Die dwergrietreier is 'n skaars somerstandvoël en besoeker.
Die volwassenes het 'n leikleurige rugkant en 'n swaar gestreepte onderkant, maar lyk donker van ver af; die oranjegeel pote hang as hulle vlieg. Jonges, wat 'n rooierige onderkant en rugvere met rooi punte het, verskil verder van ander jong reiers deurdat hul pote ook oranjegeel is. Dwergrietreiers vlieg reguit en nogal soos duiwe. Hulle neem soms 'n regop houding aan as hulle versteur word en vlieg dikwels in 'n boom in as hulle opgejaag word.
25 cm.
Hou gewoonlik een-een, maar maak soms in yl kolonies nes en is veral teen skemer en snags aktief. Verkies dig-beboste riviere en oorstroomde bosse.
Kom yl voor in groot dele van die Wes-Kaap, Oos Kaap, KwaZulu-Natal, Namibië en Botswana en oor die hele Mpumalanga Noord-Wes, Mpumalanga, Limpopo, Mosambiek en Zimbabwe.
Die dwergrietreier is 'n skaars somerstandvoël en besoeker.
Ixobrychus sturmii[2] ye una especie d'ave pelecaniforme de la familia Ardeidae que vive n'África.
Pertenez al xéneru Ixobrychus que contién a delles de les garces más pequeñes del mundu. Según el so llargor rexistráu, de 25 a 30 cm esta pue ser la especie de garza más pequeña.[3][4] El so pesu ye similar al d'otres especies de Ixobrychus, rexistraes ente 60 y 150 g, y medies de 75-110 g.[5] El so llargor alar media ta ente los 45 y 50 cm. El machu tien el pescuezu y la cabeza de color gris cayuela escuru, con llargues plumes en cabeza y pescuezu. Polo xeneral el so picu ye escuru, siendo de negru a verde escuru na parte cimera y mariellu na inferior. El so lorum y piel alredor de los güeyos bazcuya del azul al verde amarellentáu, y el color del so iris va del pardu acoloratáu en candia escuru. El so llombu, parte cimeru de les sos nales y otres partes cimeres son de color gris cayuela escuru. El so gargüelu y parte cimeru del pechu son de color crema claro, densamente estridado en negru, fondu que se va escureciendo hasta'l color canela del so banduyu. Les sos pates son de color mariellu verdosu na parte frontera y marielles na posterior. Mientres la dómina del cortexu les pates tornar d'un llamativu naranxa. La fema ye más clara, con tonos más acolorataos nel so banduyu y el so iris ye mariellu. El neñones son una versión clara en tonos anteados de los adultos.
Estrémase del avetorillo negru, d'Asia, pol so banduyu estriáu, los copetes escuros del pescuezu, y porque el so picu ye más escuru y ye de menor tamañu. Estrémase de les garcitas verdosa y azulada por ser de menor tamañu y más lenta en vuelu, les sos partes inferiores clares y densamente estriaes, y les sos partes cimeros uniformes (ensin llistes).[4]
Ye una especia migratoria dientro del África subsaḥariana, particularmente ente los estremos norte y el sur. Los desplazamientos de les aves ecuatoriales tán menos claros. Estos avetorillos alcuéntrase en sur d'África na estación húmeda, ente payares y abril. Na estación seca tantu les aves del norte como del sur migren escontra l'ecuador.[6] Esta especie suel parolar fora de la so área de distribución normal, a Sudáfrica,[7] les Islles Canaries y la península ibérica, y Francia.[4]
Los avetorillos cenizos alimentar en solitariu o en pareyes, cazando pela nueche y el día, especialmente si ta borrinosu. Son aves silencioses y discretes que se queden quietes o anden adulces. La so actividá depende de la disponibilidad de xaronques.[8] Los avetorillos de cutiu prefieren escondese ente la vexetación que encaramarse a les cañes. Cuando se-yos fadia de cutiu quédense nel cantu de l'agua nuna versión esaxerada de postura típica de los avetoros o sale volando en distancies curties hasta los árboles. Los individuos defenden el so territoriu d'alimentación por aciu una exhibición con movimientos de meyores.[9] Aliméntase principalmente d'inseutos como los saltapraos y escarabayos d'agua, arañes, pequeños pexes, cámbaros y xaronques. Poblaciones locales especializar en saltapraos y xaronques, y puede aprovechar la disponibilidad de preses estacionales como les xaronques en dómines nes que nun haya pesca.[4]
La dómina de cría ye bien variable según les rexones. Añeren principalmente na estación d'agües, pero en dellos llugares facer de primeres de la estación seca. El anidamiento empieza en septiembre en Senegal, en xunetu en Sierra Lleona y Ghana, ente agostu y ochobre en Malí, ente avientu y xineru na República Democrática d'El Congu, ente mayu y xunu en Kenia, ente xineru y marzu o bien setiembre y ochobre en Zimbabue, ente febreru y marzu en Namibia, y ente xineru y abril o setiembre y avientu en Sudáfrica.
Añera nos marxes de les llanura inundables, xeneralmente onde l'agua llega a los montes. Paez preferir la vexetación más trupa pa emplazar el so nial, en solitariu o pequeños grupos. Anque nun ye frecuente, vióse-yos añerar cerca de la garcilla cangrejera y garcilla ventrirroja. El nial ye una plataforma de palitos con dalgún recubrimientu de yerba, con anchores de 23 cm x38 cm y unos 7 cm de fondura. Los niales tán asitiáu nuna caña cerca del tueru, o una caña o un parrotal que tea percima de l'agua, a altores ente los 0,5 y 4 m percima de l'agua. Con frecuencia utilicen los espinos p'añerar.
El cortexu d'esta especie nun ye conocíu. Los güevos son blancos. Dalgunos pueden ser ligéramente azulaos nel momentu de la puesta pero destiñen en pocos díes. Los güevos miden 34mm x28 mm. Les puestes suelen consten de 3–4 güevos, anque pueden atopase de 2 a 5. La incubación dura 18 díes o más. Nun se rexistráu eclosiones asincrónicas de los pollos, polo que ye posible que la incubación empiece cola puesta del últimu güevu.
Los pollos son alimentaos por aciu regurgitación, de normal pela tarde. Desenvuélvense rápido y a los siete díes dexen el nial si son fadiaos, pero dempués vuelven a él. Nun estudiu afayóse que solo'l 69% de los güevos eclosionen.[4] Cuando tán dafechu emplumaos empiecen a volar parolando a grandes distancies.
Ixobrychus sturmii ye una especie d'ave pelecaniforme de la familia Ardeidae que vive n'África.
El martinet menut de Sturm (Ixobrychus sturmii) és un ocell de la família dels ardèids (Ardeidae) que habita en zones humides de l'Àfrica subsahariana.
Viu en rius i llacs, boscos de ribera, pantans i aiguamolls de gairebé tots els països de l'Àfrica subsahariana, faltant únicament de les zones molt àrides.
S'alimenten principalment d'escarabats aquàtics i llagostes. Amb menys freqüència, mengen granotes petites, cargols, peixos i crustacis.
Es reprodueix sobre arbres i arbusts. Fa un niu amb herba, a una alçada de 4 metres sobre el nivell de l'aigua. Pon 3 – 4 ous que cova durant uns quinze dies.
El martinet menut de Sturm (Ixobrychus sturmii) és un ocell de la família dels ardèids (Ardeidae) que habita en zones humides de l'Àfrica subsahariana.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Coraderyn bwn (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: coradar bwn) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Ixobrychus sturmii; yr enw Saesneg arno yw African dwarf bittern. Mae'n perthyn i deulu'r Crehyrod (Lladin: Ardeidae) sydd yn urdd y Ciconiformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn I. sturmii, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r coraderyn bwn yn perthyn i deulu'r Crehyrod (Lladin: Ardeidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Aderyn bwn bach Ixobrychus exilis Aderyn bwn cefn rhesog Ixobrychus involucris Aderyn bwn du Ixobrychus flavicollis Aderyn bwn lleiaf Ixobrychus minutus Aderyn bwn melynllwyd Ixobrychus cinnamomeus Aderyn bwn Schrenk Ixobrychus eurhythmus Aderyn bwn Tsieina Ixobrychus sinensis Butorides striata Butorides striata Crëyr gwyrdd Butorides virescens Crëyr rhesog cochlyd Tigrisoma lineatum Crëyr rhesog gyddf-foel Tigrisoma mexicanum Crëyr rhesog tywyll Tigrisoma fasciatumAderyn a rhywogaeth o adar yw Coraderyn bwn (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: coradar bwn) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Ixobrychus sturmii; yr enw Saesneg arno yw African dwarf bittern. Mae'n perthyn i deulu'r Crehyrod (Lladin: Ardeidae) sydd yn urdd y Ciconiformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn I. sturmii, sef enw'r rhywogaeth.
Die Graurückendommel oder Schieferdommel (Ixobrychus sturmii) ist eine afrikanische Verwandte der Zwergdommel aus der Familie der Reiher.
Mit einer Körperlänge von 27 bis 30 cm gehört sie zu den kleinsten Reihern. Ihr Federkleid ist oberseits einheitlich schiefergrau. Die Unterseite ist weiß-grau gestreift. Ansonsten ähnelt sie der europäischen Zwergdommel. Schnabel und Beine sind wie bei dieser von gelber Farbe.
Die Graurückendommel ist in weiten Teilen Afrikas heimisch. Sie brütet in fast allen afrikanischen Ländern südlich der Sahara von Mauretanien und Äthiopien bis nach Südafrika und fehlt lediglich in Wüsten und Halbwüsten. Der Lebensraum sind Flüsse und Seen mit baumbestandenen Ufern, Sümpfe oder Mangroven.
Hauptnahrung der Graurückendommel sind Wasserkäfer und Heuschrecken. Seltener frisst sie kleine Frösche, Fische, Schnecken und Krebstiere. Sie brütet in Bäumen und Sträuchern. Das Nest wird aus trockenen Gräsern in einer Höhe von 50 cm bis 4 m über dem Wasserspiegel errichtet. Drei bis vier Eier werden etwa fünfzehn Tage bebrütet.
Die Graurückendommel oder Schieferdommel (Ixobrychus sturmii) ist eine afrikanische Verwandte der Zwergdommel aus der Familie der Reiher.
The dwarf bittern (Ixobrychus sturmii) is a species of heron in the family Ardeidae.
It is found in Angola, Benin, Botswana, Burkina Faso, Burundi, Cameroon, Central African Republic, Chad, Republic of the Congo, Democratic Republic of the Congo, Ivory Coast, Equatorial Guinea, Eswatini, Ethiopia, Gabon, Gambia, Ghana, Guinea, Kenya, Liberia, Malawi, Mali, Mauritania, Mozambique, Namibia, Niger, Nigeria, Rwanda, Senegal, Sierra Leone, Somalia, South Africa, Spain (the Canary Islands), Sudan, Tanzania, Togo, Uganda, Zambia, and Zimbabwe.[1] It is a rare vagrant in the Western Palearctic (which consists of Europe, North Africa and the Middle East), with several sightings in the Canary Islands.[2] Two individual were observed on the island of Fuerteventura in the Canary Islands in the winter of 2017.[3]
It is a small bittern, and the same size as the little bittern, to which it is closely related.
It is designated least concern.[1]
La Nana botaŭro (Ixobrychus sturmii) estas malgranda specio de birdo de la ardeo familio de Ardeedoj kiu loĝas en Afriko.
Ĝi troviĝas en plej granda parto de subsahara Afriko nome en Angolo, Benino, Bocvano, Burkino, Burundio, Kameruno, Centrafrika Respubliko, Ĉado, Respubliko Kongo, Demokratia Respubliko Kongo, Eburbordo, Ekvatora Gvineo, Etiopio, Gabono, Gambio, Ganao, Gvineo, Kenjo, Liberio, Malavio, Malio, Maŭritanio, Mozambiko, Namibio, Niĝero, Niĝerio, Ruando, Senegalio, Sieraleono, Somalio, Sudafriko, Sudano, Tanzanio, Togolando, Ugando, Zambio, kaj Zimbabvo. Estis foje spektadoj en Hispanio (Kanarioj) kaj eĉ en Francio. En Sudafriko kaj Mozambiko (plej sudaj teritorioj) ili nur reproduktiĝas kaj poste vintras iom pli norde.
Temas pri membro de la genro Ixobrychus kiu enhavas multajn el plej malgrandaj ardeoj en la mondo. Pri registrita longo, temas pri el 25 al 30 cm, nome eble plej malgranda specio de ardeo.[1][2] Ties pezo estas simila al aliaj specioj de la genro Ixobrychus, registre el 60 al 150 g, averaĝe 75-110 g.[3] La enverguro registrite averaĝas 45 al 50 cm. La masklo havas malhelan ardezgrizajn kapon kaj kolon, kun longecaj kapo- kaj kol-plumoj. La beko estas malhela ĝenerale, nigra al al malhelverda pinte kaj flava en suba makzelo. La bridoj kaj ĉirkaŭokula haŭtaĵo estas bluecaj al flavecverdaj kaj la irisoj estas ruĝecbrunaj al malhelruĝaj. La dorso, supraj flugiloj kaj aliaj supraj partoj estas malhelaj ardezgrizaj. Ties gorĝo kaj supra brusto estas hele sablokoloraj, kaj malheliĝas al flavecbruna en ventro, tre striece nigre. La kruroj kaj piedoj estas verdecflavaj antaŭe kaj flavaj malantaŭe. Dum pariĝado kruroj kaj piedoj turniĝas briloranĝaj. La ino estas pli pala, kun pli ruĝeca nuanco en ventro kaj flavaj irisoj. Nematurulo estas pli sablokolora kaj pala versio ol plenkreskulo. Ĝi distingiĝas el la Nigra botaŭro de Azio pro siaj strieca ventro, malhelaj koltufoj, pli mallonga beko kaj multe pli malgrando. Ĝi distingiĝas el la Verda ardeo kaj el la Striardeo pro sia malgrando kaj malrapida flugmaniero, siaj palaj kaj tre striecaj subaj partoj, kaj siaj uniforme (ne striecaj) supraj partoj.[2]
Temas pri migranta specio ene de Afriko, ĉefe en plejaj nordo kaj sudo. Movoj de ekvatoraj birdoj estas malpli klaraj. Birdoj loĝas en Sudafriko en la humida sezono el novembro al aprilo. En la seka sezono, birdoj el kaj nordo kaj sudo migras al ekvatoro (Brown et al. 1982). Tiu specio vagadas for de siaj kutimaj teritorioj, inklude pli sude en Sudafrikon (Ingram 1998), Kanarioj kaj eĉ Francio.[2]
Nanaj botaŭroj manĝas solecaj aŭ en paroj, ĉasante nokte kaj, ĉefe se nubas, ankaŭ dumtage. Tion ĝi faras silente kaj kaŝeme stare kaj piedire malrapide. Tiu ĉiutaga kutimaro koincidas kun ranodisponeblo (Tarboton 1980, Hustler kaj Williamson 1985). Nanaj botaŭroj foje preferas ŝtelpasi tra vegetaĵaro kaj kareksoj pli ol grimpi aŭ ripozi sur tiuj. Kaze de ĝenado ili staras ĉe la akvobordo laŭ troigita versio de la kutima botaŭra sinteno aŭ ĝi ofte ekflugas al arboj moviĝante nur mallongajn distancojn. Ŝajne individuoj defendas manĝoteritorion, kaj ties uzado de antaŭena memmontrado estis priskribata de Riddell (1987). Insektoj, kiaj akridoj kaj akvocimoj, araneoj, malgrandaj fiŝetoj, kraboj, helikoj kaj ranoj formas la ĉefajn erojn de ties dieto. Lokaj populacioj specialiĝas en akridoj kaj ranoj, kaj povas profiti la sezonan predodisponeblon kia de ranoj dum la senfiŝaj sezonaj truoj [2]
La reprodukta sezono estas tre varia laŭ geografio. Ili nestumas ĉefe dum la pluvsezono, sed en kelkaj lokoj en la komenco de la seka sezono. Nestumado ekas septembre en Senegalio, julie en Sieraleono kaj Ganao, aŭguste-oktobre en Malio, decembre-januare en la Demokratia Respubliko Kongo, maje–junie en Kenjo, januare-marte kaj septembre-oktobre en Zimbabvo, februare-marte en Namibio, kaj januare-aprile kaj septembre–decembre en Sudafriko.
Ili nestumas laŭlonge de la bordoj de inundaj ebenaĵoj, kutime kiam akvo inundas la arbarojn. Ili ŝajne preferas vegetaĵaron de arbustaro kie ili nestumas solece aŭ en malgrandaj grupoj. Kvankam ne kutime, ili estis vidataj nestumantaj ĉe la Ralardeo kaj ĉe la Ruĝventra ralardeo. La nesto estas platformo el bastonetoj kovrita de malfajna herbaro, 23 x 38 cm larĝa kaj 7 cm profunda. La nesto estas situanta ĉe la centra trunko de arbo, sur branĉo aŭ en arbustoj superpendante la akvon, je alto de ĉirkaŭ 0.5–4 m super akvo. Ili ofte uzas dornajn arbustojn por nestumado. La Nanaj botaŭroj konstruas sian neston rapide (Tarboton 1980).
La pariĝada kutimaro de tiu specio ne estas konata. La ovoj estas blankaj. Kelkaj freŝaj ovoj estas nuance bluaj, sed tio foriras post kelkaj tagoj. La ovoj estas ĉirkaŭ 34 x 28 mm. La ovaro konsistas el 3–4 ovoj, kvankam la gamo estas de 2-5 ovoj. Kovado daŭras 18 tagojn kaj eĉ plue. Oni ne registris nestojn kun nesinkronie eloviĝintaj junuloj, tiele eble kovado komencas post la lasta ovodemeto.
Oni nutras la junulojn per regurgitado, tipe vespere. Ili disvolviĝas rapide kaj la sepan tagon okazas elnestiĝo kaxe de ĝenado, sed revenas. Post plumokovro ili vagadas amplekse. Ripoze sur branĉo, ili adoptas la tipan botaŭran sintenon, kio malhelpas ties vidon. Laŭ unu studo nur 69% el ovoj eloviĝis.[2]
La Nana botaŭro (Ixobrychus sturmii) estas malgranda specio de birdo de la ardeo familio de Ardeedoj kiu loĝas en Afriko.
El avetorillo plomizo (Ixobrychus sturmii)[2] es una especie de ave pelecaniforme de la familia Ardeidae que vive en África.
Pertenece al género Ixobrychus que contiene a algunas de las garzas más pequeñas del mundo. Según su longitud registrada, de 25 a 30 cm esta puede ser la especie de garza más pequeña.[3][4] Su peso es similar al de otras especies de Ixobrychus, registradas entre 60 y 150 g, y medias de 75-110 g.[5] Su longitud alar media está entre los 45 y 50 cm. El macho tiene el cuello y la cabeza de color gris pizarra oscuro, con largas plumas en cabeza y cuello. En general su pico es oscuro, siendo de negro a verde oscuro en la parte superior y amarillo en la inferior. Su lorum y piel alrededor de los ojos oscila del azul al verde amarillento, y el color de su iris va del pardo rojizo al rojo oscuro. Su espalda, parte superior de sus alas y otras partes superiores son de color gris pizarra oscuro. Su garganta y parte superior del pecho son de color crema claro, densamente estridado en negro, fondo que se va oscureciendo hasta el color canela de su vientre. Sus patas son de color amarillo verdoso en la parte frontal y amarillas en la posterior. Durante la época del cortejo las patas se tornan de un llamativo naranja. La hembra es más clara, con tonos más rojizos en su vientre y su iris es amarillo. Los inmaduros son una versión clara en tonos anteados de los adultos.
Se distingue del avetorillo negro, de Asia, por su vientre estriado, los copetes oscuros del cuello, y porque su pico es más oscuro y es de menor tamaño. Se distingue de las garcitas verdosa y azulada por ser de menor tamaño y más lenta en vuelo, sus partes inferiores claras y densamente estriadas, y sus partes superiores uniformes (sin listas).[4]
Es una especia migratoria dentro del África subsahariana, particularmente entre los extremos norte y el sur. Los desplazamientos de las aves ecuatoriales están menos claros. Estos avetorillos se encuentran en sur de África en la estación húmeda, entre noviembre y abril. En la estación seca tanto las aves del norte como del sur migran hacia el ecuador.[6] Esta especie suele divagar fuera de su área de distribución normal, a Sudáfrica,[7] las islas Canarias y la península ibérica, y Francia.[4]
Los avetorillos cenizos se alimentan en solitario o en parejas, cazando por la noche y el día, especialmente si está nublado. Son aves silenciosas y discretas que se quedan quietas o andan despacio. Su actividad depende de la disponibilidad de ranas.[8] Los avetorillos a menudo prefieren esconderse entre la vegetación que encaramarse a las ramas. Cuando se les molesta a menudo se quedan en el borde del agua en una versión exagerada de postura típica de los avetoros o sale volando en distancias cortas hasta los árboles. Los individuos defienden su territorio de alimentación mediante una exhibición con movimientos de avances.[9] Se alimenta principalmente de insectos como los saltamontes y escarabajos de agua, arañas, pequeños peces, cangrejos y ranas. Poblaciones locales se especializan en saltamontes y ranas, y puede aprovechar la disponibilidad de presas estacionales como las ranas en épocas en las que no haya pesca.[4]
La época de cría es muy variable según las regiones. Anidan principalmente en la estación de lluvias, pero en algunos lugares lo hace al principio de la estación seca. El anidamiento empieza en septiembre en Senegal, en julio en Sierra Leona y Ghana, entre agosto y octubre en Mali, entre diciembre y enero en la República Democrática del Congo, entre mayo y junio en Kenia, entre enero y marzo o bien septiembre y octubre en Zimbabue, entre febrero y marzo en Namibia, y entre enero y abril o septiembre y diciembre en Sudáfrica.
Anida en los márgenes de las llanura inundables, generalmente donde el agua llega a los bosques. Parece preferir la vegetación más densa para emplazar su nido, en solitario o pequeños grupos. Aunque no es frecuente, se les ha visto anidar cerca de la garcilla cangrejera y garcilla ventrirroja. El nido es una plataforma de palitos con algún recubrimiento de hierba, con anchuras de 23 cm x38 cm y unos 7 cm de profundidad. Los nidos están situado en una rama cerca del tronco, o una rama o un arbusto que esté por encima del agua, a alturas entre los 0,5 y 4 m por encima del agua. Con frecuencia utilizan los espinos para anidar.
El cortejo de esta especie no es conocido. Los huevos son blancos. Algunos pueden ser ligeramente azulados en el momento de la puesta pero destiñen en pocos días. Los huevos miden 34mm x28 mm. Las puestas suelen constan de 3–4 huevos, aunque se pueden encontrar de 2 a 5. La incubación dura 18 días o más. No se registrado eclosiones asincrónicas de los pollos, por lo que es posible que la incubación empiece con la puesta del último huevo.
Los pollos son alimentados mediante regurgitación, normalmente por la tarde. Se desarrollan rápidamente y a los siete días dejan el nido si son molestados, pero después vuelven a él. En un estudio se descubrió que solo el 69% de los huevos eclosionan.[4] Cuando están completamente emplumados empiezan a volar divagando a grandes distancias.
El avetorillo plomizo (Ixobrychus sturmii) es una especie de ave pelecaniforme de la familia Ardeidae que vive en África.
Ixobrychus sturmii Ixobrychus generoko animalia da. Hegaztien barruko Ardeidae familian sailkatua dago.
Ixobrychus sturmii Ixobrychus generoko animalia da. Hegaztien barruko Ardeidae familian sailkatua dago.
Ixobrychus sturmii
Le Blongios de Sturm (Ixobrychus sturmii) est une espèce de petit héron qui appartient à la famille des Ardeidae.
Il se nourrit principalement de sauterelles, de grenouilles mais aussi de coléoptères aquatiques, de petits poissons, de crabes, d'araignées et d'escargots[1].
Ixobrychus sturmii
Le Blongios de Sturm (Ixobrychus sturmii) est une espèce de petit héron qui appartient à la famille des Ardeidae.
Il tarabusino nano africano (Ixobrychus sturmii (Wagler, 1827)) è un uccello della famiglia Ardeidae.[2]
È un airone di piccola taglia, lungo 25–30 cm e con un'apertura alare di 50 cm.[3] I colori del piumaggio ricordano quelli dell'airone striato (Butorides striata) da cui si differenzia per le minori dimensioni.
Si nutre di insetti, in particolare di coleotteri acquatici e cavallette, e di rane; in misura minore entrano nella sua dieta anche piccoli pesci, granchi e gasteropodi.[3]
Questa specie è ampiamente distribuita nell'Africa subsahariana.[1]
Nidifica dal Senegal e dal Ghana, sino a Sudan, Etiopia, Somalia, Kenya, Tanzania, Zaire, Zimbabwe, Mozambico, Namibia e Sudafrica.[4]
Il tarabusino nano africano (Ixobrychus sturmii (Wagler, 1827)) è un uccello della famiglia Ardeidae.
Afrikinis nykštukinis baublys arba nykštukinis baublys[2] (lot. Ixobrychus sturmii, angl. Dwarf Bittern, vok. Graurückendommel) – garninių (Ardeidae) šeimos paukštis.
Smulkus garninis paukštis. Kūno ilgis 30 cm, kūno masė – 140 g.
Suaugusio patino galva ir kaklas yra tamsiai pilkai melsvi. Antsnapis tamsiai žalias, o posnapis geltonas. Oda tarp snapo ir akių geltonai žalia. Rainelė raudonai ruda. Nugara, sparnai, uodega tamsiai pilkai melsvi. Gerklė ir viršutinė krūtinės dalis yra tamsiai gelsvos. Per gerklę ir krūtinę eina juodos juostos. Kojos iš priekio žaliai geltonos, o iš nugaros – geltonos. Pėdų viršus žaliai geltonas, o padai – geltoni.
Patelė šviesesnė, pilvas rusvas, o rainelė geltona.
Jauniklių kūno viršus tamsiai gelsvas, o apačia rusva. Kaklo priekyje siauri, tamsūs dryžiai. Snapas geltonai žalias. Rainelė oranžiškai raudona. Kojos ir pėdos geltonos.
Paplitęs Užsachario Afrikoje: Angoloje, Benine, Burkina Fase, Burundyje, Kamerūne, Centrinės Afrikos Respublikoje, Čade, Kongo Respublikoje, Kongo Demokratinėje Respublikoje, Dramblio Kaulo Krante, Pusiaujo Gvinėjoje, Etiopijoje, Gabone, Gambijoje, Ganoje, Gvinėjoje, Kenijoje, Liberijoje, Malavyje, Malyje, Mauritanijoje, Mozambike, Namibijoje, Nigerijoje, Ruandoje, Senegale, Siera Leonėje, Somalyje, Pietų Afrikos Respublika, Pietų Sudane, Svazilande, Tanzanijoje, Toge, Zambijoje, Zimbabvėje.
Arčiausiai Europos retkarčiais aptinkamas Kanarų salose. Čia buvo patvirtinti keli stebėjimo atvejai.[3]
Biotopas – užliejamos upių pakrantės, užžėlę upeliai, brūzgynai, švendrais ar papirusais apaugusios balos, salos ežeruose. Migracijos susijusios su vandens lygio pokyčiais.
Minta žiogais, varlėmis, vandeniniais vabzdžiais, smulkia žuvimis, krabais, vorais ir sraigėmis. Grobio ieško pavieniai arba poromis. Medžioja naktį arba apsiniaukusią dieną.
Lizdus krauna pavienės poros atskirai arba negausiose kolonijose. Lizdavietės užliejamose teritorijose, apaugusiose tankia augmenija. Lizdas medžiuose ar krūmuose, 0,5 – 4 m virš vandens. Lizdą krauna iš šakų, iškloja šiurkščia žole. Lizdas 30 cm skersmens ir 7 cm gylio. Dėtyje 2 – 5 melsvi kiaušiniai. Inkubacija trunka 18 dienų. Jauniklius maitina atrytu skrandžio turiniu, vakarais. Jaunikliai greitai vystosi. Išgąsdinti 7 dienų jaunikliai palieka lizdą, praėjus pavojui – grįžta.[4]
Afrikinis nykštukinis baublys arba nykštukinis baublys (lot. Ixobrychus sturmii, angl. Dwarf Bittern, vok. Graurückendommel) – garninių (Ardeidae) šeimos paukštis.
De Afrikaanse woudaap (Ixobrychus sturmii) is een vogel uit de familie der Ardeidae (Reigers en roerdompen).
Skiferrøyrdrum (Ixobrychus sturmii) er ein av dei minste medlemmer av hegrefamilien, Ardeidae. Han er utbreidd i Afrika sør for Sahara.
Skiferrøyrdrum har kroppslengd i området 25-30 centimeter, og er saman med svartryggrøyrdrum (I. dubius) den minste i hegrefamilien, jamvel mindre enn dvergrøyrdrum (I. minutus). Vaksne individ er heilt mørk skifergrå på oversida, lys brungul på undersida med kraftig mørkegrå striper frå hals og nedover buken, og med eit markert svart strek frå nebbrota nedover strupen og brystet. Nebbet er mørkt, grønaktigt med svart spiss; beina og føtene gulaktig grøne, auga raudbrune; det fjørlause området mellom nebb og auge, og rundt auge er lyst blått til gulgrønt. Hofuglar er noko bleikare og meir raudleg i buken, juvenile er enda meir grålege, oversida kan ha bleike, gulbrune fjørkantar og undersida meir raudleg. Som andre i familien flyg skiferrøyrdrumar med sakte, stødige vengeslag, halsen kan nokon gonger vere utstrekt.[1][2]
Songen i hekketida er eit djupt 'hoo-hoo-hoo'. Når dei skremmast gjev dei eit høgt 'kvekk'.[1][2]
Utbreiingsområdet for arten er Afrika sør for Sahara, så langt nordvest som i grenseområdet Senegal-Mauritania. I sør lever dei i den nordaustlege delen av Sør-Afrika og i eit isolert område lengst sør mot Indiahavet. Elles har dei fråvere frå Sør-Afrika, frå store delar av Angola, Somalia, og dei finst heller ikkje på Madagaskar. Nokre få individ har vore funne som streiffuglar på Kapp Verde, Kanariøyane, St. Helena og Malta.[2]
Skiferrøyrdrumar vil gøyme seg i takrøyrskog og i anna våte miljø med låg vegetasjon. Dei kan beite i mangrovar, på rismarker, i skogkledde område eller buskar med tett lauv langs breidder av elver, bekker, innsjøar og i sesongmessige overfløymde område.[1][2]
Føda er vevkjerringar, sniglar, krabbar, insekt som vassbiller og grashopper, og små virveldyr som froskar og småfisk. Dei beitar mest om natta, men òg i dagslys, aleine eller i par.
Storleiken på populasjonen er ikkje estimert og er trudd å vere stabil. Arten har vore brukt i tradisjonell medisin i Nigeria og derfor ein jakta art der. Han er klassifisert som globalt livskraftig.[3]
Skiferrøyrdrum (Ixobrychus sturmii) er ein av dei minste medlemmer av hegrefamilien, Ardeidae. Han er utbreidd i Afrika sør for Sahara.
Skiferrørdrum (Ixobrychus sturmii) er en fugl i hegrefamilien.
Inndelingen under følger HBW Alive og er i henhold til Martínez-Vilalta & Motis (2018).[1] Norske navn på artene følger Norsk navnekomité for fugl og er i henhold til Syvertsen et al. (2008, 2017).[2][3] Navn og beskrivelser i parentes er ikke offisielle, men kun foreløpige beskrivelser.
Skiferrørdrum (Ixobrychus sturmii) er en fugl i hegrefamilien.
O Garçote-anão (Ixobrychus sturmii) é uma espécie de pelecaniforme[1] da família Ardeidae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Angola, Benin, Botswana, Burkina Faso, Burundi, Camarões, República Centro-Africana, Chade, República do Congo, República Democrática do Congo, Costa do Marfim, Guiné Equatorial, Etiópia, Gabão, Gambia, Gana, Guiné, Quénia, Libéria, Malawi, Mali, Mauritânia, Moçambique, Namíbia, Níger, Nigéria, Ruanda, Senegal, Serra Leoa, Somália, África do Sul, Espanha, Sudão, Suazilândia, Tanzânia, Togo, Uganda, Zâmbia e Zimbabwe.
O Garçote-anão (Ixobrychus sturmii) é uma espécie de pelecaniforme da família Ardeidae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Angola, Benin, Botswana, Burkina Faso, Burundi, Camarões, República Centro-Africana, Chade, República do Congo, República Democrática do Congo, Costa do Marfim, Guiné Equatorial, Etiópia, Gabão, Gambia, Gana, Guiné, Quénia, Libéria, Malawi, Mali, Mauritânia, Moçambique, Namíbia, Níger, Nigéria, Ruanda, Senegal, Serra Leoa, Somália, África do Sul, Espanha, Sudão, Suazilândia, Tanzânia, Togo, Uganda, Zâmbia e Zimbabwe.
Pygmérördrom[2] (Ixobrychus sturmii) är en afrikansk fågel i familjen hägrar inom ordningen pelikanfåglar.[3]
Pygmérördrommen är en mycket liten häger, endast 27–30 centimeter lång. Den är lik dvärgrördrommen (Ixobrychus minutus) i formen med exempelvis korta, rundade vingar. Unikt för arten är kombinationen otecknat blyfärgad ovansida, gulbeige undersida med grova svarta streck och en gul näbb med mörk näbbrygg. Den har ljust gula ben och orange långa tår som sticker utanför stjärten i flykten.
Pygmérördrommen är mestadels tystlåten, men låter som spelläte höra ett skällande "ra-ra-ra-ra-ra...".[4]
Pygmérördrommen förekommer i Afrika söder om Sahara.[3] Den har även påträffats vid fem tillfällen i Kanarieöarna: 1886 och 2002 på Teneriffa, 2000 på Gran Canaria samt i december 2017 två individer på Fuerteventura.[5]
Vissa placerar den som ensam art i Ardeirallus, men DNA-studier visar att den är inbäddad i släktet Ixobrychus.[6]
Fågeln trivs i en rad olika miljöer, men framför allt i buskområden eller skogar med varierande vattennivåer. Den frekventerar flodkanter, åar, sjöar, reservoarer och dammar, våtmarker med vass eller gräs, översvämningsområden, mangroveträsk och risfält. Pygmérördromen jagar allra helst nattetid, ibland också på dagen om det är mulet, på jakt efter gräshoppor och grodor, men också småfisk, krabbor, spindlar och sniglar.[1]
Den häckar i enstaka par eller små grupper med ett par dussin. Boet är en plattform av kvistar och grenar en halvmeter till fyra meter upp i ett träd eller en buske som hänger över vatten eller står i ett översvämmat område.[1]
Både populationens storlek och utveckling är okänd, men utbredningsområdet är mycket stort. IUCN kategoriserar arten som livskraftig.[1]
Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar Johann Heinrich Christian Friedrich Sturm (1805-1862), tysk fågelkonstnär och samlare.[7]
Pygmérördrom (Ixobrychus sturmii) är en afrikansk fågel i familjen hägrar inom ordningen pelikanfåglar.
Ixobrychus sturmii balıkçılgiller (Ardeidae) familyasından bir kuş türü. Angola, Benin, Botsvana, Burkina Faso, Burundi, Kamerun, Orta Afrika Cumhuriyeti, Çad, Kongo Cumhuriyeti, Demokratik Kongo Cumhuriyeti, Fildişi Sahili, Ekvator Ginesi, Etyopya, Gabon, Gambiya, Gana, Gine, Kenya, Liberya, Malavi, Mali, Moritanya, Mozambik, Namibya, Nijer, Nijerya, Ruanda, Senegal, Sierra Leone, Somali, Güney Afrika, İspanya, Sudan, Svaziland, Tanzanya, Togo, Uganda, Zambiya ve Zimbabve'de bulunur.
Boyu 25 ila 30 cm arasında olan küçük bir balıkçıldır. Ağırlığı ise 60 ila 150 g arasındadır. Kanat açıklığı ortalama 45 ila 50 cm'dir. Erkeğin baş ve boyun tüyleri uzun ve koyu arduvaz grisidir. Koyu renkli gaganın üstü siyah ile koyu yeşil, altı ise sarı renklidir. Yüzdeki tüysüz bölge ve göz çevresi mavi ile sarı-yeşil; irisler ise kızıl-kahve ile koyu kızıl renklidir. Sırtı, kanatların üstü ve diğer üst tüyler koyu arduvaz grisidir. Boğazı ve göğsünün üstü siyah çizgili ten rengi, karın ise daha koyu ve siyah çizgilidir. Ayak ve bacaklar önde sarı-yeşil, arkada sarıdır. Üreme döneminde ayak ve bacaklar parlak turuncuya dönüşür. Dişinin rengi daha soluktur ve karnında daha pas rengi bir ton vardır. İrisi sarıdır.
Ixobrychus sturmii balıkçılgiller (Ardeidae) familyasından bir kuş türü. Angola, Benin, Botsvana, Burkina Faso, Burundi, Kamerun, Orta Afrika Cumhuriyeti, Çad, Kongo Cumhuriyeti, Demokratik Kongo Cumhuriyeti, Fildişi Sahili, Ekvator Ginesi, Etyopya, Gabon, Gambiya, Gana, Gine, Kenya, Liberya, Malavi, Mali, Moritanya, Mozambik, Namibya, Nijer, Nijerya, Ruanda, Senegal, Sierra Leone, Somali, Güney Afrika, İspanya, Sudan, Svaziland, Tanzanya, Togo, Uganda, Zambiya ve Zimbabve'de bulunur.
Ixobrychus sturmii là một loài chim trong họ Diệc.[1]
Ixobrychus sturmii
Wagler, 1827
Сероспи́нный волчо́к[1] (лат. Ixobrychus sturmii) — околоводная птица из рода малых выпей семейства цаплевых, обитающая в Африке.
Длина тела составляет от 27 до 30 см. Окрас оперения верхней части тела серого цвета. Нижняя часть тела с полосами бледно-серого цвета. В остальном она похожа на малую выпь. Клюв и ноги жёлтого цвета.
Вид широко распространён в Африке. Гнездится почти во всех африканских странах к югу от Сахары: от Мавритании и Эфиопии до Южной Африки, отсутствует лишь в пустынях и полупустынях. Естественная среда обитания вида — это реки и озёра с поросшими деревьями берегами, болота и мангры.
Основу питание составляют водные жуки и саранча. Реже птицы питается мелкими лягушками, рыбами, улитками и ракообразными.
Гнездится на деревьях и кустах. Гнездо сооружается из сухой травы на высоте от 50 см до 4 м над поверхностью водоёма. В кладке от 3 до 4 яиц, высиживание длится примерно 15 дней.