El bugre, tamién conocíu como llocántaru o llubricante, (Homarus gammarus) ye un crustaceu marín decápodu, asemayáu a la llangosta.
Estrémase d'ésta última en que ye mas oscuru y mas delgáu pero más grande, pudiendo llegar a algamar 75 cm. de llargo y un pesu d'hasta 4 kilos.
Los bugres tienen cinco pares de pates. Ocho d'elles, allugaes nel tórax, permiten-y movese, anque son bastante pequeñes en proporción al restu del cuerpu. En cambiu, el primer par de pates termina en dos pinces grandes; una, colos bordes afilaos, val-y pa cortar y la otra, con dientes fuertes, pa triturar. Tien tamién, saliendo de la cabeza, dos antenes llargues y otres cuatro muncho más curties.
Suelen vivir a media profundidá abellugaos ente les roques, en llechos d'arena y grava. El so hábitat natural abarca práuticamente toles costes del Atlánticu norte.
Hai tamién una variedá americana del bugre, conocida col nome de (Homarus americanus) y que s'estrema de la especie europea pol color, negru azuláu con manches clares nel primer casu y acoloratáu nel segundu.
La especies europea ye muncho más escasa y sufre anguaño de la sobrepesca, polo que, en delles zones ta prohibio pescalos. Poro, la mayoría de los bugres que s'atopen nos mercaos ye d'orixe americanu.
El bugre ye un alimentu bastante apreciáu pol sabor delicáu de la so carne. Suelen concinase a la plancha o cocese n'agua salao, a poder ser salmoria. Tamién ye frecuente preparalu n'ensalada, con arroz y con fabes.
La estadística oficial de la pesca del bugre n'Asturies, sofitada na venta realizada nes rules ye la que vien darréu (fonte: Direición Xeneral de Pesca Marítima[1]):
Estadística de la pesca de brugres Añu Pesu Importe Preciu Mediu 2004 5.073,86 Kg 112.906,54 € 22,25 €/Kg 2005 5.537,98 Kg 127.112,09 € 22,95 €/Kg 2006 6.436,33 Kg 155.825,37 € 24,21 €/Kg 2007 5.082,66 Kg 123.133,92 € 24.37 €/Kg 2008 5.878,90 Kg 132.133,92 € 22,48 €/Kg 2009 5.461,28 Kg 122.047,56 € 22,35 €/Kg 2010 4.778,42 Kg 102.573,83 € 21,47 €/Kg 2011 3.888,86 Kg 74.605,47 € 19,18 €/Kg 2012 4.957,30 Kg 90.432,86 € 18,24 €/Kg 2013 3.091,68 Kg 68.760,96 € 22,24 €/Kg 2014 2.947,61 Kg 59.769,96 € 20,28 €/Kg 2015 3.693,65 Kg 85.075,31 € 23,03 €/Kg 2016 4.758,60 Kg 110.536,65 € 23,23 €/Kg 2017 3.247,08 Kg 82.504,13 € 25,41 €/Kg 2018 4.742,48 Kg 107.754,45 € 22,72 €/KgEl bugre, tamién conocíu como llocántaru o llubricante, (Homarus gammarus) ye un crustaceu marín decápodu, asemayáu a la llangosta.
Estrémase d'ésta última en que ye mas oscuru y mas delgáu pero más grande, pudiendo llegar a algamar 75 cm. de llargo y un pesu d'hasta 4 kilos.
Los bugres tienen cinco pares de pates. Ocho d'elles, allugaes nel tórax, permiten-y movese, anque son bastante pequeñes en proporción al restu del cuerpu. En cambiu, el primer par de pates termina en dos pinces grandes; una, colos bordes afilaos, val-y pa cortar y la otra, con dientes fuertes, pa triturar. Tien tamién, saliendo de la cabeza, dos antenes llargues y otres cuatro muncho más curties.
Suelen vivir a media profundidá abellugaos ente les roques, en llechos d'arena y grava. El so hábitat natural abarca práuticamente toles costes del Atlánticu norte.
Hai tamién una variedá americana del bugre, conocida col nome de (Homarus americanus) y que s'estrema de la especie europea pol color, negru azuláu con manches clares nel primer casu y acoloratáu nel segundu.
La especies europea ye muncho más escasa y sufre anguaño de la sobrepesca, polo que, en delles zones ta prohibio pescalos. Poro, la mayoría de los bugres que s'atopen nos mercaos ye d'orixe americanu.
El bugre ye un alimentu bastante apreciáu pol sabor delicáu de la so carne. Suelen concinase a la plancha o cocese n'agua salao, a poder ser salmoria. Tamién ye frecuente preparalu n'ensalada, con arroz y con fabes.
Al legestr (Homarus gammarus) a zo ur c'hresteneg mor. Pa ne vez ket koulz an embarañ e chom en e doull, met mont er-maez a ra da noz.
Kaoz eo bet al loen da drubuilh ar politikour gall François de Rugy[1].
Al legestr (Homarus gammarus) a zo ur c'hresteneg mor. Pa ne vez ket koulz an embarañ e chom en e doull, met mont er-maez a ra da noz.
El llamàntol (Homarus gammarus) és un crustaci marí de l'ordre decàpodes. És el més gros dels crustacis europeus i pot arribar als 60 cm de llargada. És una parent molt pròxim del llamàntol americà (Homarus americanus) i de l'escamarlà (Nephrops norvegicus), ja que pertanyen a la mateixa família Nephropidae. És un parent més llunyà de la llagosta (Palinurus sp.), de la família Palinuridae, malgrat que els associen popularment a causa de llur mida.
llamanto, llomanto, llocàntol; a l'Empordà: llobregant, llongant, llangant (aquest darrer també al Rosselló); a Mallorca i Eivissa: grimald o grimaldo, a Menorca gromant o gromàntil; al País Valencià: sastre, gramàntol o gramanto
Posseeix cinc parells de potes com tots els decàpodes. El primer parell de potes acaba en dues grans pinces: una de les quals amb les vores esmolades, que utilitzen per tallar, i l'altra amb unes fortes dents que empra per triturar. Els quatre parells de potes restants estan situades en el tòrax i, encara que bastant petites en relació amb el seu cos, li serveixen per desplaçar-se pel fons del mar. Al davant té també dues llargues antenes i quatre més de molt més curtes.
La varietat europea, Homarus gammarus, i l'espècie americana, Homarus americanus, es diferencien clarament pel seu color, que és negre blavós amb taques clares en el cas de l'espècie europea, i vermellós en l'espècie americana. També es diferencien per la seva abundància. De fet, la major part dels exemplars que es troben als mercats per al consum humà pertanyen a l'H. americanus, ja que l'espècie europea és molt més escassa.
Habita l'est de l'Oceà Atlàntic, des de les Illes Lofoten, al nord-oest de Noruega, fins a les Illes Açores i el Marroc. També es troba en alguns llocs del Mar Mediterrani i al nord-oest del Mar Negre.
Els llamàntols viuen en fons rocosos, sorrencs o fangosos des de la línia costanera fins més enllà de la plataforma continental, fins als 150 metres de profunditat; rarament, però, es troba més enllà dels 50 metres de fondària. Generalment viuen de manera solitària en fenedures o en caus sota les roques.
Són bàsicament carronyaires i s'alimenten de mol·luscs i animals en descomposició; caven per trobar cloïsses o escopinyes i s'alimenten d'algues i també de petits peixos. La llargada mitjana d'un adult és aproximadament de 23 cm i poden pesar de 700 a 900 grams. Creixen durant tota la seva vida i poden viure molts anys, fet que els permet aconseguir dimensions gegants. Segons el Llibre Guinness dels Rècords, el llamàntol més gran va ser capturat a Nova Escòcia (Canadà) i pesava 20,14 kg.
El llamàntol (Homarus gammarus) és un crustaci marí de l'ordre decàpodes. És el més gros dels crustacis europeus i pot arribar als 60 cm de llargada. És una parent molt pròxim del llamàntol americà (Homarus americanus) i de l'escamarlà (Nephrops norvegicus), ja que pertanyen a la mateixa família Nephropidae. És un parent més llunyà de la llagosta (Palinurus sp.), de la família Palinuridae, malgrat que els associen popularment a causa de llur mida.
Humr evropský je mořský korýš, který dorůstá délky desítek centimetrů. Nehledě na velikost upoutá pozornost obrovitými klepety. Dovede s nimi otevírat lastury mlžů, kterými se živí.
Patří mezi desetinožce. Je to největší zástupce recentních raků. Dosahuje délky až 60 cm, váhy několika kilogramů a stáří až 30 let. Má velmi silný krunýř a silná, nestejně velká klepeta. Loví tak, že chodí pomalu po mořském dně a do klepet sbírá potravu. Menším, štíhlejším klepetem uchopí kořist (měkkýše a ostnokožce) a druhým, silnějším ji rozdrtí. Za potravou se vydává v noci. Jestliže je ohrožen, může plavat zpět tak, že švihá zadečkovýma nohama připomínajícíma pádla a svým širokým ocasem. Samička klade každý druhý rok velké množství vajíček.
Humr evropský se vyskytuje při pobřeží Atlantického oceánu a Středozemního moře. Patří mezi místní lahůdky, chytá se do sítí nebo do košů s návnadou. Živý humr je zbarven do tmavozelena, ale uvařený má červenou barvu (jelikož se při usmrcení ve vařící vodě zelené barvivo rozloží a humr zčervená).
Humr evropský je mořský korýš, který dorůstá délky desítek centimetrů. Nehledě na velikost upoutá pozornost obrovitými klepety. Dovede s nimi otevírat lastury mlžů, kterými se živí.
Patří mezi desetinožce. Je to největší zástupce recentních raků. Dosahuje délky až 60 cm, váhy několika kilogramů a stáří až 30 let. Má velmi silný krunýř a silná, nestejně velká klepeta. Loví tak, že chodí pomalu po mořském dně a do klepet sbírá potravu. Menším, štíhlejším klepetem uchopí kořist (měkkýše a ostnokožce) a druhým, silnějším ji rozdrtí. Za potravou se vydává v noci. Jestliže je ohrožen, může plavat zpět tak, že švihá zadečkovýma nohama připomínajícíma pádla a svým širokým ocasem. Samička klade každý druhý rok velké množství vajíček.
Humr evropský se vyskytuje při pobřeží Atlantického oceánu a Středozemního moře. Patří mezi místní lahůdky, chytá se do sítí nebo do košů s návnadou. Živý humr je zbarven do tmavozelena, ale uvařený má červenou barvu (jelikož se při usmrcení ve vařící vodě zelené barvivo rozloží a humr zčervená).
Hummeren (Homarus gammarus) er et tibenet krebsdyr, der er udbredt langs Europas kyster, især langs den norske kyst og i Nordsøen. Den forekommer almindeligst på 2-30 meters dybde på stenet eller klippefuld grund med alger. Hummeren jager om natten og lever især af muslinger, småfisk, rejer og ådsler.
Den kendes på det cylindriske skjold, den hvælvede hale og sine store klosakse, der er ulige store, hvor den ene bruges til at knuse byttet med. Farven er blåsort med et violet skær eller nogle gange lysere.
Hummeren bliver kønsmoden i en alder af 7-8 år og med en længde på cirka 22 centimeter. Parringen finder sted ved, at hannen med sine rendeformede 1. par halefødder placerer sæden i en geleagtig masse i det lommeformede sædgemme på hunnens bug.
Æglægningen sker først et år senere, hvor hunnen lægger sig på ryggen og æggene ved deres passage af sædgemmet befrugtes. Æggene fæstes til roden af halefødderne og bæres af hunnen i næsten et år. Antallet af æg afhænger af hunnens størrelse. For eksempel har en 25 centimeter stor hun cirka 8.000 æg, mens en 38 centimeter stor hun har 32.000 æg. Larverne klækkes ved en størrelse på knapt 1 centimeter og lever pelagisk. Efter en måned er de dobbelt så store og ligner de voksne hummere. De søger herefter ned på bunden.[1]
Mens den vokser bliver hummeren nødt til at skifte skallen. Hummeren kravler da i sikkerhed for fjender, da den nye skal er blød i starten og først kan bevæge sig igen efter et par dage. Skallen er helt hård igen efter en måned. Unge hummere skifter en gang om året, mens ældre hummere skifter skal hvert andet år. Væksten per skalskifte er omkring 2 centimeter. En smørhummer, det vil sige en hummer, der fornylig har skiftet skal, kan være offer for kannibalisme fra andre hummere.[1]
Hummeren er, som mange andre krebsdyr, så praktisk indrettet, at hvis den mister sin klo, så vokser der en ny ud. Den fanger sit bytte med sine kløer og holder det ligeledes fast med kløerne.
Hummeren (Homarus gammarus) er et tibenet krebsdyr, der er udbredt langs Europas kyster, især langs den norske kyst og i Nordsøen. Den forekommer almindeligst på 2-30 meters dybde på stenet eller klippefuld grund med alger. Hummeren jager om natten og lever især af muslinger, småfisk, rejer og ådsler.
Den kendes på det cylindriske skjold, den hvælvede hale og sine store klosakse, der er ulige store, hvor den ene bruges til at knuse byttet med. Farven er blåsort med et violet skær eller nogle gange lysere.
Der Europäische Hummer (Homarus gammarus) ist ein Großkrebs, der im nordöstlichen Atlantik von den Lofoten bis an die Küste Marokkos vorkommt. Er lebt auch bei den Azoren und im westlichen Mittelmeer bis zur Ägäis sowie im Marmarameer und an den Küsten Bulgariens und Rumäniens im westlichen Schwarzen Meer. In der Nordsee kommt der Europäische Hummer unter anderem bei Helgoland vor.
Der Europäische Hummer kann bis zu 60 Zentimeter lang werden und ein Gewicht von 4 kg erreichen. Heutzutage erreichen die meisten Tiere aber nur 30 Zentimeter bei einem Gewicht von 1 kg. Der Panzer ist von blauschwarzer bis dunkelvioletter Farbe. Das erste Beinpaar trägt unterschiedlich starke und verschieden gebaute Scheren, eine mit spitzen Dornen versehene, schmalere Greifschere und eine größere Knackschere. Geht die Knackschere verloren, so entsteht bei der nächsten Häutung an dieser Stelle eine neue Greifschere, während sich die verbliebene Greifschere in eine Knackschere umwandelt. Ausgewachsene Hummer häuten sich ein- bis zweimal jährlich und erreichen dabei einen Längenzuwachs von ein bis zwei Zentimetern.
Europäische Hummer leben in Tiefen von zwei bis 50 Metern, maximal bis 150 Meter, auf felsigem Bodengrund und verbergen sich tagsüber in Höhlen. Sie sind nachtaktiv und äußerst ortstreu. Markierte Hummer wurden stets im Umkreis von 4 bis 5 km wieder aufgefunden. Ihre Temperaturtoleranz ist gering. Bei einer Temperatur unter 5 °C fressen sie nicht mehr, bei 20 bis 22 °C gehen sie ein. Sie ernähren sich von allerlei wirbellosen, bodenbewohnenden Tieren, auch kleineren Artgenossen, toten Fischen und sonstigem Aas. Hartschalige Beute wird mit der Knackschere aufgebrochen und das Fleisch mit der Greifschere zum Maul geführt.
Europäische Hummer paaren sich im Herbst unmittelbar nach der Häutung des Weibchens. Das Weibchen bewahrt die als Spermatophoren übertragenen Spermien in einer Samentasche auf und befruchtet die Eier erst im Sommer. Ein Weibchen kann je nach Größe 5.000 bis 40.000 Eier produzieren. Es befestigt sie nach dem Abgeben auf der Unterseite des Abdomen. Die Larven schlüpfen nach zehn bis zwölf Monaten und sind dann 7 bis 8 Millimeter lang.[1] Nach einem kurzen pelagischen Stadium von etwa zwei Wochen gehen die Jungkrebse zum Bodenleben der ausgewachsenen Tiere über. Das Wachstum ist von der Wassertemperatur abhängig und verläuft langsam. Im Skagerrak werden die Hummer mit 5 bis 7 Jahren bei Längen von 16 bis 17 Zentimeter (Männchen) bzw. 22 bis 23 Zentimeter (Weibchen) geschlechtsreif.
Europäische Hummer gelten wie ihre amerikanischen Gattungsgenossen als Delikatesse. Sie werden in den Sommermonaten in Hummerkörben gefangen, die mit Fischstücken als Köder bestückt werden. Jährlich werden etwa 3000 bis 4000 Tonnen gefangen. In Norwegen werden sie in Aquakulturen aufgezogen und die Junghummer später ausgewildert.
Der Europäische Hummer (Homarus gammarus) ist ein Großkrebs, der im nordöstlichen Atlantik von den Lofoten bis an die Küste Marokkos vorkommt. Er lebt auch bei den Azoren und im westlichen Mittelmeer bis zur Ägäis sowie im Marmarameer und an den Küsten Bulgariens und Rumäniens im westlichen Schwarzen Meer. In der Nordsee kommt der Europäische Hummer unter anderem bei Helgoland vor.
'S e seòrsa mhaorach a tha ann an giomach (caman; Laideann: homarus gammarus). Tha iad coltach ri partan fada. Tha dà spòg aige.
'S e seòrsa mhaorach a tha ann an giomach (caman; Laideann: homarus gammarus). Tha iad coltach ri partan fada. Tha dà spòg aige.
Di homer of uk Europeesk homer (Homarus gammarus) hiart tu a kraaben an lewet uun a Nuurduast-Atlantik. Uk uun a Nuurdsia trinj am Halaglun komt hi föör.
The lapster (Homarus gammarus) is fund in the eastren Atlantic Ocean frae the Tysfjord near Lofoten in northwastren Norawa tae the Azores an Morocco. It can be fund in the Mediterranean Sea wast o Crete and in the northwastren pairts o the Black Sea an aw, but no in the Easter Seas. Its no aften fund deeper nor 50 metres (160 fit), but can be fund onywhaur frae the law tide merk tae 150 m (490 fit), on haurd substrates made o rock or glaur.
|deadurl=
(help) The lapster (Homarus gammarus) is fund in the eastren Atlantic Ocean frae the Tysfjord near Lofoten in northwastren Norawa tae the Azores an Morocco. It can be fund in the Mediterranean Sea wast o Crete and in the northwastren pairts o the Black Sea an aw, but no in the Easter Seas. Its no aften fund deeper nor 50 metres (160 fit), but can be fund onywhaur frae the law tide merk tae 150 m (490 fit), on haurd substrates made o rock or glaur.
Homarus gammarus, known as the European lobster or common lobster, is a species of clawed lobster from the eastern Atlantic Ocean, Mediterranean Sea and parts of the Black Sea. It is closely related to the American lobster, H. americanus. It may grow to a length of 60 cm (24 in) and a mass of 6 kilograms (13 lb), and bears a conspicuous pair of claws. In life the lobsters are blue, only becoming "lobster red" on cooking. Mating occurs in the summer, producing eggs which are carried by the females for up to a year before hatching into planktonic larvae. Homarus gammarus is a highly esteemed food, and is widely caught using lobster pots, mostly around the British Isles.
Homarus gammarus is a large crustacean, with a body length up to 60 centimetres (24 in) and weighing up to 5–6 kilograms (11–13 lb), although the lobsters caught in lobster pots are usually 23–38 cm (9–15 in) long and weigh 0.7–2.2 kg (1.5–4.9 lb).[3] Like other crustaceans, lobsters have a hard exoskeleton which they must shed in order to grow, in a process called ecdysis (molting).[4] This may occur several times a year for young lobsters, but decreases to once every 1–2 years for larger animals.[4]
The first pair of pereiopods is armed with a large, asymmetrical pair of feet.[2] The larger one is the "crusher", and has rounded nodules used for crushing prey; the other is the "cutter", which has sharp inner edges, and is used for holding or tearing the prey.[4] Usually, the left claw is the crusher, and the right is the cutter.[5]
The exoskeleton is generally blue above, with spots that coalesce, and yellow below.[6] The red colour associated with lobsters only appears after cooking.[7] This occurs because, in life, the red pigment astaxanthin is bound to a protein complex, but the complex is broken up by the heat of cooking, releasing the red pigment.[8]
The closest relative of H. gammarus is the American lobster, Homarus americanus. The two species are very similar, and can be crossed artificially, although hybrids are unlikely to occur in the wild since their ranges do not overlap.[9] The two species can be distinguished by a number of characteristics:[4]
Female H. gammarus reach sexual maturity when they have grown to a carapace length of 80–85 millimetres (3.1–3.3 in), whereas males mature at a slightly smaller size.[4] Mating typically occurs in summer between a recently moulted female, whose shell is therefore soft, and a hard-shelled male.[4] The female carries the eggs attached to her pleopods for up to 12 months, depending on the temperature.[4] Females carrying eggs are said to be "berried" and can be found throughout the year.[2]
The eggs hatch at night, and the larvae swim to the water surface where they drift with the ocean currents, preying on zooplankton.[4] This stage involves three moults and lasts for 15–35 days. After the third moult, the juvenile takes on a form closer to the adult, and adopts a benthic lifestyle.[4] The juveniles are rarely seen in the wild, and are poorly known, although they are known to be capable of digging extensive burrows.[4] It is estimated that only 1 larva in every 20,000 survives to the benthic phase.[10] When they reach a carapace length of 15 mm (0.59 in), the juveniles leave their burrows and start their adult lives.[10]
Homarus gammarus is found across the north-eastern Atlantic Ocean from northern Norway to the Azores and Morocco, not including the Baltic Sea. It is also present in most of the Mediterranean Sea, only missing from the section east of Crete, and along only the south-west coast of the Black Sea.[2] The northernmost populations are found in the Norwegian fjords Tysfjorden and Nordfolda, inside the Arctic Circle.[11]
The species can be divided into four genetically distinct populations, one widespread population, and three which have diverged due to small effective population sizes, possibly due to adaptation to the local environment.[12] The first of these is the population of lobsters from northern Norway, which have been referred to as the "midnight-sun lobster".[11] The populations in the Mediterranean Sea are distinct from those in the Atlantic Ocean. The last distinct population is found in part of the Netherlands: samples from the Oosterschelde were distinct from those collected in the North Sea or English Channel.[12][13]
Attempts have been made to introduce H. gammarus to New Zealand, alongside other European species such as the edible crab, Cancer pagurus. Between 1904 and 1914, one million lobster larvae were released from hatcheries in Dunedin, but the species did not become established there.[14]
Adult H. gammarus live on the continental shelf at depths of 0–150 metres (0–492 ft), although not normally deeper than 50 m (160 ft).[2] They prefer hard substrates, such as rocks or hard mud, and live in holes or crevices, emerging at night to feed.[2]
The diet of H. gammarus mostly consists of other benthic invertebrates. These include crabs, molluscs, sea urchins, starfish and polychaete worms.[10]
The three clawed lobster species Homarus gammarus, H. americanus and Nephrops norvegicus are hosts to the three known species of the animal phylum Cycliophora; the species on H. gammarus has not been described.[15]
Homarus gammarus is susceptible to the disease gaffkaemia, caused by the bacterium Aerococcus viridans.[4] Although it is frequently found in American lobsters, the disease has only been seen in captive H. gammarus, where prior occupation of the tanks by H. americanus could not be ruled out.[4]
Homarus gammarus is traditionally "highly esteemed" as a foodstuff and was mentioned in "The Crabfish" a seventeenth century English folk song.[16] It may fetch very high prices[2] and may be sold fresh, frozen, canned or powdered.[2] Both the claws and the abdomen of H. gammarus contain "excellent" white meat,[17] and most of the contents of the cephalothorax are edible. The exceptions are the gastric mill and the "sand vein" (gut).[17] The price of H. gammarus is up to three times higher than that of H. americanus, and the European species is considered to be more flavored.[18]
Lobsters are mostly fished using lobster pots, although lines baited with octopus or cuttlefish sometimes succeed in tempting them out, to allow them to be caught in a net or by hand.[2] In 2008, 4,386 t of H. gammarus were caught across Europe and North Africa, of which 3,462 t (79%) was caught in the British Isles (including the Channel Islands).[19] The minimum landing size for H. gammarus is a carapace length of 87 mm (3.4 in).[20] To protect known breeding females, lobsters caught carrying eggs are to be notched on a uropod, the inner tail flap of female lobsters of reproductive size (usually above the minimum landing size 87mm carapace length). Following this, it is illegal for the female to be kept or sold, and is commonly referred to as a "v-notch". This notch remains for three molts of the lobster exoskeleton, providing harvest protection and continued breeding availability for 3–5 years.[21]
Aquaculture systems for H. gammarus are under development, and production rates are still very low.[12]
Homarus gammarus was first given a binomial name by Carl Linnaeus in the tenth edition of his Systema Naturae, published in 1758. That name was Cancer gammarus, since Linnaeus' concept of the genus Cancer at that time included all large crustaceans.[22]
H. gammarus is the type species of the genus Homarus Weber, 1795, as determined by Direction 51 of the International Commission on Zoological Nomenclature.[23] Prior to that direction, confusion arose because the species had been referred to by several different names, including Astacus marinus Fabricius, 1775 and Homarus vulgaris H. Milne-Edwards, 1837, and also because Friedrich Weber's description of the genus had been overlooked until rediscovered by Mary J. Rathbun, rendering any prior assignments of type species (for Homarus H. Milne-Edwards, 1837) invalid for Homarus Weber, 1795.[24]
The type specimen of Homarus gammarus was a lectotype selected by Lipke Holthuis in 1974. It came from , near Marstrand, Sweden (48 kilometres or 30 miles northwest of Gothenburg), but both it and the paralectotypes have since been lost.[2]
The common name for H. gammarus preferred by the Food and Agriculture Organization is "European lobster",[2] but the species is also widely known as the "common lobster".[6][25]
Homarus gammarus, known as the European lobster or common lobster, is a species of clawed lobster from the eastern Atlantic Ocean, Mediterranean Sea and parts of the Black Sea. It is closely related to the American lobster, H. americanus. It may grow to a length of 60 cm (24 in) and a mass of 6 kilograms (13 lb), and bears a conspicuous pair of claws. In life the lobsters are blue, only becoming "lobster red" on cooking. Mating occurs in the summer, producing eggs which are carried by the females for up to a year before hatching into planktonic larvae. Homarus gammarus is a highly esteemed food, and is widely caught using lobster pots, mostly around the British Isles.
El bogavante (Homarus gammarus) es un crustáceo decápodo marino, muy similar a la langosta, que puede alcanzar los sesenta centímetros de longitud. Es un pariente próximo del bogavante americano y de la cigala, y más lejanamente de la langosta.
Posee cinco pares de patas, cuatro de las cuales están situadas en el tórax y, aunque son bastante pequeñas en relación con su cuerpo, son capaces de proporcionarle el movimiento. El primer par de patas, en cambio, termina en dos grandes pinzas, una de ellas con los bordes afilados, que utiliza para cortar, y la otra con fuertes dientes que emplea para triturar. Posee también, saliendo de su cabeza, dos largas antenas y otras dos mucho más cortas.
La especie europea (Homarus gammarus) y la especie americana (Homarus americanus) se diferencian claramente por su color, siendo éste negro azulado con manchas claras en la europea y rojizo en la americana. También se diferencian por su abundancia. De hecho, la mayoría de los que se encuentran en los mercados para el consumo humano proceden del Atlántico occidental, ya que la especie europea es mucho más escasa.
El bogavante habita en refugios rocosos y es rara vez encontrado en profundidades mayores que 50 metros, pero puede habitar desde la marca de bajamar hasta los 150 metros de profundidad y preferentemente en lechos de arena y grava.
Típicamente nocturno, sale de noche a buscar alimento, que se compone de gusanos, bivalvos y peces muertos.
Habita en el este del Océano Atlántico, desde las Islas Lofoten, en el noroeste de Noruega, hasta Azores y Marruecos. También puede ser encontrado en partes del Mar Mediterráneo y en el noroeste del Mar Negro.
El bogavante (Homarus gammarus) es un crustáceo decápodo marino, muy similar a la langosta, que puede alcanzar los sesenta centímetros de longitud. Es un pariente próximo del bogavante americano y de la cigala, y más lejanamente de la langosta.
Euroopa homaar (Homarus gammarus) on Euroopas elav homaaride perekonda kuuluv vähk. Euroopa homaari on ameerika homaarist raske eristada, nende olulisimaks erinevuseks on geograafiline levila. Euroopa homaar on töönduses tähtis püügiobjekt.
Euroopa homaar on ameerika homaarist pisut väiksem. Tavaliselt on euroopa homaarid 23–50 cm pikad ja kaaluvad umbes 0,7 kilogrammi, harvem on leitud ka kuni 1,26 m pikkuseid ja 19 kg isendeid. Euroopa homaaride eluiga küünib 5–7 aastani, suurimate isendite vanuseks on määratud ka üle 50 aasta.
Euroopa ja ameerika homaarid on erinevad ka enne küpsetamist – euroopa homaarid on sinised ja ameerika homaarid pruunid. Pärast küpsetamist mõlemad punased.
Elavad merevees, kuni sügavuseni 50 m. Levinud Atlandi ookeani idaosas, Põhjameres ja Vahemeres. Läänemeres ei esine.
Euroopa homaar (Homarus gammarus) on Euroopas elav homaaride perekonda kuuluv vähk. Euroopa homaari on ameerika homaarist raske eristada, nende olulisimaks erinevuseks on geograafiline levila. Euroopa homaar on töönduses tähtis püügiobjekt.
Misera edo abakandoa[1] (Homarus gammarus) Nephropidae familiako krustazeo espezie bat da, sukaldaritzan oso aintzat hartua. Batzuetan, europar misera izena ematen zaio, genero bereko beste espezie bakarretik bereizteko (amerikar misera, Homarus americanus).
Otarrainaren antza handia du, baina miseraren aurreko hankek haginak dituzte.
Otarrainaren bizilekua Ozeano Atlantikoaren ipar-ekialdea da, Norvegia hegoaldetik Marokoraino, Euskal Herria barne. Mediterraneoa mendebaldean, Kretan, Itsaso Beltzaren iparraldean eta Azoreetan ere bizi da.
Miseraren oskola beltz urdinkara da, orban argiekin.
Miserak bost hanka pare ditu, horietako lau toraxean eta, nahiz eta txikiak izan gorputz osoarekiko, animalia mugitzeko adina indar dute. Aurreko hanka pareak berriz, haginak dituzte, horietako bat ertz zorrotzekoa, ebakitzeko, eta bestea zapalagoa, birrintzeko.
Buruan bi antena luze eta bi labur ditu.
Misera animalia bakartia, gauekoa eta lorraldekoia da, egunean zehar itsas hondoko zulo eta pitzaduretan bizi dena. Udan, miserek migratu egiten dute sexukide bila. Garai hau izaten da aproposena arrantzatzeko. Emeek hamaika hilabetez eramaten dituzte arrautzak, ia urte osoan zehar hortaz. Arrautzetatik larba planktonikoak irteten dira, 2-3 astez ur zutabe baten mantenduz. Ondoren, ur zutabetik kanporatu eta hondoko zulo batean kokatzen dira, bertan 2 urte igaroz. Oskola 15 mm luze denean, hondar-zuloa utzi eta arroketako pitzaduretara joaten dira. Heldutasuna 4-5 urteren buruan lortzen dute.
Misera edo abakandoa (Homarus gammarus) Nephropidae familiako krustazeo espezie bat da, sukaldaritzan oso aintzat hartua. Batzuetan, europar misera izena ematen zaio, genero bereko beste espezie bakarretik bereizteko (amerikar misera, Homarus americanus).
Otarrainaren antza handia du, baina miseraren aurreko hankek haginak dituzte.
Hummeri (Homarus gammarus) eli euroopanhummeri on suurikokoinen äyriäinen.
Hummeri voi kasvaa 60 cm:n pituiseksi ja painaa 5-6 kiloa,[2] mutta merroilla kalastetut ja kaupatut hummerit ovat yleensä alle 30 cm:n mittaisia. Hummeri voi elää 15 vuotta vanhaksi.[3]
Hummerin kitiinipanssari on päältä sinertävä, alta keltainen, ja se päättyy jaokkeiseen pyrstöön. Sillä on suuret sakset ja kahdeksan kävelyjalkaa.[4] Sakset ovat keskenään erikokoiset: pienemmän saksen sisäreuna on terävä, siinä on hammasmaisia ulokkeita ja sitä käytetään saaliin kiinnipitämiseen ja paloitteluun. Isommassa saksessa on kyhmyjä, ja sen avulla hummeri murskaa saaliseläimen kuoren. Jos hummeri menettää saksen tai jalan tappelussa tai onnettomuudessa, sen tilalle kasvaa uusi, mutta uusi raaja on muiden kokoinen vasta useiden kuorenvaihtojen jälkeen.[5]
Euroopanhummeri elää Atlantin valtameren itäosissa, Lofooteilta Azoreille ja Marokkoon. Hummeria on tavattu myös Välimeressä ja Mustanmeren luoteisosassa.
Suomessa on myynnissä myös amerikanhummeria, jota tuodaan usein kypsänä ja pakastettuna muun muassa Kanadasta.
Hummeri elää harvoin syvemmällä kuin 50 metrissä. Se asuu koloissa ja tunneleissa, joskus melko matalassakin vedessä. Sitä tavataan kovapohjaisilla alueilla, joissa merenpohja on kalliota tai kovaa savea.[2]
Hummeri (Homarus gammarus) eli euroopanhummeri on suurikokoinen äyriäinen.
Homarus gammarus
Le homard européen (Homarus gammarus) est une espèce de homard, appartenant au genre Homarus. En France, il est appelé homard breton, par opposition au homard américain, appelé aussi « homard canadien ».
Hors période de reproduction, c'est un animal solitaire et très territorial, qui ne vit que dans les eaux marines. Son activité est nocturne ; il passe la journée dans des trous qu'il creuse dans le substrat meuble ou il s'abrite dans des fissures qu'il trouve dans les rochers ou le plancher océanique.
Cette espèce a également été nommée:
Sa niche écologique et son habitat correspondent aux fonds marins de la zone infralittorale. Il vit normalement de la limite de la zone de marée basse jusqu'à 50 m de fond, exceptionnellement jusqu'à 60 mètres de profondeur. Il a une large aire de répartition puisqu'on le trouvait sur la quasi-totalité des côtes nord-atlantiques du littoral atlantique nord (ex : Îles Lofoten au nord-ouest de la Norvège jusqu'aux Açores et au Maroc. Il vit aussi en Méditerranée de Gibraltar à l'ouest de la Crète et dans le nord-ouest de la Mer Noire, mais il ne semble pas présent en Mer Baltique (salinité ?).
Il peut vivre sur des substrats aussi divers que des rochers couverts d'algues ou un fond vaseux[1], mais il a souvent disparu d'une partie de son territoire, notamment près du trait de côte et à proximité des ports par suite de la surpêche et peut-être aussi à cause de la pollution ou localement à la suite de certains aménagements portuaires ou sous-marins (pose de câble, exploitations de gravières sous-marines, décharge sous-marine, etc.)
Taille : Le homard européen peut vivre relativement vieux pour un crustacé (plus de 50 ans) et s'il est en moyenne légèrement plus petit et plus léger que son cousin américain Homarus americanus, il peut néanmoins atteindre une longueur maximale enregistrée de 1,26 m et un poids de 19 kg, ce qui indiquerait un âge théorique de 190 ans, la prise de poids d'un homard étant de 100 g/an.
Ces géants des fonds marins sont néanmoins rarement vus et ils sont de plus en plus rares. Les explications de cette raréfaction de l'espèce et des grands individus sont la pression de pêche, mais peut-être aussi de la pollution marine (via les phénomènes de bioconcentration et bioaccumulation qui sont plus importants chez les individus qui vivent longtemps). La taille moyenne des homards pêchés en Europe est aujourd'hui de 23–50 cm pour un poids environ 0,7 kg, ce qui correspond à de très jeunes homards qui n'ont pas encore eu le temps de beaucoup se reproduire ni de produire un grand nombre d'œufs.
Chaque été les homards effectuent des migrations (mécanismes et trajets encore mal connus) pour trouver des partenaires sexuels. Avec les périodes de mues, c'est le moment où les homards sont les plus vulnérables. Ses corridors de migration sont recherchés par les pêcheurs pour y poser leurs casiers ; c'est le moment du pic de pêche au homard (lequel peut ensuite être conservé un certain temps dans un vivier alimenté par de l'eau de mer).
Reproduction : L'accouplement a lieu quelques jours après la mue de la femelle, qui pond environ six semaines après[2] entre 5 000 et 35 000 œufs, suivant la taille de l'animal et son habitat[3]. Elle les transporte sous elle durant environ onze mois (un temps inhabituellement long chez les crustacés et rarement atteint chez les animaux), ce qui explique qu'on trouve toute l'année des femelles portant des œufs.
Après l'éclosion, la larve planctonique est libérée dans le milieu marin. Elle migrera durant 2-3 semaines dans la colonne d'eau pour ensuite se fixer sur un territoire où devenue jeune homard, elle creusera un « terrier » dans le fond marin où elle grandira durant 2 ans. Quand sa carapace atteint une longueur d'environ 15 mm le bébé homard quitte son terrier pour des crevasses de substrat rocheux. Il est alors vulnérable à la pêche (les plus petits homards trouvés dans les casiers de pêche au homard ne mesurent environ que 15 cm de long. Sa solide carapace chitineuse le protège de la plupart des prédateurs (sauf au moment de la mue), mais non de la pêche, bien avant sa maturité sexuelle qui n'est atteinte qu'à 4-5 ans, peu après qu'il a atteint la taille minimale de débarquement, ce qui est un facteur de vulnérabilité supplémentaire pour l'espèce.
Le jeune se nourrit sur le substrat des petites proies qu'il peut trouver.
L'adulte du homard européen semble pouvoir exploiter pour se nourrir la plupart des fonds marins où il mange divers invertébrés tels que crabes, mollusques, oursins, vers polychètes et étoiles de mer, voire quelque poisson qui se serait trop approché de ses pinces ou poisson diurne surpris dans son repos nocturne. Il consomme aussi quelques algues. Au moment de la mue, il semble consommer une plus grande proportion d'oursins et d'étoiles de mer, peut-être comme source de calcium et d'oligo-éléments pour se constituer une nouvelle carapace. Comme la plupart des espèces marines (hors animaux à sang chaud), il se nourrit moins en hiver alors que son métabolisme est réduit en raison de la baisse de température de l'eau. Pour l'anecdote, les pinces du homard sont différentes : une dénommée marteau qui sert à broyer et l'autre surnommée cisaille qui sert à couper. Ces pinces peuvent se situer à droite ou à gauche indifféremment.
Homarus gammarus est actuellement en situation de surpêche, et les méthodes d'élevage, bien que maîtrisées, ne sont pas économiquement rentables. Il ne fait pas l'objet d'un plan de restauration, il n'en est pas fait non plus d'élevage conservatoire et il existe à ce jour très peu de réserves naturelles sous-marines ou d'aires marines protégées susceptibles d'en protéger concrètement des populations importantes.
On a constaté qu'une recolonisation était possible dans un milieu constitué de récifs artificiels servant d'habitat de substitution et de protection et à condition qu'il existe des noyaux proches de population, mais peu nombreux sont les récifs construits dans son aire de répartition.
La surpêche n'est peut-être pas la seule cause de sa raréfaction, il est possible que - soit à la suite de contacts directs avec des toxiques, soit via la chaîne alimentaire, il aurait localement pu être affecté par des toxiques chimiques ou des composants (mercure, cuivre, plomb, nitrates..) émis par les décharges sous-marines de munitions immergées ou d'autres déchets (plus d'une centaine de sites rien que sur le littoral français)[réf. nécessaire].
Il semble en tous cas avoir déjà disparu d'une partie significative de son aire naturelle ou potentielle de vie[réf. nécessaire].
Pour éviter une extinction de l'espèce, des mesures de gestion des stocks ont été prises, et certaines zones sont interdites à la pêche au homard[réf. nécessaire].
En moyenne, l'âge d'un homard européen serait aujourd'hui de 5 à 7 ans, soit très inférieure à son espérance théorique naturelle de vie (i.e. sans pression de pêche)[réf. nécessaire].
Homarus gammarus
Le homard européen (Homarus gammarus) est une espèce de homard, appartenant au genre Homarus. En France, il est appelé homard breton, par opposition au homard américain, appelé aussi « homard canadien ».
Hors période de reproduction, c'est un animal solitaire et très territorial, qui ne vit que dans les eaux marines. Son activité est nocturne ; il passe la journée dans des trous qu'il creuse dans le substrat meuble ou il s'abrite dans des fissures qu'il trouve dans les rochers ou le plancher océanique.
Is artrapód é an gliomach Eorpach. Ball d'fhine na Nephropidae atá ann. Is é Homarus gammarus an t-ainm eolaíoch. Tá gliomach Meiriceánach ann chomh maith (Homarus americanus), agus specis eile freisin. Giomach a deirtear i nGaeilge na hAlban.
O lumbrigante[2] (Homarus gammarus, Linné 1758), tamén chamado cereixo,[3] é un crustáceo mariño decápodo macruro (de abdome ben desenvolvido), moi apreciado pola calidade da súa carne. Caracterízase polo seu primeiro par de patas rematado en grandes pinzas.
Casca de cor negra azulada, con manchas máis pálidas; de cor amarelada na cara inferior. O bordo lateral dos segmentos do abdome é brancuxa ou vermella. Na casca coexisten dous pigmentos, un azul escuro, dominante, soluble; e outro vermello, insoluble. A cor vermella viva coa que coñecémo-lo lumbrigante no prato, cociñado, aparece só trala cocción, por desaparición dos outros pigmentos da casca, solubles na auga.
A casca do cefalotórax é de forma subcilíndrica, comprimida dorsoventalmente, coa superficie lisa, a diferenza do da lagosta, na que é espiñenta.
Primeiro par de antenas (anténulas) curtas e divididas en dous flaxelos. Segundo par de antenas longo, da mesma lonxitude có corpo, que nacen dunha base pequena e cunha espiña ben visible.
Posúe cinco pares de patas, coma tódolos crustáceos decápodos. O primeiro par é robusto e carácterístico, moito máis grandes cás outras, e remata nunha forte pinza formada por dúas pezas (quelas) desiguais e provistas de varios dentes romos na marxe interna. Estes avultamentos adoitan ser de cor castaña ou avermellada. Normalmente, unha das pinzas -as máis veces, a esquerda- é claramente maior cá outra, sendo a menor máis rápida e cos dentes máis agudos e aserrados. O lumbrigante utiliza a pinza maior para suxeita-las preas e a menor para esgazala en pequenos anacos.
O segundo e terceiro par de patas tamén rematan en pinzas, moito menores cás anteriores. O cuarto e quinto par de patas rematan nunha uña única.
O abdome está formado por seis segmentos ou aneis, que se sobrepoñen ó dobrarse baixo o cefalotórax. Cada segmento posúe dun par de pequenas patas (pleópodos) de función copuladora e ovíxena. Nos machos, os dous primeiros pelópodos están modificados para trasladar os espermatozoides á femia no momento da cópula.
O abdome remata nun último segmento, que forma o telson, plano e rematando nun peite de sedas amarelas ou castañas, tamén presentes nos urópodos que conforman a aleta caudal.
O tamaño medio do lumbrigante oscila entre os 35 e os 50 cm, chegando a tallas superiores.
O lumbrigante, coma outros crustáceos superiores, é unisexual. O apareamento ten lugar a finais do verán. A femia garda os ovos pegados ó abdome durante 10-12 meses, ata que se produce a eclosión. As larvas pasan por unha primeira fase natatoria ata que alcanzan un talle duns 3 cm, momento no que pasan a unha vida bentónica, para chegar á madurez ó cabo duns 4 anos, cuns 20 cm de lonxitude. Durante o desenvolvemento sofre numerosas mudas da casca, varias ó ano ó principio, que se van reducindo a unha cada dous anos, cando adultas.
Aliméntase de noite, a base de moluscos, vermes e peixes mortos.
Vive en augas pouco profundas, entre fondos rochosos de 2 a 40 m de profundidade. Atópase no Atlántico oriental, desde a altura do norte de Noruega ata as Azores e Marrocos. Tamén está presente no Mediterráneo, ata o Mar Negro.
Captúrase con nasas especiais, engadadas con peixes ou crustáceos mortos. Ocasionalmente tamén ven enleado nos trasmallos e raeiras.
O talle mínimo autorizado en Galicia é de 25 cm, medidos desde o extremo anterior da espiña infraorbitaria ata o extremo da aleta caudal ou telson.
Adoita comercializarse en fresco, vivo, pero tamén pode atoparse conxelado. Boa parte dos exemplares que se poñen á venda nos nosos mercados ou que se serven nos restaurantes galegos proceden do Reino Unido.
Consómese cocido e con diversas salsas, e tamén simplemente á prancha. Desde hai anos estase estendendo o "arroz con lumbrigante", prato que parece ser orixinal das illas Baleares.
Nos distintos portos galegos recibe tamén os seguintes nomes:
Antón Santamarina supón que a denominación castelá bogavante é unha deformación popular de lobagante.
No mercado pode atoparse outra especie semellante, o lumbrigante americano (Homarus americanus), máis comunmente denominado canadense, máis grande e de cor máis avermellada. Os gastrónomos aseguran que a súa carne é menos fina e saborosa cá da especie europea.
Estes lumbrigantes canadenses poden alcanzar tallas enormes: segundo o Libro Guinness dos Récords, o exemplar máis grande foi capturado en Nova Escocia (Canadá), cun peso de 20,14 kg.
Ás veces podemos atopar textos que describen esta especie baixo a denominación castelá de lagosta (ou lagosta americana). A razón da confusión pode deberse a unha tradución pouco rigorosa do inglés americano, lingua na que o lumbrigante se denomina lobster, palabra que os dicionarios traducen directamente por lagosta.
O lumbrigante (Homarus gammarus, Linné 1758), tamén chamado cereixo, é un crustáceo mariño decápodo macruro (de abdome ben desenvolvido), moi apreciado pola calidade da súa carne. Caracterízase polo seu primeiro par de patas rematado en grandes pinzas.
Evrópskur humar (fræðiheiti: Homarus gammarus) er tegund af ætt humra. Hann er mjög stór humartegund sem getur orðið mjög gamall eða allt að 15 ára. Hann lifir á hörðum sjávarbotni þar sem eru steinar og sandur. Humarinn er næturdýr og kemur fram úr holum sínum á nóttinni til að veiða sér fæðu.
Humrar hafa annað hvort svipur eða klær til þess að hjálpa sér að afla sér fæðu. Evrópskur humar er með klær. Hann er mjög algengur í Miðjarðarhafi, Atalandshafi og í hluta Svartahafs. Evrópski humarinn heldur sig til í holum á botninum, og kemur út úr henni til að afla sér fæðu. Humarinn er algengastur á 100-150 metra dýpi en finnst þó á 50 metra dýpi.
Evrópu humarinn er blár á litinn og gulur að neðan með bleikan lit á klónum og hvíta doppur dreifðar útum allt á dýrinu. Hann verður rauður eins og allur humar og krabbi þegar hann eldaður vegna þess að rautt litarefni, astaxantín er bundið við prótein, en próteinið er brotið upp við eldunarhita og losar rauða litarefni.
Humarinn getur orðið 5-6 kg og getur náð 60 cm á lengd en algeng stærð á humri sem er veiddur í gildur er í kringum 0,7-2,2 kg og 23-38 cm. Halinn á humrinum getur náð 60 cm að lengd, en út frá honum koma 4 lappir á hvorri hlið og síðan koma tvær klær. Humarinn notar aðra klóna til að grípa utan um bráðina og hin til að rífa bráðina í sig og étur hana.
Kvenkyns humar verður kynþroska á aldrinum 5-8 ára og er hún þá í kringum 80-85 cm löng. Karldýrið verður kynþroska þegar dýrið er aðeins minna en er á svipuðum aldri. Hrygning á sér stað á sumrin á meðan skelin á kvendýrinu er mjúk en skelin á karlinum er hörð. Karlkyns humrar þurfa oft að slást til að veiða til sín konur og yfirleitt vinnur sá sem er stærri klær.
Kvendýrin ganga með eggin í 9-12 mánuði en það er háð hitastigi sjávar. Eftir því sem sjórinn er hlýrri þurfa þær að ganga styttra með eggin. Eggin geymir hún undir líkama sínum til að verja þau fyrir utankomandi hættu. Þau klekjast þá út að nóttu til og lirfurnar fljóta með straumunum og lifa á svifi. Seiðin sjást sjaldan en eru oft fæða fyrir önnur dýr og lifir bara 1 af hverjum 20, en þegar þau ná 15 mm lengd hefst þeirra fullorðinslíf.
Helstu veiðisvæði eru hjá Frakklandi, Englandi og við Írland. Árið 1963 náðu veiðar á Evrópskum humri hámarks afla sem voru 4 þúsund tonn en árin eftir það voru þau í kringum 2,3 þúsund tonn. Síðustu ár hefur aflinn verið í kringum 4-5 þúsund tonn. Mikið magn af humri sem er veiddur er seldur á veitingarstaði. Humar er dýr afurð, hann er seldur frosin, ferskur og niðursoðinn. Halinn er talinn framúrskarandi hvítt kjöt sem er ástæða fyrir háu verði.
Amerískur humar er þrisvar sinnum lægri í verði en evrópski humarinn. Humar er mest í veiddur í gildrur, net og línu þar sem kolkrabbi er notaður sem beita. Bretland hefur verið í sérflokki í veiðum á evrópskum humri, Írland og Frakkland eru lönd sem veiða næst mest á eftir Bretlandi.
Evrópskur humar (fræðiheiti: Homarus gammarus) er tegund af ætt humra. Hann er mjög stór humartegund sem getur orðið mjög gamall eða allt að 15 ára. Hann lifir á hörðum sjávarbotni þar sem eru steinar og sandur. Humarinn er næturdýr og kemur fram úr holum sínum á nóttinni til að veiða sér fæðu.
Humrar hafa annað hvort svipur eða klær til þess að hjálpa sér að afla sér fæðu. Evrópskur humar er með klær. Hann er mjög algengur í Miðjarðarhafi, Atalandshafi og í hluta Svartahafs. Evrópski humarinn heldur sig til í holum á botninum, og kemur út úr henni til að afla sér fæðu. Humarinn er algengastur á 100-150 metra dýpi en finnst þó á 50 metra dýpi.
L'astice[1] (Homarus gammarus (Linnaeus, 1758)), conosciuto anche come astice europeo e con i nomi locali di Elefante di mare, Lupicante, Lupo di mare, è un crostaceo decapode appartenente alla famiglia Nephropidae.
È molto simile all'astice americano (Homarus americanus).
Di colore bluastro, con chiazze gialle sul dorso e ventre chiaro, possiede due paia di antenne, un paio lunghe e uno corte e 8 zampe locomotrici, oltre a 2 chelate, di cui una più grande e una più piccola, per poter svolgere meglio compiti diversi. Il carapace è liscio e incavato, possiede due spine, situate vicino agli occhi. Può raggiungere il mezzo metro di lunghezza, ma gli esemplari comuni misurano dai 30 ai 40 cm.
Contrariamente a quanto si possa facilmente credere, l'astice e l'aragosta sono imparentati solo vagamente, appartenendo a due distinti infraordini dello stesso sottordine. Per paragone, fra queste due specie intercorre lo stesso grado di parentela che c'è tra l'uomo e il tarsio.
L'astice è presente nelle zone orientali dell'Oceano Atlantico, dalla Norvegia nord-occidentale fino alle Azzorre e al Marocco. La sua presenza è comune in tutto il Mediterraneo[2][3] e a nord-ovest del Mar Nero e nel Mar Baltico. Questo crostaceo vive sulle rocce sottomarine, raramente sotto i 50 m, ma fino a un massimo di 150[4].
Nella sua dieta rientrano molluschi, stelle marine e crostacei.[5]
La femmina dell'astice depone più di 100.000 uova che per qualche tempo trattiene sotto di sé, tra le appendici dei segmenti posteriori del corpo. Da queste uova usciranno minuscole larve destinate a compiere lunghe e complesse metamorfosi prima di raggiungere la condizione adulta.[5]
Meno pescato di quello americano, il sapore dell'astice europeo è ritenuto migliore. La maggior parte della pesca viene effettuata nel suo habitat naturale, spesso usando le apposite nasse per crostacei e usando come esca del solo pesce, come ad esempio pezzi di polpo o di seppia. I tentativi di creare allevamenti di questo crostaceo non sono andati a buon fine a causa delle sue aggressive abitudini territoriali.
La FAO stima che annualmente siano pescate oltre 2.000 tonnellate (negli anni ottanta). In maggio 2007, il prezzo dell'astice nord atlantico si aggirava fra 30€ al chilo (dal pescatore) e 65 € (nel negozio).
L'astice (Homarus gammarus (Linnaeus, 1758)), conosciuto anche come astice europeo e con i nomi locali di Elefante di mare, Lupicante, Lupo di mare, è un crostaceo decapode appartenente alla famiglia Nephropidae.
Europinis omaras (Homarus gammarus) – omarų rūšis, paplitusi rytinėje Atlanto vandenyno dalyje, Viduržemio jūroje ir dalyje Juodosios jūros. Artimas amerikiniam omarui (H. americanus). Europinis omaras vertinamas kaip delikatesas, vertingesnis už amerikinį omarą.
Europinis omaras – stambus vėžiagyvis, kurio ilgis gali siekti 60 cm, o svoris – 5-6 kg. Dažniausiai sugaunami 23-38 cm ilgio ir 0,7-2,2 kg svorio individai. Žnyplės asimetriškos – viena didesnė (dažniausiai kairė), su kauburėliais ant vidinio krašto, ir yra skirta grobio traiškymui, kita mažesnė (dažniausiai dešinė), aštriais kraštais, skirta maisto smulkinimui. Egzoskeletas iš viršaus mėlynas, taškuotas, iš apačios geltonas. Nuo labai panašaus amerikinio omaro skiriasi šiais požymiais:
Europiniai omarai gyvena ant žemyninio šelfo iki 150 metrų gylio, bet dažniausiai iki 50 m gylio. Pirmenybę teikia tvirtam substratui – akmenims, tvirtam dumblui. Dienomis slepiasi plyšiuose ir ertmėse, naktimis išlenda maitintis. Maisto pagrindą sudaro dugno bestuburiai – krabai, moliuskai, jūrų ežiai, jūrų žvaigždės, daugiašerės žieduotosios kirmėlės.
Omarų patelės lytiškai subręsta, kai karapaksas pasiekia 80-85 mm ilgį, patinai šiek tiek smulkesni. Poravimasis dažniausiai vyksta vasarą, tarp neseniai išsinėrusių patelių su dar nesukietėjusiu šarvu ir patinų kietu šarvu. Patelė kiaušinius nešioja ant pleopodų iki 12 mėnesių. Lervos išsirita naktį ir plaukia į paviršių, kur, nešiojamos vandenyno srovių, maitinasi zooplanktonu. Ši stadija apima 3 nėrimusis ir trunka 15-35 dienas. Po trečiojo nėrimosi jaunikliai tampa panašesni į suaugėlius ir leidžiasi į dugną. Šią stadiją pasiekia tik maždaug 1 lerva iš 20000. Jaunikliai retai aptinkami gamtoje ir yra prastai ištirti, bet žinoma, jog jie kasa urvelius. Pasiekę 15 mm ilgį palieka urvelius ir ima gyventi kaip suaugėliai. Jauni omarai neriasi kelis kartus per metus, didesni – sykį per 1-2 metus.
Europinis omaras sutinkamas šiaurės-rytų Atlanto vandenyne nuo Norvegijos iki Azorų ir Maroko, išskyrus Baltijos jūrą. Taip pat paplitęs didžiojoje Viduržemio jūros dalyje, išskyrus dalį į rytus nuo Kretos, ir šiaurės-vakarinėje Juodosios jūros pakrantėje. Šiauriausios populiacijos aptinkamos Norvegijos fjorduose už poliarinio rato.
Bandyta europinius omarus introdukuoti Naujojoje Zelandijoje, bet rūšis ten neįsitvirtino.
Europinis omaras (Homarus gammarus) – omarų rūšis, paplitusi rytinėje Atlanto vandenyno dalyje, Viduržemio jūroje ir dalyje Juodosios jūros. Artimas amerikiniam omarui (H. americanus). Europinis omaras vertinamas kaip delikatesas, vertingesnis už amerikinį omarą.
De Noordzeekreeft (Homarus gammarus) is een tienpotige kreeftachtige uit de familie van de zeekreeften. De wetenschappelijke naam van de soort werd als Cancer gammarus in 1758 gepubliceerd door Carl Linnaeus.[2] Noordzeekreeften kunnen 20 tot 60 centimeter groot worden en zijn daarmee de grootste kreeften die in Europa voorkomen. Overdag schuilen ze in rotsspleten of tussen stenen; 's nachts worden ze actief.
De soort komt voor van de Middellandse Zee tot en met de Oostzee.
De rode kleur krijgt een kreeft pas als deze gekookt is (zie ook: kreeft (voeding)). Dit komt doordat de rode kleurstof astaxanthine verpakt zit in een eiwit. Wanneer dit eiwit verhit wordt treedt denaturatie op, en komt de rode kleurstof vrij. Een levende kreeft is echter voornamelijk blauwzwart.
De Noordzeekreeft (Homarus gammarus) is een tienpotige kreeftachtige uit de familie van de zeekreeften. De wetenschappelijke naam van de soort werd als Cancer gammarus in 1758 gepubliceerd door Carl Linnaeus. Noordzeekreeften kunnen 20 tot 60 centimeter groot worden en zijn daarmee de grootste kreeften die in Europa voorkomen. Overdag schuilen ze in rotsspleten of tussen stenen; 's nachts worden ze actief.
De soort komt voor van de Middellandse Zee tot en met de Oostzee.
Hummar (Homarus gammarus) er ein stor hummarart som lever aust i Atlanterhavet frå Lofoten til Marokko. Han vert sjeldan funne lågare enn 50 m, men opptrer likevel sporadisk frå fjæresteinane og ned til 150 m djupn. Dyret vert òg omtalt som europeisk hummar, og er det største krepsdyret som førekjem naturleg i norske farvatn.
Hummaren høyrer til tifotkrepsane og har såleis fem par gangbein, kor dei første er omdanna til kraftige klør. Han har ledda bakkropp med kraftige uropodar (halevifte). Som regel er han blå til svart av farge, men avvik førekjem relativt hyppig. Den viktigaste morfologiske skilnaden på europeisk og amerikansk hummar er at han manglar piggar på undersida av nakkehornet sitt.
Hummaren er som regel mellom 23 og 50 cm lang og veg rundt 0,7 kg. Under gode tilhøve kan dei likevel bli langt større; rekordane ligg på lengder opp til 1,26 m og vekt på nesten 19 kg. På den tida hummaren har nådd mistemålsstorleik (i Storbritannia 87 mm lang over ryggskjoldet) reknar ein med at han er 5-7 år gamal, medan dei eldste registrerte eksemplara har vore over 50.
Humrar er einslege, nattaktive og territoriale dyr som gøymer seg i holer eller gropar i sjøbotnen på dagtid. Om sommaren, under høgsesongen for hummarfiske, vandrar dei ut på leit etter makar. Egga vert borne rundt av hoa i rundt 11 månadar, før dei klekker og larvene sym ut i vassmassane. Her vert dei i rundt 2-3 veker, før dei botnslår til eit stilleståande tilvære på omkring 2 år. Når ryggskjoldet er om lag 15 mm langt forlet dei hola sine for å oppsøkja holrom på steinbotn. Hummaren er vaksen i 4-5-års-alderen.
I vaksen tilstand lever den europeiske hummaren hovudsakleg av virvellause botndyr som krabbar, blautdyr, kråkeboller, mangebørstemark og sjøstjerner, men det hender òg han et fisk og plantar. I samband med skalskiftet et dei store mengder pigghudingar for å få i seg nok kalsium. Om vinteren et dei mindre på grunn av temperaturavhengige svingingar i metabolismen.
Den europeiske hummaren vert ikkje fiska i like stor skala som den amerikanske, men det føregår jamleg fangst over heile utbreiingsområdet. Mesteparten av fiskeriet vert gjort med hummarteiner. Prisnivået i 2001 låg rundt €15 per kilo hummarkjøt.
Det har vorte gjort forsøk på oppdrett av hummar i eigne anlegg, men desse har mislukkast på grunn av den aggressive territoriale åtferda dyret viser.
Hummar (Homarus gammarus) er ein stor hummarart som lever aust i Atlanterhavet frå Lofoten til Marokko. Han vert sjeldan funne lågare enn 50 m, men opptrer likevel sporadisk frå fjæresteinane og ned til 150 m djupn. Dyret vert òg omtalt som europeisk hummar, og er det største krepsdyret som førekjem naturleg i norske farvatn.
Europeisk hummer (Homarus gammarus) er en stor hummerart som ligner på amerikahummer
Europeisk hummer er en tifotkreps (Decapoda) og har derfor fem par gangben, der det første paret er omdannet til to kraftige klør. De to klørene er ulike, knusekloen er stor og kraftig og blir brukt til å knuse skalldyr, mens den mye mindre og slankere saksekloen blir brukt som våpen (Moen 2003). Den blir vanligvis opptil 50 cm lang og store individer kan veie opptil 6 kg (Wolff 1978). Det skal være fanget eksemplarer på 10 kg på Shetland. Den har en blåsvart farge, men den kan variere alt etter levested.
Vanligvis lever europeisk hummeren på 0 og 150 m dyp, men sjelden dypere enn 50 m (Holthuis 1991). Den er i all hovedsak et nattdyr (Holthuis 1991), imidlertid viser nyere forskning at den også er noe aktiv om dagen (Steen & Ski 2014). Den benytter seg av hulrom som skjulested og utkikkspost (Dybern 1973). Den spiser i hovedsak virvelløse bunndyr (Hallbäck & Waren 1972). Om høsten fiskes hummer kommersielt og på hobbybasis (Knutsen m.fl. 2009), siden 1960 er bestanden redusert med ca 50%, og det er nå klassifisert som nær truet (NT) på den norske rødlista (Oug m.fl. 2010).
Live sending fra hummerkamera i Oslofjorden - Huset som hummeren kan oppholde seg i gir den beskyttelse, og fungerer også som en utkikkspost.
Europeisk hummer (Homarus gammarus) er en stor hummerart som ligner på amerikahummer
Homar europejski (Homarus gammarus[2]) – gatunek skorupiaka z rzędu dziesięcionogów i rodziny homarów (Nephropidae). Blisko spokrewniony z homarem amerykańskim i homarcem, z którymi wspólnie zaliczany jest do owoców morza (frutti di mare).
Ma pięć par odnóży, cztery z nich to odnóża kroczne, są dosyć małe w stosunku do całego ciała, ale zdecydowanie wystarczające do poruszania. Dorosły homar europejski może osiągać prędkość do 23 km/h[3]. Pierwsza para odnóży jest zakończona wielkimi, zróżnicowanymi szczypcami. Jedne z nich mają zaostrzone brzegi i służą do cięcia, drugie, mające grzebień mocnych ząbków, służą do kruszenia i miażdżenia. Na głowie ma dwie pary czułków, jedną krótszą, drugą dłuższą. Osiągają wielkość 50 cm i waga ok. 0,7 kg (typowy rozmiar), chociaż zdarzają się też większe osobniki.
Homar europejski różni się od homara amerykańskiego ubarwieniem, pierwszy jest niebieskawy z jasnymi plamami, drugi czerwonawy. Różnią się także liczebnością, większość homarów dostępnych na rynku spożywczym pochodzi z zachodnich wód Atlantyku, gdyż gatunek europejski jest mniej rozpowszechniony.
Homar europejski zamieszkuje skalne dna, gdzie łatwo może znaleźć schronienie. Rzadko występuje na głębokościach większych niż 50 m p.p.m., ale może również mieszkać w strefie pływów, od jej granicy aż do głębokości 150 m, w piaskowym lub żwirowym podłożu. Prowadzi nocny tryb życia, wtedy wychodzi na żer, jego pożywienie składa się głównie z robaków, małży, i martwych ryb.
Samica nosi jaja przyczepione pod odwłokiem przez 11 miesięcy. Po odczepieniu się od odwłoka jaja spędzają, zależnie od temperatury wody, 2–3 tygodni w toni wodnej. Następnie opadają na dno, gdzie po ok. dwóch latach wykluwają się z nich larwy zwane żywikami.
Zamieszkuje wschodnie wybrzeża Oceanu Atlantyckiego, od Lofotów na północnym wschodzie Norwegii po Azory i Maroko. Może być również znajdywany w niektórych częściach Morza Śródziemnego i w północno-wschodniej części Morza Czarnego.
Homar europejski (Homarus gammarus) – gatunek skorupiaka z rzędu dziesięcionogów i rodziny homarów (Nephropidae). Blisko spokrewniony z homarem amerykańskim i homarcem, z którymi wspólnie zaliczany jest do owoców morza (frutti di mare).
Homarus gammarus (Linnaeus, 1758), conhecido pelo nome comum de lavagante, é uma espécie de crustáceo decápode das águas costeiras do leste do Oceano Atlântico, Mar Mediterrâneo e partes do Mar Negro. Distinguem-se das lagostas, por terem os dois primeiros pares de patas em forma de pinças.
Homarus gammarus (Linnaeus, 1758), conhecido pelo nome comum de lavagante, é uma espécie de crustáceo decápode das águas costeiras do leste do Oceano Atlântico, Mar Mediterrâneo e partes do Mar Negro. Distinguem-se das lagostas, por terem os dois primeiros pares de patas em forma de pinças.
Homarul european (Homarus gammarus), cunoscut și sub denumirea de Homarul european comun, Homarul mediteranean sau Homarul roșu, are corpul acoperit cu țepi orientați înainte, care îl ajută să se protejeze împotrivă atacatorilor. Este cel mai des întâlnit în partea de est a Oceanului Atlantic, din sudul Norvegiei până în Maroc, cât și în Marea Mediterană. Preferă să stea pe coastele răcoroase, expuse, sub zonă de flux. Este o creatură nocturnă care se ascunde în crăpăturile stâncilor sau în peșteri pe timpul zilei. Se hrănește în special cu viermi mici, crabi sau animale moarte.
Homarul european (Homarus gammarus), cunoscut și sub denumirea de Homarul european comun, Homarul mediteranean sau Homarul roșu, are corpul acoperit cu țepi orientați înainte, care îl ajută să se protejeze împotrivă atacatorilor. Este cel mai des întâlnit în partea de est a Oceanului Atlantic, din sudul Norvegiei până în Maroc, cât și în Marea Mediterană. Preferă să stea pe coastele răcoroase, expuse, sub zonă de flux. Este o creatură nocturnă care se ascunde în crăpăturile stâncilor sau în peșteri pe timpul zilei. Se hrănește în special cu viermi mici, crabi sau animale moarte.
Cancer gammarus Linnaeus, 1758
Astacus marinus Fabricius, 1775
Astacus gammarus Pennant, 1777
Homarus marinus Weber, 1795
Astacus europaeus Couch, 1837
Homarus vulgaris H. Milne Edwards, 1837
Evropski jastog ali tudi samo jastog (znanstveno ime Homarus gammarus) je velik v Evropi živeč rak iz družine Nephropidae. Zelo podoben mu je ameriški jastog (Homarus americanus). Najlaže ju ločimo po geografskem območju, na katerem najdemo žival. Evropski jastog živi v vzhodnem, ameriški pa v zahodnem Atlantiku.
Wikimedijina zbirka ponuja več predstavnostnega gradiva o temi: Evropski jastogEuropeisk hummer (Homarus gammarus) är en art i familjen humrar som förekommer i Europa och norra Afrika.
Individerna blir upp till 60 cm långa och väger upp till 6 kg. De lever i havsområden vid kusten, vanligen till en djup av 50 meter. I sällsynta fall hittas de 150 meter under vattenytan. Europeisk hummer är aktiv på natten och gömmer sig på dagen i håligheter eller sprickor.[2]
Artens utbredningsområde sträcker sig i Atlanten från centrala Norge (Lofoten) över Nordsjön, Engelska kanalen, Frankrike och Iberiska halvön till nordvästra Afrika (Azorerna). Den förekommer även i Medelhavet fram till Kreta samt i västra Svarta havet.[2]
Europeisk hummer äter musslor, mindre kräftdjur och havsborstmaskar. Parningen sker under hösten och sedan förvaras hanens spermatoforer i honans könsorgan. Äggens befruktning sker först under nästa sommar. Larverna simmar de första 5 till 10 veckor i det öppna havet. Individerna blir könsmogna efter 5 till 8 år.[1]
Europeisk hummer (Homarus gammarus) är en art i familjen humrar som förekommer i Europa och norra Afrika.
Individerna blir upp till 60 cm långa och väger upp till 6 kg. De lever i havsområden vid kusten, vanligen till en djup av 50 meter. I sällsynta fall hittas de 150 meter under vattenytan. Europeisk hummer är aktiv på natten och gömmer sig på dagen i håligheter eller sprickor.
Artens utbredningsområde sträcker sig i Atlanten från centrala Norge (Lofoten) över Nordsjön, Engelska kanalen, Frankrike och Iberiska halvön till nordvästra Afrika (Azorerna). Den förekommer även i Medelhavet fram till Kreta samt i västra Svarta havet.
Europeisk hummer äter musslor, mindre kräftdjur och havsborstmaskar. Parningen sker under hösten och sedan förvaras hanens spermatoforer i honans könsorgan. Äggens befruktning sker först under nästa sommar. Larverna simmar de första 5 till 10 veckor i det öppna havet. Individerna blir könsmogna efter 5 till 8 år.
Європейський омар зустрічається біля узбережжя Європи, Північної і Південної Африки, в Атлантичному океані, Північному й Середземному морях. Також трапляються у Балтійському морі і на півдні Чорного моря[3]. У Чорному морі трапляється дуже рідко у Прибосфорському районі, біля берегів Туреччини і півдня Болгарії.
Омар європейський це великий ракоподібний, з довжиною тіла до 60 сантиметрів і вагою до 5-6 кг[4]. Тіло складається з 19 сегментів, вкритих міцним панциром. У місцях з'єднання окремих сегментів панцир тонкий і м'який, що дозволяє омару рухатися. Омар має п'ять пар складних ніг, чотири з яких служать для ходіння (ходильні ноги). Перша пара видозмінилася в потужні клешні, якими омар вбиває здобич і розриває її на частини[5].
Удень європейський омар так ховається серед каменів або скельних ущелин, що зовні видно тільки його антени і масивні клішні. Іноді, коли поблизу немає підхожої схованки, він викопує у м'якому ґрунті під скелями власну схованку. Під прикриттям ночі європейський омар залишає місце свого лігвища і вирушає на пошуки їжі.
Пересувається європейський омар дуже обережно і повільно. Клешні омар майже завжди тримає піднятими, щоб зберегти рівновагу. Відчувши небезпеку, омар швидко загрібає хвостом уперед, під себе, і таким чином відпливає назад, у безпечне місце. Завдяки твердому панциру тварина надійно захищена від ворогів. Проте ця непробивна «броня» під час росту омара не збільшується, тому йому не залишається нічого іншого, як замінити старий панцир на новий. Перед линькою під тісним панциром з'являється новий, м'який шар, що не містить солей кальцію. Старий панцир у процесі линьки лопається на межі між грудьми і черевцем. Твердіння нового панциру омара може тривати від 20 до 50 днів. При цьому солі кальцію надходять із крові в новий панцир і глибоко просочують його.
Самки омара починають паруватися у віці 5-6 років. Парування цих тварин відбувається влітку. Молода самка відкладає загалом декілька тисяч яєчок, пізніше їх кількість поступово збільшується і сягає 150 тисяч. Самець омара запліднює відкладені самкою яйця. Матір протягом 7-11 місяців носить запліднені яйця, прикріпивши їх до черевних кінцівок. У залежності від температури води, через 9-12 місяців з них вилуплюються личинки, які зовсім не схожі на дорослих омарів. Зовні личинки радше всього нагадують інших ракоподібних — креветок. Довжина новонароджених омарчиків — усього сім міліметрів. У перші 2-3 тижні життя личинки плавають у верхніх шарах води разом із планктоном. У цей час вони харчуються мікроорганізмами. Нерідко течії відносять їх дуже далеко від місця появи на світ, тому життя личинки омара, що трохи подорослішала, буде проходити вдалині від її батьків. За оцінками, тільки 1 личинка з 20000 доживає до дорослого віку[6].
Homarus gammarus, còn được gọi là Tôm hùm châu Âu hay Tôm hùm Tây, là một loài tôm hùm sinh sống ở đông Đại Tây Dương, Địa Trung Hải và một số nơi ở Biển Đen. Nó có quan hệ gần với tôm hùm châu Mỹ, H. americanus. Nó có thể dài 60 cm (24 in) và nặng 6 kilôgam (13 lb), và có đôi càng đáng chú ý. Lúc đang sống nó có màu xanh và khi nấu chín có màu đỏ. Mùa giao phối và sinh sản vào mùa hè, con cái mang bụng trứng trong một năm trước khi nở thành ấu trùng. Đây là một thực phẩm rất quý, người ta đánh bắt bằng lưới và bẫy tôm, chủ yếu xung quanh British Isles.
Homarus gammarus, còn được gọi là Tôm hùm châu Âu hay Tôm hùm Tây, là một loài tôm hùm sinh sống ở đông Đại Tây Dương, Địa Trung Hải và một số nơi ở Biển Đen. Nó có quan hệ gần với tôm hùm châu Mỹ, H. americanus. Nó có thể dài 60 cm (24 in) và nặng 6 kilôgam (13 lb), và có đôi càng đáng chú ý. Lúc đang sống nó có màu xanh và khi nấu chín có màu đỏ. Mùa giao phối và sinh sản vào mùa hè, con cái mang bụng trứng trong một năm trước khi nở thành ấu trùng. Đây là một thực phẩm rất quý, người ta đánh bắt bằng lưới và bẫy tôm, chủ yếu xung quanh British Isles.
Homarus gammarus (Linnaeus, 1758)
СинонимыЕвропейский омар (лат. Homarus gammarus) — вид ракообразных из семейства омаров (Nephropidae), один из крупнейших среди 35 000 видов ракообразных. Хотя люди уже не одно столетие добывают омаров ради вкусного мяса, эти животные и ныне довольно часто встречаются на большей части европейского побережья.
Европейский омар — это крупное ракообразное, с длиной тела до 60 сантиметров и весом до 5—6 кг[1]. Тело состоит из 19 сегментов, покрытых прочным панцирем. В местах соединения отдельных сегментов панцирь тонкий и мягкий, что позволяет омару двигаться. У омара пять пар сложных ног, четыре из которых служат для хождения (ходильных ноги). Первая пара видоизменилась в мощные клешни, которыми омар убивает добычу и разрывает её на части[2].
Длина личинки составляет чуть более сантиметра. Личинки плавают на поверхности и первые 2—3 недели жизни переносятся течениями вместе с планктоном.
Европейский омар встречается у побережья Европы, Северной и Южной Африки, в Атлантическом океане, Северном и Средиземном морях. Также встречаются в Балтийском море и на юге Чёрного моря[3]. В Чёрном море встречается очень редко в Прибосфорском районе, у берегов Турции и юга Болгарии.
Днём европейский омар скрывается среди камней или скальных ущелий, оставляя снаружи только свои антенны и массивные клешни. Иногда, когда поблизости нет подходящего укрытия, он выкапывает в мягком грунте под скалами собственное убежище. Под прикрытием ночи европейский омар оставляет своё логово и отправляется на поиски пищи.
Передвигается европейский омар очень осторожно и медленно. Клешни омар почти всегда держит поднятыми, чтобы сохранить равновесие. Почувствовав опасность, омар быстро загребает хвостом вперёд, под себя, и таким образом отплывает назад, в безопасное место. Благодаря твёрдому панцирю животное надёжно защищено от врагов. Однако эта непробиваемая «броня» во время роста омара не увеличивается, поэтому ему не остается ничего другого, как заменить старый панцирь на новый. Перед линькой под тесным панцирем появляется новый, мягкий слой, не содержащий солей кальция. Старый панцирь в процессе линьки лопается на границе между грудью и брюшком. Затвердевание нового панциря омара может длиться от 20 до 50 дней. При этом соли кальция поступают из крови в новый панцирь и глубоко пропитывают его.
Самки омара начинают спариваться в возрасте 5—6 лет. Спаривание этих животных происходит летом. Молодая самка откладывает всего несколько тысяч яиц, позже их количество постепенно увеличивается и достигает 150 000. Самец омара оплодотворяет отложенные самкой яйца. Мать в течение 7—11 месяцев носит оплодотворённые яйца, прикрепив их к брюшным конечностям. В зависимости от температуры воды, через 9—12 месяцев из них вылупляются личинки, которые совсем не похожи на взрослых омаров. Внешне личинки скорее всего напоминают других ракообразных — креветок. Длина новорождённых составляет всего семь миллиметров. В первые 2—3 недели жизни личинки плавают в верхних слоях воды вместе с планктоном. В это время они питаются микроорганизмами. Нередко течения уносят их далеко от места появления на свет, поэтому жизнь личинки омара, немного повзрослевшей, будет проходить вдали от её родителей. По оценкам, только 1 личинка из 20 000 достигает возраста взрослого животного[4].
Европейский омар (лат. Homarus gammarus) — вид ракообразных из семейства омаров (Nephropidae), один из крупнейших среди 35 000 видов ракообразных. Хотя люди уже не одно столетие добывают омаров ради вкусного мяса, эти животные и ныне довольно часто встречаются на большей части европейского побережья.