Les especies d'aves con nome común en llingua asturiana márquense como NOA. En casu contrariu, conséñase'l nome científicu o de la SEO.
El papamoscas de la taiga (Ficedula albicilla) ye una especie d'ave paseriforme de la familia Muscicapidae. Enantes considerábase una subespecie del papamoscas papirrojo (Ficedula parva).
Distribúise nel subcontinente indiu y el sudeste d'Asia, al traviés de Taxiquistán, Kazakstán, Uzbequistán, Bangladex, Bután, India, Camboya, Laos, Myanmar, Nepal, Malasia, Tailandia, Mongolia, China, Vietnam y Xapón.
Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Aves, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies. Les especies d'aves con nome común en llingua asturiana márquense como NOA. En casu contrariu, conséñase'l nome científicu o de la SEO. El papamoscas de la taiga (Ficedula albicilla) ye una especie d'ave paseriforme de la familia Muscicapidae. Enantes considerábase una subespecie del papamoscas papirrojo (Ficedula parva).
El papamosques de taigà[1] (Ficedula albicilla) és un ocell de la família dels muscicàpids (Muscicapidae) que habita els boscos de coníferes d'Àsia, criant a gran part de la Rússia asiàtica, Sakhalín i nord de Mongòlia. Passa l'hivern a l'Índia, sud de la Xina i Sud-est asiàtic.
El papamosques de taigà (Ficedula albicilla) és un ocell de la família dels muscicàpids (Muscicapidae) que habita els boscos de coníferes d'Àsia, criant a gran part de la Rússia asiàtica, Sakhalín i nord de Mongòlia. Passa l'hivern a l'Índia, sud de la Xina i Sud-est asiàtic.
The taiga flycatcher or red-throated flycatcher (Ficedula albicilla) is a migratory bird in the family Muscicapidae. The species was first described by Peter Simon Pallas in 1811. The female has brown upper parts with a blackish tail flanked by white. The breast is buffish with underparts mostly white. The male has ear coverts and sides of the neck blue-tinged grey with breeding males having orange-red coloration on the throats. Unlike the taiga flycatcher, the female of the similar red-breasted flycatcher has a brown tail while the red colour in breeding males extends to the breast in the red-breasted flycatcher. It breeds in northern Eurasia from eastern Russia to Siberia and Mongolia. It is a winter visitor to South and South-east Asia in Bangladesh, Bhutan, India, Cambodia, Laos, Myanmar, Nepal, Malaysia, Thailand, China, Vietnam, and Japan. Its natural habitat is taiga forest. It is a rare vagrant to western Europe.
It was formerly considered a subspecies of the red-breasted flycatcher.
The genus name is from Latin and refers to a small fig-eating bird (ficus, fig) supposed to change into the blackcap in winter. The specific name albicilla is from Latin albus, white, and Neo-Latin cilla tail; this meaning of cilla arose from a misunderstanding of motacilla, the name for the wagtail.[2]
_at_Sindhrot_near_Vadodara,_Gujrat_Pix_112.jpg)
At Sindhrot in the Vadodara district of Gujarat, India
At Chandigarh, India
In Madobpur Lake, Shylet, Bangladesh
In Hyderabad, Telangana, India
Male
Female
The taiga flycatcher or red-throated flycatcher (Ficedula albicilla) is a migratory bird in the family Muscicapidae. The species was first described by Peter Simon Pallas in 1811. The female has brown upper parts with a blackish tail flanked by white. The breast is buffish with underparts mostly white. The male has ear coverts and sides of the neck blue-tinged grey with breeding males having orange-red coloration on the throats. Unlike the taiga flycatcher, the female of the similar red-breasted flycatcher has a brown tail while the red colour in breeding males extends to the breast in the red-breasted flycatcher. It breeds in northern Eurasia from eastern Russia to Siberia and Mongolia. It is a winter visitor to South and South-east Asia in Bangladesh, Bhutan, India, Cambodia, Laos, Myanmar, Nepal, Malaysia, Thailand, China, Vietnam, and Japan. Its natural habitat is taiga forest. It is a rare vagrant to western Europe.
It was formerly considered a subspecies of the red-breasted flycatcher.
The genus name is from Latin and refers to a small fig-eating bird (ficus, fig) supposed to change into the blackcap in winter. The specific name albicilla is from Latin albus, white, and Neo-Latin cilla tail; this meaning of cilla arose from a misunderstanding of motacilla, the name for the wagtail.
El papamoscas de la taiga (Ficedula albicilla) es una especie de ave paseriforme de la familia Muscicapidae. Antes se consideraba una subespecie del papamoscas papirrojo (Ficedula parva).
Se distribuye en el subcontinente indio y el sudeste de Asia, a través de Tayikistán, Kazajistán, Uzbekistán, Bangladés, Bután, India, Camboya, Laos, Myanmar, Nepal, Malasia, Tailandia, Mongolia, China, Vietnam y Japón.
El papamoscas de la taiga (Ficedula albicilla) es una especie de ave paseriforme de la familia Muscicapidae. Antes se consideraba una subespecie del papamoscas papirrojo (Ficedula parva).
Ficedula albicilla Ficedula generoko animalia da. Hegaztien barruko Muscicapidae familian sailkatua dago.
Ficedula albicilla Ficedula generoko animalia da. Hegaztien barruko Muscicapidae familian sailkatua dago.
Idänpikkusieppo (Ficedula albicilla) on sieppojen heimoon kuuluva varpuslintu.
Idänpikkusieppo on 11-12,5 cm pitkä. Se muistuttaa paljon pikkusieppoa, mutta koiraan oranssinpunainen kurkkulaikku rajoittuu selvärajaisesti harmaaseen rintaan. Lisäksi päälaki on ruskea toisin kuin pikkusieppokoiraalla. Naaraan kurkku on pikkusiepon kurkkua vaaleampi ja se korostuu selvärajaista tummaa rintaa vasten.[2]
Idänpikkusiepon tavallisin kutsuääni on nopea ja kova rätinä. Laulu eroaa selvästi pikkusiepon laulusta ja koostuu nopeiden kuivien trillien sarjoista sekä korkeudeltaan nousevista ja laskevista äänistä.[2]
Idänpikkusieppoja pesii Aasiassa Siperiassa. Lajin kannan koosta ei tiedetä paljoa, mutta laji on luokiteltu elinvoimaiseksi.[1] Euroopassa harvinainen laji havaittiin Suomessa ensimmäisen kerran 21.10.2016 Helsingin Seurasaaressa. Sitä oli osattu odottaa voimakkaiden itäisten ilmairtausten vuoksi. Lajin tarkastaa vielä BirdLife Suomen rariteettikomitea.[3]
Idänpikkusieppo suosii pesimäympäristöinään lehtipuuvaltaisia sekametsälaikkuja.[2]
Idänpikkusieppo (Ficedula albicilla) on sieppojen heimoon kuuluva varpuslintu.
De taigavliegenvanger (Ficedula albicilla) is een zangvogel uit de familie van vliegenvangers (Muscicapidae). De vogel komt voor in Azië en wordt ook wel beschouwd als een ondersoort van de kleine vliegenvanger.
De vogel is 11 tot 12,5 cm lang. De taigavliegenvanger lijkt sterk op de kleine vliegenvanger, met veel minder oranje op de borst. Het oranje blijft beperkt tot een keelvlek omzoomd door loodgrijs.[2]
Deze soort komt voor in centraal en oostelijk Azië van Siberië tot Kamtsjatka en noordelijk Mongolië. Het leefgebied lijkt op dat van de kleine vliegenvanger
De grootte van de populatie is niet gekwantificeerd en er is weinig actuele informatie over de populatiegrootte. De vogel is wijdverspreid maar plaatselijk ook zeldzaam. Men veronderstelt voorlopig dat de soort in aantal stabiel is. Om deze redenen staat de kleine vliegenvanger als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe taigavliegenvanger (Ficedula albicilla) is een zangvogel uit de familie van vliegenvangers (Muscicapidae). De vogel komt voor in Azië en wordt ook wel beschouwd als een ondersoort van de kleine vliegenvanger.
Taigaflugesnappar (Ficedula albicilla) er ein fugl i flugesnapparfamilien som hekkar i Russland omtrent frå Ural i vest til stillehavskysten i aust, og overvintrar i India og Indokina til søraustlege Kina.
Han er medlem av den biologiske slekta Ficedula som samlar 30 flugesnapparartar i Asia og fire artar i Europa og Afrika, inkludert svartkvit flugesnappar, Ficedula hypoleuca. Tidlegare blei arten taigaflugesnappar handsama som underart av dvergflugesnappar.
Den adulte taigaflugesnapparen måler 11-12,5 cm i kroppslengde og er for det meste olivenbrun på oversida og kvit på undersida. Han fer fram rastlaust og rør seg kvikt i lauvverket, noko som skil han frå fleire av dei andre artane i same slekta. Han har eit lite, heilmørkt nebb og ein tydeleg kvit orbitalring. Når han sit, vippar han ofte på stjerten. I flukta kan ein sjå kvite sidehalefjører over den elles svarte stjerten, omtrent som hos ein steinskvett.
Den adulte hannfuglen har ein teglraud strupe som avgrensast nokså distinkt mot grått øvre bryst og hals. Issen og øyredekkarane er olivenbrune medan «ansiktssida» er grå. Ikkje-hekkande hannar, hofuglar og juvenilar har olivenbrunt hovud, grått bryst i kontrast til lys strupeflekk i kontrast til mørkt bryst, og lys grå til brungul underside. Hannfuglane får i det næraste adult sommardrakt med raud strupeflekk allereie under andre leveåret.[1]
Han minner mykje om dvergflugesnappar, men skil seg i frå denne ved at den tegelraude strupen hos adulte hannfuglar av taigaflugesnappar er heilt omslutta av blygrått og at issen i denne drakta har same olivenbrune tone som ryggen. I alle drakter skil han seg i frå dvergflugesnappar på det heilmørke nebbet, på at dei øvre stjertdekkarane er mørkare ein stjertpennane og at han har lyse kantar på tertialane. Elles skiljast artane mest på songen.[1]
Taigaflugesnapparen sitt vanlegaste lokkelæte, som er ein rullande, hard og snabb raslande «trrrt» eller «trrrr», er snabbare ein hos dvergflugesnappar og liknas iblant som lætet av ei grein som knirkar i vinden eller lokkelætet av ein tystlåten duetrast. Han ytrar jamvel mjukare korte einstava tikkande læte og harde «tzit». Songen skil seg heilt i frå dvergflugesnappar og består av kjappe seriar med tørre og høgfrekvente trillar, som vekslar i ulike tonehøgd og har karakteristiske trillande «r».[1] Perioden då han syng er ganske kort.
Taigaflugesnappar blei lenge handsa som underart til dvergflugesnappar, men taksonet er no delt opp i to artar på grunn av skilnader i morfologi, læte, genetiske data og delvis med sympatrisk utbreiing.
Dette er er ein flyttfugl som hekkar på taiga i sentrale og austre Sibir, frå Ural i vest til Kamtsjatkahalvøya i aust, og så langt sør som nordlegaste Mongolia. Han overvintrar i sørlege Asia, frå austre India til sørlege Kina og fastlandet av Søraust-Asia. Streiffuglar kjem så langt sør som til Palawan i Filippinane og Borneo.
Han er ein mykje sjeldsynt gjest i Vest-Europa og den første sikre observasjonen skjedde i slutten av oktober 1998 ved Segerstad fyrstasjon på søraustre Øland i Sverige. Han er elles seinare observert i Irland, Danmark, Finnland og England.[2]
Eit individ av arten blei registrert på Utsira i Rogaland i oktober 2019, som den første observasjonen i Noreg.[3]
Taigaflugesnapparen førekjem under hekkeperioden, akkurat som namnet ymtar om, på taiga med blanda lauv- og barskog og helst i underskog under høgare tre, gjerne nær vatn.[2] Under trekket og i vinterkvarteret lever han i ulike habitat av krattskog, frukthagar og parkar.
Arten har eit stort utbreiingsområde med stabil populasjon og er ikkje trudd å vere utsett for noko spesifikt trugsmål. Ut frå desse kriterium kategoriserer Den internasjonale naturvernorganisasjonen IUCN arten som livskraftig (LC). Storleiken på populasjonen er likevel ikkje kjent.[4]
Taigaflugesnappar (Ficedula albicilla) er ein fugl i flugesnapparfamilien som hekkar i Russland omtrent frå Ural i vest til stillehavskysten i aust, og overvintrar i India og Indokina til søraustlege Kina.
Han er medlem av den biologiske slekta Ficedula som samlar 30 flugesnapparartar i Asia og fire artar i Europa og Afrika, inkludert svartkvit flugesnappar, Ficedula hypoleuca. Tidlegare blei arten taigaflugesnappar handsama som underart av dvergflugesnappar.
Tajgaflugsnappare[2] (Ficedula albicilla) är en liten tätting i familjen flugsnappare (Muscicapidae)[3] som tidigare behandlades som underart till mindre flugsnappare.
Den adulta tajgaflugsnapparen mäter 11-12,5 cm på längden och är till största delen olivbrun på ovansidan vit på undersidan. Den uppträder rastlöst och rör sig kvickt i lövverket, vilket skiljer den från flera av de andra arterna i samma släkte. Den har en liten helmörk näbb och en tydlig vit orbitalring. Sittande knycker den ofta på stjärten. I flykten kan man se vita sidor basalt på den i övrigt svarta stjärten, ungefär som hos en stenskvätta.
Den adulta hanen har en tegelröd strupe som distinkt avgränsas av det grå övre bröstet som i sin tur diffust avgränsas mot det vita bröstet. Hjässan och örontäckarna är olivbruna medan "ansiktssidan" är grå. Icke-häckande hanar, honor och juveniler har olivbrunt huvud, grått bröst i kontrast till vit strupfläck och saknar det tegelröda bröstet. Hanarna anlägger en i det närmaste adult sommardräkt, med röd strupfläck, redan under andra levnadsåret.[4]
Den påminner mycket om mindre flugsnappare men skiljer sig ifrån denna då den tegelröda strupen hos den adulta hanen av tajgaflugsnappare helt är omgärdat av blygrått och på att hjässan i denna dräkt har samma olivbruna ton som ryggen. I alla dräkter skiljer den sig ifrån mindre flugsnappare på den helmörka näbben, på att de övre stjärttäckarna är mörkare än stjärtpennorna och att den har vita spetsar på tertialerna. I övrigt skiljs arterna främst på sången.[4]
Tajgaflugsnapparens vanligaste lockläte, som är en rullande, hård och snabb drill trrrt eller trrrr, är snabbare än hos mindre flugsnapparen och liknas ibland vid lätet av en gren som knarrar i vinden eller locklätet av en tystlåten dubbeltrast. Den yttrar även mjukare korta enstaviga tickande läten och hårda tzit. Sången skiljer sig helt ifrån mindre flugsnappare och består av snabba serier med torra drillar och högfrekventa visslingar, som växlar i olika tonhöjd och har karaktäristiska drillande r.[4][5] Perioden då den sjunger är ganska kort.
Länge behandlades tajgaflugsnappare som underart till mindre flugsnappare men taxonet delades upp i två arter på grund av skillnader i morfologi, läte, genetisk data och delvis sympatrisk utbredning.
Tajgaflugsnappare är en flyttfågel som häckar på tajga i centrala och östra Sibirien, från Ural i väster till Kamtjatka i öster, och så långt söderut som norra Mongoliet. Den övervintrar i södra Asien, från östra Indien till södra Kina och Sydostasien, så långt söderut som till Borneo.[6][3]
Den är en mycket sällsynt gäst i Europa och den första säkra observationen skedde i slutet av oktober 1998 vid fyrträdgården vid Segerstad på sydöstra Öland i Sverige.[7] Den kan dock tidigare ha varit förbisedd då den behandlats som underart till mindre flugsnappare. I oktober 2000 observerades arten i Finistrère i Frankrike, i september 2002 på Amager i Danmark och i april 2003 i Flamborough, England.
Tajgaflugsnapparen förekommer under häckningsperioden, precis som namnet antyder, på tajga med blandad löv- och barrskog. Under flytten och i vinterkvarteren återfinns den i olika typer av skogsmark, fruktträdgårdar och parker, där den föredrar gläntor, hyggen och skogskanter.[5]
Arten har ett stort utbredningsområde med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Det saknas dock information om dess populationsstorlek.
Wikimedia Commons har media som rör taigaflugsnappare.
Tajgaflugsnappare (Ficedula albicilla) är en liten tätting i familjen flugsnappare (Muscicapidae) som tidigare behandlades som underart till mindre flugsnappare.
Ficedula albicilla là một loài chim trong họ Muscicapidae.[2]
_I-Haryana_IMG_8045.jpg){kind=small}
Bài viết liên quan đến Họ Đớp ruồi này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Ficedula albicilla là một loài chim trong họ Muscicapidae.
