Yapon güllücəsi (lat. Lathyrus japonicus) — paxlakimilər fəsiləsinin güllücə cinsinə aid bitki növü.
İkiləpəlilər ilə əlaqədar bu məqalə qaralama halındadır. Məqaləni redaktə edərək Vikipediyanı zənginləşdirin. Yapon güllücəsi (lat. Lathyrus japonicus) — paxlakimilər fəsiləsinin güllücə cinsinə aid bitki növü.
Llysieuyn blodeuol (neu legume) yw Ytbysen arfor sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Fabaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Lathyrus japonicus a'r enw Saesneg yw Sea pea.[1]
Eraill yn yr un teulu yw: ffa soya (Glycine max), y ffa cyffredin (Phaseolus), pys gyffredin (Pisum sativum), chickpea (Cicer arietinum), cnau mwnci (Arachis hypogaea), pys per (Lathyrus odoratus) a licrs (Glycyrrhiza glabra).
Llysieuyn blodeuol (neu legume) yw Ytbysen arfor sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Fabaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Lathyrus japonicus a'r enw Saesneg yw Sea pea.
Eraill yn yr un teulu yw: ffa soya (Glycine max), y ffa cyffredin (Phaseolus), pys gyffredin (Pisum sativum), chickpea (Cicer arietinum), cnau mwnci (Arachis hypogaea), pys per (Lathyrus odoratus) a licrs (Glycyrrhiza glabra).
Strandfladbælg (Lathyrus japonicus), ofte skrevet strand-fladbælg, er en 20-60 cm lang urt med nedliggende eller opstigende stængler. Den vokser i Danmark på strande og i klitter.
Strandfladbælg er en flerårig urt med en opstigende, klatrende vækst. Stænglerne er kantede, grågrønne, og som regel hårløse med blålig dug. Bladene sidder spredt, og de er ligefinnede med 3-5 par småblade. Bladspidsen er omdannet til en slyngtråd, der af og til kan være forgrenet. Småbladene er ovale og læderagtige med hel rand. Både over- og underside er grågrøn med blålig dug.
Blomstringen sker i juli-august, hvor de rødviolette, uregelmæssige blomster sidder samlet i små klaser fra bladhjørnerne. Frugten er en bælg med mange frø.
Rodnettet består af en krybende jordstængel med en dybtgående pælerod og kraftige siderødder. Planten har symbiose med kvælstofsamlende knoldbakterier på rødderne.
Højde x bredde og årlig tilvækst: 0,50 x 0,50 m (50 x 50 cm/år).
Arten hører hjemme på sandet eller gruset bund langs større søer, havstrande og i bjerge. I Danmark vokser den almindeligt på strande og i klitter over hele landet, undtagen langs Jyllands østkyst.
I klitterne ved bredden af Lake Michigan findes arten sammen med bl.a. ene, Ammophila breviligulata (en art af hjælme), Arabis lyrata (en art af kalkkarse), balsampoppel, Cakile edentula (en art af strandsennep), Festuca saximontana (en art af svingel), hedemelbærris, kæmpesilkeplante, liden præriegræs, Lithospermum caroliniense (en art af stenfrø), markbynke, pil (flere arter), sandkirsebær og Tanacetum huronense (en art af okseøje)[1]
Arten er meget variabel og vidt udbredt. Det har skabt to underarter:
Strandfladbælg (Lathyrus japonicus), ofte skrevet strand-fladbælg, er en 20-60 cm lang urt med nedliggende eller opstigende stængler. Den vokser i Danmark på strande og i klitter.
Die Strand-Platterbse (Lathyrus japonicus) ist eine mehrjährige Pflanze aus der Familie der Schmetterlingsblütler.
Die Strand-Platterbse ist eine immergrüne ausdauernde, krautige Pflanze. Ihre Triebe entspringen einem kriechenden Rhizom und werden etwa 50 bis 80 cm lang. Im Gegensatz zu vielen anderen Platterbsen sind die Triebe nicht geflügelt. Die Blätter sind graugrün und 5 bis 10 cm lang. Sie sind gefiedert mit 2 bis 5 Paar Fiederblättchen. Die Blättchen sind elliptisch bis breit lanzettlich, 10 bis 45 Millimeter lang und 4 bis 20 Millimeter breit. Das Endblättchen ist meist durch eine Ranke ersetzt. Die Blüten stehen zu 2 bis 7 in traubigen Blütenständen. Die Nebenblätter sind groß und pfeilförmig.
Die fünf- bis zwölfblütigen Blütenstände entspringen den Blattachseln und sind kürzer als die Blätter. Die Blüten sind 14 bis 22 mm breit und rosa bis lilapurpurn später blau gefärbt, die Flügel gelegentlich auch weiß. Die Hülsen sind flach und etwa fünf Zentimeter lang, bei der Reife braun oder rot-braun gefärbt. Die Samen sind rundlich.
Die Art hat die Chromosomenzahl 2n =14[1].
Die Blüten der Strand-Platterbse werden von Insekten bestäubt. Als Hauptbestäuber treten Bienen und Hummeln in Erscheinung. Die Ausbreitung der Samen erfolgt durch Selbstausbreitung. Zum einen werden die ausgereiften Samen aktiv von der Pflanze weggeschleudert, zum anderen wird über unterirdische Ausläufer die vegetative Vermehrung, eine Form der Selbstausbreitung im weiten Sinne, sichergestellt.[2]
Die Art kommt zirkumpolar auf der Nord- wie Südhalbkugel vor. Ihr Verbreitungsgebiet erstreckt sich über gemäßigte küstennahe Gebiete von Asien, Europa, Nord- und Südamerika. Ihre Vorkommen auf der Südhalbkugel sind auf das westliche Patagonien in Argentinien beschränkt.[3]
In Deutschland sind Vorkommen der Strand-Platterbse an den Küsten und vorgelagerten Inseln zu finden. Mit zerstreuten Beständen ist die Art im nördlichen Mecklenburg-Vorpommern vertreten. Vorkommen wurden dort entlang der Küste festgestellt mit Rügen als östlicher Verbreitungsgrenze. Aus Ost- und Nord-Schleswig-Holstein wurden von den Küsten ebenfalls zerstreute Bestände gemeldet. Selten tritt die Strand-Platterbse im nördlichen Niedersachsen auf. Als Wuchsorte wurden Wangerooge, Schillig und Cuxhaven bestätigt.[2]
Das ungewöhnliche weite Verbreitungsgebiet wird dadurch erklärt, dass die Samen der Pflanze bis zu 5 Jahre im Meerwasser schwimmend ihre Keimfähigkeit behalten können. Die Keimung erfolgt, wenn die harte Samenschale nach dem Anlanden durch Welleneinwirkung abgeschliffen wird.
Als Standorte werden weitgehend entsalzte Böden der Dünen besiedelt. Strandhaferstängel dienen den Ranken der Art häufig als Klammerhilfe.[4] Pflanzensoziologisch ist die Art in Mitteleuropa eine Charakterart des Elymo-Ammophiletum (Ammophilion-Verband).
Die Samenhülsen sind in kleineren Mengen essbar, können wie bei anderen Vertretern der Gattung der Platterbsen durch ihren Gehalt an Oxalyldiaminopropionsäure jedoch auch giftig wirken. Die Blätter der Pflanze werden in der Traditionellen Chinesischen Medizin verwendet. Auch nordamerikanische Ureinwohner verwendeten die Strand-Platterbse als Gemüse und Medizin.[5]
Die Erstbeschreibung von Carl Ludwig Willdenow wurde 1802 veröffentlicht.[6][7] Innerhalb der Art werden zwei Unterarten unterschieden:
Die Strand-Platterbse (Lathyrus japonicus) ist eine mehrjährige Pflanze aus der Familie der Schmetterlingsblütler.
Tekst üüb Öömrang At Dünemeert (Lathyrus japonicus) as en plaant ütj det famile flenerkbloosen (Faboidae).
At dünemeert as en muarjuarag krüüs. Hat wääkst ütj lung ruter an woort 50 bit 80 cm lung. A bleeden san grä-green an 5 bit 10 cm lung. Üüb't aanj waaks fiin 10 bit 45 mm lung bleetjin.
2 bit 7 bloosen stun uun en drüüw. Jo san laachtruad of brons an wurd leederhen blä, a jügen kön uk witj wees. A früchthöskin san flaak üs eerten an wurd ruad-brün, wan's rip san. At siad as trinj.
Di slach komt trinj am a eerd fööraal üüb a nuurdelk heleft föör. Dü fanjst dünemeerten uun Aasien, Europa an Nuurdameerikoo, man uk uun Patagoonien uun Süüdameerikoo. Jo waaks bi arke küst, auer at siad 5 juar loong uun saaltweeder auerlewe koon, an sodenang aueraal henspeeld woort.
A früchthöskin koon am iidj, tuföl diarfaan as oober giftag. A Sjiineesen brük a bleeden üs medisiin. A indioonern uun Nuurdameerikoo haa a frücht eden an uk üs medisiin brükt.
Wikimedia Commons hää bilen of filmer tu: 
Wikispecies hää en artiikel tu: At Dünemeert (Lathyrus japonicus) as en plaant ütj det famile flenerkbloosen (Faboidae).
Lathyrus japonicus, the sea pea, beach pea, circumpolar pea or sea vetchling, is a species of flowering plant in the legume family Fabaceae, native to temperate coastal areas of the Northern Hemisphere and Argentina.
It is a herbaceous perennial growing trailing stems 50–80 cm (20–31 in) long, typically on sand and gravel storm beaches. The leaves are waxy glaucous green, 5–10 cm (2.0–3.9 in) long, pinnate, with 2-5 pairs of leaflets, the terminal leaflet usually replaced by a twining tendril. The flowers are broad, with a dark purple standard petal and paler purple wing and keel petals; they are produced in racemes of up to twelve flowers.
Lathyrus japonicus is a perennial plant. The stem grows to 15 to 30 cm (6 to 12 in) and is limp, has no wings and is often hairless. The leaves are alternate, greyish green and somewhat succulent, almost stalkless with large, wide stipules. The leaf blades are pinnate with three to five pairs of narrow lanceolate leaflets with blunt tips, entire margins and a terminal tendril. The inflorescence has a long stem and five to twelve purple flowers, each 14 to 20 mm (0.6 to 0.8 in) long, turning bluer as they age. These have five sepals and five petals and are irregular with a standard, two wings and a fused keel. There are ten stamens and a single carpel. The fruit is a long brown pod up to 50 mm (2.0 in) in length. This plant flowers in mid-to-late summer (July and August in the Northern Hemisphere, January and February in the Southern Hemisphere).[2]
Lathyrus japonicus is native to temperate parts of Europe, Asia, North and South America.[3] Its typical habitat is sandy or stony seashores and other coastal locations.[2] The unusually extensive native range is explained by the ability of the seeds to remain viable while floating in sea water for up to five years, enabling the seeds to drift nearly worldwide. Germination occurs when the hard outer seed coat is abraded by waves on sand and gravel.
The pods can be eaten[4] but like many members of the genus Lathyrus they contain β-oxalyl-L-α,β-diaminopropionic acid, which can cause paralysis called lathyrism. The leaves of the plant are used in Chinese traditional medicine.
Data related to Lathyrus japonicus at Wikispecies
Media related to Lathyrus japonicus at Wikimedia CommonsLathyrus japonicus, the sea pea, beach pea, circumpolar pea or sea vetchling, is a species of flowering plant in the legume family Fabaceae, native to temperate coastal areas of the Northern Hemisphere and Argentina.
It is a herbaceous perennial growing trailing stems 50–80 cm (20–31 in) long, typically on sand and gravel storm beaches. The leaves are waxy glaucous green, 5–10 cm (2.0–3.9 in) long, pinnate, with 2-5 pairs of leaflets, the terminal leaflet usually replaced by a twining tendril. The flowers are broad, with a dark purple standard petal and paler purple wing and keel petals; they are produced in racemes of up to twelve flowers.
Rand-seahernes (Lathyrus maritimus) on liblikõieliste sugukonda seaherne perekonda kuuluv rohttaimeliik.
Taime varred on tiivutud ja lamavad. Elliptilisi lehekesi on 3–5 paari. Abilehed on munajad. Õied on roosad kuni lillad ja asetsevad 4–7 kaupa.
Esineb liivastel mererandadel. On III kategooria kaitsealune taim.
Rand-seahernes (Lathyrus maritimus) on liblikõieliste sugukonda seaherne perekonda kuuluv rohttaimeliik.
Taime varred on tiivutud ja lamavad. Elliptilisi lehekesi on 3–5 paari. Abilehed on munajad. Õied on roosad kuni lillad ja asetsevad 4–7 kaupa.
Esineb liivastel mererandadel. On III kategooria kaitsealune taim.
Merinätkelmä (Lathyrus japonicus), aiemmin myös L. maritimus, on hernekasveihin kuuluva sinikukkainen monivuotinen ruohovartinen kasvi.
Merinätkelmän rento ja kulmikas varsi voi kasvaa 80 cm pitkäksi. Lehdissä on kolmesta viiteen paria soikeita pikkulehdyköitä. Kukat ovat violetit, "purje" eli ylemmät terälehdet ovat tummempia kuin siivet ja venho. Kukat kasvavat 5-12 kukan terttuina. Palko ja lehdet muistuttavat puutarhahernettä, mutta palko rusketuu jo varsin litteänä. Merinätkelmä on myrkyllinen.[1] Sitä on kuitenkin yleisesti käytetty karjan rehuna.[2]
Merinätkelmää kasvaa Euroopan, Aasian ja Pohjois-Amerikan aurinkoisilla, hiekkaislla merenrannoilla.[3] Kasvista tunnetaan kaksi alalajia, ssp. japonicus ja lännenmerinätkelmä ssp. maritimus. Jälkimmäisestä on kaksi muunnosta, var. glaber ja var. pubescens, joita on kumpaakin tavattu Suomessa.[4][5]
Merinätkelmä (Lathyrus japonicus), aiemmin myös L. maritimus, on hernekasveihin kuuluva sinikukkainen monivuotinen ruohovartinen kasvi.
Lathyrus japonicus
La gesse maritime (Lathyrus japonicus ou Lathyrus maritimus Bigelow), aussi appelée pois de mer, est une plante herbacée vivace à rhizomes de la famille des Fabaceae.
La gesse maritime se retrouve sur les côtes, au bord des eaux saumâtres des régions tempérées et boréales de l'hémisphère nord, pénétrant en certains endroits à l'intérieur du continent en Amérique du Nord où elle colonise les rivages de grandes étendues d'eau douce. Elle habite typiquement les sables de hauts de plage ainsi que les substrats à particules plus grossières tels que les galets.
Přimórski hróšik (Lathyrus japonicus) je rostlina ze swójby łušćinowcow (Fabaceae).
Přimórski hróšik (Lathyrus japonicus) je rostlina ze swójby łušćinowcow (Fabaceae).
Baunagras (fræðiheiti: Lathyrus japonicus ssp. maritimus) er ertublóm sem lifir í fjörusandi og á heimkynni sín í Asíu, Evrópu, Norður- og Suður-Ameríku. Rótargerlar sem lifa í hnýðum á rótum baunagrass vinna köfunarefni úr andrúmsloftinu og bæta þannig vaxtarskilyrði.
Baunagras nær um 15 til 25 sentimetra hæð en stiklir eru 50 til 80 cm langir. Laufblöðin eru hjúpuð vaxi og eru fjaðurskipt með þremur til fjórum smáblaðapörum á hverju laufblaði. Axlablöð eru þar sem laufblöðin festast á stilkinn og eru þau skakkhjartalaga. Endablaðið í hverju laufblaði er gjarnan ummyndað í vafþráð. Blöð af baunagrasi eru notuð í hefðbundinni kínverskri lyfjafræði.
Blómin eru 2-2,5 sm á lengd og fjólublá. Í hverju blómi eru 5 fræflar og ein fræva sem verður að flötum belg. Belgir þessir eru 4-7 sm á lengd og ætir.
Fræ baunagrass geta flotið í sjó í allt að 5 ár og geta því borist um langa leið. Spírun fer fram þegar ytra byrði belgsins opnast þar sem sjór skellur á landi.
Útbreiðsla baunagrass á Íslandi er víða þar sem áður voru uppskipunarhafnir. Á þeim tíma voru skip þyngd með sandi og var þeim sandi mokað úr skipinu þegar draga átti það á land á Íslandi. Því er talið að fræ af baunagrasi hafi borist með sandi sem notaður var sem ballast.
Baunagras (fræðiheiti: Lathyrus japonicus ssp. maritimus) er ertublóm sem lifir í fjörusandi og á heimkynni sín í Asíu, Evrópu, Norður- og Suður-Ameríku. Rótargerlar sem lifa í hnýðum á rótum baunagrass vinna köfunarefni úr andrúmsloftinu og bæta þannig vaxtarskilyrði.
De zeelathyrus (Lathyrus japonicus) is een vaste plant, die behoort tot de vlinderbloemenfamilie (Leguminosae). De soort staat op de Nederlandse Rode lijst van planten als zeer zeldzaam en stabiel tot iets toegenomen. De plant komt voor langs de noordelijke kusten van het noordelijk halfrond, langs de Grote Meren van Noord-Amerika en in Chili. In Europa komt de plant langs de Noordzeekust voor. De zeelathyrus is giftig.
De plant wordt 15-100 cm hoog. De iets vlezige, elliptische bladeren zijn veernervig, 1-4 cm lang en 0,5-1 cm breed. Het één-na-laatste en het eindstandige blaadje zijn vaak omgevormd tot ranken. De 1 cm lange en 1,5 cm brede steunblaadjes zijn driehoekig en hebben een spiesvormige voet. De plant bloeit in juni en juli met 14-22 mm grote bloemen die in het jonge stadium blauwpaars zijn, maar bij het ouder worden blauwachtig worden. De bloeiwijze is een tros met twee tot zeven bloemen. De zaden kunnen ook drijvend in het zeewater tot 5 jaar kiemkrachtig blijven, doordat ze hardschalig zijn. Pas als de zaadhuid beschadigd wordt door bijvoorbeeld het schuren over zand kan het zaad water opnemen en gaan kiemen. Ze worden zo over grote afstanden verspreid.
De zeelathyrus komt voor tussen de basaltstenen van de zeedijken, bij zeeduinen en op vloedmerken. Door de vorming van stikstofwortelknolletjes wordt de bodem verrijkt met stikstof.
Bloemen en peulen
Mediabestanden die bij dit onderwerp horen, zijn te vinden op de pagina Lathyrus japonicus op Wikimedia Commons. De zeelathyrus (Lathyrus japonicus) is een vaste plant, die behoort tot de vlinderbloemenfamilie (Leguminosae). De soort staat op de Nederlandse Rode lijst van planten als zeer zeldzaam en stabiel tot iets toegenomen. De plant komt voor langs de noordelijke kusten van het noordelijk halfrond, langs de Grote Meren van Noord-Amerika en in Chili. In Europa komt de plant langs de Noordzeekust voor. De zeelathyrus is giftig.
De plant wordt 15-100 cm hoog. De iets vlezige, elliptische bladeren zijn veernervig, 1-4 cm lang en 0,5-1 cm breed. Het één-na-laatste en het eindstandige blaadje zijn vaak omgevormd tot ranken. De 1 cm lange en 1,5 cm brede steunblaadjes zijn driehoekig en hebben een spiesvormige voet. De plant bloeit in juni en juli met 14-22 mm grote bloemen die in het jonge stadium blauwpaars zijn, maar bij het ouder worden blauwachtig worden. De bloeiwijze is een tros met twee tot zeven bloemen. De zaden kunnen ook drijvend in het zeewater tot 5 jaar kiemkrachtig blijven, doordat ze hardschalig zijn. Pas als de zaadhuid beschadigd wordt door bijvoorbeeld het schuren over zand kan het zaad water opnemen en gaan kiemen. Ze worden zo over grote afstanden verspreid.
De zeelathyrus komt voor tussen de basaltstenen van de zeedijken, bij zeeduinen en op vloedmerken. Door de vorming van stikstofwortelknolletjes wordt de bodem verrijkt met stikstof.
Strandflatbelg (Lathyrus japonicus) er en flerårig urt i erteknappslekta i erteblomstfamilien (Fabaceae).
Den blir opptil 80 cm høy. Planten er grågrønn og som regel hårløs. Stenglen er nedliggende og med ribber, men uten kanter. Bladene sitter spredt, og de er likefinnete med 3-5 par småblader. Bladspissen er omdannet til en slyngtråd, som tidvis er forgrenet. Småbladene er ovale og læraktige med hel rand. Blomstringstiden er juni–august. De rødfiolette blomstene sitter i korte klaser, som har en lang stilk som går ut fra bladhjørnene. Frukten er en brun belg, som er 3–5 cm lang.
Strandflatbelg vokser langs kysten på grusstrender og sanddyner, ofte i store bestander. Frøene beholder spireevnen 4–5 år i sjøvann. Arten er sirkumborealt utbredt på hele den nordlige halvkule og finnes også i Chile. I Norge finnes strandflatflatbelg spredt langs hele kysten, men den mangler i Trøndelag. En skiller ofte mellom to underarter, den glatte sørlig strandflatbelg subsp. maritimus og den hårete nordlig strandflatbelg subsp. japonicus, men underartene gir liten mening når en betrakter arten fra et globalt perspektiv.
Strandflatbelg (Lathyrus japonicus) er en flerårig urt i erteknappslekta i erteblomstfamilien (Fabaceae).
Den blir opptil 80 cm høy. Planten er grågrønn og som regel hårløs. Stenglen er nedliggende og med ribber, men uten kanter. Bladene sitter spredt, og de er likefinnete med 3-5 par småblader. Bladspissen er omdannet til en slyngtråd, som tidvis er forgrenet. Småbladene er ovale og læraktige med hel rand. Blomstringstiden er juni–august. De rødfiolette blomstene sitter i korte klaser, som har en lang stilk som går ut fra bladhjørnene. Frukten er en brun belg, som er 3–5 cm lang.
Strandflatbelg vokser langs kysten på grusstrender og sanddyner, ofte i store bestander. Frøene beholder spireevnen 4–5 år i sjøvann. Arten er sirkumborealt utbredt på hele den nordlige halvkule og finnes også i Chile. I Norge finnes strandflatflatbelg spredt langs hele kysten, men den mangler i Trøndelag. En skiller ofte mellom to underarter, den glatte sørlig strandflatbelg subsp. maritimus og den hårete nordlig strandflatbelg subsp. japonicus, men underartene gir liten mening når en betrakter arten fra et globalt perspektiv.
Groszek nadmorski (Lathyrus japonicus Willd.) – gatunek rośliny z rodziny bobowatych. Na naturalnych siedliskach występuje w Ameryce Północnej, Europie, na obszarach o klimacie umiarkowanym w Azji oraz w Argentynie[3]. W Polsce występuje tylko nad Bałtykiem i na Pomorzu odmiana L. japonicus subsp. maritimus (L.) P. W. Ball[4].
Roślina umieszczona na polskiej czerwonej liście w kategorii NT (bliski zagrożenia)[7].
Groszek nadmorski (Lathyrus japonicus Willd.) – gatunek rośliny z rodziny bobowatych. Na naturalnych siedliskach występuje w Ameryce Północnej, Europie, na obszarach o klimacie umiarkowanym w Azji oraz w Argentynie. W Polsce występuje tylko nad Bałtykiem i na Pomorzu odmiana L. japonicus subsp. maritimus (L.) P. W. Ball.
Lathyrus japonicus é uma espécie de planta com flor pertencente à família Fabaceae.
A autoridade científica da espécie é Willd., tendo sido publicada em Species Plantarum. Editio quarta 3(2): 1092. 1802.[1]
Trata-se de uma espécie presente no território português, nomeadamente os seguintes táxones infraespecíficos:[2]
Lathyrus japonicus é uma espécie de planta com flor pertencente à família Fabaceae.
A autoridade científica da espécie é Willd., tendo sido publicada em Species Plantarum. Editio quarta 3(2): 1092. 1802.
Strandvial (Lathyrus japonicus) är en flerårig art i familjen ärtväxter. Arten har nästan cirkumpolär utbredning. Den förekommer sällsynt längs Sveriges kuster. Strandvial växer på sandiga och steniga havsstränder från Bohuslän till Skåne, Södermanland till Norrbotten samt på Öland och Gotland. Den odlas ibland som prydnadsväxt, bladen blir vanligen mindre läderartade i odling.
Flerårig ört med nedliggande, kantiga stjälkar, upp till 100 cm långa. Arten saknar vinglister. Hela växten är blågrön och kan vara kal eller ibland hårig. Blad parbladiga med 2-5 par småblad och ett enkelt eller grenigt klänge. Småblad något läderartade, 1,5-5 cm långa och 0.8-2,5 cm breda, elliptiska med kort uddspets. Stipler stora och breda. Klasar med 3-10 blommor på långa skaft i bladvecken. Krona 1-2,5 cm lång, med rödviolett segel och blekt blåviolett till vitaktig köl. Frukten är en mångfröig kal balja. Blommar i juni-augusti.
Strandvial har en nästan cirkumpolär utbredning och flera beskrivna underarter. I Sverige förekommer dock bara underarten vanlig strandvial (ssp. maritimus) men tre varieteter den har urskiljts, hårig strandvial (var. pubescens), kal strandvial (var. glaber), småbladig strandvial, dynvial (var. acutifolius)
Den första fynduppgiften publicerades 1704 enligt Nordstedt 1920.
Underarter:
Artepitetet japonicus (lat.) betyder "från Japan".
subsp. japonicus
subsp. maritimus
Wikimedia Commons har media som rör Strandvial.
Strandvial (Lathyrus japonicus) är en flerårig art i familjen ärtväxter. Arten har nästan cirkumpolär utbredning. Den förekommer sällsynt längs Sveriges kuster. Strandvial växer på sandiga och steniga havsstränder från Bohuslän till Skåne, Södermanland till Norrbotten samt på Öland och Gotland. Den odlas ibland som prydnadsväxt, bladen blir vanligen mindre läderartade i odling.
Flerårig ört med nedliggande, kantiga stjälkar, upp till 100 cm långa. Arten saknar vinglister. Hela växten är blågrön och kan vara kal eller ibland hårig. Blad parbladiga med 2-5 par småblad och ett enkelt eller grenigt klänge. Småblad något läderartade, 1,5-5 cm långa och 0.8-2,5 cm breda, elliptiska med kort uddspets. Stipler stora och breda. Klasar med 3-10 blommor på långa skaft i bladvecken. Krona 1-2,5 cm lång, med rödviolett segel och blekt blåviolett till vitaktig köl. Frukten är en mångfröig kal balja. Blommar i juni-augusti.
Stjälken är nedliggande och kantig, men saknar vinglika lister längs kanterna. Bladen är blågröna, håriga eller kala och parbladiga med tre till fem par småblad och ett enkelt eller grenigt klänge. Småbladen är ganska tjocka, ovala eller omvänt äggrunda och sitter oftast växelvis i bladet. Stiplerna är stora och breda, nästan som småbladen. Blommorna är röd- och blåvioletta och blommar mellan juli och augusti. De sitter samlade i korta klasar på långa skaft från bladvecken. Kronan har rödviolett segel och blekt blåviolett köl. Frukten är en mångfröig kal balja.Strandvial har en nästan cirkumpolär utbredning och flera beskrivna underarter. I Sverige förekommer dock bara underarten vanlig strandvial (ssp. maritimus) men tre varieteter den har urskiljts, hårig strandvial (var. pubescens), kal strandvial (var. glaber), småbladig strandvial, dynvial (var. acutifolius)
Den första fynduppgiften publicerades 1704 enligt Nordstedt 1920.
Underarter:
subsp. japonicus - blommor till 2,5 cm långa. Baljor över 1 cm breda. subsp. maritimus - blommor upp till 1,6 cm långa. Baljor mindre än 1 cm breda.Artepitetet japonicus (lat.) betyder "från Japan".
Багаторічна, трав'яниста рослина. стебла довжиною 50–80 см. Стовбурові столони, повзучі. Листки голі довжиною від 5 до 10 см, перисті з 2–5 парами листочками; листочки злегка м'ясисті, сизо-зелені, еліптичні або оберненояйцевиді, завдовжки 25–33 × 11–18 мм, із сітчастими жилками видимими на обох поверхнях. Кінцеві листочки часто замінюються вусиками. Суцвіття коротші листя, 2–5-квіткові. Чашечки дзвонові, 9–10(12) мм, голі; зуби нерівні, 5–6 мм завдовжки. Віночок від рожевого до пурпурного, й фіолетово-синього кольору пізніше й крила іноді білі, бл. 21 мм. Стручки плоскі й довжиною близько 5 сантиметрів, коричневі або червоно-коричневі при дозріванні. Насіння майже кулясте.
Північна Америка (Гренландія, Канада, США); Азія (Китай, Японія, Корея, Росія); Європа (Німеччина, Польща, Данія, Фінляндія, Ісландія, Ірландія, Норвегія, Швеція, Велика Британія, Франція, Іспанія); Південна Америка (Аргентина, Чилі).
Типові середовище проживання — піщані або кам'янисті узбережжя та інші прибережні райони.
Квіти запилюються комахами (бджоли і джмелі). Великий природний діапазон пояснюється здатністю насіння залишатися життєздатним, плаваючи у морській воді впродовж п'яти років, що дозволяє насінню дрейфувати майже цілим світом.
Насіння можна вживати в їжу, але, як і багато членів роду воно містить токсини. Листя рослини використовуються в традиційній китайській медицині.
Це незавершена стаття про Бобові.Lathyrus japonicus là một loài thực vật có hoa trong họ Đậu. Loài này được Willd. miêu tả khoa học đầu tiên.[1]
Bài viết liên quan đến tông Đậu này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
Lathyrus japonicus là một loài thực vật có hoa trong họ Đậu. Loài này được Willd. miêu tả khoa học đầu tiên.
Lathyrus japonicus Willd.
Чи́на япо́нская, или морской горох (Lathyrus japonicus) — вид растений из рода Чина семейства Бобовые.
Встречается в приокеанической зоне Северной Пацифики.
Произрастает на морских берегах: по пескам и галечникам, шикшёвникам, разнотравным лугам.
Травянистый многолетник до 30 см высотой, с тонкими ползучими корневищами.
Стебли стелющиеся или восходящие, слегка цепляющиеся листовыми усиками, голые.
Листья до 10 см длины, с 3-6 парами эллиптических листочков.
Соцветие — рыхлая кисть из 3-5 лиловых цветков.
Плод — продолговато-овальный боб, до 5 см длины и 1,2 см ширины.
Культивируется в некоторых странах.
Согласно данным GRIN существуют следующие подвиды и разновидности:[2]
Чи́на япо́нская, или морской горох (Lathyrus japonicus) — вид растений из рода Чина семейства Бобовые.
海滨山黧豆（学名：Lathyrus japonicus）为豆科山黧豆属下的一个种。
这是一篇與植物相關的小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。 .jpg)
ハマエンドウ（浜豌豆、学名：Lathyrus japonicus）はマメ科レンリソウ属の多年生。
北海道から九州までの日本各地の海岸に分布する海浜植物。日当たりの良い砂地や岩場などによく見られる。まれに内陸部の湖岸でも見られる。
全体に粉白色を帯びており、草丈は高くなく、地表面に沿って茎を伸ばし這い広がる。 葉は偶数羽状複葉。葉の先端には巻きひげがあり、樹木や柵などがあれば、巻きひげで絡み付いて立ち上がる。
花期は4-7月。濃紫色の花を咲かせる。花がスイートピーに似ており、美しいので栽培されることもある。実はエンドウマメのような形状で、若いものは芽と共に食用にできるが、ラチリズムを引き起こすオキサリルジアミノプロピオン酸などの毒成分を含むため[1]、過食は禁物である。
和名の由来は、浜辺に生えて、エンドウマメに似ていることから。 種小名はjaponicus（日本の）となっているものの、汎世界種であり、アジア・ヨーロッパ・北アメリカ・南アメリカなどの海岸に分布している。
この項目は、植物に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めています（プロジェクト:植物／Portal:植物）。 
