Polysticta stelleri (Pallas 1769)

Kiçik qaqa (lat. Polysticta) - ördəklər fəsiləsinə aid heyvan cinsi.

Növləri

Mənbə

Eider Steller a zo un evn palvezek. Polysticta stelleri eo e anv skiantel. An eider nemetañ eo ha n'emañ ket er genad Somateria.

Doareoù pennañ

Boued

Annez

L'èider de Steller (Polysticta stelleri) és un ocell de la família dels anàtids (Anatidae) que cria als estanys i llacs de la tundra, des del nord d'Escandinàvia per tot el nord de Sibèria, fins al nord d'Alaska. Durant la migració hivernal també freqüenta zones costaneres del Bàltic, illes Kurils, del Comandant i Aleutianes. És l'única espècie del gènere Polysticta.

Referències

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Hwyaden fwythblu Steller (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: hwyaid mwythblu Steller) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Polysticta stelleri; yr enw Saesneg arno yw Steller’s eider. Mae'n perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae) sydd yn urdd y Anseriformes.^[1]

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. stelleri, sef enw'r rhywogaeth.^[2]

Teulu

Mae'r hwyaden fwythblu Steller yn perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:

Rhestr Wicidata:

Gweler hefyd

• Rhestr Goch yr IUCN

Cyfeiriadau

Kajka Stellerova (Polysticta stelleri) je středně velký arktický druh kachny z řádu vrubozobých. Samec je nezaměnitelný – má bílou hlavu se zelenou skvrnou před okem a malou chocholkou v týle, černou bradu, hrdlo, proužek přes krk a střed svrchní části těla. Spodina je tmavě oranžová (na břiše přechází zbarvení do černé), po obou stranách boků má malou černou skvrnu. Samice jsou celkově tmavohnědé, s fialově modrým, bíle ohraničeným zrcátkem. Hnízdí v Arktidě mimo Evropu, zimuje ve velkých počtech v severním Norsku, jinde je vzácná.^[2] V březnu 2001 byla poprvé pozorována v České republice (Karviná).^[3][4]

Kajka Stellerova, samice

Reference

1. ↑ Červený seznam IUCN 2018.1. 5. července 2018. Dostupné online. [cit. 2018-08-10]
2. ↑ LEWINGTON, Ian; ALSTRÖM, Per; COLSTON, Peter. A field guide to the rare birds of Britain and Europe. New York: HarperCollinsPublishers, 1992. ISBN 000-219917-3.
3. ↑ KONDĚLKA, Drahomír, 2004: První pozorování kajky bělohlavé (Polysticta stelleri) v České republice. Sylvia 40: s. 149–150.
4. ↑ Pozorování kajky Stellerovy v ČR na stránkách FK ČSO

Související články

• Seznam ptáků v Česku

Externí odkazy

• Obrázky, zvuky či videa k tématu kajka Stellerova ve Wikimedia Commons
• Galerie kajka Stellerova ve Wikimedia Commons
• Taxon Polysticta stelleri ve Wikidruzích

Stellersand (Polysticta stelleri) er en fugleart blandt de egentlige andefugle. Den er på størrelse med en troldand, men er nærmest beslægtet med ederfuglen. Arten yngler langs kysten og i søer og floder i det nordlige Sibirien og Alaska, mens den overvintrer på havet nær kysten, de fleste i Beringshavet, men nogle også blandt andet i Varangerfjorden i Norge samt i den østlige del af Østersøen. Stellersand er opkaldt efter den tyske naturhistoriker Georg Wilhelm Steller (1709-1746). Det er den eneste art i slægten Polysticta.

Rødliste

Stellersanden er i den internationale rødliste angivet som sårbar. Dette skyldes, at bestanden i artens kerneområde i Alaska i øjeblikket går stærkt tilbage. Årsagen er ukendt.^[1]

Kilder og eksterne henvisninger

1. ^ BirdLife International (2015): Steller's Eider - BirdLife Species Factsheet

• Dansk Ornitologisk Forening: Stellersand (Polysticta stelleri). Arkiveret udgave: archive.org.

• Wikimedia Commons har flere filer relateret til Stellersand

weibliche Scheckente

Die Scheckente (Polysticta stelleri) ist ein Vogel aus der Familie der Entenvögel. Verwandtschaftlich steht sie den Eiderenten nahe. Sie wird allerdings einer eigenen Gattung zugeordnet. Ihr runder Kopf und ihr zierlicher Schnabel verleihen ihr eher das Aussehen einer Gründelente.

Scheckenten haben ihr Hauptverbreitungsgebiet am Beringmeer. Sie kommen überwiegend im Bereich der Flussmündungen der arktischen Flüsse vor. Der weltweite Bestand dieser Ente, die in geringer Zahl auch in der Ostsee überwintert, hat in der letzten Hälfte des 20. Jahrhunderts um 40 Prozent abgenommen, Ende des 20. Jahrhunderts wurde er auf 220.000 Individuen geschätzt.^[1] Außerhalb der Fortpflanzungszeit versammeln sie sich in großen Schwärmen, Mausertrupps können mehr als 50.000 Individuen umfassen.^[1]

Scheckenten sind in Mitteleuropa und Westeuropa sehr seltene Irrgäste. So wurden an der Küste Mecklenburg-Vorpommerns und Schleswig-Holstein zwischen 1975 und 1997 insgesamt 27 mal Scheckenten beobachtet. In Polen wurde im März 1987 unter anderem ein Trupp von 65 Individuen gesehen.^[2]

Erscheinungsbild

Scheckenten haben eine Körperlänge von 43 bis 47 Zentimeter und wiegen dann 650 und 900 Gramm.^[3] Die Art weist einen ausgeprägten Geschlechtsdimorphismus auf: Beim Männchen sind der Kopf und der Bauch weiß bis gelbbraun. Der Rücken ist dunkel gefärbt. Die Armdecken sind weiß. Der Spiegel ist dunkel stahlblaugrün mit einer breiten weißen Endbinde. In der Nähe der Schnabelwurzel befindet sich ein diffus abgegrenzter hellgrüner Fleck. Das Auge ist von einem schwarzen Augenfleck umgeben. Männliche Scheckenten haben außerdem einen breiten schwarzen Halsring. Die schwarzen und weißen Schulterfedern sind verlängert, so dass sie über die zusammengelegten Flügel fallen. Im Ruhekleid gleicht das Männchen weitgehend dem Weibchen und weist wie sie ein gelb- und rotbraunes Gefieder auf. Die verlängerten Schulterfedern sind jedoch auch im Ruhekleid deutlich abwärtsgebogen. Die Flügel weisen dieselben weißen Decken auf, wie sie auch im Prachtkleid zu beobachten sind.

Im Flugbild sind die Flügel der männlichen Scheckente auffällig schwarzweiß. Der dunkle Spiegel wirkt vor dem Hintergrund der weißen Armschwingen wie ein schmaler, schwarzer Bügel.

Das Weibchen ähnelt einer weiblichen Stockente, ist aber dunkler. Die Gefiederfärbung ist wie bei Weibchen der Eiderenten eher gelb- und rotbraun. Deutlich sichtbar ist ein Augenring. Die Endsäume der großen Decken und die Armschwingen sind weiß. Weibchen der Scheckente weisen außerdem einen auffällig blauweißen Spiegel auf. Er ist besonders gut im Flug zu erkennen.

Die Küken haben ein dunkel sepiabraunes Daunenkleid mit auffallend dichten und relativ langen Daunen.^[4] Die Augengegend, ein Augenstreif sowie das Kinn und die Kehle sind gelblich braun. Die Körperunterseite ist schmutzigweiß. Sie weisen ansonsten keine helle Fleckung auf. Junge, noch nicht geschlechtsreife Scheckenten haben ein rotbraunes Mantelgefieder wie die Weibchen. Bei den männlichen Jungenten findet sich der stahlblaue Spiegel bereits angedeutet. Im ersten Prachtkleid der jungen Erpel finden sich im Kehl- und Halsbereich schwarze Federn. Auf den Schultern haben sie noch weißgerandete und auf Brust und Flanken rahmgelbe Federn. Im zweiten Prachtkleid ähneln sie bereits weitgehend den ausgewachsenen männlichen Scheckenten. Die Übergänge zwischen den einzelnen Farbpartien sind allerdings noch diffus und weniger klar gezeichnet. Die kleine und die mittlere Armdecke ist noch graubraun.^[4]

Verbreitungsgebiet und Lebensraum

Das Verbreitungsgebiet der Art liegt in der Arktis zwischen der russischen Taimyr-Halbinsel und Alaska. Das Hauptverbreitungszentrum liegt östlich des Flusses Chatanga. Große Populationen befinden sich beispielsweise im Delta der sibirischen Flüsse Lena und Indigirka. Die Population an der Küste Alaskas ist verglichen mit der sibirischen klein. Ihr Schwerpunkt liegt bei Barrow. Für die westliche Paläarktis gibt es einige wenige Brutnachweise für die Halbinsel Kola und das Weiße Meer.^[3] Etwa fünf bis fünfzig Brutpaare brüten auch in Nordnorwegen.^[2] Nicht brütende Scheckenten halten sich ganzjährig in den Schelfmeeren auf und präferieren dabei die Mündungsgebiete arktischer Flüsse. Auch die brütenden Scheckenten leben außerhalb der Brutzeit auf offenem Meer.^[3]

Während des Winterhalbjahrs hält sie sich im Nordpazifik von Alaska über die Aleuten bis nach Kamtschatka auf. Gelegentlich erreicht sie in dieser Zeit auch die nordjapanische Küste und wandert entlang der kanadischen Küste bis zur kanadischen Provinz British Columbia. Als Irrgast taucht sie gelegentlich auch an der Baffininsel, an der grönländischen Küste oder am St. Lawrencestrom auf.^[5] Scheckenten sind ausdauernde Flieger und erreichen gelegentlich auch Nordeuropa. Zu den Überwinterungsplätzen zählt das norwegische Varangerfjord, die Halbinsel Kola, die Küste vor der litauischen Stadt Palanga und die Küste vor der estnischen Insel Saaremaa. Es handelt sich bei diesen Überwinterungsgästen vermutlich um die wenigen Scheckenten, die westlich des Flusses Chatanga brüten. Die Anzahl der Enten, die in der Ostsee überwintern, hat in den letzten Jahren zugenommen.^[3] Der europäische Winterbestand beträgt etwa 7.700 bis 20.000 Individuen.^[2] Die in Norwegen überwinternden Scheckenten präferieren Küstenabschnitte mit sanft abfallendem Profil und suchen meist in einer Uferentfernung von weniger als 200 Metern nach Nahrung. Sie verlassen im Mai das norwegische Überwinterungsgebiet, um zurück in die Brutgebiete zu ziehen.

Als Brutgebiet nutzt die Scheckente die Tundra. Scheckenten wandern in großen Schwärmen im Frühjahr bis Frühsommer nach Norden. Sie erreichen dabei etwa Mitte Juni die Beringstraße. Sobald die Brutgebiete eisfrei sind, beginnen sie mit der Fortpflanzung.

Scheckenten nisten häufig in den Brutterritorien von Spatelraubmöwen

Fortpflanzung

Scheckenten brüten in der Regel an kleinen Tundraseen und -teichen. Sie sind dabei vor allem in der Bülten- und Torfhügeltundra zu finden.^[4] Gelegentlich bilden sie kleine Kolonien. Die größte bekannte Kolonie befand sich in der Nähe des Flusses Lena und umfasste 63 Nester.^[6] Das aus Gras und Dunen gebaute Nest liegt versteckt in der Nähe des Gewässers. Sowohl im Lena-Delta als auch in den Brutgebieten von Barrow, Alaska brüten Scheckenten bevorzugt in der Nähe von Spatelraubmöwen. Jahre mit überdurchschnittlichen Bruterfolg fallen meist mit den Gradationsjahren von Lemmingen zusammen.^[7]

Das Gelege der Scheckente besteht in der Regel aus fünf bis acht Eiern, die von helloliver Farbe sind. Geht das Gelege verloren, legen die Weibchen ein zweites Gelege, das aber nur zwischen drei und sechs Eier umfasst. Es brütet allein das Weibchen. Die Inkubationszeit beträgt 26 bis 27 Tage. Das Männchen verbleibt bis zum Beginn der Brut noch in der Nähe des Weibchens, verlässt dieses aber dann, um in die Mausergebiete zu ziehen. Diese liegen mitunter mehr als 3.000 Kilometer von den Brutgebieten entfernt.^[1]

Die Küken schlüpfen etwa Mitte Juli. Das Weibchen sucht mit den frisch geschlüpften Dunenküken zunächst ein Süßwassergewässer auf. In der Regel werden die Jungen von dem weiblichen Altvogel verlassen, noch bevor sie flügge sind.

Nahrung

Scheckenten tauchen gut. Im Winterhalbjahr suchen sie häufig dicht aneinander gedrängt nach Nahrung und tauchen häufig in großen Scharen gleichzeitig. Von der Zeit, die sie mit der Nahrungssuche verbringt, entfallen achtzig Prozent auf Tauchgänge. Die übrige Zeit sucht sie gründelnd nach Nahrung. Sie bleibt in der Regel eine halbe Minute unter Wasser.^[8] Die Nahrung besteht aus Krebs- und Weichtieren; Muscheln werden bevorzugt. Der graue Schnabel weist einen weichen Rand auf der dazu dient, Wirbellose vom Fels zu kratzen oder im dunklen tiefen Wasser als Tastgerät eingesetzt wird.

Scheckenten und Menschen

Einfluss auf den Bestand

Die Gründe für die Populationsrückgänge, die seit einigen Jahrzehnten zu verzeichnen sind, sind bislang unzureichend wissenschaftlich untersucht. Scheckenten werden zwar bejagt, auch wenn die Jagd auch in Russland auf diese Entenart nicht erlaubt ist. Für das Lena-Delta schätzt man, dass hier jährlich etwa 1.500 Scheckenten der illegalen Jagd zum Opfer fallen.^[6] Eine mögliche Ursache des Bestandrückgangs ist die zunehmende Nutzung dieser unwirtlichen Region durch den Menschen. Die Region wird vor allem auf ihre Öl- und Gasvorkommen untersucht. Eine potentielle Gefährdung für diese Entenart besteht in Ölunfällen und dieses Risiko hat wegen der zunehmenden Erschließung ihres Lebensraumes zugenommen. Die zunehmende Ansiedlung von Menschen in ihrem Lebensraum hat dazu geführt, dass die Anzahl an ihren Prädatoren wie großen Möwen sowie Raben und Krähen in dieser Region zugenommen hat. Auch der Fischfang stellt für die Scheckente ein Problem dar, da sie sich gelegentlich in Fischereinetzen verfangen und ertrinken.

Haltung in menschlicher Obhut

Scheckenten sind sehr bewegungsaktiv und werden wegen ihrer Anfälligkeit nur selten in Gehegen gehalten. Im Game Bird Center in Salt Lake City, USA wurde ab Mitte der 1970er Jahre eine Zuchtgruppe aufgebaut. Dort gelang 1980 die Welterstzucht dieser Entenart. 1981 umfasste die Zuchtgruppe 30 Tiere, allerdings blieb der züchterische Erfolg immer sehr gering. In Europa hatte der britische Wildfowl Trust den Versuch einer Erhaltungszucht bereits in den 1960er Jahren unternommen und war über lange Zeit der einzige europäische Halter dieser Art. Hier blieb ein Zuchterfolg gänzlich aus. Die deutsche Erstzucht gelang 1997 einem Privathalter.^[4][9]

Literatur

• Hans-Günther Bauer, Einhard Bezzel, Wolfgang Fiedler: Das Kompendium der Vögel Mitteleuropas. Alles über Biologie, Gefährdung und Schutz, Bd. 1: Nonpasseriformes - Nichtsperlingsvögel. Aula-Verlag, Wiesbaden 2005, ISBN 3-89104-647-2.
• John Gooders und Trevor Boyer: Ducks of Britain and the Northern Hemisphere. Dragon's World, Limpsfield Surrey 1986, ISBN 1-85028-022-3.
• Janet Kear (Hrsg.): Ducks, Geese and Swans (Bird Families of the World; Bd. 6). Oxford University Press, Oxford 2005, ISBN 0-19-854645-9.
• Hartmut Kolbe: Die Entenvögel der Welt. Ulmer Verlag, Stuttgart 1999, ISBN 3-8001-7442-1.

Einzelnachweise

1. ↑ ^{a b c} Janet Kear, S. 691.
2. ↑ ^{a b c} Hans-Günther Bauer, Einhard Bezzel und Wolfgang Fiedler (Hrsg.), S. 121.
3. ↑ ^{a b c d} Janet Kear, S. 690.
4. ↑ ^{a b c d} Hartmut Kolbe, S. 296.
5. ↑ John Gooders und Trevor Boyer, S. 120.
6. ↑ ^{a b} Janet Kear, S. 692.
7. ↑ Janet Kear, S. 491.
8. ↑ John Gooders und Trevor Boyer, S. 118.
9. ↑ Hartmut Kolbe, S. 297.

Allihuahku (Polysticta stelleri) on lindu.

Goargohaŋŋá varris

Goargohaŋŋá njiŋŋálas

Goargohaŋŋá (Polysticta stelleri) lea vuojašloddi. Goargohaŋŋá lea buokčevuojaš.

Høvuðhvít æða (frøðiheiti - Polysticta stelleri)

Sí eisini

• Fuglar í Føroyum

Кыра турукаан

Кыра турукаан (сибирская гага, Polysticta stelleri Pall.) — орто кус.

Өссө маны көр

• Турукаан
• Сыа муруннаах турукаан
• Улахан турукаан

Туһаныллыбыт сирдэр

• Справочник-определитель уток РС(Я), А. Г. Ларионов, Г. П. Ларионов, Дьокуускай, ЯФ из-ва СО РАН, 2001

Igniqauqtuq ♂

Igniqauqtuq ♀

Igniqauqtuq suli Tuutalluk igniqauqtuq (Polysticta stelleri)

Steller's eider (Polysticta stelleri) is a migrating Arctic diving duck that breeds along the coastlines of eastern Russia and Alaska. It is the rarest, smallest, and fastest flying of the eider species.^[3]

Due to the extensive contraction of its breeding range, the Alaska-breeding population of Steller's eider was listed as vulnerable in 1997 by the International Union for the Conservation of Nature (IUCN).^[4] The species is protected in Russia and the U.S. and is the subject of an ongoing recovery plan by the European Union and U.S. Fish and Wildlife Service.^[4][5]

Taxonomy

Steller's eider was formally described and illustrated in 1769 by the German naturalist Peter Simon Pallas from a specimen collected on the Kamchatka Peninsula in Eastern Russia. He coined the binomial name Anas stelleri; the specific epithet was chosen to honour the German naturalist and explorer Georg Wilhelm Steller.^[6][7] Steller's eider is now the only species placed in the genus Polysticta that was introduced in 1836 by the English naturalist Thomas Eyton. The species is monotypic: no subspecies are recognised.^[8][9] The genus name is from Ancient Greek polustiktos meaning "much spotted" (from polus "many" and stiktos "spotted").^[10]

Despite its name, it is only distantly related to all other extant eider species, which are part of the Somateria genus.^[11] Steller's eider was separated from other eider species into its own genus in 1945 due to behavioral and anatomical differences.^[12] Accordingly, Steller's eider may provide a taxonomic link between the eider species in the Somateria genus and the other sea ducks.^[12] It is most closely related to the extinct Labrador duck.

Description

Male Steller's eider in breeding plumage

Steller’s eider is the smallest of four eider species, with both females and males weighing 800 grams on average (1.8 pounds).^[13] They have a compact body with a relatively large head, long tail, and a long, thick bill.^[14] The males assume their breeding plumage from early winter to midsummer with a black cap, chin, throat, eye-ring, and rump, with a white head and shoulders, light-green patches behind the head and in front of the eye, cinnamon breast and shoulders marked with a prominent black spot.^[4] The wings appear to be striped white, with an iridescent bluish-purple background colour and white border.^[14] They have palmate feet (3 fully webbed toes) which are a dark bluish-gray, the same color as the legs.^[15] In mid-summer to fall, males assume their non-breeding plumage which is primarily dark brown with a white-bordered bluish speculum (secondary feathers) on their wing.^[4] Females are a dark to cinnamon brown with a pale-white eye-ring, similar to the lighter brown juveniles.^[14] Females also have iridescent bluish-purple speculums with a white border running the entire length of the secondaries.

Habitat and distribution

Marshy tundra, Alaska, U.S.

During the winter, Steller’s eiders occupy coastal bays and lagoons that offer suitable forage while occasionally feeding in deeper waters that remain adequately sheltered.^[4] They nest in marshy tundra along the coast, in areas dominated by water sedge and pendant grass.^[14] Within the marshy tundra, they designate specific areas to build their nest, preferring elevated surfaces covered by shallow vegetation such as mosses and grasses.^[14] Their molting habitat consists of relatively shallow coastal lagoons that offer viable eelgrass and tidal flats for foraging and beaches and sandbars to rest while they remain flightless.^[14][17]

Population distributions

There are three recognized breeding populations of Steller’s eiders, one in Alaska and two in Arctic Russia.

• The Russian-Atlantic population makes its breeding ground west of the Khatanga River in western Siberia and winters in the Barents and Baltic seas.^[18]
• The Russian-Pacific population nests on the east side of the Khatanga River and spends its winters in the southern Bering Sea and northern Pacific Ocean.^[18]
• The Alaska-breeding population nests on the Arctic Coastal Plain and in exceptionally small numbers in the Yukon-Kuskokwim Delta, and winters in the southern Bering Sea and northern Pacific ocean.^[4] Less than 1% of the world’s Steller’s eiders nest in Alaska.^[4]

Some non-breeding populations will also spend their summers in northern Norway, on the east coast of Russia and adjacent waters, and south-west Alaska.^[18]

Behaviour and ecology

Diet

A flock of Steller's eiders

Steller's eiders forage primarily near the shore by employing various techniques such as briefly diving and swimming underwater (to a maximum depth of 9m), wading and dabbling.^[19][20] They feed by surface techniques more than other sea ducks and prefer relatively small prey.^[21] Studies have shown that Steller's eiders are specialists in catching highly mobile prey but may limit their diet to crustaceans even when higher energy sources, such as capelin, become available.^[22] This discrepancy in food preferences may be due to their inability to exploit deeper habitats.^[22] Steller's eiders also feed on mollusks, echinoderms, polychaete worms, and mussels during the winter.^[23] While in the tundra during the summer months, they feed on aquatic insects and plant material such as crowberries and pondweeds.^[19]

Reproduction

According to banding studies, Steller's eiders can live up to 21 years and four months and reach sexual maturity at two years.^[24] Males engage in leks on the wintering and breeding grounds, where groups of males attempt to win over an individual female with elaborate displays.^[14] Males court females in silence by displaying a consistent sequence of side-to-side head-shaking while swimming towards and away from their potential female partner.^[14] Steller's eiders tend to form breeding pairs during late-winter to early-spring instead of the fall like most waterfowl.^[20] Breeding pairs arrive at their nesting sites as early as the beginning of June.^[25]

Females establish their nests in marshy tundra close to permanent open water that has additional access to small ponds.^[23] They specifically select mounds or ridges dominated by mosses, lichens, and grasses.^[4] Their nest is shallow, lined with grasses, moss, lichens, and down feathers plucked from the female's breast, who builds the nest without help from the male.^[19][14]

Females usually lay 1-8 olive to brownish-orange eggs per breeding cycle.^[4][14] She then incubates the eggs alone for about 25 days.^[26] The young are precocial and hatch between late June and late July with their eyes open and sporting downy feathers.^[14] However, predators consume the majority of eggs before they are hatched.^[4][26] The young go to the water shortly after hatching and immediately feed themselves, without relying on their mother for food.^[4] Regardless of their feeding independence, females will stay within 700m of their nest for up to 35 days post-hatch, while the young begin flying approximately 40 days after hatching.^[4][26] It is not uncommon for one female to assume care of two or more sets of young from a different mother.^[19]

Vocalization

Males make a low jumbled growling sound, while females make a discrete qua-haaa sound of a similar tone.^[14] Males have also been reported to produce a repetitive crackling sound when females go underwater.^[27] Notably, the males court the females in silence.^[14] During flight, their feathers produce a mechanical whistling sound.^[14]

Molt

After breeding, Steller's eiders gather in high-density flocks to synchronously molt (replace all their feather at the same time) in Arctic lagoons in northwest Asia and along the Alaska peninsula.^[21] They remain flightless for about three weeks, but the entire flight-feather molt lasts from July to October.^[21] Juveniles molt first, followed by adult males and adult females.^[21]

Threats

The decline of Alaska-breeding Steller’s eider population is predominantly unclear. It has been attributed to changes to the Arctic climate, increased predation rates, hunting and consumption of lead shot, and disease.^[28] Since their listing, additional threats such as exposure to oil and other contaminants have been identified.^[28]

Climate change

Climate change may pose the greatest threat to Steller’s eiders. Primarily, climate change has caused Arctic tundra ponds to disappear, limiting the extent of suitable habitat for the species.^[29] Climate change has also been implicated in the collapse of rodent populations, forcing predators to exploit alternative prey such as the Steller’s eider eggs and young.^[26]

Lead poisoning

High levels of lead have been reported in Steller’s eiders that nest on the Alaska Arctic Coastal plain and in Spectacled Eiders that occupy the Yukon-Kuskokwim Delta, where Steller’s Eiders continue to nest in highly reduced densities.^[30] Further studies have also shown that lead concentration was higher in individuals located close to industrialized regions than non-industrialized regions.^[31]

Nest predation

Nest predation by the Arctic fox, pomarine jaeger, snowy owl, and common raven pose the greatest threat to Steller’s eider's nesting success rate.^[4] Studies have shown that Steller’s eider reproduce most successfully when lemmings are abundant, most likely resulting from predators transitioning between prey during years of lemming decline.^[32]

Natural resource exploitation

The exploitation of natural resources such as oil and gas contributes to Steller’s eider habitat loss.^[32] Regional exploitation projects have increased the risk of spill contamination. At the same time, an increase in human presence and infrastructure have contributed to the demise of suitable habitats.^[32]

Disease

Steller’s eiders transport the Avian Influenza virus between Eurasia and North America during their migrations.^[33] Many recent studies have reported prominent infection rates amongst the Steller’s eiders in Alaska, ranging from 0.2% to 5%.^[33][34][35] It has been suggested that 80% of Steller’s eiders in Alaska are carriers of avian influenza antibodies.^[34]

E. coli has also been reported in Alaska-breeding Steller’s eiders and is thought to be linked to wastewater from local human communities and industrialization.^[36]

Recovery plan

Two-recovery plans have been implemented to restore healthy populations of Steller’s eiders. The European Union action plan, published in 2000 and The U.S. Fish and Wildlife Service action plan, originally published in 2002.

U.S. Fish and Wildlife Service Action Plan

The Recovery Plan for the Alaska-breeding population of Steller’s eider (Polysticta stelleri) was last revised by the U.S. Fish and Wildlife Service in September 2020. The primary focus of this plan is to ensure a viable breeding population of Steller’s eider in northern Alaska, rather than aiming for two subpopulations in northern and western Alaska. The plan aims to:

• Increase the abundance of Steller’s eiders
• Ensure adequate population distribution throughout the Utqiaġvik Triangle and Arctic Coastal Plain survey areas
• Increase the number of Alaska-breeding Steller’s eiders

The recovery plan is primarily limited by uncertainty about the Alaska-breeding Steller’s eider’s ecology and population dynamics. Thus, the action plan coincides with an effort to conduct research and enhance knowledge of the species.

The U.S. Fish and Wildlife Service predicts that if the plan is adequately funded and properly implemented, the recovery criteria could be met by 2050. The total cost is estimated at $15,675,000.

Critical habitat designation

In 2001 the U.S. Fish and Wildlife Service designated five critical breeding habitats on the Yukon-Kuskokwim Delta and four marine water units along the coast of southwest Alaska that are critical for molting, feeding, and wintering.^[37] The entire designation includes approximately 2,800 square miles and 850 miles of coastline.^[37]

Conservation status

Global population estimates of Steller's eider^[23]

In 2016, the global population of Steller’s eider was estimated at 110,000-125,000 individuals and classified as vulnerable by the International Union for the Conservation of Nature (IUCN).^[23]

In 1992, the U.S. Fish and Wildlife Service reviewed the status of the Steller’s eider and concluded that listing the species as endangered was warranted, but precluded by higher species listing priorities.^[4] One year later, in 1993, they reconsidered the Steller’s eider’s status and supported the listing of the Alaska-breeding population, but did not include the Russian-breeding populations.^[4] Finally, the Alaska-breeding population was listed as threatened in 1997.^[4] The primary reason for listing was the near disappearance of the Yukon-Kuskokwim Delta population, contracting the Alaskan nesting sites to the Arctic Coastal Plain and increasing the population’s risk of extirpation.^[4]`

Cultural significance

Steller’s eiders were once legally harvested by waterfowl hunters in the U.S., but all legal hunting ended in 1991.^[38] Egging and subsistence hunting still occurs in Alaska, but is uncommon. The degree of subsistence hunting in Russia and its effect on the population is poorly documented. ^[38]

References

La Siberia molanaso aŭ laŭ la latina scienca nomo Stelera molanaso (Polysticta stelleri) estas sola specio de genro Polysticta el klaso birdoj, ordo anseroformaj (Anseriformes) kaj familio anasedoj (Anatidae). Ĝi estas membro de la grupo de maraj anasoj.

Tiu birdospecio ricevis nomon el la germana naturalisto Georg Steller.

Vivloko, konduto

femalo

Tiu holarktisa birdo nestas laŭ la marbordoj de Arkta Oceano en orienta Siberio kaj Alasko en la tundro ĉe akvo, kovas 6-10 ovojn. Ĝi vivas apud roka marbordo, manĝas akvajn organismojn, ĉefe krustulojn kaj moluskojn, nome krabojn kaj ĉefe mitulojn.

Ĝi vintras iome pli sude ĉe la Beringa Maro, norda Skandinavio kaj ĉe la Balta Maro. Ĝi povas formi grandajn arojn, ĝis 200,000 birdoj en taŭgaj marbordaj akvoj. Ĝi estas malabunda sude de sia vintra teritorio.

Aspekto

Ĝi longas 43–47 cm, pezas 650-900 gramojn. Tiu specio estas la plej malgranda el la molanasoj. La beko kaj kruroj estas grizaj en ambaŭ seksoj kaj ili montras ankaŭ malhelbluan speguleton inter blankaj bordoj..

Temas pri specio kun seksa duformismo. La masklo estas tute nekonfuzebla, supre nigra-blanka nome nigra dorso kun nigraj plumoj kiuj pendas super la blanka fono, nigra kolumo tre kontrasta kaj blankaj kapo kaj flankoj, sube rust-flava (sablokolora) sur blanka fono, kio al suba ventro malheliĝas. Flanke de lia flaveta brusto karakterizas nigra makulo, estas malhela cirkaŭokula makulo, inter la okulo kaj la bekobazo situas helverda makulo kaj alia supernuke pli markata. La flugiloj estas blankaj sed la flugoplumoj nigraj krom nigra strio el korpo al pintoj en supraj flugiloj; ankaŭ la vosto estas nigra. Dum eklipsa plumaro la blankaj partoj bruniĝas. La alvoko de la masklo estas milda kanto, kvankam ĉiukaze temas pri silentema specio kompare al la veraj molanasoj de la genro Somateria.

La femalo estas malhelbruna kun hela makulo ĉirkaŭokula, pli malgranda kun pli tipa anasecaj kapo kaj korpo ol aliaj specioj de molanasoj. Ŝi havas ankaŭ repertorion de gruntoj kaj fajfoj.

L Stelera molanaso ŝajne hibridiĝis kun la Molanaso almenaŭ dufoje en naturo. Masklo montrante karakterojn de ambaŭ specioj estis ĉe Cuxhaven, Malsupra Saksio, Germanio la 17an de novembro 1993.^[1] Alia tia masklo estis vidata ĉe la haveno Vadso, ĉe Varanger, Norvegio, la 7an de aprilo 1995; foto de tiu birdo estis publikata akompane Forsman (1995).^[2]

Vidu ankaŭ

• Arkta marborda tundro

El eider de Steller (Polysticta stelleri), también eider menor o eider chico^[2]​ es una especie de ave anseriforme de la familia Anatidae que habita en las costas del Ártico, al este de Siberia y Alaska. Construye sus nidos sobre la tundra, cerca del mar, y deposita entre seis y diez huevos cada vez.

Migra hacia el sur del mar de Bering, al norte de Escandinavia y al mar Báltico. Puede formar colonias muy numerosas, de más de doscientas mil aves, en las costas adecuadas para su reproducción. Esta zona se encuentra poco más al sur de su hábitat común.

Esta especie se alimenta de crustáceos y moluscos, con una marcada preferencia hacia los mejillones. Suele hundirse en el agua para capturar a sus presas.

Es el más pequeño de los eiders. El macho es inconfundible, con su parte superior negra y su collar alrededor del cuello, con su cabeza blanca y sus patas de tono amarillento. Su llamado consta de un canto profundo, aunque es relativamente silencioso comparado con los de los demás miembros del género Somateria.

La hembra presenta un plumaje de color marrón oscuro, es más pequeña y su cabeza y cuerpo son más parecidos a los de los patos comunes que en los otros eiders. También tiene un repertorio de gruñidos y silbidos.

Esta ave obtuvo su nombre a partir del naturalista alemán Georg Steller.

Se cree que el eider de Steller se ha cruzado y formado híbridos con el eider común en al menos dos ocasiones. En Alemania se ha encontrado un ejemplar macho con características de ambas especies el 17 de noviembre de 1993.^[3]​ Poco menos de dos años más tarde, el 7 de abril de 1995, se avistó otro macho en Noruega; se publicó una fotografía de este pájaro en un libro de Forsman (1995).^[4]​

Conservación

El eider de Steller es una de las especies protegidas por el Acuerdo para la Conservación de las Aves Acuáticas Africanas y de Eurasia (AEWA, por sus siglas en inglés). En Alaska existe un plan activo para la recuperación de la especie.^[5]​

Referencias

Emane kirjuhahk.

Kirjuhahk (Polysticta stelleri) on keskmise suurusega partlaste sugukonda kuuluv sukelpart. Ta kuulub maailmas otsesesse hävimisohtu sattunud linnuliikide hulka.

Välimus

Isaslinnu pea, rind ja küünra-kattesuled on valged või kergelt sinakad, kuklaosa suled on rohekad, silmarõngas ja kurgualune on mustad, puguosa punakaspruun. Emaslind on ookerpruun. Kehapikkus on 43–47 cm ja kaal 650–900 grammi.

Elupaigad

Kirjuhaha pesitsusalad on arktilises tundras Jamali poolsaarest läänes Alaska poolsaareni idas. Eestis talvitub kirjuhahk alates 1970. aastatest peamiselt Lääne-Saaremaal, sealhulgas Vilsandi Rahvuspargis ja Tagamõisa poolsaarel, kus neid on kokku loendatud umbes 4000 paari. 100–300-isendilisi salku on seal regulaarselt nähtud alates 1975. aastast. Väiksemal määral talvitub kirjuhahk ka Hiiumaa rannikul.

Kirjuhaha üldarvukust maailmas hinnatakse 110 000 - 125 000 täiskasvanud linnule.^[1]

Kirjuhaha rohuga varjatud pesas on tavaliselt 6–10 muna. Emaslind haub 26 päeva.

Viited

Välislingid

• Kirjuhahk andmebaasis eElurikkus

• Kirjuhahk - kogu maailmas ohustatud linnuliik
• Hiljutised muutused kirjuhaha arvukuses ja levikus

Polysticta stelleri Polysticta generoko animalia da. Hegaztien barruko Anatidae familian sailkatua dago.

Erreferentziak

• World Bird Names

Ikus, gainera

• Polysticta
• Anatidae

Allihaahka (Polysticta stelleri) on Pohjoisen jäämeren haahkalaji, joka toisinaan talvehtii Suomessa tai pysähtyy tänne muuttomatkallaan. Muodoltaan allihaahka ei muistuta muita haahkoja. Allihaahkaa kutsuttiin aiemmin nimellä pulska-alli.^[2]

Koko ja ulkonäkö

Allihaahkakoiraalla on selvärajaisten värialueiden kuvioima höyhenpeite: pää on valkea ja takaraivossa on tumma pilkku, rinta okransävyisen valkea ja kupeella yksinäinen musta pilkku, selkä vaalea, leuanalus, pyrstö ja siipien reunat mustat. Naaras on ruskeankirjava, enemmän ”sorsanmuotoinen” kuin naarashaahka.

Pituus 43–50 cm, siipien kärkiväli 70 cm, paino 500–1000 g.

Levinneisyys

Allihaahka pesii Siperian rannikolla ja talvehtii suurina parvina Pohjois-Norjan rannikolla. 1980-luvulta 2000-luvun alkuun talvehti yleisehkönä myös Pohjois-Itämerellä ja Perämerellä, mutta 2000-luvun alussa talvehtimishavainnot vähentyivät ja nykyään allihaahka on talvisin Ahvenanmaalla harvinainen. Virossa ja eteläisellä Itämerellä talvehtii joitain tuhansia yksilöitä.

Elinympäristö

Allihaahka pesii tundralla lähellä rantaa, ja talvehtii merenrannikolla.

Lisääntyminen

Allihaahkanaaras

Alihaahka rakentaa untuvalla vuoratun pesänsä lähelle rantaa ja munii 6–10 munaa. Allihaahkan poikaset ovat pesäpakoisia, eli vaikka ne kulkevat pesueena pitkään, niin oppivat poikaset kuitenkin jo hyvin varhaisessa vaiheessa hankkimaan ravintonsa itse.

Ravinto

Allihaahka syö äyriäisiä ja nilviäisiä. Voi myös puolisukeltaa sorsien tapaan.

Lähteet

Aiheesta muualla

• Palmgren, Jörgen 1988: Allihaahka Itämerellä. - Lintumies 1.1988 s. 2-6. LYL.
• Allihaahka Lintukuva.fi-verkkopalvelussa
• LuontoPortti: Allihaahka (Polysticta stelleri)
• ITIS: Polysticta stelleri (englanniksi)

Polysticta stelleri

L'Eider de Steller (Polysticta stelleri) est une espèce de canards, des oiseaux ansériformes de la famille des anatidés. C'est la seule espèce du genre Polysticta. Il fait partie de la tribu Mergini qui regroupe les canards marins.

Étymologie

femelle

Le nom de l'espèce commémore le zoologiste allemand Georg Wilhelm Steller (1709-1746).

Références

• (fr) Référence Oiseaux.net : Polysticta stelleri (+ répartition)
• (en) Référence Congrès ornithologique international : (consulté le 19 mai 2015)
• (fr+en) Référence Avibase : Polysticta stelleri (+ répartition) (consulté le 30 juin 2015)
• (fr) Référence CITES : taxon Polysticta stelleri (sur le site du ministère français de l'Écologie) (consulté le 30 juin 2015)
• (en) Référence UICN : espèce Polysticta stelleri (Pallas, 1769) (consulté le 30 juin 2015)

Blikönd (fræðiheiti Polysticta stelleri ) er fugl af andaætt.Blikönd er smávaxin sjóönd sem verpir á ströndum heimskautasvæða í Austur-Síberíu og Alaska. Hreiðrið er á túndru nálægt sjó og í því eru 6-10 egg.

Wikimedia Commons er með margmiðlunarefni sem tengist

Blikönd

L'edredone di Steller (Polysticta stelleri, Pallas 1769 ) è un'anatra marina medio-grande, il nome di questo uccello commemora il naturalista tedesco Georg Steller.

Descrizione

Questa specie è la più piccola degli edredoni. Il maschio è inconfondibile, con le sue parti superiori e il collare neri, la testa bianca e le parti inferiori giallastre. Il richiamo del maschio è un canto profondo, sebbene sia relativamente debole rispetto a quello degli edredoni Somateria.

La femmina è un uccello bruno scuro, più piccolo e con la forma della testa e il corpo più simili a quelli di un'anatra di quelli delle altre specie di edredoni. Anch'essa presenta un repertorio di grugniti e fischi.

Distribuzione e habitat

Nidifica lungo le coste artiche della Siberia orientale e dell'Alaska, in inverno sverna un po' più a sud, nel mare di Bering, nella Scandinavia settentrionale e nel mar Baltico. Può formare stormi numerosi, persino di 200.000 uccelli sulle acque costiere più accoglienti. A sud del suo areale di svernamento è scarso.

Riproduzione

Il nido, fatto di materiale vegetale, viene costruito sul suolo della tundra, nei pressi del mare, e vi vengono deposte 6-10 uova.

Alimentazione

Questa specie si immerge alla ricerca di crostacei e di molluschi, e i suoi cibi preferiti sono le cozze e le vongole.

Ibridazione

Si suppone che in natura l'edredone di Steller si sia ibridato con l'edredone comune almeno in due occasioni. Un maschio che mostrava le caratteristiche di entrambe le specie venne ritrovato a Cuxhaven, Niedersachen, in Germania, il 17 novembre 1993.^[2] Un altro maschio venne avvistato nel porto di Vadso, Varanger, in Norvegia, il 7 aprile 1995; una fotografia di questo uccello venne pubblicata da Forsman (1995).^[3]

Conservazione

L'edredone di Steller è una delle specie protette dall'Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA). In Alaska è attivo un piano di recupero.^[4]

Femmina di edredone di Steller

Note

Sibirinė gaga (lot. Polysticta stelleri, angl. Stellers Eider, vok. Scheckente) – žąsinių (Anseriformes) būrio paukštis. Aptinkama Baltijos jūros pakrantėse.

Išvaizda

Vidutinio dydžio antis. Patinui būdinga ruda kūno apačia ir balta galva. Patelės mažesnis ūgis. Patino galva, kaklo šonai bei viršutinė dalis balti. Gerklė juoda. Aplink akis juodas žiedas. Ant pakaušio žalias kuodukas. Gerklė, žiedo formos juosta aplink kaklą ir nugara juodi. Sparnų dengiamosios plunksnos baltos. Apatinė kūno dalis rusvai gelsva, pilvas ir pauodegys juodi. Kūno šonuose – apvali juoda dėmė. Snapas ir kojos melsvai pilki. Rainelė tamsiai ruda.

Patelė tamsiai ruda, galva ir kaklas išmarginti smulkiomis skersinėmis dėmelėmis. Gerklė ir galvos šonai šviesiai rusvi, pagurklis ir krūtinės priekinė dalis rusvai rausvi su tamsiomis juostelėmis. Kojos rausvos. Jaunikliai panašūs į patelę, bet blankesnių spalvų.

Paplitimas

Sibirinės gagos paplitusios Rytų Sibiro pakrantėse, Šiaurės Amerikoje, Aliaskoje. Žiemoja Šiaurės Atlante bei Šiaurės Ramiajame vandenyne, taip pat Lietuvoje, Baltijos jūroje ties Palanga.

Biologija

Perėjimo laikotarpiu gyvena pajūrio zonoje mažuose tundros ežerėliuose. Visą likusį laiką praleidžia jūroje. Gerai plaukioja ir nardo, pakyla neaukštai. Monogamai. Lizdui vietą parenka patelė: ji į iškastą duobutę prineša šapelių, sausos žolės, pripeša tamsiai rudų pūkų. Vienu kartu patelė padeda 6–7 kiaušinius, kurių svoris – apie 55 gramus.

Minta gyvūniniu maistu: moliuskais, vėžiagyviais, smulkiomis žuvytėmis.

Šaltiniai

• Lietuvos fauna: paukščiai, 1 knyga. Sud. V. Logminas. – Vilnius: Mokslas, 1990.

Vikiteka

Stellera pūkpīle (Polysticta stelleri) ir pīļu dzimtas (Anatidae) ūdensputnu suga, kas pieder gauru apakšdzimtai (Merginae). Stellera pūkpīle ir vienīgā suga Stelllera pūkpīļu ģintī (Polysticta). Ģeogrāfisko variāciju nav.^[1] Ir datēti 2 gadījumi, kuros Stellera pūkpīle ir hibridizējusies ar parasto pūkpīli (Somateria mollissima).

Stellera pūkpīle ligzdo tundrā gar arktiskā krasta līniju, sākot ar Sibīrijas austrumdaļu, uz austrumiem aiz Taimiras pussalas un līdz Aļaskai.^[2] Putni, kas neligzdo, vasaru pavada Kolas pussalā, Novaja Zemļa salu dienvidos un Norvēģijas ziemeļos.^[3] Ziemas periodā lielākā daļa populācijas migrē nedaudz uz dienvidiem Beringa jūrā, reizēm sasniedzot Japānu,^[3] un neliela daļa dodas uz rietumiem, sasniedzot Skandināviju un Baltijas jūru.

Latvijā Stellera pūkpīle ir reta caurceļotāja un ziemotāja,^[2] tomēr pie Lietuvas un Igaunijas krastiem ziemo vairāki tūkstoši īpatņu, apgabalam kļūstot par vienu no galvenajām ziemošanas vietām Eiropā.^[4] Baltijas jūrā ziemojošā Stellera pūkpīle ir iekļauta Latvijas Sarkanajā grāmatā.^[5] Kopumā Stellera pūkpīles populācijām ir tendence samazināties.^[3]

Izskats

Stellera pūkpīles mātīte

Stellera pūkpīle ir vidēji liela jūras pīle. Stellera pūkpīle bieži tiek minēta kopā ar pārējām pūkpīlēm, kas pieder pūkpīļu ģintij (Somateria). Salīdzinoši tā ir vismazākā. Tās ķermeņa garums ir 42—48 cm, spārnu izplētums 68—77 cm.^[2] Tēviņam un mātītei ir atšķirīgs apspalvojums. Tēviņam riesta laikā tas ir kontrastaini melnbalts ar rudu vai dzelganu pavēderi, mugura, rīkle un apkakle ir melna, galva un pleci balti, bet pavēdere ruda vai dzelgana. Tuvumā pie acīm var redzēt nelielus, zaļus laukumiņus, kā arī līdzīgus laukumiņus uz pakauša gala. Pēc riesta apspalvojums kļūst galvenokārt melns ar nedaudz baltām spalvām. Pirmajā ziemā tēviņi ir brūni ar tipiskajām tēviņa pazīmēm - melno apkakli un rīkli.^[3]

Toties mātīte ir tumši sarkanbrūna ar ziliem spārnu spoguļiem, izskatā atgādinot tipisku pīli. Zilie spoguļi no augšas un apakšas ierāmēti ar šauru, baltu joslu. Pirmajā ziemā mātītei vēl nav attīstījušies zilie spārnu spoguļi.^[3] Ap acīm ir gaiši pelēki ādas gredzeni. Mātīte ir mazāka nekā tēviņš. Abiem dzimumiem ir zilganpelēki trīstūrveida knābji ar robainu malu,^[4] plakana galvas forma un gara aste.

Uzvedība un barība

Stellera pūkpīle ligzdojot jūtas drošāk kopā ar ligzdojošām vidējām klijkaijām (Stercorarius pomarinus)

Ziemas periodā Stellera pīle veido barus, kas turas cieši kopā. Baram ir raksturīgi kopīgi ienirt.^[3] Stellera pūkpīle neligzdo katru gadu. Zinātnieki ir novērojuši interesantu sakritību, ka tā ligzdo gados, kad tundrā savairojas mazie lemingi (Lemmini), un ir daudz ligdojošo vidējo klijkaiju (Stercorarius pomarinus) un balto pūču (Bubo scandiacus). Zinātnieki to skaidro ar faktu, ka, savairojoties lemingiem, tas nodrošina alternatīvu barības avotu Stellera pūkpīļu galvenajam ienaidniekam - lapsai, bet klijkaijas un baltās pūces ir lieliski ligzdojoši kaimiņi, kas agresīvi aizsargā kopējo ligzdošanas teritoriju.^[6]

Barojoties Stellera pūkpīle kā visas gauras ienirst, meklējot vēžveidīgos, moluskus un citus jūras bezmugurkaulniekus, tās iemīļotākā barība ir gliemenes. LIgzdošanas laikā, atrodoties iekšzemē, tās barojas ar kukaiņiem, kukaiņu kāpuriem, augu sēklām un garenelēm.^[6]

Ligzdošana

Stellera pūkpīle veido monogāmus, īslaicīgus pārus. Tās ligzdo jūnijā gan pa pāriem, gan veido nelielas kolonijas līdz 60 ligzdām. Tēviņi paliek kopā ar mātītēm, kamēr tās perē olas. Tuvojoties pīlēnu izšķilšanās laikam, tēviņi pamet mātītes un pulcējas lielos baros netālu no ligzdošanas vietām. Kad pīlēni ir izšķīlušies, mātīte tos ved uz bara pulcēšanās vietu. Pirms spalvu nomaiņas bars migrē apmēram 3000 km. Laikā, kamēr mainās apspalvojums, Stellera pūkpīle nespēj lidot. Apspalvojuma nomaiņas laikā veidojas ļoti lieli bari, tajos var būt 50 000 īpatņi. Pēc spalvu nomaiņas putni turpina migrēt uz ziemošanas vietām.^[3]

Ligzda tiek būvēta tundrā, dažus kilometrus no krasta līnijas. Tā parasti ir novietota uz neliela paaugstinājuma, netālu no kādas iekšzemes tundras ūdenstilpes, bet labi ieslēpta tundras zālēs. Mātīte ligzdu izrok augsnē.^[6] Tai ir dziļa, bļodveida forma, un iekšpuse izklāta ar ķērpjiem, zāli un dūnām.^[3] Dējumā ir apmēram 5 olas. Inkubācijas periods ilgst 24 dienas.

Atsauces

Vrouwtje Stellers eider

De Stellers eider (Polysticta stelleri) is een eend uit het monotypische geslacht Polysticta uit de familie eenden, ganzen en zwanen (Anatidae). De vogel is genoemd naar de Duitse onderzoeker Georg Wilhelm Steller.

Beschrijving

De Stellers eider is de kleinste soort eidereend. Het mannetje is onmiskenbaar en lijkt een beetje op een tamme eend. De rug is donker, de kop is wit en lijkt vierkant, de eend heeft een donkere kraag en is licht van onder geleidelijk naar de buik toe iets meer oranje-okerkleurig. Het vrouwtje is onopvallend bruin gekleurd met een opvallende lichte oogring. De lichaamslengte bedraagt 43 tot 47 cm en het gewicht 650 tot 900 gram.

Leefgebied

De Stellers eider is een trekvogel, die leeft aan de kusten van de Noordelijke IJszee en broedt op de toendra. Deze middelgrote eend leeft op zee en broedt in de arctische kusten van Oost-Siberië en Alaska. 's Winters trekken ze naar de kusten van Noord-Noorwegen. Deze eenden leven zoals de andere soorten eidereenden voornamelijk van schelpdieren die ze opduiken.

Status

In Alaska gaat de vogel in aantal achteruit, tussen 1992 en 2011 met 2,3% per jaar en in Noord-Europa met 6,5% per jaar in de periode 1993 tot 2009. Mogelijk heeft dit ook te maken met verschuivingen in de keuze van het overwinteringsgebied, maar bekend is dat er nog veel op de eenden wordt geschoten met het giftige loodhagel. Daarom staat Stellers eidereend als kwetsbaar op de Rode Lijst van de IUCN.^[1] De vogel wordt verder formeel beschermd door het Afrikaans-Euraziatische overeenkomst over watervogels (AEWA)

In Nederland is het een uiterst zeldzame dwaalgast. Tussen 1800 en 1997 zijn er vijf bevestigde waarnemingen, vier in het noorden van het land, meestal de Waddenzee en één waarneming (in 1996) in Zeeland.^[2]

• Foto's genomen in het Alaska SeaLife Center, Seward, Alaska.

• 
• 

Stellerand (Polysticta stelleri) er ein fugl i andefamilien.

Denne biologiartikkelen er ei spire. Du kan hjelpe Nynorsk Wikipedia gjennom å utvide han.

Referansar

Stellerand (Polysticta stelleri) er en kystbunden dykkende sjøfugl som tilhører andefamilien.

Referanser

Eksterne lenker

• (sv) stellerand hos Dyntaxa
• (en) stellerand – oversikt og omtale av artene i WORMS-databasen
• (en) stellerand i Encyclopedia of Life
• (en) stellerand i Global Biodiversity Information Facility
• (en) stellerand hos Fauna Europaea
• (en) stellerand hos NCBI
• (en) stellerand hos ITIS
• (en) Kategori:Polysticta stelleri – bilder, video eller lyd på Wikimedia Commons
• (en) Polysticta stelleri – galleri av bilder, video eller lyd på Wikimedia Commons
• Polysticta stelleri – detaljert informasjon på Wikispecies

Denne ornitologirelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den.
Det finnes mer utfyllende artikkel/artikler på .

Birginiak, kaczka srokata^[4] (Polysticta stelleri) – gatunek średniego ptaka wodnego z rodziny kaczkowatych (Anatidae). Jest jedynym przedstawicielem monotypowego rodzaju Polysticta^[6][7].

Morfologia

Cechy gatunku

Samiec w szacie godowej ma głowę i szyję białe, u dołu szyi czarna obroża, od której w linii pośrodkowej biegnie pas do żuchwy. Kantarek i tył głowy zielony. Grzbiet biały z czarnym pasem pośrodku, ciągnącym się od obroży do czarnych ogona i pokrywy ogonowej. Części proksymalne wierzchu skrzydeł białe, dystalne czarne, lusterko niebieskie z białym obwiedzeniem. Boki i brzuch rdzawe. Na bokach parzysta czarna, okrągła plama. Dziób i nogi szare. Samica i młode ciemnobrązowe z delikatnym ciemnym deseniem, lusterko niebieskie z białym obramowaniem. Samiec w upierzeniu spoczynkowym mniej kontrastowy i jaśniejszy. Młode podobne do samicy.

Wymiary średnie^[8][9]

dł. ciała ok. 45-50 cm
rozpiętość skrzydeł ok. 70-75 cm
masa ciała ok. 500-1000 g

Tryb życia

Występowanie

Syberia na wschód od półwyspu Tajmyr oraz Wyspa Świętego Wawrzyńca i Alaska. Nieregularnie gnieździ się w Laponii. Zimuje na brzegach Morza Beringa, a mała populacja europejska na brzegach Morza Północnego i na Bałtyku. Sporadycznie zimuje na zachodnim wybrzeżu Kanady.

Biotop

Niewielkie jeziora w pobliżu morskiego brzegu w strefie tundry. Zimuje na morskim wybrzeżu.

Gniazdo

Na lądzie w pobliżu wody.

Jaja

W ciągu roku wyprowadza jeden lęg, składając w lipcu - czerwcu 5 do 10 jaj w kolorze od bladożółtego po oliwkowozielonkawy, o średnich wymiarach 59 x 41mm i średniej masie 58 g

Wysiadywanie

Jaja wysiadywane są przez okres ok. 26 dni przez samicę. Pisklęta usamodzielniają się po około 44 - 45 dniach.

Pożywienie

Głównie drobne zwierzęta.

Ochrona

Gatunek chroniony. W Czerwonej księdze gatunków zagrożonych Międzynarodowej Unii Ochrony Przyrody i Jej Zasobów został zaliczony do kategorii VU (zagrożony wyginięciem)^[5].

Przypisy

Bibliografia

1. Carles Carboneras: Family Anatidae (Ducks, geese and Swans). W: Josep del Hoyo, Andrew Elliott, Jordi Sargatal: Handbook of the Birds of the World. Cz. 1: Ostrich to Ducks. Barcelona: Lynx Edicions, 1992. ISBN 84-87334-10-5. (ang.)
2. Przemysław Busse (red.), Zygmunt Czarnecki, Andrzej Dyrcz, Maciej Gromadzki, Roman Hołyński, Alina Kowalska-Dyrcz, Jadwiga Machalska, Stanisław Manikowski, Bogumiła Olech: Ptaki. T. I. Warszawa: Wiedza Powszechna, 1991, seria: Mały słownik zoologiczny. ISBN 83-214-0563-0.
3. Paul Sterry, Andrew Cleave, Andy Clements, Peter Goodfellow: Ptaki Europy: przewodnik ilustrowany. Warszawa: Horyzont, 2002. ISBN 83-7311-341-X.

Alförrädare (Polysticta stelleri) är en högarktisk liten ejder som placeras i det egna släktet Polysticta. Den är en flyttfågel som häckar utmed Norra ishavets kuster mellan Tajmyrhalvön och norra Alaska, samt vid Berings hav. Merparten övervintrar i isfria vatten i ett område som sträcker sig från Berings sund, utmed Stillahavskusten till södra Alaska, och utmed kusten söderut till norra Japan. En mindre del övervintrar utmed norra Norges kuster och i nordöstra Östersjön och en ännu mindre del översomrar, dock utan att häcka, vid Varangerhalvön.

Den adulta hanens praktdräkt, i kontrastrikt svart och vitt och med rosabeige bröst, är i det närmaste omisskännlig. Honan, hane i eklipsdräkt och ettårig hane om våren är mörkbrun och kan lättare förbises bland andra änder. Alförrädaren häckar på öppen tundra, främst i kustområden, i direkt närhet till sötvattensgölar men flyttar snart efter äggkläckningen till havsområden utmed klippiga kuster. De lever främst av snäckor, musslor och kräftdjur. Det svenska trivialnamnet tros syfta på att den om våren förebådade den till utseendet ganska liknande, och för folkhushållen viktiga, alfågeln. Den globala populationen har minskat dramatiskt varför den idag kategoriseras som sårbar (VU) av IUCN.

Systematik

Systematiskt kategoriseras den som en dykand inom underfamiljen Merginae där den placeras tillsammans med ejdrarna. Den skiljer sig dock såpass mycket från det släktets tre arter att den placeras i det egna släktet Polysticta. Trots sitt stora utbredningsområde delas arten inte upp i några underarter.^[2] Det enda säkra fossil av denna art är återfunnet i en grotta i Santa Catalina vid Biskayabukten. I övrigt finns det ett subfossil från Sverige som tillskrivs alfågel eller alförrädare, och ett antal subfossil från Nordamerika.^[3]

Utseende

Adult hona och hane.

Alförrädaren är en medelstor and med en längd på 42–48 cm och ett vingspann på 68–77 cm.^[4] Den har ett fyrkantigt huvud med platt hjässa och förhållandevis lång stjärt. Den har en grå, lång och ganska fyrkantig näbb med rak överkant. I flykten ser den lång- och smalvingad ut och den ser bukig ut som en sjöorre. Den har en lätt och snabb flykt. Adult hane i praktdräkt (november–juni) är i det närmaste omisskännlig, det enda den skulle kunna tänkas att likna är alfågel. Kroppssidorna är vita med en rosabeige ton som syns bäst framme på bröstet. Akterpartiet är svart och likaså ryggen och en ring runt halsen. Huvudet är vitt så när som på en svart ring runt det likaså svarta ögat. Den har svart haka och en ljusgrön fläck i nacken och en till, inte lika markerad fläck framför ögat. Den har även en svart prick på bröstsidan som är synlig precis ovanför vattenlinjen när fågeln simmar.^[4][5]

Honan är mörkbrun med en mörkt gråblå vingspegel med tydliga vita kanter på båda sidor. På håll ser man att den har en ljus ring runt ögat. I flykten ser man de vita vingundersidorna som mörknar bakåt vingpennorna.^[4] Adult hane i eklipsdräkt påminner mycket om en hona men den känns igen i flykten på den helvita vingframkanten som när anden simmar gör att kroppssidan är vit.^[4] Juvenilen liknar honan men är ljusare och har gråaktig vingspegel.^[5] På våren är den ettåriga hanen honlik men har redan anlagt mörka fält bakom ögat, under hakan och i nacken, och den kan vara något vattrad på bröstet.^[5]

Utbredning

Alförrädaren är en flyttfågel som häckar i den högarktiska regionen utmed Norra ishavets kuster mellan Tajmyrhalvön och norra Alaska, samt vid Berings hav.^[6] I europeiska Ryssland häckar den oregelbundet och sällsynt och det västligaste häckningsområdet finns vid Jamalhalvön vid Karahavet^[6]. Den förekommer inte som häckfågel i arktiska Kanada, på Grönland, Island och Svalbard.^[6] Den förekommer inte heller som häckfågel i norra Norge vilket ibland påstås. Dock översomrar arten regelbundet i mindre antal vid Varangerhalvön, men dessa har aldrig konstaterats häcka.^[6] Merparten av världspopulationen övervintrar i isfria vatten i ett område som sträcker sig från Berings sund, utmed Stillahavskusten till södra Alaska, och utmed kusten söderut till norra Japan.^[6] Sällsynt övervintrar den så långt söderut som till Heilongjiang och Hebei i Kina.^[7] De fåglar som häckar väster om Khatangabukten, vilket utgör cirka 5 procent av världspopulationen, övervintrar dels utmed norra Norges kuster och dels i nordöstra Östersjön.^[6][1]

Förekomst i Sverige

Denna honfärgade alförrädare är svår att köns- och åldersbestämma. Å ena sidan ser man de långa tertialerna som har en gråblå färg vilket tyder på att det är en adult hona. Dock döljs de tydliga vita kanterna runt vingspegeln av sidans fjädrar vilket kan få en att tro att det är en juvenil fågel. Sen har den ett ganska ljust bröst och huvudsida med en antydan av mörkt halsband vilket skulle kunna indikera att det är en 1-årig hane.

I Sverige påträffas den fåtaligt vintertid, främst januari till april, mest i den östra skärgården, exempelvis runt Öland och Gotland.^[8][5] Observationerna ökade under 1960-talet och under 1980-talet gjordes dryga 200 observationer om året.^[5] Idag är trenden minskande och sedan 2001 har i genomsnitt 40 individer rapporterats årligen.^[6]

Ekologi

Alförrädaren häckar på öppen tundra vid färskvattengölar oftast närheten av kustområden i Norra ishavet, men kan ibland även häcka flera kilometer inåt land.^[7][1] Häckningen påbörjas i juni och de häckar som enstaka par men ibland i små kolonier med upp till 60 par.^[1] Redet, som ofta är väl dolt av gräs, placeras på en mindre tuva eller i fördjupningen mellan två tuvor, ofta bara några meter från en göl.^[1] Det djupa redet fodras med lav, gräs och dun.^[1] Olika källor anger olika kullstorlekar men en studie som utfördes i närheten av Barrow, Alaska visade på en genomsnittlig kullstorlek på 5,4 ägg.^[9] Honan ruvar äggen i 24 dagar.^[9] Ungefär vid tiden för äggkläckning samlas hanarna i stora flockar utanför kusten i närheten av häckningsområdet och kort efter kläckningen flyttar honan med ungarna till kusten där de grupperar sig i mindre flockar tillsammans med hanarna.^[1] Alförrädaren flyttar sedan för att genomföra sin ruggning och blir då flygoförmögen under en period.^[1] Vissa flyttar så långt som upp till 3 000 km för att rugga.^[1] De långflyttande populationerna fortsätter sedan sin fortsatta flyttning direkt efter att ruggningen är över medan andra stannar längre.^[1] Utanför häckningstiden uppträder den vanligtvis vid klippiga kustområden, gärna nära tångtäckta stränder och uddar.^[7] I östra Asien påbörjas vårflytten i mars men i övriga utbredningsområdet ofta först i april och når ofta sin kulmen i maj.^[1]

Alförrädaren lever främst av snäckor, musslor och kräftdjur.^[5] Under häckningsperioden flyger den till närliggande kustområden för att födosöka men tar då även vissa sötvattensbyten som larver av fjädermyggor och nattsländor.^[1] Under ruggningsperioden utgör musslor dess huvudföda.^[1] Utanför häckningstid har de för vana att ligga tätt i mindre flockar, men samlas ibland i mycket stora flockar, och de dyker gärna samtidigt efter föda.^[5] Naturliga fiender på häckningsplats utgörs främst av fjällabb, fjälluggla och fjällräv.^[9]

Alförrädaren och människan

Namn

Trivialnamnet alförrädare, eller al-förrädare, förekommer första gången i skrift på 1820-talet och härstammar från Södermanlands skärgård.^[6] Att fågeln har ett så specifikt svenskt namn har tolkats som att den har varit vanligare förekommande.^[6] Namnet tros syfta på att den förebådade eller ”förrådde” alfågeln. Det vill säga att den, på våren, anlände de svenska vattnen kort tid före alfågeln vilket var en viktig fågel för folkhushållen i dåtidens Sverige. När skärgårdsbefolkningen sett den första alförrädaren var det alltså tid att ställa i ordning fångstnäten för alfågeln.^[6]

Dess vetenskapliga artnamn stelleri och även trivialnamnet på flera språk kommer från den tyske forskningsresanden Georg Wilhelm Steller, som deltog i Vitus Berings andra expedition till haven mellan Ryssland och Alaska, och som i sin rapport De Bestiis Marinis (1751) var först med att beskriva arten för vetenskapen.^[6] Dock var det Pallas som först beskrev den systematiskt 1769 och därför betecknas som artens auktor. Den har även förr kallats för Stellers and eller Stellers dykand.

Hot och status

Den globala populationen av alförrädaren genomgår en dramatisk minskning, speciellt populationen i Alaska. Orsakerna till minskningen är oklara och delar av populationerna kan möjligen ha flytt sina traditionella häckningsområden till andra icke kända häckningsområden. Världspopulationen uppskattas i dag till 110 000–125 000 individer. På grund av minskningen kategoriseras arten som sårbar (VU) av IUCN.^[1]

Referenser

Noter

1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] BirdLife International 2013 Polysticta stelleri Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
2. ^ Clements et al. 2010
3. ^ Elorza 2005
4. ^ [a b c d] Svensson et al. 2009, s. 36–37
5. ^ [a b c d e f g] Staav & Fransson, 1991, sid:89–90
6. ^ [a b c d e f g h i j k] Wirdheim, 2009, sid:14–17
7. ^ [a b c] Brazil, 2009, sid:64–65
8. ^ andfåglar i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904)
9. ^ [a b c] Quakenbush et al., 2004, sid:166–182

Källor

• BirdLife International 2012 Polysticta stelleri Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 17 februari 2013.
• Brazil, Mark (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, sid. 64–65, ISBN 978-0-7136-7040-0
• Clements, J. F.; Schulenberg, T. S.; Iliff, M. J.; Sullivan, B. L.; Wood, C. L. (2010). ”The Clements checklist of birds of the world, Version 6.5” (XLS). http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/Clements%206.5.xls. Läst 21 april 2011.
• Elorza, Mikelo (2005) First palearctic fossil record of Polysticta stelleri (Pallas) 1769, Munibe (Antropologia-Arkeologia) vol.57, sid:297-301, Homenaje a Jesús Altuna, San Sebastian, ISSN 1132-2217
• Larsson, Lars (2001) Birds of the World, CD-rom
• Svensson, Lars; Grant, Peter J.; Mullarney, Killian; Zetterström, Dan (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 36–37. ISBN 978-91-7424-039-9
• Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 89-90. ISBN 91-1-913142-9
• Quakenbush, Lori; Robert Suydam, Tim Obritschkewitsch & Michele Deering (2004) Breeding Biology of Steller's Eiders (Polysticta stelleri) near Barrow, Alaska, 1991-99, Arctic, Arctic Institute of North America, Vol.57, nr.2, sid:166-182
• Wirdheim, Anders (2009) Alförrädare, Vår Fågelvärld, vol68, nr 2, sid:14-17

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör alförrädare.
  Bilder & media
• Wiktionary har ett uppslag om alförrädare.
• Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder

• 1 Опис
• 2 Екологія
• 3 Гібридизація
• 4 Збереження
• 5 Посиланн
• 6 Примітки
• 7 Посилання

1. ↑ BirdLife International (2018). Polysticta stelleri: інформація на сайті МСОП (версія 2018.2) (англ.) 07 August 2018
2. ↑ Fredrickson, Leigh H. (2001). Steller's Eider (Polysticta stelleri). У Poole, A. The Birds of North America Online. Ithaca: Cornell Lab of Ornithology. doi:10.2173/bna.571. (потрібна підписка).
3. ↑ Godfrey, W. Earl (1966). The Birds of Canada. Ottawa: National Museum of Canada. с. 75.
4. ↑ Sibley, David Allen (2000). The Sibley Guide to Birds. New York: Knopf. с. 96. ISBN 0-679-45122-6.
5. ↑ Jobling, James A (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. с. 313, 365. ISBN 978-1-4081-2501-4.
6. ↑ Hybrid coincidence. Birding World 8 (5): 200. 1995.
7. ↑ Forsman, Dick (1995). A presumed hybrid Steller's eider x common eider in Norway. Birding World 8 (4): 138.
8. ↑ Eider Recovery Plan.pdf Steller’s Eider Recovery Plan. Fairbanks, Alaska: U.S. Fish and Wildlife Service. 2002.

Vịt biển Steller, tên khoa học Polysticta stelleri, là một loài chim trong họ Vịt.^[2]

Chú thích

Tham khảo

• BirdLife Species Factsheet.
• ARKive Photographs, videos.

Bài viết liên quan đến chim này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.

• x
• t
• s

Группа гаг в исследовательском центре в Сьюарде (Аляска, США)

Как и у очковой гаги, центральным местом её ареала является Берингово море. В Восточной Сибири утка гнездится вдоль побережья Северного Ледовитого океана к западу до Ямала.^[12] На Аляске гнездовья это птицы отмечены от низовьев Юкона к югу до нижней оконечности полуострова и к востоку до устья Маккензи.^[13] Поселения этой птицы также отмечены на острове Врангеля.^[14] В начале XX века гага спорадически гнездилась на норвежских берегах Варяжского залива, а в 1990-е годы была отмечена в Мурманской области и в Кандалакшском заливе.^[12] Во все случаях утка селится в арктических и типичных тундрах, предпочитая дельты рек. Иногда гнездится в глубине материка достаточно далеко от моря.^[10] Для кормёжки выбирает свободные ото льда участки моря с чистой водой и каменистым дном.^[13]

Перелётный вид. Птицы, гнездящиеся к западу от Хатанги на Гыданском полуострове, Ямале и Таймыре, по всей видимости перемещаются в западном направлении и зимуют в море у берегов Кольского полуострова, северного побережья Финляндии, в на севере и востоке Балтийского моря. Популяции Восточной Сибири и Аляски проводят зиму на в южной незамерзающей части Берингова моря у Алеутских и Курильских островов. Весной прилетают в конце мая либо начале июня, покидают гнездовые участки в период с середины июля до середины октября.^[10][12]

Места обитания сходны с другими видами гаг. В гнездовой период селится в арктических и типичных тундрах в устьях рек, на мелких озёрах, осоковых болотах. В отличие от очковой гаги иногда встречается в глубине материка. Остальное время проводит в море поблизости от каменистых побережий, в заливах и эстуариях, где зачастую образует стаи до нескольких сотен птиц. Как правило, кормится на мелководье с глубиной не более 5 м.^[12]

Питание

Преимущественно животноядная утка. Питается главным образом мелкими беспозвоночными, которых добывают нырянием или на мелководье.^[7] Поздней весной и летом основу питания составляют рачки-бокоплавы и двустворчатые моллюски (большей частью плеченогие), которых утки добывают в морской воде либо в эстуариях рек. На внутренних водоёмах кормятся личинками хирономид и ручейников. Растительные корма составляют незначительный объём; употребляют в пищу побеги рдеста, водяники, зостеры, ягоды вороники и водоросли.^[9][11] За пределами гнездовых участков кормится беспанцирными беспозвоночными — бокоплавами, изоподами, улитками и двустворчатыми моллюсками, а также усоногими.^[11]

Размножение

К местам гнездовий большинство уток прибывает уже разбившись на пары, хотя на местах нередки споры между самцами, иногда доходящие до драки, преследование самок и демонстративное поведение. Токующий самец вытягивает шею кверху и запрокидывает голову, изредка издавая воркующие звуки.^[9] Если вне сезона размножения гаги ведут стайный образ жизни, то с началом гнездования каждая пара имеет свою обособленную территорию возле пресноводного водоёма, которую охраняет от других птиц.^[13] Гнездо такое же как у гребенушки — углубление в грунте на сухом месте, хорошо укрытое в траве, выстланое мхом, сухими стебельками и пухом. В кладке обычно 6—7, максимум до 10-и, желтовато- или буровато-оливковых яиц. Размеры яиц: (55—65) х (37—43) мм^[7]. Срок насиживания около трёх с половиной недель, сидит одна самка.^[7] Первое время селезень находится рядом с уткой, но после нескольких дней насиживания навсегда покидает её, вместе с другими самцами сбивается в стаи и отлетает на море, где переносит послебрачную линьку. Пуховики, едва обсохнув, покидают гнездо и следуют за матерью на ближайший водоём. Они ведут себя вполне самостоятельно и остаются одни ещё до полного оперения и появления способности к полёту.^[13]

Природоохранный статус

В Международной Красной книге сибирская гага имеет статус уязвимого вида. Эта категория была присвоена ей вследствие значительного, с 500 до 150—200 тыс. пар, сокращения численности в период с 1970-х по середину 1990-х годов. Основной причиной деградации называют неконтролируемую охоту, среди других — гибель в рыболовных сетях (в частности, для ловли пинагора) и разлив нефти.^[12]

Примечания

小绒鸭（学名：Polysticta stelleri）为鸭科小绒鸭属下唯一的一種鸟类，俗名绒鸭。分布于西伯利亚东部北极海岸、阿拉斯加海岸及附近岛屿、芬兰、挪威、勘察加半岛、阿留申半岛、千岛群岛、朝鲜半岛海岸以及中国大陆的东北。多栖息于苔原冻土、冰封海面以及清水海岸。该物种的模式種發現於西伯利亚东部的堪察加半岛。^[2]

保護

小絨鴨屬於非歐亞水鳥遷移協定保護物種，在阿拉斯加有其恢復計劃。.^[3]

参考文献

コケワタガモ（小毛綿鴨、学名：Polysticta stelleri）は、カモ目カモ科コケワタガモ属に分類される鳥類の一種。本種のみでコケワタガモ属を構成する。

分布[編集]

アメリカ合衆国（アラスカ州）、日本（北海道東部）、ロシア東部

夏季にアラスカ北部やシベリア北東部で繁殖し、冬季になるとカムチャッカ半島、アリューシャン列島や千島列島などで越冬する^[1][2]。日本では北海道東部に越冬のため少数飛来する冬鳥である^[3][4]。

形態[編集]

全長43-47センチメートル^[2]。翼開張70-76センチメートル^[2]。次列風切（翼鏡）は青紫色や濃青色で、先端は白く静止時には筋模様に見える^[2][4]。

嘴や後肢の色彩は黒や灰黒色、青灰色^[1][4]。

オスは雨覆の色彩が白い^[3]。オスの繁殖羽は頭部の羽衣が白く^[3]、眼先や後頭に淡緑色の斑紋が入る^[1][2][4]。眼の周囲や喉から頸部、体上面の羽衣、尾羽や尾羽基部を被う羽毛（上尾筒、下尾筒）の色彩は黒や青黒色^[1][2][3][4]。体下面の羽衣は赤褐色や橙褐色で^[1][2][3]、胸部側面に黒い斑紋が入る^[4]。メスやオスの非繁殖羽（エクリプス）は全身の羽衣が黒褐色で、眼の周囲が淡褐色^[1][2][4]。

生態[編集]

繁殖期は河川や湖沼、ツンドラにある沼地などに生息し、非繁殖期は岩礁海岸に生息する^[1]。

食性は雑食で、軟体動物、昆虫などを食べる^[1]。

繁殖形態は卵生。水辺の地表にメスが巣をつくる^[1]。メスのみが抱卵する^[1]。

人間との関係[編集]

乱獲により生息数が激減した^[1]。1970年代前期における生息数は500,000羽と推定されている^[1]。

画像[編集]

• メス

関連項目[編集]

• カモ科

参考文献[編集]

外部リンク[編集]