El salsifí, barbeta o barba de cabra (Tragopogon porrifolius) és una planta silvestre i conreada de la família de les asteràcies, molt semblant a l'escurçonera de nap (Scorzonera hispanica), amb la qual sovint es confon. Les dues plantes tenen l'origen a la regió mediterrània.
Planta bianual, el primer any fa una roseta de fulles llargues, primes i acuminades de color glauc. El segon any floreix fent un capítol de flors ligulades i vistoses de color porpra. Fructifica en aquenis dotats d'un papus de pèls plomosos que jusifiquen el nom científic Tragopogon que en grec significa «barba de cabra», mentre que el nom de l'espècie, porrifolius, significa «fulles de porro» en llatí. L'arrel fa uns 30 cm de llarg i el seu interior és d'un color groc blanquinós cosa que la diferencia de l'escurçonera que és d'arrel blanca en l'interior.
Està en decadència actualment, ja que es prefereix l'escurçonera. Es sembra directament a la tardor o primavera, els primers dies després de néixer és molt delicada pel que fa a competència amb les males herbes. Li agraden les terres corrents en la regió mediterrània és a dir més aviat bàsiques amb bon contingut en calç. Les arrels són delicades d'arrencar, ja que els mercats les volen senceres i són bastant llargues.
Molt típica de la cuina francesa. Té un gust especial, com d'ostra. Es fa servir en sopes, amanides i plats guisats. Conté inulina en lloc de midó. Alt contingut en calci, ferro i vitamina C.
En altres projectes de Wikimedia: Commons ViquiespèciesEl salsifí, barbeta o barba de cabra (Tragopogon porrifolius) és una planta silvestre i conreada de la família de les asteràcies, molt semblant a l'escurçonera de nap (Scorzonera hispanica), amb la qual sovint es confon. Les dues plantes tenen l'origen a la regió mediterrània.
Planhigyn blodeuol o deulu llygad y dydd a blodyn haul ydy Barf-yr-afr gochlas sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Asteraceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Tragopogon porrifolius a'r enw Saesneg yw Salsify.[1] Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Barf yr Afr Gochlas, Barf yr Afr Geninddail.
Daw'r gair "Asteraceae", sef yr enw ar y teulu hwn, o'r gair 'Aster', y genws mwyaf lluosog o'r teulu - ac sy'n tarddu o'r gair Groeg ἀστήρ, sef 'seren'.
Planhigyn blodeuol o deulu llygad y dydd a blodyn haul ydy Barf-yr-afr gochlas sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Asteraceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Tragopogon porrifolius a'r enw Saesneg yw Salsify. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Barf yr Afr Gochlas, Barf yr Afr Geninddail.
Daw'r gair "Asteraceae", sef yr enw ar y teulu hwn, o'r gair 'Aster', y genws mwyaf lluosog o'r teulu - ac sy'n tarddu o'r gair Groeg ἀστήρ, sef 'seren'.
Die Haferwurzel (Tragopogon porrifolius), auch Purpur-Bocksbart, Habermark oder Austernpflanze, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Bocksbärte (Tragopogon) innerhalb der Familie der Korbblütler (Asteraceae). Die Nutzpflanze Haferwurzel kommt ursprünglich aus dem Mittelmeerraum, wo sie seit der Antike als Gemüse verwendet wurde.
Die Haferwurzel ist eine ein- bis zweijährige krautige Pflanze, die Wuchshöhen von 60 bis 120 Zentimetern erreicht. Die Stängel sind meist unverzweigt und die Blätter schmal. Auf diese Gestalt bezieht sich der zweite Teil des botanischen Namens. Porri ist die lateinische Bezeichnung für Lauch und folium steht für das Blatt einer Pflanze. Die Haferwurzel bildet bis zu 30 Zentimeter lange Pfahlwurzeln und enthält Milchsaft. Wie bei anderen Bocksbart-Arten unterliegt die Haferwurzel einer circadianen Rhythmik, tagesperiodischen Bewegungen, die Blüten öffnen sich bei ihr am Morgen und schließen sich um die Mittagszeit.
Die Blütezeit der Haferwurzel ist im Juni und Juli. Die Stängel tragen meist mehrere Blütenkörbe. Die Korbstiele sind gegen den Korb zu stark verdickt. Die Hüllblätter überragen die Zungenblüten meist. Die Zungenblüten sind trüb-purpurfarben bis purpurlila gefärbt.
Die Früchte sind Achänen und inklusive Schnabel 40 bis 55 Millimeter lang. Sie bilden einen Pappus.
Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 12.[1]
Die Haferwurzel ist mit ihrer Wildform Tragopogon porrifolius subsp. eriospermus im Mittelmeerraum heimisch. In Mitteleuropa wird die Kulturform Tragopogon porrifolius subsp. porrifolius angebaut und kommt sehr selten verwildert vor (Burgenland, Zürcher Unterland, Wien, Oberösterreich). Die Wildform ist urwüchsig in ostmediterranen Gesellschaften des Verbands Alopecurion utriculati aus der Ordnung Arrhenatheretalia.[1]
Die Erstveröffentlichung von Tragopogon porrifolius erfolgte durch Carl von Linné.[2]
Man kann folgende Unterarten unterscheiden:[2]
Die Haferwurzel wird vorwiegend als Wurzelgemüse verwendet, aber auch die Blätter lassen sich als Salat oder Spinat zubereiten. Die süßlich schmeckende, milchsafthaltige „Wurzel“, deren Geschmack an Austern erinnern soll, ist sehr nahrhaft, was auch ein alemannisches Sprichwort besagt: „Habermark macht d’ Bube stark“. Die Pfahlwurzeln werden im Herbst des ersten Jahres geerntet, geschält und anschließend gedünstet, gebraten oder frittiert. Sie können auch über den Winter eingemietet werden.[4]
Albertus Magnus, der die Haferwurzel im 13. Jahrhundert erstmals erwähnte,[5] identifizierte sie mit der biblischen Rose von Scharon.[6] Die Haferwurzel wurde seit dem 16. Jahrhundert in Mitteleuropa angebaut. Mit der Zeit wurde sie jedoch von der ähnlich schmeckenden Schwarzwurzel beinahe vollständig verdrängt.[4]
Die Haferwurzel (Tragopogon porrifolius), auch Purpur-Bocksbart, Habermark oder Austernpflanze, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Bocksbärte (Tragopogon) innerhalb der Familie der Korbblütler (Asteraceae). Die Nutzpflanze Haferwurzel kommt ursprünglich aus dem Mittelmeerraum, wo sie seit der Antike als Gemüse verwendet wurde.
Το λαγόχορτο (επιστ. ονομ.: Tragopogon porrifolius – Τραγοπώγων ο πρασόφυλλος) είναι μονοετές, διετές ή πολυετές καλλωπιστικό φυτό το οποίο ανήκει στην οικογένεια των Συνθέτων. Το φυτό είναι ιθαγενές στην περιοχή της Μεσογείου αλλά έχει εισαχθεί επιτυχημένα και σε άλλες περιοχές. Τα φύλλα και οι ρίζες του είναι εδώδιμες. Αποκαλείται επίσης «γένια του λαγού», «λαγομούστακα», «λαγονούρι», «σκούλος» και «γένια του τράγου».[2][3]
Το φυτό φτάνει σε ύψος μεταξύ 30-120 εκατοστών και οι ρίζες του είναι λευκές, σαρκώδεις και συνήθως διακλαδίζονται, σχηματίζοντας ριζώματα. Έχει ένα κεντρικό βλαστό, ο οποίος είναι συνήθως χωρίς διακλαδώσεις, που περιέχει ελαφρά πικρό, γαλακτώδη χυμό. Τα φύλλα του είναι ανοιχτοπράσινα, στενόμακρα και λογχοειδή, με βαθιά αυλάκωση στο μέσο.
Τα άνθη του έχουν διάμετρο περίπου πέντε εκατοστά και περιβάλλονται από οκτώ πράσινα μακρόστενα βράκτια, τα οποία είναι μακρύτερα από τα πέταλα. Έχουν ελαφρώς μωβ χρώμα. Είναι ερμαφρόδιτα και η επικονίαση γίνεται από έντομα. Τα άνθη είναι χαρακτηριστικά διότι ανοίγουν μόνο τις πρωινές ώρες και κλείνουν μετά το μεσημέρι.[3] Ο καρπός είναι αχαίνιο με μήκος τέσσερα εκατοστά και αυλακωτή επιφάνεια το οποίο φέρει μακριές τρίχες (πάππος).
Οι βλαστοί και τα φύλλα του τρώγονται βρασμένα μαζί με άλλα χόρτα ως σαλάτα ή χρησιμοποιούνται σε μείγματα για χορτόπιτες. Η γεύση του είναι ελαφρώς πικρή. Η ρίζα τρώγεται και σκέτη. Χρησιμοποιείται επίσης ως διουρητικό και καθαρτικό. Έγχυμά του χορηγείται σε αρθρίτιδες, ρευματισμούς και παθήσεις του δέρματος.[3] Το φυτό καλλιεργείται στην Ευρώπη από τον 15ο και 16ο αιώνα μέχρι σήμερα για τη ρίζα του, ενώ πιθανόν στην Ελλάδα και στην Ιταλία καλλιεργείται από την αρχαιότητα. Καλλιεργείται επίσης στη Χιλή και την Ινδία.[4]
Το λαγόχορτο (επιστ. ονομ.: Tragopogon porrifolius – Τραγοπώγων ο πρασόφυλλος) είναι μονοετές, διετές ή πολυετές καλλωπιστικό φυτό το οποίο ανήκει στην οικογένεια των Συνθέτων. Το φυτό είναι ιθαγενές στην περιοχή της Μεσογείου αλλά έχει εισαχθεί επιτυχημένα και σε άλλες περιοχές. Τα φύλλα και οι ρίζες του είναι εδώδιμες. Αποκαλείται επίσης «γένια του λαγού», «λαγομούστακα», «λαγονούρι», «σκούλος» και «γένια του τράγου».
Tragopogon porrifolius is a plant cultivated for its ornamental flower and edible root. It also grows wild in many places and is one of the most widely known species of the salsify genus, Tragopogon. It is commonly known as purple or common salsify, oyster plant, vegetable oyster, Jerusalem star,[3] Jack go to bed,[4] or simply salsify (although these last two names are also applied to other species).
The Latin specific epithet porrifolius means "with leaves like leek" (Allium porrum).[5]
Tragopogon porrifolius is a common biennial wildflower, native to southeast Europe and north Africa,[6] but introduced elsewhere, for example, into the British Isles (mainly in central and southern England),[7] other parts of northern Europe, North America and southern Africa, and in Australia. In the United States, it is now found growing wild in almost every state, including Hawaii, except in the extreme south-east.
The plant grows to around 1.2 m (4 ft) in height.[8] As with other Tragopogon species, its stem is largely unbranched and the leaves are somewhat grasslike. It exudes a milky juice from the stems. The taproots can become 15–30 cm (6–11+3⁄4 in) long and 2–5 cm (3⁄4–2 in) thick.[6]
In the UK it flowers from May to September, but in warmer areas such as California it can be found in bloom from April. The flower head is about 5 cm (2 in) across and each is surrounded by green bracts which are longer than the petals (technically, the ligules of the ray flowers). The flowers are like that of Tragopogon pratensis, but are larger and dull purple, 3–5 cm (1+1⁄4–2 in) across. The flowers are hermaphroditic and pollination is by insects.
The fruits are beaked achenes, rod-shaped with light ribs. They have hairs at one end that facilitate wind dispersal.[9] The achenes are 10–17 mm long and 1–3 mm wide without counting the beak, which is up to 55 mm in length.[6] When the fruits are formed fully, the hairs from the fruits give the appearance of a ball of fluff which gives the plant its name "goatsbeard".[10]
The root and the young shoots of T. porrifolius can be eaten (after being boiled).[11] The freshly grown leaves can be eaten cooked or raw.[6][10] Historically, the plant was cultivated for that purpose; it is mentioned by classical authors such as Pliny the Elder. Cultivation in Europe began in the 16th century in France and Italy. In the United Kingdom it was initially grown for its flower and later became a mildly popular vegetable in the 18th century but then declined in popularity. Presently the root is cultivated and eaten most frequently in France, Germany, Italy and Russia. However, in modern times it has tended to be replaced by Spanish salsify (Scorzonera hispanica) as a cultivated crop.
Cultivated varieties include 'White French', 'Gian French',[4] 'Mammoth Sandwich Island',[12][13] 'Improved Mammoth Sandwich Island', 'Blauetikett',[4] and 'Lüthy';[4] they are generally characterised by larger or better-shaped roots. To maintain the purity of the cultivar a distance of 500 ft (150 m) has to be met. When T. porrifolius is grown for seed, it is harvested in the second season from midsummer to early autumn to select for bolt resistance.[6] The root becomes discoloured and spoils quickly if broken, which can easily happen since it is difficult to remove from the soil without damage.
Salsify is grown similarly to other root vegetables like parsnip and carrots and thus require similar attention.[13][14] Sowing can be done in late summer or early winter[13] to foster an early growth.[12] Planting can also be done in early spring about 100 days before the first frosts in a well prepared soil, preferably a loam or silt-loam.[14] It should be done at the depth of 1.3 to 2 cm. Spacing between rows should be around 45 to 60 cm and the seeds should be separated by 3 cm approximately. This represent 12 g of seeds per 10 m of row for the cultivar 'Mammoth Sandwich Island'. A thinning to 5 cm between the plants is needed when the seedlings reach 5 cm.[13] T. porrifolius needs deep and loose soils which are not too dry for a good development of the taproot. Stony or waterlogged soils have negative effects on yields and hamper harvesting. Other root crops, legumes and cereals have been mentioned as possible preculture. T. porrifolius is a moderate feeder, therefore the application of fresh manure does not benefit yields. During the main growing period a good water supply prevents potential branching of the taproot.[15]
There are no specific requirements known for the cultivation of T. porrifolius, but they have been successfully cultivated in temperate climate zones.[9] The seedlings need a temperature of 8–16 °C to germinate and the plant will freeze between −1.1 and −1.6 °C. T. porrifolius can cope with low temperatures and is not injured by light freezing.[15][16]
The seeds need 8–10 days of germination time. T. porrifolius is a biennial plant. In the first year only the vegetative parts of the plant are developed. In autumn, the energy is stored in the root system, which is depending on the variety more or less branched. In the second season the generative purple flowers evolve.[15] They bloom from early to mid summer.[9]
The taproots are usually harvested from late autumn onwards (later than October in the Northern Hemisphere) and during winter. Harvesting after a frost is favoured to improve the taste of the root. After flowering, the taproot becomes stringy and inedible.[15] The taproots can be stored in traditional clamps although refrigerated storage has been recommended at 0 °C and 90–95% relative humidity for 2–4 months.[9][16]
Few pests or diseases affect T. porrifolius. White rust (Albugo tragopogonis) is the most common disease of T. porrifolius. Closely related wild species (e.g. Tragopogon pratensis), black salsify (Scorzonera hispanica), gerbera (Gerbera) and sunflower (Helianthus annuus) are also found to be hosts of this fungus. At an early stage chlorotic spotting is visible on leaves and stems. These develop during the course of disease into small white blisters.
Occasional problems are reported with rust diseases caused by Puccinia hystericum, Puccinia jackyana and Puccinia scorzonera.[17] Mulching with oats and the use of spring vetch (Vicia sativa) or blue tansy (Phacelia tanacetifolia) as cover crops reduces the number of fungi infecting seedlings and roots. The following fungi have been isolated from T. porrifolius seedlings and roots: Alternaria alternata, Fusarium culmorum, Fusarium oxysporum, Penicillium spp., Rhizoctonia solani and Sclerotinia sclerotiorum.[18]
When the rows are planted too close together, powdery mildew (Erysiphe cichoriacearum) can affect the plants.[16]
When the roots are left in the ground over winter, mice and voles may nibble them.[16]
A latex derived from the root can be used as a chewing gum.
The plant is edible,[19] but the roots and leaves are most palatable when collected before the flower stalk is produced.[20] The root is noted for having a mild taste when uncooked, described as like asparagus or oysters, from which the plant derives its alternative name of oyster plant. The outer layers can be scraped off, with the root dipped in cold water to preserve its colour.[20] If too tough for eating, they can be boiled with a pinch of baking soda and a change of water.[20] Raw young roots can be grated for use in salads, but older roots are better cooked. They can be added to soups, stews or stir-fries. Salsify purée (alone or including potato) is recommended with fish.[21]
The flowering shoots can be used like asparagus, either raw or cooked and the flowers can be added to salad, while the sprouted seeds can be used in salads or sandwiches.
Raw salsify is 77% water, 19% carbohydrates, 3% protein and contains negligible fat (table). In a 100 gram reference amount, raw salsify supplies 82 calories and moderate contents of riboflavin, vitamin B6, vitamin C, manganese and phosphorus.
Tragopogon porrifolius contains polyphenol phytochemicals which are under preliminary research for their potential biological effects.[22] Tragopogon species are being studied at the biochemical level for their novel enzyme forms and genetic polymorphism.[23]
Tragopogon porrifolius is a plant cultivated for its ornamental flower and edible root. It also grows wild in many places and is one of the most widely known species of the salsify genus, Tragopogon. It is commonly known as purple or common salsify, oyster plant, vegetable oyster, Jerusalem star, Jack go to bed, or simply salsify (although these last two names are also applied to other species).
The Latin specific epithet porrifolius means "with leaves like leek" (Allium porrum).
Tragopogo (Tragopogon porrifolius), estas utilplanto el la familio de la Asteracoj (Asteraceae). La planto originas el la mediteranea regiono, kie ĝi estas uzata ekde la grek-romia antikvo kiel legomo.
Tragopogo estas unu- ĝis dujara planto, kiu forma ĝis 30 cm longajn pivotradikojn. La planto altenkreskas 60 ĝis 120 cm. La tigo portas plurajn kapituloj. La pedunkloj estas tre dikiĝintaj direkte al la kapitulo. La involukrofolioj estas pli grandaj ol la langetfloroj. La langetfloroj estas obtuze purburaj ĝis lilaj. la planto flora de junio ĝis julio. La fruktoj longas ĝis 40 ĝis 55 mm.
La tragofago hejmiĝas kun ĝia sovaĝa formo Tragopogon porrifolius subsp. australis en la mediteranea regiono. En Mezeŭropo oni kultivas la kulturformon Tragopogon porrifolius subsp. porrifolius.
La tragfago estas precipe uzata kiel radiklegomo, sed ankaŭ la folioj povas esti manĝataj kiel salato aŭ spinaco. La dolĉece gustumanta radiko, kies gusto similas al la gusto de ostroj kaj estas tre nutraĵhava. la pilvotradikoj estas rikoltataj aŭtune de la unua jaro. Ili pvas esti stokeblaj dum la vintro.[1]
La nutraĵenhavo de 100 gramoj de la freŝa radiko havas :
energia enhavo 82 kcal / 345 kJ karbonhidratoj 16 gram proteino 1,4 gram graso 0,2 gram Vitamino C 10 mg Vitamino B1 0,04 mg Vitamino B2 0,04 mg Nikotin-acideo 0,3 mg kalcio 48 mg fero 1,4 mgAlbertus Magnus enciis la unuan fojon tiun planton en la 13a jarcento,[2] Li identigis ĝin kun la bibla rozo de Ŝarono.[3] la planto estis kultivata ekde la 16a jarcento en Mezeŭropo. Dum la tempo ĝi esta anstataŭigita de la simile gusta skorzonero.[1]
Tragopogo (Tragopogon porrifolius), estas utilplanto el la familio de la Asteracoj (Asteraceae). La planto originas el la mediteranea regiono, kie ĝi estas uzata ekde la grek-romia antikvo kiel legomo.
Tragopogon porrifolius, conocido comúnmente como salsifí o barba cabruna, entre otros, es una especie de planta herbácea del género Tragopogon de la familia de las asteráceas.
Se trata de una planta herbácea anual, bienal o perenne con el tallo erecto, glabro o algo tomentoso, simple o parcialmente ramificado y que puede medir desde 30-40 cm hasta 1,5 m de altura. Tiene una raíz robusta y largamente cónica comestible. Las hojas basales —no organizadas en roseta— y caulinares, semi-amplexicaules y de forma linear a lanceolada, miden 15-40 cm de largo por medio centímetro de ancho y tienen los márgenes a menudo ondulados y el ápice acuminado; pueden ser glabras o tomentosa-lanudas. Los capítulos, soportados por un pedúnculo apicalmente hinchado, son usualmente solitarios y su involucro, de 4-5 cm en la antesis hasta 8 cm en la fructificación, está constituido por 7-8 brácteas lineares glabras de 3-4 cm de largo. Rodean un receptáculo desnudo que soporta una 85-110 lígulas de color violeta-purpúreo, a veces amarillas en su base, y con el tubo apicalmente peludo. Dichas lígulas engendran cipselas fusiformes, algo curvadas, con el cuerpo ornamentado por 10 costillas más o menos tuberculadas acabadas en un largo y fino pico acostillado, liso y apicalmente inflado en un disco tomentoso que soporta un vilano persistente de pelos fina y densamente plumosos.[1]
Es una especie nativa de Europa mediterránea occidental y meridional —incluidas sus islas (Baleares, Córcega y Cerdeña)— así como de África del Norte extendiéndose hasta más allá de Pakistán. Ha sido introducida y se ha naturalizado, e incluso cultivada, en Europa central y septentrional; en África del sur, Norteamérica, el Cono sur (Argentina, Chile, donde se cultiva localmente)[2]9, Australia y Nueva Zelanda.[3][1]
Como todas las especies del género, crece en prados y praderas algo soleados y suelos nitrificados, pero en sitios más secos que los donde crece Tragopogon pratensis y menos soleados que los donde vive Tragopogon dubius.[4]
Florece y fructifica de mayo hasta agosto.[1]
En la península ibérica se encuentra dispersa en todo el territorio, excepto en Portugal, donde escasea. Está también presente en las Islas Baleares y las Islas Canarias; en estas últimas, es dudoso que sea nativa.[5][3]
La especie ha sido descrita originalmente como Tragopogon Porri folio por Joseph Pitton de Tournefort en Institutiones Rei Herbariae, vol. 1, p. 477 en el año 1700[4] y ha sido ulteriormente validada por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum, vol. 2, p. 789 en 1753 [6] como Tragopogon porrifolium, sin indicación de locus typicus.[7]
Es la especie tipo del género Tragopogon; su lectotipo fue designado en 1992 por Consuelo Díaz de Guardia y Gabriel Blanca a partir de un ejemplar del Herbario de Joachim Burser (1583-1639) conservado en la Universidad de Uppsala (Suecia), debido a que el espécimen del herbario del propio Linneo no es válido para conservarlo como tipo.[12]
Todos los otros taxones infraespecíficos descritos son meras sinonimías.[13]
Linneo había ya obtenido artificialmente en 1759 híbridos entre Tragopogon pratensis y Tragopogon porrifolius con lígulas de color purpuráceo y de bases amarillas.[18] Este híbrido fue encontrado ulteriormente en estado natural, primero en Suecia (Tragopogon porrifolio-pratensis Gosselm), luego en el oeste y centro de Francia y descrito entonces por Georges Rouy como Tragopogon × mirabilis,[19] a veces citado[13] como T. × mirabile.
La especie, introducida en Estados Unidos donde se volvió maleza invasora, ha dado lugar a un híbrido alopoliploide (2n=24) fértil endémico de zonas limitadas de Estados Unidos (Estados de Washington y de Idaho): Tragopogon mirus (Tragopogon dubius × Tragopogon porrifolius).[20]
También en Estados Unidos (Estado de Maryland) se ha descrito otro híbrido fértil de parientes europeos introducidos/naturalizados: Tragopogon × neohybridus Farw., nacido del cruce de Tragopogon porrifolius y Tragopogon pratensis var. tortilis, y que presenta lígulas de un color Rojo Neutro correspondiente exactamente a la mezcla, artificial, de los colores básicos de las especies progenitoras (Amarillo Limón y Purpureo Lavanda Claro), determinados los 3 colores según la escala cromática en vigor en Estados Unidos en la época de la descripción (Color standards and color nomenclature de Robert Ridgway, 1912 [21]).[22]
Tragopogon porrifolius, conocido comúnmente como salsifí o barba cabruna, entre otros, es una especie de planta herbácea del género Tragopogon de la familia de las asteráceas.
Terebuzua edo Salsifia (Tragopon porrifolius) Asteraceae familiako, Tragopon generoko, landare belarkara da. Sustraia jateko kultibatzen da. Landare biurtekoa, lore gorria baina bere zurtoin hori barruan da. Frantziar sukaldean oso tipikoa da.
Ez da nahastu behar: Eskortzonera (Scorzonera hispanica)
Kaurajuuri (Tragopogon porrifolius) [2] on ruohovartinen kasvi, jota viljellään koriste-, ravinto- ja rohdoskasvina. Sillä on violetinsävyiset, tähtimäiset kukat. Lehdet kasvavat 60 cm pitkiksi. Mehevä juuri muistuttaa palsternakkaa, ja sitä on käytetty juurikkaana 1700-luvun alussa. Myös nuoria, meheviä lehtiä voi syödä. Kaurajuuren hiilihydraateista huomattava osa on inuliinia. Kaurajuurta voidaan käyttää esimerkiksi keitoissa ja muhennoksissa.[3]
Kaurajuuri kasvaa luonnonvaraisena Välimeren alueella, mutta se on levinnyt monin paikoin viljelykarkulaisena.[4]
Kaurajuuri (Tragopogon porrifolius) on ruohovartinen kasvi, jota viljellään koriste-, ravinto- ja rohdoskasvina. Sillä on violetinsävyiset, tähtimäiset kukat. Lehdet kasvavat 60 cm pitkiksi. Mehevä juuri muistuttaa palsternakkaa, ja sitä on käytetty juurikkaana 1700-luvun alussa. Myös nuoria, meheviä lehtiä voi syödä. Kaurajuuren hiilihydraateista huomattava osa on inuliinia. Kaurajuurta voidaan käyttää esimerkiksi keitoissa ja muhennoksissa.
Kaurajuuri kasvaa luonnonvaraisena Välimeren alueella, mutta se on levinnyt monin paikoin viljelykarkulaisena.
Tragopogon porrifolius
Le salsifis cultivé (Tragopogon porrifolius L.) est une plante herbacée de la famille des Astéracées et du genre Tragopogon, cultivée pour sa racine riche en inuline. Le terme désigne aussi cette racine, consommée comme légume.
Nom commun : salsifis à feuilles de poireau, salsifis austral, salsifis blanc, barbe de bouc, cercifis commun. de : Haferwurzel, en : oysterplant, es : barba de cabra, it : salsifi, barba di becco.
Notons que de nos jours ce qui est vendu sur les marchés sous le nom de « salsifis » est presque toujours de la scorsonère (Scorzonera hispanica), qui a une racine noire[1].
C'est une plante herbacée bisannuelle, atteignant un peu plus d'un mètre de haut[1], à feuilles longues étroites, d'une couleur vert gris.
Les inflorescences sont des capitules isolés groupant des fleurs violettes. L'involucre, qui comporte 5 à 12 bractées soudées ensemble à la base, est plus long que les fleurs.
Les fruits, des akènes, sont prolongés par un bec qui porte une aigrette de poils plumeux.
La racine pivotante est charnue, lisse, blanc jaunâtre, longue d'environ 20 cm.
S'ouvre un matin de printemps (time-lapse sur 45 minutes)
Cette espèce est originaire du bassin méditerranéen[1]. Elle a été domestiquée tardivement, au XVIe siècle en Italie[1]. Elle est naturalisée dans toutes les régions tempérées.
Le salsifis préfère une terre profonde meuble et fraîche. La multiplication se fait par semis au printemps, de mars à mai. La récolte peut se faire environ sept mois après le semis, à partir d'octobre et durant tout l'hiver.
En culture maraîchère, le salsifis a été supplanté par la scorsonère, plante vivace d'une saveur plus appréciée qui peut rester en place au-delà de la deuxième année et dont la racine a une forme régulière qui la rend plus facile à récolter[1].
Les racines, d'un goût un peu sucré, se consomment cuites de diverses manières : sautées, en ragoût, en salade, à la sauce béchamel.
Les jeunes feuilles peuvent également se consommer crues en salade.
Tragopogon porrifolius
Le salsifis cultivé (Tragopogon porrifolius L.) est une plante herbacée de la famille des Astéracées et du genre Tragopogon, cultivée pour sa racine riche en inuline. Le terme désigne aussi cette racine, consommée comme légume.
Nom commun : salsifis à feuilles de poireau, salsifis austral, salsifis blanc, barbe de bouc, cercifis commun. de : Haferwurzel, en : oysterplant, es : barba de cabra, it : salsifi, barba di becco.
Notons que de nos jours ce qui est vendu sur les marchés sous le nom de « salsifis » est presque toujours de la scorsonère (Scorzonera hispanica), qui a une racine noire.
Is planda a bhíonn débhliantúil de ghnáth é an salsabh (Tragopogon porrifolius). Fásann sé 1.25 m ar airde, dúchasach do réigiún na Meánmhara. An bhunfhréamh sorcóireach, na duilleoga cosúil le féar, cinn na mbláthanna aonarach, vialait/corcra, timpeallaithe ag 8 mbracht. An toradh mar a bheadh paraisiút mór cleiteach gruaige. Saothraítear go forleathan é ar son na fréimhe inite méithe, agus uaireanta mar mhaisiúchán.
La scorzonera bianca o scorzobianca (nome scientifico Tragopogon porrifolius L., 1753) è una specie di pianta angiosperma dicotiledone della famiglia delle Asteraceae.[1][2]
Da Dioscoride sappiamo che il nome della pianta (e quindi del genere Tragopogon) deriva dal greco τραγος (tragos = caprone) e πὠγων (pogon = barba) per la somiglianza delle setole del pappo con la barba di un caprone.[3][4] L'epiteto specifico (porrifolius) fa riferimento alle foglie simili alla specie Allium ampeloprasum, chiamata comunemente porro. L'epiteto comune (bianca) deriva dal colore della sua radice.
Il nome scientifico della specie è stato definito per la prima volta dal botanico Carl Linnaeus (1707-1778) nella pubblicazione " Species Plantarum" ( Sp. Pl. 2: 789) del 1753.[5]
Habitus. La forma biologica è emicriptofita bienne (H bienn), ossia in generale sono piante erbacee con gemme svernanti al livello del suolo e protette dalla lettiera o dalla neve e si distinguono dalle altre per il ciclo vitale biennale. Queste piante hanno anche, raramente, la forma biologica tipo terofita scaposa (T scap), ossia sono piante erbacee che differiscono dalle altre forme biologiche poiché, essendo annuali, superano la stagione avversa sotto forma di seme e sono munite di asse fiorale eretto e spesso privo di foglie. Tutta la pianta è glauca. Gli organi interni di queste piante contengono lattoni sesquiterpenici.[6][7][8][9][10][11][12]
Fusto. La parte aerea del fusto è eretta, semplice o poco ramosa. L'altezza varia da 20 cm a 60 cm. La radice a fittone (come quella della carota) è carnosa, liscia, di colore bianco-avorio, lunga una ventina di centimetri.
Foglie. Le foglie si distinguono in basali e cauline. Lungo il caule sono disposte in modo alternato; quelle inferiori sono lineari, strettamente conduplicate e ragnatelose sui margini; quelle superiori hanno una guaina amplessicaule (larga 15 –20 mm) con lamine ridotte. Il colore è verde-grigio. Dimensione delle foglie basali: larghezza 0,5 cm; lunghezza 10 – 15 cm. Lunghezza delle foglie cauline: 4 – 10 cm.
Infiorescenza. Le infiorescenze sono composte da capolini singoli su un peduncolo ingrossato. Il capolino (discoide e omogamo) è formato da un involucro a forma cilindrica composto da 5 - 12 brattee (o squame) disposte generalmente su una sola serie, all'interno delle quali un ricettacolo fa da base ai fiori tutti ligulati. Le brattee sono connate alla base e sporgono dai fiori. Il ricettacolo è nudo, ossia è privo di pagliette a protezione della base dei fiori; è liscio, glabro e a forma convessa. Diametro del capolino: 6 – 7 cm.
Fiori. I fiori sono tetra-ciclici (ossia sono presenti 4 verticilli: calice – corolla – androceo – gineceo) e pentameri (ogni verticillo ha in genere 5 elementi). I fiori sono inoltre ermafroditi e zigomorfi.
Frutti. I frutti sono degli acheni con pappo. L'achenio, fusiforme o cilindrico, è ristretto all'apice ed è provvisto di un lungo becco; la superficie è colorata di scuro, dal marrone a tonalità più chiare, e può avere da 5 a 10 coste. Il becco in genere è lungo quasi come l'ovario, ed è il risultato della metamorfosi del tubo calicino durante le fasi della maturazione.[4] Gli acheni sono privi di carpoforo. Il pappo è formato da 12 - 20 setole piumose ma rigide su una sola serie, ed è persistente; il colore varia da marrone a biancastro; alla base le setole possono essere connate. Lunghezza del frutto (compreso il becco e il pappo): 6 – 8 cm.
La famiglia di appartenenza di questa voce (Asteraceae o Compositae, nomen conservandum) probabilmente originaria del Sud America, è la più numerosa del mondo vegetale, comprende oltre 23.000 specie distribuite su 1.535 generi[17], oppure 22.750 specie e 1.530 generi secondo altre fonti[18] (una delle checklist più aggiornata elenca fino a 1.679 generi)[19]. La famiglia attualmente (2021) è divisa in 16 sottofamiglie.[1][9][10]
Il genere della specie di questa voce appartiene alla sottotribù Scorzonerinae della tribù Cichorieae (unica tribù della sottofamiglia Cichorioideae). In base ai dati filogenetici la sottofamiglia Cichorioideae è il terz'ultimo gruppo che si è separato dal nucleo delle Asteraceae (gli ultimi due sono Corymbioideae e Asteroideae).[1] La sottotribù Scorzonerinae è il secondo clade che si è separato dalla tribù.[10]
All'interno della sottotribù sono stati individuati diversi cladi, alcuni in posizione politomica. Il genere di questa voce, da un punto di vista filogenetico, si trova in una posizione centrale e con il genere Geropogon forma un "gruppo fratello" (differiscono soprattutto per gli acheni e il pappo). Il genere Tragopogon come è descritto attualmente è monofiletico.[12]
I caratteri distintivi per la specie di questa voce sono:[11]
Il numero cromosomico della specie è: 2n = 12.[11]
Questa specie è variabile. Il carattere più soggetto a variabilità è il portamento: il fusto è più gracile e le foglie sono più sottili ma superanti l'involucro e gli acheni sono più lunghi. Per questa specie sono indicate le seguenti sottospecie:[2][11]
Sono indicate altre due sottospecie non presenti in Italia:
Questa pianta preferisce suoli profondi soffici e freschi ed è seminata in primavera da marzo a maggio. La raccolta è tardo autunnale-invernale, dopo circa sette-otto mesi di coltivazione. Porrifolius è coltivata per la sua radice carnosa, ricca di inulina. Il termine è usato per descrivere anche la radice stessa, usata come verdura da consumare cotta.
Per il tipo particolare di coltivazione (in parte autunnale ed invernale) è necessario un clima mediterraneo temperato.
Le radici hanno un sapore delicato e leggermente dolce, effetto dovuto all'inulina; possono essere cucinate semplicemente bollite e condite con varie salse, oppure impanate e fritte. Le foglie di piantine giovani possono essere consumate crude in insalata, o bollite.
La scorzonera bianca o scorzobianca (nome scientifico Tragopogon porrifolius L., 1753) è una specie di pianta angiosperma dicotiledone della famiglia delle Asteraceae.
De paarse morgenster of boksbaard (Tragopogon porrifolius), ook wel haverwortel, armeluisasperges, witte schorseneren, oesterplant, boksbaard en keukenmeidenverdriet genoemd, behoort tot de composietenfamilie (Compositae oftewel Asteraceae). De soort komt oorspronkelijk uit het Middellandse Zeegebied, waar hij sinds de oudheid als groente werd gebruikt. In België en Nederland is de soort ingeburgerd. Tragopogon ×mirabilis is een natuurlijke hybride tussen de paarse morgenster en Tragopogon pratensis.
Het is een tweejarige plant die 0,2-1,2 m hoog wordt. De stengels zijn kaal of licht vlokkig behaard. De bladeren zijn grasachtig, breed-lintvormig, aan de basis verbreed, parallelnervig en 10-15 cm lang. De plant is vorstbestendig.
In het tweede jaar bloeit de plant van april tot juni. Het bloemhoofd groeit solitair op sterk verdikte, eindstandige stelen en is 6-7 cm breed. Het bloemhoofd wordt meestal omgeven door tot acht lintvormige omwindselbladeren en bestaat alleen uit bruin-violette, tot 2,5 cm lange lintbloemen die zich bij warm weer openen. De vruchten zijn nootjes met daarop veerachtig vruchtpluis, dat korter is dan de vrucht.
De paarse morgenster wordt hoofdzakelijk als wortelgroente gebruikt onder de naam haverwortel. De bladeren kunnen in salades worden verwerkt of op dezelfde manier als spinazie worden bereid. De zoet smakende, melksap bevattende wortel, waarvan de smaak aan oesters doet denken, is zeer voedzaam. De wortels moeten onder water worden geschild, vanwege het kleverige melksap. De plant kan worden gezaaid in maart tot mei, waarna er in oktober tot februari van geoogst kan worden. De tot 30 cm lange, harige penwortel kan alleen in het eerste jaar geoogst worden, omdat hij in het tweede jaar te houtig wordt als ook de bloeiwijzen zich ontwikkelen.
Zoals vele groentesoorten wordt ook de paarse morgenster in de volksgeneeskunde gebruikt. Nicholas Culpeper (1614–1645) schrijft: “De gekookte wortel is goed voor de koude, verwaterde maag”. Bovendien schreef hij de plant voor als lever en galblaastonicum. Maar ook Schwindsüchtige (naar de beschrijvingen van dit ziektebeeld gaat men ervan uit dat het om tuberculose ging) zouden er door aansterken.
De haverwortel werd al in de zestiende eeuw in Midden-Europa verbouwd, maar in de loop van de tijd werd hij bijna volledig verdrongen door de grote schorseneer, die een soortgelijke smaak heeft. Gebrande haverwortels leverden in tijden van schaarste een koffiesurrogaat.
De voedingswaarde van 100 gram verse haverwortel is:
Energetische waarde 82 kcal / 345 kJ Koolhydraten 16 gram Eiwit 1,4 gram Vet 0,2 gram Vitamine C 10 mg Vitamine B1 0,04 mg Vitamine B2 0,04 mg Nicotinezuur 0,3 mg Calcium 48 mg IJzer 1,4 mgDe paarse morgenster of boksbaard (Tragopogon porrifolius), ook wel haverwortel, armeluisasperges, witte schorseneren, oesterplant, boksbaard en keukenmeidenverdriet genoemd, behoort tot de composietenfamilie (Compositae oftewel Asteraceae). De soort komt oorspronkelijk uit het Middellandse Zeegebied, waar hij sinds de oudheid als groente werd gebruikt. In België en Nederland is de soort ingeburgerd. Tragopogon ×mirabilis is een natuurlijke hybride tussen de paarse morgenster en Tragopogon pratensis.
Het is een tweejarige plant die 0,2-1,2 m hoog wordt. De stengels zijn kaal of licht vlokkig behaard. De bladeren zijn grasachtig, breed-lintvormig, aan de basis verbreed, parallelnervig en 10-15 cm lang. De plant is vorstbestendig.
In het tweede jaar bloeit de plant van april tot juni. Het bloemhoofd groeit solitair op sterk verdikte, eindstandige stelen en is 6-7 cm breed. Het bloemhoofd wordt meestal omgeven door tot acht lintvormige omwindselbladeren en bestaat alleen uit bruin-violette, tot 2,5 cm lange lintbloemen die zich bij warm weer openen. De vruchten zijn nootjes met daarop veerachtig vruchtpluis, dat korter is dan de vrucht.
Kozibród porolistny, salsefia, (Tragopogon porrifolius L.) – gatunek dwuletniej rośliny z rodziny astrowatych (Asteraceae). W stanie dzikim występuje na obszarze krajów śródziemnomorskich: w Europie Południowej, Turcji, Algierii, Maroku, Libii i Tunezji[2].
Korzeń salsefii jest jadalny, przy czym z racji podobieństwa bywa mylony z korzeniem pasternaka i skorzonery[3].
Roślina warzywna, uprawiana dla jadalnego korzenia i liści.
Kozibród porolistny, salsefia, (Tragopogon porrifolius L.) – gatunek dwuletniej rośliny z rodziny astrowatych (Asteraceae). W stanie dzikim występuje na obszarze krajów śródziemnomorskich: w Europie Południowej, Turcji, Algierii, Maroku, Libii i Tunezji.
Korzeń salsefii jest jadalny, przy czym z racji podobieństwa bywa mylony z korzeniem pasternaka i skorzonery.
Äkta haverrot (Tragopogon porrifolius) är en växtart i familjen korgblommiga växter.
Haverroten stammar ursprungligen från medelhavsländerna men introducerades i Sverige som trädgårdsväxt på 1700-talet. Den har kallats vegetariskt ostron. Det är i första hand roten som skördas, men även de späda bladen går att äta.[1]
Äkta haverrot (Tragopogon porrifolius) är en växtart i familjen korgblommiga växter.
Haverroten stammar ursprungligen från medelhavsländerna men introducerades i Sverige som trädgårdsväxt på 1700-talet. Den har kallats vegetariskt ostron. Det är i första hand roten som skördas, men även de späda bladen går att äta.
Однорічна або дворічна рослина, яка формує до 30 сантиметрів завдовжки стрижневий корінь. Стебла (15) 30-60 (120) см, зазвичай гіллясті. Лінійно-ланцетне листя ширше біля основи. Стебла зазвичай несуть кілька квіткових головок. Квіти від каламутно-фіолетових до фіолетово-бузкових, 30-50 мм в поперечнику. Цвіте і плодоносить з квітня по травень.
Північна Африка: Алжир; Лівія; Марокко; Туніс. Кавказ: Вірменія; Азербайджан. Західна Азія: Кіпр; Єгипет - Синай; Ізраїль; Йорданія; Ліван; Сирія; Туреччина. Південна Європа: Боснія і Герцеговина; Болгарія; Хорватія; Греція; Італія; Македонія; Чорногорія; Румунія; Словенія; Франція; Іспанія. Натуралізований у деяких інших країнах, в тому числі Україні. Культивується також.
Населяє луки на лужних ґрунтах і росте вздовж доріг, між 200 і 1300 м.
Tragopogon porrifolius là một loài thực vật có hoa trong họ Cúc. Loài này được L. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1753.[1]
Tragopogon porrifolius là một loài thực vật có hoa trong họ Cúc. Loài này được L. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1753.
Tragopogon porrifolius L.
Козлобородник пореелистный, или Овсяный корень (лат. Tragopogon porrifolius) — вид травянистых растений из рода Козлобородник семейства Астровые. Культивируется в ряде стран (в частности, в Италии и во Франции) как овощная культура — в пищу используются корни.
Козлобородник пореелистный — травянистое растение высотой до 60 см с белыми съедобными корнями.
Листья ланцетные или линейные.
Цветки однополые, опыляемые насекомыми, пурпурного цвета, с венчиком диаметром 5 см, окружённым зелёными прицветниками, которые длиннее лепестков.
В диком виде встречается в средиземноморской части Европы и в Северной Африке. Козлобородник пореелистный также интродуцирован в Великобританию, страны Северной Европы, США и Южную Африку.
Корни собирают осенью. Их употребляют в варёном, жареном и тушёном виде, а также добавляют в супы[2].
Козлобородник пореелистный, или Овсяный корень (лат. Tragopogon porrifolius) — вид травянистых растений из рода Козлобородник семейства Астровые. Культивируется в ряде стран (в частности, в Италии и во Франции) как овощная культура — в пищу используются корни.
蒜叶婆罗门参(学名:Tragopogon porrifolius)为菊科婆罗门参属下的一个种。
|access-date=
中的日期值 (帮助)
バラモンジン(学名:Tragopogon porrifolius)はキク科バラモンジン属に属する植物。別名は、ムギナデシコ[2]。英語ではパープルサルシファイ、オイスタープラント、イェルサレムスター、ゴーツベアード、また単にサルシファイとも呼ばれる。地中海沿岸地域を原産地とし、その後ブリテン諸島、北米、日本、オーストラリア、ハワイなどに帰化している。
和名はバラモンジンの他にセイヨウゴボウ、ムギナデシコともいう[3]。「バラモン」はインドの司祭を意味し、サンスクリット語のブラーフマナ (ब्राह्मण)を音写したもの。「ジン」は漢語の參で、根を薬用にするオタネニンジン(朝鮮人蔘)に由来する[4]。
バラモンジン(婆羅門參)の中国での初出は李時珍の『本草綱目』(1578年)にみられ、西域のバラモン(司祭、僧侶)がこれを玄宗に献じたためこの名がついたとある[4]。
日本での初出は飯沼慾斎著『新訂草木図説』(1875年)である[4]。バラモンジンをムギナデシコと呼ぶのは、嘉永(1848-1854)年間頃からといわれる[4]。
日本には1877年ころ食用または観賞用に渡来し、1911年頃までには外来種として帰化した[4]。
日本でも根を煮て食べたり,味噌漬けにする[3]。
高さ60cm[5]から120cm[6]。茎は、無毛で光沢があり淡緑色になる。また中空であり直立する。葉は軟らかく無毛で、先が尖り、基部は茎を抱く。葉脈は細く、葉と平行している。[2]
頭花は枝の先に1つずつ付く。紫色の舌状花からなり、直径5cmほどになる。花弁の先は5歯があり、子房と冠毛の基部の間が離れる。[2] イギリスでは、6月から9月に開花する。アメリカのカリフォルニアのような温暖な地域では4月に開花する。日本では7月頃に開花する[3]。総苞も無毛で淡緑色になる。総苞片は10個ほどあり、痩果ができる頃には、長さ5cmほどになる。痩果は円筒形で長さは9-14mm、淡褐色になり表面がざらつき、冠毛をもつ。[2]
根や若芽は野菜として食用され、ガイウス・プリニウス・セクンドゥスの『博物誌』にも記載がある。栽培は16世紀になってフランスとイタリアで開始された。イギリスでは当初観賞用として栽培され、18世紀には食用とされたが、その後一般的な野菜ではなくなった。
現在は、フランス、ドイツ、イタリア、ロシアで根の栽培が行われているが、近年は同様に根菜用としてはスコルツォネラヒスパニカの方が人気がある。味が牡蠣の風味があるということからオイスタープラントとも呼ばれる。幼根はサラダ、主根はスープやシチューの具として調理される。また根からラテックスが抽出され、チューインガムの原料にもなる。若芽はアスパラガスと同様に調理される。発芽した種子もサラダやサンドウィッチに利用される。
生薬としても利用され、ペダニウス・ディオスコリデスの『薬物誌』に記載されており、肝臓や胆嚢に効くとされる。利尿薬としても用いられた。
二次代謝産物としてジヒドロイソクマリンやビベンジルを産出する[7]。 またバラモンジンは二量体ジヒドロイソクマリンを自然発生する最初の事例とされ、この配合はトラゴノール(tragoponol)と呼ばれ、十二員環ジラクトンを作る[8]。ほかにコーヒー酸、クマリン配糖体、C-グリコシド結合したフラボノイドなども産出する[9]
バラモンジン(学名:Tragopogon porrifolius)はキク科バラモンジン属に属する植物。別名は、ムギナデシコ。英語ではパープルサルシファイ、オイスタープラント、イェルサレムスター、ゴーツベアード、また単にサルシファイとも呼ばれる。地中海沿岸地域を原産地とし、その後ブリテン諸島、北米、日本、オーストラリア、ハワイなどに帰化している。
산엽파라문삼[1](蒜葉婆羅門, Tragopogon porrifolius, purple, common salsify, oyster plant, vegetable oyster, Jerusalem star,[2] Jack go to bed,[3] goatsbeard, salsify)은 장식용 꽃과 식용 뿌리를 위해 경작되는 식물이다. 쇠채아재비속의 잘 알려진 종들 가운데 하나로서 수많은 곳에서 야생으로 자란다.
이 식물은 1.2미터 정도 높이로까지 자란다.[4] 곧은뿌리는 15~30센티미터 길이이며 그 굵기는 2~5센티미터에 달한다.
영국에서 5월~9월 사이 꽃이 피지만 캘리포니아 등의 더 따스한 지역에서는 4월부터 꽃이 피는 것을 볼 수 있다. 꽃머리는 5센티미터 정도 된다.
산엽파라문삼(蒜葉婆羅門, Tragopogon porrifolius, purple, common salsify, oyster plant, vegetable oyster, Jerusalem star, Jack go to bed, goatsbeard, salsify)은 장식용 꽃과 식용 뿌리를 위해 경작되는 식물이다. 쇠채아재비속의 잘 알려진 종들 가운데 하나로서 수많은 곳에서 야생으로 자란다.
이 식물은 1.2미터 정도 높이로까지 자란다. 곧은뿌리는 15~30센티미터 길이이며 그 굵기는 2~5센티미터에 달한다.
영국에서 5월~9월 사이 꽃이 피지만 캘리포니아 등의 더 따스한 지역에서는 4월부터 꽃이 피는 것을 볼 수 있다. 꽃머리는 5센티미터 정도 된다.