'''Oenanthe leucura ye un ave passeriforme de la familia Muscicapidae. Estremar por el color negru brillante del machu (pardu escuru na fema), con un obispillo blancu y por ser la collalba de mayor tamañu, siquier na Península Ibérica, algamando los 18 cm.
El so voz de cantar territorial ye d'estrofa curtia, asemeyaes a xiblíos y entemecida con soníos chirriantes. Mientres el cortexu pueden asonsañar el cantar de pegues y abeyerucos.
El so hábitat ye montascosu: cortaos, zones serrapatoses y predreses desprovistes de vexetación; tamién en rambles.
Aliméntase de pequeños inseutos, como formigues, amás d'animales de mayor tamañu como escolopendres ya inclusive llagarteses; tamién de bayes y frutos en seronda y iviernu. Les captures realicen sobre'l suelu; dacuando, tres un vuelu curtiu.
Suel realizar dos puestes añales d'ente 3 y 6 güevos (media de 4) ente marzu y xunetu, anque delles pareyes lleguen a criar hasta tres niaraes consecutives.
Ye importante nesta especie'l so comportamientu reproductor, pos una vegada formada la pareya'l machu acarreta piedres, en cantidaes apreciables y ensin función útil, al nial y la so contorna. La fema realiza una evaluación del so esfuerciu reproductivu y pon munchos más güevos con aquellos machos que más piedres tresporten[1]
.
'''Oenanthe leucura ye un ave passeriforme de la familia Muscicapidae. Estremar por el color negru brillante del machu (pardu escuru na fema), con un obispillo blancu y por ser la collalba de mayor tamañu, siquier na Península Ibérica, algamando los 18 cm.
El so voz de cantar territorial ye d'estrofa curtia, asemeyaes a xiblíos y entemecida con soníos chirriantes. Mientres el cortexu pueden asonsañar el cantar de pegues y abeyerucos.
El so hábitat ye montascosu: cortaos, zones serrapatoses y predreses desprovistes de vexetación; tamién en rambles.
Aliméntase de pequeños inseutos, como formigues, amás d'animales de mayor tamañu como escolopendres ya inclusive llagarteses; tamién de bayes y frutos en seronda y iviernu. Les captures realicen sobre'l suelu; dacuando, tres un vuelu curtiu.
Suel realizar dos puestes añales d'ente 3 y 6 güevos (media de 4) ente marzu y xunetu, anque delles pareyes lleguen a criar hasta tres niaraes consecutives.
Ye importante nesta especie'l so comportamientu reproductor, pos una vegada formada la pareya'l machu acarreta piedres, en cantidaes apreciables y ensin función útil, al nial y la so contorna. La fema realiza una evaluación del so esfuerciu reproductivu y pon munchos más güevos con aquellos machos que más piedres tresporten
Ar bistrak du a zo un evn amprevanetaer, Œnanthe leucura an anv skiantel anezhañ.
Al labous a gaver an daou isspesad anezhañ[1] :
Ar bistrak du a zo un evn amprevanetaer, Œnanthe leucura an anv skiantel anezhañ.
El còlit negre[1] (Oenanthe leucura) és un ocell de la família dels muscicàpids (Muscicapidae) que habita pedregars àrids, penya-segats i zones costaneres de la península Ibèrica, costa mediterrània francesa i del nord-oest d'Itàlia, Sardenya i nord-oest d'Àfrica, des de Mauritània, Sàhara Occidental i Marroc, cap a l'est, pel nord d'Algèria i Tunis fins al nord de Líbia.
El còlit negre (Oenanthe leucura) és un ocell de la família dels muscicàpids (Muscicapidae) que habita pedregars àrids, penya-segats i zones costaneres de la península Ibèrica, costa mediterrània francesa i del nord-oest d'Itàlia, Sardenya i nord-oest d'Àfrica, des de Mauritània, Sàhara Occidental i Marroc, cap a l'est, pel nord d'Algèria i Tunis fins al nord de Líbia.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Tinwen ddu (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: tinwennod duon) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Oenanthe leucura; yr enw Saesneg arno yw Black wheatear. Mae'n perthyn i deulu'r Brychion (Lladin: Turdidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn O. leucura, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Ewrop ac Affrica.
Mae'r tinwen ddu yn perthyn i deulu'r Brychion (Lladin: Turdidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Brych crafog Psophocichla litsitsirupa Brych daear Siberia Geokichla sibirica Brych dulas y Dwyrain Turdus subalaris Brych llwyd Japan Turdus cardis Brych penllwyd Turdus rubrocanus Geokichla cinerea Geokichla cinereaAderyn a rhywogaeth o adar yw Tinwen ddu (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: tinwennod duon) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Oenanthe leucura; yr enw Saesneg arno yw Black wheatear. Mae'n perthyn i deulu'r Brychion (Lladin: Turdidae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn O. leucura, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Ewrop ac Affrica.
Der Trauersteinschmätzer (Oenanthe leucura) oder Trauerschmätzer ist eine Vogelart aus der Familie der Fliegenschnäpper (Muscicapidae).
Der Trauersteinschmätzer ist mit knapp 18 Zentimetern Länge deutlich größer als ein Steinschmätzer (Oenanthe oenanthe) und zeigt überwiegend schwarzes Gefieder, das nach der Mauser leicht glänzend und intensiv schwarz, zur Brutzeit matter ist. Der Bürzel und die Unterschwanzdecken sind wie der Stoß weiß, letzterer zeigt eine auffällige, schwarze, terminale T-Zeichnung. Die Schwungfedern sind hell gesäumt. Das Weibchen ist dem Männchen sehr ähnlich, aber in der Regel matter, bräunlichschwarz. Der Unterschied ist aber meist nur im direkten Vergleich gut auszumachen.
Durch seine Größe und die Färbung kann der Trauersteinschmätzer leicht von anderen Steinschmätzern unterschieden werden. Er kann lediglich mit Saharasteinschmätzern im ersten Jahr verwechselt werden, denen noch die arttypische weiße Kappe fehlt. Bei diesen reicht die weiße Befiederung auf der Unterseite des Hinterleibs aber bis zu den Beinen. Zudem bildet die schwarze Schwanzzeichnung keine durchgängige Binde. Die ebenfalls sehr ähnlich gezeichnete Unterart opistoleuca des Elstersteinschmätzers (Oenanthe picata) ist wesentlich kleiner und zierlicher, glanzlos schwarz und zeigt keine hellen Schwungfedersäume.
Der Gesang, der von einer erhöhten Warte aus vorgetragen wird, besteht aus kurzen, etwa einsekündigen, leisen Strophen aus melodisch pfeifenden oder unrein kratzenden Lauten. Bei Erregung oder im Flug können die Strophen wesentlich länger sein. Der Imponiergesang, der während des „Imponiertanzes“ vorgetragen wird, kann neben knarrenden und trillernden Lauten Imitationen anderer Arten enthalten. In Konfliktsituationen ist auch von Weibchen mitunter ein leises Gesangsmotiv zu vernehmen, bisweilen kommunizieren beide Partner mit leisem, weicherem Gesang.
Vor Bodenfeinden warnend gibt der Trauersteinschmätzer ein kurzes, raues „tschäk“ oder „grak“ ab, bei Flugfeinden ist dies ein klagendes „jü“ oder „jüb“, ähnlich dem Warnruf der Blaumerle. Der Erregungsruf ist ein hohes „pie-pie-pie“, „krirr“ oder „hihihihi“.
Der Jahresvogel bewohnt Felswüsten und Gebirge. Das Nest wird in Höhlen zwischen Felsen gebaut. Es besteht aus dicht zusammengeflochtenen Grashalmen und Würzelchen, die im Inneren sorgfältig mit Ziegenhaaren ausgefüttert sind. Häufig ist der Eingang durch einen kleinen Wall von Kieselsteinen geschützt. Das Gelege besteht aus vier bis fünf Eiern.
1999 wurde der Asteroid (8976) Leucura nach Oenanthe leucura benannt.
Der Trauersteinschmätzer (Oenanthe leucura) oder Trauerschmätzer ist eine Vogelart aus der Familie der Fliegenschnäpper (Muscicapidae).
Sorgarstólpa (frøðiheiti - Oenanthe leucura)
The black wheatear (Oenanthe leucura) is a wheatear, a small passerine bird that was formerly classed as a member of the thrush family, Turdidae, but is now more generally considered to be an Old World flycatcher of the Muscicapidae.
This large 16–18 cm long wheatear breeds on cliffs and rocky slopes in western north Africa and Iberia. It is largely resident and nests in crevices in rocks laying 3-6 eggs.
The male of this species is all black except a white rump and mainly white tail. The female is similar, but dark brown rather than black.
The similar white-crowned wheatear, Oenanthe leucopyga, also breeds in the African part of the black wheatear's range, but the black wheatear has a black inverted "T" on its white tail, whereas white-crowned has only a black centre to its tail. The black wheatear never has a white crown, but young white-crowned wheatears also lack this feature.
The food of this wheatear is mainly insects. It has a loud thrush-like song.
The black wheatear (Oenanthe leucura) is a wheatear, a small passerine bird that was formerly classed as a member of the thrush family, Turdidae, but is now more generally considered to be an Old World flycatcher of the Muscicapidae.
This large 16–18 cm long wheatear breeds on cliffs and rocky slopes in western north Africa and Iberia. It is largely resident and nests in crevices in rocks laying 3-6 eggs.
Eggs, Collection Museum WiesbadenThe male of this species is all black except a white rump and mainly white tail. The female is similar, but dark brown rather than black.
The similar white-crowned wheatear, Oenanthe leucopyga, also breeds in the African part of the black wheatear's range, but the black wheatear has a black inverted "T" on its white tail, whereas white-crowned has only a black centre to its tail. The black wheatear never has a white crown, but young white-crowned wheatears also lack this feature.
The food of this wheatear is mainly insects. It has a loud thrush-like song.
La Nigra enanto, Oenanthe leucura, estas malgranda paserina birdo kiu estis iam klasita kiel membro de la familio de Turdedoj, sed estas nuntempe pli ĝenerale konsiderata membro de malnovmonda grupo de la familio de Muŝkaptuledoj. Ĝi estas, kiel sugestas la nomo, la plej nigra el la enantoj.
La genra nomo, Oenanthe, estas ankaŭ la nomo de genro de plantoj, nome la enantoj, kaj devenas el la greka oenos (οίνος) "vino" kaj anthos (ανθός) "floro". Ĉe la plantogenro, ĝi aludas al la vinaromo de la floroj.[1] Ĉe la birdoj enantoj, ankaŭ nomataj saksikoloj pro la parenca genro Saxicola, ĝi aludas al la reveno de la Rokenanto al Grekio printempe ĝuste dum la epoko de la apero de burĝonoj en vitoj.[2]. La latina specifa scienca nomo O. leucura devenas el latinigitaj vortoj de la antikva greka signife “leŭkos” por “blanka” kaj “uros” por “vosto”, kio prave markas la specifecon de tiu specio tute nigra kun blanko nur en vosto. Tiele ankaŭ la nomo en Esperanto kongruas kun tiu ideo kvankam ne plene koincidas, ĉar estus pli precize Blankavosta enanto.
La masklo de tiu palearktisa specio estas tute nigra escepte la blankaj pugo kaj ĉefe vosto. La ino estas simila, sed malhelbruna anstataŭ nigra. Ankaŭ beko kaj kruroj estas nigraj.
La simila Blankakrona enanto, Oenanthe leucopyga, reproduktiĝas ankaŭ en la afrika parto de la teritorio de la Nigra enanto, sed tiu ĉi havas nigran renversitan T en la blanka vosto kiel multaj aliaj enantospecioj, dum la Blankakrona enanto havas nur nigran centron en vosto. Krome la Nigra enanto neniam havas blankan kronon, sed ankaŭ junuloj de la Blankakrona enanto ne havas tiun econ.
Tiu granda 16-18 cm longa enanto reproduktiĝas en klifoj kaj rokaj deklivoj en okcidenta Nordafriko kaj Iberio. Ili estas loĝantaj birdoj kaj nestumas en rokfendoj; la ino demetas 3-6 ovojn.
La manĝo de tiu enanto estas precipe insektoj. Ili havas laŭtan turdecan kanton.
La Nigra enanto, Oenanthe leucura, estas malgranda paserina birdo kiu estis iam klasita kiel membro de la familio de Turdedoj, sed estas nuntempe pli ĝenerale konsiderata membro de malnovmonda grupo de la familio de Muŝkaptuledoj. Ĝi estas, kiel sugestas la nomo, la plej nigra el la enantoj.
La genra nomo, Oenanthe, estas ankaŭ la nomo de genro de plantoj, nome la enantoj, kaj devenas el la greka oenos (οίνος) "vino" kaj anthos (ανθός) "floro". Ĉe la plantogenro, ĝi aludas al la vinaromo de la floroj. Ĉe la birdoj enantoj, ankaŭ nomataj saksikoloj pro la parenca genro Saxicola, ĝi aludas al la reveno de la Rokenanto al Grekio printempe ĝuste dum la epoko de la apero de burĝonoj en vitoj.. La latina specifa scienca nomo O. leucura devenas el latinigitaj vortoj de la antikva greka signife “leŭkos” por “blanka” kaj “uros” por “vosto”, kio prave markas la specifecon de tiu specio tute nigra kun blanko nur en vosto. Tiele ankaŭ la nomo en Esperanto kongruas kun tiu ideo kvankam ne plene koincidas, ĉar estus pli precize Blankavosta enanto.
La masklo de tiu palearktisa specio estas tute nigra escepte la blankaj pugo kaj ĉefe vosto. La ino estas simila, sed malhelbruna anstataŭ nigra. Ankaŭ beko kaj kruroj estas nigraj.
La simila Blankakrona enanto, Oenanthe leucopyga, reproduktiĝas ankaŭ en la afrika parto de la teritorio de la Nigra enanto, sed tiu ĉi havas nigran renversitan T en la blanka vosto kiel multaj aliaj enantospecioj, dum la Blankakrona enanto havas nur nigran centron en vosto. Krome la Nigra enanto neniam havas blankan kronon, sed ankaŭ junuloj de la Blankakrona enanto ne havas tiun econ.
Tiu granda 16-18 cm longa enanto reproduktiĝas en klifoj kaj rokaj deklivoj en okcidenta Nordafriko kaj Iberio. Ili estas loĝantaj birdoj kaj nestumas en rokfendoj; la ino demetas 3-6 ovojn.
La manĝo de tiu enanto estas precipe insektoj. Ili havas laŭtan turdecan kanton.
La collalba negra (Oenanthe leucura)[2][3] es una especie de ave paseriforme de la familia Muscicapidae propia de la península ibérica y el noroeste de África. Se distingue por el color negro brillante del macho (pardo oscuro en la hembra), con un obispillo blanco y por ser la collalba de mayor tamaño, al menos en la península ibérica, alcanzando los 18 cm.
Su voz de canto territorial es de estrofa breve, semejantes a silbidos y entremezclada con sonidos chirriantes. Durante el cortejo pueden imitar el canto de urracas y abejarucos.
Su hábitat es agreste: cortados, zonas escarpadas y rocosas desprovistas de vegetación; también en ramblas.
Se alimenta de pequeños insectos, como hormigas, además de animales de mayor tamaño como escolopendras e incluso lagartijas; también de bayas y frutos en otoño e invierno. Las capturas se realizan sobre el suelo; a veces, tras un vuelo corto.
Suele realizar dos puestas anuales de entre tres y seis huevos (media de cuatro) entre marzo y julio, aunque algunas parejas llegan a criar hasta tres nidadas consecutivas.
Es importante en esta especie su comportamiento reproductor, pues una vez formada la pareja el macho acarrea piedras, en cantidades apreciables y sin función útil, al nido y sus alrededores. La hembra realiza una evaluación de su esfuerzo reproductivo y pone muchos más huevos con aquellos machos que más piedras transportan.[4]
Se reconocen las siguientes:[3]
La collalba negra (Oenanthe leucura) es una especie de ave paseriforme de la familia Muscicapidae propia de la península ibérica y el noroeste de África. Se distingue por el color negro brillante del macho (pardo oscuro en la hembra), con un obispillo blanco y por ser la collalba de mayor tamaño, al menos en la península ibérica, alcanzando los 18 cm.
Su voz de canto territorial es de estrofa breve, semejantes a silbidos y entremezclada con sonidos chirriantes. Durante el cortejo pueden imitar el canto de urracas y abejarucos.
Su hábitat es agreste: cortados, zonas escarpadas y rocosas desprovistas de vegetación; también en ramblas.
Se alimenta de pequeños insectos, como hormigas, además de animales de mayor tamaño como escolopendras e incluso lagartijas; también de bayas y frutos en otoño e invierno. Las capturas se realizan sobre el suelo; a veces, tras un vuelo corto.
Suele realizar dos puestas anuales de entre tres y seis huevos (media de cuatro) entre marzo y julio, aunque algunas parejas llegan a criar hasta tres nidadas consecutivas.
Es importante en esta especie su comportamiento reproductor, pues una vez formada la pareja el macho acarrea piedras, en cantidades apreciables y sin función útil, al nido y sus alrededores. La hembra realiza una evaluación de su esfuerzo reproductivo y pone muchos más huevos con aquellos machos que más piedras transportan.
Buztanzuri beltza (Oenanthe leucura) muscicapidae familiako hegazti paseriformea da, Iberiar penintsulan eta ipar-mendebaldeko Afrikan bizi dena[1].
Buztanzuri beltza (Oenanthe leucura) muscicapidae familiako hegazti paseriformea da, Iberiar penintsulan eta ipar-mendebaldeko Afrikan bizi dena.
Mustatasku (Oenanthe leucura) on pääosin musta sieppoihin kuuluva varpuslintu.
Linnun pituus on 16-18 cm, siipien kärkiväli 26–29 cm ja paino noin 40 g. Mustatasku on selvästi kivitaskua suurempi, isopäisempi ja voimakasnokkaisempi. Koiras on musta, naaras noenruskea ja niiden ala- ja yläperä sekä pyrstön tyvipuoli ovat valkoiset ja pyrstössä on musta T-kuvio. Pyrstön kärkivyö on suunnilleen samanlainen kuin kivitaskulla, eli voimakas ja tasaleveä.
Lento on voimakasta, siivet leveät ja pyöreäpäiset. Lennossa erottuu muuten mustasta siivestä vaaleammat siipisulat. Mustataskulle on ominaista pyrstön pumppaus ylös ja laskeminen hitaasti alas. Nuori kalottitasku on oikeastaan ainoa mihin mustataskun voi sekoittaa.
Kutsu- sekä varoitusääni on usein sarjoina toistuva laskeva ja viheltävä "piyp", sekä maiskahtava "tsett-tsett" ja rullaavan kuuloinen "tjerr". Laulu koostuu karkeasti livertävistä säkeistä, jotka ovat hieman matalampia kuin muilla alueella tavattavilla taskuilla. Laulu kuulostaa vähäsen rastasmaiselta, mutta siitä puuttuu esimerkiksi sinirastaan surumielinen sointi ja kirkas, rullaava ääni. Mustataskun laululento on aaltoilevaa.
Mustatasku elää rannikolla ja rannikon tuntumassa Afrikan koillisosassa Mauritaniasta Libyan luoteiskolkkaan, sekä Iberian niemimaalla. Ei kuitenkaan Atlantin valtameren puolella. Pieni populaatio on Ranskan etelärajalla. Lajin elinympäristön ala on 100 000–1 000 000 neliökilometriä. Euroopassa elää 8 100–31 000 yksilöä. Laji on valtaosin paikkalintu, eikä sitä ole tavattu Suomessa.
Mustataskun elinympäristöä ovat kuivat rotkot, laaksot ja kalliot niin rannikolla kuin sisämaassa. Reviirivaatimuksia ovat jyrkänteet, kalliot, rauniot, kivenlohkareet sekä pensaat ja yksittäiset puut. Vuoristossa sitä tavataan yleensä kahden kilometrin korkeudelle saakka, mutta myös harvemmin kolmen kilometrin korkeudessa.
Mustatasku pesii kallionhalkeamassa, joko maassa, kalliossa tai rakennuksessa. Naaras munii 3–5 munaa, joita se hautoo kaksi viikkoa tai joskus jopa 18 päivää. Molemmat puolisot huolehtivat poikasista, jotka jättävät pesän 14–19 päivää vanhoina. Sukukypsä yksivuotiaana.
Laji on pääasiassa hyönteissyöjä, jolle kelpaavat myös muut selkärangattomat ja pienet liskot, sekä vähäisessä määrin siemenet, marjat ja muut kasvien osat.
Mustatasku (Oenanthe leucura) on pääosin musta sieppoihin kuuluva varpuslintu.
Oenanthe leucura
Le Traquet rieur (Oenanthe leucura) est une espèce de passereaux appartenant à la famille des Muscicapidae. Olivier Messiaen a consacré à cet oiseau une pièce, qui en porte le nom, de son Catalogue d'oiseaux.
Elle est officiellement classée comme « disparue de France » par l'UICN. Le dernier couple nichait en 1996 dans le massif des Albères, dans les Pyrénées orientales.
En Provence et dans le Roussillon, le traquet rieur fréquentait les pentes arides, bien ensoleillées, les gorges des cours d'eau et les falaises maritimes.
Le traquet rieur se nourrit principalement d'insectes, de larves, de petits lézards et baies.
Il niche souvent dans un tas de pierres, un trou dans une muraille, sous une grosse pierre, au fond d'une cavité: le nid est un amas de racines, herbes, mousse et feuilles. La ponte a lieu en mai et comporte 4 - 6 œufs, bleu très pâle, couvés 2 semaines par la femelle.
Oenanthe leucura
Le Traquet rieur (Oenanthe leucura) est une espèce de passereaux appartenant à la famille des Muscicapidae. Olivier Messiaen a consacré à cet oiseau une pièce, qui en porte le nom, de son Catalogue d'oiseaux.
Elle est officiellement classée comme « disparue de France » par l'UICN. Le dernier couple nichait en 1996 dans le massif des Albères, dans les Pyrénées orientales.
De zwarte tapuit (Oenanthe leucura) is een zangvogel uit de onderfamilie Saxicolinae.
De vogel is 16 tot 18 cm. Het is een forse tapuit die sterk lijkt op de witkruintapuit. De vogel is overwegend zwart. De onderbuik vanaf de poten is wit, net als de stuit en een groot deel van de staart. De middelste staartveren zijn zwart en er is een duidelijk doorlopende eindband (de omgkeerde T).[2]
De zwarte tapuit broedt West en Noord-Afrika en het Iberisch Schiereiland. Hij is daar standvogel. Het leefgebied bestaat uit rotsig terrein, berghellingen met overhangende rotsen, meestal onder de 2000 m boven zeeniveau.[2]
De soort telt 2 ondersoorten:
Tot 1970 prijkte deze vogel nog op een lijst van ooit in Nederland waargenomen vogels. Daarna is de vogel van deze lijst verwijderd en tussen 1970 en 2013 zijn er geen bevestigde waarnemingen gedaan in Nederland.[3][4]
De grootte van de populatie wordt geschat op 25.1 tot 192 duizend individuen. Men veronderstelt dat de soort in aantal stabiel is. Om deze redenen staat de zwarte tapuit als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe zwarte tapuit (Oenanthe leucura) is een zangvogel uit de onderfamilie Saxicolinae.
Scientìfich: Oenanthe leucura
Piemontèis : ...
Italian : Monachella nera
Órdin: Passeriformes
Famija: Muscicapidae
Géner: Oenanthe
Àutri nòm an piemontèis: ...
L'Oenanthe leucura a l'é un cit osel ner.
Da finì.
As treuva an Àfrica e ant la penìsola ibérica.
Oenanthe leucura
Białorzytka żałobna (Oenanthe leucura) – gatunek małego ptaka z rodziny muchołówkowatych (Muscicapidae). Trochę bardziej towarzyska niż inne białorzytki, żeruje w grupach po 3-7 osobników. Jest płochliwym ptakiem i nie lubi kontaktu z człowiekiem. Gniazduje w suchych, kamienistych wąwozach.
Białorzytka żałobna (Oenanthe leucura) – gatunek małego ptaka z rodziny muchołówkowatych (Muscicapidae). Trochę bardziej towarzyska niż inne białorzytki, żeruje w grupach po 3-7 osobników. Jest płochliwym ptakiem i nie lubi kontaktu z człowiekiem. Gniazduje w suchych, kamienistych wąwozach.
Systematyka Wyróżniono dwa podgatunki O. leucura: Oenanthe leucura leucura – Portugalia, Hiszpania i południowa Francja. Oenanthe leucura syenitica – północno-zachodnia Afryka. Występowanie Zasiedla wschodnią Portugalię, część Hiszpanii oraz południową i południowo-zachodnią Afrykę. Środowisko to wąwozy oraz kamieniste obszary, kamieniołomy a także żwirowe usypiska. Cechy gatunku Dosyć długi, szary dziób oraz szare nogi. Większość upierzenia czarna, jednakże kuper, pokrywy ogonowe białe. Na białym ogonie wzór w kształcie odwróconej litery "T". Skrzydła z nieco brązowawym odcieniem w okolicach lotek. Samice są ogólnie całe szarobrązowe, zwłaszcza w przednich częściach ciała. Młode podobne do samic. Wymiary długość ciała: 18 cm
O chasco-preto[2] (Oenanthe leucura) é uma ave da família Turdidae.[3] É um pouco maior que os outros chascos e caracteriza-se pela plumagem preta, que contrasta fortemente com a cauda branca.[4]
Este chasco distribui-se pela Península Ibérica e pelo norte de África, frequentando sobretudo ambientes rupícolas.[4] Em Portugal é uma espécie rara.[4]
Dá ainda pelos seguintes nomes comuns: frade[5] (não confundir com a Recurvirostra avosetta, ave com a qual partilha este nome) , melro-buraqueiro,[6]melro-pedreiro,[7] negrita[8] e rabo-branco[9] (não confundir com a Oenanthe oenanthe, ave que com ela partilha este nome).
O chasco-preto (Oenanthe leucura) é uma ave da família Turdidae. É um pouco maior que os outros chascos e caracteriza-se pela plumagem preta, que contrasta fortemente com a cauda branca.
Este chasco distribui-se pela Península Ibérica e pelo norte de África, frequentando sobretudo ambientes rupícolas. Em Portugal é uma espécie rara.
Svart stenskvätta[2] (Oenanthe leucura) är en tätting i familjen flugsnappare som förekommer i nordvästra Afrika samt på Iberiska halvön.[3]
Svart stenskvätta är en relativt stor stenskvätta, 16–18 centimeter lång. Hanen är helsvart med undantag av vit undergump och huvudsakligen vit stjärt. Den liknande arten vitkronad stenskvätta som delar utbredning med svart stenskvätta i Nordafrika har vanligtvis vit krona, dock inte ungfåglar. Dessa har dock enbart svart i mitten av stjärten, medan svart stenskvätta har den för de flesta stenskvättor typiska T-teckningen på stjärten. Hona svart stenskvätta liknar hanen men är mörkbrun snarare än svart.
Svart stenskvätta trivs i klippigt och torrt landskap med klippväggar och stenblock. Den ses i raviner, steniga sluttningar, havsklippor och ruiner i områden med spridda träd eller i halvöken. Häckningsperioden är januari till juni i Nordafrika, från mitten av februari i Spanien och från mitten av april i Pyrenéerna. Tre till fem ägg läggs i en grässkål placerad under en sten eller tuva eller i ett hål i en klippa. Fågeln lever främst av insekter, men också av små ödlor.[1]
Svart stenskvätta förekommer på Iberiska halvön och i nordvästra Afrika. Den delas in i två underarter med följande utbredning:[3]
Den är i huvudsak stannfågel och mycket sällsynt utanför sitt utbredningsområde med endast enstaka fynd. Exempelvis gjordes första fyndet i Frankrike först i maj 2017.[4] Det föreligger också ett fynd från Italien 2009 och ett från Niedersachsen i Tyskland 1976.
Stenskvättorna ansågs fram tills nyligen liksom bland andra buskskvättor, stentrastar, rödstjärtar vara små trastar. DNA-studier visar dock att de är marklevande flugsnappare (Muscicapidae) och förs därför numera till den familjen.[5][6]
Artens uppskattade världspopulation är förhållandevis liten, endast knappt 70.000 vuxna individer. I Europa tros det häcka 6.500-6.900 par, ett bestånd som dessutom verkar minska i storlek. Internationella naturvårdsunionen IUCN bedömer dock att den inte är hotad eftersom den har ett relativt stort utbredningsområde och att nedgången i Europa är relativt långsam. Följaktligen placerar de arten i kategorin livskraftig.[1] De minskande antalen i Europa kopplas till hårda vintrar och avskogning liksom sämre utbud av gamla byggnader och av människan skapade grottor som fungerat som skydd för svart stenskvätta mot predatorer.[1]
Svart stenskvätta (Oenanthe leucura) är en tätting i familjen flugsnappare som förekommer i nordvästra Afrika samt på Iberiska halvön.
Oenanthe leucura là một loài chim trong họ Muscicapidae.[1]
Oenanthe leucura là một loài chim trong họ Muscicapidae.
Oenanthe leucura (Gmelin, 1789)
Белохвостая каменка[1][2], или чернобрюхая каменка[3], (лат. Oenanthe leucura) — птица семейства мухоловковых.
Длина тела 16—18 см. Размах крыльев 26—29 см. Масса тела 37—44 г. Взрослый самец чёрного цвета. Его надхвостье и подхвостье белого цвета. Хвост белый, с почти полностью чёрными центральными перьями, а также с широкой чёрной полоской на конце. Клюв и ноги чёрного цвета. Взрослая самка имеет окраску сходную с самцом, но чёрный цвет в её оперении заменен тёмно — бурым. Молодая птица по окраске похожа на взрослую самку.
Иберийский полуостров и в Северо-Западная Африка. Как редкий залетный вид, может наблюдаться в Крыму и редко на Кавказе. Поселяется на каменистых и засушливых территориях с бедной растительностью, в сухих каменистых каньонах. Часто птицы встречаются в горах, среди скальных выступов, а также на руинах каменных сооружений.
В основании гнезда находится от 3—4 до нескольких сотен камешков весом от 6—7 г до 30 г. Материалом для собственно гнезда служат сухая трава, мелкие веточки и кусочки растений, для высылки — перья, шерсть. Гнезда устраивают на высоте 1—2 м над землей расщелинах скал, норах, пещерах, на обрывах. Каждая пара занимает территорию площадью около 14 га. В кладке 4-5 бледно-голубых яиц с красными пятнами. Яйца насиживает только самка в течение 16—17 дней, а еще через 14—15 дней появляются слётки. Птенцы вылупляются покрытые серым пухом.
Питается преимущественно насекомыми, также поедает пауков, мелких пресмыкающихся и ягоды. Охотится из присади на скалах или нижних ветвях деревьев, взлетая на землю, чтобы поймать добычу.
Белохвостая каменка, или чернобрюхая каменка, (лат. Oenanthe leucura) — птица семейства мухоловковых.