nomes no trilho de navegação
La musaranya de musell llarg (Sorex longirostris)[1] és una espècie de musaranya que no es troba en perill d'extinció.
La musaranya de musell llarg (Sorex longirostris) és una espècie de musaranya que no es troba en perill d'extinció.
Die Südöstliche Spitzmaus (Sorex longirostris) ist ein in Nordamerika lebender Insektenfresser (Eulipotyphla) aus der Familie der Spitzmäuse (Soricidae).
Die Südöstliche Spitzmaus ist eine kleine Spitzmaus mit langer, spitzer Schnauze und kleinen Augen und Ohren. Das Fell ist oberseits kurz, rötlich grau bis dunkelgrau, unterseits schwarzgrau gefärbt. Die Gesamtlänge der Tiere beträgt 68 bis 110 Millimeter, wobei der Schwanz 26 bis 33 Millimeter lang ist. Sie wiegen zwischen zwei und sechs Gramm. Die Zahnformel lautet I3/1-C1/1-P3/1-M3/3 = 32.[1]
Im Gegensatz zu verwandten Rotzahnspitzmaus-Arten hat die Südöstliche Spitzmaus kleinere dritte und fünfte einhöckrige (unikuspid) Zähne.[1]
Die Südöstliche Spitzmaus kommt mit mehreren Unterarten in den südöstlichen Vereinigten Staaten verbreitet vor. Ihre Reichweite erstreckt sich von Maryland bis nach Florida und setzt sich Richtung Westen bis nach Oklahoma fort. Sie bewohnt in erster Linie strauchige Wiesen und Wälder sowie Sumpfgebiete.
Südöstliche Spitzmäuse sind zu jeder Tageszeit aktiv, ihre Aktivitäten sind jedoch auf kurze Zeiträume beschränkt. Die Tiere bewohnen einen nestähnlichen Bau, der bevorzugt unter verrottenden Baumstämmen in der Nähe von Wasser angelegt wird und mit Moos, Gras und trockenen Blättern ausgepolstert wird.
Die Brutzeit der Südöstlichen Spitzmaus erstreckt sich von März bis Oktober. Weibchen haben üblicherweise mindestens zwei Würfe pro Jahr. Ihr erster Wurf wird in der Regel im März oder April geboren, jedoch kommt es häufig vor, dass die Jungen aufgrund des kalten Wetters dann nicht überleben.[1] Im Durchschnitt besteht ein Wurf aus vier Jungtieren, bei einem Variationsbereich zwischen zwei und sechs. Die Jungen werden nach einer Tragzeit von etwa 18 Tagen blind, taub und nackt geboren. Nach ca. fünf bis sechs Wochen werden sie entwöhnt.[1]
Südöstliche Spitzmäuse ernähren sich nahezu ausschließlich von Wirbellosen (Evertebrata), beispielsweise von Spinnentieren (Arachnida), Tausendfüßern (Myriapoda), Käfern (Coleoptera), Schmetterlingslarven, Grillen (Gryllidae), Schnecken (Gastropoda) und Würmern. Pflanzliche Stoffe werden nur selten als Ergänzung angenommen. Da die Tiere einen hohen Stoffwechselbedarf haben, benötigen sie jeden Tag mindestens 50 % ihres eigenen Körpergewichts an Nahrung.[1]
Die Südöstliche Spitzmaus hat viele Fressfeinde. Dazu zählt in erster Linie die Wassermokassinotter (Agkistrodon piscivorus).[1] Weitere Fressfeinde sind Eulen (Strigiformes), Opossums (Didelphis), Füchse (Vulpini), Wiesel (Mustela) und Skunks (Mephitidae) sowie Hauskatzen (Felis catus) und Haushunde (Canis lupus familiaris). Die Tatsache, dass viele tote Spitzmäuse in Wäldern und auf Straßen gefunden werden, lässt darauf schließen, dass viele Raubtiere die Tiere zwar töten, sie anschließend jedoch nicht fressen, wahrscheinlich wegen des schlechten Geschmacks, der auf Moschus-ähnliche Sekrete zurückzuführen ist, die sie aus Drüsen abgeben.[2]
Die vornehmlich im Great Dismal Swamp lebende Unterart Sorex longirostris fisheri wurde zeitweise als bedrohte Art im Endangered Species Act of 1973 geführt. Neue Daten belegen jedoch, dass sie wesentlich weiter verbreitet ist, als bisher angenommen. Sie bewohnt eine große Vielfalt von Lebensräumen, ist genetisch sicher[2] und wird demzufolge, ebenso wie die Nominatform von der Weltnaturschutzorganisation IUCN als „Least Concern = nicht gefährdet“ geführt.[3]
Die Südöstliche Spitzmaus (Sorex longirostris) ist ein in Nordamerika lebender Insektenfresser (Eulipotyphla) aus der Familie der Spitzmäuse (Soricidae).
The southeastern shrew (Sorex longirostris) is a species of mammal in the family Soricidae. It is found in the southeastern United States.[2]
The southeastern shrew (Sorex longirostris) is reddish-brown above on its back, head area while the shrew is grayish below in the abdomen area. The shrew's long tail is vaguely bi-colored, with dark and light brown as the color. The southeastern shrew is slightly smaller and more reddish than the masked shrew, which looks very similar to the southeastern shrew. Shrews possess lengthy pointed snouts, tiny eyes and ears. Their hearing and smell are very acute. The tips of the incisor teeth are dark chestnut in color. The pigmentation on the tip of their teeth is caused by deposition of iron in the outer pigmented teeth. It weighs in at 0.11-0.14 ounces and has an approximate total length of 2-4 inches. Their lifespan in the wild is rarely more than a year, but they can live as long as 18 or 19 months.[3]
There are three subspecies of the southeastern shrew, distinguished by their varying sizes:[4]
The breeding season takes place from March–October and 1 to 2 litters is produced with 1-6 young per litter. The nests are composed of leafy material and fine grasses and are often found in rotting logs.
The southeastern shrew is active during the day and night, usually hunting for insects to eat. They make a chipping noise that can be heard occasionally. Southeastern shrews are active, spending most of their time in the burrows of other animals and rooting beneath the leaf litter feeding on the forest floor.[6]
The habitat for the southeastern shrews include forests and woodlands, scrub, shrub and brushlands, meadows and fields, swamps, marshes, and bogs. Their habitat ranges from fields to forests, but southeastern shrews prefer areas in early stages of succession and disturbed areas such as cultivated and abandoned fields with dense ground cover of Lonicera spp. (honeysuckles), grasses, and herbs.[7] Southeastern shrews are active both day and night, spending most of their time in the burrows of other animals and rooting beneath the leaf litter on the forest floor. The shrews have a population density of 12 individuals per acre.[8]
The southeastern shrew has a diet consisting primarily of spiders, as well as the larvae of butterflies, moths, slugs, and beetles; the species is also known to consume plants and centipedes.[9]
Known predators of the southeastern shrew are opossums;[4][10] owls,[4] including barn and barred owls;[10] snakes;[4] hooded mergansers;[10] domestic cats (see cat predation on wildlife);[10][4] and domestic dogs.[4]
The southeastern shrew (Sorex longirostris) is a species of mammal in the family Soricidae. It is found in the southeastern United States.
Sorex longirostris Sorex generoko animalia da. Lehen Insectivora edo Soricomorpha deitzen zen taldearen barruan daude. Gaur egun Lipotyphla deitzen den taldearen barruko Soricinae azpifamilia eta Soricidae familian sailkatuta dago.
Sorex longirostris Sorex generoko animalia da. Lehen Insectivora edo Soricomorpha deitzen zen taldearen barruan daude. Gaur egun Lipotyphla deitzen den taldearen barruko Soricinae azpifamilia eta Soricidae familian sailkatuta dago.
De zuidoostelijke spitsmuis (Sorex longirostris) is een zoogdier uit de familie van de spitsmuizen (Soricidae). De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door Bachman in 1837.
De soort komt voor in de Verenigde Staten.
Bronnen, noten en/of referentiesDe zuidoostelijke spitsmuis (Sorex longirostris) is een zoogdier uit de familie van de spitsmuizen (Soricidae). De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door Bachman in 1837.
Sorex longirostris[2][3][4][5][6][7] är en däggdjursart som beskrevs av John Bachman 1837. Sorex longirostris ingår i släktet Sorex och familjen näbbmöss.[8][9] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]
Arten blir med svans 68 till 94 mm lång och svanslängden är 24 till 37 mm. Näbbmusen har 8 till 11mm långa bakfötter som är utrustade med cirka 1 mm långa klor. Vikten är 2,0 till 5,8 g. Sorex longirostris har gråbrun päls på ovansidan och mera brunaktig till kanelbrun päls på undersidan. Mellan framtänderna och kindtänderna förekommer i överkäken fyra eller fem tänder med en enkel spets.[10]
Denna näbbmus förekommer i östra USA från östra Oklahoma till Maryland och centrala Florida. Arten föredrar fuktiga områden med tät växtlighet på marken. Den hittas bland annat i träskmarker, i buskskogar och i marskland. Näbbmusen besöker även jordbruksmark.[1]
Sorex longirostris äter olika ryggradslösa djur som insektslarver, spindlar och snäckor samt några växtdelar. Honor kan ha upp till tre kullar mellan april och oktober. Dräktigheten varar cirka tre veckor och sedan föds upp till 6 ungar, oftast 4. Individerna är främst nattaktiva men de kan även på dagen leta efter föda.[1]
Arten jagas av ugglor och tamkatten.[1] Boet där ungarna föds byggs ofta av blad och göms under en gren som ligger på marken.[10]
Arten delas in i följande underarter:[8]
Wikimedia Commons har media som rör Sorex longirostris.
Wikispecies har information om Sorex longirostris.
Sorex longirostris är en däggdjursart som beskrevs av John Bachman 1837. Sorex longirostris ingår i släktet Sorex och familjen näbbmöss. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.
Arten blir med svans 68 till 94 mm lång och svanslängden är 24 till 37 mm. Näbbmusen har 8 till 11mm långa bakfötter som är utrustade med cirka 1 mm långa klor. Vikten är 2,0 till 5,8 g. Sorex longirostris har gråbrun päls på ovansidan och mera brunaktig till kanelbrun päls på undersidan. Mellan framtänderna och kindtänderna förekommer i överkäken fyra eller fem tänder med en enkel spets.
Denna näbbmus förekommer i östra USA från östra Oklahoma till Maryland och centrala Florida. Arten föredrar fuktiga områden med tät växtlighet på marken. Den hittas bland annat i träskmarker, i buskskogar och i marskland. Näbbmusen besöker även jordbruksmark.
Sorex longirostris äter olika ryggradslösa djur som insektslarver, spindlar och snäckor samt några växtdelar. Honor kan ha upp till tre kullar mellan april och oktober. Dräktigheten varar cirka tre veckor och sedan föds upp till 6 ungar, oftast 4. Individerna är främst nattaktiva men de kan även på dagen leta efter föda.
Arten jagas av ugglor och tamkatten. Boet där ungarna föds byggs ofta av blad och göms under en gren som ligger på marken.
Результати вимірів 270 зразків з Алабами та Джорджії: повна довжина 68—94 мм, хвіст 24—37 мм, задні ступні 9—12 мм, вага 3—4 гр.
Країни проживання: США (Алабама, Арканзас, Флорида, Джорджія, Іллінойс, Індіана, Кентуккі, Луїзіана, Меріленд, Міссурі, Північна Кароліна, Південна Кароліна, Теннессі, Вірджинія, Західна Вірджинія). Він знаходиться в різних місцях проживання, починаючи від боліт і вологих лісів до гірських чагарників або лісистої місцевості, мабуть воліє вологі місця, як правило, межує з болотами і річками, і найчастіше асоціюється з важким ґрунтовим покривом.
S. longirostris харчується дрібними безхребетними, зокрема павуками, гусеницями, слимаками та равликами, цвіркунами, жуками і багатоніжками; також деяким вегетативним матеріалом. Найбільш часті хижаки включають сов і домашніх кішок. В основному нічний вид, однак, також активний удень.
Молодь народжується з квітня по жовтень. Розмір виводку 1—6 (в середньому близько чотирьох), і є від 1 до 3 приплодів на рік. Вагітність, ймовірно, триває два-три тижні.
Немає великих загроз для цього дуже поширеного виду. Зустрічається в охоронних районах по всьому ареалу.
Sorex longirostris là một loài động vật có vú trong họ Chuột chù, bộ Soricomorpha. Loài này được Bachman mô tả năm 1837.[2]
Phương tiện liên quan tới Sorex longirostris tại Wikimedia Commons
Bài viết liên quan đến họ Chuột chù này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Sorex longirostris là một loài động vật có vú trong họ Chuột chù, bộ Soricomorpha. Loài này được Bachman mô tả năm 1837.
남동부뒤쥐(Sorex longirostris)는 땃쥐과에 속하는 포유류의 일종이다.[2] 미국 남동부 지역에서 발견된다.[1]
