Anthus petrosus ye una especie d'ave de pequeñu tamañu de la familia Motacillidae qu'habita al pie de les costes atlántiques d'Europa y África.
Enantes foi consideráu una subespecie del so pariente'l chis de los puertos (A. spinoletta), al igual qu'él (A. rubescens).[2]
Esta especie cría nes costes pedreres d'Europa Occidental dende'l Francia hasta Escandinavia. Ye un ave residente principalmente alredor de les Islles Britániques, Francia y el sur d'Escandinavia. Les poblaciones más nortices, son migratories y muévense al sur pa pasar l'iviernu. Raramente los individuos parolen escontra l'interior del continente européu.
Los chis de pedreru tienden a tar alredor de les costes pedreres, ente que'l chis de los puertos prefier los yerbazales húmedos. Polo qu'anque cohabiten nel mesmu área nun suelen atopase nel mesmu hábitat.
El bisbita de los pedreros tien un llargor corporal media de 16,5-17 cm.[3] El plumaxe de les sos partes cimeres ye de tonos pardos buxos llistaos, y les partes inferiores son ablancazaes con llixos escuros en fileres, que como'l restu de chises sírve-yos como camuflaxe nel suelu y ente les roques. Tienen pates escures y un picu tamién escuru allargáu y apuntiáu
Les aves de les subespecies d'Europa occidental y A. p. petrosus, A. p. kleinschmidti y A. p. meinertzhageni permanecen de color gris escuru tol añu. Ente que la subespecie escandinava y del Bálticu (A. p. littoralis) que pel iviernu tienen los mesmu tonos que petrosus pel iviernu, pel branu esclarien y adquieren tonos arrosaos pel branu, como'l chis de los puertos (A. spinoletta). Les poblaciones occidentales son cuasi sedentaries, ente que les poblaciones al este del Elba, xeneralmente de la variedá littoralis esvalíxense más llueñe[4]Los migradores ivernizos son fácilmente estremables del chis de los puertos pero imposible d'estremar de les demás subespecies pol so aspeutu o midíes.
La especie ye inseutívora que como les demás especies de la familia Motacillidae busca les sos preses andando. El chis de los pedreros dexa que se-y averen a una distancia más curtia qu'el chis de los puertos. Si asústase-y va esnalar una distancia curtia, próximu al suelu, y posase se de nuevu.[5]
La so llamada consiste nun esplosivu «fit». Los sos cantares, como la de les mayoríes de los chises, consta de series repitíes de pitíos más o menos agudos, con notes simples o dobles, que termina nun trinu vibratoriu. Xeneralmente más curtiu pero con bloques más llargos (una docena de repeticiones o más) que los del chis de los puertos.[6]
Anthus petrosus ye una especie d'ave de pequeñu tamañu de la familia Motacillidae qu'habita al pie de les costes atlántiques d'Europa y África.
Enantes foi consideráu una subespecie del so pariente'l chis de los puertos (A. spinoletta), al igual qu'él (A. rubescens).
Ar sidan-aod[1] (liester : sidaned-aod) a zo ur spesad golvaneged bihan, Anthus petrosus an anv skiantel anezhañ.
Bevañ a ra diwar amprevaned.
Al labous a vev an tri isspesad anezhañ[2] :
e gwalarn Europa dreist-holl[3].
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Ar sidan-aod (liester : sidaned-aod) a zo ur spesad golvaneged bihan, Anthus petrosus an anv skiantel anezhañ.
El grasset de costa[1] (Anthus petrosus) és un ocell de la família dels motacíl·lids (Motacillidae) que habita costes rocoses de les Fèroe, Illes Britàniques, nord-oest de França, Escandinàvia i nord-oest de Rússia.
El grasset de costa (Anthus petrosus) és un ocell de la família dels motacíl·lids (Motacillidae) que habita costes rocoses de les Fèroe, Illes Britàniques, nord-oest de França, Escandinàvia i nord-oest de Rússia.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Corhedydd y graig (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: corhedyddion y graig) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Anthus petrosus; yr enw Saesneg arno yw Rock pipit. Mae'n perthyn i deulu'r Siglennod (Lladin: Motacillidae) sydd yn urdd y Passeriformes. Mae'r teulu'n cynnwys y siglennod yn ogystal a'r corhedyddion.[1] Mae'n aderyn gweddol gyffredin o gwmpas y traethau yng Nghymru.
Mae'n aderyn gweddol gyffredin ar hyd traethau creigiog yn Ewrop o Lydaw hyd Rwsia. Nid yw'n aderyn mudol fel rheol, ond mae'r adar sy'n nythu yng ngweldydd Llychlyn a Rwsia yn symud tua'r de yn y gaeaf.
Fel y rhan fwyaf o'r corhedyddion mae'n aderyn brown ar y cefn a brown golau gyda marciau duon ar y fron a'r bol. Gall fod yn anodd ei wahaniaethu oddi wrth gorhedyddion eraill, megis Gorhedydd y Waun, ond mae coesau twyll yn nodwedd i sylwi arni. Pryfed yw'r prif fwyd.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. petrosus, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r corhedydd y graig yn perthyn i deulu'r Siglennod (Lladin: Motacillidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Aderyn hirewin Sharpe Hemimacronyx sharpei Corhedydd euraid Tmetothylacus tenellus Corhedydd gyddfgoch Anthus cervinus Corhedydd melyn Anthus campestris Corhedydd y coed Anthus trivialis Corhedydd y dŵr Anthus spinoletta Corhedydd y waun Anthus pratensis Siglen felen Motacilla flava Siglen goedwig Dendronanthus indicus Siglen Lwyd Motacilla cinerea Siglen sitraidd Motacilla citreola Siglen wen Motacilla alba Telor hirbig Bocage Amaurocichla bocagiiPryfed mân o’r traeth yn arferol, ond cofnodwyd y canlynol pan fuont o dan bwysau:
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Corhedydd y graig (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: corhedyddion y graig) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Anthus petrosus; yr enw Saesneg arno yw Rock pipit. Mae'n perthyn i deulu'r Siglennod (Lladin: Motacillidae) sydd yn urdd y Passeriformes. Mae'r teulu'n cynnwys y siglennod yn ogystal a'r corhedyddion. Mae'n aderyn gweddol gyffredin o gwmpas y traethau yng Nghymru.
Mae'n aderyn gweddol gyffredin ar hyd traethau creigiog yn Ewrop o Lydaw hyd Rwsia. Nid yw'n aderyn mudol fel rheol, ond mae'r adar sy'n nythu yng ngweldydd Llychlyn a Rwsia yn symud tua'r de yn y gaeaf.
Fel y rhan fwyaf o'r corhedyddion mae'n aderyn brown ar y cefn a brown golau gyda marciau duon ar y fron a'r bol. Gall fod yn anodd ei wahaniaethu oddi wrth gorhedyddion eraill, megis Gorhedydd y Waun, ond mae coesau twyll yn nodwedd i sylwi arni. Pryfed yw'r prif fwyd.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. petrosus, sef enw'r rhywogaeth.
Linduška skalní (Anthus petrosus) je malý pták z čeledi konipasovitých. Je velmi podobná lindušce horské, od níž se liší především tmavými nohami (růžové u lindušky horské). Vnější rýdovací pera jsou šedavá (ne bílá), spodina skvrněná na špinavém podkladu. Někteří ptáci mohou být jen obtížně odlišitelní. Hnízdí na skalnatém pobřeží a ostrovech.[2] Výjimečně zaletuje do vnitrozemí, v České republice byla zaznamenána dvakrát – v dubnu 1994 na nádrži Rozkoš a v lednu 2006 u Bohumína.[3]
Linduška skalní (Anthus petrosus) je malý pták z čeledi konipasovitých. Je velmi podobná lindušce horské, od níž se liší především tmavými nohami (růžové u lindušky horské). Vnější rýdovací pera jsou šedavá (ne bílá), spodina skvrněná na špinavém podkladu. Někteří ptáci mohou být jen obtížně odlišitelní. Hnízdí na skalnatém pobřeží a ostrovech. Výjimečně zaletuje do vnitrozemí, v České republice byla zaznamenána dvakrát – v dubnu 1994 na nádrži Rozkoš a v lednu 2006 u Bohumína.
Skærpiber (Anthus petrosus) er en 16 centimeter stor spurvefugl, der yngler i det nordvestlige Europa ved stenede eller klippefyldte kyster. I Danmark yngler arten fåtalligt ved havnemoler og stenede strande ved Kattegat. Den lever af insekter om sommeren og snegle og krebsdyr om vinteren.
Skærpiber ligner meget de andre pibere, men benene er mørke, og fjerdragten er mørkere med mere udflydende pletter på undersiden. Stemmen er svær at skelne fra engpibers og bjergpibers.
Arten er en typisk fugl langs Norges og Sveriges kyster, men er i Danmark en sjælden ynglestandfugl i kattegatområdet på strande med store sten eller ved havnemoler. Den kan dog være ret almindelig som trækgæst forår og efterår.[1]
Skærpiber blev tidligere betragtet som underarten littoralis af bjergpiber (Anthus spinoletta), men kaldes nu, sammen med en anden tidligere underart af bjergpiber, for en selvstændig art.
To underarter findes af skærpiber:[2]
Skærpiber (Anthus petrosus) er en 16 centimeter stor spurvefugl, der yngler i det nordvestlige Europa ved stenede eller klippefyldte kyster. I Danmark yngler arten fåtalligt ved havnemoler og stenede strande ved Kattegat. Den lever af insekter om sommeren og snegle og krebsdyr om vinteren.
Skærpiber ligner meget de andre pibere, men benene er mørke, og fjerdragten er mørkere med mere udflydende pletter på undersiden. Stemmen er svær at skelne fra engpibers og bjergpibers.
Arten er en typisk fugl langs Norges og Sveriges kyster, men er i Danmark en sjælden ynglestandfugl i kattegatområdet på strande med store sten eller ved havnemoler. Den kan dog være ret almindelig som trækgæst forår og efterår.
Der Strandpieper (Anthus petrosus) ist ein Sperlingsvogel (Passeriformes) aus der Gattung der Pieper (Anthus). Er weist eine große Ähnlichkeit mit Wiesenpiepern und Bergpiepern auf und ist daher leicht mit diesen Arten zu verwechseln.
Strandpieper haben ein Gewicht etwa 20 bis 30 Gramm und erreichen eine Körperlänge von 16,5 cm. Die Flügelspannweite beträgt 23 bis 28 cm. Der Strandpieper ist gedrungen und relativ massig gebaut. Der Schnabel ist kräftig, lang und besitzt eine einheitlich schwarze Färbung. Je nach Jahreszeit weisen die Vögel eine unterschiedliche Färbung und Zeichnung auf. Im Sommer ist die Unterseite gelblich bis schmutzigweiß, graubraun gestrichelt. Der Rücken ist olivfarben und unscharf dunkel gestrichelt. Der Schwanz ist dunkel mit grauen Seiten. Das Ruhekleid im Winter ist in seiner Zeichnungen nicht so intensiv. Die Unterseite ist dann matt grau, der Rücken eher dunkel. Vom Wiesen- und Bergpieper unterscheidet er sich durch die dunklen Beine. Außerdem ist er größer als der Wiesenpieper. Im Gegensatz zum Bergpieper ist er kräftiger gestrichelt und der Überaugenstreif ist kürzer und in der Farbe schwächer ausgeprägt. Der Flug des Strandpiepers ist durch eine kurze Flügelschlagfolge zwischen den Gleitstrecken gekennzeichnet. Der Gesang ist trillernd und der Singflug ähnelt sehr stark dem des Wiesenpiepers. Der Lockruf ist hingegen rauer und schärfer.
Der Strandpieper kommt an den felsigen Küsten Skandinaviens, den Nord- und Westküsten Großbritanniens, auf Island, in Irland, Russland und im nördlichen Mitteleuropa vor. Die Vögel der Populationen in Irland, Großbritannien und Frankreich sind Standvögel. Die nördlich brütenden Tiere ziehen jedoch von September bis Dezember in südlichere Regionen, an die europäischen Atlantikküsten bis Gibraltar, Norddeutschland, und Griechenland, sowie an die algerischen und marokkanischen Küsten. Dort halten sie sich vor allem an flachen Küsten mit offenen Sand- und Muschelstränden auf.
Strandpieper leben einzelgängerisch, im Winter treten sie aber in kleinen, lockeren Gruppen auf. Sie sind standorttreu und entfernen sich für gewöhnlich nicht weit von ihrem Territorium.
Er ernährt sich von Fliegen (hauptsächlich von Tangfliegen), Springschwänzen, Larven, Muscheln und kleinen Schnecken, die er auf Felsen, Wiesen und im Spülsaum am Strand findet. Im Sommer verschmäht er auch Samen von Gräsern nicht.
Die Paarungs- und Brutzeit erstreckt sich von April bis Juli. Beide Geschlechter zeigen einen auffälligen Balzflug, der von trillerndem Gesang begleitet wird. Das Nest wird vom Weibchen am Boden, in Höhlungen, auf Felsen oder auf bewachsenen Klippen angelegt. Es ist napfförmig, hat eine tiefe Mulde und besteht aus Gras und Moos. Es wird mit Haaren und Pflanzenmaterial ausgekleidet. Das Weibchen legt 3 bis 6 auf hellgrauem Grund dunkel gefleckte Eier. Meist kommt es zu zwei oder drei Bruten im Jahr. Das Gelege wird ausschließlich vom Weibchen bebrütet, während das Männchen das Brutrevier bewacht. Die Brutdauer beträgt etwa zwei Wochen, die Jungen werden mit Insekten gefüttert und verlassen ihr Nest nach 15 Tagen. Mit dem Alter von ca. vier Wochen sind sie selbstständig. Der Strandpieper kann in freier Natur ein Alter von bis zu fünf Jahren erreichen.
Die Art Anthus petrosus wird von einigen Autoren in weitere Unterarten unterteilt.[1][2] Dies sind:
Der weltweite Bestand der Strandpieper wird auf 230.000 bis 580.000 Individuen geschätzt (BirdLife International in prep.). Der Strandpieper gilt somit als nicht gefährdet und wird von der IUCN mit Least Concern angegeben. Die größte Population liegt in Norwegen und umfasst nach Schätzungen über 100.000 Exemplare.
Der Strandpieper (Anthus petrosus) ist ein Sperlingsvogel (Passeriformes) aus der Gattung der Pieper (Anthus). Er weist eine große Ähnlichkeit mit Wiesenpiepern und Bergpiepern auf und ist daher leicht mit diesen Arten zu verwechseln.
The Anthus petrosus (dulser, cheeperock, sea cheep, rock lintie, sea lintie, sea-weet, bank-sparrae, tang-sparrae, rock-titlin, rock titlock), is a species o smaw passerine bird that breeds in wastren Europe on rocky coasts.
The Anthus petrosus (dulser, cheeperock, sea cheep, rock lintie, sea lintie, sea-weet, bank-sparrae, tang-sparrae, rock-titlin, rock titlock), is a species o smaw passerine bird that breeds in wastren Europe on rocky coasts.
Boađđocivkkán (Anthus petrosus) lea beštoriidda (Motacillidae) gullevaš loddi.
Grátítling (frøðiheiti - Anthus petrosus) kenna øll, men tey fæstu hava ansað eftir, at tað eru tvey sløg. Bæði ganga tey undir einum navni, og vit noyðast so at geva teimum nýggj fráskiljingarnøvn. Annað slagið er í Føroyum alt árið; tað heldur seg mest uttan um húsini ella í fjøruni, og vit kunna so nevna tað fjørugratítlingur. Hitt er her bara um summarið, og vit fara so at kalla tað summargrátítlingur. Hvussu kennast tey at? Soleiðis: Fjørugrátítlingurin er ein góðan mun størri. Omaná er hann dimmari á liti og, helst um veturin, meiri grønleittur. Á bringuni er hann gráligur ella grønligur, meðan hin er gulleitthvítur. Báðir eru teir tætt settir við dimmum blettum, sum hjá summargrátítlinginum á kápuni renna saman í strikur. Á summargrátítlinginum hevur velið hvítan jaðara hvørjumegin, sum er skilligur at síggja, helst tá ið fuglurin flýgur; hin hevur eisini hvítleittar jaðarar á velinum, men so smalar, at teir síggjast neyvan, fyrr enn tú hevur fuglin í hondini. Fjørugrátítlingurin hevur dimmbrúnar føtur, summargrátítlingurin ljósbrúnar.
Grátítling (frøðiheiti - Anthus petrosus) kenna øll, men tey fæstu hava ansað eftir, at tað eru tvey sløg. Bæði ganga tey undir einum navni, og vit noyðast so at geva teimum nýggj fráskiljingarnøvn. Annað slagið er í Føroyum alt árið; tað heldur seg mest uttan um húsini ella í fjøruni, og vit kunna so nevna tað fjørugratítlingur. Hitt er her bara um summarið, og vit fara so at kalla tað summargrátítlingur. Hvussu kennast tey at? Soleiðis: Fjørugrátítlingurin er ein góðan mun størri. Omaná er hann dimmari á liti og, helst um veturin, meiri grønleittur. Á bringuni er hann gráligur ella grønligur, meðan hin er gulleitthvítur. Báðir eru teir tætt settir við dimmum blettum, sum hjá summargrátítlinginum á kápuni renna saman í strikur. Á summargrátítlinginum hevur velið hvítan jaðara hvørjumegin, sum er skilligur at síggja, helst tá ið fuglurin flýgur; hin hevur eisini hvítleittar jaðarar á velinum, men so smalar, at teir síggjast neyvan, fyrr enn tú hevur fuglin í hondini. Fjørugrátítlingurin hevur dimmbrúnar føtur, summargrátítlingurin ljósbrúnar.
The European rock pipit (Anthus petrosus), or just rock pipit, is a species of small passerine bird that breeds in western Europe on rocky coasts. It has streaked greyish-brown upperparts and buff underparts, and is similar in appearance to other European pipits. There are three subspecies, of which only the Fennoscandian form is migratory, wintering in shoreline habitats further south in Europe. The European rock pipit is territorial at least in the breeding season, and year-round where it is resident. Males will sometimes enter an adjacent territory to assist the resident in repelling an intruder, behaviour only otherwise known from the African fiddler crab.
European rock pipits construct a cup nest under coastal vegetation or in cliff crevices and lay four to six speckled pale grey eggs which hatch in about two weeks with a further 16 days to fledging. Although insects are occasionally caught in flight, the pipits feed mainly on small invertebrates picked off the rocks or from shallow water.
The European rock pipit may be hunted by birds of prey, infested by parasites such as fleas, or act as an involuntary host to the common cuckoo, but overall its population is large and stable, and it is therefore evaluated as a species of least concern by the International Union for Conservation of Nature (IUCN).
The family Motacillidae consists of the wagtails, pipits and longclaws. The largest of these groups is the pipits in the genus Anthus, which are typically brown-plumaged terrestrial insectivores. Their similar appearances have led to taxonomic problems; the water pipit and the buff-bellied pipit were considered subspecies of the European rock pipit until they were separated by the British Ornithologists' Union in 1998.[2] The European rock pipit is closely related to the meadow, red-throated and rosy pipits as well as its former subspecies.[3][4]
The first formal description naming this species was by English naturalist George Montagu in 1798.[5] It had previously been described in 1766 by Thomas Pennant, in the first edition of British Zoology, although he did not distinguish it from the common titlark (meadow pipit). It was first shown to be different from that species by John Walcott in the 1789 edition of his Synopsis of British Birds, in which he called it the sea lark. John Latham was the first to give the European rock pipit a scientific name, Alauda obscura in 1790, but the specimen he examined had been misidentified as to the species and was in fact a dusky lark. In the same year, Montagu, whom Latham had consulted about the bird, discovered the European rock pipit on the coast of South Wales, where it was known to some fishermen in the region as the "rock lark". He adopted that name for the species and gave it the scientific name Alauda petrosus.[5][6]
The scientific name of the European rock pipit is from Latin. Anthus is the name given by Pliny the Elder to a small bird of grasslands, and the specific petrosus means "rocky", from petrus, "rock".[7]
There are three recognised subspecies of the European rock pipit:[3]
A. p. kleinschmidti is sometimes merged with the nominate form, A. p. petrosus. The suggested subspecies A. p. meinertzhageni on South Uist, A. p. hesperianus on the Isle of Arran, and A. p. ponens in northwestern France cannot be reliably separated from the nominate form. There is a geographical trend in appearance, with longer-billed, darker birds at the western end of the range, and shorter-billed, paler individuals in the east.[3]
The European rock pipit is 16.5–17 centimetres (6.5–6.7 in) long and weighs 18–32.5 grams (0.63–1.15 oz). The nominate race has smoky-olive upperparts, weakly streaked with darker brown, and buff underparts, heavily marked with poorly defined brown streaks. The legs, bill and iris are dark brown or blackish, and there is a pale eye-ring. The sexes are alike; although males average slightly brighter than females, the overlap is complete and birds cannot be sexed on appearance or measurements.[8] Immature birds resemble the adult, although they may sometimes be browner and more streaked above,[3] looking superficially similar to meadow pipits.[8]
Compared to the nominate form, A. p. kleinschmidti has slightly yellower, less olive, upperparts and brighter and yellower underparts between the breast streaking.[3] A. p. littoralis may show pinkish underparts and a pale supercilium (eyebrow) in summer, thereby resembling the water pipit. Vagrant European rock pipits in winter are readily distinguishable from water pipits, but very difficult to assign to subspecies by appearance or measurements. The western populations are known to be nearly sedentary, so east of the Elbe basin vagrant Eurasian rock pipits are presumably mostly littoralis.[9][10]
Adult European rock pipits have a complete moult in August–September, at which time juveniles replace their body and some wing covert feathers, giving them an appearance very like the adults. From late January to early March there is a partial moult and individually variable moult of some body and wing covert feathers, and sometimes the central tail feathers.[11]
The European rock pipit is closely related to the water pipit and the meadow pipit,[12] and is rather similar in appearance. Compared to the meadow pipit, the European rock pipit is darker, larger and longer-winged than its relative, and has dark, rather than pinkish-red, legs. The water pipit in winter plumage is also confusable with the European rock pipit, but has a strong supercilium and greyer upperparts; it is also typically much warier. The European rock pipit's dusky, rather than white, outer tail feathers are also a distinction from all its relatives.[13] The habitats used by European rock and water pipits are completely separate in the breeding season, and there is little overlap even when birds are not nesting.[8]
The European rock pipit's song is a sequence of about twenty tinkling cheepa notes followed by a rising series of thin gee calls, and finishing with a short trill.[14] The shrill pseep flight call is intermediate between the soft sip sip sip of the meadow pipit and the water pipit's short, thin fist.[13]
The European rock pipit is almost entirely coastal, frequenting rocky areas typically below 100 metres (330 ft), although on St Kilda it breeds at up to 400 metres (1,300 ft).[15] The European rock pipit is not troubled by wind or rain, although it avoids very exposed situations. It may occur further inland in winter or on migration.[3]
The breeding range is temperate and Arctic Europe on western and Baltic Sea coasts,[14] with a very small number sometimes nesting in Iceland.[15] The nominate race is largely resident, with only limited movement. A. p. kleinschmidti, which nests on the Faroe Islands and the Scottish islands, may move to sandy beaches or inland to rivers and lakes in winter. A. p. littoralis is largely migratory, wintering on coasts from southern Scandinavia to southwest Europe, with a few reaching Morocco. Wanderers have reached Spitsbergen and the Canary Islands, but records in Europe away from the coast are rare.[3] For example, a male shot at Dresden in 1894, now in the collection of the local State Museum of Zoology, is the sole specimen for Saxony.[9]
Migratory populations leave their breeding grounds in September and October, returning from March onwards, although in the far north they may not arrive before May.[15]
The European rock pipit is a much more approachable bird than the water pipit. If startled, it flies a fairly short distance, close to the ground, before it alights, whereas its relative is warier and flies some distance before landing again.[10] Eurasian rock pipits are usually solitary, only occasionally forming small flocks.[13]
The European rock pipit is highly territorial in the breeding season, and throughout the year where it is resident. Breeding males have a song display in which they fly to 15–30 metres (49–98 ft) above the ground, then circle or descend to the ground with a fluttering "parachute" flight.[3] Territorial males will sometimes enter the territory of an adjacent male to cooperate in evicting an intruder. This behaviour, which requires the ability to distinguish the resident from the intruder, is only otherwise known from the African fiddler crab.[16][17]
Eggs are laid from early to mid-April in Britain and Ireland, from mid-May in southern Scandinavia, and from June in the north. The nest is always close to the shore, in a cliff crevice or hole, or under the cover of vegetation.[15] It is constructed by the female from seaweed and dead grass, and lined with finer fibres or hair.[14]
The clutch is four to six eggs, glossy pale grey with darker grey or olive speckles mainly at the wider end. They measure 21.6 by 16.0 millimetres (0.85 in × 0.63 in) and weigh 2.7 grams (0.095 oz),[a][14] of which 5% is shell.[18] They are incubated for 14–16 days to hatching, almost entirely by the female, although males have been recorded as occasionally helping.[14] The naked altricial chicks are brooded by the female and fledge in about 16 days.[15] Both parents may feed the chicks for several days after fledging.[3] There may be two broods in a year in the south of the pipit's range, and just one further north.[15]
In a British survey, a hatching rate of 82% and a fledging rate of 78% gave an overall 58% nesting success,[14] with an average 2.5 surviving young per pair. In contrast, a study in northwestern France found juvenile mortality was nearly 70%.[3] The average lifespan is not recorded,[18] although the maximum recorded age is 10.9 years.[19]
The European rock pipit's feeding habitat is rocky coasts, rather than the damp grassland favoured by the water pipit.[13] The European rock pipit feeds mainly on invertebrates, seeking out most of its prey on foot, only occasionally flying to catch insects. It will venture into shallow water as it follows retreating waves,[15] and may take advantage of human activity that exposes sea slaters or other species that hide under stones.[14]
Food items include snails, worms, small crustaceans, flies and beetles. The proportions of each prey species vary with season and locality. Amphipod larvae are important in Ireland and Scotland, crustaceans in Norway, and the mollusc Assiminea grayana in the Netherlands.[3] Small fish are occasionally eaten, and in hard weather pipits may scavenge for other food, including human food litter. There is little competition from other species for food, since rocky beach specialists like the purple sandpiper take slightly larger food items, and may wade in deeper water. When food is abundant, meadow pipits may also feed on the shore, but are driven away by the European rock pipits when there is less prey available.[14]
The European rock pipit is hunted by birds of prey including the Eurasian sparrowhawk.[20][21] As with other members of its genus, it is a host of the common cuckoo, a brood parasite.[22] Eggs laid by cuckoos that specialise in using pipits as their hosts are similar in appearance to those of the pipit.[23]
The European rock pipit is also a host to the flea Ceratophyllus borealis,[24] and several other flea species in the genera Ceratophyllus and Dasypsyllus.[25] The Eurasian rock pipit can benefit from parasitism of the common periwinkle Littorina littoria by the castrating trematode Parorchis acanthus. Beaches can become attractive where the decline of the periwinkle results in more ungrazed algae, with corresponding increases in invertebrates and a greater diversity of smaller Littorina snails as food for the pipits.[26]
Estimates of the breeding population of the European rock pipit vary,[1] but may be as high as 408,000 pairs, of which around 300,000 pairs are in Norway. Despite slight declines in the British population and some range expansion in Finland, the population is considered overall to be large and stable,[3] and for this reason it is evaluated as a species of least concern by the IUCN.[1]
Breeding densities vary from 0.9–6 pairs/km (1.4–9.7 pairs/mi) of coast depending on the quality of the habitat. There are few threats, although oil spills can temporarily reduce the invertebrate population of affected rocky coasts.[3]
The European rock pipit (Anthus petrosus), or just rock pipit, is a species of small passerine bird that breeds in western Europe on rocky coasts. It has streaked greyish-brown upperparts and buff underparts, and is similar in appearance to other European pipits. There are three subspecies, of which only the Fennoscandian form is migratory, wintering in shoreline habitats further south in Europe. The European rock pipit is territorial at least in the breeding season, and year-round where it is resident. Males will sometimes enter an adjacent territory to assist the resident in repelling an intruder, behaviour only otherwise known from the African fiddler crab.
European rock pipits construct a cup nest under coastal vegetation or in cliff crevices and lay four to six speckled pale grey eggs which hatch in about two weeks with a further 16 days to fledging. Although insects are occasionally caught in flight, the pipits feed mainly on small invertebrates picked off the rocks or from shallow water.
The European rock pipit may be hunted by birds of prey, infested by parasites such as fleas, or act as an involuntary host to the common cuckoo, but overall its population is large and stable, and it is therefore evaluated as a species of least concern by the International Union for Conservation of Nature (IUCN).
La Rokpipio, Anthus petrosus, estas mezgranda paserina birdo, membro de la genro de pipioj kaj familio de Motaciledoj (kiu enhavas ankaŭ la motacilojn kaj longungulojn) kiu reproduktiĝas en rokaj marbordoj de okcidenta Eŭropo norden el Britio. Ili estas ĉefe loĝantaj birdoj en Irlando, Britio kaj Francio, okcidente de sia teritorio, sed la populacioj de Skandinavio kaj Rusio migras suden vintre; individuoj foje restas en interna Eŭropo. En Saksio ĝi estas rare vidata vizitanto ekzemple; la Staatliches Museum für Tierkunde Dresden havas ununuran specimenon (C 13347), masklo mortpafita ĉe Dresdeno en oktobro 1894[1].
Ĝi estis iam inkludata en la frata specio, nome la Akvopipio (A. spinoletta), same kiel sia iom pli diferenca parenco el la Pacifiko nome la Okraventra pipio (A. rubescens).[2]
Kiel plej parto de aliaj pipioj, tiu estas nedistingeblaspekta specio surgrunda, ĉefe malhelbruna supre kaj tre strieca sablokolora sube. Ĝi havas malhelajn krurojn, palgrizajn eksterajn vostoplumojn kaj longecan malhelan bekon. Ties malhela plumaro estas adapto al la rokaj marbordaj kie ili reproduktiĝas kaj vintrumas.
La subspecioj de Okcidenta Eŭropo (nome A. p. petrosus, A. p. kleinschmidti kaj A. p. meinertzhageni) restas malhelgrizbrunaj la tutan jaron. La birdoj de Skandinavio kaj Baltio (A. p. littoralis aŭ Bordpipio) estas kutime nedistingeblaj el petrosus vintre; ili povus montri rozkolorecajn subajn partojn kaj palan superokulan strion somere, simile al la Akvopipio (A. spinoletta). Vagantaj birdoj vintre estas facile distingeblaj el la Akvopipio sed maleble atribuebla al subspecio laŭ la aspekto kaj mezuroj. Tamen la okcidentaj populacioj estas preskaŭ loĝantaj birdoj, tiom orienten kiom ĉe la baseno de la rivero Elbo vagantaj Rokpipioj estas probable ĉefe littoralis[3].
Ties alvoko estas eksploda fit. La kanto, kiel ĉe multaj pipioj, estas serio de "noteroj" de ripetata pli malpli strida pepado de solaj aŭ duoblaj notoj; ĝi finas per trilado kaj havas kutime malpli, sed pli longdaŭraj "noteroj" (dekduo da ripetoj aŭ plie) ol ĉe la Akvopipio.[4]
Tiu specio estas insektovora kiel siaj parencoj, kaj kiel kutime ĉe Motaciledoj serĉas multe de sia predataro piedirante. Rokpipio tendencas troviĝi laŭlonge de roka marbordo, dum Akvopipioj preferas herbejojn ĉe marĉoj aŭ akvorezervejoj. Kvankam ili koncidas en la sama ĝenerale areo foje, ili rare troviĝas en la sama habitato. Ls Rokpipio estas multe pli alproksimiĝebla ol la Akvopipio. Se ĝi estas ĝenata, ĝi forflugas je mallonga distanco, ĉe grundo, kaj surteriĝas denove.[5]
La Rokpipio, Anthus petrosus, estas mezgranda paserina birdo, membro de la genro de pipioj kaj familio de Motaciledoj (kiu enhavas ankaŭ la motacilojn kaj longungulojn) kiu reproduktiĝas en rokaj marbordoj de okcidenta Eŭropo norden el Britio. Ili estas ĉefe loĝantaj birdoj en Irlando, Britio kaj Francio, okcidente de sia teritorio, sed la populacioj de Skandinavio kaj Rusio migras suden vintre; individuoj foje restas en interna Eŭropo. En Saksio ĝi estas rare vidata vizitanto ekzemple; la Staatliches Museum für Tierkunde Dresden havas ununuran specimenon (C 13347), masklo mortpafita ĉe Dresdeno en oktobro 1894.
Ĝi estis iam inkludata en la frata specio, nome la Akvopipio (A. spinoletta), same kiel sia iom pli diferenca parenco el la Pacifiko nome la Okraventra pipio (A. rubescens).
El bisbita costero[2] o bisbita ribereño costero (Anthus petrosus) es una especie de ave paseriforme de pequeño tamaño de la familia Motacillidae que habita junto a las costas atlánticas de Europa y África.
Anteriormente fue considerado una subespecie de su pariente el bisbita ribereño alpino (A. spinoletta), al igual que el bisbita ribereño pechianteado (A. rubescens).[3]
Esta especie cría en las costas rocosas de Europa Occidental desde el Francia hasta Escandinavia. Es un ave residente principalmente alrededor de las Islas Británicas, Francia y el sur de Escandinavia. Las poblaciones más norteñas, son migratorias y se desplazan al sur para pasar el invierno. Raramente los individuos divagan hacia el interior del continente europeo.
Los bisbitas ribereño costeros tienden a estar alrededor de las costas rocosas, mientras que los bisbitas ribereños alpinos prefieren los herbazales húmedos. Por lo que aunque cohabiten en la misma área no suelen encontrarse en el mismo hábitat.
El bisbita costero tiene una longitud corporal media de 16,5-17 cm.[4] El plumaje de sus partes superiores es de tonos pardos grisáceos listados, y las partes inferiores son blanquecinas con motas oscuras en hileras, que como los demás bisbitas les sirve como camuflaje en el suelo y entre las rocas. Tienen patas oscuras y un pico también oscuro alargado y puntiagudo
Las aves de las subespecies de Europa occidental y A. p. petrosus, A. p. kleinschmidti y A. p. meinertzhageni permanecen de color gris oscuro todo el año. Mientras que la subespecie escandinava y del Báltico (A. p. littoralis) que en invierno tienen los mismo tonos que petrosus en invierno, en verano clarean y adquieren tonos rosáceos en verano, como el bisbita ribereño alpino (A. spinoletta). Las poblaciones occidentales son casi sedentarias, mientras que las poblaciones al este del Elba, generalmente de la variedad littoralis se dispersan más lejos[5]Los migradores invernales son fácilmente distinguibles de los bisbitas ribereños alpinos pero imposible de distinguir de las demás subespecies por su aspecto o medidas.
La especie es insectívora que como las demás especies de la familia Motacillidae busca sus presas andando. El bisbita ribereño costero permite que se le acerquen a una distancia más corta que el bisbita ribereño alpino. Si se le asusta volará una distancia corta, próximo al suelo, y se posarse de nuevo.[6]
Su llamada consiste en un explosivo «fit». Sus cantos, como la de los mayorías de los bisbitas, consta de series repetidas de pitidos más o menos agudos, con notas simples o dobles, que termina en un trino vibratorio. Generalmente más corto pero con bloques más largos (una docena de repeticiones o más) que los del bisbita ribereño alpino.[7]
El bisbita costero o bisbita ribereño costero (Anthus petrosus) es una especie de ave paseriforme de pequeño tamaño de la familia Motacillidae que habita junto a las costas atlánticas de Europa y África.
Anteriormente fue considerado una subespecie de su pariente el bisbita ribereño alpino (A. spinoletta), al igual que el bisbita ribereño pechianteado (A. rubescens).
Randkiur (Anthus petrosus) on linnuliik västriklaste sugukonnast kiuru perekonnast.
Randkiur pesitseb Euraasia ja Põhja-Ameerika mäestikes, kaljusaartel ja kaljustel rannikutel. Talvitub Põhja-Ameerika lõunaosas, Kesk-Ameerikas ja Vahemere maades, Ees-Aasias, Indohiinas, Lõuna- ja Ida-Hiinas, Koreas ja Jaapanis.
Eestis on randkiur haruldane läbirändaja rannikul ja üliharuldane pesitseja mõnel kaljusel või kivisel saarekesel.
Randkiur sarnaneb metskiuruga, kellest on veidi suurem. Randkiuru üldpikkus on 15,5–17 cm. Ta on üldvärvuselt tume. Jalad on mustad või tumelillakad. Kuna ta on sulestiku poolest varieeruv, on teda mägikiurust raske eristada.
Randkiur on Eestis haruldane haudelind, tema arvukust hinnatakse 5–10 paarile [1].
Liigi esmakordne pesitsemine tehti kindlaks 1961 Vaika saartel Vilsandi looduskaitsealal. Kurnas leidub 4–6 hallikasrohelist paljude mustade laikudega muna. Pojad saavad lennuvõimeliseks juuni lõpul – juuli algul.[2] Randkiur saabub meile märtsis ja lahkub oktoobris.
Randkiur (Anthus petrosus) on linnuliik västriklaste sugukonnast kiuru perekonnast.
Itsas txirta (Anthus petrosus) motacillidae familiako hegazti paseriformea da, mendebaldeko Europako kostalde harritsuetan bizi dena[1].
Itsas txirtak lau azpiespezie ditu:
Itsas txirta (Anthus petrosus) motacillidae familiako hegazti paseriformea da, mendebaldeko Europako kostalde harritsuetan bizi dena.
Luotokirvinen (Anthus petrosus) on pieni, saaristossa tavattava varpuslintu.
Pituus 15–17 cm, paino n. 25 g.
Luotokirvinen on vihertävän-ruskehtavanharmaa, päältä tummempi ja alta vaaleapilkkuinen lintu. Voimakasrakenteinen. Nokka pitkähkö ja tumma. Pyrstön uloimmat sulat ovat vaaleanharmaat.
Ääni on sirahtava ”psriit”. Pesällä varoittelee inttävästi tititellen. Laulu on niittykirvismäinen säe, jossa on mukana karheampia aineksia ja on hieman lyhyempi. Koiras esittää sitä usein laululennossa.
Käyttäytyminen hyvin samankaltainen niittykirvisen kanssa. Muuttoaikoina voi olla pienissä parvissa.
Vanhin suomalainen rengastettu luotokirvinen on ollut 7 vuotta 1 kuukautta 30 päivää vanha. Euroopan vanhin on ollut ruotsalainen, vähintään 10 vuotta 11 kuukautta vanha luotokirvinen.
Luotokirvinen pesii harvalukuisena Pohjois- ja Länsi-Euroopan rannikoilla. Se talvehtii Pohjanmerellä ja Britteinsaarilla. Britteinsaarilla ja Ranskassa on myös ympärivuotinen kanta. Parimäärä Suomessa: 1 500 – 2 000. Euroopan parimäärä on eri arvioiden mukaan 200 000 – 1,1 miljoonaa paria. Luotokirvinen pesii vain uloimmassa saaristovyöhykkeessä ja on merellisin kaikista Suomessa pesivistä varpuslinnuista. Muuttoaikoina voidaan tavata myös rannikolla. Kevätmuutto tapahtuu maalis–huhtikuussa, syysmuutto loka–marraskuussa. Talvihavaintoja on joitakin joulu- ja tammikuulta.
Luotokirvinen pesii kivikkoisilla luodoilla ulkosaaristossa. Parit voivat hakea ruokaa naapurisaarista.
Naaras munii 4–6, tavallisesti 5, harmaata, tummatäpläistä munaa kivenkoloon kyhättyyn pesään. Pesä voi joskus olla myös heinikossa tai kallionhalkeamassa. Naaras hautoo 13–14 vrk. Poikaset lähtevät pesästä ennen kuin ovat lentokykyisiä 12–13 päivän ikäisinä. Emot sitten huolehtivat niistä vielä parisen viikkoa. Pesii toisinaan kahdesti kesässä.
Hyönteiset, äyriäiset, madot, nilviäiset ja siemenet. Talviaikaan erityisesti kotilot.
Luotokirvinen (Anthus petrosus) on pieni, saaristossa tavattava varpuslintu.
Anthus petrosus
Le Pipit maritime (Anthus petrosus) est une espèce de passereaux appartenant à la famille des Motacillidae.
Le Pipit maritime est un passereau insectivore d'une longueur de 15 cm à 17 cm. C'est le plus sombre des pipits. Il a les pattes foncées contrairement au Pipit farlouse qui a des pattes couleur chair. Le bec est assez long et sombre. Il possède un étroit cercle oculaire blanc. Sur la poitrine et les flancs se trouvent des rayures sombres et diffuses. Le dessus est gris-brun légèrement nuancé olivâtre et le manteau vaguement rayé de sombre. Il n'y a pas de dimorphisme sexuel. Il marche de façon aisée en agitant la queue.
C'est un oiseau inféodé aux zones littorales. Il recherche les côtes rocheuses, îles et îlots. Il migre pour hiverner sur les côtes d'Europe occidentale.
Il est présent sur la façade maritime du nord-est au sud-ouest de l'Europe. Il se reproduit notamment sur les côtes en Norvège, Suède et Finlande. En hiver, il est présent sur les côtes de France, de Belgique, des Pays-Bas, d'Allemagne et du Danemark. En Bretagne et en Angleterre, il est présent toute l'année.
Le Pipit maritime se confond assez facilement avec le Pipit spioncelle (avec lequel il était considéré comme appartenant à la même espèce) et le Pipit farlouse. Il se différencie de ces deux espèces par son aspect plus foncé, son bec plus long, ses pattes sombres et ses taches plus diffuses.
D'après Alan P. Peterson, il existe les trois sous-espèces suivantes :
Anthus petrosus
Le Pipit maritime (Anthus petrosus) est une espèce de passereaux appartenant à la famille des Motacillidae.
A pica costeira (Anthus petrosus) é un paxaro paseriforme da familia dos motacílidos. Reprodúcese nas costas rochosas de Europa Occidental. Abonda principalmente en Irlanda, Reino Unido e Francia. As poboacións escandinavas e rusas migran cara ó sur no inverno.
Non acostuma alonxarse das zonas rochosas nas que reside e a maioría dos seus voos son de curta distancia[1]. Como o resto das aves da familia dos motacílidos, aliméntase de insectos e busca as súas presas dende o chan.
Distínguense catro subespecies de Anthus petrosus:
A A. p. littoralis é a propia de Escandinavia e do Mar Báltico, mentres que o resto son nativas do occidente europeo.
A. p. kleinschmidti en Suðuroy, nas Illas Feroe.
A pica costeira (Anthus petrosus) é un paxaro paseriforme da familia dos motacílidos. Reprodúcese nas costas rochosas de Europa Occidental. Abonda principalmente en Irlanda, Reino Unido e Francia. As poboacións escandinavas e rusas migran cara ó sur no inverno.
Anthus petrosus, atau pipit batu eurasia, atau hanya pipit batu, adalah spesies burung pengicau kecil yang berkembang biak di Eropa barat di pantai berbatu. Ia memiliki tubuh bagian atas bergaris-garis berwarna cokelat keabuan bergaris-garis dan tubuh bagian bawah yang mengilap, dan serupa dengan penampilan pipit Eropa lainnya. Terdapat tiga subspesies, di mana hanya jenis Fennoscandia merupakan burung yang bermigrasi, menghabiskan musim dingin di habitat pantai yang lebih jauh ke selatan Eropa. Pipit batu eurasia bersifat teritorial setidaknya di musim kawin, dan sepanjang tahun di mana ia menghuni. Burung jantan kadang-kadang akan memasuki wilayah yang berdekatan untuk membantu burung penghuni memukul mundur penyusup, perilaku yang diketahui hanya dari kepiting fiddler afrika.
Pipit batu eurasia membangun sarang mangkok di bawah vegetasi pantai atau di celah tebing dan meletakkan empat sampai enam telur abu-abu pucat berbintik-bintik yang menetas dalam waktu sekitar dua minggu dengan 16 hari lanjutan untuk dapat terbang. Meskipun kadang-kadang serangga tertangkap saat ia terbang, makanan pipit terutama invertebrata kecil yang diperoleh dari bebatuan atau dari perairan dangkal.
Pipit batu eurasia dapat diburu oleh burung pemangsa, dipenuhi oleh parasit seperti pinjal, atau bertindak sebagai inang naluriah bagi kangkok erasia, namun secara keseluruhan populasinya besar dan stabil, dan oleh karena itu dievaluasi sebagai spesies risiko rendah oleh International Union for Conservation of Nature (IUCN).
Familia Motacillidae terdiri dari wagtail, pipit, dan longclaw. Yang terbesar dari kelompok ini adalah pipit dalam genus Anthus, yang biasanya insektivora berbulu cokelat yang hidup di tanah. Penampilan mereka yang mirip telah menyebabkan masalah taksonomi; pipit air dan pipit amerika dianggap subspesies dari pipit batu eurasia sampai mereka dipisahkan oleh British Ornithologists's Union pada tahun 1998.[2] Pipit batu eurasia berhubungan erat dengan pipit padang rumput, leher merah, dan merah jambu serta bekas subspesiesnya.[3][4]
Anthus petrosus, atau pipit batu eurasia, atau hanya pipit batu, adalah spesies burung pengicau kecil yang berkembang biak di Eropa barat di pantai berbatu. Ia memiliki tubuh bagian atas bergaris-garis berwarna cokelat keabuan bergaris-garis dan tubuh bagian bawah yang mengilap, dan serupa dengan penampilan pipit Eropa lainnya. Terdapat tiga subspesies, di mana hanya jenis Fennoscandia merupakan burung yang bermigrasi, menghabiskan musim dingin di habitat pantai yang lebih jauh ke selatan Eropa. Pipit batu eurasia bersifat teritorial setidaknya di musim kawin, dan sepanjang tahun di mana ia menghuni. Burung jantan kadang-kadang akan memasuki wilayah yang berdekatan untuk membantu burung penghuni memukul mundur penyusup, perilaku yang diketahui hanya dari kepiting fiddler afrika.
Pipit batu eurasia membangun sarang mangkok di bawah vegetasi pantai atau di celah tebing dan meletakkan empat sampai enam telur abu-abu pucat berbintik-bintik yang menetas dalam waktu sekitar dua minggu dengan 16 hari lanjutan untuk dapat terbang. Meskipun kadang-kadang serangga tertangkap saat ia terbang, makanan pipit terutama invertebrata kecil yang diperoleh dari bebatuan atau dari perairan dangkal.
Pipit batu eurasia dapat diburu oleh burung pemangsa, dipenuhi oleh parasit seperti pinjal, atau bertindak sebagai inang naluriah bagi kangkok erasia, namun secara keseluruhan populasinya besar dan stabil, dan oleh karena itu dievaluasi sebagai spesies risiko rendah oleh International Union for Conservation of Nature (IUCN).
Uolinis kalviukas (Anthus petrosus) – kielinių (Motacillidae) šeimos paukštis. Lietuvoje aptinkamas pajūryje per migracijas. Gyvena šiaurinėje Europos dalyje.
Akmeņu čipste (Anthus petrosus) ir cielavu dzimtas (Motacillidae) dziedātājputns. Tai ir 2 pasugas.[1] Ligzdo Eiropas arktiskās un mērenās joslas jūru piekrastēs.[2] Nominālās pasugas populācijas galvenokārt ir nometnieki, bet Skandināvijas pasugas populācijas ir gājputni. Ziemo Baltijas jūras dienvidu un Rietumeiropas rietumu piekrastēs. Daļa populācijas ziemo Marokas krastos. Daži īpatņi ieklejo Kanāriju salās vai Svalbāras arhipelāgā.[3][4]
Akmeņu čipste ligzdo Īrijas, Lielbritānijas, Francijas un Skandināvijas jūras piekrastēs, areālam plešoties uz ziemeļaustrumiem līdz Kolas pussalai. Ligzdo arī Baltijas jūras Zviedrijas un Somijas piekrastēs, nelielā skaitā arī Igaunijā. Ziemo Rietumeiropas piekrastēs, mazākā skaitā Baltijas jūras rietumu un dienvidu krastos.[1][5]
Akmeņu čipste pirmo reizi Latvijā konstatēta 1962. gada septembrī, kad viens jaunais putns tika iegūts Engures ezerā. Nākamais akmeņu čipstes novērojums bija tikai 1990. gada oktobrī. Iespējams, ka 1980. gados tā netika pamanīta novērotāju pieredzes trūkuma dēļ. Kopš 1990. gada akmeņu čipste Latvijā zināma kā samērā reta, bet regulāra caurceļotāja pavasarī un rudenī,[5] kā arī reta ziemotāja.
Pastāv arī iespēja, ka suga pēdējos gadu desmitos ir izplatījusies austrumu virzienā, un mūsdienās Baltijas jūras austrumu piekrastē sastopama biežāk nekā 20. gadsimta sākumā un vidū. Dominē novērojumi jūras piekrastē (ostās, pie moliem, akmeņainās piekrastēs).
Novērota arī Kaņiera un Liepājas ezerā, kā arī Skrundas zivju dīķos. Šobrīd zināms arī viens ticams ligzdošanas gadījums: 2004. gada jūnijā akmeņu čipste ar barību knābī novērota Ventspils ostas dienvidu mola galā. Zināmi arī diezgan daudzi novērojumi ziemas mēnešos, vairākums no tiem Liepājā.[5] Latvijā sastopama Skandināvijā ligzdojošā pasuga Anthus petrosus littoralis.[5]
Akmeņu čipste ir neliels, plecīgs dziedātājputns ar tumšām kājām un tumšu, garu knābi (tumšāks kā citām čipstēm). Ap tumši brūnajām acīm gaišs gredzens. Ķermeņa garums 15,5—17 cm, svars 18—32,5 g.[6][7] Lielākie īpatņi mājo Somijā.[7]
Apspalvojums pelēkbrūni vai pelēkzaļi raibumots, mugura vienmērīgāka un tumšāka, pavēders gaišāka, krūtis izteikti raibumotas. Abi dzimumi izskatās vienādi, tikai tēviņam ir nedaudz košāks, kontrastaināks apspalvojums. Jaunie putni līdzīgi pieaugušajiem īpatņiem, lai gan mēdz būt kopumā brūnāki un uz muguras raibumotāki.[7][8]
Akmeņu čipstei ļoti līdzīga ir pļavas čipste, īpaši viegli ir sajaukt jaunos putnus.[8] Akmeņu čipste ir nedaudz lielāka, tās apspalvojuma krāsa uz muguras vienmērīgāk pelēka, raibumojums mazāk izteikts. Arī tās knābis ir garāks, acu gredzeni gaišāki. Tumšās astes malējās spalvas gaiši pelēkas. Vasaras periodā akmeņu čipstes kājas ir gandrīz melnas, kas ir viena no pamanāmākajām atšķirībām. Ziemas periodā tās kļūst tumši brūnas.[7] Otra ļoti līdzīga suga akmeņu čipstei ir ūdeņu čipste. Ziemas periodā tās ir grūti atšķiramas, bet ūdeņu čipstei ir labi pamanāmas uzacis un pelēkāka mugura. Tā ir arī daudz piesardzīgāka neka akmeņu čipste.[9]
Akmeņu čipste visu apspalvojumu maina laikā no augusta līdz septembrim. Šajā laikā daļēji apspalvojumu (spārnu lidspalvas, daļēji uz ķermeņa) maina arī jaunie putni, kļūstot ļoti līdzīgi pieaugušajiem. No janvāra beigām līdz marta sākumam akmeņu čipstēm ir daļēja apspalvojuma (spārnu lidspalvas, reizēm arī astes, daļēji ķermeņa) maiņa.[10]
Akmeņu čipste mājo smilšainajās un akmeņainajās jūras piekrastēs, zemāk par 100 m virs jūras līmeņa. Ziemas periodā un migrācijas laikā reizēm ieklejo dziļāk iekšzemē.[3] Migrācija notiek dienas laikā.[7]
Akmeņu čipste ligzdošanas sezonā ir teritoriāla, bet areālā, kur tā ir nometniece, visu gadu. Tēviņš reizēm dodas kaimiņam palīgā padzīt tā teritorijas robežu pārkāpēju.[11][12] Šāda uzvedība ir zināma vēl tikai vijolniekkrabjiem (Uca).[13] Migrējošie putni ziemas periodā kļūst draudzīgāki un veido lielākus vai mazākus barus.[11]
Barojas galvenokārt ar nelieliem bezmugurkaulniekiem (gliemežiem, tārpiem, kukaiņiem, sīkām zivtiņām, nelieliem krabjiem un citiem vēžveidīgajiem), uzlasa arī dažādas sēkliņas.[3][4][11]
Akmeņu čipste parasti veido monogāmus pārus, lai gan Skandināvijas pasugas tēviņiem var būt vairākas mātītes.[11] Ligzdošanas sezona, atkarībā no izplatības areāla, ilgst no marta vidus līdz augustam. Ligzdu būvē mātīte kādā klints vai zemes iedobē, paslēptu zem akmeņiem vai lielāka augu cera. Ligzda ir masīva, kausveida, vīta no sausas zāles, lapām, sūnām un jūraszālēm, no iekšpuses izklāta ar smalkāku materiālu, piemēram, ar dzīvnieku vilnu.[4][7][11]
Dējumā ir 3—6 baltas vai pelēkas olas ar brūniem raibumiņiem.[7][11] Perē tikai mātīte, inkubācijas periods ilgst 13—14 dienas. Kamēr mātīte perē, tāviņš apsargā ligzdošanas teritoriju. Par putnēniem rūpējas abi vecāki. Jaunie putni izlido apmēram 13—15 dienu vecumā, bet neatkarīgi tie kļūst pēc papildu 2 nedēļām. Sezonā var būt divi dējumi.[7][11]
Akmeņu čipstei ir 2 pasugas:[1]
Akmeņu čipste (Anthus petrosus) ir cielavu dzimtas (Motacillidae) dziedātājputns. Tai ir 2 pasugas. Ligzdo Eiropas arktiskās un mērenās joslas jūru piekrastēs. Nominālās pasugas populācijas galvenokārt ir nometnieki, bet Skandināvijas pasugas populācijas ir gājputni. Ziemo Baltijas jūras dienvidu un Rietumeiropas rietumu piekrastēs. Daļa populācijas ziemo Marokas krastos. Daži īpatņi ieklejo Kanāriju salās vai Svalbāras arhipelāgā.
De oeverpieper (Anthus petrosus) is een soort zangvogel uit de familie piepers en kwikstaarten van de geslacht Anthus. Deze soort werd in de twintigste eeuw vaak nog als ondersoort van de waterpieper beschouwd.
De oeverpieper is 15,5 tot 17 centimeter lang. Deze pieper is overwegend wat donkerder getekend dan andere soorten piepers. De onderscheidende kenmerken zijn de meestal donkere poten (de graspieper heeft lichte poten), de relatief lange donkere snavel en de grijze (niet witte) buitenste staartpennen.[2]
De oeverpieper komt als broedvogel voor aan de kusten van Noord- en Noordwest-Europa tot aan Normandië (Frankrijk). In de winter is de vogel te vinden aan de rotskusten, maar ook op pieren en golfbrekers in zuidelijker gelegen landen tot aan de Noord-Afrikaanse kusten.[2]
De soort telt twee ondersoorten:
De oeverpieper is in Nederland en België een wintergast en doortrekker in vrij kleine aantal die vooral verblijft aan de Waddenkust en in het Deltabebied, maar ook wordt aangetroffen aan de Hollandse kust en in het rivierengebied.[3]
De oeverpieper heeft een groot verspreidingsgebied en de grootte van de populatie is niet gekwantificeerd. Er is geen aanleiding te veronderstellen dat de soort in aantal achteruit gaat. Daarom staat deze pieper als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe oeverpieper (Anthus petrosus) is een soort zangvogel uit de familie piepers en kwikstaarten van de geslacht Anthus. Deze soort werd in de twintigste eeuw vaak nog als ondersoort van de waterpieper beschouwd.
Skjerpiplerke (Anthus petrosus) er ein fugl i erlefamilien som er 15,5–17 centimeter lang.
Ho er lett å forveksle med myrpiplerka og vasspiplerka som saman med skjerpiplerka inntil nyleg vart rekna som variantar av same arten.
Skjerpiplerka er ein kystfugl som hekkar i Europa nær hav frå Bretagne og Dei britiske øyane i sør, nordover kysten og rundt Fennoskandia. Ho er standfugl lengst sør, men migrerer sørover frå Fennoskandia i september-oktober og kjem attende i mars-april.
Som dei fleste andre piplerker er ikkje skjerpiplerka mykje synleg på bakken, ho er mest mørkebrun på oversida og er kraftig spraglete mattgull på undersida. Ho har mørke bein, grå ytre stjertfjør og ganske langt mørkt nebb. Den mørke fjørdrakta er ei tilpassing til berg og fjære kor ho hekkar og overvintrar.
Lengst nord får skjerpiplerka ofte rosafarga undersida og bleikare hovud i sommardrakt enn lengre sør, noko som gjev desse fuglane større likskap til vasspiplerka. Skjerpiplerka er langt meir tilgjengeleg enn vasspiplerka.
Ho livbergar seg på insekt. Songen liknar heipiplerka si song, ei lang rekke av korte kvasse, tonar som skiftar motiv, vert utført først i stigande så i fallande flukt på stive vengjer.
Reiret er enkelt og ligg på marka, gøymt blant steinar og grastuver. Hoa legg oftast fem egg, rugetida er ca 14 døger. Etter klekking matar begge foreldre ungane i to veker til.
Skjerpiplerke (Anthus petrosus) er ein fugl i erlefamilien som er 15,5–17 centimeter lang.
Ho er lett å forveksle med myrpiplerka og vasspiplerka som saman med skjerpiplerka inntil nyleg vart rekna som variantar av same arten.
Skjerpiplerka er ein kystfugl som hekkar i Europa nær hav frå Bretagne og Dei britiske øyane i sør, nordover kysten og rundt Fennoskandia. Ho er standfugl lengst sør, men migrerer sørover frå Fennoskandia i september-oktober og kjem attende i mars-april.
Som dei fleste andre piplerker er ikkje skjerpiplerka mykje synleg på bakken, ho er mest mørkebrun på oversida og er kraftig spraglete mattgull på undersida. Ho har mørke bein, grå ytre stjertfjør og ganske langt mørkt nebb. Den mørke fjørdrakta er ei tilpassing til berg og fjære kor ho hekkar og overvintrar.
Lengst nord får skjerpiplerka ofte rosafarga undersida og bleikare hovud i sommardrakt enn lengre sør, noko som gjev desse fuglane større likskap til vasspiplerka. Skjerpiplerka er langt meir tilgjengeleg enn vasspiplerka.
Skjerpiplerke på St Mary's Island i Northumberland.Ho livbergar seg på insekt. Songen liknar heipiplerka si song, ei lang rekke av korte kvasse, tonar som skiftar motiv, vert utført først i stigande så i fallande flukt på stive vengjer.
Reiret er enkelt og ligg på marka, gøymt blant steinar og grastuver. Hoa legg oftast fem egg, rugetida er ca 14 døger. Etter klekking matar begge foreldre ungane i to veker til.
Skjærpiplerke (vitenskapelig navn Anthus petrosus) er en fugl i erlefamilien som er 15,5–17 centimeter lang.
Den er lett å forveksle med myrpiplerke og vannpiplerke som sammen med skjærpiplerka inntil nylig ble regna som varianter av samme arten.
Skjærpiplerka er en kystfugl som hekker i Europa nær hav fra Bretagne og De britiske øyer i sør, nordover kysten og rundt Fennoskandia. Den er standfugl lengst sør, men migrerer sørover fra Fennoskandia i september-oktober og kommer tilbake i mars-april.
Som de fleste andre piplerker er skjærpiplerka lite synlig på bakken, den er mest mørkebrun på oversida og er kraftig spraglete mattgull på undersida. Den har mørke ben, grå ytre stjertfjær og ganske langt mørkt nebb. Den mørke fjærdrakta er ei tilpassing til omgivelser i kystområder for hekking og overvintring.
Lengst nord får skjærpiplerka ofte rosafarga underside og bleikere hode i sommerdrakt enn lengre sør, noe som gir disse fuglene enda mer utseendemessig likhet med vannpiplerka.
Skjærpiplerka lever av insekter. Sangen ligner heipiplerkas sang, ei lang rekke av korte kvasse, toner som skifter motiv, blir utført først i stigende så i synkende flukt på stive venger.
Reiret er enkelt og ligger på marka, gjemt blant steiner og grastuver. Hoa legger oftest fem egg, rugetida er ca. 14 døgn. Etter klekking mater begge foreldre ungene i to uker.
Skjærpiplerke (vitenskapelig navn Anthus petrosus) er en fugl i erlefamilien som er 15,5–17 centimeter lang.
Den er lett å forveksle med myrpiplerke og vannpiplerke som sammen med skjærpiplerka inntil nylig ble regna som varianter av samme arten.
Skjærpiplerka er en kystfugl som hekker i Europa nær hav fra Bretagne og De britiske øyer i sør, nordover kysten og rundt Fennoskandia. Den er standfugl lengst sør, men migrerer sørover fra Fennoskandia i september-oktober og kommer tilbake i mars-april.
Som de fleste andre piplerker er skjærpiplerka lite synlig på bakken, den er mest mørkebrun på oversida og er kraftig spraglete mattgull på undersida. Den har mørke ben, grå ytre stjertfjær og ganske langt mørkt nebb. Den mørke fjærdrakta er ei tilpassing til omgivelser i kystområder for hekking og overvintring.
Lengst nord får skjærpiplerka ofte rosafarga underside og bleikere hode i sommerdrakt enn lengre sør, noe som gir disse fuglene enda mer utseendemessig likhet med vannpiplerka.
Skjærpiplerka lever av insekter. Sangen ligner heipiplerkas sang, ei lang rekke av korte kvasse, toner som skifter motiv, blir utført først i stigende så i synkende flukt på stive venger.
Reiret er enkelt og ligger på marka, gjemt blant steiner og grastuver. Hoa legger oftest fem egg, rugetida er ca. 14 døgn. Etter klekking mater begge foreldre ungene i to uker.
Scientìfich: Anthus spinoletta petrosus
Piemontèis : ...
Italian : Spioncello marittimo
Órdin: ---
Famija: ---
Géner: ---
Àutri nòm an piemontèis: a l'é un rondon.
Costo artìcol a l'é mach në sboss. Da finì.
Da finì.
Da finì.
Anthus spinoletta petrosus
Świergotek nadmorski (Anthus petrosus) – gatunek małego ptaka z rodziny pliszkowatych (Motacillidae), gnieżdżący się na skalistych wybrzeżach zachodniej Europy na północ od Bretanii. Zachodni zasięg jego występowania obejmuje Irlandię, Wielką Brytanię i Francję, natomiast populacje skandynawskie i rosyjskie zimują na południu. W czasie migracji (marzec–kwiecień i wrzesień–listopad) nielicznie pojawia się w Polsce.
Dawniej świergotka nadmorskiego uznawano za podgatunek siwerniaka [4].
Na terenie Polski gatunek ten jest objęty ścisłą ochroną gatunkową[5].
Wyróżniono dwa podgatunki A. petrosus[6][2][7]:
Świergotek nadmorski (Anthus petrosus) – gatunek małego ptaka z rodziny pliszkowatych (Motacillidae), gnieżdżący się na skalistych wybrzeżach zachodniej Europy na północ od Bretanii. Zachodni zasięg jego występowania obejmuje Irlandię, Wielką Brytanię i Francję, natomiast populacje skandynawskie i rosyjskie zimują na południu. W czasie migracji (marzec–kwiecień i wrzesień–listopad) nielicznie pojawia się w Polsce.
Dawniej świergotka nadmorskiego uznawano za podgatunek siwerniaka .
Na terenie Polski gatunek ten jest objęty ścisłą ochroną gatunkową.
Podgatunek nominatywny A. petrosus petrosus, Irlandia
A petinha-marítima (Anthus petrosus) é uma pequena ave pertencente à família Motacillidae.[2] É bastante parecida com a petinha-ribeirinha, da qual se distingue pelas rectrizes exteriores cinzentas e não brancas.
Esta petinha ocorre em Portugal durante o Inverno, em números muito reduzidos. Ocorre principalmente junto ao mar, em troços da costa rochosa.
A petinha-marítima (Anthus petrosus) é uma pequena ave pertencente à família Motacillidae. É bastante parecida com a petinha-ribeirinha, da qual se distingue pelas rectrizes exteriores cinzentas e não brancas.
Esta petinha ocorre em Portugal durante o Inverno, em números muito reduzidos. Ocorre principalmente junto ao mar, em troços da costa rochosa.
Skärpiplärka (Anthus petrosus) är en fågel som tillhör släktet piplärkor i familjen ärlor.[2] Tidigare betraktades skärpiplärka, vattenpiplärka och hedpiplärka som tre underarter av arten Anthus spinoletta men de delades upp i tre arter början av 1990-talet.
Skärpiplärkan häckar i västra Europa på klippiga kuster. Den har randig grå-brun ovansida och är mer diffust tecknad på undersidan. Till utseendet liknar den andra Europeiska biologi. Det finns tre underarter, av vilka endast den nordiska är flyttfåglar och övervintrar i strandmiljöer längre söderut i Europa. De som flyttar är revirhävdande, åtminstone under häckningssäsongen, och de som inte flyttar är revirhävdande året runt. Det händer att hanar kommer in i ett angränsande revir för att hjälpa dess revirägare att avvärja en inkräktare. Sådant beteende är annars känt endast hos den afrikanska vinkarkrabban (Uca annulipes).
Skärpiplärkan bygger ett skålformat bo i skydd av strandvegetation eller i klippskrevor och lägger fyra till sex spräckliga blekgrå ägg som kläcks efter cirka två veckor. Efter ytterligare 16-20 dagar har ungarna blivit flygga. Även om insekter ibland fångas i flykten, livnär sig denna piplärka främst på små ryggradslösa djur som plockas från stenblock eller i grunt vatten.
Skärpiplärkan kan jagas av rovfåglar, angripas av parasiter som loppor, och utgöra ofrivillig värd för gök, men den totala populationen är stor och stabil, och den bedöms därför som en livskraftig art av den Internationella naturvårdsunionen.
Som de flesta andra piplärkor har den ett oansenligt utseende på marken, mestadels mörkbrun på ovansidan och kraftigt streckat mattgul undertill. Den har mörka ben, gråvita stjärtsidor och en ganska lång mörk näbb. Den mörka fjäderdräkten är en anpassning till de klippiga kuster där den häckar och övervintrar. Vissa nordliga fåglar kan bli rosaaktiga på undersidan och blekare på huvudet på sommaren och därmed likna den närbesläktade vattenpiplärkan.
Sången och sångflykten liknar ängspiplärkans, men med en spetsigare, mer metallisk klang.
Skärpiplärkan är endemisk för Europa[3] och häckar på klippiga kuster på kolahalvön och i västra Europa norrut från Bretagne. Den är normalt en stannfågel i Irland, Storbritannien och Frankrike, men populationerna i Skandinavien, Baltikum och Ryssland flyttar söderut på vintern, förmodligen till kustområden i Västeuropa.[4] Den flyttar söderut i september-oktober och återvänder i mars-april. Norge hyser hälften av världspopulationen och Sverige 2% av denna art.[3]
Skärpiplärkan delas oftast in i tre underarter, här i två grupper med följande utbredning:[2]
Vissa inkluderar kleinschmidti i petrosus.[5]
Skärpiplärkan förekommer i klippmiljöer vid kusten, ofta på skärgårdsöar. Den livnär sig framförallt på insekter. Boet är enkelt och läggs på marken, gömt bland stenar eller grästuvor. Den lägger i genomsnitt tre till fem ägg som honan ruvar i cirka två veckor. Ungarna tas om hand av båda föräldrarna i 14-16 dagar.[4]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Populationen i Europa, och därmed världspopulationen, tros bestå av 164.000-281.000 par.[1]
Skärpiplärka (Anthus petrosus) är en fågel som tillhör släktet piplärkor i familjen ärlor. Tidigare betraktades skärpiplärka, vattenpiplärka och hedpiplärka som tre underarter av arten Anthus spinoletta men de delades upp i tre arter början av 1990-talet.
Skärpiplärkan häckar i västra Europa på klippiga kuster. Den har randig grå-brun ovansida och är mer diffust tecknad på undersidan. Till utseendet liknar den andra Europeiska biologi. Det finns tre underarter, av vilka endast den nordiska är flyttfåglar och övervintrar i strandmiljöer längre söderut i Europa. De som flyttar är revirhävdande, åtminstone under häckningssäsongen, och de som inte flyttar är revirhävdande året runt. Det händer att hanar kommer in i ett angränsande revir för att hjälpa dess revirägare att avvärja en inkräktare. Sådant beteende är annars känt endast hos den afrikanska vinkarkrabban (Uca annulipes).
Skärpiplärkan bygger ett skålformat bo i skydd av strandvegetation eller i klippskrevor och lägger fyra till sex spräckliga blekgrå ägg som kläcks efter cirka två veckor. Efter ytterligare 16-20 dagar har ungarna blivit flygga. Även om insekter ibland fångas i flykten, livnär sig denna piplärka främst på små ryggradslösa djur som plockas från stenblock eller i grunt vatten.
Skärpiplärkan kan jagas av rovfåglar, angripas av parasiter som loppor, och utgöra ofrivillig värd för gök, men den totala populationen är stor och stabil, och den bedöms därför som en livskraftig art av den Internationella naturvårdsunionen.
Sẻ đồng đá, tên khoa học Anthus petrosus, là một loài chim trong họ Motacillidae.[2]
Loài này trước đây là một phân loài của loài sẻ đồng nước (A. spinoletta), chúng hơi khác biệt so với loài họ hàng là Anthus rubescens).[3]
Sẻ đồng đá, tên khoa học Anthus petrosus, là một loài chim trong họ Motacillidae.
Loài này trước đây là một phân loài của loài sẻ đồng nước (A. spinoletta), chúng hơi khác biệt so với loài họ hàng là Anthus rubescens).
Вид подразделяется несколькими авторами на следующие подвиды:
Вид подразделяется несколькими авторами на следующие подвиды:
Anthus petrosus petrosus обитает в Ирландии, Великобритании и на побережье Франции Anthus petrosus meinertzhageni живёт на Гебридских островах Anthus petrosus littoralis обитает в северо-западной Европе и Скандинавии Anthus petrosus kleinschmidti обитает на Фарерских островахヨーロッパタヒバリ(学名:Anthus petrosus)は、スズメ目セキレイ科に分類される鳥類。