj nestoj de pegoj aŭ elofsas proprajn en molaj sekaj arboj.
Iam ĝi estis lokita en la genro Parus kun plej parto de aliaj paruoj, sed analizoj de DNA kaj de morfologio sugestas, ke separi Poecile pli akurate kongruas kun la rilatro inter tiuj birdoj (Gill et al., 2005). La American Ornithologists' Union traktis Poecile kiel distinga genro de iu tempo. La nomo de la genro Poecile estas ofte traktata kiel ina (kun finaĵoj por specioj kiaj cincta); tamen tion ne specifis la origina genraŭtoro Johann Jakob Kaup, kaj laŭ ICZN la nomo de la genro estu vira kun finaĵoj kiaj cinctus (del Hoyo et al. 2007).
El carbonero lapón (Poecile cinctus),[2][3] es una especie de ave paseriforme de la familia de los páridos (Paridae), muy extendida en el norte de Europa, Asia y América del Norte.
Es residente generalizado en todo el subártico, desde Escandinavia y el norte de Asia hasta América del Norte, principalmente en Alaska y el noroeste de Canadá.
Su hábitat son los bosques de coníferas, principalmente pinos. También vive en bosques mixtos, bosques caducifolios cerca de los ríos y bosques de abedules.
Se reconocen dos subespecies de esta ave:[4]
El carbonero lapón (Poecile cinctus), es una especie de ave paseriforme de la familia de los páridos (Paridae), muy extendida en el norte de Europa, Asia y América del Norte.
Taigatihane (Parus cinctus, sünonüüm Poecile cinctus) on linnuliik tihaslaste sugukonnas tihase perekonnas. Taigatihane on Eestis eksikülaline.
Taigatihane on levinud hajusa kuni suhteliselt tavalise haudelinnuna Euraasia põhjaosas Skandinaavia kesk- ja põhjaosast läbi Siberi kuni Alaskani ja Kanada loodeosani. Ta on tihastest ainus liik, kes on levinud nii Euraasias kui Põhja-Ameerikas. Taigatihane on paigalind. Eestisse on ta sattunud üksikutel kordadel, esmakordselt kohati teda Kablis 1977. oktoobris [1].
Taigatihane on põhjala karmide oludega kohastunud koheva sulestikuga, suure pea ja pika sabaga tihane. Üldpikkus 13,5-14 cm. Tal on tumepruun lagipea, laialt mustjaspruun kurgualune ja kaneelpruun selg. Põsed ja alapool valged, tiivasuled mustjad heledate servadega, kehakülgedel on pruunikas varjund.[2] Häälitsused on mitmekesised, paljud neist sarnanevad põhjatihase omadega. Laul on kähedavõitu "tsip tsjiep tsjiep" või lühike jada, nt "ptirie-lii, ptirie-lüü, ...".[3]
Taigatihane asustab vanu kuuse-, männi- ja lehisemetsi ja tundrakaasikuid, sageli jõgede kaldametsi. Majandatavates metsades eelistab ta tihedaid okaspuistuid vanade puudega, mille tüvesid katab kõdu.[2]
Taigatihase toiduks on putukad, teod, ämblikud ja seemned. Talvel külastab prügikohti ja lindude toidulaudu. Ta kogub aastaringselt rohkesti toiduvarusid. [2]
Taigatihase pesitsusperiood on mais-juunis. Emaslind ehitab pesa puuõõnde maast kuni viie meetri kõrgusele. Pesitseb ka pesakastides. Pesa koosneb samblast ja rohust ning on tihedalt vooderdatud karvade ja jõhvidega. Kurnas on 4-11, tavaliselt 6-10 muna. Taigatihane pesitseb korra aastas. Vanalinnud on väga paiksed, nad püsivad oma territooriumil aastaringselt. Taigatihane talub edukalt Siberi -60°C pakast. [2]
Taigatihane (Parus cinctus, sünonüüm Poecile cinctus) on linnuliik tihaslaste sugukonnas tihase perekonnas. Taigatihane on Eestis eksikülaline.
Laponiako kaskabeltza (Poecile cinctus) Poecile generoko animalia da. Hegaztien barruko Paridae familian sailkatua dago.
Lapintiainen (Poecile cinctus) on tiaisiin (Paridae) kuuluva lintulaji.
Lapintiainen on 12,5–14 cm pitkä. Se muistuttaa hömötiaista, mutta lapintiaisen höyhenpuku on tuuheampi ja sen pää näyttää suuremmalta. Selkä on lämpimänruskea, kupeet ruosteenruskeat ja päälaki himmeän harmaanruskea. Posket ja vatsa ovat valkoiset, ja silmien ympäri kulkee musta naamari. Lisäksi lapintiaisella on tumma kurkkulappu, joka on hyvin iso ja alaosastaan leveä sekä usein epäselvärajainen.[3]
Lapintiaisen kutsuääni on hömötiaismainen "tsi-tsi-tshää-tshää", joka on kuitenkin hömötiaisen kutsuääntä vaimeampi.[4][3] Lisäksi lapintiaisella on hento "tsih"-yhteysääni. Lapintiaisen laulu koostuu jankuttavasta ja surisevasta "tsi-yrr tsi-yrr..." -säkeestä sekä yksinkertaisesta, viitatiasmaisesta "tse-tse-tse..." -säkeestä.[3]
Vanhin suomalainen rengastettu lapintiainen on ollut 9 vuotta 4 päivää vanha.[5] Se on myös Euroopan vanhin lapintiainen.[6]
Lapintiainen on taigan lintu, jonka esiintymisalue ulottuu Skandeilta Alaskaan. Suomessa se pesii Lapissa ja Perä-Pohjolassa, ja parimäärä on n. 40 000.[7] Laji elää noin 10 miljoonan neliökilometrin alueella ja sen maailman populaatio on 0,5–5 miljoonaa yksilöä.[1] Lapintiainen on paikkalintu, mutta pieni osa, lähinnä nuoria lintuja, voi syksyisin vaeltaa etelään, jolloin yksittäisiä lintuja tavataan etelärannikkoa myöten.
Varttuneet sekametsät ja männiköt, myös tunturikoivikot. Reviirillä olisi hyvä olla keloja ja kolopuita, mutta pesii myös talousmetsissä, jos vain pesäkoloja tai pönttöjä on tarjolla. Lapintiaisen reviiri voi olla pikkulinnulle hyvin laaja, jopa neliökilometri.
Naaras rakentaa pesän vanhaan tikankoloon tai pönttöön, voi joskus kovertaa itsekin pesäkolon. Muninta tapahtuu toukokuussa tai kesäkuun alussa. Munia on 5–11, keskimäärin 7,4. Naaras hautoo noin 2 viikkoa. Poikasista huolehtivat molemmat puolisot. Ne lähtevät pesästä lentokykyisinä 18–20 päivän ikäisinä.[8]
Hyönteiset ja muut selkärangattomat. Alkukesällä lapintiaiset viihtyvät maanpinnalla etsimässä mm. vaaksiaisten koteloita ja hämähäkkejä. Kesällä ne siirtyvät syömään puiden lehvästöstä hyönteisten toukkia. Syksyllä ja talvella myös siemenet, marjat ja lintulautojen antimet, etenkin tali.
Poecile cinctus
La mésange lapone (Poecile cinctus) est une espèce de passereaux de la famille des paridés.
Les anglophones la nomment Siberian tit, mésange de Sibérie, ou encore Gray-headed Chickadee, mésange à tête grise.
Les deux sexes sont semblables.
On rencontre cette mésange dans les forêts boréales d'Amérique (Alaska et nord ouest du Canada) et d'Eurasie (UICN).
Poecile cinctus
La mésange lapone (Poecile cinctus) est une espèce de passereaux de la famille des paridés.
Les anglophones la nomment Siberian tit, mésange de Sibérie, ou encore Gray-headed Chickadee, mésange à tête grise.
De bruinkopmees (Poecile cinctus synoniem:Parus cinctus) is een vogel uit de familie van de mezen (Paridae).
De bruinkopmees wordt 12-13,5 centimeter groot. Hij heeft een witte buik en kop, een bruine mantel, blauwgrijze vleugels, staart en poten, een donkerbruine kap, een zwarte brede bef en roestbruine flanken. Hij lijkt op de ook in zijn leefgebied voorkomende matkop, maar hij heeft een grotere bef en is veel bruiner. De veel gelijkende glanskop komt in zijn leefgebied niet voor.
Hij broedt in mei tot juli in spechtennesten. De soort maakt ook gebruik van nestkasten. Door deze in productiebossen, waar weinig spechtenholen zijn, op te hangen wordt het broeden in dergelijke bossen gestimuleerd. Wanneer het een dode boomstam met zacht hout betreft, wordt de nestholte soms nog wat aangepast en vergroot. Er worden 6-10 witte eieren met bruinrode vlekken gelegd. Het vrouwtje broedt deze in 13-15 dagen uit. Het mannetje zorgt voor voedsel. Nadat de eieren zijn uitgekomen, zorgen beide ouders voor de jongen.
Deze standvogel komt voor in Scandinavië en het noorden van Siberië, en eveneens in het noorden van Noord-Amerika. Hij is zeldzaam ten zuiden van zijn broedgebied. In de winter is hij soms wel te zien zuidelijk tot aan Moskou. De bruinkopmees leeft in hoog noordelijke gebieden op de taiga in naaldbomen, meestal in dennenbomen die rijk met baardmossen zijn begroeid. Hij komt ook voor in gemengde bossen en loofbossen bij rivieren en in berkenbossen.
De soort telt 4 ondersoorten:
De bruinkopmees heeft een enorm groot verspreidingsgebied en daardoor alleen al is de kans op de status kwetsbaar (voor uitsterven) gering. De grootte van de populatie wordt geschat op twee miljoen individuen. Door versnippering van het leefgebied gaan populaties in aantal achteruit. Echter, het tempo van deze aantalsafname ligt onder de 30% in tien jaar (minder dan 3,5% per jaar). Om deze redenen staat deze mees als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe bruinkopmees (Poecile cinctus synoniem:Parus cinctus) is een vogel uit de familie van de mezen (Paridae).
Lappmeis er ein fugl i meisefamilien. Lappmeisa er nær i slekt med lauvmeisa og granmeisa.
Lappmeisa er ei relativt stor meis med eit litt langt vele. Fuglen måler 12-14 cm og 11-14 gram. Ho minner om granmeisa, men fjørdrakta er meir brunleg og hetta er mørkt gråbrun og ikkje svart anna enn nær auga og nebben. Kinna er kvite og haka svart. Ryggen har ein varmt brun tone, kroppssidene er rustbrune og buken lyst grå. Oversida på veng og vele er mørk, men dei ytste fjørene har tydelege kvite bremmar som gir ein lysare gråleg nyanse i heilskapsinntrykket. Vengeundersida er lys. Auga er svarte, likeså nebben som er liten og spiss.
Fuglen finst frå subarktiske delar av Skandinavia og austover gjennom Asia til Alaska og lengst nordvest i Canada. Storparten er standfuglar, men ungfuglar kan sume år streife i stort omfang.
Lappmeisa vert inndelt i fire underartar:
Lappmeisa er vidt utbreidd, og verdspopulasjonen tel fleire millionar individ. Utfrå dette kategoriserer IUCN ikkje arten som truga trass i at talet på fuglar minkar. Den fennoskandiske populasjonen er ganske liten og minkande; Finland 30 000–60 000 par (1998–2004), Noreg 10 000–25 000 par (1990–2003) og Sverige 40 000–84 000 par.
I studiar har ein påvist større overlevnad og målt større kroppsvekt på ungfuglar som har vakse opp i naturskog samanlikna med fuglar i skog som vert nytta i skogbruket. Lite mat er ein viktigare faktor enn predasjon for overlevnaden til fuglane. Då arten treng samanhengande barskogar med rikt innslag av lauvtre er fragmentisering av skogen eit trugsmål mot arten.
Fuglane er mest i finne i samanhengande eldre barskog, men hekkar og i mindre tal i bjørkebeltet. Underarten lapponicus reknast ikkje å vere knytt til spesielle treslag. Han likar glisne barskogar med rikt innslag av lauvtre, noko som mest er i finne i øvre del av barskogsregionen. Randpopulasjonen i Sør-Noreg likar best furuskog med rik lavvekst på trea. Nominatforma i Asia og den amerikanske populasjonen lever mest i barskog.
Lappmeisa si utbreiing er spesiell, med ein sørleg delbestand (truleg kring 1000 par) tilsynelatande skilt frå den nordlege hovudbestanden. I Sør-Noreg lever fuglen i nordlege delar av Hedmark og Oppland samt søraustre delar av Sør-Trøndelag, og i Nord-Noreg i indre delar av Finnmark og Troms. Arten er truleg og å finne hekkande i Nord-Trøndelag og i Nordland. Sørgrensa for hekkefunn er i nord i Trysil. Lappmeisa si todelte utbreiing i Noreg (og i Sverige) fell saman med skogkledde trakter med kontinentalt preg, låg årsnedbør og kort vekstsesong. Truleg krev arten indirekte eit kjølig og turt skogsklima fordi dette gir den opne skogtypen. I Hedmark er lappmeisa karakterart for slik skog. I Finnmark er fuglen vanlegast i furuskog, men hekkar og regelmessig i rein bjørkeskog. Lappmeisene har store territorier (15-100 ha) og likar gammal og samanhengande skog. I Sør-Noreg bygg fuglane oftast reir i hol etter tretåspetta. I Sør-Varanger er dette den nest vanlegaste reirplassen. Oftast er reiret der å finne i holrom fuglane sjølve har hakka ut i rotne bjørkestubbar. I Finnmark er også hol etter dvergspetta ofte brukt av lappmeisa. Fuglekasser vert og ofte brukt av lappmeiser i Noreg.
Fuglen lever mest av virvellause dyr men et og frø, feitt og andre animalske produkt avhengig av tilgang og årstid. I hekkereviret hamstrar fuglen mat i greispissar, greinkløfter, inst i baret, og under barkflak. Lappmeisa har ikkje spesialisert seg som andre meiser og brukar både små og store tre, ulike delar av trea, og ulike høgdenivå i trea. På marka driv ho sjeldan matleiting. Om vinteren opptrer lappmeisa i fugleflokkar med artsblanding.
Lappmeisa lagar reir i naturlege holrom og i spettehol i ståande tre og høge stubbar, og også i fuglekasser. Om vinteren kan slike holrom nyttast som soveplassar. Hofuglen legg 6–10 egg som vert ruga i 15–18 døgn, og ungane flyg 19–20 dagar etter klekkinga. Ungane og foreldra held saman som ei gruppe om hausten. Midt på vinteren vert gruppa splitta og fuglane etablerer territorium.
Vaksne fuglar held til innanfor territoria heile året. Ungfuglane spreier seg over store område. Hamstring av mat, samt evne til å redusere kroppstemperaturen med inntil 10 ° C hjelper fuglen gjennom ein barsk vinter. Utanfor hekketida lever fuglane i små flokkar, gjerne saman med andre meiseartar. Lappmeisa kan då vere å sjå på foringsplassar. Utanfor hekketida er arten vore sett så langt sør som i Drammen og Vinje. Arten har og vorte sett så langt vest som ved Bergen.
Lappmeis er ein fugl i meisefamilien. Lappmeisa er nær i slekt med lauvmeisa og granmeisa.
Lappmeis (vitenskapelig navn Poecile cinctus tidl. Parus cinctus) er en fugl i meisefamilien. Lengden er ca. 13 cm. Den er snarlik granmeis, men skiller seg fra denne på brun (ikke sort) hette, større sort strupeflekk, varmbrun rygg og rustfargede kroppssider.
Etter at man begynte med flathogst i Norge har denne arten blitt stadig mer sjelden. Den finnes i tørr furuskog og fjellbjørkeskog i Nord-Hedmark, Trøndelag, indre Troms og i Finnmark. Oppsøker fuglebrett, og kan ofte sees i flokk med andre meiser, særlig utenfor hekketiden.
Denne ornitologirelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den. Lappmeis (vitenskapelig navn Poecile cinctus tidl. Parus cinctus) er en fugl i meisefamilien. Lengden er ca. 13 cm. Den er snarlik granmeis, men skiller seg fra denne på brun (ikke sort) hette, større sort strupeflekk, varmbrun rygg og rustfargede kroppssider.
Etter at man begynte med flathogst i Norge har denne arten blitt stadig mer sjelden. Den finnes i tørr furuskog og fjellbjørkeskog i Nord-Hedmark, Trøndelag, indre Troms og i Finnmark. Oppsøker fuglebrett, og kan ofte sees i flokk med andre meiser, særlig utenfor hekketiden.
Scientìfich: Parus cinctus
Piemontèis : ...
Italian : Cincia siberiana
Multimedia w Wikimedia Commons 
Hasło w Wikisłowniku Sikora północna (Poecile cinctus) – gatunek ptaka z rodziny sikor (Paridae) występujący zarówno w Europie i Azji jak i w Ameryce Północnej. Tak jak inne gatunki sikorowatych z rodzaju Poecile czasem jest umieszczana w ogólnym rodzaju Parus, ale wyniki szerokich badań morfologiczno-genetycznych wyraźnie pokazują, że razem z innymi spokrewnionymi gatunkami z północnej półkuli sikora północna tworzy osobny rodzaj Poecile. Sikora północna jest ptakiem osiadłym, który może przetrwać srogie zimy dzięki dużym zapasom żywności gromadzonej w ciągu całego roku. Ptak ten zamieszkuje ogromny obszar od Norwegii aż po kanadyjski Jukon (ogólnie ponad 10 000 000 km²). Badania tej sikory są stosunkowo ograniczone z powodu mroźnego klimatu i trudności terenowych tajgi, dlatego oszacowanie ogólnej populacji jest bardzo trudne. Podawane liczby wahają się od 500 000 aż do 5 milionów osobników (2003).
Wyróżniono cztery podgatunki P. cinctus[4][2]:
Owady i ich larwy, nasiona i owoce drzew i innych roślin. Robi zapasy żywności, które chowa na końcach gałęzi, w szparach w korze i w mchu. Pojedynczy ptak może tak schować nawet 15 kg pożywienia, ale potrzebuje tylko ok. 15% z tego zapasu, żeby przezimować.
Sikora północna (Poecile cinctus) – gatunek ptaka z rodziny sikor (Paridae) występujący zarówno w Europie i Azji jak i w Ameryce Północnej. Tak jak inne gatunki sikorowatych z rodzaju Poecile czasem jest umieszczana w ogólnym rodzaju Parus, ale wyniki szerokich badań morfologiczno-genetycznych wyraźnie pokazują, że razem z innymi spokrewnionymi gatunkami z północnej półkuli sikora północna tworzy osobny rodzaj Poecile. Sikora północna jest ptakiem osiadłym, który może przetrwać srogie zimy dzięki dużym zapasom żywności gromadzonej w ciągu całego roku. Ptak ten zamieszkuje ogromny obszar od Norwegii aż po kanadyjski Jukon (ogólnie ponad 10 000 000 km²). Badania tej sikory są stosunkowo ograniczone z powodu mroźnego klimatu i trudności terenowych tajgi, dlatego oszacowanie ogólnej populacji jest bardzo trudne. Podawane liczby wahają się od 500 000 aż do 5 milionów osobników (2003).
Lappmes (Poecile cinctus) är en fågel som tillhör familjen mesar. Av alla mesar är det den som har det allra nordligaste utbredningsområdet och den enda mesart som förekommer både i Europa, Asien och Nordamerika.
Lappmesen förekommer i norra Skandinavien, norra Asien och Nordamerika i Alaska och allra nordvästligaste Kanada. Merparten är stannfåglar, men ungfåglar kan vissa år vandra i stor omfattning.[2] Den delas vanligtvis upp i fyra underarter:[3]
Lappmesen placerade tidigare i det stora messläktet Parus, i släktgruppen Poecile som omfattade arter som entita och talltita. De arter som brukar anses vara närmast besläktad med lappmesen är de amerikanska arterna kanadames (P. hudsonicus) och rostmes (P. rufescens). Data från jämförande studier av DNA och morfologi visade att en uppdelning av släktet bättre beskriver mesfåglarnas släktskap[4][5] varför de flesta auktoriteter idag behandlar Poecile som ett distinkt släkte.[3]
Det vetenskapliga namnet Poecile har ofta kategoriserats som femininum vilket resulterat i att artepitetet stavats cincta. Men Johann Jakob Kaup, auktor för taxonet Poecile, specificerade inte detta och genom att följa regelverket uppsatt av ICZN så måste släktnamnet kategoriseras som maskulinum vilket ger att artepitet förblir cinctus [6]
Lappmesen är en rätt långstjärtad och stor mes som mäter 12–14 cm och väger 11-14 gram.[7] Den påminner om titorna, men dess fjäderdräkt är yvigare och hättan är mörkt gråbrun och inte svart, utom närmast ögat och näbben. Kinderna är vita och hakan svart. Ryggen har en varmt brun ton, kroppssidan är rostbrun och buken ljusgrå. Ovansidan av vinge och stjärt är mörk men stjärt- och vingpennor har tydliga vita bräm vilket ger dem, som helhet, en ljusare grå nyans. Vingundersidan är ljus. Ögat är svart, likaså näbben som är liten och spetsig.
Den förekommer främst i områden med sammanhängande äldre gles barrskog, men häckar även i mindre utsträckning i fjällbjörkszonen. Underarten lapponicus anses inte vara knuten till något speciellt trädslag men föredrar glesa barrskogar med rikt lövinslag vilket främst förekommer i höjdlägesskogar i övre delen av barrskogsregionen. Den södra randpopulationen i Sydnorge påträffas i lavrik tallskog på hög höjd upp till 650 meter över havet.[2] Nominatformen i Asien och den amerikanska populationen förekommer främst i barrskog.[7]
Lappmesen lever främst av ryggradslösa djur men äter även frön, fett och andra animaliska produkter beroende på tillgång och årstid.[2] I häckningsreviret hamstrar den mat i grenspetsar, grenklykor, barrbaser och under barkflagor.[2] Man har inte kunnat påvisa att den föredrar något specifikt mikrohabitat utan födosöker i träd av olika storlek, i olika delar av träd och på olika höjd i träden.[2] Dock födosöker den sällan på marken. Vintertid uppträder den ibland i födosökande blandflockar, så kallade meståg.[7]
Lappmesen placerar boet i naturliga håligheter och hackspetthål i stående träd och högstubbar men även i holkar.[2] Boet består av hoplagd mossa, renhår och liknande.[8] Vintertid nyttjas även liknade håligheter som sovplatser. Den lägger 6–10 ägg som ruvas i 15–18 dygn och ungarna blir flygga efter 19–20 dagar. Ungar och föräldrar håller samman i grupp under tidig höst, för att senare splittras och under mitten av vintern uppträder nästan enbart adulta fåglar i reviren.[2]
Lappmesen har ett mycket stort utbredningsområde och en stor population som uppskattas till flera miljoner individer. Utifrån detta kategoriserar IUCN inte arten som hotad utan som livskraftig (LC) trots att den globala populationen minskar.[1] Den skandinaviska populationen är ganska liten och minskande; Finland 30 000–60 000 par (1998–2004), Norge 10 000–25 000 par (1990–2003) och Sverige 40 000–84 000 par och den svenska populationen kategoriseras som sårbar (VU). [9]
I studier har man påvisat att flygga juveniler som föds upp i naturskog har högre överlevnad och högre vikt än de som föds upp i gallrad skog. Även födobrist har visat sig vara en viktigare faktor än predation för överlevnaden i bostadiet.[2] Då arten behöver sammanhängande barrskogsområden med rikt inslag av lövträd är fragmentisering av dessa typer av biotoper ett hot mot arten.[2]
Lappmesen har även kallats lapptita[10] och sibirisk mes[8].
Wikimedia Commons har media som rör lappmes.
Lappmes (Poecile cinctus) är en fågel som tillhör familjen mesar. Av alla mesar är det den som har det allra nordligaste utbredningsområdet och den enda mesart som förekommer både i Europa, Asien och Nordamerika.
Poecile cinctus là một loài chim trong họ Paridae.[1]
Poecile cinctus Boddaert, 1783
Синонимы
Сероголовая гаичка[1] (лат. Poecile cinctus) — певчая птица семейства синицевых.
Длина тела составляет от 12 до 13,5 см. Сероголовая гаичка мельче пухляка и черноголовой гаички. Верх головы серо-коричневого цвета, спина светло-серая. Клюв, перья хвоста и зоб чёрные. Грудь и щёки белые.
Позывка очень похожа на позывку пухляка.
Наиболее северный вид синиц. Распространена в Евразии от Скандинавии до Аляски, в Северной Америке — от западного побережья Аляски к востоку до долины реки Андерсон. Сероголовая гаичка населяет хвойные, пойменные и смешанные леса, предпочитая берёзовые или смешанные с берёзами хвойные леса.
Летом она питается, прежде всего, насекомыми и пауками, осенью и зимой рацион дополняют маслянистые семена, прежде всего, хвойных деревьев.
Гнездится сероголовая гаичка в дуплах, часто очень невысоко от земли. Кладка из 6-9 белых с красновато-коричневыми пятнышками яиц в мае - июне. Дупло чаще всего выбирает в хвойных породах, реже в лиственных (в ольхе, осине, березе). При постройке гнезда птицы нередко расчищают дупло, удаляя из него кусочки гнилой древесины. Иногда используются дупла других синиц и дятлов (в том числе большого пестрого дятла). Диаметр летного отверстия обычно невелик, от 30 до 50 мм. Глубина дупла 100-200 мм. Период насиживания длится около 2 недель.
分類 界 : 動物界 Animalia 門 : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata 綱 : 鳥綱 Aves 目 : スズメ目 Passeriformes 科 : シジュウカラ科 Paridae 属 : シジュウカラ属 Parus 種 : シベリアコガラ P. cinctus 学名 Parus cinctus 和名 シベリアコガラ 英名 Siberian tit シベリアコガラ（学名：Parus cinctus）はスズメ目シジュウカラ科に分類される鳥類の一種。
この項目は、鳥類に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めています（ポータル鳥類 - PJ鳥類）。 シベリアコガラ（学名：Parus cinctus）はスズメ目シジュウカラ科に分類される鳥類の一種。
