Adi külmə (lat. Rutilus rutilus) — Çəkilər fəsiləsinə Külmə cinsinə aid balıq növü. Çoxlu sayda yarımnövlər əmələ gətirir.
Külmələrə Bütün Avropada, Şərqi İngiltərədən tutmuş Alpdan şimladakı ərazilərdə, Sibirin bütün göl və çaylarında, Xəzər və Aral dənizinin hövzəsində rastlamaq mümkündür. Bel nahiyəsi qaradır, mavi və zeytuni yaşıl nöqtələrə sahib olur. Böyür və qarın nahiyəsi isə gümüşü rəngdədir. Bel və quyruq üzgəci yaşıl-boz, sinə üzgəcləri sarımtıl, qarın və anal üzgəcləri isə qırmızı olur. Bununla yanaşı bəzi fərdlər sarı göz və üzgəclərə sahiblər. Pulcuqları gümüşü, üzərlərində, yan və bel nahiyələrində qırmızı nöqtələr olur.
Adətən sürülər halında zəif axın olna ərazilərdə, yosunların çox olduğu bölgələrdə dolaşırlar. Orta və kiçik balıq sürülərində tək-tük böyük fərdlər ola bilər. Kiçik və orta balıqlar çəkinçək olmurlar.
Adi külmələrin uzunluğu 50 sm, çəkiləri isə 3 kq çata bilir. Maksimal ömür müddəti 21 ildir.
Adi külmələr çoxku sayda yarımnövlərə sahibdir. Onların bir qismi ancaq sirin sularda yayılmışdır:
Şirinsu külmə yarımnövlərinə aid edilir:
Bəzi təsnifatçılar yarımnövlərin bir qismini ayrıca növ kmi təsvir edir.
|deadlink=
ignored (|dead-url=
suggested) (kömək) Adi külmə (lat. Rutilus rutilus) — Çəkilər fəsiləsinə Külmə cinsinə aid balıq növü. Çoxlu sayda yarımnövlər əmələ gətirir.
Külmələrə Bütün Avropada, Şərqi İngiltərədən tutmuş Alpdan şimladakı ərazilərdə, Sibirin bütün göl və çaylarında, Xəzər və Aral dənizinin hövzəsində rastlamaq mümkündür. Bel nahiyəsi qaradır, mavi və zeytuni yaşıl nöqtələrə sahib olur. Böyür və qarın nahiyəsi isə gümüşü rəngdədir. Bel və quyruq üzgəci yaşıl-boz, sinə üzgəcləri sarımtıl, qarın və anal üzgəcləri isə qırmızı olur. Bununla yanaşı bəzi fərdlər sarı göz və üzgəclərə sahiblər. Pulcuqları gümüşü, üzərlərində, yan və bel nahiyələrində qırmızı nöqtələr olur.
Adətən sürülər halında zəif axın olna ərazilərdə, yosunların çox olduğu bölgələrdə dolaşırlar. Orta və kiçik balıq sürülərində tək-tük böyük fərdlər ola bilər. Kiçik və orta balıqlar çəkinçək olmurlar.
Adi külmələrin uzunluğu 50 sm, çəkiləri isə 3 kq çata bilir. Maksimal ömür müddəti 21 ildir.
Ar mandog (Rutilus rutilus pe Leuciscus rutilus) zo ur pesk dour dous.
La madrilleta vera (Rutilus rutilus) és una espècie de peix introduïda en comptades localitats de Catalunya, on encara presenta una distribució molt reduïda. És una espècie eurasiàtica. Ha estat introduïda a moltes zones arreu del món (com ara Nord-amèrica o Nova Zelanda). Té una distribució molt semblant al gardí. A la península Ibèrica es troba a la conca de l'Ebre i del Ter al seu curs mitjà i baix, també té una presència important a les conques del Cantàbric. A la península Ibèrica va ser introduïda a l'estany de Banyoles a la dècada de noranta. Es va introduir amb finalitats esportives, ja que les espècies autòctones eren escasses, cridava l'atenció les seves aletes i també per diversificar la varietat d'espècies a l'estany de Banyoles.
Espècie de mida petita que sol assolir 15-20cm de longitud a Manlleu. Pot arribar a pesar un màxim de 200-300g. És un peix de cos allargat i prim, amb escates grans i poc visibles, gairebé transparents. La boca s'obre a la part inferior del cap i presenta un llavi inferior corni i arrodonit. Té els ulls de color ataronjat. Presenta una coloració verdosa a la meitat superior del cos i groguenca a la meitat inferior, separades per una línia fosca, que va des d'un extrem a l'altre del seu cos i li permet detectar preses mitjançant les petites vibracions de l'aigua. La resta del cos és de color daurat brillant, les aletes en canvi són de color vermell. És molt semblant al gardí però es pot diferenciar per les aletes, ja que les té d'un color més clar. Els mascles i les femelles maduren sexualment entre el tercer i el quart any de vida. Es diferencien només en l'època d'aparellament, ja que el mascle presenta uns bulbs al mig del front.
Prefereix zones de corrent, entre dos i tres metres de fondària sempre amb un presència important de vegetació aquàtica. S'alimenta majoritàriament d'algues encara que en alguns casos de larves i invertebrats. Es reprodueix entre els mesos d'abril i juny deixant els ous a les zones de grava i petites pedretes del fons del riu. Pon una mitjana d'ous entre 1.000 i 15.000. L'eclosió té lloc a la primavera. Els petits romandran propers a les zones on van néixer i als pocs dies es dispersaran per tot el riu, tarden de dos a tres anys a arribar a edat adulta. Poden formar bancs de peixos amb altres espècies, això passa sobretot en zones d'aigües calmades on s'agrupa amb alburns.
La madrilleta vera (Rutilus rutilus) és una espècie de peix introduïda en comptades localitats de Catalunya, on encara presenta una distribució molt reduïda. És una espècie eurasiàtica. Ha estat introduïda a moltes zones arreu del món (com ara Nord-amèrica o Nova Zelanda). Té una distribució molt semblant al gardí. A la península Ibèrica es troba a la conca de l'Ebre i del Ter al seu curs mitjà i baix, també té una presència important a les conques del Cantàbric. A la península Ibèrica va ser introduïda a l'estany de Banyoles a la dècada de noranta. Es va introduir amb finalitats esportives, ja que les espècies autòctones eren escasses, cridava l'atenció les seves aletes i també per diversificar la varietat d'espècies a l'estany de Banyoles.
Pysgodyn sy'n byw mewn dŵr croyw ac sy'n perthyn i deulu'r Cyprinidae ydy'r rhufell sy'n enw benywaidd; y lluosog yw rhufelliaid (o'r Lladin: Rutilus rutilus; Saesneg: Common roach).
Mae ei diriogaeth yn cynnwys Asia ac Ewrop ac mae i'w ganfod mewn llynnoedd, afonydd a chamlesi.
Ar restr yr Undeb Rhyngwladol dros Gadwraeth Natur (UICN), caiff y rhywogaeth hon ei rhoi yn y dosbarth 'Lleiaf o Bryder' o ran niferoedd, bygythiad a chadwraeth.[1]
Pysgodyn sy'n byw mewn dŵr croyw ac sy'n perthyn i deulu'r Cyprinidae ydy'r rhufell sy'n enw benywaidd; y lluosog yw rhufelliaid (o'r Lladin: Rutilus rutilus; Saesneg: Common roach).
Mae ei diriogaeth yn cynnwys Asia ac Ewrop ac mae i'w ganfod mewn llynnoedd, afonydd a chamlesi.
Ar restr yr Undeb Rhyngwladol dros Gadwraeth Natur (UICN), caiff y rhywogaeth hon ei rhoi yn y dosbarth 'Lleiaf o Bryder' o ran niferoedd, bygythiad a chadwraeth.
Plotice obecná (Rutilus rutilus; L., 1758) je nedravá sladkovodní paprskoploutvá ryba z čeledi kaprovitých (Cyprinidae). V České republice je považována za tzv. plevelnou rybu, u které není zákonem stanovena nejmenší lovná míra. V České republice je tradičně dosti hojná. Tato ryba je nedílnou součástí potravinového řetězce. Slouží jako potrava dravcům.
Plotice je typickým zástupcem tzv. bílých ryb. Má ze stran zploštělé tělo, stříbřité boky a tmavý hřbet i ploutve. Pouze břišní ploutve a někdy i řitní ploutev bývají zbarvené do červena. Dorůstá obvykle do délky 15-30 cm a hmotnosti 0,25–0,30 kg. Největší exempláře mohou měřit až 45 cm a vážit kolem 1,5 kg.
Plotice obecná je vůbec nejrozšířenější rybou České republiky. Obývá stojaté i tekoucí vody, vyhýbá se pouze pstruhovému pásmu. Nejvíce jedinců žije v přehradních nádržích a v úsecích cejnového pásma řek s tvrdým dnem. Nejlépe se jí daří ve starých ramenech řek s bahnitým dnem bohatými na různé červy a žížaly.
Plotice žije v hejnech a je poměrně plachá. Mladší exempláře se živí především planktonem, starší pak drobnými živočichy i rostlinami, např. řasami. Sportovní rybáři ji mohou chytit na různé druhy těstovin, kukuřici, hrách, kroupy, burizony, rohlík, chleba atd.
Plotice obecná (Rutilus rutilus; L., 1758) je nedravá sladkovodní paprskoploutvá ryba z čeledi kaprovitých (Cyprinidae). V České republice je považována za tzv. plevelnou rybu, u které není zákonem stanovena nejmenší lovná míra. V České republice je tradičně dosti hojná. Tato ryba je nedílnou součástí potravinového řetězce. Slouží jako potrava dravcům.
Skalle (Rutilus rutilus) er en benfisk i karpefamilien, der kan blive op til 50 cm lang. Den er udbredt over store dele af Europa og mod øst til floden Lena i Asien. Skallen er meget almindelig i Danmark i vandløb og søer samt i bl.a. fjorde med brakvand. Fisken kendes lettest på sine røde øjne. Fra rudskalle, der også har rødlige øjne, kendes den på, at bugfinnerne udspringer lodret under rygfinnens forkant. I Danmark bliver den sjældent over 15-20 centimeter.
Skallen er en meget almindelig fanget fisk inden for Medefiskeri.
Skallen bliver kønsmoden i en alder af 3 år. Da har den en længde af 10-20 centimeter. Den gyder i maj og juni op til 100.000 æg, som klækker efter 4 til 10 dage. Skallen lever som regel i kanten af søer, men hvis vandet er grumset, færdes den også længere ude. Den ånder som andre fisk ved gæller og æder plankton, små bunddyr og planter.
Aborrer og gedder hører til skallens naturlige fjender.
Skalle (Rutilus rutilus) er en benfisk i karpefamilien, der kan blive op til 50 cm lang. Den er udbredt over store dele af Europa og mod øst til floden Lena i Asien. Skallen er meget almindelig i Danmark i vandløb og søer samt i bl.a. fjorde med brakvand. Fisken kendes lettest på sine røde øjne. Fra rudskalle, der også har rødlige øjne, kendes den på, at bugfinnerne udspringer lodret under rygfinnens forkant. I Danmark bliver den sjældent over 15-20 centimeter.
Skallen er en meget almindelig fanget fisk inden for Medefiskeri.
Das Rotauge (Rutilus rutilus), auch die Plötze, Unechte Rotfeder oder der Schwal genannt, ist ein Fisch aus der Familie der Weißfische (Leuciscidae).
Das Rotauge erreicht eine Länge von 25 bis 50 Zentimetern, ein Gewicht von bis zu 3 Kilogramm und hat einen hochrückigen Körper mit grünlicher Ober- und weißer Bauchseite. Augen und Flossen sind rötlich. Die Körperform und Färbung kann je nach Gewässertyp variieren, in Fließgewässern sind Rotaugen schlanker und haben eine silbrige Schuppenfärbung an der Seite und in Baggerseen beispielsweise hochrückig und eine leichte Goldfärbung. Ein besonders auffallendes Kennzeichen ist die leuchtend rote Iris, daher rührt die Namensgebung. Außerdem hat das Rotauge keine Kieferzähne, sondern zerkleinert seine Nahrung mit den sogenannten Schlundzähnen.
Das Rotauge wird oft mit einer verwandten Art, der Rotfeder (Scardinius erythrophthalmus), verwechselt, da sie sich sehr ähnlich sehen. Die Arten unterscheiden sich jedoch durch den Stand von Bauch- und Rückenflosse: Während sich beim Rotauge beide Flossen auf gleicher Höhe befinden, ist die Bauchflosse der Rotfeder leicht vorgezogen. Noch leichter fällt die Unterscheidung anhand ihrer Mäuler: Die Rotfeder hat ein oberständiges und das Rotauge ein endständiges Maul.
Neben diesen Hinweisen wird zur Unterscheidung zudem herangezogen, dass das Rotauge zwischen Bauch- und Afterflosse eine gerundete Bauchkante in Gegensatz zur gekielten Bauchkante der Rotfeder hat und die Augen (oft nur im Vergleich feststellbar) wirklich rot im Gegensatz zum Goldgelb der Rotfeder sind. Ein weiteres Merkmal ist die Anzahl der Schuppen in der Seitenlinie. Besitzt hier das Rotauge zwischen 39 und 48, sind dies bei der Rotfeder 40 bis 42. Ein weiterer, recht ähnlicher Fisch ist der Aland, der jedoch deutlich kleinere Schuppen besitzt (55 bis 60) und einen gelben Augenkreis aufweist. Die Laichzeit beginnt meist im Mai und endet meist im August.
Zwischen Rotauge, Rotfeder, Aland und Brassen kommt es häufig zu Hybriden, also natürlichen Kreuzungen, sofern diese Arten zur gleichen Zeit im gleichen Gewässerabschnitt ablaichen. Eine eindeutige Bestimmung der Zugehörigkeit oder einer Nichtzugehörigkeit ist bisweilen lediglich auf der Basis einer DNA-Analyse möglich.
Untersuchungen ergaben, dass Rotaugen seit dem Pliozän in Eurasien heimisch sind. Genzentren sind von Griechenland bis Sibirien, westliches Einzugsgebiet des Kaspischen Meeres, Donau bis Dnjestrbecken und die Küstenregion des Schwarzen Meeres.[1]
Die Plötze lebt als anspruchsloser Schwarmfisch in stehenden und langsam fließenden Gewässern in fast ganz Europa nördlich der Alpen und der Pyrenäen bis zum Ural. Sie lebt auch auf den britischen Inseln und im Brackwasser der Ostsee, fehlt aber im südlichen Balkan.
Im nördlichen Skandinavien ist das Rotauge bis ins Flusssystem des Kalix und Kaitum (Schwedisch Lappland, Norrbottens Län) sowie in dort angrenzenden bzw. benachbarten Seen nachgewiesen und wird von Anglern mehr oder weniger regelmäßig als unerwünschter Beifang erbeutet. Damit reicht die gegenwärtig bekannte bzw. nachgewiesene nördliche Verbreitungsgrenze des Rotauges bis circa 150 Kilometer nördlich des Polarkreises.
Rotaugen ziehen im Frühjahr in großen Schwärmen aus dem Stettiner Haff in den Flusslauf der Uecker, um zu laichen.[2]
Rotaugen wurden außerhalb ihres natürlichen Verbreitungsgebietes in Zypern,[3] Marokko,[4] Irland,[5] Italien, Spanien und Australien[6] eingeführt,[7] wo sie aufgrund ihrer hohen Reproduktionsrate einheimische Fischarten verdrängen können.
In Großbritannien wurden die Zusammenhänge zwischen Aufkommen von Zooplankton und der Rotaugen-Population untersucht, die sich wechselseitig in einem 2-Jahresrhythmus beeinflussen. Je nach Alter der Fische werden unterschiedliche Kleinlebewesen als Beute bevorzugt.[8] In Gefangenschaft können Rotaugen bis maximal zwölf Jahre alt werden.
Rotaugen sind weniger anfällig für Gewässerverschmutzung und können in einer Reihe von unterschiedlichsten Gewässerhabitaten Bestände bilden.
Nur kalte Forellenbäche mit einer hohen Fließgeschwindigkeit und klare Gebirgsseen mit ganzjährig niedrigen Wassertemperaturen werden von Rotaugen meist nicht besiedelt. Rotaugen gelten allgemein als eine stark anpassungsfähige euryöke und ubiquitäre Fischart, die eine große Gewässerbandbreite mit unterschiedlichen ökologischen Bedingungen besiedeln kann. Hierzu gehören auch regulierte Fließgewässer wie Kanäle für die Binnenschifffahrt und Hafenbecken. Ebenso findet man sie in Talsperren bis hin zu kleinen Weihern. Auch im Brackwasser findet man Rotaugen.
Rotaugen halten sich in Fließgewässern bevorzugt an mit Algen bewachsenen Steinpackungen auf, da sie hier Flohkrebse erbeuten.[9] Kleine Rotaugen können auch in flache Gräben von nur 20 Zentimeter Tiefe vordringen und kleine Tümpel durch Laich, der am Gefieder von Wasservögeln anhaftet, besiedeln. In Marginalgewässern ohne Raubfischbestand bleiben Rotaugen meist mit einem Durchschnittsgewicht von 100 Gramm kleinwüchsig und werden vorzeitig geschlechtsreif. Da sie mit zwei bis drei Jahren bereits geschlechtsreif sind, kann es schnell zu einer Massenentwicklung und Verbuttung kommen. Rotaugen sind die wichtigsten Beutefische für Hechte und Zander.
Rotaugen sind ausgesprochene Schwarmfische, die sich sowohl im Mittelwasser aufhalten, als auch in flacheren, strömungsarmen Uferabschnitten mit Pflanzenbewuchs.[10] Rotaugen bilden mit dem Flussbarsch in den meisten Gewässern den größten Anteil der Fischbiomasse, der in trüben Gewässern nur noch von Karpfen und Brassen übertroffen werden kann.
Im Winter ziehen sich Rotaugen in tiefere Gewässerabschnitte zurück, in Fließgewässern sind sie dann oft in großen Schwärmen in strömungsarmen Hafenbecken und bestimmten Zonen der Flussrinne zu finden.
Die Nahrung der Rotaugen besteht einerseits aus verschiedenen Wasserpflanzen wie z. B. Wasserpest, Tausendblatt (Myriophyllum), Wasserlinsen und Armleuchteralgen (Characeae) und andererseits und hauptsächlich aus diversen Kleintieren wie Zooplankton, Würmer, Insektenlarven, Insekten, kleinen Schnecken und Muscheln. Sie laichen von April bis Mai bei Wassertemperaturen von 6–10 °C.[11] Die Männchen bekommen einen Laichausschlag in Form von perlenartigen Auswüchsen auf dem Kopf. Es werden 50.000 bis 100.000 (bezogen auf 1000 g Körpergewicht), 0,9 Millimeter große, klebrige Eier auf Steinen, Holz oder in Pflanzenbestände gelegt. Der Laichvorgang ist häufig sehr geräuschvoll und kann Raubfische anlocken. Die Larven schlüpfen nach vier bis zehn Tagen und haften zunächst am Substrat. Erst nachdem sie den Dottersack-Vorrat aufgebraucht haben, schwimmen sie frei.
Das Rotauge dient als Köderfisch zum Beangeln von Raubfischen wie Hecht, Flussbarsch, Wels, Aal oder Zander. Ansonsten ist es vor allem wegen seiner leichten Fängigkeit und seines häufigen Vorkommens für Anfänger ein beliebter Angelfisch. Rotaugen sprechen sowohl auf Köder wie Würmer und Maden an als auch auf pflanzliche Köder wie Mais und Brot. Am "fängigsten" ist eine leichte Posenmontage, bei der der Köder in Grundnähe an flachen und schilfbewachsenen Ufern präsentiert wird, da Rotaugen in derartigen Gewässerbereichen natürlicherweise Nahrung suchen. Das größte in Deutschland mit der Angel gefangene Rotauge der letzten Jahre wog 2,49 Kilogramm und stammte aus dem Neckar.[12] Ein ähnlich schweres Exemplar stammte 2005 aus dem Mittellandkanal bei Braunschweig, ein anderer Rekordfisch von 2,62 Kilogramm wurde 1981 an der Weser gefangen. Rotaugen eignen sich aufgrund ihrer Anspruchslosigkeit sowohl für das Kaltwasseraquarium als auch für den Gartenteich.[13]
Rotaugen sind vor allem in Osteuropa als Speisefisch bedeutend. Sie schmecken sehr delikat. Lediglich wegen seiner feinen Gräten ist der Fisch in der Küche nicht so beliebt. Um den Fisch genießbar zu machen, kann man das Filet vor dem Frittieren mehrmals einschneiden (schröpfen). Sehr gut sollen auch pochierte Fischklöße oder Frikadellen schmecken. Eine weitere Methode, der feinen Gräten Herr zu werden, ist, das Rotauge über mehrere Tage in Essig einzulegen und damit die Gräten aufzulösen.
Weitere Arten der Gattung Rutilus sind beispielsweise der Frauennerfling (Rutilus pigus), der sich von dem Rotauge nur durch kleinere Schuppen unterscheidet, und der bis zu 55 Zentimeter lange in Flüssen und Seen der Alpen lebende Perlfisch (Rutilus meideringi) mit sehr kleinen Schuppen. Das Südeuropäische Rotauge (Rutilus rubilio) unterscheidet sich vom Rotauge durch eine rauchgraue Längsbinde, welche vom Kopf bis zur Schwanzflosse reicht, auch ist es meist langgestreckter.[14] Südeuropäische Rotaugen erreichen oft nur 200 g Körpergewicht bei 25 cm Länge und sind in Italien, Dalmatien, Kroatien bis Westgriechenland im Einzugsgebiet der Adria verbreitet. Rutilus heckeli kommt im Schwarzen und Asowschen Meer vor und steigt zum Laichen in die Flüsse auf. Auch im Kaspischen Meer gibt es mit Rutilus caspicus eine an das Brackwasser angepasste Wanderform.
Das Rotauge wird in der Roten Liste gefährdeter Arten der IUCN als ungefährdet (Least Concern) eingestuft, da keine wesentlichen Bedrohungen zu erkennen sind[15].
Das Rotauge (Rutilus rutilus), auch die Plötze, Unechte Rotfeder oder der Schwal genannt, ist ein Fisch aus der Familie der Weißfische (Leuciscidae).
Bronšė, brōšė (aukštaitėškā: kuoja, dzūkėškā: mekšras luotīnėškā: Rutilus rutilus) īr žovės, katra prėgol karpėniu žovū (Cyprinidae) šeimā. Nuognē tonkė mažne vėsuos Eurazėjės prieskū ondenū žovės.
Kūna ėlgoms 15-25 cm (sīkēs lėgė 30 cm), sonkoms 200–600 g (sīkēs lėgė 1300 g). Nogara pilkā melsva aba žalzgana, šuonā cėdabrėnē. Krūtėis pelekā gelsvė, nogaruos ė oudeguos – pilkė, skėlvė ė šėknuos – muorkavė aba rauduonė.
Brōšės Lietovuo nuognē tonkės - anuos gīven ežerūs, opies, Koršiu mariūs. Būn polkās seklesnies vėitūs. Nerš ont augalū balondė-gegožė mienėsēs. Jied mizernos gīvios ėr augalos.
Crvenookica ili bodorka (Ruthilus rutilus carpathorosicus) je riba iz porodice Cyprinidae.
Karakteristične crte bodorke su: krupna srebrnasta krljušt koja se lahko čisti i koje ima 42 do 45 komada po uzdužnoj brazdi (koja je jako naglašena i spušta se malo u centralnom dijelu u odnosu na glavu i rep), peraja su žućkasto crvena, zavisno od temperature vode, prelazi u crvenu boju pogotovo u zimskim uslovima kada je voda hladnija. Oko joj je zlatno-žute boje sa karakterističnom mrljom u gornjem dijelu oka. Iris oka je crven. Trbušna i analna peraja su ponekad žuto-narandžaste boje, a ostala uglavnom sivosmeđa. Tijelo bodorke je lagahno spljošteno bočno, ali je produženo. Leđa su joj crnkasta sa plavim ili zelenkastim odsjajem. Bokovi su sivosrebrnasti. Leđno i repno peraje su zelenkasto-sivi sa crvenkastim prelivom. Grudna peraja su blijedožućkasta, a trbušna crvena. Leđno peraje se nalazi uspravno nad trbušnim perajima. Te boje obično imaju nekoliko varijeteta u zavisnosti od uzrasta i okoline u kojoj živi. Vrlo je slična crvenperki, najveća razlika je u perajima i očima. Može da dostigne težinu do blizu 2 kg, ali se lovi ona sitnija, najčešće 100-400 grama. Živi u jatima, pa kad ono naiđe, može se zadržati prihranjivanjem. Veći primjerci od 500-600 g su veoma rijetki. Postoje brojni hibridi sa deverikom, uklijom ili crvenperkom, i drugim bijelim ribama.
Bodorka se smatra redovnim stanovnikom svih slatkih voda, u nekim vodama je najmnogobrojnija vrsta ribe. Nastanjuje sve vrste slatkih voda, od stajaćica, bara kanala i jezera, do velikih ravničarskih rijeka i njenih zaliva, pa sve do potoka. Živi u gustim jatima sa rođacima raznih uzrasta. Naseljena je posvuda a najviše je ima u rijekama dunavskog sliva. Ljubitelj je mirnih i sporotekućih voda sa puno podvodnog i priobalnog rastinja. Najviše se zadržava na mjestima bogatim trskom, rogozom i lokvanjima, ali voli i druge podvodne prepreke. Pored ovog, voli tvrdo dno gdje voda nanosi i taloži prirodnu hranu (larve insekata, mehkušci i sl, biljni izdanci, otpaci, alge ljeti i podvodna mahovina i insekti koji padnu na vodu ili tek izašli iz čahure), i duboke zone gdje se osjeća bezbjedno od prirodnih neprijatelja. U proljeće, poslije topljenja leda, drži se samo obale i u rijekama i u jezerima, a zalazi i na plavna područja. Iz rijeka često odlazi u zalive i mrtvaje vezane za rijeku i poslije opadanja vodostaja. Poslije mrijesta, bodorka se može naći na cijelom toku rijeke osim u najbržim dijelovima. Kada se u rijekama pojavi trava, odlazi u zaliv. Za vrijeme ljetnjih vrućina traži dublja mjesta ili se zavlači u podlokane obale i korijenje drveća. Travnate terene ne voli, pa se nalazi na čistinama između njih. Bodorka voli pjeskovito dno i nalazi se na dvadesetak cm od dna, osim uvečer kada izlazi na površinu skupljati mušice. Glavna hrana bodorke su vodeno bilje i larve raznih insekata.
Mrijesti se od aprila do juna kada temperatura vode pređe 12 stepeni. Mrijesti se u travnatim ili šljunčanim područjima ali uvijek u plitkim zonama, ne dubljim od jednog metra, često neposredno uz obalu. Sve ženke iz iste grupe polažu jaja istovremeno na istom mjestu. Plodnost jedne ženke je od 5.000 do 100.000 jajašaca. Položena jaja podsjećaju na pljeskavice i prilijepljene su na travu. Desetak dana nakom oplođenja iz jaja izlazi mlađ. Tokom posebno toplih godina bodorke se razmnožavaju dva do tri puta godišnje. Rast mlađi je spor pa treba čekati i do tri godine i veličinu od 15 cm da bi potomstvo počelo sa razmnožavanjem.
Crvenookica ili bodorka (Ruthilus rutilus carpathorosicus) je riba iz porodice Cyprinidae.
Gardio, Rutilus rutilus, esas grupala mikra fisho qua vivas en l'aquo nesala, e di qua la karno esas tre manjo-prizesas.
Płotka (Rutilus rutilus) – to je rëba z rodzëznë karpiowatëch. Czedës wiele tich rib żëło w jezorach na Kaszëbach. Òna je dosc mało pòdajny na cësk zgnojeniów wòdë.
Ene rossete, c' est on pexhon des doûcès aiwes, k' a ene rossete coleur. Ele rishonne al vindwesse.
No d' l' indje e sincieus latén : Cyprinus rutilus ou Rutilus rutilus.
S Rootaug (Rutilus rutilus; alemanischi Näme) isch e aapassigsfääige Schwarmfisch, wo unempfindli uf Wasserverschmutzig isch. S werd hüüffig mit em Rottel verwechslet.
S Rootaug isch e slibrige Fisch miteme brüünliche Rugge und rooten Auge. Au sini Buuchflosse sind röötlich. S werd 20 bis 35 cm lang und wögt maximal anderthalb Kilo.
S Rootaug chunnt z Sibirie und i Europa vor, ooni Island, Norwege und onöd im Mittelmeerruum. S liebt warmi, suurstoffarmi aber näärstoffriichi Standgwässer oder Flüüssgwässer mitere langsame Ströömig und lebt au i strandnööche Lagune mit Brackwasser.
S Rootaug isch e Bodefisch, wo Wasserpflanze, Plankton und Wirbellosi fresst. S werd vo Raubfisch, bsunders vom Zander und Hecht, gjagt.
D Laichzitt isch im April und Mai bi Wassertemperature vo 10 bis 17 Grad. S Wiibli lait a flache Stele i Uufernööchi abertuusigi Aier, wo a Wasserpflanze und Stai chlebe bliibet. Noch 5 bis 14 Taag schlüüffet denn d Laarfe. Noch 2 bis 4 Joor wered di junge Fischli gschlechtsriiff, binere Längi vo guet 12 cm. Rootauge chönd 14 Joor alt were.
S Rootaug (Rutilus rutilus; alemanischi Näme) isch e aapassigsfääige Schwarmfisch, wo unempfindli uf Wasserverschmutzig isch. S werd hüüffig mit em Rottel verwechslet.
De röts (Rutilus rutilus of Leuciscus rutilus) is 'ne vis oete femielje vanne karperechtige. In Nederlandj is 't de algemeins-veurkómmendje vis, dae bao in eder watertuup in groeaten aantale veurkump.
De röts is hieël algemein en laef in gans Europa t'n naorde vanne Pyreneeën enne Alpe, meh neet in Sjotlandj en Ierlandj; hae kump ouch veur in groeate deiler van Wès-Azië.
In Nederlandj wuuertj de röts zelje toet noeatj gegaeten en deentj t'r veural es aos veur anger visse. 't Is veurnamelik 'ne geleefdje vis veur sportvissers.
Sär'g (latin.: Rutilus rutilus) om jogikalan levitadud erik Karpižed-sugukundaspäi.
Eläb Evropas päiči suves, Sibirin jogiš i järviš, Kaspijan meren i Aralan basseinoiš. Sär'g om introduciruidud Avstralijan suvipäivnouzmas.
Pidase joukuil sijiš vällänke joksmusenke, kokerägoiden keskes, vezikazmusiden taga vai puiden kuvahaižen al. Adaptiruiše hüvin, eläb erazvuiččil süvüzil, veden lämudenke +4..+31 C°.
Kala om järedanke somusenke. Keruz om hambhikaz, 10..12 hambast ühthe rivehe. Sel'g om mustan polhe, kül'ged i pök oma hobedakahad, erasti kuldakahad. Sil'man muju om verev rusked. Sel'gsuug kogoneb 10..12 palaspäi. Täuz'kaznu hibj oleleb 50 sm pitte i 2,5 kilogrammhasai vedutte. Igä 21 vodhesai.
Hen i nor' kala om rohked. Sötlese zooplanktonal, kazvab vitkos, vezištod kazvahtudas. Pütas sär'gid puhtastamha vezištoid i ümbriratas sömäks vai biodizelikš.
Särgi tavalline (lat. Rutilus rutilus). Net lajii myö ollah sugusiivizien kaloin karpoin roduu (lat. Cyprinidae). On vie äijy kalalajioi myö, kudualoil ollah omat nimet: taranit da voblat.
Särgilöi suau vastata kaikkie Jevroppua myö päivännouzus Suvi Angliessah da Pirinejevassah, Pohjozespäi Al´poissah, Siberin jogilois da järvilöis, Kaspien da Araalien meribasseinois.
Lähimäzis kalalajijois särgii suau eroittua hambahien ogalittoloin vuoh, kuduat ollah mollembis puolis yhtes riävys lainohambahii myö (niidy on 5-6 mollembis puolis), suomukset kalan ollah karjat (40-50 suomustu bokkurivis), kidanlopuspäi algavutah sellän evät, kuduat siirytäh mahapuolehpäi. Selgy väril on muzavu, toiči vie ozutahes sini da vihandu väril, bokat da maha ollah hobjanvärizet, mahan da tagapuolen evät ollah ruskiet, piälyksen väri ozutahes kuldazekse ruskien täplänke.
Erähii särgilöi suau vastata, kudualoil ollah silmät da evät keldazet, kulduväri suomuksienke, kuduat bokkupuolis da selläs ollah ruskiettavat.
Кыһыл харах эбэтэр Кыһыыдай (лат. Rutilus rutilus, нууч. Плотва) — кыра балык. Төбөтө кылгас, этэ-сиинэ үрдүк, икки өттүттэн ньаппаҕар соҕус.
Өҥө үрүҥ көмүс, үрүҥ. Көхсө хараҥа от күөхтүҥү. Хараҕа оранжевай, үөһээ өттүгэр кыһыл бээтинэлээх. Түөһүн, өрөҕөтүн уонна эмэһэтин лаапчааннара оранжевай кыһыллар. Көхсүн лаапчаана уонна кутуруга хараҥа сиэрэйдэр. Салахай, уу үөнэ аһылыктаах[1].
Саха сиригэр арҕаа өрүстэргэ олохсуйбут: Анаабыр, Өлөөн уонна Өлүөнэ тардыыларыгар.
Сабаҡ (лат. Rutilus rutilus, рус. Плотва́ обыкнове́нная, тара́нь, во́бла, соро́га, бублица, плотица) — нурһөйәкле балыҡтар төркөмөнән, һаҙандар ғаиләһенә ҡарай.
Был көмөш төҫөндәге күҙе ҡыҙыл, көмөш тәңкәле балыҡтың ҡойроҡ һәм арҡа йөҙгөенән һарҡылт-ҡыҙыл төҫтә. Тик уны ҡыҙылғанат менән бутарға ярамай.
Кәүҙәһе оҙонсай. Ян-яҡтан ҡыҫылған. Оҙонлоғо — 10-15 см тирәһе.
Күкһел һыртлы, аҡ ҡорһаҡлы, буҙ ҡойроҡло ваҡ йылға балығы. Тәңкәләре ҙур, тығыҙ ултыра.
Йотҡолоғонда бер рәт тештәр урынлашҡан. Ғәҙәттә, 6-5 йәки 5-5.
Умыртҡалары — 39-43.
Кариотип: 2n = 50, NF = 82-84 (Васильев, 1985).
13 тирәһе төрсәгә бүленә.Ҡайһы бер белгестәр был төрсәләрҙе айырым төр итеп һанай. Ҙурлығы 7 см тирәһе.
Күбеһенсә уның ауырлығы 100—200 грамм ғына тарта.
Ареалы бик киң. Тотош Евразияны биләй. Сөсө һыу ятҡылыҡтарында тереклек итәләр.
Сабаҡтарҙың ярым үрләүсе фиғыллы формалары (вобла) ла бар. Йылға тамаҡтарында, тоҙло һыулы мөхиттә туҡланып, ауырлыҡ йыйып, ыуылдырыҡ сәсергә йылға үрҙәренә күтәреләләр.
Тубыл, Иртыш йылғаларында, Себер һәм Урал күлдәрендә киң таралған. Табан балыҡ ҡайҙа йәшәй, ул да шул йылға-күлдәрҙә, быуаларҙа, һыу ятҡылыҡтарында йәшәй.
Ул беҙҙең барлыҡ йылға-күлдәрҙә тиерлек осрай.
Сабаҡ, ғәҙәттә, төбө ҡомло, ҡырсынлы, ташлы даръя-йылғаларҙҙы, тыныс йылға ҡушылдыҡтарын, ҡуйы ҡамышлы быуа-күлдәрҙе үҙ итә.
Шулай уҡ, талғын ғына ағымлы текә яр буйында шаршыларҙан түбән тымыҡ сөмбөлдәрҙе, текә яр буйҙарын, һыу өйөрөлөп ятҡан урындарҙы ярата.
Иртә яҙ сабаҡ ярға һынына. Үләндәр морон төртөү менән йылға ҡултыҡтарына, ҡуйы ҡамыш араһына һыйына, ылымыҡтарға күп үҫкән ерҙәргә күсә. Эре сабаҡ тоноҡ урындарҙы һайлай.
Йәй сабаҡ төрлө тәрәнлектә йәшәй, йә, һыу уртаһында, йә иһә һыу өҫтөндә. Аҙыҡ эҙләп ул һай урында ла йөрөй.
Уны һыу ятҡылыҡтарында берсә башын һыуҙан күтәреп, берсә ҡабырғаһын ҡояшта ялтыратып йөҙөп йөрөгәнен күҙәтергә мөмкин. Өҫкә ҡарап торған ауыҙы менән ул һыуға төшкән бөжәктәрҙе ашай. Эре сабаҡ яй ғына аҡҡан өңөлгән урындарҙы яҡын күрә.
Башҡортостандың һыу ятҡылыҡтарында сабаҡтың төрлө ҙурлыҡтағыһы осрай. Был балыҡ таҙа, йылы һыу ярата. Сабаҡ 3 градустан алып 30 градусҡа ҡәҙәр температурала йәшәй ала.
Яратҡан урыны — томбойоҡло йылға-күлдәге япраҡ аҫты. Эҫе көндәрҙә ағас күләгәһендә, яр буйҙарында ем эҙләүсән.
Сабаҡтар бәләкәй генә өйөрҙәргә йыйылып йәшәй. Балыҡтар ни хәтлем ваҡ булһалар, өйөр шул хәтлем ҙур була.
Ул шаҡтай оҙаҡ (8—15 йыл) йәшәй.
Енси яҡтан 3-5 йәштә өлгөрәләр. Апрель-июнь айҙарында, һыу 8° С температураға йылынғас ыуылдырыҡ сәсә.
Ыуылдырыҡтарын көтөүҙәре менән бергә, бер ыңғай һалалар. Ыуылдырыҡтарҙың диаметры 1,5 мм тирәһе.
Үрсеме 2,5-100 мең тирәһе буда. Яралғы үҫеше 9-14 көн самаһында дауам итә. Личинкаларының баштағы ҙурлығы 5,2-6,6 мм. Тиҙ арала ваҡ умыртҡаһыҙҙар менән туҡланыуға күсәләр.
Сабаҡ — эврифаг. Үҫемлектәр менән дә, хайуан аҙыҡтары менән дә туҡлана. Төп аҙыҡтарының береһе — ылымыҡ. Шулай уҡ, ҡыҫала һымаҡтар, моллюскалар, бөжәктәрҙең личинкалары, һыу төбөндәге ҡарышлауыҡтар, селбәрәләр менән туҡлана.
Сабаҡ (лат. Rutilus rutilus, рус. Плотва́ обыкнове́нная, тара́нь, во́бла, соро́га, бублица, плотица) — нурһөйәкле балыҡтар төркөмөнән, һаҙандар ғаиләһенә ҡарай.
Црвеноперката (лат. Rutilus rutilus) припаѓа на фамилијата краповидни риби (Cyprinidae). Широко е распространета во слатките води на Европа, источно од Пиринеите и северно од Алпите, живее во водите на Сибир и сливот на Аралското море. Најбројна е во Дунавскиот слив. Перките и се црвени по што го добила името. Ирисот и е редовно црвен. Оваа риба на прв поглед тешко се разликува од писата, а разликата е во тоа што црвеноперката има шилеста уста, и заоблен стомачен гребен меѓу стомачните и аналните перки. Диплоидниот број на хромозоми изнесува 52. Достигнува должина до 45цм и маса од 800 г. За Македонија е карактеристичен подвидот Дојранска црвеноперка (Rutilus rutilus dojranensis Karaman, 1928). Од дојранското езеро годишно се ловат по 323 000 кг. од овој подвид.
Чабак яке гордсин (латин кылын Rutilus rutilus)
The roach, or rutilus roach (Rutilus rutilus), also known as the common roach, is a fresh- and brackish-water fish of the family Cyprinidae, native to most of Europe and western Asia. Fish called roach can be any species of the genera Rutilus and Hesperoleucus, depending on locality. The plural of the term is also roach.[3]
The roach is a small fish, often reaching no more than about 35 centimetres (14 in); maximum length is 50 cm (20 in). Its body has a bluish-silvery colour and becomes white at the belly. The fins are red. The number of scales along the lateral line is 39–48. The dorsal and anal fins have 12–14 rays. Young specimens have a slender build; older specimens acquire a higher and broader body shape. The roach can often be recognized by the big red spot in the iris above and beside the pupil. Colours of the eye and fins can be very pale, however, in some environments.
In Central and Northern Europe, the common roach can most easily be confused with the common rudd (Scardinius erythropthalmus), the dace (Leuciscus leuciscus), or the ide (Leuciscus idus). They can be distinguished by these characteristics:
The common roach is found throughout Europe except for the area around the Mediterranean, and its distribution reaches eastward into Siberia. Eastern Europe and Asia have several subspecies, some with an oceangoing life cycle living around the Caspian and Black Seas.[4] Around the Mediterranean and in northwestern parts of Spain and Portugal, several closely related species occur with no overlap in their distribution.
It was introduced in Australia in the Murray River and coastal drainages of southern New South Wales and Victoria from Europe during the 1860s and 1880s for sport purposes.
The common roach is very adaptable and can be found in any freshwater ecosystem, ranging from small ponds to the largest rivers and lakes. It feeds at any depth, although its preferred food sources tend to be in shallower water. It tolerates organic pollution and is one of the last species to disappear in polluted waters; it is also often the most numerous cyprinid in nutrient-poor waters. It also tolerates brackish water. Roach survive in temperatures from close to freezing 4 °C (39 °F) up to around 31 °C (88 °F).
In most parts of its distribution, it is the most numerous fish, but it can be surpassed by the common bream in biomass in water bodies with high turbidity and sparse vegetation. The roach is a shoaling fish and is not very migratory with the exception of the oceangoing subspecies. In the cold season, they migrate to feed in deeper waters, whereas they prefer to feed near the surface during warmer weather.
Roach mostly inhabit freshwater ecosystems that are somewhat vegetated, because larval and young fish are protected by the vegetation and the mature fish can use it for food. The common roach eats a wide range of foods, from plant material, bottom-dwelling (benthic) invertebrates, to worms and maggots. Young fish feed mainly on plankton, until they are of a size to use a wider diet. Roach can adapt to environments where invertebrates are scarce by slowing their growth, maintaining slender body shapes, and maturing early.
Roach may live for 15 years or more.[5]
The spawning season is generally from March to June, with some variation due to spawning being triggered by the rising of water temperature during spring and summer. Roach generally spawn at the same location each year. Large males form schools, which females enter. Males trail the females and fertilize their eggs. Their behaviour is rough and the fish often jump out of the water. A female can lay up to 100,000 eggs. When the pH of the water is below 5.5, the roach cannot reproduce successfully.
The roach, or rutilus roach (Rutilus rutilus), also known as the common roach, is a fresh- and brackish-water fish of the family Cyprinidae, native to most of Europe and western Asia. Fish called roach can be any species of the genera Rutilus and Hesperoleucus, depending on locality. The plural of the term is also roach.
Ploto (Rutilus rutilus, sinonimo: Leuciscus rutilus) estas fiŝo el la familio de la Ciprinedoj. En Eŭropo la plej ĝenerale troviĝanta fiŝo, kiu en preskaŭ ĉiu akvotipo grandnombre aperas.
Ĝenerale oni povas rekoni la ploton pro ĝia ruĝa makulo en la irido super la pupilo. En grandaj riveroj kaj aliaj akvotipoj la okuloj kelkfoje estas palaj. Ankaŭ la koloro de la naĝiloj povas varii, de pala ĝis ruĝa. La supra parto de la korpo havas iom bluecan koloron la malsupra parto estas blanka. La anusnaĝilo havas mallongan bazon (12-14 naĝilradioj) samkiel la dorsnaĝilo (12-14). La nombro da skvamoj laŭlonge la flanka linio varias de 39 ĝis 48. La ploto estas sufiĉe svelta fiŝo sed fariĝas malrapide iom pli alta de konstruo ĉe pli granda formato.
Ploto (Rutilus rutilus, sinonimo: Leuciscus rutilus) estas fiŝo el la familio de la Ciprinedoj. En Eŭropo la plej ĝenerale troviĝanta fiŝo, kiu en preskaŭ ĉiu akvotipo grandnombre aperas.
El rutilo (Rutilus rutilus) es un pez de agua dulce y agua salobre de la familia de los ciprínidos, nativo de la mayor parte de Europa y Asia occidental. Típicamente es un pez pequeño, alcanzando los 35 cm de longitud, raramente llega a 45 cm, y pesa hasta 1 kg, pocas veces llega a 1,8 kg. Es muy común y suele apreciarse su consumo como alimento.
El rutilo posee un exoesqueleto no queratinoso de varias capas y de unos 100 μm de grosor, está formado por células conectivas. Esta epidermis no tiene glándulas, pero sí hay células glandulares que segregan un moco que protege las escamas del pez. Las escamas protegen al rutilo como un exoesqueleto.
Tiene una cabeza con dos ojos, orificios nasales ciegos (sin salida en uno de los lados) que no se abren hacia la boca como los de otros peces. El rutilo también tiene una «línea lateral» a lo largo del costado, que va desde un extremo al otro de su cuerpo. Esta línea de escamas especiales está equipada con agujeros que conectan la parte externa del cuerpo con el sistema nervioso, permitiéndole detectar movimientos cercanos recogiendo las pequeñas variaciones de las longitudes de onda largas en el agua, causadas por movimientos de otras criaturas.
El rutilo tiene una forma hidrodinámica, siendo cuatro veces más largo que ancho. Se notan dos tipos de aletas:
Las primeras le dan al pez estabilidad en el agua. Las segundas se usan para orientación.
El rutilo tiene cuatro pares de agallas dispuestas en ambos lados que tienen un vello cuya función es mantener fuera las partículas extrañas. Las agallas forman una disposición en V. también hay unas aberturas en las agallas que se usan como superficie de intercambio para extraer el oxígeno del agua.
El corazón se encuentra junto a las agallas, lo que permite que la sangre sea bombeada a través de las agallas con una presión considerable. El sistema circulatorio es en otros aspectos bastante simple. La sangre desoxigenada atraviesa el corazón sólo una vez.
La pesca del rutilo en la isla de Gran Bretaña es relativamente fácil porque la especie se encuentra en la mayor parte de los ríos, lagos y estanques del país. Los individuos más grandes tienden a ser particularmente evasivos, pero los más pequeños son fáciles de capturar con una caña relativamente ligera y un cebo como el maggot (larvas de mosca) o gusanos. También atrapan cebos como el maíz y pueden ser atrapados de distintas maneras. Los únicos límites son el tamaño del cebo. Los demasiado grandes suelen ser evitados por el rutilo porque no los pueden tragar.
Debido a su potencial colonizador y constituir una amenaza grave para las especies autóctonas, los hábitats o los ecosistemas, esta especie ha sido incluida en el Catálogo Español de Especies Exóticas Invasoras, aprobado por Real Decreto 630/2013, de 2 de agosto, estando prohibida en España su introducción en el medio natural, posesión, transporte, tráfico y comercio.[2]
El rutilo (Rutilus rutilus) es un pez de agua dulce y agua salobre de la familia de los ciprínidos, nativo de la mayor parte de Europa y Asia occidental. Típicamente es un pez pequeño, alcanzando los 35 cm de longitud, raramente llega a 45 cm, y pesa hasta 1 kg, pocas veces llega a 1,8 kg. Es muy común y suele apreciarse su consumo como alimento.
Descripción: tiene una cola alargada con escamas plateadas. Hábitat: se encuentra a menudo en aguas corrientes, el rutilo prefiere profundidades de 2 a 3 m; también puede encontrarse en aguas tranquilas, lagos y embalses. En España se puede encontrar puntualmente en lagos y embalses de Cataluña, ha sido introducido por pescadores. Comportamiento: es un pez gregario que vive en bancos;los más grandes los mantienen algo apartados del resto. Alimentación: pequeños moluscos, insectos larvas, gusanos anélidos, musgo, algas e insectos de la superficie. Reproducción: de abril a junio o julio, cuando la temperatura del agua es de al menos 12 °C, la hembra deposita de 50.000 a 100.000 huevos. El rutilo crece lentamente durante un período de 2 a 3 años.El rutilo posee un exoesqueleto no queratinoso de varias capas y de unos 100 μm de grosor, está formado por células conectivas. Esta epidermis no tiene glándulas, pero sí hay células glandulares que segregan un moco que protege las escamas del pez. Las escamas protegen al rutilo como un exoesqueleto.
Tiene una cabeza con dos ojos, orificios nasales ciegos (sin salida en uno de los lados) que no se abren hacia la boca como los de otros peces. El rutilo también tiene una «línea lateral» a lo largo del costado, que va desde un extremo al otro de su cuerpo. Esta línea de escamas especiales está equipada con agujeros que conectan la parte externa del cuerpo con el sistema nervioso, permitiéndole detectar movimientos cercanos recogiendo las pequeñas variaciones de las longitudes de onda largas en el agua, causadas por movimientos de otras criaturas.
El rutilo tiene una forma hidrodinámica, siendo cuatro veces más largo que ancho. Se notan dos tipos de aletas:
aletas desparejadas, incluyen las aletas dorsal y caudal. aletas emparejadas, que forman pares simétricos, incluyen aletas pélvicas en la parte trasera y aletas pectorales en la delantera.Las primeras le dan al pez estabilidad en el agua. Las segundas se usan para orientación.
Särg (Rutilus rutilus) on karpkalaliste seltsi kuuluv kala.
Särg kasvab 25–35 cm pikkuseks ja 1,5 kg raskuseks. Särjel on rohekas selg, hõbedase läikega küljed ja valge kõht, silmad ja uimed on punakad.
Särge aetakse tihti segamini roosärjega (Scardinius erythrophthalmus), kellega ta on suhteliselt sarnane. Need kaks liiki erinevad üksteisest kõhu- ja seljauime paiknemise poolest: särjel asetsevad mõlemad uimed paralleelselt, roosärjel on aga kõhuuim kergelt ettepoole nihutatud. Veel lihtsam on neid eristada suu paigutuse järgi, särjel on see otseseisune, roosärjel aga ülaseisune.
Särg on vähenõudlik kala, kes elab parvedena aeglase vooluga jõgedes, järvedes ja riimveelises rannikumeres, hoidudes enamasti kaldaäärsesse taimestikku.
Särg on levinud peaaegu kogu Euroopas Alpidest ja Püreneedest põhja pool kuni Uuralini välja. Elab ka Briti saartel ja Läänemere riimveelistes osades. Puudub aga Norras ja Lõuna-Balkanil. Mustas ja Aasovi meres elab särje alamliik Rutilus rutilus heckeli, kes rändab kudemiseks jõgedesse; Kaspia meres esineb särje alamliik Rutilus rutilus caspicus, kes on kohanenud riimveelise keskkonnaga.
Kudemisperiood on aprillist maini.
Särjel ei ole töönduslikku tähtsust.
Särge süüakse sageli kuivatatult.
Särg (Rutilus rutilus) on karpkalaliste seltsi kuuluv kala.
Särg kasvab 25–35 cm pikkuseks ja 1,5 kg raskuseks. Särjel on rohekas selg, hõbedase läikega küljed ja valge kõht, silmad ja uimed on punakad.
Särge aetakse tihti segamini roosärjega (Scardinius erythrophthalmus), kellega ta on suhteliselt sarnane. Need kaks liiki erinevad üksteisest kõhu- ja seljauime paiknemise poolest: särjel asetsevad mõlemad uimed paralleelselt, roosärjel on aga kõhuuim kergelt ettepoole nihutatud. Veel lihtsam on neid eristada suu paigutuse järgi, särjel on see otseseisune, roosärjel aga ülaseisune.
Errutilo kontinental (Rutilus rutilus) Rutilus generoko animalia da. Arrainen barruko Actinopterygii klasean sailkatzen da, Cyprinidae familian.
Errutilo kontinental (Rutilus rutilus) Rutilus generoko animalia da. Arrainen barruko Actinopterygii klasean sailkatzen da, Cyprinidae familian.
Särki (Rutilus rutilus) on särkikalojen heimoon kuuluva makean ja murtoveden kala.
Lajilla on punaiset silmät ja punaiset vatsanpuoleiset evät. Särjen peräevä on lyhyt ja sen suomut ovat suuria. Särki kasvaa tavallisesti 15–25 cm:n pituiseksi, joskus jopa 45 cm pitkäksi. Särkeä muistuttavia suomalaisia kalalajeja ovat seipi, sorva, säyne, toutain ja turpa. Särki on ahvenen ja hauen jälkeen Suomen kolmanneksi yleisin kalalaji.
Särki esiintyy Aasian länsiosissa ja miltei koko Euroopassa, ei kuitenkaan Espanjassa, Italiassa tai Kreikassa. Suomessa se esiintyy yleisenä pohjoisinta Lappia lukuun ottamatta. Rehevöityneissä järvissä särki on usein yleisin kalalaji. Tällaisista järvistä on yritetty vähentää biomassaa hoitokalastamalla särjet pois tiheällä verkolla, rysällä tai nuotalla. Särkien määrää voidaan pienentää myös istuttamalla petokaloja, esimerkiksi kuhaa tai haukea. Särki on parvikala, ja jos kalastaja osuu särkiapajalle, kalaa voi tulla paljonkin. Kesäpäivinä särkiparvet pysyvät lämpimässä pintavedessä, ja siksi särki onkin varsin yleinen onkisaalis. Särjet syövät pienikokoisina eläinplanktonia ja suurempikokoisena enimmäkseen pohjaeläimiä. Särki kutee toukokuusta kesäkuun alkupuolelle. Särjen mäti on takertuvaa. Särki voi risteytyä lahnan kanssa, jolloin jälkeläisiä kutsutaan särkilahnoiksi.
Särkeä ei juurikaan arvosteta ruokakalana, koska siinä on melko paljon ruotoja. Särki kelpaa kuitenkin hyvin ruokakalaksi.[2] Särkeä hyödynnetään myös lemmikkieläinten ja turkiseläinten ravintona. Särki on lisäksi suosittu syöttikala ravustuksessa ja täkyonginnassa.
Nimelle särki löytyy etymologisesti läheisiä vastineita sukukielistä, viroksi särg ja ersäksi serge, сэрьге merkityksessä 'särki', sekä komiksi tšeri, чери ja udmurtiksi tšorig, чориг merkityksessä 'kala'.
Särki (Rutilus rutilus) on särkikalojen heimoon kuuluva makean ja murtoveden kala.
Rutilus rutilus
Le gardon (Rutilus rutilus) est une espèce de poissons d'eau douce très communs, souvent de petite taille entre 10 et 30 cm[1]. Il vit en Europe et en Asie de l'Ouest. Son nom latin d'espèce (Rutilus ; rouge éclatant) évoque probablement la couleur de ses nageoires, voire rouge aux reflets métalliques de son œil (qui est cependant d'abord jaune chez le juvénile).
Dans la plus grande partie de son aire de distribution, il est le plus nombreux parmi les espèces de poissons présents, mais pour ce qui est de la biomasse, il peut être dépassé par la brème commune et la carpe commune dans les eaux à forte turbidité et à la végétation clairsemée.
Ce poisson grégaire n'effectue que de courts déplacements sur son territoire et on ne le considère donc pas comme migrateur. En saison froide, il migre vers les eaux profondes où il vit au sein de bancs qui peuvent être denses et atteindre des centaines d'individus (y compris dans les petits ports intérieurs).
Le gardon adulte est réputé préférer les eaux riches en végétaux dont certains sont consommés par les jeunes ou les adultes et où les alevins se cachent facilement.
Il peut s'adapter à des environnements où les invertébrés sont rares en ralentissant sa croissance.
Sa chair est appréciée, mais comme c'est l'une des espèces les plus tolérantes à la pollution, elle peut également parfois être polluée[2].
Synonymes (noms désuets) :
La génétique de ce poisson a été fortement perturbée par son élevage et sa dissémination par les pêcheurs ; on en connait une seule sous-espèce (dans les bassins de la mer Noire et de la mer Caspienne ainsi qu'en Italie dans la péninsule apennine), identifiable par des critères anatomiques[1],[3].
Le Gardon est un chordé, ostéichthyen, téléostéen. C'est donc un vertébré, épineurien, avec une chorde (même si elle a disparu chez l'animal adulte on la voit lors du développement embryonnaire), qui présente une fente pharyngienne en relation avec la cavité buccale.
Il a un crâne osseux et un épiderme pluristratifié. Il est un bon exemple de l'adaptation des chordés à la vie aquatique (forte poussée d'Archimède, faible teneur en oxygène, aliments fixés, flottant ou en suspension…).
La plupart des gardons observés sont jeunes et petits et mesurent entre 10 et 30 cm pour un poids de 10 à 200 g. Leur forme varie progressivement au cours de l'ontogenèse, passant d'un profil fusiforme à un corps plus haut. Seuls un petit nombre parmi eux atteindra l'âge adulte où ils pourront atteindre environ 35 cm et exceptionnellement jusqu'à 45-50 cm[1]. Ils peuvent alors peser de 1 à 2 kg.
Le poisson a une forme hydrodynamique, il est quatre fois plus long que large. Il possède une nageoire caudale assez allongée et rougeâtre. Il a un œil dont le tour est rougeâtre et une bouche plutôt horizontale, Sa nageoire dorsale et ses nageoires pelviennes sont positionnées sur le même axe vertical (vu de profil), ces trois derniers critères permettent de le distinguer d'autres cyprinidés et notamment du rotengle (mais les hybrides peuvent être difficiles à distinguer).
Risques de confusion : avec le rotengle et l'ablette (pour les juvéniles) et avec divers hybrides "Gardon x autre cyprinidé"
Cette espèce serait originaire d'Europe centrale et de l'Est, avec comme limite septentrionale de son « aire de répartition initiale » la Finlande, la Suède et l'Angleterre, sa limite méridionale, les Alpes et le Bosphore[4].
Autochtone dans la plupart des eaux intérieures continentales d'Europe, il a été introduit par des pêcheurs et/ou pisciculteurs en Irlande, au Portugal, en Espagne, en Italie, en Grèce et à Chypre[5]. Il a aussi été introduit dans l'hémisphère sud (en Australie).
Plusieurs de ces pays ont signalé après son introduction qu'il semblait avoir un impact défavorable sur les espèces autochtones.
En France, il a été introduit en Corse en 1970 dans trois plans d'eau artificiels de la plaine orientale de l'île (Réservoirs de Peri, Teppe-Rosse, Alzitone) pour en permettre la pêche sportive en seconde catégorie (activité jusqu'alors inexistante). À partir de là, des pêcheurs l'ont introduit dans divers réservoirs de barrages (Ospedale, Tolla), gravières (Porto-Vecchio, Gravona), canaux (Biguglia) et cours de grandes rivières (Gravona, Tavignano) corses[6]
Des restes fossiles osseux de gardons ont été trouvés dans les restes culinaires préhistoriques, par exemple dans des couches datées du Paléolithique supérieur dans le Bassin de la Garonne (à l'Aurignacien à Bezenac, Le Flageolet ; au Magdalénien à Couse, Lisle et St. Rabier) ou encore dans le Bassin du Rhône pour l'époque Magdalénienne à Sainte-Anastasie)[7].
Cette espèce est rustique et relativement ubiquiste. Le gardon est réputé préférer vivre dans les parties profondes de la colonne d'eau, mais très adaptable, il peut aussi densément coloniser des plans d'eau ou fossés de 20 centimètres de profondeur et étroits de 1,5 m de large et s'adapte aux circonstances locales, et en été il fréquente souvent la surface.
On le trouve aussi bien dans des zones boréales très froides et dans les zones de courants ou de remous (où il semble apprécier les fonds de 2 à 3 m et les herbiers, et aussi les zones avec peu d'air) que dans des zones eutrophes et chaudes, dans des fossés de fortification, des canaux, voire des canaux fermés de pleine ville (Moyenne Deûle à Lille par exemple, fermée depuis 50 ans).
Dans les milieux pollués ou eutrophes, il n'atteint toutefois pas ou rarement sa taille maximale d'adulte.
Selon une étude basée sur des analyses génétiques faites en vallée du Rhône et publiée en 1999, pour des raisons mal comprises, selon les données acquises lors de cette étude, le gardon semble peu sensible ou insensible à la fragmentation ou à la différence de milieu ; alors que les données génétiques montrent qu'au sein de la métapopulation du bassin, le chevesne est génétiquement différent entre l'amont et l'aval du bassin ou d'un grand barrage, « aucune relation entre distance géographique et distance génétique n’a été mise en évidence pour le Gardon, quel que soit le sous-système testé »[8].
Il tolère une charge importante en polluants organiques, c'est l'une des dernières espèces à disparaître dans les eaux polluées, mais il est également souvent le plus présent (en nombre et parfois en biomasse) des cyprinidés dans les eaux oligotrophes (naturellement pauvres en nutriments). Il tolère aussi dans une certaine mesure l'eau saumâtre et peut fréquenter les estuaires. Il tolère les eaux tièdes mais meurt à partir de 31 °C (88 °F).
C'est un poisson grégaire qui vit en groupe parfois important, mais presque toujours composés d'individus de la même taille. Ces bancs se rendent plus denses et plus vifs et nerveux en présence de prédateurs[9]. Les plus gros se tiennent toutefois un peu à l'écart des groupes.
Son activité est plutôt diurne[10].
Ses « réponses anti-prédation » (pour ce qui est de la capacité de fuite et du réflexe de se cacher) ont été étudiées par deux biologistes (Peter Eklöv et Lennart Persson)[9]. Ils ont pour cela recréé un système prédateurs-proies expérimental en enfermant des gardons (et de jeunes perchaudes) dans des enclos avec ou sans perches adultes (piscivores) comme « prédateur », et avec différentes offres en quantité et qualité de refuges (pas de structure-refuge du tout, une structure formant un refuge partiel, et une structure formant un refuge complet)[9]. Les comportements des proies et de leurs prédateurs ont ensuite été observés dans ces trois situations, ainsi que le nombre de proies tuées. Lors de cette expérience, les piscivores sont restés dans ou près du refuge des proies, et ils se dispersaient le plus dans les enclos disposant de refuges pour les proies. Sans surprise, la survie des jeunes perchaudes était améliorée dans l'enclos garni des refuges les plus efficaces, mais l'expérience a aussi montré que les gardons répondaient aussi à la présence de perches prédatrices en formant des bancs plus denses et en nageant nettement plus vite (non seulement en eau libre, mais également dans le refuge), réflexe qui leur a permis d'utiliser une superficie plus grande que ne le faisait la perche juvénile. En présence de prédateurs, les deux espèces-proies sont restées plus à proximité du refuge et y ont passé plus de temps. Le nombre d'aller-retour entre la zone d'eau libre et la zone refuge était plus élevée pour les gardons juvéniles que pour les jeunes perchaudes[9]. Ces dernières ont cependant utilisé les différentes parties du refuge de manière plus complexe et « flexible » en fonction à la fois de la présence du prédateurs et selon le type de refuge disponible (alors que les jeunes gardons en utilisaient les différentes parties de manière plus prévisible et dans des proportions identiques quel que soit le type de refuge[9]. Les résultats de cette étude suggèrent que le gardon juvénile est globalement mieux capable que les perchaudes juvéniles d'éviter la prédation. Toutefois, les jeunes perchaudes semblent répondre à la présence de prédateurs par une utilisation plus souple du refuge que le gardon juvénile[9]. La nature et la quantité de refuges (plantes, branches, caches… pourrait donc influencer différemment le taux de survie des jeunes perchaudes et des gardons face à des prédateurs tels que la perche[9].
L'alevin et le tout jeune gardon se nourrissent d'abord de zooplancton, puis grâce à des modifications de la morphologie fonctionnelle au cours de l'ontogenèse il passe à un régime de macroinvertébrés benthiques (quand il mesure environ vers 1,5 cm). Ses proies sont alors des petits mollusques, des larves d'insectes, des insectes tombés à l'eau ou en train d'émerger, alors prélevés en surface.
Dans le Léman, son alimentation a été étudiée (et comparée à celle des corégones) à partir de l'inspection du contenu stomacal d'individus capturés à l'aide de chaluts pélagiques (pour les gardons seulement) et de filets maillants pélagiques ou de fond durant plusieurs saisons et années (de décembre 1983 à juillet 1985)[11]. Les chercheurs ont ainsi pu confirmer qu'en zone pélagique ces deux espèces sont bien « des planctonophages stricts », se nourrissant des mêmes proies de juin à octobre (Daphnia sp. et plus encore Leptodora kindtii et Bythotrephes longimanus essentiellement), mais les auteurs ont conclu qu'ils ne pouvaient néanmoins pas conclure à une « compétition alimentaire entre ces deux espèces de poissons faute de données suffisantes sur la biologie de leurs proies ».
Le gardon sait aussi varier son alimentation selon la saison et l'offre en nourriture du milieu, en prélevant de la mousse et des algues (qu'il broute en groupe parfois dense) sur les troncs et branches immergés ou les pierres.
Les pêcheurs attirent cet omnivore avec la plupart des appâts conventionnels comme le maïs, la fécule de blé, la mie de pain, les vers…
Des études ont cherché à mesurer la performance alimentaire de cette espèce (c'est-à-dire le taux d'attaque relié à la taille de l'individu) et la performance de quête de nourriture du gardon à différents âges[12].
Le frai a normalement lieu en avril-mai (avril-juin-juillet selon d'autres sources) dans une eau à au moins 12 °C et pas trop acide (si le pH de l'eau est inférieur à 5,5 le gardon ne peut pas reproduire avec succès[réf. nécessaire]), le plus souvent lors de journées ensoleillées. Les mâles présentent alors une livrée nuptiale caractérisée par de petits « tubercules de frai gris-blanc sur la tête et le dos. Les femelles aussi mais de manière moins développée »[5]. Ils sont parfois — à tort — confondus avec les symptômes d'une maladie.
La femelle pond de 150 000 à 300 000 œufs sur des plantes ou des branches immergées[13] ou sur le substrat si aucun autre support n'est disponible. La reproduction se déroule fréquemment au même endroit chaque année.
Les grands mâles forment des bancs dans lesquels les femelles pénètrent. Elles y pondent et les œufs (naturellement collants au substrat) sont fertilisés par les mâles ; les poissons sont alors très excités et peuvent être aperçus sautant fréquemment hors de l'eau ; Une femelle de belle taille peut pondre jusqu'à 100 000 œufs[14] (350 000 œufs par kg de la femelle selon DORIS[5]).
Les œufs de couleur crème et d'un diamètre compris entre 1,1 et 1,5 mm éclosent après 4 à 10 jours[5] (selon la température de l'eau). Les alevins grandissent moins vite dans l'eau froide, mais rattrapent souvent leur retard de croissance à l'âge adulte. le jeune gardon atteint sa maturité sexuelle en 2 à 4 ans ; plus vite pour les mâles (en 2 à 3 ans) et plus tard pour les femelles (en 3 à 4 ans)[5].
Sa vitesse de croissance varie selon les interactions entre la température de l'eau[15] et la richesse trophique du milieu[16]. Les reproducteurs mesurent majoritairement plus de 19 cm.
Des données qui semblent contradictoires existent sur l'influence de la température de l'eau sur la reproduction du Gardon.
L’espérance de vie d'un gardon serait d'une dizaine d'années (maximum 14 ans)[5].
Le gardon possède un épiderme pluristratifié de 100 μm mais non kératinisé, formé de cellules jointives. L'épiderme ne présente pas de glandes mais des cellules glandulaires qui vont sécréter un mucus qui va protéger les écailles. Les écailles sont de nature osseuse, indépendantes et constituent un exosquelette, les écailles sont une ossification dermique. Ces écailles sont dites élasmoïdes.
Le gardon présente des narines buccales en cul de sac qui ne s'ouvrent pas sur la cavité buccale.
Il possède sur le flanc une ligne d'écailles possédant un trou en communication avec le système nerveux et qui va détecter les variations de longueurs d'onde basse dues aux mouvements de l'eau, via des mécanorécepteurs.
Vision : Ses yeux distinguent les ultraviolets, les couleurs que nous voyons et même une partie de l'infrarouge[5]
Les modifications temporelles de ses yeux et sa vision (résolution visuelle) ont été étudiés (comme ceux de la Perchaude (Perca flavescens) en relation avec certaines modifications de son comportement. La précision de sa vision varie avec l'âge (quand la taille de son cristallin augmente, ainsi que le nombre de cellules rétiniennes réceptrices [18] et sa vision semble meilleure que celle de la perchaude.
Il possède deux types de nageoires :
Les nageoires en nombre impair sont plutôt utilisées pour la stabilité et celles à nombre pair plutôt pour l'orientation.
Le gardon possède quatre paires de branchies, accolées et qui ont des poils qui filtrent les grosses particules. Les branchies sont en fait un empilement de branchies en forme de V. On a aussi des lamelles branchiales qui sont des surfaces d'échanges pour l'oxygène et cette surface d'échange est liée à la rapidité du poisson
Le cœur se situe à côté des branchies, ce qui va éjecter le sang dans les capillaires branchiaux avec une certaine pression. Le système de circulation est simple : le sang désoxygéné passe une fois dans le cœur.
Il partage fréquemment son territoire avec la Brème et la Perche et peut être en compétition avec ces espèces si la nourriture vient à manquer[19]. Une étude des communautés de poissons de 32 lacs de Finlande (O. Sumari. 1971. Ann. Zool. Fenn. 8 : 406-421) avait conclu que « les principaux facteurs influant sur les populations de perches communes (Perca fluviatilis) étaient des facteurs biotiques dont le principal, d'après l'analyse, était la compétition interspécifique avec le gardon (Rutilus rutilus) », mais une analyse des mêmes données faite plus tard a conclu qu'on avait sous-estimé l'importance d'autre facteurs dont la conductivité et le pH dans « l'établissement de la structure des communautés de poissons »[19] ; ces deux facteurs dits abiotiques pourraient en partie mieux expliquer les variations d'abondance de la perche (mais « principalement par le biais de leurs effets sur le rendement d'autres espèces, en particulier du gardon »[19]. On a trouvé en Finlande neuf lacs contenant uniquement des perches, ou uniquement une association perches-piscivores, sans aucun gardon. L'étude de ces communautés lacustres laisse penser (sans surprise) que les autres poissons piscivores influent aussi sur la biomasse de perches[19]. Il a été montré que là où les deux espèces (gardon + perche) coexistent, plus la biomasse de piscivores est importante, plus la biomasse de gardons est importante, laissant supposer que « l'interaction piscivores-perche-gardon peut avoir fait intervenir la présence d'une compétition apparente entre la perche et le gardon »[19].
Le gardon est un poisson rustique et prolifique, qui n'est pas globalement menacé, mais des situations de déclin[20] ou de disparition ont été localement constatées.
Même s'il dispose (dans une certaine mesure) de moyens de détoxication (via des protéines spécifiques (métallothionéines) connus chez d'autres espèces pour leurs rôles de détoxication des métaux lourds et d'autres classes de toxines, dont certains pesticides (ex fongicide procymidone[21]), il reste vulnérable aux fortes pollutions, qui peuvent le tuer directement ou indirectement en affaiblissant son système immunitaire et le rendant plus sensible aux maladies[22]. Des craintes existent quant aux effets de certaines perturbateurs endocriniens.
Il peut bioaccumuler certains toxiques (dont les organochlorés tels que certains pesticides, des PCB et dioxines) comme cela a été notamment montré dans le bassin de la Seine en France[2] et contribuer à ce qu'ils soient encore plus concentrés dans la chair de ses prédateurs (poissons tels que brochet ou oiseaux tels que héron, cormoran ou aigle pêcheur, ou encore des mammifères tels que la Loutre). Dans les secteurs pollués de la Seine, plus le gardon est grand et âgé, plus il est contaminé par des organochlorés, sans changement observé selon l'âge du type d'organochloré trouvé dans la chair du poisson ou selon l'origine du poisson ; les mêmes cocktails de polluants chlorés y ont été trouvés avec des proportions similaires, seule la dose change selon le degré de pollution du site[2].
Un autre problème pourrait être ses capacités d'adaptation à un réchauffement rapide des eaux au printemps. Une augmentation moyenne et précoce de la température de l'eau est constatée au printemps, notamment en boréale (ex : dans les eaux intérieures de l'Estonie, l'eau se réchauffe beaucoup plus vite qu'il y a 50 ans au printemps, ce qui a avancé la date de ponte des gardons et des brèmes[23] (avec alors une possible désynchronisation entre cycles de vie des prédateurs et de leurs proies).
En 40 années (de 1951 à 1990), le frai de la brème est devenu plus précoce de 10 jours, mais les températures de l'eau au moment du frai sont restées les mêmes. Par contre dans cette même région de l'Europe, il n'a pas été observé de changement de date du frai pour le gardon, qui pondait en 1990 dans une eau de 3 °C plus chaude que 40 ans plus tôt[23]. Ceci pourrait avoir des conséquences dans le réseau trophique et la niche écologique occupée par ces deux espèces[23]. Les alevins de brème et de gardon trouveront ou non le même type de nourriture qu'autrefois, selon que l'apparition de cette nourriture est induite par la température ou par la durée du jour. La différence entre la date de frai du gardon et de la brème s'est fortement réduite, passant (en moyenne, et de 1951 à 1990) de 22 à 13 jours[23]. Une autre différence est le niveau de l'eau qui est plus bas qu'autrefois pour le gardon au moment de l'éclosion au printemps (il a été noté par les ichtyologues estoniens que « les années où les niveaux d'eau était plus élevés en Mars ou Avril ces deux espèces de poissons ont commencé à frayer plus tôt »[23], et l'effet des variations du niveau de l'eau sur la ponte ayant été plus prononcé dans le lac Lac Võrtsjärv (eutrophe [et donc riche en plancton], profond et second plus grand lac d'Estonie) que dans le Lac Peïpous moins profond)[23].
Comme tous les poissons, le gardon peut être victime de bactérioses et viroses ainsi que d'attaques fongiques et de malformations congénitales ou induites par l'effet de toxines sur l'œuf fécondé ou la larves. Ces maladies peuvent le tuer ou l'affaiblir et provoquer des retards de croissance[24].
Il est souvent porteur de divers parasites, internes (endoparasites tels que Ligula intestinalis[25], cestode de la famille des Pseudophyllidea) ou externes (ectoparasites). Ces parasites l'infestent temporairement ou à vie (vie pouvant alors être abrégée par le parasite qui épuise le poisson, ou change son comportement en le rendant plus vulnérable aux hérons, cormorans[26] ou autre oiseau ou animal prédateur piscivore)[27], ces derniers jouant donc un rôle important en matière de sélection naturelle. Depuis les années 1990, sauf dans des cas particulier (parasites introduits notamment) les parasitoses ne sont plus uniquement considérées comme une menace pour les individus et encore moins pour l'espèce, elles jouent un rôle important dans la sélection naturelle[28], le non-dépassement de la capacité de charge d'un écosystème ou d'une niche écologique et la coévolution entre espèces.
Les parasites et la charge parasitaire diffèrent selon les lieux où sont prélevés les gardons, mais de manière générale pour L. intestinalis qui a fait l'objet d'études dans des milieux différents ; les jeunes gardons semblent nombreux à être parasités, avec une charge parasitaire maximale chez les gardons d'âge moyen, et une diminution ensuite avec l'âge (diminution dont on ignore encore si elle est due (et si oui dans quelle mesure) à la sélection naturelle qui a éliminé les individus les plus parasités (par mortalité directe ou par risque accru de prédation), ou aussi dans une certaine mesure à l'acquisition d'une résistance accrue aux cestodes chez le gardon adulte.
On a confirmé au moins par deux études[29] dont l'une en laboratoire dans un grand aquarium que le cestode L. intesinalis modifie le comportement du gardon infesté, qui ne réagit plus au stimulus qu'est la présence d'un héron en surface (en surplomb de l'aquarium), stimulus qui devrait provoquer sa fuite vers une zone plus profonde (« les poissons infectés nageaient près de la surface et les poissons sains semblaient préférer le fond de l’aquarium […], les poissons infectés étaient moins actifs que les poissons sains avant, pendant et après l’introduction du prédateur. Ces différences de comportement, retour en surface, nage et réponse au stimulus, favorisent probablement la prédation des gardons infectés par des oiseaux prédateurs » (quand ils sont présents). Un tel changement de comportement induit par un parasite n'est pas inhabituel dans la Nature, il a été observé chez de nombreuses espèces et est classé parmi les phénomènes d'« interactions durables ».
La pisciculture française en produisait presque 2 000 t/an au passage de l'an 2000, surtout vendu aux sociétés de pêche pour (re)constituer des bancs de poisson fourrages, et également vendu aux pêcheurs comme vifs (pour la pêche au coup)[30]. Les pratiques de repeuplement piscicole ou d'apports en poisson fourrage constituent des « apports numériquement importants et régulièrement répétés sur de nombreux écosystèmes naturels ». Ils sont (ou ont été) pratiqués par un grand nombre de société de pêche pour espérer pêcher plus de poissons prédateurs piscivores tels que les brochets. Ces apports sont de plus en plus critiqués, car susceptible de bouleverser et affaiblir la diversité génétique des sous-populations de gardon au sein de leur métapulation (et donc de dégrader la biodiversité). Ces pratiques présentent aussi « des risques sanitaires importants, non spécifiquement démontrés à ce jour en France et de perturbations du fonctionnement de ces écosystèmes »[30]. Ces effets peuvent être aggravés par le fait que le Gardon peut facilement s'hybrider avec de nombreuses autres espèces de cyprinidés et qu'il est connu pour véhiculer au moins deux maladies parasitaires dues à des endoparasites (la bucéphalose larvaire et la ligulose là où les copépodes sont nombreux comme dans les lacs naturels, réservoirs et étangs) et par suite infester les prédateurs qui le consomment (poissons ichtyophages et oiseaux piscivores respectivement dans ces deux cas)[31].
Quand il vit ou a vécu dans une eau polluée ou en présence de sédiments pollués, le gardon fait partie des poissons reconnus comme étant faiblement bioaccumulateurs.
En raison de sa capacité à bioconcentrer les métaux lourds, certains métalloïdes ou des polluants peu biodégradables tels que les PCB, furanes ou dioxines, il peut donc — dans certains milieux aquatiques pollués — être durablement ou provisoirement interdit de pêche, de détention et de toute commercialisation, dont en France[32].
Rutilus rutilus
Le gardon (Rutilus rutilus) est une espèce de poissons d'eau douce très communs, souvent de petite taille entre 10 et 30 cm. Il vit en Europe et en Asie de l'Ouest. Son nom latin d'espèce (Rutilus ; rouge éclatant) évoque probablement la couleur de ses nageoires, voire rouge aux reflets métalliques de son œil (qui est cependant d'abord jaune chez le juvénile).
Dans la plus grande partie de son aire de distribution, il est le plus nombreux parmi les espèces de poissons présents, mais pour ce qui est de la biomasse, il peut être dépassé par la brème commune et la carpe commune dans les eaux à forte turbidité et à la végétation clairsemée.
Ce poisson grégaire n'effectue que de courts déplacements sur son territoire et on ne le considère donc pas comme migrateur. En saison froide, il migre vers les eaux profondes où il vit au sein de bancs qui peuvent être denses et atteindre des centaines d'individus (y compris dans les petits ports intérieurs).
Le gardon adulte est réputé préférer les eaux riches en végétaux dont certains sont consommés par les jeunes ou les adultes et où les alevins se cachent facilement.
Il peut s'adapter à des environnements où les invertébrés sont rares en ralentissant sa croissance.
Sa chair est appréciée, mais comme c'est l'une des espèces les plus tolérantes à la pollution, elle peut également parfois être polluée.
Synonymes (noms désuets) :
Abramis leuckartii (Heckel, 1836) Cyprinus rutilus (Linné, 1758) Leuciscus rutilus (Günther, 1868) Leuciscus rutilus (Linnaeus, 1758)La génétique de ce poisson a été fortement perturbée par son élevage et sa dissémination par les pêcheurs ; on en connait une seule sous-espèce (dans les bassins de la mer Noire et de la mer Caspienne ainsi qu'en Italie dans la péninsule apennine), identifiable par des critères anatomiques,.
Is iasc fionnuisce é an róiste (Rutilus rutilus). Bíonn dath an airgid (le beagán dearg) air. Iasc beag atá ann go hiondúil - ní fhásann sé níos mó ná 40cm ar fhad. Rugtar go minic ar róistí sa gharbhiascareacht mar bhfuil siad ar fáil go forleathan in uiscí socra agus in uiscí le sruth iontu. Breathnaítear ar róiste ar bith atá os cionn punt meáchain mar eiseamal.
Bodorka (Rutilus rutilus) је riba koja pripada obitelji Cyprinidae. Nastanjuje i rijeke i jezera i vrlo je prilagodljiva riba.
Karakteristike bodorke su krupne srebrnaste ljuske koje se lako čiste i kojih ima 42 do 45 komada po bočnoj pruzi (koja je jako naglašena), bokovi su srebrnastosjajni, prema leđima smeđasti; odozdo je bijela, peraje su žute, zavisno od temperature vode, kada prelazi u narandžasto-crvenu boju, pogotovo u zimskim uvjetima kada je voda hladnija, dok joj je oko zlatno-žute boje sa karakterističnom mrljom u gornjem dijelu oka pa joj odatle i potiče jedan od naziva, zlatooka.
Iris oka je crven. Trbušna i analna peraja su ponekad žuto-narandžaste boje, a ostala uglavnom sivosmeđa. Usta su kosa, skoro završna. Tijelo bodorke je lagano spljošteno bočno, ali je produženo. Leđa su joj crnkasta sa plavim ili zelenkastim odsjajem. Bokovi su sivosrebrnasti. Leđna i repna peraja su zelenkasto-sive. Grudne peraje su blijedozućkaste, a trbušna crvena. Leđna peraja se nalazi uspravno nad trbušnim perajama. Ispod podrepnih peraja nema nabora (grebena); To su boje obične riječne bodorke kojih ima nekoliko varijanti u zavisnosti od uzrasta i okoline u kojoj živi. Može dostići težinu do jednog kilograma. U većini slučajeva, ne prelazi dužinu od 30 cm i težinu od 600 g. Veći primjerci su izuzetno rijetki, dostižu do 45cm i 2,1kg. Živi oko 18 godina.
Bodorka je rasprotranjena od Pirineja pa sve do Urala, nastanjuje sve vode, tekućice i jezera. Može se naći i u bočatim vodama i pastrvskim vodama. Kod nas je rasprostranjena u vodama dunavskog sliva.
Bodorke se hrane i biljnom i životinjskom hranom, od mekušaca, ličinaka, kukaca, do algi, biljnih izdanaka, mahovine.
Mrijesti se od travnja do lipnja kada je temperatura vode iznad 12°C. Mrijesti se u travnatim ili šljunčanim područjima, ali uvijek u plitkim zonama, ne dubljim od jednog metra i često uz obale. Sve ženke iz istog jata polažu jaja istovremeno na istom mjestu. Plodnost jedne ženke je od 5000 do 100 000 jajašca. Desetak dana nakon oplođenja iz jaja izlazi mlađ. Tokom posebno toplih godina bodorke se razmnožavaju dva do tri puta godišnje. Rast mlađi je spor pa treba čekati i do tri godine i veličinu od 15 cm da bi potomstvo počelo sa razmnožavanjem.
Плотва (ruski); Rotauge (njemački); Gardon (talijanski); Gardon (francuski); Roach (engleski).
Bodorka (Rutilus rutilus) је riba koja pripada obitelji Cyprinidae. Nastanjuje i rijeke i jezera i vrlo je prilagodljiva riba.
Il Rutilus rutilus, noto in italiano come rutilo o gardon è un pesce appartenente alla famiglia dei Ciprinidi ed all'ordine dei Cipriniformi.
La specie popola l'intera Europa eccetto la Penisola Iberica, l'intera Italia, la Grecia e l'Irlanda. È stato introdotto in moltissimi paesi tra cui l'Italia settentrionale (bacino del fiume Po) e centrale. Vive in acque ferme o con pochissima corrente, ricche di piante acquatiche, anche fangose. Alcune popolazioni delle zone del Mar Baltico e del Mar Nero sono migratrici anadrome.
Onnivoro, si nutre principalmente di larve di insetti ed altri animaletti e di detrito vegetale.
Si riproduce nei mesi di aprile, maggio e giugno in acque ricche di vegetazione.
Assai simile al Rutilus rubilio ma: corpo appiattito lateralmente (molto più del Rutilus rubilio), dorso molto arcuato, pinne di colore rosso acceso (carattere che può essere più o meno accentuato), iride di colore rossastro. Le dimensioni massime sono di 50 cm per 1,8 kg di peso ma usualmente assai inferiori.
In molti luoghi la sua introduzione ha causato la rarefazione di specie autoctone; ad esempio in Italia ha danneggiato le popolazioni di Triotto nel nord e di Rovella nel centro-sud. Nei laghi Maggiore e di Lugano ha provocato la scomparsa o la notevole rarefazione dell'alborella[2], specie ittica precedentemente dotata di un notevole interesse per la pesca professionale.
Apprezzato come pesce da gara, in genere catturato con la tecnica della passata. Le carni, di discreta qualità, sono apprezzate principalmente nelle regioni orientali d'Europa nonostante la grande quantità di lische.
Il Rutilus rutilus, noto in italiano come rutilo o gardon è un pesce appartenente alla famiglia dei Ciprinidi ed all'ordine dei Cipriniformi.
Paprastoji kúoja, kitaip mẽkšras, bruĩšė, raudà, (Rutilus rutilus) – karpžuvių žuvis, priklausanti karpinių (Cyprinidae) šeimai. Gausiai paplitusi beveik visos Eurazijos gėlųjų vandenų žuvis.
Kūno ilgis 15-25 cm (kartais iki 30 cm), kūno masė 200–600 g (kartais iki 1300 g). Nugara pilkai melsva arba žalsva, šonai sidabriški. Krūtinės pelekai gelsvi, nugaros ir uodegos – pilki, pilvo ir analinis – oranžiniai arba raudoni.
Kuojos Lietuvoje labai dažnos – gyvena ežeruose, upėse, Kuršių mariose. Gyvena būriais seklesnėse vietose. Neršia ant augalų balandžio-gegužės mėnesiais[1]. Minta smulkiais moliuskais, zooplanktonu bei augaliniu maistu.
Paprastoji kúoja, kitaip mẽkšras, bruĩšė, raudà, (Rutilus rutilus) – karpžuvių žuvis, priklausanti karpinių (Cyprinidae) šeimai. Gausiai paplitusi beveik visos Eurazijos gėlųjų vandenų žuvis.
Kūno ilgis 15-25 cm (kartais iki 30 cm), kūno masė 200–600 g (kartais iki 1300 g). Nugara pilkai melsva arba žalsva, šonai sidabriški. Krūtinės pelekai gelsvi, nugaros ir uodegos – pilki, pilvo ir analinis – oranžiniai arba raudoni.
Kuojos Lietuvoje labai dažnos – gyvena ežeruose, upėse, Kuršių mariose. Gyvena būriais seklesnėse vietose. Neršia ant augalų balandžio-gegužės mėnesiais. Minta smulkiais moliuskais, zooplanktonu bei augaliniu maistu.
Rauda (Rutilus rutilus) ir sapalu dzimtas (Leuciscidae) anadroma vai saldūdens zivs, kas sastopama Eiropā un Āzijā.[1] Mājo dažāda lieluma upēs, upju grīvās un ezeros.
Rauda ir sastopama gandrīz visā Eiropā, izņemot Vidusjūras reģionā. Areāls dienvidos sākas uz ziemeļiem no Pireneju un Alpu kalniem, austrumu virzienā turpinās līdz Urāliem un Kaspijas jūrai.[1] Rietumāzijā tā mājo Marmora jūras un Sakarjas upes baseinā (Turcijā), kā arī Arāla jūras upju baseinā. Izplatība aiz Urāliem turpinās Sibīrijā, no Obas līdz Ļenai. Izplatības ziemeļu robeža Lielbritānijā ir 56° ziemeļu paralēle, bet Skandināvijā 69° ziemeļu paralēle.[1]
Latvijā rauda ir viena no visizplatītākajām saldūdens zivju sugām. Tā sastopama daudzās upēs un ezeros, kā arī jūras piekrastē, īpaši upju grīvu tuvumā. Nelielos, stipri aizaugušos slēgtos ezeros parasti nav sastopama.[2]
Rauda ir neliela vai vidēji liela zivs. Tās ķermeņa garums var sasniegt 50 cm, lai gan parasti tas ir apmēram 25 cm garš.[1][3] Latvijā rauda sasniedz 33—47 cm. Lielākais zināmais svars bijis 2,6 kg.[2] Ķermenis samērā augsts, no sāniem mazliet saplacināts. Mute ir vērsta uz priekšu vai nedaudz uz leju. Mugura ir zilganzaļa vai zilganbrūna, sāni un vēders sudrabains. Acs varavīksnene sarkana, retāk dzeltenīga. Vēdera spuras un anālā spura, retāk citas spuras dzeltenīgi sarkanas vai oranžas, sāni un vēders sudrabains, rīkles zobi vienā rindā. Pirms nārsta tēviņiem uz ķermeņa un galvas izveidojas nārsta kārpiņas.[2]
Rauda mājo dažāda veida ūdenstilpēs, galvenokārt zemos reģionos, kas tuvināti jūras līmenim. Raudai patīk bagātīgi aizauguši ezeri, lielas un vidēji lielas, lēni plūstošas upes, bet to var sastapt arī nelielās, lēnās upītes un strautos, kā arī piejūras ezeros. Strauju ūdeņu upēs iedzīvojas, ja spēj atrast lēnāku ūdeņu līčus vai pietiekami dziļas stāvošu ūdeņu attekas.[1] Uzturas baros, sevišķi lielas koncentrācijas veido pavasarī pirms nārsta un rudenī, izvietojoties ziemošanas bedrēs, kā arī ziemojot. Raudai novērota līdz 10 km tāla migrācija, pārvietošanās ātrums 2 km diennaktī.[2] Barojas galvenokārt ar bentosu (bezmugurkaulniekiem, zooplanktonu, ūdensaugu daļām un detrītu). Ja veidojas spēcīga konkurence uz barības resursiem, spēj piemēroties pelaģiskai barībai.[1]
Dzimumgatavība raudai iestājas 1-10 gadu vecumā, sasniedzot 5-21 cm, Latvijā 7-13 cm garumu.[2] Nārsto stāvošos, seklos (5—20 cm dziļumā) un biezi aizaugušos ūdeņos, pārplūdušās pļavās vai arī straujos, seklos strautos uz grants oļiem vai augiem, kad ūdens temperatūra sasniedz 4—22°C.[1][2] Latvijā laikā no aprīļa beigām līdz jūnija sākumam.[2] Vairošanās sezonas laikā mēdz veikt īsas migrācijas uz nārsta vietām. Ikri ir gaiši dzeltenā krāsā, pēc iznēršanas tie pielīp pie augiem, koku saknēm vai citiem substrātiem.[1] Auglība 0,6—423,7 tūkst. ikru.[2] Raksturīgs vienlaicīgs nārsts vienā vai divos piegājienos ar 7—14 dienu starplaiku. Kāpuri izšķiļas pēc apmēram 4—22 dienām, atkarībā no ūdens siltuma. Tie uzreiz pēc izšķilšanas 2—5 dienas piestiprinās pie augiem.[2] Rauda var sasniegt 29 gadu vecumu, Latvijā 16 gadu vecumu.[2]
Rauda veido hibrīdus ar plaudi, plici, ruduli, vīķi, ausleju un apakšmuti.[1][2]
Rauda (Rutilus rutilus) ir sapalu dzimtas (Leuciscidae) anadroma vai saldūdens zivs, kas sastopama Eiropā un Āzijā. Mājo dažāda lieluma upēs, upju grīvās un ezeros.
De blankvoorn (Rutilus rutilus, synoniem: Leuciscus rutilus) is een vis uit de familie van de karperachtigen. In Nederland is het de meest algemeen voorkomende vis, die in bijna ieder watertype in grote aantallen voorkomt.
Over het algemeen kan de blankvoorn herkend worden aan de rode vlek in de iris boven de pupil. In de grote rivieren en andere watertypen zijn de ogen soms bleek. Ook de kleur van de vinnen kan variëren, van bleek tot rood. Het bovenlichaam heeft een wat blauwe kleur en het onderlichaam is wit. De aarsvin heeft een korte basis (12-14 vinstralen) evenals de rugvin (12-14). Het aantal schubben langs de zijlijn varieert van 39 tot 48. De blankvoorn is een vrij slank visje maar wordt langzaam wat hoger van bouw bij een groter formaat.
De blankvoorn wordt zo'n 45 centimeter groot. Hij bereikt dit formaat vaak in de grote rivieren en in zandafgravingen. In kleinere wateren wordt hij dikwijls niet groter dan 30 centimeter. Hij komt ook vaak in relatief voedselarm water als dominante vis voor en wordt dan niet veel groter dan 25 centimeter.
De blankvoorn kan met veel andere karperachtigen verward worden. Vooral de rietvoorn en winde lijken veel op de blankvoorn, zeker in de jongere stadia.
Doordat karperachtigen in grote scholen paaien, op ongeveer dezelfde tijd en plaats, komen veel hybriden voor. Bij onzekere determinatie of vermoeden van een hybride kan een scherpe digitale foto opgestuurd worden naar een van de onderstaande websites.
De blankvoorn is zeer algemeen en leeft in heel Europa ten noorden van Pyreneeën en Alpen, maar niet in Schotland en Ierland; hij komt ook voor in grote delen van West-Azië.
De vis leeft vooral in meren met veel planten, maar ook wel in stromend water en zelfs in brak water. Hij leeft in scholen en eet slakken, tweekleppigen, kreeftachtigen, insectenlarven en plantaardig voedsel. Meestal houden de scholen blankvoorn zich vlak bij de bodem op; alleen bij zeer warm weer komen ze naar het oppervlak. Ruisvoorns zijn in normale omstandigheden wel vaak vlak onder de waterspiegel te zien, waar ze jagen op in het water vallende insecten.
Jonge blankvoorn leeft van watervlooien en muggenlarven. De blankvoorn vindt zijn voedsel op zicht, zodat hij in troebel water de concurrentie verliest met de brasem, een vis die zijn voedsel uitfiltert met zijn kieuwzeef.
De paaitijd is in april en mei bij een watertemperatuur van minstens 12 °C. Voor de paai wordt ondiep water opgezocht, soms nog minder dan 15 centimeter diep. De blankvoorn trekt naar geschikte paaigebieden als hij hier de mogelijkheid toe heeft. Ondergelopen gebieden hebben de voorkeur. De paai duurt ongeveer een week.
Het aantal eieren is 200.000 per kilogram lichaamsgewicht. Vissen van 15 centimeter zetten ongeveer 16.000 eieren af. De eieren kleven aan stenen en planten. Afhankelijk van de temperatuur komen ze na vijf tot tien dagen uit. de larven blijven nog twee dagen passief aan de planten of stenen hangen waarbij ze teren op hun dooierzak. Daarna beginnen ze voedsel op te nemen. Als de larven 30 mm groot zijn beginnen de schubben zich te ontwikkelen.
De groei is relatief langzaam vergeleken met die van windes en brasem. Na drie jaar zijn de blankvoorns paairijp. De paaitijd van de blankvoorn is in april en mei.
In de winter trekken de blankvoorns naar diepere en rustige plekken, zoals jachthavens. Ook de roofvis volgt de blankvoorn naar deze overwinteringsplekken.
De blankvoorn wordt veel gegeten door grotere vissoorten zoals snoek, snoekbaars en baars. Ook visetende watervogels eten veel blankvoorn. De blankvoorn neemt door zijn massale voorkomen dus een belangrijke plaats in in het voedselweb van het water.
De blankvoorn vindt zijn voedsel op zicht en zal in erg troebele wateren de concurrentie met brasem verliezen, waardoor de brasem daar het leeuwendeel van de biomassa vertegenwoordigt. In erg voedselarme wateren zien we vaak blankvoorn en baars als dominante vissen, waarschijnlijk door de van nature langzame groei van deze twee soorten.
De blankvoorn wordt in Nederland niet gegeten, maar is wel belangrijk als voedselbron voor commercieel belangrijkere vissen als snoekbaars, baars en snoek.
Ondanks zijn wat kleine formaat is het door zijn massale voorkomen een vis waar heel veel op gevist wordt door sportvissers met fijn materiaal. In de winter kunnen ook mooie vangsten worden gerealiseerd op de overwinteringsplaatsen, zelfs met de vliegenhengel
De blankvoorn (Rutilus rutilus, synoniem: Leuciscus rutilus) is een vis uit de familie van de karperachtigen. In Nederland is het de meest algemeen voorkomende vis, die in bijna ieder watertype in grote aantallen voorkomt.
Mort (Rutilus rutilus) er ein ferskvass- og brakkvassfisk i karpefamilien.
Mort er ein fisk som ofte finst i store mengder i dei fleste elvene og innsjøane i låglandet i Søraust-Noreg. Han er lett å fange, men vert ikkje rekna som matfisk, og stort sett nytta til agn. Vanleg storleik er 15-25 centimeter og 200 gram, men morten kan i sjeldsynte høve verte over ein halv kilo. Morten er sylvblank med blågrå rygg og kvit underside; augo og finnane er raudlege, ryggfinnen er plassert rett over bukfinnane. Føda er insekt, plankton og algar. Gytetida er om våren, etter at temperaturen på vatnet er vorten 10-12 gradar. I elvemunningar kan det laga seg brakkvannsstammer av mort, som vandrar opp i ferskvatn for å gyte. Gjedda tek mykje mort.
|contribtuion=
vart ignorert (hjelp) Mort (Rutilus rutilus) er ein ferskvass- og brakkvassfisk i karpefamilien.
Mort er ein fisk som ofte finst i store mengder i dei fleste elvene og innsjøane i låglandet i Søraust-Noreg. Han er lett å fange, men vert ikkje rekna som matfisk, og stort sett nytta til agn. Vanleg storleik er 15-25 centimeter og 200 gram, men morten kan i sjeldsynte høve verte over ein halv kilo. Morten er sylvblank med blågrå rygg og kvit underside; augo og finnane er raudlege, ryggfinnen er plassert rett over bukfinnane. Føda er insekt, plankton og algar. Gytetida er om våren, etter at temperaturen på vatnet er vorten 10-12 gradar. I elvemunningar kan det laga seg brakkvannsstammer av mort, som vandrar opp i ferskvatn for å gyte. Gjedda tek mykje mort.
Mort (Rutilus rutilus) er en ferskvanns- og brakkvannsfisk som tilhører karpefiskfamilien. Morten blir ofte tallrik, og er lett å fange. Vanlig størrelse er 15–25 cm og 200 gram. I flere vann kan den bli over en halv kilo, men en mort på en kilo er svært sjeldent. De største eksemplarene i Norge er tatt ved Trondheim i Lianvannet[1] (46 cm, 1356 gram) og i Haukvatnet[2] (45 cm, 1150 gram). Mortens levetid kan bli opp mot 25 år. Kroppen er sølvblank med blågrå rygg Undersiden er hvit. Øynene og finnene er rødlige. Ligner på sørv, men skilles fra den ved at ryggfinnen sitter rett over bukfinnene. Morten lever av insekter,plankton og alger og er en viktig byttefisk for gjedda.
Langs kysten fra Sørlandet til Trøndelag er mort også en betegnelse på småsei under cirka 20 centimeter.
Mort er naturlig utbredt på Østlandet, hvor den i første rekke er knyttet til lavlandet. Med unntak av de få vatna i Sør-Trøndelag som er omtalt nedenfor, finnes den muligens også i østlige deler av Finnmark. Den er en av norges mest tallrike karpefisker. Morten kan danne egne brakkvannsstammer i elvemunninger som vandrer opp i ferskvann for å gyte. Gytetiden er om våren, når vanntemperaturen har nådd 10–12 °C.
På 1880-tallet ble mort satt ut i Ilavassdraget i Trondheim, og den har i ettertid blitt spredt til et fåtall vatn i Bymarka, herunder Haukvatnet. Det siste funnet er fra Sølvskakkeltjønna, en spredning som synes å være av helt ny dato.
Selv om det hersker usikkerhet med tanke på utviklingen av en mortbestand i Jonsvatnet, vil en spredning uansett innebære en betydelig langsiktig risiko for vannkvaliteten, med de økonomiske følger dette innebærer. Dette tilsier at det bør tas betydelig høyde for sikkerhet i denne saken, og før-var prinsippet bør derfor praktiseres strengt.
På slutten av 1980-tallet ble mort påvist i Midtidammen, et lite vatn øst for Jonsvatnet med avløp til dette. Midtidammen ble rotenonbehandlet høsten 1998, en behandling som ble vellykket. Det er til nå ikke registrert mort i Jonsvatnet.
I august 2002 ble mort påvist i Sørvikvatnet i Rissa, et vatn med avrenning til sjøen sør for Hasselvika. Det er lite sannsynlig at det er snakk om en gammel bestand, og alt tyder på at fisken er satt ut i senere år.
Sannsynligheten for at det skal finnes gamle, uoppdagede bestander av mort i andre vatn i Trøndelag er liten. Morten vil som oftest utvikle store og dominerende bestander, og vil derved gjøre seg bemerket. På denne bakgrunn synes det som om gamle bestander av mort bare finnes i de nevnte vatna i Bymarka.
De biologiske endringer som skjer i vann med planktonspisende fiskearter er godt dokumentert, og mortens og andre karpefiskers effekt på vannmiljøet anses i så måte å være udiskutabel. Dyreplanktonet beites ned, og planteplankton, som utgjør hovednæringen til dyreplankton, får frie vekstvilkår. Resultatet blir en vannkvalitet som domineres av mye organisk materiale, og som egner seg lite til drikkevann. Det skal likevel presiseres at redusert drikkevannskvalitet bare er én effekt ved introduksjon av mort. Like viktig er de endringer som skjer av det biologiske mangfoldet og de stedegne fiskebestandene. Det skjer vanligvis en betydelig endring og utarming av planktonfaunaen, og bestander av laksefisk som ørret og røye taper som oftest i næringskonkurransen. Over tid vil mort kunne bli spredt til andre vann i regionen, noe som på sikt vil føre til et redusert fisketilbud, og derved begrense mulighetene for rekreasjon og økonomisk utnyttelse av utmarka.
Når faren for videre spredning av mort skal vurderes, må det tas hensyn til flere faktorer. Folk har i dag en helt annen mobilitet enn tidligere. Omfattende bilbruk kombinert med bedrede vei- og fergeforbindelser har medført en øket tilgjengelighet til friluftsområdene. I tillegg har fritidsfisket vært stadig økende, og tilretteleggelse av sportsfiske i Bymarka har paradoksalt nok ført til større spredningsfare. Økende informasjon omkring spredningsproblematikk vil hjelpe, men over tid synes spredning til nye områder å være uunngåelig. Faren for spredning av mort til Jonsvatnet må følgelig anses å være reell, ikke minst på bakgrunn av at den store gjeddebestanden i Lille Jonsvatnet innbyr til bruk av mort som agn.
Płoć[3], płotka[4] (Rutilus rutilus) – gatunek ryby z rodziny karpiowatych (Cyprinidae).
Występuje w całej Europie z wyjątkiem Półwyspu Iberyjskiego, zlewiska Adriatyku, Grecji oraz północnej Skandynawii, na wschodzie sięga daleko w głąb Azji. Występuje we wszystkich wodach słodkich w Polsce (w rzekach, jeziorach i stawach , z wyjątkiem gór), także w wodach przybrzeżnych Bałtyku.
Inne, dawne nazwy płoci to: wandrówka, srebrzatka, ramiennica.[potrzebny przypis]
Żyją w stadach, żerują gromadnie. Ryby te są płochliwe i bardzo ostrożne. Osiągają: 30–40 (maksymalnie 50) cm długości, 0,5–2 kg masy ciała. Niektóre z płoci żerują w morzu, a trą się w wodach słodkich – jest to anadromiczna forma płoci występująca w Bałtyku. Stanowi pokarm dla szczupaków, sandaczy, sumów oraz boleni.
Ciało krótkie, wysoko wygrzbiecone, bocznie ścieśnione, w wodach ubogich w pokarm bardziej wysmukłe. Głowa krótka, szczęka nieco wysunięta przed mały, końcowo położony otwór gębowy. Płetwy piersiowe najdłuższymi promieniami sięgają nasad płetw brzusznych. Grzbiet ciemnobrązowy lub szaroczarny z niebieskawym lub zielonkawym połyskiem, boki jasnosrebrzyste, brzuch biały. Płetwa grzbietowa i ogonowa są szare z czerwonawym odcieniem, inne płetwy czerwonawe. Tęczówka oka czerwona.
Zjada zarówno pokarm roślinny jak i zwierzęcy. Rodzaje pokarmu i żerowiska zmienia kilkakrotnie. Narybek żywi się planktonem skorupiakowym na płyciznach; roczniaki przechodzą na pokarm denny – skorupiaki, mniejsze larwy owadów oraz glony i inne rośliny. Przy długości około 20 cm płoć zaczyna odżywiać się mięczakami, głównie racicznicami.
Wyróżniono liczne podgatunki płoci, m.in.:
Samice osiągają dojrzałość płciową w 3–4 roku życia, przy długości około 10 cm, samce o rok wcześniej. Tarło odbywa się zazwyczaj na przełomie kwietnia i maja przy temperaturze 15–16 °C. Ikra ginie przy temperaturze poniżej 8 °C. Składana jest na różnym podłożu, zazwyczaj są to rośliny podwodne, stare liście i łodygi trzcin; z ich braku mogą to być kamienie. Ikra trzyma się podłoża dzięki specjalnym kosmkom. Samica o długości 10 cm składa około 2500 ziaren ikry. Wylęg następuje po upływie około 12 dni. Po około 20 dniach wylęg napełnia pęcherz pławny i rozpoczyna aktywne życie. Ciało pokrywa się łuską przy długości około 5 cm. Płoć rośnie wolno, w wieku 10 lat osiąga długość 22 cm. Żyje 15–18 lat. W warunkach naturalnych często krzyżuje się z leszczem, krąpiem, wzdręgą, kleniem i ukleją[potrzebny przypis].
W niektórych regionach ma dość duże znaczenie gospodarcze. Chętnie poławiana przez wędkarzy na spławik i grunt.
Wędkarski Rekord Polski wagowy: 2,20kg 53cm (1963)[7]
Płoć, płotka (Rutilus rutilus) – gatunek ryby z rodziny karpiowatych (Cyprinidae).
Rutilus rutilus é uma espécie de peixe pertencente à família Cyprinidae.
A autoridade científica da espécie é Linnaeus, tendo sido descrita no ano de 1758.
Encontra-se presente em Portugal, onde é uma espécie introduzida.
O seu nome comum é pardelha-dos-alpes.
Trata-se de uma espécie de água doce. Atinge os 45 cm de comprimento padrão, com base de indivíduos de sexo indeterminado.
Rutilus rutilus é uma espécie de peixe pertencente à família Cyprinidae.
A autoridade científica da espécie é Linnaeus, tendo sido descrita no ano de 1758.
Babușca sau ocheana, gardonul sau bălosul (Rutilus rutilus) este un pește bentopelagic dulcicol sau salmastricol, din familia ciprinidelor. Este răspândită în apele stătătoare sau lent curgătoare cu fund mâlos sau nisipos ale Europei și Asiei, dela Pirinei și Nordul Alpilor până la Urali și Siberia. În România, trăiește în Dunăre și bălțile și jepșile ei, în lacuri litorale, eleșteie și iazuri. Este rară în râuri; se întâlnește în cursul inferior al râurilor: Bega, Timiș, Someș, Mureș, Olt, Cerna; foarte rară în Prut, dar frecventă în brațele închise ale Siretului. Lipsește în apele de munte. La începutul primăverii, se ține lângă țărmuri, atât în bălți cât și în râuri; din acestea, ea intră și în bălțile de inundație. După reproducere, peștele din râuri se ține pe funduri bogate în vegetație. Iernează masată în cârduri în gropile mai adânci.
Are o lungime de 20–25 cm, maximală de 50 cm, și o greutate de 80-200 g, maximală de 1,8 kg. Poate trăi 15 ani. Corpul este alungit, comprimat lateral și acoperit cu solzi mijlocii. Abdomenul, între înotătoarea ventrală și anus, formează o carenă. Capul aproximativ conic, prevăzut cu gura mică, dispusă terminal, aproape orizontal, și lipsită de mustăți. Înotătoarea dorsala cu baza scurtă, începe deasupra bazei înotătoarei ventrale. Înotătoarea anală cu marginea concavă se găsește în urma înotătoarei dorsale. Înotătoarea caudală profund excavată, cu lobii subegali, mai mult ascuțiți. Colorația este cenușiu-verzuie pe spate, iar pe flancuri și abdomen este albă-argintie; laturile capului sunt argintiu-aurite. Înotătoarele pectorale, dorsală și caudală cenușii, ultima cu reflexe portocalii-roșcate; înotătoarea ventrală și anală sunt roșu-portocalii.
Se hrănește cu mătasea broaștei, alge, detritus, zooplancton, nevertebrate bentonice, moluște, chironomide și larve de insecte. Depune icrele pe vegetație, în aprilie și prima jumătate a lunii mai la temperatura apei de 12-14°C. Are valoare economică. Carnea, deși socotită mediocră, este totuși destul de bună. Se consumă și proaspătă, dar se pregătește mai ales sărată.
Babusca poate fi prinsa de catre pescarii sportivi cu momeli naturale: rame, viermusi, paine, mamaliga, folosind o undita telescopica de 4 - 5 m, carlig mic nr. 14 - 16 si fir subtire 0,10 - 0,12.
Babușca sau ocheana, gardonul sau bălosul (Rutilus rutilus) este un pește bentopelagic dulcicol sau salmastricol, din familia ciprinidelor. Este răspândită în apele stătătoare sau lent curgătoare cu fund mâlos sau nisipos ale Europei și Asiei, dela Pirinei și Nordul Alpilor până la Urali și Siberia. În România, trăiește în Dunăre și bălțile și jepșile ei, în lacuri litorale, eleșteie și iazuri. Este rară în râuri; se întâlnește în cursul inferior al râurilor: Bega, Timiș, Someș, Mureș, Olt, Cerna; foarte rară în Prut, dar frecventă în brațele închise ale Siretului. Lipsește în apele de munte. La începutul primăverii, se ține lângă țărmuri, atât în bălți cât și în râuri; din acestea, ea intră și în bălțile de inundație. După reproducere, peștele din râuri se ține pe funduri bogate în vegetație. Iernează masată în cârduri în gropile mai adânci.
Are o lungime de 20–25 cm, maximală de 50 cm, și o greutate de 80-200 g, maximală de 1,8 kg. Poate trăi 15 ani. Corpul este alungit, comprimat lateral și acoperit cu solzi mijlocii. Abdomenul, între înotătoarea ventrală și anus, formează o carenă. Capul aproximativ conic, prevăzut cu gura mică, dispusă terminal, aproape orizontal, și lipsită de mustăți. Înotătoarea dorsala cu baza scurtă, începe deasupra bazei înotătoarei ventrale. Înotătoarea anală cu marginea concavă se găsește în urma înotătoarei dorsale. Înotătoarea caudală profund excavată, cu lobii subegali, mai mult ascuțiți. Colorația este cenușiu-verzuie pe spate, iar pe flancuri și abdomen este albă-argintie; laturile capului sunt argintiu-aurite. Înotătoarele pectorale, dorsală și caudală cenușii, ultima cu reflexe portocalii-roșcate; înotătoarea ventrală și anală sunt roșu-portocalii.
Se hrănește cu mătasea broaștei, alge, detritus, zooplancton, nevertebrate bentonice, moluște, chironomide și larve de insecte. Depune icrele pe vegetație, în aprilie și prima jumătate a lunii mai la temperatura apei de 12-14°C. Are valoare economică. Carnea, deși socotită mediocră, este totuși destul de bună. Se consumă și proaspătă, dar se pregătește mai ales sărată.
Babusca poate fi prinsa de catre pescarii sportivi cu momeli naturale: rame, viermusi, paine, mamaliga, folosind o undita telescopica de 4 - 5 m, carlig mic nr. 14 - 16 si fir subtire 0,10 - 0,12.
Rdečeoka ali črnovka (znanstveno ime Rutilus rutilus) je evropska sladkovodna riba iz družine pravih krapovcev (Ciprinidae).
Rdečeoka je dobila ime po značilni rdeče-oranžni barvi oči. To je riba z visokim, bočno močno stisnjenim telesom, pokritim z velikimi luskami. Ima izrazito veliko glavo z majhnimi, končnimi usti. Hrbet je temno zelene barve, boki so srebrni ali zlatorumeni, trebuh pa rumen ali bel. Hrbtna in repna plavut sta temnejših odtenkov rjave, ostale plavuti pa so rdečkaste barve. Rdečeoka doseže dolžino med 20 in 40 cm, živi pa do 18 let. Spolno dozori v drugem, tretjem ali četrtem letu starosti, drsti pa se od aprila do junija na plitvih prodiščih. V času drstitve dobijo rdečeoke drstne bradavice po glavi in telesu, okrepi pa se tudi rdeča barva plavuti. Samice prilepijo od 50.000 do 100.000 drobnih iker na vodno rastlinje ali kamenje.
Rdečeoka se hrani z vodnimi žuželkami in ličinkami, raznimi vodnimi nevretenčarji ter odmrlim vodnim rastlinjem.
Rdečeoka je razširjena po celi Evropi, razen na skrajnem severu, jugu in zahodu, kjer so Pireneji skrajna zahodna točka. Živi v jatah v vseh vodotokih, pa tudi v jezerih in drugih stoječih vodah. Ni občutljiva na onesnaženje, zato je ena najpogostejših ribjih vrst v Evropi. Razširjena je v vseh ribjih pasovih, razen v postrvjem.
Rdečeoka ali črnovka (znanstveno ime Rutilus rutilus) je evropska sladkovodna riba iz družine pravih krapovcev (Ciprinidae).
Mörten (Rutilus rutilus) är en sötvattens- och bräckvattenfisk tillhörande familjen karpfiskar.
Mörten är en av Sveriges vanligaste sötvattensfiskar. Den finns över hela landet. Mörten lever som regel i kanten av sjön, men om vattnet är grumligt kan de också hålla sig längre ut från stranden.
Mörten är normalt sett en liten fisk som oftast inte blir mer än cirka 20 cm lång, men den kan bli upp till 50 cm. Den väger vanligen inte mer än ett halvt kilo. Kroppen har en blåaktig silvertonad färg som övergår i vitt vid magen. Fenorna är röda, rygg och analfenan har 12-14 strålar. Mörten har 39-49 fjäll längs sidolinjeorganet. Den kan kännas igen genom de näst intill röda ögonen, men både fenor och ögon kan vara mycket bleka i vissa miljöer.
Mörtens utbredningsområde sträcker sig över hela Europa förutom området kring medelhavet, och även österut in i Sibirien. I Östeuropa och Asien finns ett flertal underarter, några kring Kaspiska och Svarta havet med anadrom vandringscykel. Runt medelhavet och i nordvästra delen av Spanien och Portugal finns flera närbesläktade arter utan överlappande utbredning. Mörten har även inplanterats i Australien under 1860–1880-talet för sportfiske.
Mörten leker i maj och juni och kan då lägga upp till 100 000 ägg, som kläcks efter 4 till 10 dagar. Mörten anpassar sig efter de lokala förutsättningarna och äter växtdelar såsom mossa och alger i djupare vatten eller små blötdjur, insektslarver och insekter som den fångar på vattenytan. Bland mörtens naturliga fiender finns abborre och gädda. Mörten lever cirka 25 år.
I Sverige finns det ett stort antal sjöar som är benämnda efter mörten. I Sverige hör mört dock inte längre till de mer uppskattade matfiskarna (till skillnad från bl.a. Östeuropa), men den är viktig som föda för rovfiskar som gäddor. Mört används ofta som agn för att fånga annan fisk.
Mörten har inplanterats i sjöar, som tidigare varit skadade av försurande nederbörd. Sjöarna har återställts med omfattande kalkning. Mörten tjänar som biologisk logg, de klarar fortplantningen om pH-värdet hålls rimligt högt.
Mörten (Rutilus rutilus) är en sötvattens- och bräckvattenfisk tillhörande familjen karpfiskar.
Mörten är en av Sveriges vanligaste sötvattensfiskar. Den finns över hela landet. Mörten lever som regel i kanten av sjön, men om vattnet är grumligt kan de också hålla sig längre ut från stranden.
Mörten är normalt sett en liten fisk som oftast inte blir mer än cirka 20 cm lång, men den kan bli upp till 50 cm. Den väger vanligen inte mer än ett halvt kilo. Kroppen har en blåaktig silvertonad färg som övergår i vitt vid magen. Fenorna är röda, rygg och analfenan har 12-14 strålar. Mörten har 39-49 fjäll längs sidolinjeorganet. Den kan kännas igen genom de näst intill röda ögonen, men både fenor och ögon kan vara mycket bleka i vissa miljöer.
Mörtens utbredningsområde sträcker sig över hela Europa förutom området kring medelhavet, och även österut in i Sibirien. I Östeuropa och Asien finns ett flertal underarter, några kring Kaspiska och Svarta havet med anadrom vandringscykel. Runt medelhavet och i nordvästra delen av Spanien och Portugal finns flera närbesläktade arter utan överlappande utbredning. Mörten har även inplanterats i Australien under 1860–1880-talet för sportfiske.
Mörten leker i maj och juni och kan då lägga upp till 100 000 ägg, som kläcks efter 4 till 10 dagar. Mörten anpassar sig efter de lokala förutsättningarna och äter växtdelar såsom mossa och alger i djupare vatten eller små blötdjur, insektslarver och insekter som den fångar på vattenytan. Bland mörtens naturliga fiender finns abborre och gädda. Mörten lever cirka 25 år.
I Sverige finns det ett stort antal sjöar som är benämnda efter mörten. I Sverige hör mört dock inte längre till de mer uppskattade matfiskarna (till skillnad från bl.a. Östeuropa), men den är viktig som föda för rovfiskar som gäddor. Mört används ofta som agn för att fånga annan fisk.
Mörten har inplanterats i sjöar, som tidigare varit skadade av försurande nederbörd. Sjöarna har återställts med omfattande kalkning. Mörten tjänar som biologisk logg, de klarar fortplantningen om pH-värdet hålls rimligt högt.
På utställningen Subaqueous Vltava i Prag.Kızılgöz (Rutilus rutilus), sazangiller (Cyprinidae) familyasına ait bütün Avrasya'da yaygın olan bir tatlı su balığı türü.
Kızılgöz su kalitesine fazla önem vermez ve bu yüzden bazı kirlenmiş göllerde ya da ırmaklarda bile hala sağlıklı bir yaşam sürdürmeye devam eder. Hatta ırmakların denize aktığı bölgelerde denizin acı suyunda bile bulunur. 25 ila 45 cm uzunluğa ve 1,5 kilo ağırlığa kadar varabilir. Gümüşümsü renkte vücudu, beyaz renk karnı, kızıl renkli gözleri ve yüzgeçleri vardır. Birbirlerine benzerliklerinden dolayı kızılgöz ile kızılkanat sık karıştırılırlar. Bu ikisini birbirinden ayrıt edebilmek için sırt ve karın yüzgeçlerine bakmak gerekir. Kızılgözün sırt ve karın yüzgeçleri aynı seviyede bulunur, ama kızılkanadın karın yüzgeci sırt yüzgecinden daha geridedir.
Kızılgöz hafif çürümüş bitkiler, su bitkileri, plankton, solucan, böcek larvaları, böcekler, küçük salyangozlar ve midyeler ile beslenir.
Rutilus cinsinin alt türleri şunlardır:
Kızılgöz (Rutilus rutilus), sazangiller (Cyprinidae) familyasına ait bütün Avrasya'da yaygın olan bir tatlı su balığı türü.
Kızılgöz su kalitesine fazla önem vermez ve bu yüzden bazı kirlenmiş göllerde ya da ırmaklarda bile hala sağlıklı bir yaşam sürdürmeye devam eder. Hatta ırmakların denize aktığı bölgelerde denizin acı suyunda bile bulunur. 25 ila 45 cm uzunluğa ve 1,5 kilo ağırlığa kadar varabilir. Gümüşümsü renkte vücudu, beyaz renk karnı, kızıl renkli gözleri ve yüzgeçleri vardır. Birbirlerine benzerliklerinden dolayı kızılgöz ile kızılkanat sık karıştırılırlar. Bu ikisini birbirinden ayrıt edebilmek için sırt ve karın yüzgeçlerine bakmak gerekir. Kızılgözün sırt ve karın yüzgeçleri aynı seviyede bulunur, ama kızılkanadın karın yüzgeci sırt yüzgecinden daha geridedir.
On exhibition Subaqueous Vltava in PragueПлітка звичайна[1], плотва́[2], розм. плоти́ця[3] (Rutilus rutilus) — вид риб родини коропових (Cyprinidae), один із найпоширеніших видів риб роду Плітка (Rutilus).
Тіло вкрите досить великою лускою. Бічна лінія трохи вгнута в напрямі черева. Рот кінцевий. Спина сріблясто-сіра, боки та черево білуваті. Спинний і хвостовий плавці сірі, решта — помаранчеві, інколи червонуваті. Тараню відрізняють від плітки за наявністю темних смужок на кінцях плавців.
Плітка водиться у великих і малих річках, струмках, водосховищах та озерах. У річках вона не живе тільки у великих ямах і на мілині, а в озерах і водосховищах — у густих заростях і на ділянках із замуленим дном. Зграї цих риб тримаються переважно в придонних шарах води.
На противагу тарані плітку раніше вважали малоцінною рибою. А пояснювалось це тим, що тараня росте досить інтенсивно, досягаючи понад 40 см, частіше — трохи більш як 35 см. Плітка здебільшого трапляється завдовжки близько 15 см і рідше — понад 20 см. Із спорудженням водосховищ на рівнинних річках, зокрема на Дніпрі, плітка почала рости не гірше, а навіть краще, ніж тараня. Цьому сприяв значний розвиток молюсків, якими живиться плітка і які є основним кормом тарані.
Наприклад, у водосховищах Дніпра довжина пліток у трирічному віці коливалась у середньому від 15 до 16 см, шестирічному — від 21 до 30 см, тоді як у пониззі Дніпра довжина риб таких самих вікових груп становила відповідно 18 і 29 см. У зв'язку з цим плітку у водосховищах Дніпра тепер відносять до цінних промислових риб.
Поширена у прісних водах майже по всій Європі, крім басейну Середземного моря, також у Західному Сибіру. У басейнах Чорного в Каспійського морів зустрічаються близькі види: тараня (Rutilus heckelii), вобла (Rutilus caspicus), вирозуб (Rutilus frisii) і кутум (Rutilus kutum). також кілька близьких видів (такі як Rutilus pigus, Rutilus rubilio, Rutilus ylikiensis тощо) зустрічаються у басейні Середземного моря.
Плітка звичайна була заселена у 1860-х і 1880-з роках до Австралії до річки Муррей та прибережних водойм півдня Нового Південного Уельсу і Вікторії.
Для розмноження плітка піднімається з лиманів у річки. У водосховищах плітка з місць зимівлі також починає переміщуватися до нерестовищ ще в лютому — березні. Тут у неї дозрівають ікра і молочко. Під час нерестового ходу та в розпал нересту співвідношення статей неоднакове. Перед нерестом переважають самці, потім поступово збільшується кількість самиць, і до кінця нересту вони переважають. Самці досягають статевої зрілості, коли довжина їхнього тіла досягне близько 10 см, самиці — 12 см, тобто в дворічному-трирічному віці. Кількість ікринок, яку може відкласти самиця, залежить від її довжини, маси, віку, способу життя. Так, у Дніпрі до спорудження греблі Київської гідроелектростанції плітки у семирічному віці відкладали в середньому 30,2 тис. ікринок, а в Київському водосховищі — 79,3 тис. ікринок. Ікру самиці відкладають на залишки рослин, корені очерету, верби, а також на штучні гнізда, виготовлені з різних рослинних матеріалів. Нерест відбувається в ранкові та передвечірні години, а в тиху погоду — і вдень. Ікринки приклеюються до рослин. У такому стані вони перебувають півтора-два тижні, поки з них не виклюнуться личинки. Личинки прикріплюються до рослин та їхніх решток, що плавають на воді, роблячи періодично короткі плавальні рухи. Через три-чотири доби, наповнивши повітрям плавальні міхури і завдяки цьому полегшивши масу свого тіла, вони переходять до активного способу життя. Залишивши нерестовище, великі зграї личинок тримаються в затишних прибережних місцях. Підростаючи, молодь також тримається в цих місцях, аж поки не похолодає. Тоді вона збирається в глибоких ямах. Тут плітка перебуває до скресання криги, щоб розпочати активне життя з настанням весни.
Такий спосіб життя властивий і тарані, яка для розмноження заходить з осолонених морем ділянок у пониззя річок. Після нересту плідники повертаються для нагулу назад, а за ними скочується сюди й новонароджена молодь.
Плітка звичайна, плотва́, розм. плоти́ця (Rutilus rutilus) — вид риб родини коропових (Cyprinidae), один із найпоширеніших видів риб роду Плітка (Rutilus).
Rutilus rutilus (Linnaeus, 1758)
СинонимыПлотва́ обыкнове́нная[3] (плотва[4], тара́нь[3], во́бла[3], соро́га, бублица[5], плотица[6]) (лат. Rutilus rutilus) — вид лучепёрых рыб из семейства карповых (Cyprinidae). Имеет много подвидов, из которых некоторые имеют собственные названия: тарань, вобла.
В Сибири, как минимум в Западной её части, и на Урале общеупотребительное название плотвы — чебак. Чебак с желтыми глазами и узкий, Сорога — с красными глазами и широкая. В Архангельской, Вологодской, Кировской областях и Ненецком АО общеупотребительное название для обыкновенной плотвы — «сорога». В Восточной Сибири, например на Байкале и Енисее, общеупотребительное название — «сорога», «сорожка».
Плотва встречается по всей Европе к востоку от Южной Англии и Пиренеев и к северу от Альп; в реках и озёрах Сибири, в бассейнах Каспийского и Аральского морей.
От ближайших к ней видов плотва отличается незазубренными и расположенными с каждой стороны в один ряд глоточными зубами (по 5—6 с каждой стороны), относительно крупной чешуей (40—45 чешуй в боковой линии), пастью на конце морды и положением начала спинного плавника над основаниями брюшных. Спина черноватая, с голубым или зелёным отливом, бока и брюхо серебристые, спинной и хвостовой плавники зеленовато-серые с красноватым оттенком, грудные желтоватые, брюшные и заднепроходный красные, радужная оболочка жёлтая с красным пятном. Попадаются также экземпляры с глазами и плавниками жёлтого цвета, с золотистой чешуей, с красноватым оттенком на боках и спине.
Наиболее простой способ отличия от краснопёрки — цвет глаз: у краснопёрки — глаза оранжевые, с красным пятном вверху[7], тогда как у плотвы — кроваво-красный. Ещё одно отличие — количество мягких перьев на спинном плавнике: у краснопёрки их 8—9, тогда как у плотвы 10—12. Иногда встречаются гибридные формы этих рыб, обладающие признаками обоих видов.
Держится обычно стаями в местах со слабым течением под защитой коряг, свисающих деревьев или водной растительности. При этом в стае средних и мелких рыб могут быть и единичные крупные экз. Мелкая и средняя рыба не пуглива.
Максимальная длина тела — свыше 50 см, масса — до 3 кг, максимальная продолжительность жизни — 21 год. Мировым рекордом считается национальный рекорд бывшей ГДР — там была поймана и зафиксирована плотва весом 2,58 кг. Близка к рекордной и иногда ошибочно считается мировым рекордом пойманная в Финляндии в 1939 году плотва весом 2,550 кг[8].
Выделяют много подвидов плотвы, некоторые полностью пресноводные (так называемая жилая плотва), другие живут в солоноватой воде или полупроходные. Наиболее значимые пресноводные подвиды:
К непресноводным подвидам относят:
Некоторые исследователи оспаривают выделение подвидов, другие, напротив, выделяют некоторые из них как отдельные виды[4].
Наибольшее промысловое значение в России имеют полупроходные подвиды — вобла и тарань, из жилых подвидов только сибирская плотва добывается в промышленных масштабах.
Тарань и воблу употребляют в пищу в варёном, жареном, копченом и вяленом виде.
Плотва с 1970-х перестала пользоваться спросом в Северной Европе и в последнее время признана опасной рыбой для Балтийского моря. Рыба питается зоопланктоном и очень долго растёт, — в результате при отсутствии её промышленного вылова начинается зарастание водоёмов и цветение воды. Вылов плотвы удаляет из биооборота фосфор и азот, восстанавливает количество зоопланктона и на место плотвы приходят более ценные породы рыбы. Крупные особи ещё находят покупателя по бросовым ценам в центральной Европе, но основная масса плотвы перерабатывается на корм и даже на биодизель. В Финляндии запущен проект, предусматривающий вылов около 350 тонн плотвы в год.[9][10]
Плотва́ обыкнове́нная (плотва, тара́нь, во́бла, соро́га, бублица, плотица) (лат. Rutilus rutilus) — вид лучепёрых рыб из семейства карповых (Cyprinidae). Имеет много подвидов, из которых некоторые имеют собственные названия: тарань, вобла.
В Сибири, как минимум в Западной её части, и на Урале общеупотребительное название плотвы — чебак. Чебак с желтыми глазами и узкий, Сорога — с красными глазами и широкая. В Архангельской, Вологодской, Кировской областях и Ненецком АО общеупотребительное название для обыкновенной плотвы — «сорога». В Восточной Сибири, например на Байкале и Енисее, общеупотребительное название — «сорога», «сорожка».
Плотва встречается по всей Европе к востоку от Южной Англии и Пиренеев и к северу от Альп; в реках и озёрах Сибири, в бассейнах Каспийского и Аральского морей.
От ближайших к ней видов плотва отличается незазубренными и расположенными с каждой стороны в один ряд глоточными зубами (по 5—6 с каждой стороны), относительно крупной чешуей (40—45 чешуй в боковой линии), пастью на конце морды и положением начала спинного плавника над основаниями брюшных. Спина черноватая, с голубым или зелёным отливом, бока и брюхо серебристые, спинной и хвостовой плавники зеленовато-серые с красноватым оттенком, грудные желтоватые, брюшные и заднепроходный красные, радужная оболочка жёлтая с красным пятном. Попадаются также экземпляры с глазами и плавниками жёлтого цвета, с золотистой чешуей, с красноватым оттенком на боках и спине.
Наиболее простой способ отличия от краснопёрки — цвет глаз: у краснопёрки — глаза оранжевые, с красным пятном вверху, тогда как у плотвы — кроваво-красный. Ещё одно отличие — количество мягких перьев на спинном плавнике: у краснопёрки их 8—9, тогда как у плотвы 10—12. Иногда встречаются гибридные формы этих рыб, обладающие признаками обоих видов.
Держится обычно стаями в местах со слабым течением под защитой коряг, свисающих деревьев или водной растительности. При этом в стае средних и мелких рыб могут быть и единичные крупные экз. Мелкая и средняя рыба не пуглива.
Максимальная длина тела — свыше 50 см, масса — до 3 кг, максимальная продолжительность жизни — 21 год. Мировым рекордом считается национальный рекорд бывшей ГДР — там была поймана и зафиксирована плотва весом 2,58 кг. Близка к рекордной и иногда ошибочно считается мировым рекордом пойманная в Финляндии в 1939 году плотва весом 2,550 кг.
湖擬鯉(學名:Rutilus rutilus)是擬鯉屬下的一種魚,生活在歐洲和西亞和淡水與鹹水中,在歐洲是一種常見的魚,也被用來食用。體型較小,長約25厘米(9.8英寸);最大可長到50厘米(20英寸),重達1.8公斤(4.0英磅)。形态上与红眼鱼极其相似,时常被混淆,但红眼鱼的背鳍更靠后方,尾鳍仅有一到两条分叉,而湖擬鯉通常有四至五条。
湖擬鯉(學名:Rutilus rutilus)是擬鯉屬下的一種魚,生活在歐洲和西亞和淡水與鹹水中,在歐洲是一種常見的魚,也被用來食用。體型較小,長約25厘米(9.8英寸);最大可長到50厘米(20英寸),重達1.8公斤(4.0英磅)。形态上与红眼鱼极其相似,时常被混淆,但红眼鱼的背鳍更靠后方,尾鳍仅有一到两条分叉,而湖擬鯉通常有四至五条。
ローチ (英: Common Roach、学名:Rutilus rutilus) は、コイ目コイ科に分類される魚。ユーラシア大陸の流れが緩やかな川や池などに生息する淡水魚である。
形態的にはラッドと非常によく似ているため、しばしば混同されるが、ラッドは、目の色が黄色でなく深紅色であることや背びれの筋が8-9本と若干少ないことで見分けられる。さらにややこしいことに、これらの種は交雑して雑種を作ることもできる。
釣りでの餌は赤虫、ミミズ、ウジやウジのサナギ、パン、茹でたスイートコーン、麻の実、スズメノエンドウ、カラスノエンドウなどが用いられる。ローチは水の流れのゆるいところにいるので、ウキを利用した釣り方が一般的である。さまざまな淡水域に生息している魚であるため、年齢を問わず多くの人々にとって釣りの対象となっている。
ローチ (英: Common Roach、学名:Rutilus rutilus) は、コイ目コイ科に分類される魚。ユーラシア大陸の流れが緩やかな川や池などに生息する淡水魚である。