Styltlöpare[2] (Himantopus himantopus) är en mycket långbent vadare. Den ingår i familjen Recurvirostridae som omfattar skärfläckor och andra arter av styltlöpare. Huruvida styltlöparen är en eller flera arter råder det inte konsensus kring.
Styltlöparen är en svartvit smäcker vadare med mycket långa ben, lång hals, spetsiga vingar och lång smal svart näbb. Som adult mäter styltlöpare 33–36 cm inklusive näbben som mäter 6,5 cm.[3] Dess ben är 14-17 cm.[3] I häckningsdräkt är benen rosaröda och vingovansidan helsvart medan kropp och stjärt är helvita.
Huvud och hals varierar från helvit, till vit med svart hätta, nacke och halsbaksida, där utbredning på det svarta varierar. De individer som har svart på halsen har oftast ett vitt parti som sträcker sig likt ett band över främre delen av ryggen. Ibland har de även ett rudimentärt öppet svart bröstband. Vingovansidan hos hanen har en grönaktig glans medan honan har en brunaktig ton som kontrasterar mot de svarta vingpennorna. Juvenila fåglar är grå istället för svarta och har en tydlig sandig ton på vingarna med ljusa fjäderbräm.[3]
Arten häckar i våtmarksområden, vid grunda sjöar och dammar. Flyttpopulationerna övervintrar ofta i kustbiotoper. Boplatsen placeras vid ett bart område i närheten av vatten. De häckar ofta i mindre grupper, ibland tillsammans med skärfläckor. De lever främst av insekter och kräftdjur som de plockar ifrån marken eller ur vattnet.
Taxonomin för styltlöparen är komplicerad och omdiskuterad. Tidigare omfattade ofta arten, utöver nominatformen, även taxonen australisk styltlöpare (leucocephalus) och amerikansk styltlöpare (mexicanus) och vissa auktoriteter låter fortfarande en eller flera av dessa ingå som underarter i nominatformen. Clements et al. 2016 delar upp gruppen i tre arter och erkänner tre underarter av amerikansk styltlöpare,[4] där de två taxonen melanurus och knudseni av vissa andra auktoriteter behandlas som goda arter och då bär trivialnamnen vitkronad styltlöpare och hawaiiansk styltlöpare. Sedan 2014 behandlar Birdlife International och IUCN återigen styltlöparen som en enda art.[1]
Nominatformen av styltlöpare omfattar även de föreslagna underarterna meridionalis och ceylonensis men dessa accepteras oftast inte utan arten behandlas istället som en monotypisk art, det vill säga att den inte delas upp i underarter.[4]
Nominatformen av styltlöparen häckar från Medelhavsregionen till Sydostasien och Taiwan, men även i Afrika söder om Sahara och på Madagaskar. Vissa populationer är flyttfåglar, generellt de nordligare häckningspopulationerna, och dessa flyttar vintertid till kustområden, medan häckningspopulationer i varmare områden generellt är stannfåglar eller kortflyttare. De nordvästliga poulationerna i Västeuropa övervintrar i Afrika. I östra Asien förekommer den bara lokalt som häckfågel men är mycket vanligare vintertid. Under andra hälften av 1900-talet har den även blivit vanligare vintertid på ögrupperna Marianerna och Saipan och under sent 1900-tal även börjat observeras på andra öar i västra Mikronesien.[5][6][7] I Europa, under vårflyttningen, är den en regelbunden gäst norr om sitt utbredningsområde och i sällsynta fall stannar den kvar på lokaler i Nordeuropa och häckar. Exempelvis häckade ett par i Storbritannien 1987.[8]
I Sverige är styltlöparen en oregelbunden och inte alltid årlig gäst, men 1998 sågs den vid hela fem tillfällen. Nästan alla fynd har gjorts söder om Dalälven, förutom i juli 2000 när två individer sågs sträckande i Holmsunds skärgård i Västerbotten. Sammanlagt har 27 fynd av 31 individer gjorts till och med 2014.[9]
Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar arten som livskraftig, men inkluderar även australisk, amerikansk och vitkronad styltlöpare i bedömningen.[1] Denna sammanlagda världspopulation uppskattas till mellan 450.000 och 780.000 individer, varav 53.900-75.700 par tros häcka i Europa.
Styltlöpare (Himantopus himantopus) är en mycket långbent vadare. Den ingår i familjen Recurvirostridae som omfattar skärfläckor och andra arter av styltlöpare. Huruvida styltlöparen är en eller flera arter råder det inte konsensus kring.