Martorn (Eryngium maritimum) är en art i martornssläktet och familjen flockblommiga växter.
Martorn är en flerårig havsstrandväxt som är blågrå, tornig och kan bli upp till sex decimeter hög. Dess blad är tjocka, handflikiga med uppåtböjda nerver som i bladkanten övergår i tornar. Bladen har även ett skyddande vaxöverdrag som ger ett visst skydd mot torka. Martorn blommar från juli till augusti med små blåaktiga blommor, som sitter samlade i nästan svepebladsomgivna huvuden. Även svepebladen hos denna växt har tornar i kanten. Foderbladen är långa och sitter kvar på frukten. Den står sig även över vintern då dess rötter sträcker sig långt ned i marken för att komma åt vatten. Martorn har en slående likhet med en tistel, men de egentliga tistlarna tillhör familjen korgblommiga växter.
Den förekommer oftast på havsstränder ovan högvattenlinjen, men ibland även på grusigare stränder, i Norden, runt Östersjön, på Brittiska öarna, i Västeuropa samt i Medelhavsområdet och runt Svarta havet. Denna art plus de andra nordiska arterna inom släktet är de enda som växer vid havet och martorn återfinns aldrig i inlandslokaler.
Den kan påträffas i sällsynta fall från Bohuslän, i Halland (vid Morups Tånge, juni 2016) till Gotland och Öland. Tidigare fanns den i sydvästra Blekinge. I Sverige är martorn sällsynt och är därför listad som starkt hotad (EN) på naturvårdsverkets rödlista över hotade arter i Sverige.
Martorn beskrevs första gången 1753 då Linné hittade arten på norra Öland. Han menade att de första späda skotten smakade sparris, var urindrivande och fungerade uppmuntrande.
Det vetenskapliga namnet Eryngium kommer av grekiskans eryngion som betyder getskägg och maritimum som kommer från latinets mare, som betyder hav, och syftar på artens förekomst vid havet.
Martorn kallas även kostertistel, manskraft, manstro, martorna, vanlig martorn eller äkta martorn.
Wikimedia Commons har media som rör Martorn.
Martorn (Eryngium maritimum) är en art i martornssläktet och familjen flockblommiga växter.
