La rata bàndicut de Bengala (Bandicota bengalensis) és una espècie de rosegador de la família dels múrids. Viu a altituds d'entre 0 i 3.500 msnm a l'Aràbia Saudita, Bangla Desh, l'Índia, Indonèsia, Malàisia, Myanmar, el Nepal, el Pakistan, Sri Lanka i Tailàndia. Ocupa una gran varietat d'hàbitats. Es creu que no hi ha cap amenaça significativa per a la supervivència d'aquesta espècie.[1] El seu nom específic, bengalensis, significa 'de Bengala' en llatí.[2]
La rata bàndicut de Bengala (Bandicota bengalensis) és una espècie de rosegador de la família dels múrids. Viu a altituds d'entre 0 i 3.500 msnm a l'Aràbia Saudita, Bangla Desh, l'Índia, Indonèsia, Malàisia, Myanmar, el Nepal, el Pakistan, Sri Lanka i Tailàndia. Ocupa una gran varietat d'hàbitats. Es creu que no hi ha cap amenaça significativa per a la supervivència d'aquesta espècie. El seu nom específic, bengalensis, significa 'de Bengala' en llatí.
The lesser bandicoot rat, Sindhi rice rat, bengal rat or Indian mole-rat (Bandicota bengalensis) is a giant rat of Southern Asia, not related to the true bandicoots which are marsupials. They can be up to 40 cm long (including the tail), are considered a pest in the cereal crops and gardens of India and Sri Lanka, and emit piglike grunts when attacking. The name bandicoot is derived from the Telugu language word pandikokku, which translates loosely to "pig-rat".[2] Like the better known rats in the genus Rattus, bandicoot rats are members of the family Muridae. Their fur is dark or (rarely) pale brown dorsally, occasionally blackish, and light to dark grey ventrally. The head-body length is around 250 mm, and the uniformly dark tail is shorter than the head-body length.
These rats are also known to inhabit houses in villages and are particularly aggressive when threatened. The controls are done by mechanical (mouse trap etc.), rodenticides and biological control (by introducing rodent diseases etc.)
Commonly, it lives in cultivated plains and gardens and is one of the most destructive pests to crops and cultivation. It digs burrows with characteristic pile of earth around the entrance, hence its name. The burrow system is extensive and elaborate, consisting of numerous chambers (sleeping, storing, etc.), galleries and exits or 'bolt-holes', which are covered with loose earth, facilitating an easy escape during emergencies. The storage chambers are stocked with large amounts of grain, specially during harvest time. Usually, one mole-rat is found in one burrow, except when a mother is with young. It has a habit of erecting its long guard hairs scattered over the back and emitting harsh grunts when disturbed.[3]
The lesser bandicoot and two other species are nocturnal or most active at twilight. They construct burrows to nest and bear their litters. The number of bandicoot babies can range from two to 18. Their staple diet is grains, fruit, and invertebrates. They are prone to destroying cultivated crops in fields. Of all the three species, the lesser bandicoot is an especially aggressive burrower and has been reported to make tunnels in concrete cellars.[4] Female can have up to 10 litters. Young (10-12 per litter) are born blind. Young reach sexual maturity around 60 days after birth. Lifespan of adults is about 8–9 months.
It is a carrier of and spreads many diseases such as
Warfarin is a first-generation anticoagulant that relies on multiple feeding events to achieve lethality in susceptible rodents. The majority of lesser bandicoot rats are highly susceptible to warfarin, where according to one experiment, one female animal has survived a high dose of active ingredient (79.1 mg kg-1).[5]
Triptolide has been reported to cause sterility in male rats and mice. Triptolide treatment affected the histomorphology of the uterus of these rats by causing a decrease in lumen and columnar cell height and number of uterine glands and ovary by increasing the number of atretic follicles and decreasing the number of developing follicles.[6]
Lesser bandicoot rats appear to be averse to scilliroside at all concentrations in food baits. Maximum mortality attained on free-choice feeding on scilliroside is 90% among the individuals.[7]
The lesser bandicoot rat, Sindhi rice rat, bengal rat or Indian mole-rat (Bandicota bengalensis) is a giant rat of Southern Asia, not related to the true bandicoots which are marsupials. They can be up to 40 cm long (including the tail), are considered a pest in the cereal crops and gardens of India and Sri Lanka, and emit piglike grunts when attacking. The name bandicoot is derived from the Telugu language word pandikokku, which translates loosely to "pig-rat". Like the better known rats in the genus Rattus, bandicoot rats are members of the family Muridae. Their fur is dark or (rarely) pale brown dorsally, occasionally blackish, and light to dark grey ventrally. The head-body length is around 250 mm, and the uniformly dark tail is shorter than the head-body length.
La rata bandicota menor, la rata del arroz Sind o la rata topo de la India (Bandicota bengalensis) es una rata gigante del sur de Asia, no relacionada con las verdaderos bandicotas que son marsupiales. Pueden tener una longitud de hasta 40 cm (incluida la cola), se consideran una plaga en los cultivos de cereales y jardines de la India y Sri Lanka, y emiten gruñidos parecidos a los de los cerdos cuando atacan. El nombre bandicota se deriva de la palabra pandikokku en idioma telugu, que se traduce libremente a "rata-cerdo".[2] Al igual que las ratas más conocidas del género Rattus, las ratas bandicotas son miembros de la familia Muridae. Su pelaje es oscuro o (rara vez) marrón pálido dorsalmente, ocasionalmente negruzco, y de color gris claro a oscuro ventralmente. La longitud cabeza-cuerpo es de alrededor de 250 mm, y la cola uniformemente oscura es más corta que la longitud cabeza-cuerpo.
La bandicota menor y otras dos especies son nocturnas o más activas en el crepúsculo. Construyen madrigueras para anidar y criar sus camadas. El número de crías de bandicota puede variar de dos a 18. Su dieta básica es granos, frutas e invertebrados. Son propensos a destruir cultivos sembrados en los campos. De las tres especies, la bandicota menor es una cavadora agresiva de madrigueras y se ha informado que hace túneles en bodegas de concreto.[3] Estos son uno de varios animales llamados chuchundra en el idioma nepalí. En Sri Lanka, la rata bandicota se conoce como heen uru-meeya හීන් ඌරු මීයා en idioma cingalés, cuyo significado se traduce directamente en "rata cerdo menor".
También se sabe que estas ratas habitan en las casas de las aldeas y son particularmente agresivas cuando se las amenaza. Los controles se realizan por medios mecánicos (trampa para ratones, etc.), rodenticidas y control biológico (mediante la introducción de enfermedades de roedores, etc.)
La hembra puede tener hasta 10 camadas. Hay de 10 a 12 recién nacidos por camada; nacen ciegos y sin pelaje. Alcanzan la madurez sexual alrededor de 60 días después del nacimiento. La vida útil de los adultos es de aproximadamente 8 a 9 meses.
Comúnmente, vive en planicies y jardines cultivados y es una de las plagas más destructivas para los cultivos. Excava madrigueras con la característica pila de tierra alrededor de la entrada, de ahí su nombre. El sistema de madrigueras es extenso y elaborado, y consta de numerosas cámaras (para dormir, almacenamiento, etc.), galerías y salidas o "agujeros de perno", que están cubiertos de tierra suelta, lo que facilita el escape durante las emergencias. Las cámaras de almacenamiento están llenas de grandes cantidades de grano, especialmente durante el tiempo de cosecha. Por lo general, se encuentra una sola rata topo hembra en una madriguera, excepto cuando está con cría. Tiene la costumbre de erizar sus largos pelos de protección esparcidos por el dorso y emitir gruñidos ásperos cuando se les molesta.[4]
Es portador de y transmite muchas enfermedades como:
La warfarina es un anticoagulante de primera generación que se basa en múltiples eventos de alimentación para lograr la letalidad en roedores susceptibles. La mayoría de las ratas bandicotas menores son altamente susceptibles a la warfarina, donde, según un experimento, una hembra hembra ha sobrevivido a una dosis alta de ingrediente activo (79.1 mg kg-1).[5]
Se ha informado que el triptolide causa esterilidad en ratas y ratones machos. El tratamiento con triptolide afectó la histomorfología del útero de estas ratas al causar una disminución de la altura de la luz y de las células columnares y del número de glándulas uterinas y ovarios al aumentar el número de folículos atréticos y disminuir el número de folículos en desarrollo.[6]
Las ratas bandicotas menores parecen ser adversas al escilirósido en todas las concentraciones en los cebos alimenticios. La mortalidad máxima alcanzada en la alimentación de libre elección con escilirósido es del 90% entre los individuos.[7]
Are you a local of Jaipur and trying to find a taxi service in Jaipur? Then you do not need to wait anymore. Taxi Rajasthan provides all kinds of taxi services in Jaipur. With the addition of Jaipur, it serves the taxi services in all over Rajasthan. If you want to know more about our services take a look to our website.
Source : https://taxirajasthan.in
La rata bandicota menor, la rata del arroz Sind o la rata topo de la India (Bandicota bengalensis) es una rata gigante del sur de Asia, no relacionada con las verdaderos bandicotas que son marsupiales. Pueden tener una longitud de hasta 40 cm (incluida la cola), se consideran una plaga en los cultivos de cereales y jardines de la India y Sri Lanka, y emiten gruñidos parecidos a los de los cerdos cuando atacan. El nombre bandicota se deriva de la palabra pandikokku en idioma telugu, que se traduce libremente a "rata-cerdo". Al igual que las ratas más conocidas del género Rattus, las ratas bandicotas son miembros de la familia Muridae. Su pelaje es oscuro o (rara vez) marrón pálido dorsalmente, ocasionalmente negruzco, y de color gris claro a oscuro ventralmente. La longitud cabeza-cuerpo es de alrededor de 250 mm, y la cola uniformemente oscura es más corta que la longitud cabeza-cuerpo.
Bandicota bengalensis Bandicota generoko animalia da. Karraskarien barruko Murinae azpifamilia eta Muridae familian sailkatuta dago.
Bandicota bengalensis Bandicota generoko animalia da. Karraskarien barruko Murinae azpifamilia eta Muridae familian sailkatuta dago.
Bandicota bengalensis (rat bandicot ou rat bandicot du Bengale) est une espèce de mammifères de la famille des Muridae, d'origine asiatique.
Cette espèce est commune en Asie au sud de l'Himalaya, du Pakistan à l'Indonésie. C'est un rat mesurant 25 cm de long (tête et corps) à la queue relativement courte, qui est un ravageur redouté des denrées entreposées, mais aussi des cultures, notamment les rizières[1].
Bandicota bengalensis (rat bandicot ou rat bandicot du Bengale) est une espèce de mammifères de la famille des Muridae, d'origine asiatique.
Cette espèce est commune en Asie au sud de l'Himalaya, du Pakistan à l'Indonésie. C'est un rat mesurant 25 cm de long (tête et corps) à la queue relativement courte, qui est un ravageur redouté des denrées entreposées, mais aussi des cultures, notamment les rizières.
Wirok atau tikus wirok (Bandicota bengalensis) adalah jenis tikus besar berasal dari anak-benua India. Pada saat ini sudah menyebar di Pakistan hingga Myanmar, Sri Lanka, Pulau Pinang dan Jawa. Wirok terdiri dari lima anak-jenis, dua di antaranya B. b. bengalensis, B.b. kok, B.b. gracilis, B.b. wardi, dan B.b. varius.
Wirok mempunyai bulu-bulu yang pendek dan kasar, dengan bagian punggung (dorsal) berwarna gelap (kelabu gelap dan coklat kehitaman), sedangkan bagian perut (ventral) berwarna kelabu cerah dengan kuning kecoklatan. Kaki depannya mempunyai empat jari berkuku sedangkan kaki belakang mempunyai lima jari berkuku. Moncong tikus ini lebar dan pendek dan seakan-akan berbentuk bulat berbeda dengan tikus lain.
Wirok atau tikus wirok (Bandicota bengalensis) adalah jenis tikus besar berasal dari anak-benua India. Pada saat ini sudah menyebar di Pakistan hingga Myanmar, Sri Lanka, Pulau Pinang dan Jawa. Wirok terdiri dari lima anak-jenis, dua di antaranya B. b. bengalensis, B.b. kok, B.b. gracilis, B.b. wardi, dan B.b. varius.
Wirok mempunyai bulu-bulu yang pendek dan kasar, dengan bagian punggung (dorsal) berwarna gelap (kelabu gelap dan coklat kehitaman), sedangkan bagian perut (ventral) berwarna kelabu cerah dengan kuning kecoklatan. Kaki depannya mempunyai empat jari berkuku sedangkan kaki belakang mempunyai lima jari berkuku. Moncong tikus ini lebar dan pendek dan seakan-akan berbentuk bulat berbeda dengan tikus lain.
Il ratto bandicoot minore (Bandicota bengalensis Gray, 1835) è un roditore della famiglia dei Muridi originario del Subcontinente indiano.[1][2]
Roditore di grandi dimensioni, con la lunghezza della testa e del corpo tra 175 e 250 mm, la lunghezza della coda tra 132 e 160 mm, la lunghezza del piede tra 38 e 42 mm, la lunghezza delle orecchie tra 20 e 27 mm e un peso fino a 400 g.[3]
La pelliccia è ruvida ed arruffata. Le parti superiori sono grigio-brunastre scure, cosparse di lunghi peli neri, mentre le parti ventrali sono grigie, talvolta con le punte dei peli giallastre. Il muso è corto, tozzo e leggermente all'insù. I piedi sono ricoperti di peli grigio-brunastri, le dita sono munite di lunghi e sottili artigli. La coda è più corta della testa e del corpo ed è uniformemente marrone scuro. Le femmine hanno da 5 a 10 paia di mammelle, più comunemente 7-9 paia. Il cariotipo è 2n=42 FN=58.
È una specie terricola e notturna. È una discreta nuotatrice. Costruisce elaborati sistemi di tane e cunicoli, con 2-6 entrate, ognuna segnalata da un cumulo di terra, profondi fino a 60 cm e all'interno solitamente è presente un solo individuo adulto. Ha un'indole alquanto feroce.
Si nutre di parti vegetali, grano e piccoli animali, come crostacei e molluschi. Fanno irruzione nei campi coltivati. Sono considerati una seria piaga dagli agricoltori.
Le femmine hanno un estro di 5 giorni, con intervalli di 62 giorni. Nella città di Calcutta è stato osservato un intervallo di soli 31-34 giorni. In Pakistan e India si riproduce durante tutto l'anno, mentre in Myanmar ci sono picchi durante la stagione secca, tra novembre e marzo. La gestazione dura 17-21 giorni. Le femmine danno alla luce 1-14 piccoli in Myanmar. Nel Pakistan, tra settembre e novembre, possono nascere insieme 14-18 piccoli, mentre nel resto dell'anno 5-10. Alla nascita il loro peso è di 3,5 g. Aprono gli occhi dopo 14 giorni e vengono svezzati dopo 28 giorni. Raggiungono la maturità sessuale a circa 3 mesi.
Questa specie è originaria del Pakistan settentrionale e sud-orientale, dell'India, Sri Lanka, Bangladesh e Myanmar. Successivamente è stata introdotta nello stato di Aceh, Sumatra settentrionale, Giava, sulle isole di Penang e Phuket ed anche presso Gedda, in Arabia Saudita e probabilmente anche in Kenya.
Vive principalmente nelle zone agricole come risaie e campi di grano e nelle zone urbane fino a 3.500 metri di altitudine. L'habitat originario include le aree paludose, le foreste decidue subtropicali e tropicali e le mangrovie.
Sono state riconosciute 5 sottospecie[4][5]:
La IUCN Red List, considerato il vasto areale, la tolleranza al degrado del proprio habitat, la popolazione numerosa e la presenza in numerose aree protette, classifica B.bengalensis come specie a rischio minimo (LC).[1]
Il ratto bandicoot minore (Bandicota bengalensis Gray, 1835) è un roditore della famiglia dei Muridi originario del Subcontinente indiano.
De Indische pestrat (Bandicota bengalensis) is een knaagdier uit het geslacht Bandicota dat voorkomt van Pakistan en Sri Lanka tot West-Myanmar. Op het eiland Penang, bij het zuiden van Myanmar, in Atjeh (Noord-Sumatra), op Oost-Java en in Saoedi-Arabië is hij waarschijnlijk geïntroduceerd. Volgens bepaalde studies zijn er drie ondersoorten (B. b. bengalensis, B. b. varius en B. b. wardi), maar het is onduidelijk of dat echte ondersoorten zijn. De verschillen zijn mogelijk alleen maar ecologische verschillen, veroorzaakt door bijvoorbeeld klimaatverschillen. Bandicota maxima uit India zou ook een aparte soort zijn, maar dat wordt betwist.
B. bengalensis is de kleinste bekende soort van het geslacht. De rugvacht is hard, kort en bruingrijs. De buikvacht is donkergrijs. De staart is kort en bruin. De voeten zijn bruin of bruingrijs. Vrouwtjes hebben in ieder geval een pectoraal, een postaxillarieel, een abdominaal en twee inguïnale paren van mammae, maar veel vrouwtjes hebben meer postaxillariële of abdominale paren, zodat sommige vrouwtjes wel 20 mammae hebben.
De kop-romplengte bedraagt 161 tot 208 mm, de staartlengte 112 tot 163 mm, de achtervoetlengte 27 tot 38 mm en de oorlengte 20 tot 24 mm.
De Indische pestrat (Bandicota bengalensis) is een knaagdier uit het geslacht Bandicota dat voorkomt van Pakistan en Sri Lanka tot West-Myanmar. Op het eiland Penang, bij het zuiden van Myanmar, in Atjeh (Noord-Sumatra), op Oost-Java en in Saoedi-Arabië is hij waarschijnlijk geïntroduceerd. Volgens bepaalde studies zijn er drie ondersoorten (B. b. bengalensis, B. b. varius en B. b. wardi), maar het is onduidelijk of dat echte ondersoorten zijn. De verschillen zijn mogelijk alleen maar ecologische verschillen, veroorzaakt door bijvoorbeeld klimaatverschillen. Bandicota maxima uit India zou ook een aparte soort zijn, maar dat wordt betwist.
B. bengalensis is de kleinste bekende soort van het geslacht. De rugvacht is hard, kort en bruingrijs. De buikvacht is donkergrijs. De staart is kort en bruin. De voeten zijn bruin of bruingrijs. Vrouwtjes hebben in ieder geval een pectoraal, een postaxillarieel, een abdominaal en twee inguïnale paren van mammae, maar veel vrouwtjes hebben meer postaxillariële of abdominale paren, zodat sommige vrouwtjes wel 20 mammae hebben.
De kop-romplengte bedraagt 161 tot 208 mm, de staartlengte 112 tot 163 mm, de achtervoetlengte 27 tot 38 mm en de oorlengte 20 tot 24 mm.
Bandikot bengalski[3] (Bandicota bengalensis) – gatunek gryzonia z rodziny myszowatych, występujący w Azji Południowej i Południowo-Wschodniej[2][4].
Gatunek ten został opisany naukowo w 1835 roku przez J.E. Graya; miejsce typowe to Bengal w Indiach. Morfologicznie gatunek ten najbardziej wyróżnia się spośród wszystkich bandikotów i bywał plasowany w odrębnym rodzaju Gunomys[4].
Bandikot bengalski osiąga długość 160–210 mm, z ogonem o długości 110–160 mm. Ma tępo zakończony, lekko zadarty nos. Wierzch ciała jest pokryty mieszanką płowych i ciemnobrązowych włosów, przez co wygląda na szarobrązowy. Spód ciała jest szary, włosy czasem mają płowe końcówki. Ogon jest jednolicie ciemnobrązowy. Stopy są pokryte ciemnobrązowymi lub szarobrązowymi włosami i wyposażone w długie, wąskie pazury. Górne siekacze są skierowane do przodu, z kremowym lub pomarańczowym szkliwem. Podobny bandikot indochiński (B. savilei) ma bardziej spiczasty nos, siekacze skierowane ku tyłowi i dłuższe, węższe stopy[5].
Bandikot bengalski naturalnie występuje w Pakistanie, Indiach, Sri Lance, Nepalu, Bangladeszu, Mjanmie i Malezji; został także introdukowany do Indonezji (wyspy Jawa i Sumatra), Tajlandii (wyspa Phuket) i Arabii Saudyjskiej (okolice Dżuddy)[2][5]. Spotykany do 3500 m n.p.m.[2] W naturze zamieszkuje tereny podmokłe, lasy tropikalne i subtropikalne, a także namorzynowe. Współcześnie najczęściej jest spotykany na terenach rolniczych takich jak pola ryżowe, a pojawia się także w miastach. Prowadzi głównie nocny tryb życia. Dobrze pływa, buduje złożone systemy norw. Żywi się roślinami i ich nasionami, a także pokarmem zwierzęcym takim jak skorupiaki i mięczaki[2][5].
Międzynarodowa Unia Ochrony Przyrody uznaje bandikota bengalskiego za gatunek najmniejszej troski. Nie są znane zagrożenia dla istnienia gatunku, w Indiach występuje w ponad 25 obszarach chronionych. Ocenia się, że jego liczebność rośnie, jest pospolity; jest często uznawany za szkodnika[2].
Bandikot bengalski (Bandicota bengalensis) – gatunek gryzonia z rodziny myszowatych, występujący w Azji Południowej i Południowo-Wschodniej.
Bandicota bengalensis[2][3] är en däggdjursart som först beskrevs av Gray och Thomas Hardwicke 1833. Bandicota bengalensis ingår i släktet bandicootråttor, och familjen råttdjur.[4][5] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Inga underarter finns listade.[4]
Beroende på utbredning når arten en kroppslängd (huvud och bål) 75 till 254 mm, en svanslängd av 44 till 188 mm och en vikt upp till 400 g. Den har 19 till 43 mm långa bakfötter och 21 till 24 mm långa öron. Bandicota bengalensis kännetecknas av en robust kropp och en avrundad nos. Jämförd med Bandicota savilei har den en mera uppåt riktad nos och blekare framtänder som är framåt riktade. Pälsen grundfärg på ovansidan är gråbrun med många svarta hår inblandade. Undersidan är täckt av ljusgrå päls med ljusbruna eller vita hårspetsar. Artens svans är enfärgad mörk. Honor kan ha 7 till 17 par spenar.[6]
Denna gnagare förekommer i södra och sydöstra Asien. Utbredningsområdet sträcker sig från Pakistan och Nepal till Burma och västra Thailand samt söderut till Sri Lanka. Dessutom introducerades arten på Malackahalvön, Sumatra och Java. I södra Himalaya når Bandicota bengalensis 3500 meter över havet. Artens ursprungliga habitat är fuktiga skogar och träskmarker. Den uppsöker gärna jordbruksmark och är även vanlig i människans samhällen.[1]
Djuret är allätare och har bland annat grödor, risplantor, insekter, blötdjur och kräftdjur som föda. Arten har bra simförmåga och den skapar underjordiska bon. När den gräver under människans byggnader kan det medföra att huset raseras. Boets tunnlar har vanligen en längd av 5,5 meter (ihop räknad). Hos enskilda bon kan gångarna vara 45 meter långa. Oftast stängs ingångarna efter användning men de blir synliga genom jordhögar som förekommer bredvid. Allmänt lever varje individ ensam utanför parningstiden. Rummet där ungarna föds fodras med torra växtdelar. Boet används dessutom som lager och det dokumenterades förråd med en vikt av 3,7 kg.[6]
Parningen sker vanligen så att ungarna föds under tiden med störst tillgång till föda. Honan är 21 till 25 dagar dräktig och sedan föds upp till 19 ungar. De är i början blinda och väger 3,5 till 5 g. Ungarna öppnar sina ögon efter 14 till 18 dagar och de diar sin mor 25 till 28 dagar. Könsmognaden infaller efter 90 till 170 dagar. De flesta individer lever cirka 200 dagar och några exemplar blir lite äldre än ett år.[6]
Gnagaren är ett av de vanligaste skadedjuren i Sydostasien. Den orsakar skador på 10 till 15 % på den teoretisk möjliga skörden. Det motsvarar ungefär 260 till 385 kg per hektar jordbruksmark.[6]
Bandicota bengalensis är en däggdjursart som först beskrevs av Gray och Thomas Hardwicke 1833. Bandicota bengalensis ingår i släktet bandicootråttor, och familjen råttdjur. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade.
Bandicota bengalensis là một loài động vật có vú trong họ Chuột, bộ Gặm nhấm. Loài này được Gray mô tả năm 1835.[1]
Bandicota bengalensis là một loài động vật có vú trong họ Chuột, bộ Gặm nhấm. Loài này được Gray mô tả năm 1835.
Bandicota bengalensis Gray & Hardwicke 1833
Охранный статусБенга́льская бандико́та[1] , или малая бандикота[2] (лат. Bandicota bengalensis) — грызун из рода бандикот подсемейства мышиных. Широко распространён в Южной и частично Юго-Восточной Азии. Практически во всех частях ареала — обычный синантропный зверь, хотя обитает и в дикой природе[3]. Местами встречается в огромном количестве, нанося серьёзный вред сельскому хозяйству.
Бенгальская бандикота внешне схожа с другими бандикотами. Её общий облик вообще характерен для мышиных, но морда довольно широкая и сильно закруглённая, уши также закруглённые[4]. Окраска тёмная, серо-коричневая, низ тела значительно светлее. На передних лапах длинные крепкие когти. Резцы окрашены в жёлтый или оранжевый цвет. Шерсть длинная, хотя довольно редкая[3].
Хотя бенгальская бандикота сильно уступает по размерам другим бандикотам, особенно индийской (лат. Bandicota indica), она всё равно является крупным представителем мышиных. Длина её тела — 15—23 см, хвоста 13—18 см. По весу она также сильно уступает другим бандикотам — у особей, обитающих в Калькутте средний вес составил около 200 г[3].
Бенгальская бандикота отличается от других более агрессивным и активным поведением; в возбуждённом состоянии она поднимает дыбом длинную шерсть на спине и издаёт своеобразное глухое рычание[3].
Бенгальская бандикота — один из широко распространённых грызунов Южной Азии. Её ареал охватывает всю Индию, север и юго-восток Пакистана, Бангладеш, Цейлон, значительную часть Мьянмы и Таиланда (популяция бенгальской бандикоты имеется, помимо материковой части страны, на острове Пхукет). Бенгальская бандикота завезена на острова Ява и Суматра. Эта бандикота попала также в Саудовскую Аравию в район Джидды, кроме того, есть информация о её обнаружении в Кении[5]. В местах своего обитания бенгальская бандикота обычно пересекается с двумя другими представителями род бандикот — индийской и бирманской (лат. Bandicota savilei)[6][7].
В настоящее время бенгальская бандикота, как и другие бандикоты, стала преимущественно синантропным животным. Этого грызуна можно встретить даже в центре крупных городов, таких как Дели или Калькутта. Численность её местами огромна, так, в районе Калькутты в 1960-е годы на бенгальскую бандикоту приходилось 98 % от общего поголовья грызунов[3]. Однако бенгальская бандикота встречается и в своём естественном биотопе — влажных аллювиальных равнинах, как открытых, так и покрытых лесом[3]. Она поднимается довольно высоко в горы — до 3500 м над уровнем моря[5].
На всём протяжении ареала бенгальская бандикота многочисленна и находится совершенно вне опасности. Согласно Международной Красной книге, охранный статус её популяции — вызывающий наименьшие опасения (англ. LC, Least Concern); это самая низкая категория из возможных[5].
Бенгальская бандикота морфологически настолько отлична от других бандикот, что ранее выделялась в отдельный род Gynomys[3][8]. В настоящее время она всеми учёными относится к роду бандикот. Описаны до 5 подвидов этой бандикоты[9]:
Бандикота сооружает глубокие и обширные норы с отдельными камерами для жилья и запасов — в одном случае общая площадь пола камер составила 1,34, в другом — 1,8 м². В одном из районов Пакистанского Пенджаба с развитым земледелием на полях с пшеницей, рисом и сахарным тростником плотность нор бенгальской бандикоты составила соответственно 2,7, 1,6 и 4,7 на один акр (4047 м²)[10] — это даёт, при пересчёте в десятичные меры, примерно 667, 395 и 1067 нор на квадратный километр.
В дикой природе и вообще там, где есть участки голой земли, присутствие бенгальских бандикот легко обнаруживается по холмикам поднятой почвы, похожих на кротовины, над норами этого грызуна; отсюда одно из англоязычных названий бенгальской бандикоты — «кротовая крыса» (англ. mole-rat)[3]. Нора бенгальской бандикоты уходит вертикально вниз, на глубине около 60 см расширяясь в круглую камеру. Из камеры идёт галерея до 18 м длиной, но обычно короче — это зависит от места, где вырыта нора. Самые длинные бывают на больших открытых пространствах, короткие — на насыпях, разделяющих участки полей и т. п.[3]. От главной галереи отходят небольшие круглые камеры, используемые бандикотой для запасов корма. Спальная камера имеет обычно несколько запасных выходов, сверху прикрытых тонким слоем земли, который зверёк в случае бегства пробивает головой[3].
Бенгальским бандикотам для нормального жизнеобеспечения необходима вода и значительная влажность. В тех частях ареала, где выражен сухой и жаркий сезон (север Индии, Пакистан) бенгальские бандикоты в засуху гибнут в массовом количестве даже в местах с хорошей кормовой базой, из-за чего их численность падает в несколько раз, но быстро восстанавливается во влажный сезон благодаря высокой плодовитости[10].
Бенгальская бандикота, как и большинство крыс, в целом всеядна, но, видимо, в большей степени, в сравнении с другими бандикотами склонна питаться зерном[11]. Бенгальская бандикота не является строго ночным животным, она активна практически в любое время суток, ночью в основном делая запасы в норе. В одной из нор учёные обнаружили 7,1 кг колосков пшеницы[11].
У бенгальской бандикоты выявилась значительная разборчивость в поедаемом корме. Среди зерновых и злаковых грызун отдаёт предпочтение растениям с более мягкими и маленькими зёрнами. Индийские исследователи, изучив запасы в норах, выяснили, что среди 8 поедавшихся бандикотой видов зерна выстроилась своего рода иерархия — в порядке значимости на первом месте были два вида проса, далее следовали сорго, пшеница, рис сорта пармаль, рис сорта басмати; на последнем месте оказалась кукуруза. Было также установлено предпочтение тому или иному виду корма в зависимости от времени суток.
Сезонные предпочтения кормов выявились, например, благодаря исследованиям пакистанских ученых в районе Фейсалабада. В районе, где выращивались сахарный тростник и пшеница, бандикоты чаще бывали обнаружены у пшеницы в феврале-апреле, в остальное время — у сахарного тростника. В сентябре-ноябре бандикоты переходили полностью на тростник[10].
Бенгальская бандикота чрезвычайно плодовита. На большей части ареала она может приносить потомство круглый год без чёткой привязки к определённому сезону. Весной, однако, в северных частях ареала наблюдается пик размножения[10]. Половозрелость наступает у бенгальских бандикот в возрасте примерно 58 дней у самцов и 90-100 дней у самок[3]. Индийские учёные из Пенджабского сельскохозяйственного университета (англ.)русск. подробно изучили размножение бенгальских бандикот в неволе, хотя им так ни разу и не удалось наблюдать процесс спаривания[11]. Продолжительность беременности не была установлена, хотя предполагается, что она составляет около 21 дня; одна из исследованных самок в течение 9 месяцев (август—апрель) принесла 7 помётов, в которых в общей сложности было 43 детёныша (их число варьировалось от 1 до 10)[11].
Детёныши рождаются как у всех грызунов, слепыми, голыми и совершенно беспомощными, но быстро растут, начиная ходить в возрасте около 14 дней. Видеть они начинают на 13—16-й день[11].
Бенгальская бандикота — один из наиболее известных населению Южной Азии грызунов, часто попадающийся на глаза людям. Она считается опасным вредителем сельского хозяйства. Вред, наносимый бенгальской бандикотой урожаю важнейших культур, бывает огромен. По подсчетам 1970-1980-х годов, в Пакистанском Пенджабе бенгальские бандикоты находились на первом месте среди всех грызунов по степени причиняемого ими ущерба урожаю пшеницы, риса и сахарного тростника[10]. Этот грызун вредит также и тем, что при постройке нор часто раскапывает железнодорожные насыпи, вызывая искривление рельсов, или разрушает земляные дамбы[11]. Способы борьбы с бенгальскими бандикотами уже несколько десятилетий исследуются учёными из стран Южной Азии. Индийскими специалистами было установлено, что разрушение нор бандикоты, в том числе уже покинутых, может предотвратить повторное заселение местности бандикотами, которые любят вселяться в уже готовые норы[12].
В случае нужды местное население может раскапывать норы бенгальской бандикоты, чтобы воспользоваться накопленными там запасами зерна[3].
По имеющимся наблюдениям, в неволе бенгальские бандикоты отличаются злобным и неуживчивым поведением, часто дерутся. При этом среди исследованных бандикот была выявлена строгая иерархия, место в которой определялось результатом драки[13].
Бенга́льская бандико́та , или малая бандикота (лат. Bandicota bengalensis) — грызун из рода бандикот подсемейства мышиных. Широко распространён в Южной и частично Юго-Восточной Азии. Практически во всех частях ареала — обычный синантропный зверь, хотя обитает и в дикой природе. Местами встречается в огромном количестве, нанося серьёзный вред сельскому хозяйству.
작은반디쿠트쥐 또는 작은도깨비쥐(Bandicota bengalensis)는 쥐과에 속하는 설치류의 일종이다.[2] 신드쌀쥐 또는 인도두더지쥐로도 알려져 있다. 남아시아에 서식하는 대형 쥐로 이름과 달리 반디쿠트와 관련은 없다. 몸길이는 꼬리를 포함하여 최대 40cm이며, 인도와 스리랑카에서 농경지 곡물을 해치는 해충으로 간주되고 있다. 공격을 할 때는 돼지처럼 킁킁거리는 소리를 낸다.