El caputxó, el caputxet, el càvec, el clavell, el clavell de morro llarg, la corretja, el morell i la rajada (Dipturus oxyrinchus) és una espècie de peix de la família dels raids i de l'ordre dels raïformes.
És ovípar,[4] esdevé sexualment madur en assolir 120 cm de llargària[6] i les femelles ponen càpsules d'ous, les quals presenten com unes banyes a la closca.[7]
És un peix marí i d'aigües profundes (65°N-15°N, 19°W-36°E) que viu entre 15–900 m de fondària.[4][9]
Es troba a l'Oceà Atlàntic oriental: des de les costes centrals de Noruega fins al Senegal, incloent-hi les Illes Fèroe, Skagerrak, la Mediterrània, les Illes Canàries i Madeira.[4][10][11][12][13][14][15][16][17][18][19][20][21][22][23][24][25][26][27][28][29][30][31][32]
És inofensiu per als humans.[4]
El caputxó, el caputxet, el càvec, el clavell, el clavell de morro llarg, la corretja, el morell i la rajada (Dipturus oxyrinchus) és una espècie de peix de la família dels raids i de l'ordre dels raïformes.
Der Spitzrochen (Dipturus oxyrinchus, Synonym: Raja oxyrinchus) kommt küstennah im nordöstlichen Atlantik vom mittleren Norwegen bis zum Senegal, sowie im Skagerrak (Norwegische Rinne), in der nördlichen Nordsee und im Mittelmeer vor. Die Knorpelfischart lebt auf dem Kontinentalschelf in Tiefen von 90 bis 900 Metern und auf entsprechenden Inselschelfen, z. B. bei den Shetlandinseln, den Färöern, Madeira und den Kanarischen Inseln.[1]
Spitzrochen erreichen eine Maximallänge von 1,50 Metern. Die Rückenseite ausgewachsener Tiere ist dunkelbraun oder grau und mit hellen und dunklen Flecken gemustert, bei Jungtieren ist sie hellbraun. Die Bauchseite ist bei Jungtieren hellbraun, bei adulten Tieren dunkelbraun oder bläulich-grau. Die Sinnesporen auf beiden Körperseiten sind dunkel. Die Körperscheibe ist rhombenförmig, die äußeren Ränder sind konkav, so dass eine gedachte Linie von der Schnauzenspitze zu den äußeren Enden der Brustflossen die Flossenränder nicht berührt. Charakteristisches Merkmal der Art ist das sehr lange und zugespitzte Rostrum. Der Abstand von den Augen zur Spitze des Rostrums ist 5,5 bis 7 mal so lang wie der Abstand zwischen den Augen. Der Schwanz ist kräftig und genau so lang wie der Körper. Er verjüngt sich zur Spitze hin zusehends. Auf dem Schwanz befinden sich zwei kleine Rückenflossen, die durch eine schmale Lücke voneinander getrennt sind. Beide Seiten der Körperscheibe sind bei Jungtieren glatt und werden bei älteren Tiere, abgesehen von Flecken in der Mitte der Brustflossen, zunehmend rauer und stachliger. Abgesehen von kleinen Dornen vor den Augen bei Jungrochen und einem Dornenfeld vor den Brustflossenspitzen der Alten finden sich auf der Oberseite keine Dornen. Vor der ersten Rückenflosse befindet sich auf dem Schwanz eine aus vier bis elf Dornen bestehende Dornenreihe. Bei älteren Tiere sind diese mehr oder weniger abgenutzt. Ein weiterer Dorn kann zwischen den Rückenflossen liegen. Weitere Dornen wachsen im Zuge des Älterwerdens entlang den unteren Kanten des Schwanzes. Im Oberkiefer sind die Zähne in bis zu 40 Reihen angeordnet.[1]
Der Spitzrochen lebt auf Schlamm- und Sandböden, sowie auf Böden mit Geröll in Tiefen von 90 bis 900 Metern, bevorzugt werden anscheinend Tiefen von etwa 200 Metern. Die Tiere ernähren sich von allerlei bodenbewohnenden wirbellosen Tieren und von Fischen, wobei Weibchen Kopffüßer bevorzugen sollen, während die Männchen gern Krebstiere fressen. Spitzrochen sind ovipar (eierlegend) und legen ihre rechteckigen, hornigen Eikapseln immer paarweise im Frühling bis frühen Sommer auf Sand oder Schlamm ab. Sie sind 14 bis 23,5 cm lang und 11 bis 12 cm breit. Die Jungrochen sind beim Schlupf, der mehrere Monate nach der Eiablage erfolgt, 17 cm lang. Im Mittelmeer werden Weibchen mit einer Länge von 90 cm geschlechtsreif, Männchen bei einer Länge von 70 bis 80 cm.[1]
Der Spitzrochen ist relativ selten und der Bestand wird von der IUCN als „potentiell gefährdet“ eingestuft.[2] Spitzrochen werden hin und wieder als Beifang in der Grundfischerei gefangen.
Der Spitzrochen (Dipturus oxyrinchus, Synonym: Raja oxyrinchus) kommt küstennah im nordöstlichen Atlantik vom mittleren Norwegen bis zum Senegal, sowie im Skagerrak (Norwegische Rinne), in der nördlichen Nordsee und im Mittelmeer vor. Die Knorpelfischart lebt auf dem Kontinentalschelf in Tiefen von 90 bis 900 Metern und auf entsprechenden Inselschelfen, z. B. bei den Shetlandinseln, den Färöern, Madeira und den Kanarischen Inseln.
Dipturus oxyrinchus, commonly known as the longnose skate, is a species of skate in the family Rajidae. It is up to 1.5 m (4.9 ft) m in length. The species is found in eastern Atlantic Ocean[2] and in the Mediterranean Sea.[3]
Dipturus oxyrinchus, commonly known as the longnose skate, is a species of skate in the family Rajidae. It is up to 1.5 m (4.9 ft) m in length. The species is found in eastern Atlantic Ocean and in the Mediterranean Sea.
El picón o raya picón (Dipturus oxyrinchus) es una especie de peces de la familia de los Rajidae en el orden de los Rajiformes.
Los machos pueden llegar alcanzar los 150 cm de longitud total.[2][3]
Es ovíparo y las hembras ponen huevos envueltos en una cápsula córnea.[4][5]
Es un pez de mar y de aguas profundas que vive entre 15-900 m de profundidad.
Come animales bentónicos.
Se encuentra en el Océano Atlántico oriental: desde las costas centrales de Noruega hasta el Senegal, incluyendo las Islas Feroe, Skagerrak, el Mediterráneo, las Islas Canarias y Madeira.
Es inofensivo para los humanos.
El picón o raya picón (Dipturus oxyrinchus) es una especie de peces de la familia de los Rajidae en el orden de los Rajiformes.
Moko-arraia (Dipturus oxyrinchus) ur gaziko arrain kartilaginosoa da, Rajidae familiakoa[1].
Ekialdeko Ozeano Atlantikoan eta Mediterraneo itsasoan bizi da[2].
Moko-arraia (Dipturus oxyrinchus) ur gaziko arrain kartilaginosoa da, Rajidae familiakoa.
Ekialdeko Ozeano Atlantikoan eta Mediterraneo itsasoan bizi da.
Le pocheteau noir ou raie-capucin, Dipturus oxyrinchus, est une espèce de raies. Cette espèce peut peser 17 kg et mesurer 1,50 m de longueur.
Est de l'Atlantique et Méditerranée
Elle peut vivre de 15 à 900 m de profondeur
Le pocheteau noir ou raie-capucin, Dipturus oxyrinchus, est une espèce de raies. Cette espèce peut peser 17 kg et mesurer 1,50 m de longueur.
Volina klinka (lat. Dipturus oxyrinchus) riba je iz porodice Rajidae. Ovo je jedna od dvije vrste volina u Jadranskom moru. Tijelo joj je romboidno, a koža joj je hrapava (kod mlađih primjeraka je glatka). Tamnih je boja, smeđih ili sivih tonova, sa većim i vidljivim bijelim pjegicama i crnim točkicama. Crne točke ima i sa donje strane tijela. Ova vrsta ima još špicastiju glavu te izražajne bodlje na zadnjem dijelu tijela. Naraste do 15 kg što je naravno dosta manje od svoje rodice mrkulje. Na repu ima 12-18 trnolikih bodlji. Zalazi do najvećih jadranskih dubina koje su zbog slabije istraženosti još uvijek relativno nepoznate što se tiče vrsta riba. Često se mogu naći i kao pratnja nekih velikih plivajućih objekata ili velikih i sporih životinja. Meso svih raža je izrazito ukusno pa tako i volina. Nažalost primijećeno je nestajanje volina zbog sporije reprodukcije i intenzivnog koćarenja te su upisane u listu ugroženih životinja[1]. Naraste do 150 cm, a živi na dubinama između 15 i 900 metara, najčešće na onima do 200. Hrani se svim živim bićima koje može pronaći na dnu, a najčešće rakovima i drugim ribama.
Volina klinka se može pronaći u istočnom dijelu Atlantika, sjeverno od sredine Norveške pa južno sve do Senegala. Prisutna je i u Skagerraku, oko Farskih otoka, oko Kanara i Madeire. Rasprostranjena je i po cijelom Mediteranu[2].
Volina klinka (lat. Dipturus oxyrinchus) riba je iz porodice Rajidae. Ovo je jedna od dvije vrste volina u Jadranskom moru. Tijelo joj je romboidno, a koža joj je hrapava (kod mlađih primjeraka je glatka). Tamnih je boja, smeđih ili sivih tonova, sa većim i vidljivim bijelim pjegicama i crnim točkicama. Crne točke ima i sa donje strane tijela. Ova vrsta ima još špicastiju glavu te izražajne bodlje na zadnjem dijelu tijela. Naraste do 15 kg što je naravno dosta manje od svoje rodice mrkulje. Na repu ima 12-18 trnolikih bodlji. Zalazi do najvećih jadranskih dubina koje su zbog slabije istraženosti još uvijek relativno nepoznate što se tiče vrsta riba. Često se mogu naći i kao pratnja nekih velikih plivajućih objekata ili velikih i sporih životinja. Meso svih raža je izrazito ukusno pa tako i volina. Nažalost primijećeno je nestajanje volina zbog sporije reprodukcije i intenzivnog koćarenja te su upisane u listu ugroženih životinja. Naraste do 150 cm, a živi na dubinama između 15 i 900 metara, najčešće na onima do 200. Hrani se svim živim bićima koje može pronaći na dnu, a najčešće rakovima i drugim ribama.
Dipturus oxyrinchus is een vissensoort uit de familie van de Rajidae.[1] De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1758 door Linnaeus.
Bronnen, noten en/of referentiesRaja ostronosa[3] (Dipturus oxyrinchus) – gatunek ryby chrzęstnoszkieletowe z rodziny rajowatych (Rajidae).
Północny Atlantyk od Norwegii do Maroka, Morze Śródziemne.
Występuje na głębokościach od 50 do 915 m, nad dnem piaszczystym, mulistym. Młode osobniki na głębokości do 100 m.
Osiąga maksymalnie do 1,6 m. Ciało spłaszczone grzbietobrzusznie o kształcie szerokiej rombowatej tarczy, na przedniej krawędzi silnie wycięta. Płetwy piersiowe ostro zakończone. Pysk bardzo długi o wielkości 1/3 szerokości głowy. Na stronie grzbietowej kolce na pysku i krawędzi płetw piersiowych. Samce na trzonie ogonowym mają trzy rzędy kolców, a samice dwa. Uzębienie składa się z 38–50 zębów w każdej szczęce, środkowe zęby zaostrzone, boczne zaokrąglone. Dwie małe płetwy grzbietowe osadzone obok siebie na końcu długiego, wąskiego trzonu ogonowego.
Strona grzbietowa łupkowoszara, szarobrązowa do czarnobrązowej, u młodych osobników występują małe białe i czarne punkty, które z wiekiem znikają. Strona brzuszna biaława, szara lub brązowawa z małymi czarnymi plamkami i prążkami.
Żywi się małymi zwierzętami żyjącymi na przy dnie.
Ryba jajorodna. Dojrzałość płciową osiąga przy długości ok. 1,2 m
Raja ostronosa (Dipturus oxyrinchus) – gatunek ryby chrzęstnoszkieletowe z rodziny rajowatych (Rajidae).
Plogjärnsrockan (Dipturus oxyrinchus) är en broskfisk i familjen egentliga rockor.
Plogjärnsrockan har en långt utdragen, avsmalnande nos och en kort svans. Ovansidan är gråbrun till brun med mörka och ljusa fläckar. Undersidan är ljusgrå till gråbrun med mörkare och ljusare streck och fläckar.[3] Stjärten har en rad med 4 till 11 stora taggar.[4] Den kan bli upp till 150 cm lång.[5]
Arten är en bottenlevande rocka som lever på djup mellan 15 och 900 m, dock vanligen djupare än 200 m. Den föredrar sandbottnar, både rena sådana och uppblandade med klippor,[5] där den ofta gräver ner sig i bottenmaterialet.[4] Födan består främst av kräftdjur och bläckfiskar; hanen tar i synnerhet kräftdjur, medan honan föredrar bläckfiskar.[1]
Liksom de flesta rockor har den en regelrätt parning med omfamning, trots att den är äggläggande. Äggkapslarna, som är 14 till 24 cm långa och 11 till 12 cm breda, med fyra spetsiga horn i hörnen och samt täckta med gula hår, läggs på sand- eller dybotten.[5] [6]
Plogjärnsrockan fanns tidigare från södra Island, Färöarna och norra Norge över västra Brittiska öarna och Medelhavet till Västafrika[6], men har nu börjat minska påtagligt lokalt. Den anses utdöd i Irländska sjön, förekomsterna vid Island, Färöarna och de franska och iberiska vattnen är osäkra, och den har försvunnit fläckvis i Medelhavet. Det är emellertid osäkert om beståndet som helhet har minskat i någon högre grad. Arten är klassificerad som nära hotad ("NT") av IUCN.[1]
Plogjärnsrockan (Dipturus oxyrinchus) är en broskfisk i familjen egentliga rockor.
Dipturus oxyrinchus (Linnaeus, 1758)
СинонимыДлиннорылый скат[1] (лат. Dipturus oxyrinchus) — вид хрящевых рыб семейства ромбовых скатов отряда скатообразных. Обитают в центрально-восточной и северо-восточной частях Атлантического океана между 65° с. ш. и 15° с. ш. и между 19° з. д. и между и 36° в. д. Встречаются на глубине до 900 м. Их крупные, уплощённые грудные плавники образуют диск в виде ромба со удлинённым и заострённым рылом. Максимальная зарегистрированная длина 150 см. Откладывают яйца. Не являются объектом целевого промысла, попадаются в качестве прилова[2][3][4].
Впервые вид был научно описан в 1758 году как Raja oxyrinchus[5]. Видовой эпитет происходит от слов др.-греч. οξύς — «острый» и греч. ῥινός — «нос». Вероятно, вид относится к комплексу видов, для прояснения статуса необходимы дальнейшие таксономические исследования[3]. Синтипы Raja salviani: неполовозрелый самец длиной 97,5 см и самец длиной 108 см, пойманные в Средиземном море (43°42′ с. ш. 7°16′ в. д.HGЯOL)[6].
Эти батидемерсальные скаты обитают в северо-восточной Атлантике и в Средиземном море у берегов Албании, Алжира, Боснии и Герцеговины, Кипра, Дании, Египта, Фарерских островов, Франции, Греции, Ирландии, Израиля, Италии, Ливана, Ливии, Мальты, Черногории, Марокко, Норвегии, Португалии, Испании, Туниса, Турции и Великобритании. Встречаются вдоль внешнего края континентального шельфа и на материковом склоне на глубине от 90 до 900 м, в основном около 200 м[3], при температуре от 6 до 15,6 ºC[7]. Предпочитают песчаное дно. Существуют две генетически обособленные популяции — североатлантическая и средиземноморская[3].
Широкие и плоские грудные плавники этих скатов образуют ромбический диск с округлым рылом и закруглёнными краями. На вентральной стороне диска расположены 5 жаберных щелей, ноздри и рот. На длинном хвосте имеются латеральные складки. У этих скатов 2 редуцированных спинных плавника и редуцированный хвостовой плавник[2]. Передний край диска вогнут. У молодых скатов поверхность диска почти гладкая, а с возрастом покрывается колючками. На обоих грудных плавниках имеются голые области. Шипы на диске отсутствуют, вдоль хвоста от клоаки пролегает срединный ряд из 4—11 шипов. У молодых скатов между спинными плавниками иногда имеется единичный шип. Дорсальная поверхность диска светло-коричневого цвета с многочисленными светлыми пятнышками. Взрослые особи окрашены в более тёмный оттенок. Слизистые поры, расположенные по обеим сторонам диска, отмечены чёрными точками[8].
Максимальная зарегистрированная длина 150 см[4], средняя длина самцов и самок не превышает 110—120 и 120—130 см[8].
Подобно прочим ромбовым эти скаты откладывают яйца, заключённые в жёсткую роговую капсулу с выступами на концах длиной 14,0—23,5 см и шириной 11,0—12,0 см. Эмбрионы питаются исключительно желтком. Недавно вылупившиеся скаты имеют тенденцию следовать за крупными объектами, похожими на их мать[4]. Длина при появлении на свет около 17 см. Самцы и самки становятся половозрелыми при достижении длины 83,2 см и 104,4 см в возрасте 6—8 лет. Продолжительность поколения оценивается в 10 лет[3]. Рацион состоит из донных животных[4]. На этих скатах паразитируют моногенеи Calicotyle kroyeri, Merizocotyle minor и Rajonchocotyle prenanti[9], цестоды Acanthobothrium benedeni, Acanthobothrium coronatum, Acanthobothrium dujardinii и т .д.[10] и веслоногие рачки Acanthochondrites annulatus, Charopinus dalmanni и Nemesis robusta[11].
Эти скаты не являются объектом целевого промысла, однако попадаются в качестве прилова. Мясо употребляют в пищу. Медленный рост и невысокая плодовитость делает этот вид чувствительным к перелову. В ареале введено квотирование промысла скатов. Международный союз охраны природы присвоил виду охранный статус «Близкий к уязвимому положению».
Длиннорылый скат (лат. Dipturus oxyrinchus) — вид хрящевых рыб семейства ромбовых скатов отряда скатообразных. Обитают в центрально-восточной и северо-восточной частях Атлантического океана между 65° с. ш. и 15° с. ш. и между 19° з. д. и между и 36° в. д. Встречаются на глубине до 900 м. Их крупные, уплощённые грудные плавники образуют диск в виде ромба со удлинённым и заострённым рылом. Максимальная зарегистрированная длина 150 см. Откладывают яйца. Не являются объектом целевого промысла, попадаются в качестве прилова.
Старинное изображение (1796)