El durbec japonès[1] (Eophona personata) és un ocell de la família dels fringíl·lids (Fringillidae) que habita boscos i terres de conreu del Japó, sud-est de Sibèria i est de la Xina.
El durbec japonès (Eophona personata) és un ocell de la família dels fringíl·lids (Fringillidae) que habita boscos i terres de conreu del Japó, sud-est de Sibèria i est de la Xina.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Tewbig Japan (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: tewbigau Japan) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Coccothraustes personatus; yr enw Saesneg arno yw Masked hawfinch. Mae'n perthyn i deulu'r Pincod (Lladin: Fringillidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn C. personatus, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r tewbig Japan yn perthyn i deulu'r Pincod (Lladin: Fringillidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Acepa Loxops coccineus Aderyn pigbraff Maui Pseudonestor xanthophrys Mêl-gropiwr Molokai Paroreomyza flammea Nico Carduelis carduelis Pinc Laysan Telespiza cantans Pinc Nihoa Telespiza ultimaAderyn a rhywogaeth o adar yw Tewbig Japan (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: tewbigau Japan) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Coccothraustes personatus; yr enw Saesneg arno yw Masked hawfinch. Mae'n perthyn i deulu'r Pincod (Lladin: Fringillidae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn C. personatus, sef enw'r rhywogaeth.
Der Maskenkernbeißer (Eophona personata) ist eine ostasiatische Vogelart aus der Familie der Finken. Es werden zwei Unterarten für den Maskenkernbeißer unterschieden.
Der 23 cm lange Maskenkernbeißer ist am Rumpf gelbbraun bis olivgrün gefärbt. Der Kopf ist schwarz und ist durch ein schmales graues Nackenband vom Rückengefieder abgesetzt. Die schwarzen Flügeln weisen einen blauen Flügelfleck und ein weißes Flügelband auf. Die schwarzen Schwanzfedern haben blaue Flecken. Den Kopf dominieren eine schwarze Gesichtsmaske und ein kurzer, kegelförmiger, gelber Schnabel.
Der Gesang des Maskenkernbeißers ist leise, fast wispernd. Die Rufe sind teils weich und leise, teils spitz und hoch.
Der Maskenkernbeißer brütet in lichten Wäldern und Waldlandschaften in Südostsibirien, Nordchina und Japan. Er überwintert in Zentralchina und im Süden Japans. Sein Lebensraum sind Bergwälder.
Der Maskenkernbeißer lebt zur Brutzeit in Paaren und bildet im Winter kleine Trupps. Er ernährt sich von Kiefernsamen, Beeren und, vor allem in der Brutzeit, von Wirbellosen.
Der Maskenkernbeißer baut ein flaches Schalennest aus Zweigen in einem Baum. Das Nest wird häufig auf Zweigen weitab vom Stamm errichtet. Während der Brutzeit verhält sich der Vogel territorial. Das Gelege besteht aus drei bis fünf Eiern. Die Brutdauer beträgt elf bis zwölf Tage. Die Jungvögel sind nach 13 Tagen flügge, werden aber noch weitere 14 Tage vom Männchen betreut und gefüttert.
Der Maskenkernbeißer (Eophona personata) ist eine ostasiatische Vogelart aus der Familie der Finken. Es werden zwei Unterarten für den Maskenkernbeißer unterschieden.
The Japanese grosbeak (Eophona personata) or Ikaru is a finch native to the East Palearctic. It is also sometimes referred to as the Japanese or masked hawfinch due to superficial similarities to the well-known Eurasian species.
This is a large finch, with a reported weight of 80 g (2.8 oz) (for a single male) and a length of 18 to 23 cm (7.1 to 9.1 in). Among standard measurements, the wing chord is 10.2 to 11.7 cm (4.0 to 4.6 in), the tail is 8.3 to 9.5 cm (3.3 to 3.7 in) and the culmen is 2.1 to 2.6 cm (0.83 to 1.02 in). The signature feature of the Japanese grosbeak is its large, pointed bright yellow bill. The adult grosbeak has a large black marking extending from the nape to the chin and ear-coverts to the neck. The side of the neck is a contrasting pale whitish grey. The bird's underside is a more dull grey. The back is greyish-brown while the flanks are washed with a gingery or tawny-brown colour. The wings and tail are black but for a white patch on the inner-coverts and band of white in the middle of the primaries, which is visible in flight. Juveniles are a duller grey overall with no black on head. The subspecies, E. p. magnostris is slightly larger than the nominate race. It is also generally paler in tone with a smaller white patch the on primaries.
Among the vocalizations issued by Japanese grosbeaks include a short but hard tak tak note given in flight. The song of these birds consists of a series of four flutey whistles.
The alternate subspecies (E. p. magnostris) is completely migratory, breeding around the Amur, Ural and Manchurian regions and then wintering down in Hebei and Beijing, uncommonly ranging south towards North Korea. The nominate race occurs in Japan from Hokkaido to Kyushu and is not as seasonally migratory but does wander considerably during winter, largely in pursuit of food sources. The Japanese grosbeak is locally common, occasionally being abundant around prime feeding areas. It occurs in deciduous or mixed forests. More commonly, it is a bird of valleys rather than hillsides. This species also turns up in woods and groves of oak and birch and well-wooded parks and gardens. The species may winter on the edge of cultivated areas. The Japanese grosbeak usually occurs in pairs or small flocks. Behaviourally, it can be deceptively secretive, often staying hidden in foliage near the tree canopy. However, its location may regularly be betrayed by its voice. Mostly, the grosbeak feeds on variety of seeds and insects. During winter, they mainly live on cedar nuts, but also will feed on birch seeds and berries. During the summer, they become largely insectivorous and regularly eat caterpillars and beetles.
The Japanese grosbeak (Eophona personata) or Ikaru is a finch native to the East Palearctic. It is also sometimes referred to as the Japanese or masked hawfinch due to superficial similarities to the well-known Eurasian species.
La Japana dikbekulo aŭ Maska dikbekulo, Eophona personata, estas specio de birdo de la familio de Fringedoj. Ĝi povas troviĝi indiĝene en Orienta Azio kaj ĉefe en Japanio, de kio devenas la komuna nomo.
Temas pri ĝenerale grizbruna birdo ege rimarkinda pro tre nigra kapo. Ili havas tre flavan bekon, mallonga, larĝega, konusecforma kaj fortika ĉebaze, kun fortegaj muskoloj, kio permesas al ili rompi malmolajn semo- aŭ fruktokernojn. Ili estas tre similaj al la plej proksima parenco, la aliaj samgenranoj, nome la Flavbeka dikbekulo, sed diferenco estas ke la Japana dikbekulo havas nigran kapuĉon nur ĝis la okuloj, dum la Flavbeka dikbekulo havas pli etendan nigran kapuĉon kiu enhavas ankaŭ la orelareon. Tiele la nigra kapareo vere aspektas kvazaŭ masko kio estas tialo por la alternativa komuna nomo kaj por la latina scienca nomo kie personata devenas el radiko de la antikva greka kio signifas ja "masko".
La nuko estas grizecbruna same kiel la dorso. Pugo kaj subpugo estas blankaj. Flugilplumoj estas nigraj kun malgranda blanka marko, ne tiom etenda kiom la pli supraj blankaj flugilzonoj de la Kokotraŭstoj. Ankaŭ la vosto estas nigreca. La irisoj estas malhelbrunaj kaj la kruroj rozkolorecaj.
La Japana dikbekulo aŭ Maska dikbekulo, Eophona personata, estas specio de birdo de la familio de Fringedoj. Ĝi povas troviĝi indiĝene en Orienta Azio kaj ĉefe en Japanio, de kio devenas la komuna nomo.
Temas pri ĝenerale grizbruna birdo ege rimarkinda pro tre nigra kapo. Ili havas tre flavan bekon, mallonga, larĝega, konusecforma kaj fortika ĉebaze, kun fortegaj muskoloj, kio permesas al ili rompi malmolajn semo- aŭ fruktokernojn. Ili estas tre similaj al la plej proksima parenco, la aliaj samgenranoj, nome la Flavbeka dikbekulo, sed diferenco estas ke la Japana dikbekulo havas nigran kapuĉon nur ĝis la okuloj, dum la Flavbeka dikbekulo havas pli etendan nigran kapuĉon kiu enhavas ankaŭ la orelareon. Tiele la nigra kapareo vere aspektas kvazaŭ masko kio estas tialo por la alternativa komuna nomo kaj por la latina scienca nomo kie personata devenas el radiko de la antikva greka kio signifas ja "masko".
La nuko estas grizecbruna same kiel la dorso. Pugo kaj subpugo estas blankaj. Flugilplumoj estas nigraj kun malgranda blanka marko, ne tiom etenda kiom la pli supraj blankaj flugilzonoj de la Kokotraŭstoj. Ankaŭ la vosto estas nigreca. La irisoj estas malhelbrunaj kaj la kruroj rozkolorecaj.
El picogordo japonés (Eophona personata),[2] también conocido como pepitero enmascarado o picogordo enmascarado,[3] es una especie de ave paseriforme de la familia Fringillidae nativa de Asia Oriental.
Es un fringílido de gran tamaño, con un peso reportado de 80 gramos (para un solo macho) y una longitud de entre 18 y 23 cm. Entre las medidas estándar, la cuerda alar es de 10,2 a 11,7 cm, la cola de 8,3 a 9,5 cm y el culmen de 2,1 a 2,6 cm. La firma característica del ave es su gran pico amarillo brillante. Los adultos tienen una gran mancha negra que se extiende desde la cabeza a la barbilla y de las bridas hasta el cuello. El lado del cuello es de un color gris blanquecino pálido. La parte inferior del ave es de un gris más opaco. La parte posterior es de marrón grisáceo, mientras que los flancos están bañados de un color rojizo o marrón rojizo. Las alas y la cola son de color negro, pero tiene un parche blanco en las coberteras supracaudales interiores y una banda blanca en el centro de las primarias, que es visible en vuelo. Los juveniles son en general de un gris más apagado y carecen de negro en la cabeza. La subespecie, E. p. magnostris es ligeramente más grande que la subespecie nominal. También es generalmente de un tono más pálido y con un mancha blanca más pequeña en las primarias.
La subespecie alterna (E. p. magnostris) es completamente migratoria, se reproduce en los alrededores de las regiones de Amur, Ural y Manchuria e inverna en Hebei y Pekín, es raro que vaya al sur hacia Corea del Norte. La subespecie nominal vive en Japón, desde Hokkaido hasta Kyushu, y no es migratoria estacionalmente pero deambula considerablemente durante el invierno, en gran parte en búsqueda de fuentes de alimentos. Es localmente común, y en ocasiones son abundantes alrededor de las principales áreas de alimentación. Se presenta en bosques mixtos o caducifolios. También se aparece en bosques de roble y abedul y parques bien arbolados y jardines. Por lo general se presenta en parejas o en pequeñas bandadas. Conductualmente, puede resultar engañosamente secreto, a menudo permanecen ocultos en el follaje, cerca de la copa de los árboles. Se alimenta principalmente de una variedad de semillas e insectos. Durante el invierno, viven principalmente de las nueces de cedro, pero también se alimentan de semillas de abedul y bayas. Durante el verano se convierten en gran medida en insectívoros y regularmente comen orugas y escarabajos.
El picogordo japonés (Eophona personata), también conocido como pepitero enmascarado o picogordo enmascarado, es una especie de ave paseriforme de la familia Fringillidae nativa de Asia Oriental.
Eophona personata Eophona generoko animalia da. Hegaztien barruko Fringillidae familian sailkatua dago.
Eophona personata Eophona generoko animalia da. Hegaztien barruko Fringillidae familian sailkatua dago.
Japaninnokkavarpunen (Eophona personata) on Itä-Aasiassa tavattava peippoihin kuuluva varpuslintu. Laji on Ayaben ja Fukuchiyaman kaupunkien tunnuslintu.
Japaninnokkavarpunen on kooltaan noin 23 cm.[3] Selästään ja vatsastaan japaninnokkavarpunen on ruskehtavan harmaa. Vatsan väri on siipien alla valkoinen. Lajin päälaki ja naaman höyhenet ovat väriltään mustat. Myös pyrstö ja siivet ovat mustat. Siivissä on valkoinen juova. Linnun nokka on suurikokoinen, tukevarakenteinen ja väriltään keltainen. [4]
Japaninnokkavarpusta tavataan Japanissa, Siperiassa Ussuri-joen lähistöllä ja Kiinassa. Lajin elinympäristöä ovat Vuoristometsien reunamaat sekä pensaikkoiset alueet. Laji oleskelee yleensä puiden huipuissa.[4] Japaninnokkavarpunen on tavattu kerran Suomessa, 26.5.2002 Haapajärvellä. Lintu oli kuitenkin erittäin todennäköisesti häkkikarkulainen.[5] [6]
Japaninnokkavarpusen ravinto koostuu siemenistä, marjoista sekä hedelmistä. Lajin pesimäkausi on heinäkuussa.[4]
Japaninnokkavarpunen (Eophona personata) on Itä-Aasiassa tavattava peippoihin kuuluva varpuslintu. Laji on Ayaben ja Fukuchiyaman kaupunkien tunnuslintu.
Eophona personata
Le Gros-bec masqué (Eophona personata), ikaru (斑鳩 / 鵤?) en japonais, est une espèce de passereau de la famille des Fringillidae.
Elle est dominée par les graines d’arbres feuillus (bouleaux et érables) et de conifères (cèdres et pins) dont le pin blanc de Corée (Pinus koraiensis) qui représente une nourriture importante en automne et en hiver dans le bassin de l’Amour dans l’Est de la Sibérie.
D’une nature timide et tranquille, cet oiseau se tient habituellement seul, en couples ou en petits groupes, et garde souvent le couvert végétal en privilégiant la couronne des arbres où sa présence est trahie seulement par son chant ou ses cris.
Le nid n’est pas connu de la littérature mais une photo (in Ottaviani 2008) prise près de Vladivostok, dans la région de Sikhote-Aline, dans l’Est de la Russie, comble cette lacune. Elle montre une coupe massive et profonde, composée extérieurement de gros rameaux d’arbres feuillus puis de larges brins d’herbes et de tiges de graminées avec un revêtement intérieur de plus fins brins d’herbes. Quatre œufs blancs marqués de taches arrondies et de longues vermiculures noires surtout sur le gros pôle avec des sous-motifs plus pâles. Ils ressemblent curieusement davantage à des œufs de bruants que de fringilles. Ce nid est placé à découvert sur une branche d’arbre feuillu.
Cette espèce se rencontre dans l'Est de la Mandchourie, le Nord de la Corée du Nord, le Sikhote-Aline, Hokkaidō, Hondo. Sédentaire seulement dans le centre de Hondo, hiverne dans le Sud de Hondo, Sikok, Kiou-Siou et îles voisines. Hiverne dans le Sud-est de la Chine mais parfois invasionnel selon une bande oblique traversant la Chine jusqu’à la frontière de la Birmanie et une autre longeant la côte est de la Chine.
Il est tantôt sédentaire, tantôt migrateur, quittant les sites de nidification de septembre à novembre, avec parfois des mouvements en décembre et en janvier, pour revenir en avril et en mai. Les populations nordiques de la forme nominale migrent vers le sud et le sud-ouest, dans le Sud du Japon, les îles Riou-Kiou et le Foukien, dans l'Est de la Chine. Il a été signalé comme visiteur occasionnel dans le Sud de la Corée (île Jeju-do), dans les îles Izu et Bonin et erratique à Taiwan. La sous-espèce magnirostris est une migratrice au long cours atteignant le sud de la Chine (Hong Kong en novembre 1985) et le Sud de la Corée.
Ce gros-bec est inféodé aux forêts décidues ou mixtes de conifères et de feuillus caduques, aux bois et aux formations de bouleaux et de chênes, aux vergers, aux parcs et aux grands jardins boisés et apparaît, en hiver, à la lisière des cultures. Sa présence a également été signalée dans des habitats façonnés par l’homme comme la périphérie de Pékin ou le jardin botanique de Shanghai.
L'espèce Eophona personata a été décrite par les ornithologues Coenraad Jacob Temminck et Hermann Schlegel en 1848 sous le nom initial de Coccothraustes personatus.
Cet oiseau est représenté par deux sous-espèces :
Eophona personata
Le Gros-bec masqué (Eophona personata), ikaru (斑鳩 / 鵤?) en japonais, est une espèce de passereau de la famille des Fringillidae.
Il frosone mascherato o frosone giapponese (Eophona personata Temminck & Schlegel, 1848) è un uccello passeriforme della famiglia dei fringillidi[2].
Misura fra i 18 ed i 23 cm di lunghezza, per un'apertura alare di 24–25 cm ed un peso medio di 60 g, sebbene un singolo maschio selvatico fece registrare un peso di 80 grammi[3].
Si tratta di uccelli di corporatura massiccia e squadrata, con grossa testa e becco forte, tozzo e conico.
La colorazione è grigio topo uniforme su tutto il corpo, con tendenza a schiarirsi su ventre e sottocoda: sui fianchi sono presenti sfumature rossicce, mentre la coda e le remiganti sono di colore nero e le copritrici blu scuro munite di una banda bianca (l'estensione del bianco è minore nella sottospecie magnirostris) visibile quando l'animale è in volo. La caratteristica distintiva di questa specie è la presenza di una macchia di piume nere che dalla nuca raggiunge gli occhi e da qui il becco, prolungandosi sulla gola in una bavetta e dando l'impressione che l'animale indossi una maschera (da cui il nome comune di "frosone mascherato" ed il nome scientifico personata, derivante dal latino persōna con significato appunto di "maschera").
Il becco è di colore giallo, con un anello basale di color avorio.
Il frosone giapponese è un uccello molto schivo, che al di fuori della stagione riproduttiva si muove fra le cime degli alberi in coppie od in gruppetti di meno di dieci individui.
In volo, questi uccelli possono emettere vocalizzazioni ticchettanti corte ma potenti: il canto, invece, è basso e flautato e comprende 4 note fischianti ripetute in maniera cantilenante.
Si tratta di animali essenzialmente granivori, che si cibano di una varietà di semi e pinoli riuscendo facilmente ad aver ragione anche di involucri molto duri grazie al robusto e potente becco. Durante l'inverno, la loro dieta si basa principalmente sui semi di cedro, betulla e cedro del Giappone, mentre durante la stagione calda mangiano anche bacche e insetti (soprattutto bruchi), dei quali si nutrono in maniera maggiore rispetto agli altri frosoni.
Durante la stagione degli amori, che inizia in primavera, le coppie divengono territoriali e scacciano energicamente ogni intruso che si avvicini al nido. Quest'ultimo è poco profondo, ha una forma a coppa e viene costruito sui rami sottili e lontani dal tronco, per essere meno accessibile ad eventuali predatori terrestri; in esso la femmina depone fra le 3 e le 5 uova, che si occupa di covare per circa 11-12 giorni. I piccoli vengono nutriti da ambedue i genitori e sono in grado d'involarsi 13 giorni dopo la schiusa, tuttavia essi tendono a rimanere coi genitori per altre due settimane circa (durante i quali vengono nutriti principalmente dal maschio) prima di allontanarsene.
A dispetto del nome comune, il frosone giapponese non vive soltanto in Giappone (del quale è però endemica la sottospecie nominale, diffusa da Hokkaidō a Kyūshū), ma anche in Manciuria, Corea e Russia sud-orientale nei pressi del basso corso dell'Amur.
Predilige gli ambienti di foresta decidua temperata, ma lo si trova anche nei boschi misti e nelle foreste di conifere: a differenza del congenere frosone cinese (con la quale vive in parapatria nella maggior parte del proprio areale) il frosone giapponese non è un amante della quota e lo si trova di preferenza in ambienti pianeggianti o vallivi. Vive senza problemi a contatto con l'uomo in ambienti non eccessivamente antropizzati, e lo si può osservare anche in parchi pubblici, viali e giardini periferici ben alberati.
Durante la stagione fredda, può compiere spostamenti anche consistenti alla ricerca di cibo, ma solo la sottospecie continentale è completamente migratoria e durante l'inverno si spinge a sud fino all'Hebei e a Pechino.
Se ne classificano due sottospecie[2]:
Il frosone mascherato o frosone giapponese (Eophona personata Temminck & Schlegel, 1848) è un uccello passeriforme della famiglia dei fringillidi.
De maskerdikbek (Eophona personata) is een zangvogel uit de familie Fringillidae (vinkachtigen).
Deze soort telt 2 ondersoorten:
De maskerdikbek (Eophona personata) is een zangvogel uit de familie Fringillidae (vinkachtigen).
Gråkjernebiter (vitenskapelig navn Eophona personata) er en fugl.
O Bico-grossudo-japonês[1](Eophona personata), conhecido como Ikaru ou Ikaruga (桑鳲(イカル?) no Japão, é um fringillidae nativo do leste da Ásia. Seu nome provém de suas similaridades superficiais com o bico-grossudo, pássaro muito comum na Eurásia.
É um passarinho grande, o macho pesa por volta de 80 g (2,8 oz) e tem um comprimento de 18 a 23 cm (7,1 a 9,1 in). Entre as medidas, a corda máxima é de 10,2 a 11,7 cm (4,0 a 4,6 in), a cauda tem 8,3 a 9,5 cm (3,3 a 3,7 in) e o bico mede de 2,1 a 2,6 cm (0,83 a 1,0 in). A característica marcante do bico-grossudo-japonês é o seu grande bico pontudo amarelo-claro. O adulto tem uma grande marca negra que se estende desde sua nuca até o queixo e da parte de trás da orelha até o pescoço. A coloração do lado do pescoço é um contraste entre um cinza pálido e esbranquiçado, e sua parte inferior é de um cinza mais apagado. A parte traseira é marrom-acinzentada enquanto os flancos são de uma cor arruivada ou castanho-avermelhada. As asas e a cauda são pretas, com exceção de um remendo branco nas coberturas internas e na faixa branca no meio das primárias, que é visível em voo. Os jovens são de um cinza maçante, sem preto na cabeça. A subespécie E. p. magnostris é um pouco maior do que esta além de geralmente ter um tom mais pálido com um remendo branco menor nas primárias.
As vocalizações emitidas pelos bico-grossudos-japoneses se resumem a um som curto, mas forte, de "tac-tac", e o canto deles consiste em uma série de quatro assobios aflauteados.
A subespécie (E. p. magnostris) é completamente migratória, se reproduzindo em torno das regiões do rio Amur, dos Montes Urais e da Manchúria, passando o inverno em Hebei e Pequim, e raramente vão para o sul, onde fica a Coreia do Norte. A migração do Bico-grossudo-japonês ocorre no Japão saindo de Hokkaido até Kyushu e não é uma espécie de migrações sazonais, mas se locomove consideravelmente durante o inverno, principalmente em busca de fontes de alimento. A espécie é comum localmente e é ocasionalmente abundante em áreas de alimentação; habitam florestas com folhagens secas ou mistas e também costumam aparecer em vales, bosques e arvoredos de carvalhos e bétulas, bem como em parques e jardins bem arborizados. No que concerne a parte comportamental, o Bico-grossudo-japonês costuma ser reservado, fica escondido nas folhagens próximo ao dossel da árvore, mas sua localização pode ser entregue por sua voz. Eles costumam andar em pares ou em pequenos bandos e se alimentam principalmente de uma variedade de sementes e insetos. Durante o inverno, podem se estabelecer na borda de áreas cultivadas. vivem principalmente de nozes de cedro, sementes de bétula e bagas. Durante o verão, eles se tornam amplamente insetívoros e comem lagartas e besouros regularmente.
O Bico-grossudo-japonês(Eophona personata), conhecido como Ikaru ou Ikaruga (桑鳲(イカル?) no Japão, é um fringillidae nativo do leste da Ásia. Seu nome provém de suas similaridades superficiais com o bico-grossudo, pássaro muito comum na Eurásia.
Större maskstenknäck[2] (Eophona personata) är en östasiatisk fågel i familjen finkar inom ordningen tättingar.[3]
Större maskstenknäck är en av de största finkarna, där hanen kan bli 18-23 centimeter lång. Karakteristiskt är den rätt spetsiga, lysande gula näbben. Främre delen av huvudet är svart, med kontrasterande gråvita halssidor. Undersidan är mer mattgrå, ryggen gråbrun och flankerna ingefärsbruna i anstrykning. Stjärten är svart, liksom vingarna förutom en liten fläck på inre täckarna och ett vitt band på mitten av handpennorna. Ungfåglarna är i allmänhet gråare och saknar det svarta på huvudet.[4]
Större maskstenknäck låter höra ett kort men hårt "tak tak" i flykten. Sången består av en serie med fyra flöjtigt visslande toner.[4]
Större maskstenknäck delas in i två underarter, nominatformen häckande i Japan från Hokkaido till Kyushu och magnirostris i östra Manchuriet i nordöstra Kina (Shandong).[3] Den kinesiska underarten flyttar vintertid till Hebei och Beijing, ibland sällsynt söderut mot Nordkorea, medan nominatformen är stannfågel men rör sig vida kring i jakt på föda.[4] Arten har observerats i Sverige, men det har bedömts osannolikt att den nått landet på naturlig väg.[5]
Större maskstenknäck delar släktet Eophona med mindre maskstenknäck (Eophona migratoria). DNA-studier visar att de tillsammans bildar en grupp med den europeiska stenknäcken (Coccothraustes coccothraustes).[6]
Den större maskstenknäcken förekommer i löv- eller blandskog, oftare i dalar än högre upp på sluttningar. Den ses även i ek- och björklundar, trädgårdar och tätbevuxna parker. Fågeln uppträder vanligtvis i par eller små flockar och håller sig ofta rätt anspråkslöst undandskymt i trädkronorna. Vintertid lever den huvudsakligen av cederfrukter, men även björkfrön och bär. Sommartid är de mestadels insektsätare och intar bland annat fjärilslarver och skalbaggar.[4]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som vanlig eller lokalt vanlig, i vissa områden till och med mycket vanlig.[4]
Större maskstenknäck (Eophona personata) är en östasiatisk fågel i familjen finkar inom ordningen tättingar.
Japon kocabaşı (Eophona personata), ispinozgiller (Fringillidae) familyasından ötücü bir kuş türü.
Boz renkli olan erkeğin tepe, yüz, kanat ve kuyruk siyahtır ve el teleğinin ortasında beyazdır, dişi mattır, gaga sarıdır, uzunluğunda 22 santim kadardır.
Tayganın yapraklı ve karışım ormanlarında görülür.
Japon, Güney doğu Sibirya, Kuzeydoğu Çin ve Kuzey doğu Kore'de yaşar.
Japon kocabaşı (Eophona personata), ispinozgiller (Fringillidae) familyasından ötücü bir kuş türü.
Eophona personata là một loài chim trong họ Fringillidae.[2]
黑头蜡嘴雀(学名:Eophona personata),又名桑鳲、黃嘴雀,为雀科黃嘴雀屬的鸟类。分布于俄罗斯、日本、朝鲜半岛以及中国大陆的东北、内蒙古、河北、山东、江苏、四川、福建等地,主要栖息于山区的针叶林带以及也见于针阔混交林。该物种的模式产地在日本。[2]
|access-date=
中的日期值 (帮助) 黑头蜡嘴雀(学名:Eophona personata),又名桑鳲、黃嘴雀,为雀科黃嘴雀屬的鸟类。分布于俄罗斯、日本、朝鲜半岛以及中国大陆的东北、内蒙古、河北、山东、江苏、四川、福建等地,主要栖息于山区的针叶林带以及也见于针阔混交林。该物种的模式产地在日本。
イカル(鵤、桑鳲、学名:Eophona personata)とはスズメ目アトリ科の鳥類である。木の実を嘴(くちばし)で廻したり転がしたりするため古くは「マメマワシ」や「マメコロガシ」、木の実を好んで食べるため「まめうまし」、「豆割り」などと呼ばれた。イカルという名の由来は奈良県の斑鳩とも鳴き声が「イカルコキー」と聞こえるからとも言われるが、定かではない。また「イカルガ(斑鳩)」と呼ばれることもあるが厳密には「斑鳩」の文字を使うのは誤用であり、「鵤」は角のように丈夫な嘴を持つ事に由来する。
ロシア東部の沿海州方面と日本で繁殖し、北方の個体は冬季に中国南部に渡り越冬する。
日本では北海道、本州、四国、九州の山林で繁殖するが北日本の個体は冬季は本州以南の暖地に移動する。
全長は約23cm。太くて大きい黄色い嘴を持つ。額から頭頂、顔前部、風切羽の一部が光沢のある濃い紺色で体の上面と腹は灰褐色で下腹から下尾筒は白い。初列風切羽に白斑がある。雌雄同色である。
主に樹上で生活するが、非繁殖期には地上で採食している姿もよく見かける。木の実や草の種子を採食する。時には、昆虫類も食べている。
繁殖期はつがいで生活するが巣の周囲の狭い範囲しか縄張りとせず、数つがいが隣接してコロニー状に営巣することが多い。木の枝の上に、枯れ枝や草の蔓を組み合わせて椀状の巣を作る。産卵期は5-7月で、3-4個の卵を産む。抱卵期間は約14日。雛は孵化してから14日程で巣立つ。
非繁殖期は数羽から数十羽の群れを形成して生活する。
波状に上下に揺れるように飛翔する。
各地に様々な聞きなしが伝わる。
月・日・星と囀ることから三光鳥とも呼ばれている。
DNA - DNA分子交雑法を使用したシブリー=アールキスト鳥類分類は従来の分類に比べるとまだ一般的ではなく、使用されることは少ない。
シブリー・アールキスト鳥類分類