Amorfofal·lus[1] o Amorphophallus (del grec amorphos, "sense forma" + phallos, "penis", referint-se a la forma del seu espàdix, és un gran gènere de plantes amb flors amb unes 200 espècies de plantes herbàcies tuberoses tropicals i subtropicals dins la família Araceae.[2] Unes poques espècie són comestibles (en temps de molta fam) després de treure'n curosament els productes químics irritants que conté.[3]
L'any 1692 Van Rheede tot Drakenstein en publicà la descripció de dues espècies. El nom d'"Amorphophallus" va ser ja mencionat el 1834 pel botànic Blume.[4] Entre 1876 i 1911, Engler fusionà un gran nombre d'altres gèneres dins Amorphophallus, amb una monografia final publicada el 1911.[4]
Amorfofal·lus o Amorphophallus (del grec amorphos, "sense forma" + phallos, "penis", referint-se a la forma del seu espàdix, és un gran gènere de plantes amb flors amb unes 200 espècies de plantes herbàcies tuberoses tropicals i subtropicals dins la família Araceae. Unes poques espècie són comestibles (en temps de molta fam) després de treure'n curosament els productes químics irritants que conté.
Zmijovec (Amorphophallus), známý také pod jménem áronova hůl, je rod jednoděložných rostlin z čeledi áronovitých, kde je řazen do podčeledě Aroideae.
Zmijovec je teplomilná rostlina původem z tropických deštných pralesů Asie. Ve volné přírodě je rozšířen v tropických oblastech od západní Afriky přes Asii a Austrálii až do Polynésie. Jsou to rostliny nížin, kde se nejčastěji vyskytují na slunných okrajích primárních lesů nebo v řídkých sekundárních lesích po bývalých plantážích. Neroste v Novém světě.
Je to rostlina s hlízou, která rostlině slouží jako zásobárna látek nutných pro růst květu. Je, až na výjimky, sezónní rostlinou. Nejdříve z hlízy vyroste část listu a mohutný květ. Po uvadnutí a opadnutí květu vyroste list do plné velikosti. Ten po určité době zaschne a rostlina se dostane do období vegetačního klidu, které trvá 3 až 7 měsíců. Období růstu trvá půl až jeden rok. Není-li v hlíze nashromážděno dostatek živin, květ nevyroste, vyroste jen list.
Kvetení většinou přichází těsně před obdobím dešťů. Při kvetení, které trvá několik týdnů, nejdříve z hlízy vyraší zárodek řapíku listu a tlustá protáhlá květní palice–spadix, která je obalena do ochranného listenu–toulce, ten se po dozrání květů rozvine. Vrchol řapíkatého listu různě zbarveného je mnohdy ohrnutý a vytváří pro květní palici jakousi manžetu nebo kalich. Květ u nejmohutnějšího druhu zmijovce titánského bývá vysoký průměrně 1,5 m, byla zaznamenána výška i 2,94 m.[2]
Skutečné květy jsou maličké a jsou silně redukované. Samičí květy, mají jen pestíky, jsou přisedlé ve spodní části květní palice. O něco výše jsou na květní palici umístěny samčí květy, tvořené pouze 1 až 8 tyčinkami s prašníky. Část spadixu nad samčími květy je neplodná. Samčí ani samičí květy nemají žádné nápadné korunní nebo kališní lístky pro přivábení opylujícího hmyzu.[3]
Je to rostlina cizosprašná, opyluje se pylem z jiné rostliny. Nejdřív v jeden den dozrají samičí květy ve spodní části palice a přilákají opylující hmyz dovnitř toulce silnou vůní, kterou většinou lidé považují za nesnesitelný zápach. Hmyz sestoupí do spodní části a předá přinesený pyl na pestíky samičích květů. Samčí květy v horní části ještě pyl neprodukují, ten dozraje až následující den. Hmyz po opylení samičích květů nemůže toulec opustit, ten se stáhl a uzavřel mu cestu. Aby přežil v toulci do dalšího dne, má rostlina ve dně toulce speciální žlázy nebo některé modifikované samčí květy mají patyčinky, obojí produkují látky bohaté na proteiny.
Další den se samčí květy otevřou a uvězněný hmyz zasypou sprchou lepkavého pylu. Toulec se otevře a hmyz může odletět opylit další rostlinu. Po dokončení opylení toulec i horní část spadixu, tj. neplodné a samčí květy odpadnou. Zůstanou pouze spodní opylené samičí květy, které dozrají v obvykle červené (nebo jinak zbarvené) bobule s výrazným poutcem, které sezobají ptáci a roznesou semena.[3]
Po ovadnutí květního stvolu doroste jediný list se silným, často skvrnitým řapíkem do plné výše, kde se téměř vodorovně rozloží. Bývá rozdělen na několik různě tvarovaných lístků pestře zbarvených. Po ukončení sezony list uschne.[3]
Vegetativní rozmnožování se uskutečňuje dceřinými hlízkami, které vyrůstají na výběžcích z mateřské hlízy, od které se mají oddělovat až před výsadbou. Tyto hlízky mnohdy nevyklíčí hned prvý rok, ale až druhý nebo třetí. Při množení ze semen se nesmí nechat semena přeschnout, neobsahují endosperm.[3]
Zmijovec se mimo oblast přirozeného výskytu většinou pěstuje jako okrasná rostlina, nejčastěji zmijovec titánský Amorphophallus titanum. Ve svém domácím prostředí se pěstuje jako užitková polní plodina, jeho hlízy obsahují škrob a jsou po uvaření jedlé, používají se jako naše brambory. V Indii se plátky hlíz Amorphophallus campanulatus suší a nahrazují náš chléb, v Japonsku se hlízy Amorphophallus konjac suší a melou na mouku, ze které vyrábějí nudle a speciální pečivo.[4]
Zmijovec je velice variabilní rostlina, je uznáváno přes 200 druhů. Jsou to v převážné většině endemitické druhy, s malým areálem rozšíření. Územně nejrozšířenějšími druhy jsou: Amorphophallus abyssinicus, Amorphophallus muelleri a Amorphophallus paeoniifolius.[5]
Zmijovec (Amorphophallus), známý také pod jménem áronova hůl, je rod jednoděložných rostlin z čeledi áronovitých, kde je řazen do podčeledě Aroideae.
Amorphophallus ist eine Pflanzengattung innerhalb der Familie der Aronstabgewächse (Araceae). Das weite Verbreitungsgebiet der etwa 200 Arten ist die Paläotropis mit Ozeanien, Afrika und Asien. Die Titanenwurz (Amorphophallus titanum) besitzt die größte „Blume“ der Welt.
Amorphophallus-Arten wachsen als kleine bis sehr große, saisongrüne, ausdauernde krautige Pflanzen. Diese Geophyten bilden als Überdauerungsorgane unterirdische Knollen, die bei manchen Arten zu mehreren hintereinander aufgereiht sind oder selten echte, mehr oder weniger kriechende Rhizome. Manche Arten bilden zur vegetativen Vermehrung Bulbillen auf den Blättern, entweder auf der Blattfläche, entlang der Blattrhachis oder zwischen beiden genannten Möglichkeiten.
Jede Pflanze bringt in der Vegetationsperiode in der Regel nur ein relativ großes Laubblatt hervor, selten zwei oder mehr. Die Laubblätter sind deutlich in Blattstiel und Blattspreite gegliedert. Der meist aufrechte, meist kahle, selten behaarte Blattstiel ist meist im Querschnitt stielrund oder selten kantig, leicht gerillt oder teilweise runzelig. Die mehr oder weniger horizontale Blattspreite ist meist in drei Hauptsegmente geteilt. Die Hauptsegmente können gleich lang sein oder das obere ist kürzer als die seitlichen. Die kahle Blattrhachis ist schmal bis breit geflügelt und besitzt oft noch viele weitere Teilblättchen.
Je Saison bildet eine Pflanze während oder nach dem Vorhandensein des Laubblattes seitlich von ihm einen, zwei bis drei oder sogar mehr Blütenstände, nacheinander oder gleichzeitig. Amorphophallus-Arten sind einhäusig getrenntgeschlechtig (monözisch). Der gesamte Blütenstand wirkt blütenbiologisch als Blume. Die Blütenstände besitzen den für Araceae typischen Aufbau. Auf einem mehr oder weniger langen Blütenstandsschaft steht über einem einzelnen Hochblatt, der Spatha, ein Kolben, der Spadix.
Die Ränder der Spatha stehen meist an ihrer Basis dicht zusammen. Selten sind sie offen oder verwachsen. Je nach Art ist die Spatha unterschiedlich geformt und außen sehr unterschiedlich gefärbt.
Der Spadix beginnt direkt über der Spatha oder durch ein Blütenstandsachsenstück etwas emporgehoben. Im unteren Bereich des Kolbens befindet sich die weibliche Zone, die direkt in die männliche Zone übergehen kann oder beide Zonen sind von einer sterilen Zone getrennt. Die kleinen, reduzierten, eingeschlechtigen Blüten besitzen an ihrem äußeren Bereich manchmal Staminodien, aber nie Blütenhüllblätter. Die weiblichen Blüten enthalten nur einen Stempel. Der sitzende oder kurz gestielte Fruchtknoten ist ein- bis vierkammerig (Unterschied zu Pseudodracontium mit immer einkammerigen Fruchtknoten). In jeder Fruchtknotenkammer befindet sich nur eine Samenanlage. Ein Griffel ist deutlich vorhanden oder kaum erkennbar; er kann vom Fruchtknoten deutlich abgegrenzt sein. Wenn am Kolben eine sterile Zone vorhanden ist, dann ist sie meist Staminodien bedeckt. Selten ist dieser Bereich teilweise oder vollkommen frei von Staminodien. Die männliche Zone ist zylindrisch, spindelförmig, konisch oder verkehrt-konisch. Die männliche Blüten enthalten meist drei bis sechs (ein bis acht) Staubblätter. Die kurzen oder verlängerten Staubblätter besitzen höchstens sehr kurze Staubfäden, untereinander frei, teilweise oder vollständig verwachsen sind. Die Staubbeutel besitzen zwei Theken. Die kugeligen oder elliptischen Pollenkörner besitzen keine Aperturen. Der Spadix endet fast immer in einem sterilen Bereich, der je nach Art sehr unterschiedlich und manchmal sehr auffällig ausgebildet ist, manchmal mit Falten oder Spalten.
Wenige wissenschaftliche Berichte gibt es über die Bestäubung bei Amorphophallus-Arten. Meist sind es nur Beobachtungen, welche Insektenarten sich in den Blütenständen aufhalten, aber nicht welchen Beitrag sie zur Bestäubung leisten. Die Spatha bildet eine becherförmige Basis, die bei manchen Arten als Insektenfalle gedeutet werden kann. Einige Arten verhindern tatsächlich beispielsweise durch haarähnliche Organe, dass Insekten heraus klettern können. Die Bestäuber in den Blütenständen gefangen zu halten, ist aber nötig für eine effektive Bestäubung. Wenn die Spatha, die im knospigen Zustand den Spadix schützend umschließt, sich öffnet, sind die weiblichen Blüten im bestäubungsfähigen Zustand und müssen am selben Tag bestäubt werden. Der offene Blütenstand verströmt einen Lockduft, der bei den unterschiedlichen Arten sehr verschieden ist. Bei den meisten Arten ist der Duft für den Menschen unangenehm nach Verwesung, Tod, Jauche und ähnlichem. Wenige Arten verströmen einen für den Menschen angenehmen Geruch nach Karotten, Anis, Schokolade, Zitrone oder Obst. Diese Breite an Düften wurden chemisch analysiert. Gleichzeitig mit der Produktion dieser Düfte erwärmt sich der Spadix, hauptsächlich der obere Bereich, deutlich oder/und wirkt durch seine infraroten Anteile. Die dunkel-bräunlichen bis bräunlich-purpurfarbenen Teile des Blütenstandes mancher Arten wirken wie verwesende Tiere. Sogar Haare im obersten Bereich des Blütenstandes bei einigen Arten verstärken diese Illusion von toten Tieren. Wenn die Insekten ins Innere der Spatha gelangen, wandern sie hinunter zu den weiblichen Blüten und können Blütenstaub von anderen Blütenständen, der an ihnen haftet, dort deponieren. An diesem ersten Tag der Blütezeit eines Blütenstandes sind die männlichen Blüten noch geschlossen. Die Insekten sollen also im Blütenstand verweilen, bis sich die männlichen Blüten öffnen um den Blütenstaub aufzunehmen und zu anderen Blütenständen zu transportieren. Damit die Insekten verweilen, gibt es einige Strategien. Beispielsweise stellen einige Amorphophallus-Arten Nahrung zur Verfügung in Form von fleischigen Warzen oder Staminodien, die zu proteinreichen Nahrungskörpern umgebildet sind. Auch der oberste Bereich des Spadix stellt bei manchen Arten eine solche Futterquelle dar. Nachdem an den Insekten Pollen haftet, können sie den Blütenstand verlassen.
Am Fruchtstand stehen die Beeren dicht zusammen bis relativ weit auseinander. Die kugeligen, eiförmigen oder schmal elliptischen Beeren färben sich bei Reife meist orange bis rot, selten blau oder weiß, und sind meist glatt oder selten warzig; sie enthalten ein bis vier Samen. Die Samen besitzen meist eine deutlich Raphe und sie enthalten kein Endosperm. Die Beeren werden von Vögeln gefressen, dazu gibt es allerdings nur wenige gesicherte Beobachtungen.
Die Gattung Amorphophallus wurde 1834 durch Carl Ludwig Blume in Joseph Decaisne: Nouvelles Annales du Museum d'Histoire Naturelle, 3, S. 366 mit der Typusart Amorphophallus campanulatus Blume ex Decne. aufgestellt.[1] Der wissenschaftliche Gattungsname Amorphophallus bedeutet übersetzt so viel wie „unförmiger Penis“. Die Gattung Amorphophallus gehört zur Tribus Thomsonieae in der Unterfamilie Aroideae innerhalb der Familie Araceae. Synonyme für Amorphophallus Bl. ex Decne. nom. cons. sind: Allopythion Schott, Brachyspatha Schott, Candarum Schott nom. illeg., Conophallus Schott, Corynophallus Schott, Dunalia Montrouz., Hansalia Schott, Hydrosme Schott, Kunda Raf., Plesmonium Schott, Proteinophallus Hook. f., Pseudodracontium N.E.Br., Pythion Mart. nom. rej., Pythonium Schott nom. illeg., Rhaphiophallus Schott, Synantherias Schott, Tapeinophallus Baill., Thomsonia Wall. nom. rej.[2][3]
Das Verbreitungsgebiet von Amorphophallus ist paläotropisch. Man findet Arten im tropischen West- bis Ostafrika (einschließlich Madagaskar), südlichen und südöstlichen bis östlichen Asien, nördlichen Australien, auf Pazifischen Inseln. In China kommen 16 Arten vor, sieben davon nur dort.
Es gibt etwa 200 Arten:[4]
Eine bekannte Art ist die Titanenwurz (Amorphophallus titanum), heimisch auf Sumatra (in einem schmalen Verbreitungsgebiet etwa 1° nördlich und südlich des Äquators), deren Blütenstand aus blütenbiologischer Sicht die größte Blume im Pflanzenreich bildet. Der Kolben des Blütenstandes kann eine Länge von 1,50 Meter erreichen. Im Botanischen Garten Bonn ist es schon mehrmals gelungen, Exemplare zur Blüte zu bringen. Am 23. Mai 2003 wurde ein Rekord durch die 3,06 Meter hohe Titanenwurzblütenstand im Botanischen Gärten in Bonn aufgestellt.[6] Sie hat damit allerdings nicht den größten Blütenstand der Welt, denn den zweitlängsten mit etwa 6 Meter Höhe besitzt die Palme Corypha umbraculifera und den längsten die Bromelie Puya raimondii mit bis zu 8 Meter Höhe. Auch die größte Blüte ist es nicht, denn diese stellt die Rafflesia arnoldii.
Einige Amorphophallus-Arten werden zur Nahrungsmittelgewinnung angebaut, beispielsweise Amorphophallus aphyllus, Amorphophallus campanulatus, Amorphophallus consimilis, Amorphophallus dracontioides und Amorphophallus sylvaticus.[7] Araceae-Arten enthalten Calciumoxalat-Kristalle. Diese Substanz ist, wenn man frische Pflanzenteile isst, giftig und ist im Mund, auf der Zunge und im Rachen sehr unangenehm. Aber das Problem des Calciumoxalats ist durch Erhitzen oder Trocknen lösbar. Personen mit Rheumatismus, Arthritis, Neigung zur Bildung von Nierensteinen und Übersäuerung sollten mit Pflanzenteilen, die Calciumoxalat enthalten, jedoch sehr vorsichtig sein.[8][9]
Die Konjakwurzel (Amorphophallus konjac) liefert Knollen, die vor allem in Asien genutzt werden. Die Knollen werden gegart gegessen. Nach dem Schälen, garen und versetzen mit Kalk wird das Konjakmehl, in Japan „Konnyaku“ genannt, (Lebensmittelzusatzstoff E425) gewonnen, dessen Kohlenhydrate zu 80 % unverdaulich sind und deshalb bei Diäten eingesetzt werden können.[9]
Auch Amorphophallus paeonifolius wird besonders in Indien zur Nahrungsmittelgewinnung angebaut. Das Rhizom besitzt einen Durchmesser von bis zu 50 cm und wird vollkommen durchgegart gegessen. Auch die Blattstiele und Blattspreiten werden nach ausgiebigem Kochen gegessen.[8]
Die medizinischen Wirkungen von Amorphophallus paeonifolius[8] und Amorphophallus konjac[9] wurden untersucht. Amorphophallus konjac hat insektizide Eigenschaften.[9]
Die Titanenwurz (Amorphophallus titanum) wird selten als Zierpflanze verwendet. Weitere, bei Sammlern verbreitete Arten sind Amorphophallus albus, Amorphophallus bulbifer und Amorphophallus yunnanensis. Diese werden auch nicht ganz so groß und sind einfacher zu kultivieren als Amorphophallus titanum. Eine nahe verwandte Gattung des tropischen Afrikas heißt Anchomanes, ihre Blattstandsschäfte sind bedornt.
Amorphophallus ist eine Pflanzengattung innerhalb der Familie der Aronstabgewächse (Araceae). Das weite Verbreitungsgebiet der etwa 200 Arten ist die Paläotropis mit Ozeanien, Afrika und Asien. Die Titanenwurz (Amorphophallus titanum) besitzt die größte „Blume“ der Welt.
Amorphopallus (kulawarga Araceae) nyaéta hiji génus tutuwuhan badag nu ngahasilkeun rimpang nyarupaan jagong nu beuratna bisa nepi ka 50–70 kg jeung sababaraha spésiés sok dibudidayakeun pikeun dijieun kadaharan.[1] Kembang bangké jeung suweg nyaéta sakelompok tutuwuhan tina génus amorphopallus.[2] Tutuwuhan génus Amorphopallus nu aya dina anggota kulawarga aracéae kira-kira aya 170 spésiés.[3] Ieu sumebar utamana di daérah tropis ti Afrika kulon ka wétan ka Polinesia.[3] Aweuh nu kapanggih di Neotopics.[3]
Spésiés Amorphopallus mangrupa tutuwuhan nu miboga organ panyimpen di jero taneuh.[3] Ieu biasana mangrupa beuti.[3] Hiji daun tunggal bijil tina beutina, nu diwangun tina tangkai vértikal (tangkai) jeung horisontal (daun) nu ahirna ieu bakal beulah jadi sababaraha atawa loba lambaran leutik.[3] Sanggeus tutuwuhan jadi kolot, kembang bakal mekar.[3] Ieu kembang bakal jadi dina sausumeun.[3]
Amorphopallus (kulawarga Araceae) nyaéta hiji génus tutuwuhan badag nu ngahasilkeun rimpang nyarupaan jagong nu beuratna bisa nepi ka 50–70 kg jeung sababaraha spésiés sok dibudidayakeun pikeun dijieun kadaharan. Kembang bangké jeung suweg nyaéta sakelompok tutuwuhan tina génus amorphopallus. Tutuwuhan génus Amorphopallus nu aya dina anggota kulawarga aracéae kira-kira aya 170 spésiés. Ieu sumebar utamana di daérah tropis ti Afrika kulon ka wétan ka Polinesia. Aweuh nu kapanggih di Neotopics.
Leuki lam basa biologi geuturi ngön nan Amorphophallus. Lam genus Amorphophallus nyoe na 200 boh jeunèh spèsiès nyang udép bak wilayah tropis ngön subtropis nyakni di Asia, Afrika, Australia ngön Osèania.[1][2] Na padum-padum boh spèsiès nyang jeuet geupajôh, biasa lam keuadaan darurat.[3] Lam Bahsa Meulayu, bak nyoe geuhei ngön nan lekir.
Jeunèh bak leuki nyang kayém geupajôh nakeuh:
Leuki lam basa biologi geuturi ngön nan Amorphophallus. Lam genus Amorphophallus nyoe na 200 boh jeunèh spèsiès nyang udép bak wilayah tropis ngön subtropis nyakni di Asia, Afrika, Australia ngön Osèania. Na padum-padum boh spèsiès nyang jeuet geupajôh, biasa lam keuadaan darurat. Lam Bahsa Meulayu, bak nyoe geuhei ngön nan lekir.
Amorphophallus (from Ancient Greek amorphos, "without form, misshapen" + phallos, "penis", referring to the shape of the prominent spadix) is a large genus of some 200 tropical and subtropical tuberous herbaceous plants from the Arum family (Araceae), native to Asia, Africa, Australia and various oceanic islands.[2][3] A few species are edible as "famine foods" after careful preparation to remove irritating chemicals.[4] The genus includes the Titan arum (A. titanum) of Indonesia, which has the largest inflorescence of any plant in the genus, and is also known as the 'corpse flower' for the pungent odour it produces during its flowering period, which can take up through seven years of growth before it occurs.[5]
The oldest systematic record of the plants was in 1692, when Van Rheede tot Drakenstein published descriptions of two plants. The name "Amorphophallus" was first mentioned in 1834 by the Dutch botanist Blume.[6] Between 1876 and 1911, Engler merged a number of other genera into Amorphophallus, with a final monograph published in 1911.[6]
These are typical lowland plants, growing in the tropical and subtropical zones of the paleotropics, from West Africa through the Pacific Islands. None of them are found in the Americas, although a remarkably similar but not closely related genus, Dracontium, has evolved there. Most species are endemic. They grow preferentially on disturbed grounds, such as secondary forests.[7]
These small to massive plants grow from a subterranean tuber. Amorphophallus tubers vary greatly from species to species, from the quite uniformly globose tuber of A. konjac to the elongated tubers of A. longituberosus and A. macrorhizus to the bizarre clustered rootstock of A. coaetaneus. The weight of these tubers range from as little as ten grams (3/10ths of an ounce) in Amorphophallus pusillus of Vietnam[8] to as much as 305 pounds (139 kg) for Amorphophallus titanum, a 14,000 fold difference in weight. From the top of this tuber a single leaf, which can be several meters across in larger species, is produced atop a trunk-like petiole followed, on maturity, by a single inflorescence. This leaf consists of a vertical leaf stalk and a horizontal blade, which may consist of a number of small leaflets. The leaf lasts one growing season. The peduncle (the primary flower stalk) can be long or short.
As is typical of the Arum family, these species develop an inflorescence consisting of an elongate or ovate spathe (a sheathing bract) which usually envelops the spadix (a flower spike with a fleshy axis). The spathe can have different colors, but mostly brownish-purple or whitish-green. On the inside, they contain ridges or warts, functioning as insect traps.
The plants are monoecious. The spadix has tiny flowers: female flowers, no more than a pistil, at the bottom, then male flowers, each with one stamen, and then a blank sterile area. This last part, called 'the appendix', consists of sterile flowers, called staminodes, and can be especially large. The flowers do not have corollas.
Mature female flowers are usually receptive for only 1 day. In many species, the inflorescence emits a scent of decaying flesh in order to attract insects, though a number of species give off a pleasant odor. Through a number of ingenious insect traps, pollinating insects that entered a spathe when female flowers were receptive remain inside the spathe for about 1 day while male flowers mature and release pollen. Pollen falls on these insects, and they carry pollen as they exit the spathe and can pollinate female flowers in another spathe. Amorphophallus species are used as food plants by the larvae of some Lepidoptera (butterfly and moth) species including Palpifer sexnotatus and Palpifer sordida.
Pollinated flowers usually each develop into a globose berry, a fruit. The berries are red, orange-red, white, white and yellow, or blue, depending on the species.
The species Amorphophallus titanum, 'corpse flower' or titan arum, has the world's largest unbranched inflorescence, with a height of up to 2.5 metres (8.2 ft) and a width of 1.5 metres (4.9 ft)..After an over 1.2 metres (3.9 ft)-tall flower opened at Chicago Botanic Gardens on September 29, 2015, thousands lined up to see and smell it. The floriculturalist described it as smelling "like roadkill, a barnyard, a dirty diaper, very strong, a little bit of mothball smell too". Native to the Indonesian rainforest, it takes about 10 years to blossom. Dubbed "Alice", its bloom was broadcast via live webcam. It is one of two plants at the Chicago Botanic Gardens, which kept open until 2 am on September 30 to accommodate visitors.[9]
A runner-up is Amorphophallus gigas, which is taller, but has a somewhat smaller inflorescence.
Amorphophallus konjac tubers are used to make konnyaku (コンニャク), a Japanese thickening agent and edible jelly containing glucomannan.
Some species are called voodoo-lily, as are some species of Typhonium (also in the Araceae).[10][11]
The genus was divided into 4 subgenera based on phylogenetic analysis in 2017,[12] with a number of SE Asian genera currently unplaced:
{{cite journal}}
: Cite journal requires |journal=
(help) Amorphophallus (from Ancient Greek amorphos, "without form, misshapen" + phallos, "penis", referring to the shape of the prominent spadix) is a large genus of some 200 tropical and subtropical tuberous herbaceous plants from the Arum family (Araceae), native to Asia, Africa, Australia and various oceanic islands. A few species are edible as "famine foods" after careful preparation to remove irritating chemicals. The genus includes the Titan arum (A. titanum) of Indonesia, which has the largest inflorescence of any plant in the genus, and is also known as the 'corpse flower' for the pungent odour it produces during its flowering period, which can take up through seven years of growth before it occurs.
Amorphophallus es un gran género de aproximadamente 170 plantas tropicales tuberosas herbáceas de la familia de las aráceas (Araceae). Son típicas plantas de tierras bajas, que crecen en las zonas tropicales y subtropicales de la paleozona tropical, desde oeste África hasta las Islas del Pacífico. Algunas especies fueron introducidas en América. La mayor parte de las especies son endémicas. Crecen preferentemente sobre tierras alborotadas, como bosques secundarios.
Estas enormes plantas tienen un tubérculo globoso. De la parte superior de este tubérculo, surge una sola hoja, que puede tener hasta 1 m de altura, seguida, cuando madura, por una sola flor. Esta hoja está formada por un tallo de hoja vertical y una lámina horizontal, que puede componerse, a su vez, de un cierto número de pequeñas hojas. La hoja dura un período de cultivación. El pedúnculo (tallo primario de la flor) puede ser largo o corto.
Como es típico en la familia Araceae, estas especies desarrollan una inflorescencia que consiste en una prolongación que, por lo general, envuelve el espádice (una espiga flores con un eje carnoso). La espata puede tener colores diferentes, pero sobre todo pardusco-purpúreo a verde claro. En el interior, contiene crestas o verrugas, que funcionan como trampas para insectos.
Las plantas son monoecias. El espádice tiene flores diminutas: flores femeninas, no más que un pistilo, en el fondo, flores masculinas, verdaderamente un grupo de estambres, y luego un área vacía estéril. Esta última parte, llamada el apéndice, consiste en flores estériles, llamadas estaminodes, y pueden ser especialmente grande. No tiene corola.
Una vez que la espata se abre, la polinización debe ocurrir el mismo día. El apéndice emite el olor de la carne en descomposición, atrayendo a los insectos (mimetismo químico). No obstante algunas especies emiten un olor agradable.
A través de varias e ingeniosas trampas, los insectos que polinizan son atrapados dentro de la espata para depositar el polen sobre las flores femeninas. Estas quedan abiertas tan sólo un día, mientras las flores masculinas aún están cerradas. Estas entonces se abren al día siguiente, pero para entonces las flores femeninas no son más receptivas. Las flores masculinas impregnan con polen a los insectos atrapados. Cuando los insectos escapan pueden polinizar otra flor.
Las flores polinizadas desarrollan entonces una fruto pequeño y redondo. Puede ser rojo, color zanahoria, blanco, blanco y amarillo, o azul.
Amorphophallus titanum, la inflorescencia más grande del mundo, pertenece a este género. Puede alcanzar una altura de 2.5 m y 1.5 m de ancho. En segundo lugar esta Amorphophallus gigas, que es más alta, pero tiene una flor algo más pequeña. Los tubérculos de Amorphophallus konjac son utilizados para hacer konjaku, un agente espesante japonés que contiene glucomannan, una fibra que puede absorber hasta 200 veces más agua que su peso en seco.
El género fue descrito por Blume ex Decne. y publicado en Nouvelles Annales du Museum d'Histoire Naturelle 3: 366. 1834.[2]
Amorphophallus: nombre genérico que deriva de las palabras griegas: amorphos y phallos, que significa pene deforme.
Amorphophallus es un gran género de aproximadamente 170 plantas tropicales tuberosas herbáceas de la familia de las aráceas (Araceae). Son típicas plantas de tierras bajas, que crecen en las zonas tropicales y subtropicales de la paleozona tropical, desde oeste África hasta las Islas del Pacífico. Algunas especies fueron introducidas en América. La mayor parte de las especies son endémicas. Crecen preferentemente sobre tierras alborotadas, como bosques secundarios.
Pökkövehkat (Amorphophallus) muodostavat monimuotoisen vehkakasveihin kuuluvan suvun.
Kaikki pökkövehkat ovat ruohoja. Niillä on maanalainen versomukula, josta kasvaa kasvukauden aikana yleensä vain yksi monilehdykkäinen lehti. Joillakin lajeilla lehti voi kasvaa vaikuttaviin mittasuhteisiin, useamman metrin korkuiseksi, ja lehtilapa voi olla yli 15 cm leveä. Toisaalta joidenkin lajien lehdet ovat selvästi pienempiä.
Lehtien kuihduttua mukulat kasvattavat vehkoille tyypillisen kukinnon, jota ympäröi usein näyttävän värinen kukinnon suojuslehti. Itse kukinto on yleensä varsin paksu, epäsäännölisen muotoinen, antaen kasveille sekä suomalaisen nimen että tieteellisen sukunimen. Kukissa on usein erittäin voimakas, epämiellyttävä tuoksu.
Noin 170 lajia esiintyy vanhan maailman trooppisissa osissa, läheltä merenpinnan tasoa aina 3 000 metrin korkeuteen asti. Monet lajit ovat endeemisiä varsin pienillä alueilla.[2]
Jotkin lajit ovat huonekasveina melko helppoja. Runsas lannoitus kasvukaudella ja kuiva lepo kasvun jälkeen ovat tarpeen. Puolivarjoisa kasvupaikka on paras. Viljelyssä yleisin mukulapökkövehka (A. konjac) kestää jopa hieman pakkasta. Sitä on toisinaan saatavana suomalaisista puutarha-alan liikkeistä. Kasvien kukinta viljelyoloissa on kuitenkin harvinaista, ja sen saavuttamiseen menee vuosia.
Kuuluisin laji on jättipökkövehka (Amorphophallus titanum), jota usein sanotaan maailman suurikukkaisimmaksi kasviksi. Sitä se ei ole, joskin suurikukkaisin kasvi, köynnösten loisena kasvava Rafflesia kasvaa Sumatralla samoin kuin tämä pökkövehkakin. A. titanumin kukinto on kyllä yli kahden metrin korkuisena todella näyttävä, mutta se muodostuu sadoista pienistä kukista. Yhtenäisenä kukintorakenteena se on kuitenkin vertaansa vailla. Lajia pidetään hankalana viljeltävänä, ja se kukkii ruukussa kasvaessaan vain harvoin. Juurimukuloiden istutuskin on hankalaa, sillä ne painavat yli 30 kiloa.
Tämän ja A. konjacin lisäksi tunnettuja lajeja ovat muun muassa lajit A. bulbifer ja A. variabilis.
Pökkövehkat (Amorphophallus) muodostavat monimuotoisen vehkakasveihin kuuluvan suvun.
Amorphophallus est un genre de 170 espèces de plantes tropicales et subtropicales de la famille des Araceae. Ce sont des plantes herbacées tubéreuses.
Ce sont des plantes typiques des basses terres que l'on rencontre de l'Afrique de l'ouest aux îles du Pacifique. On n'en trouve aucune en Amérique bien que l'on y trouve Dracontium, un genre remarquablement similaire bien qu'il ne soit pas proche de Amorphophallus. La plupart des espèces sont endémiques, à aire de distribution réduite, et croissent de préférence sur des sols pertubés dans les forêts « secondaires ».
Les plus petites espèces comme les plus grosses croissent à partir d'un tubercule souterrain dont la forme varie largement d'une espèce à l'autre. Le tubercule peut être globuleux comme dans le cas d'Amorphophallus konjac, allongé pour Amophophallus longituberosus ou Amorphophallus macrorhizus ou former un réseau bizarre de racines comme pour Amorphophallus coaetaneus.
Chaque année, du sommet du tubercule croit une feuille solitaire, dont le limbe peut atteindre plusieurs mètres de large et le pétiole plusieurs mètres de hauteur chez les plus grandes espèces. Le limbe qui s'étale horizontalement au sommet du pétiole dressé peut être divisée en de nombreuses folioles. Quand le tubercule a emmagasiné suffisamment de réserves, le développement de cette feuille est précédé par la formation d'une inflorescence unique.
Comme chez les autres espèces de la famille des Araceae, l'inflorescence est constituée d'une spathe qui enveloppe généralement un spadice (un épi de fleurs avec un axe charnu). La spathe, grande bractée, peut avoir différentes couleurs, en général brun-pourpre ou blanc-verdâtre. L'intérieur est tapissé de crêtes ou de verrues retenant les insectes temporairement. Son rôle est de protéger les jeunes épis.
Ce sont des espèces monoïques. Le spadice porte des petites fleurs, les femelles limitées à un pistil à la base et au-dessus séparées par une zone appelée « appendice » de fleurs stériles, les fleurs mâles sont formées généralement par un groupe d'étamines. Il n'y a pas de corolles.
Lors de l'ouverture de la spathe, la pollinisation doit avoir lieu le jour même. Chez de nombreuses espèces l'inflorescence émet un arôme puissant de viande pourrie qui attire les insectes. Chez d'autres l'odeur est plus agréable. Cela dépend des espèces pollinisatrices. À l'aide de nombreux pièges les insectes sont maintenus à l'intérieur de la spathe le temps qu'ils pollinisent les fleurs femelles. Lorsque les fleurs mâles parviennent à maturité, le jour suivant, les insectes qui s'échappent de la spathe se couvrent de pollen ce qui leur permet d'aller polliniser une autre fleur. Entre-temps les fleurs femelles ne sont plus réceptives évitant l'autopollinisation.
Les espèces du genre Amorphophallus sont des plantes-hôtes pour les chenilles de certains lépidoptères comme Palpifer sexnotatus et Palpifer sordida.
Les fleurs fécondées donnent des fruits qui sont des baies globuleuses. Elles peuvent être rouges, orange, blanches, jaunes, ou bleues.
Amorphophallus titanum est l'espèce qui possède la plus grosse inflorescence, celle d'Amorphophallus gigas est de forme plus allongée mais de taille légèrement plus petite.
Les tubercules d'Amorphophallus konjac sont employés pour faire le konnyaku (コンニャク, konnyaku?), un épaississant et gélatine comestible contenant des glucomannanes.
Le nom de genre Amorphophallus est formé de deux racines grecques signifiant « pénis informe ».
Selon Catalogue of Life (8 juillet 2013)[1] :
Selon ITIS (8 juillet 2013)[2] :
Selon World Checklist of Selected Plant Families (WCSP) (8 juillet 2013)[3] :
Selon NCBI (8 juillet 2013)[4] :
Selon Tropicos (8 juillet 2013)[5] (Attention liste brute contenant possiblement des synonymes) :
Amorphophallus est un genre de 170 espèces de plantes tropicales et subtropicales de la famille des Araceae. Ce sont des plantes herbacées tubéreuses.
Amorphophallus adalah nama marga tumbuhan dari suku talas-talasan (Araceae). Bunga dan tumbuhan vegetatifnya (daun) tumbuh bergantian. Bunganya pada waktu-waktu tertentu mengeluarkan bau bangkai yang keras, sehingga umum dinamai sebagai bunga bangkai. Beranggotakan sekitar 200 spesies, herba berumbi ini menyebar di wilayah tropika dan ugahari. Nama ilmiahnya berasal dari bentuk bunganya yang menyerupai penis rusak (Gr.: amorphos, bentuk yang rusak; phallos, alat kelamin lelaki).[2]
Umbi dan bagian-bagian lain dari tanaman mengeluarkan getah yang gatal. Namun umbi dari beberapa jenisnya dapat dimakan setelah diproses dengan cara tertentu, atau diolah lebih lanjut menjadi tepung bahan kue-kue dan makanan lain.[3]
Tumbuhan berupa terna atau herba, dengan umbi di bawah tanah. Fase vegetatif (daun) tumbuh bergantian dengan fase generatif (bunga dan buah). Beberapa jenis berukuran kecil, tetapi beberapa yang lain tumbuh meraksasa. Umbi bulat gepeng atau agak gepeng, ada pula yang agak silindris memanjang tak beraturan, hingga serupa wortel. Daun biasanya soliter pada tumbuhan dewasa, jarang-jarang 2-3, meskipun kadang-kadang 2-3 helai pada yang muda. Tangkai daun biasanya panjang, halus, jarang-jarang kasar berbintil, biasanya dengan pola-pola loreng dari pelbagai warna dan bentuk. Helaian daun kurang lebih membundar pada garis besarnya, majemuk, terbagi dalam 3 poros utama yang kurang lebih sama besarnya, masing-masing terbagi-bagi lagi dalam anak-anak daun bentuk jorong-lonjong hingga bentuk garis, dengan ujung meruncing atau berekor, anak daun yang ujung paling besar.[4]
Perbungaan dalam tongkol soliter, jarang-jarang tumbuh bersama daun; ketika muda terlindungi oleh seludang bentuk perahu; tongkol duduk, lebih pendek atau jauh lebih panjang dari seludang. Tongkol kurang lebih terbagi atas bagian betina, di mana bunga-bunga betina duduk berjejal-jejal; bagian jantan; dan bagian steril yang disebut apendiks, di bagian paling atas. Buah berupa buah buni berbiji-1 hingga banyak; jingga-merah jika masak, jarang biru atau putih; biji bentuk elipsoid.[4]
Bunga bangkai merupakan tumbuhan dataran rendah dari wilayah tropika dan ugahari, menyebar dari Afrika barat ke timur hingga kepulauan di Samudra Pasifik. Jenis-jenisnya tidak ditemukan di Amerika, walaupun ada sejenis kerabatnya yang tumbuh di sana, yakni Dracontium.
Terna ini kebanyakan didapati tumbuh di hutan-hutan hujan dataran rendah, hutan musim, termasuk pula di hutan-hutan yang terganggu, hutan sekunder dan lahan-lahan pertanian. Jarang didapati di tanah kapur, bunga bangkai kadang-kadang ditemukan tumbuh di lapangan-lapangan yang terbengkalai.
Banyak jenisnya yang bersifat endemik. Dari sekitar 25 spesies yang tumbuh di Indonesia, 18 di antaranya endemik: delapan spesies menyebar terbatas di Sumatra, lima di Jawa, tiga di Kalimantan, dan satu spesies endemik Sulawesi.[5]
Bunga bangkai raksasa Amorphophallus titanum terkenal karena memiliki bunga terbesar, yang ukurannya mencapai tinggi 2,5 meter dan lebar 1,5 m. Bunga Amorphophallus gigas tingginya dapat melebihi bunga A. titanum, tetapi dengan tangkai bunga yang panjang; ‘kuntum’ bunganya sendiri relatif lebih pendek. Keduanya tumbuhan endemik dari hutan-hutan Sumatra.
Diperkirakan sejumlah 170[4] hingga 200 spesies yang menjadi anggota marga Amorphophallus. Berikut ini daftar spesies menurut International Aroid Society[6]:
Nama marga "Amorphophallus" pertama kali dicetuskan oleh Blume, seorang ahli botani bangsa Belanda, dan diterbitkan oleh Decaisne dalam tulisannya mengenai herbarium dari Pulau Timor pada tahun 1834[1]. Spesies tipe adalah Amorphophallus campanulatus (=A. paeoniifolius), yang dipertelakan oleh Rheede hampir satu setengah abad sebelumnya sebagai bagian dari kekayaan tumbuhan dari Malabar, India[7]. Revisi menyeluruh terhadap marga ini dibuat pertama kali oleh Engler pada tahun 1911.[8]
Amorphophallus adalah nama marga tumbuhan dari suku talas-talasan (Araceae). Bunga dan tumbuhan vegetatifnya (daun) tumbuh bergantian. Bunganya pada waktu-waktu tertentu mengeluarkan bau bangkai yang keras, sehingga umum dinamai sebagai bunga bangkai. Beranggotakan sekitar 200 spesies, herba berumbi ini menyebar di wilayah tropika dan ugahari. Nama ilmiahnya berasal dari bentuk bunganya yang menyerupai penis rusak (Gr.: amorphos, bentuk yang rusak; phallos, alat kelamin lelaki).
Umbi dan bagian-bagian lain dari tanaman mengeluarkan getah yang gatal. Namun umbi dari beberapa jenisnya dapat dimakan setelah diproses dengan cara tertentu, atau diolah lebih lanjut menjadi tepung bahan kue-kue dan makanan lain.
Amorphophallus Blume ex Decne è un genere di piante della famiglia Araceae.[1]
Il genere comprende oltre 200 specie tra cui:[1]
Amorfofalas, Lavongėlė, Velnio liežuvis (Amorphophallus) – aroninių (Araceae) šeimos Aroideae pošeimio augalų gentis.
Paplitę senajame pasaulyje tropikuose ir subtropikuose. Amerikoje neaptinkami.
Yra apie 170 rūšių:
Tai gana įdomūs augalai, kurių pražydę žiedai labai dvokia. Kai kurios amorfofalo rūšys naudojamos kaip dekoratyviniai augalai.
Amorfofalas, Lavongėlė, Velnio liežuvis (Amorphophallus) – aroninių (Araceae) šeimos Aroideae pošeimio augalų gentis.
Paplitę senajame pasaulyje tropikuose ir subtropikuose. Amerikoje neaptinkami.
Pokok Lekir, pokok ubi lekir, loki atau ubi kekek ialah antara tumbuhan yang tergolong dalam 170 pokok herba berubi tropika dan subtropika dari keluarga Arum (Araceae). Beberapa spesis boleh dimakan sebagai 'makanan kebuluran' selepas melakukan penyingkiran getahnya yang beracun. Getah ubi ini apabila terkena kulit akan menyebabkan kegatalan.[1]
Nama Inggerisnya Amorphophallus (dari bahasa Yunani amorphos, "tanpa bentuk, cacat" + phallos, "zakar", merujuk pada bentuk spadix menonjol) merupakan genus lebih 200 tumbuhan herba berubi tropika dan subtropika dari keluarga Arum (Araceae).[2]
Rekod tertua systematik mengenai tubuhan ini adalah pada 1692, apabila Van Rheede tot Drakenstein menerbitkan gambaran mengenai dua tumbuhan. Nama "Amorphophallus" pertama kalu disebut pada tahun 1834 oleh pakar botani Belanda Blume.[3] Antara 1876 dan 1911, Engler menggabungkan beberapa genera lain ke dalam Amorphophallus, dengan monograf terakhir diterbitkan pada tahun 1911.[3]
Ini biasanya tumbuhan tanah rendah, tumbuh di kawasan zon tropika dan sub tropika bagi paleotropik, dari Afrika Barat hungga Kepulauan Pasifik. Tidak satupun dari mereka terdapat di Amerika sungguhpun amat menyerupai tetapi genus tidak berkait , Dracontium, telah berevolusi di sana. Kebanyakan spesies adalah endemik. Ia tumbuh kebanyakannya di tanah terusik, seperti hutan kedua.
Tumbuhan kecil sehingga gergasi ini tumbuh dari ubi bawah tanah, Ubu Amorphophallus jauh berbeza dari spesies dengan spesies, dari ubi globose tidak sekata bagi A. konjac sehingga ubi memanjang bagi A. longituberosus dan A. macrorhizus hingga stok akar bertompok pelik bagi A. coaetaneus. Dari puncak ubi ini sehelai daun, yang mampu mencecah beberapa meter bagi speseis besar, di hasilkan di atas batangseperti petiole diikuti, apabila matang, oleh inflorescence tunggal. Daun ini terdiri dari batang daun tegak dan bilah melintang, yang mungkin terdiri dari sejumlah bilangan daun kecil. Daun kekal selama semusim. Peduncle (batang bunga utama) mungkin tinggi atau pendek.
Pokok Lekir, pokok ubi lekir, loki atau ubi kekek ialah antara tumbuhan yang tergolong dalam 170 pokok herba berubi tropika dan subtropika dari keluarga Arum (Araceae). Beberapa spesis boleh dimakan sebagai 'makanan kebuluran' selepas melakukan penyingkiran getahnya yang beracun. Getah ubi ini apabila terkena kulit akan menyebabkan kegatalan.
Nama Inggerisnya Amorphophallus (dari bahasa Yunani amorphos, "tanpa bentuk, cacat" + phallos, "zakar", merujuk pada bentuk spadix menonjol) merupakan genus lebih 200 tumbuhan herba berubi tropika dan subtropika dari keluarga Arum (Araceae).
Amorphophallus is een geslacht van circa 170 soorten tropische, knolvormende, kruidachtige planten uit de aronskelkfamilie.
Het zijn planten uit het laagland, die groeien van West-Afrika tot op de eilanden in de Grote Oceaan. De meeste soorten zijn endemisch. Ze komen niet voor in Amerika, hoewel daar wel een sterk gelijkend, maar niet nauw verwant geslacht voorkomt, Dracontium. Ze verkiezen verstoorde gebieden zoals secundaire bossen.
De soorten hebben een bolvormige wortelstok. Vanuit de top van deze wortelknol ontspringt één blad, dat tot 1 meter lang kan worden. Het blad bestaat uit een verticale bladsteel en een horizontaal blad, dat uit meerdere kleine deelblaadjes kan bestaan. Het blad houdt het maar één bloeiseizoen uit. De bloemsteel is afhankelijk van de soort kort of lang.
Als het blad volgroeid is, volgt één bloeiwijze. Zoals kenmerkend is voor de aronskelkfamilie, ontwikkelen ook deze soorten een bloeiwijze, die bestaat uit een langwerpig of ovaal schutblad (spatha), die gewoonlijk een bloeikolf (spadix) omgeeft. De bloeikolf kan verschillende kleuren hebben, maar is meestal wit-groen of bruin-paars. Aan de binnenkant bevatten ze randen of wratten, die als vallen voor insecten dienen.
De planten zijn eenhuizig. De bloeikolf bestaat uit kleine bloemen, die geen kroonbladen hebben. Onderaan zitten de vrouwelijke bloemen die uit niet meer dan een vruchtbeginsel bestaan. Daarboven zitten de mannelijke bloemen, die bestaan uit een groepje meeldraden. Aan de top van de kolf zit een blank, steriel gebied. Dit gedeelte, dat de "appendix" wordt genoemd, bestaat uit steriele bloemen met staminodiën.
Als het schutblad zich opent, moet de bestuiving dezelfde dag nog plaatsvinden. De appendix ruikt meestal naar rottend vlees, wat insecten aantrekt. Maar er bestaan ook soorten, die een aangename geur afgeven. Door een aantal ingenieuze insectenvallen, worden de bestuivende insecten opgesloten binnen het schutblad om stuifmeel op de vrouwelijke bloemen te deponeren. De vrouwelijke bloemen blijven één dag open, terwijl de mannelijke bloemen nog steeds gesloten zijn. De volgende dag gaan de mannelijke bloemen open en dan zijn de vrouwelijke bloemen niet meer ontvankelijk voor het stuifmeel. De mannelijke bloemen bedekken de gevangen insecten met stuifmeel. Zodra de insecten ontsnappen, kunnen ze een andere de bloemen van een andere plant bestuiven.
De bestoven bloemen vormen ronde bessen. Deze zijn afhankelijk van de soort wit, wit-geel, oranje, rood of blauw.
Amorphophallus-soorten vormen een waardplant voor de larven van sommige soorten Lepidoptera zoals Palpifer sexnotatus en Palpifer sordida.
Amorphophallus titanum heeft de grootste onvertakte bloeiwijze van alle planten. Deze kan 2,5 m lang en 1,5 m breed worden. Amorphophallus gigas is als plant groter, maar heeft een iets kleinere bloeiwijze.
De wortelknollen van de konjak (Amorphophallus konjac) en de olifantenyam (Amorphophallus paeoniifolius) worden als zetmeelrijke groente gegeten.
Amorphophallus bulbifer is de plant, die in België en Nederland kan worden gehouden.
De naam Amorphophallus komt van de Griekse woorden amorphos en phallos en betekent amorfe (ongevormde) penis.
((a :Amorphophallus amurense
Amorphophallus is een geslacht van circa 170 soorten tropische, knolvormende, kruidachtige planten uit de aronskelkfamilie.
Het zijn planten uit het laagland, die groeien van West-Afrika tot op de eilanden in de Grote Oceaan. De meeste soorten zijn endemisch. Ze komen niet voor in Amerika, hoewel daar wel een sterk gelijkend, maar niet nauw verwant geslacht voorkomt, Dracontium. Ze verkiezen verstoorde gebieden zoals secundaire bossen.
De soorten hebben een bolvormige wortelstok. Vanuit de top van deze wortelknol ontspringt één blad, dat tot 1 meter lang kan worden. Het blad bestaat uit een verticale bladsteel en een horizontaal blad, dat uit meerdere kleine deelblaadjes kan bestaan. Het blad houdt het maar één bloeiseizoen uit. De bloemsteel is afhankelijk van de soort kort of lang.
Als het blad volgroeid is, volgt één bloeiwijze. Zoals kenmerkend is voor de aronskelkfamilie, ontwikkelen ook deze soorten een bloeiwijze, die bestaat uit een langwerpig of ovaal schutblad (spatha), die gewoonlijk een bloeikolf (spadix) omgeeft. De bloeikolf kan verschillende kleuren hebben, maar is meestal wit-groen of bruin-paars. Aan de binnenkant bevatten ze randen of wratten, die als vallen voor insecten dienen.
De planten zijn eenhuizig. De bloeikolf bestaat uit kleine bloemen, die geen kroonbladen hebben. Onderaan zitten de vrouwelijke bloemen die uit niet meer dan een vruchtbeginsel bestaan. Daarboven zitten de mannelijke bloemen, die bestaan uit een groepje meeldraden. Aan de top van de kolf zit een blank, steriel gebied. Dit gedeelte, dat de "appendix" wordt genoemd, bestaat uit steriele bloemen met staminodiën.
Als het schutblad zich opent, moet de bestuiving dezelfde dag nog plaatsvinden. De appendix ruikt meestal naar rottend vlees, wat insecten aantrekt. Maar er bestaan ook soorten, die een aangename geur afgeven. Door een aantal ingenieuze insectenvallen, worden de bestuivende insecten opgesloten binnen het schutblad om stuifmeel op de vrouwelijke bloemen te deponeren. De vrouwelijke bloemen blijven één dag open, terwijl de mannelijke bloemen nog steeds gesloten zijn. De volgende dag gaan de mannelijke bloemen open en dan zijn de vrouwelijke bloemen niet meer ontvankelijk voor het stuifmeel. De mannelijke bloemen bedekken de gevangen insecten met stuifmeel. Zodra de insecten ontsnappen, kunnen ze een andere de bloemen van een andere plant bestuiven.
De bestoven bloemen vormen ronde bessen. Deze zijn afhankelijk van de soort wit, wit-geel, oranje, rood of blauw.
Amorphophallus-soorten vormen een waardplant voor de larven van sommige soorten Lepidoptera zoals Palpifer sexnotatus en Palpifer sordida.
Amorphophallus titanum heeft de grootste onvertakte bloeiwijze van alle planten. Deze kan 2,5 m lang en 1,5 m breed worden. Amorphophallus gigas is als plant groter, maar heeft een iets kleinere bloeiwijze.
De wortelknollen van de konjak (Amorphophallus konjac) en de olifantenyam (Amorphophallus paeoniifolius) worden als zetmeelrijke groente gegeten.
Amorphophallus bulbifer is de plant, die in België en Nederland kan worden gehouden.
De naam Amorphophallus komt van de Griekse woorden amorphos en phallos en betekent amorfe (ongevormde) penis.
Amorphophallus er en slekt i myrkonglefamilien med omkring 170 arter som hører hjemme i tropiske og subtropiske områder.
Arten Amorphophallus titanum har noen av verdens største blomster.
Amorphophallus er en slekt i myrkonglefamilien med omkring 170 arter som hører hjemme i tropiske og subtropiske områder.
Arten Amorphophallus titanum har noen av verdens største blomster.
Dziwidło, amorfofalus (Amorphophallus Blume ex Decne.) – rodzaj roślin należący do rodziny obrazkowatych, liczący ok. 174 gatunki, pochodzące z tropikalnej i subtropikalnej strefy paleotropiku (Afryka, Azja, Australazja i wyspy Pacyfiku).
Dwa gatunki z rodzaju dziwidło znajdują się w Czerwonej księdze gatunków zagrożonych.
Kategoria: narażone (VU) – B2ab(iii), wersja 3.1
Rok oceny: 2004
Dynamika populacji: malejąca
Główne zagrożenie: Subpopulacje w dolnej granicy zasięgu (ok. 800 m n.p.m.) na Górze Kupe są zagrożone ingerencją rolnictwa związaną z ekspansją miasta Nyasoso. Subpopulacje na górze Kamerun prawdopodobnie wymarły wskutek utraty siedlisk powyżej Buea.
Kategoria: zagrożone (EN) – B2ab(iii), wersja 3.1
Rok oceny: 2006
Dynamika populacji: nieznana
Główne zagrożenie: Wycinka lasów na potrzeby rolnictwa oraz ekspansja siedlisk ludzkich we wszystkich znanych lokalizacjach tego gatunku.
Uprawiane są gatunki Amorphophallus konjac, A. paeoniifolius i A. bulbifer. Rośliny wymagają żyznego podłoża, odpowiednia jest mieszanka torfu, ziemi inspektowej i piasku. Optymalna temperatura wynosi 15-25 °C w okresie wegetacyjnym. Rośliny dobrze rosną w półcieniu, przy umiarkowanym podlewaniu. Rozmnażanie z nasion lub bulw przybyszowych. Bulwy jesienią, po przejściu rośliny w stan spoczynku, należy wyjąć z ziemi i przechowywać do wiosny w pomieszczeniu suchym i gorącym.
Dziwidło, amorfofalus (Amorphophallus Blume ex Decne.) – rodzaj roślin należący do rodziny obrazkowatych, liczący ok. 174 gatunki, pochodzące z tropikalnej i subtropikalnej strefy paleotropiku (Afryka, Azja, Australazja i wyspy Pacyfiku).
Amorphophallus é um género de plantas com flor da família das Araceae (aráceas) que agrupa cerca de 170 espécies de plantas tropicais, tuberosas e perenes. São típicas de terras baixas, crescendo em zonas tropicais e subtropicais, desde o oeste da África até as Ilhas do Pacífico. Não são encontradas nas Américas. A maioria das espécies são endemismos regionais e crescem preferencialmente em florestas secundárias.
O género Amorphophallus inclui as seguintes espécies:
Amorphophallus é um género de plantas com flor da família das Araceae (aráceas) que agrupa cerca de 170 espécies de plantas tropicais, tuberosas e perenes. São típicas de terras baixas, crescendo em zonas tropicais e subtropicais, desde o oeste da África até as Ilhas do Pacífico. Não são encontradas nas Américas. A maioria das espécies são endemismos regionais e crescem preferencialmente em florestas secundárias.
Knölkallasläktet (Amorphophallus) är ett växtsläkte ur familjen kallaväxter (Araceae) som består av cirka 170 arter. Arterna är i huvudsak tropiska och förekommer från västra Afrika till Polynesien. De växer vanligen i skogar eller skogsbryn och är typiska låglandsväxter.
Knölkallasläktet är fleråriga örter, vanligen med knölar. Varje knöl producerar endast ett blad med få till många flikar. Vissa arter producerar inget blad det år plantan blommar. Blomställningen består av ett hölsterblad och en kolv. Hölsterbladet är vasformat och tros vara en fälla för insekter som skall hjälpa till med pollineringen. Vid basen av kolven sitter de egentliga blommorna som är starkt reducerade. Honblommorna sitter längst ner och består egentligen bara av en pistill. De är mottagliga för pollen från första blomningsdagen. Ovanför honblommorna sitter hanblommorna i en zon och de består bara av ståndare, andra organ är tillbakabildade. Hanblommorna öppnar sig först andra dagen, när honblommorna vissnat. Resten av kolven saknar blommor. De flesta arterna har illaluktande blommor, men det finns andra som doftar morot, anis, choklad, citronlikt eller fruktigt. Efter pollinering utvecklas honblommorna till frukter som i botanisk mening är bär. De är vanligen röda eller orange, men arter med blå vita eller gula frukter förekommer.
Följande gäller för konjakknölkalla (A. konjac): Växten har två växttillstånd, ur knölen skjuter det upp antingen ett blad eller en blomma. Bladet är tredelat och intrycket är utpräglat palmlikt. I det andra tillståndet utvecklas en blomställning. Knölen måste nå en viss storlek innan en blomning sker. Knölen förvaras torrt och i plusgrader under vintern. Någon gång i början på växtsäsongen (förslag: mars) sätts knölen ned i en jämförelsevis stor kruka och man börjar vattna. Knölen måste vara jordtäckt då rötterna kommer fram på knölens översida, inte från knölens nedre del. Ett blad skjuter upp efter några veckor. Växten kräver jämn vattning. Vattnas den för mycket börjar vatten droppa från bladspetsarna. Någon gång under hösten-vintern vissnar bladet ned. Klipp bort det och ta upp knölen för vinterförvaring.
Vid en eventuell blomning får man problem med hur den blommande växten skall förvaras. Blomman har en tung, stark och mustig lukt som normalt uppfattas som obehaglig. De flesta vill troligen inte vistas i samma lokal någon längre stund. Ett litet exemplar kan möjligen hanteras i en lägenhet medan ett stort kan vara mer problematiskt.
Enligt Alan Galloway, North Carolina State University, finns det inte någon säker metod att avgöra när ett enskilt exemplar kommer att blomma. När knölen nått tillräcklig storlek och växten tycker det passar så kommer det att skjuta upp en blomma ur krukan istället för ett blad.
The Genus Amorphophallus Det palmlika bladet hos A. konjac
Knölkallasläktet (Amorphophallus) är ett växtsläkte ur familjen kallaväxter (Araceae) som består av cirka 170 arter. Arterna är i huvudsak tropiska och förekommer från västra Afrika till Polynesien. De växer vanligen i skogar eller skogsbryn och är typiska låglandsväxter.
Knölkallasläktet är fleråriga örter, vanligen med knölar. Varje knöl producerar endast ett blad med få till många flikar. Vissa arter producerar inget blad det år plantan blommar. Blomställningen består av ett hölsterblad och en kolv. Hölsterbladet är vasformat och tros vara en fälla för insekter som skall hjälpa till med pollineringen. Vid basen av kolven sitter de egentliga blommorna som är starkt reducerade. Honblommorna sitter längst ner och består egentligen bara av en pistill. De är mottagliga för pollen från första blomningsdagen. Ovanför honblommorna sitter hanblommorna i en zon och de består bara av ståndare, andra organ är tillbakabildade. Hanblommorna öppnar sig först andra dagen, när honblommorna vissnat. Resten av kolven saknar blommor. De flesta arterna har illaluktande blommor, men det finns andra som doftar morot, anis, choklad, citronlikt eller fruktigt. Efter pollinering utvecklas honblommorna till frukter som i botanisk mening är bär. De är vanligen röda eller orange, men arter med blå vita eller gula frukter förekommer.
Вперше два види описані у 1692 році нідерландським ботаніком Генріком ван Реде тот Дракенстейном. Назва «Amorphophallus», що у перекладі з грецької означає «безформний фалос», вперше трапляється у 1834 у голландського ботаніка К. Л. Блюме.
Amorphophallus là một chi thực vật có hoa trong họ Ráy[2]
Chi này gồm các loài sau:
Amorphophallus là một chi thực vật có hoa trong họ Ráy
Эти растения бывают разных размеров — от маленьких до гигантских. Растут из подземных клубней размером с грейпфрут и весом около 5 кг, некоторые из корневищ или столонов. У этих растений имеется период покоя, некоторые из них — вечнозелёные травы.
Клубень сжато-шаровидной формы, иногда неравномерно цилиндрически удлинённый, реповидной или конусовидной формы.
Из верхней части клубня растёт единственный лист (изредка два-три), который может достигать нескольких метров в ширину. Лист держится один вегетационный период, в каждом следующем году он вырастает несколько выше и становится более рассечённым, чем в предыдущем году. Черешки длинные, гладкие, изредка шероховатые, иногда очень толстые, иногда с очень заметными пятнами и крапинками. Влагалища очень короткие. Листовая пластинка трёхраздельная. Первичные сегменты перисторассечённые, дважды перисторассечённые или дихотомично рассечённые; вторичные и третичные подразделения перисторассечённые и перистораздельные. Окончательные листочки от продолговато-овальных до линейных, заострённые, нисходящие. Первичные боковые жилки окончательных листочков перистые, сливаются в общую краевую жилку. Жилки более высокого порядка создают сетчатый узор.
Соцветие аморфофаллуса развивается после очередного периода покоя до появления нового листа и всегда единичное. Цветение продолжается около 2 недель и прекращается ещё до появления новых корней. За это время размер клубня Аморфофаллуса значительно уменьшается из-за большого расхода питательных веществ, необходимых для образования соцветия. Цветоножка от очень короткой до длинной, подобна черешкам.
Соцветие состоит из удлиненного или овального початка и «покрывала». Покрывало может быть опадающим или нет, едва свёрнутым и овальным или дифференцированным на трубку и пастинку, иногда с перетяжкой между ними; трубка может быть от колоколовидной формы до цилиндрической, внутри гладкой или продольно гофрированной, у основания покрыта плотными чешуйками или неровностями наподобие волосков, служащих в качестве ловушек для насекомых, или гладкая; пластинка покрывала от вертикальной до распростёртой, гладкая, ребристая или разнообрано волнистая, по краю украшенная оборками.
Початок короче или намного длиннее покрывала. Растения однодомные. Женская зона короче, равна или длиннее мужской. Мужская зона цилиндрическая, эллипсоидная, коническая или обратноконическая, обычно смежная с женской, иногда отделяемая стерильной зоной, которая может быть гладкой или состоять из призматических, полушаровидных или похожих на щетинки стерильных цветков. На конце початка обычно имеется стерильный придаток, иногда он отсутствует или уменьшен до величины пенька, вертикальный, иногда горизонтальный, изредка свисающий, очень изменчивый в форме, обычно более-менее конический или цилиндрический, изредка более-менее шаровидный, иногда на ножке или суженный в основании, обычно гладкий или состоит из стаминодийных структур у основания или полностью покрыт стаминодиями, иногда сморщенный, изредка опушённый, иногда сильно и неравномерно сплюснутый.
Цветки однодомные, без околоцветника. Мужской цветок: тычинки в числе 1—6, свободные или сросшиеся у цветков, расположенных у основания початка, или у всех, короткие; нити отсутствуют или нет; связник довольно толстый; теки обратнояйцевидные или продолговатые, располагаются напротив друг друга, лопаются верхушечными (изредка боковыми) порами или поперечным разрезом. Пыльца в поллиниях, в основном от эллипсоидных до продолговато-эллипсоидных, иногда сферических или полусферических, от среднего размера до большого (53 мкм); экзина полосчатая, полосчато-сетчатая, с бугорками или шипами.
Женский цветок: гинецей обычно стеснённый, иногда более-менее расставленный; завязь от полушаровидной до яйцевидной или обратнояйцевидной, одно-четырёх-гнёздная; в гнезде по одной анатропной семяпочке; фуникул от очень короткого до заметного вертикального; плацента от осевой до базальной; столбик от отсутствующего, короткого до очень длинного, от конического до цилиндрического; рыльце различной формы, или шаровидное, или 2—4-лопастное, звёздообразное или изредка точечное, иногда большое и ярко окрашенное.
Как только початок открывается, опыление должно произойти в тот же день. Соцветие зачастую испускает запах разлагающейся плоти, чтобы привлечь насекомых, однако существуют некоторые виды аморфофаллуса, выделяющие приятный запах. Пойманные в хитроумные ловушки, насекомые находятся внутри початка с целью сохранения принесённой ими пыльцы для женских цветков. Женские цветки остаются открытыми только один день, в то время как мужские цветы по-прежнему закрыты. Они открываются на следующий день, когда женские цветки уже не восприимчивы, чтобы избежать самоопыления. Мужские цветки выбрасывают свою пыльцу на пойманных насекомых, после чего насекомые освобождаются, и могут опылять другой цветок. Аморфофаллусы используются в качестве пищи некоторыми личинками чешуекрылых (бабочки и моль).
Опылённые цветы затем развиваются в шаровидные ягоды. Они могут быть от оранжевых до красных, изредка белыми или синими, одно- или многосемянными. Соплодие более-менее цилиндрическое.
Семена эллипсоидные; теста гладкая, тонкая; зародыш большой, с несколько зеленоватой поверхностью; эндосперм отсутствующий.
Клубни аморфофаллуса широко используются в традиционной японской кухне для приготовления супов или для добавления в тушёные блюда. Из них также делают муку для лапши и желатиноподобное вещество, из которого затем делают особые тофу.
В медицине клубни аморфофаллуса используются как сырьё для изготовления диабетических продуктов.
По информации базы данных The Plant List (2013), род включает 198 видов [6].
Некоторые виды:
Эти растения бывают разных размеров — от маленьких до гигантских. Растут из подземных клубней размером с грейпфрут и весом около 5 кг, некоторые из корневищ или столонов. У этих растений имеется период покоя, некоторые из них — вечнозелёные травы.
Клубень сжато-шаровидной формы, иногда неравномерно цилиндрически удлинённый, реповидной или конусовидной формы.
ЛистьяИз верхней части клубня растёт единственный лист (изредка два-три), который может достигать нескольких метров в ширину. Лист держится один вегетационный период, в каждом следующем году он вырастает несколько выше и становится более рассечённым, чем в предыдущем году. Черешки длинные, гладкие, изредка шероховатые, иногда очень толстые, иногда с очень заметными пятнами и крапинками. Влагалища очень короткие. Листовая пластинка трёхраздельная. Первичные сегменты перисторассечённые, дважды перисторассечённые или дихотомично рассечённые; вторичные и третичные подразделения перисторассечённые и перистораздельные. Окончательные листочки от продолговато-овальных до линейных, заострённые, нисходящие. Первичные боковые жилки окончательных листочков перистые, сливаются в общую краевую жилку. Жилки более высокого порядка создают сетчатый узор.
Соцветия и цветкиСоцветие аморфофаллуса развивается после очередного периода покоя до появления нового листа и всегда единичное. Цветение продолжается около 2 недель и прекращается ещё до появления новых корней. За это время размер клубня Аморфофаллуса значительно уменьшается из-за большого расхода питательных веществ, необходимых для образования соцветия. Цветоножка от очень короткой до длинной, подобна черешкам.
Соцветие состоит из удлиненного или овального початка и «покрывала». Покрывало может быть опадающим или нет, едва свёрнутым и овальным или дифференцированным на трубку и пастинку, иногда с перетяжкой между ними; трубка может быть от колоколовидной формы до цилиндрической, внутри гладкой или продольно гофрированной, у основания покрыта плотными чешуйками или неровностями наподобие волосков, служащих в качестве ловушек для насекомых, или гладкая; пластинка покрывала от вертикальной до распростёртой, гладкая, ребристая или разнообрано волнистая, по краю украшенная оборками.
Початок короче или намного длиннее покрывала. Растения однодомные. Женская зона короче, равна или длиннее мужской. Мужская зона цилиндрическая, эллипсоидная, коническая или обратноконическая, обычно смежная с женской, иногда отделяемая стерильной зоной, которая может быть гладкой или состоять из призматических, полушаровидных или похожих на щетинки стерильных цветков. На конце початка обычно имеется стерильный придаток, иногда он отсутствует или уменьшен до величины пенька, вертикальный, иногда горизонтальный, изредка свисающий, очень изменчивый в форме, обычно более-менее конический или цилиндрический, изредка более-менее шаровидный, иногда на ножке или суженный в основании, обычно гладкий или состоит из стаминодийных структур у основания или полностью покрыт стаминодиями, иногда сморщенный, изредка опушённый, иногда сильно и неравномерно сплюснутый.
Цветки однодомные, без околоцветника. Мужской цветок: тычинки в числе 1—6, свободные или сросшиеся у цветков, расположенных у основания початка, или у всех, короткие; нити отсутствуют или нет; связник довольно толстый; теки обратнояйцевидные или продолговатые, располагаются напротив друг друга, лопаются верхушечными (изредка боковыми) порами или поперечным разрезом. Пыльца в поллиниях, в основном от эллипсоидных до продолговато-эллипсоидных, иногда сферических или полусферических, от среднего размера до большого (53 мкм); экзина полосчатая, полосчато-сетчатая, с бугорками или шипами.
Женский цветок: гинецей обычно стеснённый, иногда более-менее расставленный; завязь от полушаровидной до яйцевидной или обратнояйцевидной, одно-четырёх-гнёздная; в гнезде по одной анатропной семяпочке; фуникул от очень короткого до заметного вертикального; плацента от осевой до базальной; столбик от отсутствующего, короткого до очень длинного, от конического до цилиндрического; рыльце различной формы, или шаровидное, или 2—4-лопастное, звёздообразное или изредка точечное, иногда большое и ярко окрашенное.
ОпылениеКак только початок открывается, опыление должно произойти в тот же день. Соцветие зачастую испускает запах разлагающейся плоти, чтобы привлечь насекомых, однако существуют некоторые виды аморфофаллуса, выделяющие приятный запах. Пойманные в хитроумные ловушки, насекомые находятся внутри початка с целью сохранения принесённой ими пыльцы для женских цветков. Женские цветки остаются открытыми только один день, в то время как мужские цветы по-прежнему закрыты. Они открываются на следующий день, когда женские цветки уже не восприимчивы, чтобы избежать самоопыления. Мужские цветки выбрасывают свою пыльцу на пойманных насекомых, после чего насекомые освобождаются, и могут опылять другой цветок. Аморфофаллусы используются в качестве пищи некоторыми личинками чешуекрылых (бабочки и моль).
ПлодыОпылённые цветы затем развиваются в шаровидные ягоды. Они могут быть от оранжевых до красных, изредка белыми или синими, одно- или многосемянными. Соплодие более-менее цилиндрическое.
Семена эллипсоидные; теста гладкая, тонкая; зародыш большой, с несколько зеленоватой поверхностью; эндосперм отсутствующий.
魔芋属(学名:Amorphophallus)是天南星科下的一个属,为草本植物。该属共有约100种,分布于东半球。[1]
本文参照
コンニャク属(学名:Amorphophallus Blume ex Decne.)、サトイモ科の植物の1属であり、アジア、アフリカ、オーストラリア、様々な海洋島の熱帯および亜熱帯地域を自生地とする。学名のAmorphophallusは、古代ギリシャ語で 「形のない、不格好」を表すamorphosと「ペニス」を表すphallosとを合わせた単語である。200種を含む大きな属である[2][3]。いくつかの種は飢餓時の非常食とされ、刺激性の化学物質を除去するような入念な準備の後に食用にされる[4]。
コンニャク属に関する体系的な記録は1692年であり、Van Rheede tot Drakenstein が2種の植物を発表した。学名は、オランダの植物学者であるブルーメによって1834年に記載された[5]。1876年から1911年にかけて、エングラーは1911年に発表された最終的なモノグラフにて数種の属をコンニャク属に含ませた。
コンニャク属(学名:Amorphophallus Blume ex Decne.)、サトイモ科の植物の1属であり、アジア、アフリカ、オーストラリア、様々な海洋島の熱帯および亜熱帯地域を自生地とする。学名のAmorphophallusは、古代ギリシャ語で 「形のない、不格好」を表すamorphosと「ペニス」を表すphallosとを合わせた単語である。200種を含む大きな属である。いくつかの種は飢餓時の非常食とされ、刺激性の化学物質を除去するような入念な準備の後に食用にされる。
곤약속(菎蒻屬, 학명: Amorphophallus 아모르포팔루스[*])은 천남성아과의 단형 족인 곤약족(菎蒻族, 학명: Thomsonieae 톰소니에아이[*])에 속하는 유일한 속이다.[1][2]