Resident breeder.
Ammomanes deserti[1] ye una especie d'ave paseriforme de la familia Alaudidae que vive nel norte d'África y Oriente mediu.[3][4][5]
La terrera sahariana distribúise pelos desiertos y zones grebes del Sahara, y escontra l'este na península arábica y oriente mediu, sobremanera Irán, Afganistán y Paquistán.[3][4] Vive en zones cascayoses grebes, y evita les zones llanes de sable.
Ye una pequeña ave de 15 a 16,5 cm de llargor. Ye color arena enriba y gris arrosáu maciu per debaxo, con una ancha factura amarellentada. La cola ye de color marrón acoloratáu con una banda difuminada escura. Dambos sexos son iguales, pero esiste una gran variación xeográfica; por casu, la A. d. payni del sur de Marruecos ye más gris percima que la Ammomanes deserti desrti, y tien los lladrales anaranxaos. Per otra parte, la A. d. annae del norte de Xordania tien la parte cimera, la cabeza y el pechu de color gris escuru.
Constrúi'l so nial nel suelu, nun resquiebru de la roca o ente les piedres, y pon de 3 a 4 güevos. La so alimentación consiste principalmente en granes y inseutos, estos postreros sobremanera en dómina de reproducción.
Ta clasificada como especie so esmolición menor na Llista Colorada d'Especies Amenaciaes de la UICN.[2]
Conócense les siguientes subespecies:[6]
Ammomanes deserti ye una especie d'ave paseriforme de la familia Alaudidae que vive nel norte d'África y Oriente mediu.
An alc'hweder arvelen (liester : alc'hwedered arvelen)[1] a zo ur spesad golvaneged, Ammomanes deserti an anv skiantel anezhañ.
Anvet e voe Alauda deserti (kentanv) da gentañ-penn (e 1823) gant al loenoniour alaman Martin Lichtenstein (1780-1857).
Bevañ a ra diwar amprevaned, greun ha had.
Ar spesad a gaver an daou isspesad warn-ugent[2] anezhañ en un takad hag a ya eus Maroko da gornôg India :
a vo kavet e Wikimedia Commons.
An alc'hweder arvelen (liester : alc'hwedered arvelen) a zo ur spesad golvaneged, Ammomanes deserti an anv skiantel anezhañ.
Anvet e voe Alauda deserti (kentanv) da gentañ-penn (e 1823) gant al loenoniour alaman Martin Lichtenstein (1780-1857).
La terrerola del desert[1] (Ammomanes deserti) és un ocell de la família dels alàudids (Alaudidae) que habita deserts pedregosos i turons rocosos del Sàhara i deserts asiàtics, des de Mauritània, sud-est de Mali, sud de Níger, Txad, Sudan, nord d'Etiòpia, Eritrea, Djibouti i nord de Somàlia, cap a l'est, a través de la Península del Sinaí, per Aràbia, Jordània, Síria, Iran i Iraq, fins a Pakistan i nord-oest de l'Índia.
La terrerola del desert (Ammomanes deserti) és un ocell de la família dels alàudids (Alaudidae) que habita deserts pedregosos i turons rocosos del Sàhara i deserts asiàtics, des de Mauritània, sud-est de Mali, sud de Níger, Txad, Sudan, nord d'Etiòpia, Eritrea, Djibouti i nord de Somàlia, cap a l'est, a través de la Península del Sinaí, per Aràbia, Jordània, Síria, Iran i Iraq, fins a Pakistan i nord-oest de l'Índia.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Ehedydd diffeithwch (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: ehedyddion diffeithwch) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Ammomanes deserti; yr enw Saesneg arno yw Desert lark. Mae'n perthyn i deulu'r ehedydd (Lladin: Alaudidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. deserti, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia ac Affrica.
Mae'r ehedydd diffeithwch yn perthyn i deulu'r ehedydd (Lladin: Alaudidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Ehedydd Archer Heteromirafra archeri Ehedydd coed Lullula arborea Ehedydd copog Galerida cristata Ehedydd copog Sykes Galerida deva Ehedydd diffeithwch Ammomanes deserti Ehedydd diffeithwch cynffonresog Ammomanes cinctura Ehedydd Dunn Eremalauda dunni Ehedydd hirewin Chersomanes albofasciata Ehedydd Sidamo Heteromirafra sidamoensis Ehedydd Temminck Eremophila bilopha Ehedydd traeth Eremophila alpestris Ehedydd tywyll Pinarocorys nigricansAderyn a rhywogaeth o adar yw Ehedydd diffeithwch (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: ehedyddion diffeithwch) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Ammomanes deserti; yr enw Saesneg arno yw Desert lark. Mae'n perthyn i deulu'r ehedydd (Lladin: Alaudidae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. deserti, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia ac Affrica.
Die Steinlerche (Ammomanes deserti), auch Wüstenlerche genannt, ist eine an Wüstenhabitate angepasste Art der Lerchen. Sie ist in Nordafrika, Vorder- und Zentralasien verbreitet. Das Gefieder gleicht in seiner Färbung dem sandigen Untergrund, auf dem der Vogel hervorragend getarnt ist. Es werden mehrere Unterarten unterschieden.[1]
Die Steinlerche erreicht eine Körperlänge von 15 bis 17 Zentimetern, wovon 5,8 bis 6,8 Zentimeter auf den Schwanz entfallen. Die Schnabellänge beträgt vom Schädel aus gemessen 1,3 bis 1,68 Zentimeter. Sie wiegen zwischen 21 und 26,6 Gramm.[2] Es besteht kein auffallender Geschlechtsdimorphismus.
Das Gefieder der Lerche variiert stark, abhängig von der Unterart, typisches Merkmal ist aber die geringe Strichelung des Gefieders. Die Gefiederfarbe der Körperoberseite reicht von hell sandfarben-grau über rosa-zimtfarben bis zu dunkel schiefergrau bei der in Jordanien auf schwarzer Lavawüste vorkommenden Unterart Ammomanes desserti annae.[3] Beim Schnabel gibt es ebenfalls Unterschiede bei den einzelnen Unterarten. Während der Oberschnabel dunkel hornfarben ist, reicht die Färbung des Unterschnabels von hell horngelb, weißlich bis grau fleischfarben.[4]
Der Singflug des Männchens ist steil aufsteigend, das Männchen erreicht dabei jedoch in der Regel nur eine Höhe von sechs bis zwölf Meter über dem Erdboden. Gelegentlich singt das Männchen aber auch von Ansitzwarten auf dem Boden.
Die Steinlerche ist ein typischer Wüstenbewohner. Regen verträgt das weiche Gefieder dieser Lerche nicht gut. Vom Regen überraschte Lerchen werden so nass, dass sie fast flugunfähig sind. Bei den im Lebensraum der Steinlerchen seltenen Regenfällen suchen Steinlerchen unter dachförmigen Steinen und in Ritzen von Felswänden Schutz. Wie für Wüstenbewohnern typisch liegt der Aktivitätshöhepunkt dieser Lerche in den kühleren Morgen- und Abendstunden.[5] Die Nahrung besteht aus den Samen diverser Wüstenpflanzen wie beispielsweise der Quirligen Bodenhirse und diversen Sorghumhirsen. Daneben frisst sie auch Insekten.
Die Steinlerche ist wie alle Lerchen ein Bodenbrüter. Ihr Nest baut die Steinlerche gewöhnlich an einem Felsen oder in einem Grasbüschel. An der Windseite wird es mit kleinen Steinen befestigt.
Im trockenen Inneren der Wüsten legen Weibchen meist drei Eier, in den Randgebieten der Wüsten auch vier bis fünf. Nur das Weibchen brütet. Die Jungvögel werden jedoch von beiden Elternvögeln gefüttert und versorgt. Gefüttert werden die Nestlinge ausschließlich mit animalischer Kost.[6] Die Nestlinge verlassen das Nest im Alter von neun bis 10 Tagen bzw. wenn sie eine Flügellänge von etwa 5,2 Zentimeter aufweisen und am Bauch nahezu befiedert sind.[7]
Es werden 22 Unterarten unterschieden:[8]
Die Steinlerche (Ammomanes deserti), auch Wüstenlerche genannt, ist eine an Wüstenhabitate angepasste Art der Lerchen. Sie ist in Nordafrika, Vorder- und Zentralasien verbreitet. Das Gefieder gleicht in seiner Färbung dem sandigen Untergrund, auf dem der Vogel hervorragend getarnt ist. Es werden mehrere Unterarten unterschieden.
Шаблон:Taxobox end[[Гурӯҳ:Animalia аз рӯи алифбо]]
ЖАВРАК, сурхоб (Ammomanes deserti), як навъ паррандаи хушо-воз. Хурдчусса, сурх (сари синааш алотоб), шикамаш сурхча. ;Думаш кутох,, болаш фарох, чанголи ангуш-ти кафояш да-роз, рост. Дар 1 биёбон ва диг. чойҳои камалаф зиндагй мекунад. Села-села мегардад. Мохдои апрел— июнь тухм мегузорад. Ғиэояш ҳашарот ва тухми гиёҳ.
Чүл тургае (лат. Ammomanes deserti) — тургай кошлар семьялыгыннан кош.
Тургайның озынлыгы 16 см кадәр, канат колачы 23 см. Комлы-сорылы каурыйлары кошны комлы туфракта яхшы яшерә.
Кош Төньяк Африка, Алгы һәм Урта Азиядә яши.
Чүл тургае (лат. Ammomanes deserti) — тургай кошлар семьялыгыннан кош.
Тургайның озынлыгы 16 см кадәр, канат колачы 23 см. Комлы-сорылы каурыйлары кошны комлы туфракта яхшы яшерә.
Кош Төньяк Африка, Алгы һәм Урта Азиядә яши.
↑ Integrated Taxonomic Information System — 1996. ↑ таксономическая база данных Национального центра биотехнологической информации США / National Center for Biotechnology Information ↑ Энциклопедия жизни — 2008.
The desert lark (Ammomanes deserti) breeds in deserts and semi-deserts from Morocco to western India. It has a very wide distribution and faces no obvious threats, and surveys have shown that it is slowly increasing in numbers as it expands its range. The International Union for Conservation of Nature has rated its conservation status as being of "least concern".[1]
Originally, the desert lark was classified as belonging to the genus Alauda until moved to Ammomanes.[2] Alternate names include desert finch lark and sand lark.
Twenty-two subspecies are recognized:[3]
The desert lark is a medium-sized, big-headed and long-billed lark, growing to a length of 16 to 17 cm (6.3 to 6.7 in). The sexes are alike, but there is considerable geographical variation. It has a rather dull plumage which can vary from quite pale to rather dark. Plumage may vary between subspecies but individuals within populations can be variable too. It is similar in appearance to the bar-tailed lark but is slightly larger, has a less-domed head, a larger broader beak, stouter legs and a longer tail. The upper parts of the many subspecies vary in colour; most are pale greyish brown, but some races are very washed out and others are quite a deep colour. Some have some rufous colour on wings and tail, similar to the bar-tailed lark, but the underparts are a pale pinkish grey and have much more streaking than that species, and the desert lark lacks the clearly defined terminal black band on the tail of that species, although it may have a rather diffuse dark patch.[4] The colour variation seems to mainly match the habitat, so sandy-coloured birds are commoner in sandy areas, greyer birds in rocky areas and the darkest birds in desert dominated by basalt.[5]
The song is a mournful choo-wee-chacha wooee, uttered from the ground or a boulder, or during undulating flight. It is more mellow and less squeaky than that of the bar-tailed lark. When flushed it utters a short churree or chee-lu.[4]
The desert lark is found from Mauritania, Western Sahara and southern Morocco in the west east through northern Africa south to Chad and Somalia through south west Asia to western India.[6]
It is resident (non-migratory) apart from local movements in arid stony areas, and avoids flat sand and will always be found in broken terrain with a vertical element to it[5]
The desert lark is not very sociable and does not form large flocks, being mainly encountered in small groups or as single birds. They are territorial when breeding, nesting on the ground under the shelter of a tussock or stone in a shallow scrape lined with plant material and having a rim of pebbles, which may surround the nest or be on the more exposed side of the nest. The clutch is 1-5 eggs and these are laid at different times in various parts of its range, e.g. January–February in the south and March–April in the north. The desert lark eats seeds and insects, the latter especially in the breeding season.[5]
Eggs of A. d. algeriensis MHNT
The desert lark (Ammomanes deserti) breeds in deserts and semi-deserts from Morocco to western India. It has a very wide distribution and faces no obvious threats, and surveys have shown that it is slowly increasing in numbers as it expands its range. The International Union for Conservation of Nature has rated its conservation status as being of "least concern".
La Dezertalaŭdo, Ammomanes deserti, estas specio de birdo de la familio de Alaŭdedoj, kiu reproduktiĝas en dezertoj kaj duondezertoj el Saharo orienten tra la Arabia duoninsulo kaj Mezoriento al Irano, Afganio kaj Pakistano.
Ĝi estas nemigranta escepte pro lokaj movoj en aridaj ŝtonaj areoj, kaj evitas sablajn ebenaĵojn. Ĝi nestumas surgrunde en roka fendo aŭ inter ŝtonoj, kie la ino demetas 3-4 ovojn. La manĝo estas semoj kaj insektoj, tiuj lastaj ĉefe dum la reprodukta sezono.
Temas pri malgranda, sed diketa, specio de alaŭdedo 15 – 16,5 cm longa. Ĝi estas sablokolora supre (kun iomete striita kapo) kaj hele rozgriza (okra) sube, kun dika flavbaza beko longa kaj akrapinta kaj iomete da punktaro en gorĝo. La vosto estas ruĝecbruna kun neklara malhela fina bordo. Ankaŭ la pugo kaj unuarangaj flugilplumoj estas ruĝecaj kaj videblaj dumfluge.
Ambaŭ seksoj estas similaj, sed estas konsiderenda geografia variado. Ekzemple, A. d. payni de suda Maroko estas pli griza supre ol la nomiga deserti, kaj havas oranĝecajn flankojn. A. d. annae de norda Jordanio havas malhelgrizajn suprajn partojn, kapon kaj bruston.
La kanto estas plendeca ĉu-gvii-ĉaĉa gvii. Ĉiukaze temas pri sufiĉe silentema specio.
La Dezertalaŭdo, Ammomanes deserti, estas specio de birdo de la familio de Alaŭdedoj, kiu reproduktiĝas en dezertoj kaj duondezertoj el Saharo orienten tra la Arabia duoninsulo kaj Mezoriento al Irano, Afganio kaj Pakistano.
Ĝi estas nemigranta escepte pro lokaj movoj en aridaj ŝtonaj areoj, kaj evitas sablajn ebenaĵojn. Ĝi nestumas surgrunde en roka fendo aŭ inter ŝtonoj, kie la ino demetas 3-4 ovojn. La manĝo estas semoj kaj insektoj, tiuj lastaj ĉefe dum la reprodukta sezono.
Temas pri malgranda, sed diketa, specio de alaŭdedo 15 – 16,5 cm longa. Ĝi estas sablokolora supre (kun iomete striita kapo) kaj hele rozgriza (okra) sube, kun dika flavbaza beko longa kaj akrapinta kaj iomete da punktaro en gorĝo. La vosto estas ruĝecbruna kun neklara malhela fina bordo. Ankaŭ la pugo kaj unuarangaj flugilplumoj estas ruĝecaj kaj videblaj dumfluge.
Ambaŭ seksoj estas similaj, sed estas konsiderenda geografia variado. Ekzemple, A. d. payni de suda Maroko estas pli griza supre ol la nomiga deserti, kaj havas oranĝecajn flankojn. A. d. annae de norda Jordanio havas malhelgrizajn suprajn partojn, kapon kaj bruston.
La kanto estas plendeca ĉu-gvii-ĉaĉa gvii. Ĉiukaze temas pri sufiĉe silentema specio.
La terrera sahariana (Ammomanes deserti)[1] es una especie de ave paseriforme de la familia Alaudidae que vive en el norte de África y Oriente medio.[3][4][5]
La terrera sahariana se distribuye por los desiertos y zonas áridas del Sahara, y hacia el este en la península arábiga y oriente medio, sobre todo Irán, Afganistán y Pakistán.[3][4] Vive en zonas pedregosas áridas, y evita las zonas llanas de arena.
Es una pequeña ave de 15 a 16,5 cm de longitud. Es color arena arriba y gris rosáceo pálido por debajo, con una ancha factura amarillenta. La cola es de color marrón rojizo con una banda difuminada oscura. Ambos sexos son iguales, pero existe una gran variación geográfica; por ejemplo, la A. d. payni del sur de Marruecos es más gris por encima que la Ammomanes deserti desrti, y tiene los flancos anaranjados. Por otra parte, la A. d. annae del norte de Jordania tiene la parte superior, la cabeza y el pecho de color gris oscuro.
Construye su nido en el suelo, en una grieta de la roca o entre las piedras, y pone de 3 a 4 huevos. Su alimentación consiste principalmente en semillas e insectos, estos últimos sobre todo en época de reproducción.
Está clasificada como especie bajo preocupación menor en la Lista Roja de Especies Amenazadas de la UICN.[2]
Se conocen las siguientes subespecies:[6]
La terrera sahariana (Ammomanes deserti) es una especie de ave paseriforme de la familia Alaudidae que vive en el norte de África y Oriente medio.
Ammomanes deserti Ammomanes generoko animalia da. Hegaztien barruko Alaudidae familian sailkatua dago.
Ammomanes deserti Ammomanes generoko animalia da. Hegaztien barruko Alaudidae familian sailkatua dago.
Aavikkokiuru (Ammomanes deserti) on eteläinen kallioisten avomaiden kiurulaji.
Linnun pituus on 16–17 cm, siipien kärkiväli 27–30 cm ja paino 20–30 g. Se on hieman kiurua pienempi, päältä hiekanruskea ja alta valkoinen lintu, jonka ruskeassa pyrstössä on epäselvärajainen musta kärki. Hyvin laajan maantieteellisen muuntelun vuoksi sen höyhenpuvun väritys vaihtelee. Nokka on tukevahko ja sen kärki ja yläharja ovat tummat, erotuksena samannäköiseen pikkuaavikkokiuruun. Usein hyvin kesy. Sukupuolet ovat samannäköisiä. Koiras esittää lyhyen laululennon.[2]
Aavikkokiuru esiintyy hyvin laajalla alueella Pohjois-Afrikan länsireunasta Himalajan rinteille saakka. Paikoin se on hyvin yleinen. Muuntelu on hyvin laajaa ja lajista tunnetaan ainakin 9 alalajia.[2] Turkissa elää pieni populaatio, 60–600 yksilöä. Lajin esiintymisalueen laajuus on yli 10 miljoonaa neliökilometriä ja sen kanta on elinvoimainen.[1] Laji on paikkalintu eikä sitä ole tavattu Suomessa.
Aavikkokiuru elää, nimestään huolimatta, pääasiassa kuivilla kallioisilla ja kivikkoisilla rinteillä ja louhikoissa. Paikoin se elää 2 tai 3 kilometrin korkeudella vuorilla. Pesimäajan ulkopuolella laji voi muodostaa pieniä, alle 10 yksilön parvia, mutta pääasiassa se elää yksin, pareittain tai perhekunnittain.[2]
Aavikkokiurun pesintä tunnetaan puutteellisesti. Pesä on maassa mättään tai kiven suojassa. Pesyeitä on joskus 2. Munamäärä on 1–5, tavallisesti 3 tai 4, autiomaassa munaluku on pienempi kuin ravinteikkaammilla paikoilla. Ilmeisesti vain naaras hautoo.[2]
Aavikkokiuru syö sekä siemeniä että hyönteisiä ja muita pieniä selkärangattomia. Usein se etsii siemeniä vuohien ja muun karjan lantakasoista.[2]
Aavikkokiuru (Ammomanes deserti) on eteläinen kallioisten avomaiden kiurulaji.
Ammomanes deserti
L'Ammomane isabelline (Ammomanes deserti) est une espèce de passereaux appartenant à la famille des Alaudidae.
Cette alouette présente un plumage très clair, qui est à l'origine de son nom en français.
L'espèce Ammomanes deserti a été décrite par l'ornithologue allemand Martin Heinrich Carl Lichtenstein en 1823.
D'après le Congrès ornithologique international, cette espèce est constituée des 24 sous-espèces suivantes (ordre alphabétique) :
Ammomanes deserti
L'Ammomane isabelline (Ammomanes deserti) est une espèce de passereaux appartenant à la famille des Alaudidae.
De woestijnleeuwerik (Ammomanes deserti) is een zangvogelsoort uit de familie leeuweriken (Alaudidae). Het is een vogel van stenige woestijnen.
De woestijnleeuwerik is 15 tot 16,5 cm lang. Het is een zandkleurige, robuuste vogel, met een relatief grote snavel. Er is grote variatie in kleur tussen de 24 verschillende ondersoorten. Zo is de ondersoort A. d. annae bijna geheel donkergrijs, terwijl de nominaat A. d. deserti veel lichter zandkleurig is. De soort lijkt ook sterk op de verwante rosse woestijnleeuwerik. De (gewone) woestijnleeuwerik heeft een roodbruine staart met een vrij brede zwarte band die diffuus overgaat in het roodbruin, terwijl de rosse woestijnleeuwerik een smallere, scherp afgesneden zwarte band heeft.[2]
Er worden 24 ondersoorten onderscheiden in diverse regio's:[3]
Het leefgebied bestaat uit open, droog gebied. De vogel mijdt zandwoestijnen, maar heeft een voorkeur voor glooiend terrein met rotsblokken en keien.[2]
De woestijnleeuwerik heeft een groot verspreidingsgebied en daardoor alleen al is de kans op de status kwetsbaar (voor uitsterven) uiterst gering. De grootte van de populatie is niet gekwantificeerd, maar de indruk bestaat dat de aantallen vooruit gaan. Om deze redenen staat deze leeuwerik als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe woestijnleeuwerik (Ammomanes deserti) is een zangvogelsoort uit de familie leeuweriken (Alaudidae). Het is een vogel van stenige woestijnen.
Ørkenlerke (Ammomanes deserti) er en fugl i slekten Ammomanes i lerkefamilien. De ulike underartene kan ha svært variert utfarget fjærdrakt, fra lys til mørk. De to underartene coxi og annae er eksempler på dette. Begge finnes i Jordan, men mens coxi lever i sandørken og har bleke farger, lever annae i lavaørken og er mørk. Slik kamuflasjespesialisering er godt dokumentert og ganske vanlig. Alternativet er generalisering.[2]
Det er beskrevet 24 underarter av ørkenlerke[3]:
Ørkenlerke (Ammomanes deserti) er en fugl i slekten Ammomanes i lerkefamilien. De ulike underartene kan ha svært variert utfarget fjærdrakt, fra lys til mørk. De to underartene coxi og annae er eksempler på dette. Begge finnes i Jordan, men mens coxi lever i sandørken og har bleke farger, lever annae i lavaørken og er mørk. Slik kamuflasjespesialisering er godt dokumentert og ganske vanlig. Alternativet er generalisering.
Stenökenlärka[2] (Ammomanes deserti) är en fågel i familjen lärkor inom ordningen tättingar.[3]
Stenökenlärkan är en 15-16,5 centimeter lång sandfärgad och rätt kraftig lärka. Den är lik sandökenlärkan men skiljs framför allt på annorlunda näbb (lång, grov och gulbrun med mörk rygg och spets jämfört med sandökenlärkans lilla skäraktiga) samt att det svarta på stjärtspetsen är bredare och mindre distinkt. Vidare är den tydligare streckad på bröstet och har något längre handpenneprojektion. [4]
Könen är lika, men variationen i grundfärgen mellan de många underarterna (se nedan) är stor, mestadels en anpassning till miljön: mer sandfärgade i sandiga områden, gråare i klippigare områden och mycket mörk i basaltöknar.[5]
Stenökenlärkan är mest tyst, med korta rullande eller visslande lockläten. Sången som oftast utförs i en bågig sångflykt är en ljudlig, mörkröstad och något vemodig upprepad strof med tre till sex stavelser, exempelvis tjy-vi-tjutju, vuy.[4]
Stenökenlärka har en vid utbredning från Mauretanien och Marocko till Indien. Arten delas in i hela 24 underarter med följande utbredning:[3]
Underarterna coxi och darica inkluderas ofta i isabellina respektive iranica.[6]
Fågeln är en mycket sällsynt gäst i Europa, endast sedd på Cypern.[1][7]
Stenökenlärkan återfinns som namnet avslöjar i karg, klippig och ofta ökenartad terräng, i bergssluttningar eller brant bergsöken men inte i platt och sandig öken. Den är rätt diskret i sina vanor men oskygg och uppträder en och en eller i små grupper.[4]
Arten häckar på marken i skydd av en grästuva eller en sten. Den lägger ett till tre ägg, i januari-februari i norr och mars-april i söder, i en grunt uppskrapad grop fodrad med växtlighet och omringad av småsten. Fågeln lever av frön och insekter, det senare framför allt under häckningstid.[5]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1]
Çöl toygarı (Ammomanes deserti), toygargiller familyasına ait bir kuş türü.
Vücudunun üst kısmı kum rengi, alt kısmı ise solgun, pembemsi renktedir. Gaganın gövdeyle birleştiği yer ise sarı renktedir. Kuyrukları kırmızımsı-kahverengidir ve uç kısmında daha koyu renk bir band vardır. Boyları 15-16.5 cm. kadardırlar.
Tohumlarla ve böceklerle beslenirler, üreme mevsimlerinde ise özellikle böceklerle beslenirler. Verimsiz taşlı alanlarda yerel hareketlerin dışında yerleşiktirler ve düz kumdan kaçınırlar. Yuvası, bir kaya çatlağında yerde veya taşların arasındadır, 3-4 yumurta koyarlar. Eşeyler benzerdir ama oldukça büyük coğrafi değişme vardır.
Çöl toygarı (Ammomanes deserti), toygargiller familyasına ait bir kuş türü.
Sơn ca sa mạc (tên khoa học Ammomanes deserti) là một loài chim trong họ Alaudidae.[2] Sơn ca sa mạc sinh sản ở sa mạc và bán sa mạc từ Sahara về phía đông thông qua bán đảo Ả Rập và Trung Đông đến Iran, Afghanistan và Pakistan. Loài chim này dài 15 - 16,5 cm. Nó có màu cát màu xám hơi hồng nhạt ở trên và bên dưới.
Sơn ca sa mạc (tên khoa học Ammomanes deserti) là một loài chim trong họ Alaudidae. Sơn ca sa mạc sinh sản ở sa mạc và bán sa mạc từ Sahara về phía đông thông qua bán đảo Ả Rập và Trung Đông đến Iran, Afghanistan và Pakistan. Loài chim này dài 15 - 16,5 cm. Nó có màu cát màu xám hơi hồng nhạt ở trên và bên dưới.
Своё гнездо пустынный жаворонок строит обычно в скалах или в пучке трав. На наветренной стороне птица укрепляет его маленькими камнями. В сухой внутренней части пустынь самки кладут чаще 3 яйца, на окраине пустынь — от 4-х до 5-и.
Своё гнездо пустынный жаворонок строит обычно в скалах или в пучке трав. На наветренной стороне птица укрепляет его маленькими камнями. В сухой внутренней части пустынь самки кладут чаще 3 яйца, на окраине пустынь — от 4-х до 5-и.
漠百灵(学名:Ammomanes deserti),是百灵科漠百灵属的一种。
它分布于巴基斯坦领土、埃及、利比亚、埃塞俄比亚、伊朗、厄立特里亚、土库曼斯坦、土耳其、乍得、叙利亚、马里、阿曼、索马里、卡塔尔、毛里塔尼亚、阿拉伯联合酋长国、约旦、尼日尔、巴基斯坦、沙特阿拉伯、塞浦路斯、吉布提、黎巴嫩、也门、印度、苏丹、摩洛哥、以色列、乌兹别克斯坦、阿富汗、科威特、塔吉克斯坦、阿尔及利亚、突尼斯、布基纳法索、巴林、伊拉克和西撒哈拉。该物种的保护状况被评为无危。
漠百灵的平均体重约为24.8克。栖息地包括热带沙漠和亚热带或热带的(低地)干燥疏灌丛。