Sahilqartalı (lat. Haliaeetus Sav., 1809) cinsi Quşlar (Aves) sinfinin Qırğılar (Accipitridae) fəsiləsinə, Qızılquşkimilər (Falconiformes) dəstəsinə aiddir[1].
Azərbaycanda Sahilqartalı cinsinə 2 növ daxildir:
Uzunquyruq sahilqartalı
Ağquyruq sahilqartalı
Adi ağqaz
Balıqcıl qaraquş
Cırtdan qartalça
1. Azərbaycanın heyvanlar aləmi. III cild, Onurğalılar. Bakı: "Elm", 2004.-620 səh.
Sahilqartalı (lat. Haliaeetus Sav., 1809) cinsi Quşlar (Aves) sinfinin Qırğılar (Accipitridae) fəsiləsinə, Qızılquşkimilər (Falconiformes) dəstəsinə aiddir.
Ar morerered eo evned-preizh ar genad Haliaeetus.
Diouzh an evnoniourien e vez renket ar morerered en urzhiad Falconiformes, Ciconiiformes pe Accipitriformes.
Ar morerered eo evned-preizh ar genad Haliaeetus.
Haliaeetus és un gènere d'ocells rapinyaires de la família dels accipítrids (Accipitridae) que habiten grans masses d'aigua, tant dolça com salada, a gran part del món. L'única espècie que es presenta a Europa (i no pas als Països Catalans) és l'àguila marina o pigarg, noms comuns que es fan extensius a la resta de les espècies del gènere, i també al proper gènere Ichthyophaga.
Són aus grans, que poden variar entre els 2-2,7 kg del pigarg de Sanford fins als 9 kg.del pigarg gegant. Solen tindre zones blanques amb fort contrast amb altres negres o molt fosques.
S'han descrit 8 espècies dins aquest gènere:[1]
Haliaeetus és un gènere d'ocells rapinyaires de la família dels accipítrids (Accipitridae) que habiten grans masses d'aigua, tant dolça com salada, a gran part del món. L'única espècie que es presenta a Europa (i no pas als Països Catalans) és l'àguila marina o pigarg, noms comuns que es fan extensius a la resta de les espècies del gènere, i també al proper gènere Ichthyophaga.
Són aus grans, que poden variar entre els 2-2,7 kg del pigarg de Sanford fins als 9 kg.del pigarg gegant. Solen tindre zones blanques amb fort contrast amb altres negres o molt fosques.
Haliaeetus (havørne) er en slægt af fugle i høgefamilien med omkring 10 arter, der er udbredt over næsten hele verden bortset fra Sydamerika og Antarktis.
Alle fugle af slægten Haliaeetus er store rovfugle med lange og brede vinger og med et meget kraftigt næb. Fødderne er korte. En stor del af deres føde består af fisk. [1]
Haliaeetus (havørne) er en slægt af fugle i høgefamilien med omkring 10 arter, der er udbredt over næsten hele verden bortset fra Sydamerika og Antarktis.
Alle fugle af slægten Haliaeetus er store rovfugle med lange og brede vinger og med et meget kraftigt næb. Fødderne er korte. En stor del af deres føde består af fisk.
Die Seeadler (Haliaeetus) sind eine Vogelgattung aus der Familie der Habichtartigen.
Die Gattung Haliaeetus umfasst ausnahmslos große bis sehr große Arten. Die kleinste Art ist der Madagaskarseeadler mit einer Länge von 60–66 cm und einer Spannweite von 1,60 bis 1,80 m und einem Gewicht von 2,2 bis 3,5 kg, die größte Art ist der Riesenseeadler mit einer Länge von 85–105 cm, einer Spannweite bis 2,90 m und einem Gewicht von 4,9 bis 9,0 kg.
Gemeinsame Merkmale der Gattung sind die sehr breiten, (mit Ausnahme des Riesenseeadlers) brettförmigen Flügel, ein relativ kurzer, oft keilförmiger Schwanz, der meist sehr große und kräftige Schnabel, sowie der weitgehend unbefiederte Tarsometatarsus. Bei fast allen Arten (Ausnahme Salomonenseeadler) ist der Schwanz zu großen Teilen oder vollständig weiß. Bei allen Arten sind die Jungvögel deutlich anders als die adulten Adler gefärbt, das vollständige adulte Federkleid wird erst nach mehreren Jahren erworben.
Der Balz- und Revier-„Gesang“ aller Arten besteht aus gereihten, mehr oder weniger melodiösen Rufen. Dabei wird der Kopf nach oben (z. B. bei See- und Weißkopfseeadler) oder sogar auf den Rücken (z. B. beim Schreiseeadler) geworfen. Soweit bekannt, singen bei allen Vertretern der Gattung die Brutpaare häufig im Duett.
Die Verbreitung der Gattung ist fast kosmopolitisch (nicht in Südamerika), in Amerika kommt jedoch nur eine Art vor, der Weißkopfseeadler.
Die Gattung umfasst zehn Arten,[1] fossil ist eine weitere Art, H. piscator, aus dem mittleren Miozän Frankreichs (Sansan) bekannt.
Fast alle Arten der Gattung zeigen eine enge Bindung an größere Gewässer, nur der Salomonenseeadler jagt auch im Inneren von Wäldern. Die große Flügelfläche, die die Nutzung auch geringer Aufwinde ermöglicht, wird als Anpassung an die geringe Thermik über offenem Wasser interpretiert. Die Nahrung besteht entsprechend dem Lebensraum vor allem aus Fischen und Wasservögeln, Säuger und Reptilien werden nur lokal häufiger erbeutet. Soweit bekannt, wird Aas von allen Arten regelmäßig aufgenommen. Viele Arten betätigen sich als Nesträuber, insbesondere die kleineren Arten parasitieren auch häufig bei anderen Vogelarten.
Alle Vertreter der Gattung bauen große voluminöse Nester (Horste) auf Bäumen oder auf Felsen, ausnahmsweise auch auf dem Boden. Soweit bekannt, findet nur eine Brut im Jahr statt. Die Gelegegröße liegt bei 1–4 Eiern. Die Nestlinge sind untereinander wenig aggressiv, Kainismus kommt nur gelegentlich vor.
Die Seeadler (Haliaeetus) sind eine Vogelgattung aus der Familie der Habichtartigen.
Furukombe, fukombe, kwazi, yowe au tai mlasamaki ni ndege mbuai wa nusufamilia Haliaeetinae katika familia Accipitridae.
Ndege hao ni baina ya tai wakubwa kabisa. Uzito wao unatofautiana kutoka kg 2 (furukombe wa Sanford) mpaka 9 (furukombe wa Steller).
Manyoya yao yana rangi ya kahawia mpaka nyeusi lakini kichwa, mkia, kidari na tumbo ni nyeupe kufuatana na spishi. Furukombe wa Madagaska, wa Sanford na wa Ulaya wana kichwa hudhurungi.
Spishi zote zinatokea karibu na maji ama baridi ama ya bahari. Hula samaki hasa lakini ndege wengine, mizoga na mara kwa mara wanyama wadogo pia.
Hujenga tago lao kwa vijiti juu ya mti au mwamba. Jike hutaga mayai 1-3.
Furukombe, fukombe, kwazi, yowe au tai mlasamaki ni ndege mbuai wa nusufamilia Haliaeetinae katika familia Accipitridae.
Ndege hao ni baina ya tai wakubwa kabisa. Uzito wao unatofautiana kutoka kg 2 (furukombe wa Sanford) mpaka 9 (furukombe wa Steller).
Manyoya yao yana rangi ya kahawia mpaka nyeusi lakini kichwa, mkia, kidari na tumbo ni nyeupe kufuatana na spishi. Furukombe wa Madagaska, wa Sanford na wa Ulaya wana kichwa hudhurungi.
Spishi zote zinatokea karibu na maji ama baridi ama ya bahari. Hula samaki hasa lakini ndege wengine, mizoga na mara kwa mara wanyama wadogo pia.
Hujenga tago lao kwa vijiti juu ya mti au mwamba. Jike hutaga mayai 1-3.
’S eun-creachaidh a tha san iolair-mhara. Theirear eun-mhara ri eun sam bith sa genus Haliaeetus, agus tha ochd seòrsaichean gu léir dhiubh beò air feadh an t-Saoghail. Ach ’s e H. albicilla (Beurla: white-tailed eagle) an seòrsa a gheibhear ann an Albainn.[1] Tha ainmean eile air sa Ghàidhlig cuideachd: iolair-bhàn; iolair-riabhach; iolair-chladaich; iolair sùil na gréine.
’S eun-creachaidh a tha san iolair-mhara. Theirear eun-mhara ri eun sam bith sa genus Haliaeetus, agus tha ochd seòrsaichean gu léir dhiubh beò air feadh an t-Saoghail. Ach ’s e H. albicilla (Beurla: white-tailed eagle) an seòrsa a gheibhear ann an Albainn. Tha ainmean eile air sa Ghàidhlig cuideachd: iolair-bhàn; iolair-riabhach; iolair-chladaich; iolair sùil na gréine.
Mórski jerjeł[1] (Haliaeetus) jo rod ptaškow ze swójźby (Accipitridae). Dalšne serbske mě jo mórski hodlaŕ[1].
Rod wopśimjejo wósym družynow, fosilnje jo dalša družyna, H. piscator, ze srjejźnego miocena Francojskeje znata.
Mórski jerjeł (Haliaeetus) jo rod ptaškow ze swójźby (Accipitridae). Dalšne serbske mě jo mórski hodlaŕ.
Shqiponja e Detit (Haliaeetus) është një Gjini në familjen accipidritae.
Gjinia Haliaeetus përfshin pa përjashtime lloje të mëdha Shqiponjash. Lloji më i vogël i kësaj gjinie është Shqiponja e Detit të Madagaskarit me një gjatësi 60 deri 66cm dhe një gjatësi krahësh 1,60 deri 1,80m. Lloji më i madh ësht Shqiponja e Stellerit me gjatësi trupi 85-105cm, një gjatësi krahësh deri në 2,30m dhe një peshë 4,9 deri 9,0 kg. Veçoritë e përbashkëta të kësaj gjinie janë krahët e tyre të gjerë në formë dërrase (përjashtim këtu bënë Shqiponja e Stellerit), një bishtë relativisht i shkurt, shpesh ka formen e një pyke bishti i tyre, sqepi i tyre i madh e i fuqishëm dhe këmbët e tyre pa pendla. Te gati të gjitha llojet e kësaj gjinie (përveçse te Shqiponja e Detit të Salomoneve) bishti ka ngjyrë të bardhë. Te të gjitha llojet ngyra e pendlave si zogjë është ndryshe nga pendlat e të rriturve. "Këngët" e çiftimit dhe të territoreve te të gjitha llojet përbëhet nga thirrje melodike në renditura. Kur këndojnë koken e tyre e ngritin lart (Shqiponja e Detit dhe Shqiponja e Detit Kokëbardhë) ose e "gjuajnë" pas shpine (Shqiponja Britëse Detit). Me sa dihet, çiftet e të gjitha llojeve të kësaj gjinie këndojnë në duet.
Përhapja e kësaj gjinie është gati kosmopolite (nuk gjindet në Ameriken Jugore), në Ameriken Veriore paraqitet vetëm Shqiponja e Detit Kokëbardhë.
Kjo Gjini përfshin 8 lloje, lloj fosil është gjetur një lloj tjetër, H. piscator prej Miozenit të mesëm në Francë:
Gati të gjitha llojet tregojnë një lidhje me ujëra të mëdha përveç Shqiponja e Detit të Salomoneve e cila gjahton edhe në brendi të maleve. Sipërfaqja e madhe fluturuese (krahët e gjerë), e cila mundëson fluturim edhe me pak erë-shtyrëse (të cilin e bënë shqiponja me krahë) shikohet si ambientim për të fluturuar mbi ujë ku nuk ka shumë termikë. Ushqimi përbëhet kryesisht nga peshqi dhe shpezë ujorë; gjitarë dhe zvarranikë gjahtohen vetëm vene-vene. E ditur është edhe se të gjitha llojet e kësaj gjinie ushqehen edhe me kërrma.
Të gjith përfaqësuesit e kësaj gjinie ndërtojnë fole të mëdha e voluminoze në drunjë të lartë ose në shkëmbinj, rrallëherë edhe në tokë. Dihet se çelja e vezëve bëhet vetëm njëherë në vit. Folet përbëhen prej 1-4 vezë. Zogjtë ndërmjet vete janë shumë pak agresivë.
Shqiponja e Detit (Haliaeetus) është një Gjini në familjen accipidritae.
Siaiarner (Haliaeetus) san en skööl faan fögler uun det famile faan a hanjügern (Accipitridae).
Ο Θαλασσαετός ή επιστημονικά Αλιαετός (Haliaeetus) είναι γένος αρπακτικών πουλιών της τάξης Αετόμορφα. Περιλαμβάνει όλους τους θαλασσαετούς και τους ψαραετούς, πλην του ψαραετού του είδους Pandion haliaetus. Στην Ελλάδα απαντάται ο ευρωπαϊκός θαλασσαετός.
Οι θαλασσαετοί έχουν ευρεία κατανομή σε όλον τον κόσμο, από τη Σιβηρία εώς την Αυστραλία, πλην της Νοτίου Αμερικής και της Ανταρκτικής.
Σε αντίθεση με τους περισσότερους αετούς, οι θαλασσαετοί προτιμούν τους υγρότοπους, από αλπικές λίμνες μέχρι ανοιχτά πελάγη, όπου προσλαμβάνουν την κύρια πηγή τροφής τους, τα ψάρια. Μερικά είδη πηγαίνουν και σε ιχθυοκαλλιέργειες για πιο εύκολη συλλογή τροφής. Φωλιάζουν σε κορυφές κωνοφόρων δέντρων γενικά κοντά στο νερό, ενώ τα είδη που ζουν σε τροπικές περιοχές φωλιάζουν σε ποικιλίες τροπικών δέντρων.
Το γένος Αλιαετός περιλαμβάνει 8 είδη:
Ο Θαλασσαετός ή επιστημονικά Αλιαετός (Haliaeetus) είναι γένος αρπακτικών πουλιών της τάξης Αετόμορφα. Περιλαμβάνει όλους τους θαλασσαετούς και τους ψαραετούς, πλην του ψαραετού του είδους Pandion haliaetus. Στην Ελλάδα απαντάται ο ευρωπαϊκός θαλασσαετός.
கடல் கழுகு (ஒலிப்பு ) (Sea eagle) அசிபிட்ரிடே எனும் குடும்பத்தையும் காலியட்டசு எனும் பேரினத்தையும் சோ்ந்ததாகும். இவற்றில் எட்டு இனங்கள் உள்ளன. கடல் கழுகின் உடல் பகுதி காவி நிறமாகவும் வால் பகுதி வெண்மையாகவும் உள்ளன. அலகும் காலும் மஞ்சள் நிறமாக இருக்கும். விாிந்த நிலையில் இறக்கைகளின் இரு முனைகளுக்கு இடைப்பட்ட அளவு, ஆண் கழுகுக்கு 7 அடியும் பெண் கழுகுக்கு 8 அடியும் இருக்கும். இவற்றின் குரல் ஒலி ஒரே மாதிாியாக இருப்பதில்லை.
கடல் கழுகுகள் பலவகையான உணவுப் பொருள்களை உட்கொள்கின்றன. கடல் கழுகின் உணவாக 50- 60 சதவீதம் பறவைகளும், 25-30 சதவீதம் மீன்களும் அமைகின்றன. ஒரு கழுகு, ஒரு நாளைக்கு உண்ணும் உணவு ஏறக்குறைய ஒரு கிலோவாகும். ஆண் கழுகு ஏறக்குறைய 9 கிலோ எடையும், பெண் கழுகு ஏறக்குறைய 11 கிலோ எடையும் இருக்கும். கடல் கழுகு இயல்பாக வலசை போவதில்லை. ஆண் பெண் ஆகிய இரு கழுகுகளும் அவற்றின வாழிட எல்லைக்குட்பட்ட 20-100 சதுர கி.மீ.களுக்குள்ளேயே ஆண்டு முழுவதும் தங்குகின்றன.
இனச்சேர்க்கை கூட்டிற்கு அருகிலேயே நடைபெறுகிறது. பொிய மரக்கிளைகளிலோ குன்றின் மீதோ கூடுகட்டுகின்றன. ஒருமுறை வேயப்பட்ட கூடு பல ஆண்டுகளுக்குப் பயன்படுத்தப்படுகின்றது. ஆண் கழுகு கூட்டிற்குத் தேவையான பொருள்களைத் தேடி கொண்டு வர, பெண் கழுகு கூட்டை அடைக்கிறது. பெண் கழுகு ஏறத்தாழ ஐந்து அவுன்சு எடையுள்ள இரண்டு அல்லது மூன்று முட்டைகளை இடுகின்றது. பொதுவாக பெண் கழுகே அடைகாக்கும் பணியில் ஈடுபடுகிறது. சில வேளைகளில் ஆண் கழுகும் இப்பணியில் பங்கு கொள்கிறது. முட்டைகளிலிருந்து வெளிவரும் குஞ்சுகள் மூன்று அல்லது நான்கு அவுன்சு எடைகொண்டவை, இவை பத்து வார காலத்திற்குப் பிறகே பறக்க இயலும். இக்குஞ்சுகள் ஐந்து அல்லது ஆறு ஆண்டுகளுக்குப் பின்னரே முதிர்ச்சியடைவதால் இவற்றின் பிறப்பு விகிதம் குறைவாகவே உள்ளது. இந்திய கடல் பகுதியில் காலியேசிட்டல் அல்பிசில்லா, காலியீட்டசு லுாகோகாசுடர் ஆகிய இனங்கள் காணப்படுகின்றன.[1]
கடல் கழுகு (ஒலிப்பு ) (Sea eagle) அசிபிட்ரிடே எனும் குடும்பத்தையும் காலியட்டசு எனும் பேரினத்தையும் சோ்ந்ததாகும். இவற்றில் எட்டு இனங்கள் உள்ளன. கடல் கழுகின் உடல் பகுதி காவி நிறமாகவும் வால் பகுதி வெண்மையாகவும் உள்ளன. அலகும் காலும் மஞ்சள் நிறமாக இருக்கும். விாிந்த நிலையில் இறக்கைகளின் இரு முனைகளுக்கு இடைப்பட்ட அளவு, ஆண் கழுகுக்கு 7 அடியும் பெண் கழுகுக்கு 8 அடியும் இருக்கும். இவற்றின் குரல் ஒலி ஒரே மாதிாியாக இருப்பதில்லை.
கடல் கழுகுகள் பலவகையான உணவுப் பொருள்களை உட்கொள்கின்றன. கடல் கழுகின் உணவாக 50- 60 சதவீதம் பறவைகளும், 25-30 சதவீதம் மீன்களும் அமைகின்றன. ஒரு கழுகு, ஒரு நாளைக்கு உண்ணும் உணவு ஏறக்குறைய ஒரு கிலோவாகும். ஆண் கழுகு ஏறக்குறைய 9 கிலோ எடையும், பெண் கழுகு ஏறக்குறைய 11 கிலோ எடையும் இருக்கும். கடல் கழுகு இயல்பாக வலசை போவதில்லை. ஆண் பெண் ஆகிய இரு கழுகுகளும் அவற்றின வாழிட எல்லைக்குட்பட்ட 20-100 சதுர கி.மீ.களுக்குள்ளேயே ஆண்டு முழுவதும் தங்குகின்றன.
இனச்சேர்க்கை கூட்டிற்கு அருகிலேயே நடைபெறுகிறது. பொிய மரக்கிளைகளிலோ குன்றின் மீதோ கூடுகட்டுகின்றன. ஒருமுறை வேயப்பட்ட கூடு பல ஆண்டுகளுக்குப் பயன்படுத்தப்படுகின்றது. ஆண் கழுகு கூட்டிற்குத் தேவையான பொருள்களைத் தேடி கொண்டு வர, பெண் கழுகு கூட்டை அடைக்கிறது. பெண் கழுகு ஏறத்தாழ ஐந்து அவுன்சு எடையுள்ள இரண்டு அல்லது மூன்று முட்டைகளை இடுகின்றது. பொதுவாக பெண் கழுகே அடைகாக்கும் பணியில் ஈடுபடுகிறது. சில வேளைகளில் ஆண் கழுகும் இப்பணியில் பங்கு கொள்கிறது. முட்டைகளிலிருந்து வெளிவரும் குஞ்சுகள் மூன்று அல்லது நான்கு அவுன்சு எடைகொண்டவை, இவை பத்து வார காலத்திற்குப் பிறகே பறக்க இயலும். இக்குஞ்சுகள் ஐந்து அல்லது ஆறு ஆண்டுகளுக்குப் பின்னரே முதிர்ச்சியடைவதால் இவற்றின் பிறப்பு விகிதம் குறைவாகவே உள்ளது. இந்திய கடல் பகுதியில் காலியேசிட்டல் அல்பிசில்லா, காலியீட்டசு லுாகோகாசுடர் ஆகிய இனங்கள் காணப்படுகின்றன.
A sea eagle or fish eagle (also called erne or ern, mostly in reference to the white-tailed eagle) is any of the birds of prey in the genus Haliaeetus[2] in the bird of prey family Accipitridae.
The genus Haliaeetus was introduced in 1809 by French naturalist Marie Jules César Savigny in his chapter on birds in the Description de l'Égypte.[3][4] The two fish eagles in the genus Ichthyophaga were found to lie within Haliaeetus in a genetic study in 2005,[5] they were then moved accordingly. They are very similar to the tropical Haliaeetus species. A prehistoric (i.e. extinct before 1500) form from Maui in the Hawaiian Islands may represent a species or subspecies in this genus.
The relationships to other genera in the family are less clear; they have long been considered closer to the genus Milvus (kites) than to the true eagles in the genus Aquila on the basis of their morphology and display behaviour;[6][7] more recent genetic evidence agrees with this, but points to their being related to the genus Buteo (buzzards/hawks), as well, a relationship not previously thought close.[8]
A 2005 molecular study found that the genus is paraphyletic and subsumes Ichthyophaga, the species diverging into a temperate and tropical group.[9]
Haliaeetus is possibly one of the oldest genera of living birds. A distal left tarsometatarsus (DPC 1652) recovered from early Oligocene deposits of Fayyum, Egypt (Jebel Qatrani Formation, about 33 million years ago (Mya)) is similar in general pattern and some details to that of a modern sea eagle.[10] The genus was present in the middle Miocene (12-16 Mya) with certainty.[11]
The origin of the sea eagles and fishing eagles is probably in the general area of the Bay of Bengal. During the Eocene/Oligocene, as the Indian subcontinent slowly collided with Eurasia, this was a vast expanse of fairly shallow ocean; the initial sea eagle divergence seems to have resulted in the four tropical (and Southern Hemisphere subtropical) species living around the Indian Ocean today. The Central Asian Pallas's sea eagle's relationships to the other taxa is more obscure; it seems closer to the three Holarctic species which evolved later and may be an early offshoot of this northward expansion; it does not have the hefty yellow bill of the northern forms, retaining a smaller, darker beak like the tropical species.[8]
The rate of molecular evolution in Haliaeetus is fairly slow, as is to be expected in long-lived birds which take years to successfully reproduce. In the mtDNA cytochrome b gene, a mutation rate of 0.5–0.7% per million years (if assuming an Early Miocene divergence) or maybe as little as 0.25–0.3% per million years (for a Late Eocene divergence) has been shown.[8]
The 10 extant species are:[6]
Sea eagles vary in size, from Sanford's sea eagle, averaging 2–2.7 kilograms (4.4–6.0 lb), to Steller's sea eagle, weighing up to 9 kg (20 lb).[6] At up to 6.9 kg (15 lb 3 oz), the white-tailed eagle is the largest eagle in Europe. Bald eagles can weigh up to 6.3 kg (13 lb 14 oz), making them the largest eagle native to North America. There are exceptional records of even heavier individuals in both the white-tailed and bald eagles, although not surpassing the largest Steller's sea eagles. The white-bellied sea eagle can weigh up to 4.5 kg (9 lb 15 oz).[6] They are generally overall brown (from rich brown to dull grey-brown), often with white to the head, tail or underparts. Some of the species have an all-yellow beak as adults, which is unusual among eagles.[6]
Their diets consist mainly of fish, aquatic birds, and small mammals. Nests are typically very large and positioned in a tree, but sometimes on a cliff.[6]
The tail is entirely white in adult Haliaeetus species except for Sanford's, white-bellied, and Pallas's. Three species pairs exist: white-tailed and bald eagles, Sanford's and white-bellied sea eagles, and the African and Madagascar fish eagles,[8] each of these consists of a white- and a tan-headed species.
A sea eagle or fish eagle (also called erne or ern, mostly in reference to the white-tailed eagle) is any of the birds of prey in the genus Haliaeetus in the bird of prey family Accipitridae.
Maragloj estas ĉiuj rabobirdoj de la genro Haliaeetus[1] de la familio de Akcipitredoj.
Maragloj varias laŭ grando, el la Sanforda maraglo averaĝe 2–2.7 kg al la plej granda Granda maraglo kiu pezas 9 kg. Ĝis 6.9 kg peza la Blankvosta maraglo estas la plej granda aglo en Eŭropo. La Blankkapa maraglo povas pezi ĝis 6.3 kg, kio faras ĝin la plej granda aglo indiĝena de Nordameriko. La Blankventra maraglo povas pezi ĝis 3.4 kg. Ties dieto konsistas ĉefe el fiŝo kaj malgrandaj mamuloj.
Estas ok vivantaj specioj:
Ekzistas tri evidentaj paroj de specioj; nome la Blankvosta kaj la Blankkapa maragloj, la Sanforda kaj la Blankventra maragloj, kaj la Afrika kaj la Madagaskara maragloj. Ĉiuj el tiuj konsistas el blanka- kaj brunec-kapa specioj, kaj la vostoj estas tute blankaj en ĉiuj plenkreskuloj de Haliaeetus escepte ĉe la Sanforda, la Blankventra kaj la Blankstriovosta.
Haliaeetus estas eble unu el la plej malnovaj genroj de vivantaj birdoj. Dista maldekstra tarsometatarso (DPC 1652) malkovrita el kuŝejoj de frua Oligoceno de Provinco Fajum, Egiptio (Ĝebel Katrani, de antaŭ ĉ.33 mj) estas simila laŭ ĝenerala bildo kaj kelkaj detaloj al tiuj de moderna maraglo.[2] Tiu genro estis en meza Mioceno (12-16 mj) certe.[3]
Ties plej proksimaj parencoj estas la fiŝagloj de la genro Ichthyophaga, tre similaj al la tropikaj specioj de Haliaeetus. La rilatoj al aliaj genroj de la familio estas malpli klaraj; ili estis delonge konsiderataj plej proksimaj al la genro Milvus (milvoj) ol al la veraj agloj de la genro Aquila sur la bazo de ties morfologio kaj memmontra kutimaro,[4] plej ĵusa genetika informaro kongruas kun tio, sed sugestas ke ili rilatas ankaŭ al genro Buteo (buteoj), rilato kiu antaŭe ne estis konsiderata tiom proksima.
La origino de maragloj kaj fiŝagloj estas probable en la ĝenerala areo de la Golfo de Bengalo. Dum la Eoceno/Oligoceno, dum la Hindia subkontinento malrapide koliziis kun Eŭrazio, kie estis ampleksa etendo de neprofunda oceano; la komenca maragla diverĝo ŝajne rezultis ĉe la kvar tropikaj (kaj subtropikaj de la Suda Hemisfero) troviĝantaj ĉirkaŭ la Hindia Oceano nune. La rilatoj de la specio de Centra Azio nome Blankstriovosta maraglo al la aliaj taksonoj estas pli malklara; ĝi ŝajnas pli proksima al la tri specioj de Holarkto kiuj evoluis pli poste kaj povas esti frua posteularo de tiu norda etendiĝo; ĝi ne havas la fortikan flavan bekon de la nordaj formoj, kaj havas pli malhelan bekon kiel tiu de la tropikaj specioj.
La indico de molekula evoluo en Haliaeetus estas malrapida, kiel espereble en longvivaj birdoj kiuj bezonas jarojn por sukcese reproduktiĝi.
Primolekula studo de 2005 trovis, ke la genro estas parafiletika kaj enhavus la genron Ichthyophaga; la specioj diverĝus al moderklimata kaj tropika grupo.[2]
Nestoparoj kaj de Blankkapa maraglo kaj de Blankaventra maraglo estis foje kontrolitaj de retkameraoj.[5][6]
Maragloj estas ĉiuj rabobirdoj de la genro Haliaeetus de la familio de Akcipitredoj.
Maragloj varias laŭ grando, el la Sanforda maraglo averaĝe 2–2.7 kg al la plej granda Granda maraglo kiu pezas 9 kg. Ĝis 6.9 kg peza la Blankvosta maraglo estas la plej granda aglo en Eŭropo. La Blankkapa maraglo povas pezi ĝis 6.3 kg, kio faras ĝin la plej granda aglo indiĝena de Nordameriko. La Blankventra maraglo povas pezi ĝis 3.4 kg. Ties dieto konsistas ĉefe el fiŝo kaj malgrandaj mamuloj.
Estas ok vivantaj specioj:
Blankventra maraglo (H. leucogaster) Sanforda maraglo (H. sanfordi) Afrika maraglo (H. vocifer) Madagaskara maraglo (H. vociferoides) Blankstriovosta maraglo (H. leucoryphus) Blankvosta maraglo (H. albicilla) Blankkapa maraglo (H. leucocephalus) Granda maraglo (H. pelagicus)Ekzistas tri evidentaj paroj de specioj; nome la Blankvosta kaj la Blankkapa maragloj, la Sanforda kaj la Blankventra maragloj, kaj la Afrika kaj la Madagaskara maragloj. Ĉiuj el tiuj konsistas el blanka- kaj brunec-kapa specioj, kaj la vostoj estas tute blankaj en ĉiuj plenkreskuloj de Haliaeetus escepte ĉe la Sanforda, la Blankventra kaj la Blankstriovosta.
Haliaeetus estas eble unu el la plej malnovaj genroj de vivantaj birdoj. Dista maldekstra tarsometatarso (DPC 1652) malkovrita el kuŝejoj de frua Oligoceno de Provinco Fajum, Egiptio (Ĝebel Katrani, de antaŭ ĉ.33 mj) estas simila laŭ ĝenerala bildo kaj kelkaj detaloj al tiuj de moderna maraglo. Tiu genro estis en meza Mioceno (12-16 mj) certe.
Ties plej proksimaj parencoj estas la fiŝagloj de la genro Ichthyophaga, tre similaj al la tropikaj specioj de Haliaeetus. La rilatoj al aliaj genroj de la familio estas malpli klaraj; ili estis delonge konsiderataj plej proksimaj al la genro Milvus (milvoj) ol al la veraj agloj de la genro Aquila sur la bazo de ties morfologio kaj memmontra kutimaro, plej ĵusa genetika informaro kongruas kun tio, sed sugestas ke ili rilatas ankaŭ al genro Buteo (buteoj), rilato kiu antaŭe ne estis konsiderata tiom proksima.
La origino de maragloj kaj fiŝagloj estas probable en la ĝenerala areo de la Golfo de Bengalo. Dum la Eoceno/Oligoceno, dum la Hindia subkontinento malrapide koliziis kun Eŭrazio, kie estis ampleksa etendo de neprofunda oceano; la komenca maragla diverĝo ŝajne rezultis ĉe la kvar tropikaj (kaj subtropikaj de la Suda Hemisfero) troviĝantaj ĉirkaŭ la Hindia Oceano nune. La rilatoj de la specio de Centra Azio nome Blankstriovosta maraglo al la aliaj taksonoj estas pli malklara; ĝi ŝajnas pli proksima al la tri specioj de Holarkto kiuj evoluis pli poste kaj povas esti frua posteularo de tiu norda etendiĝo; ĝi ne havas la fortikan flavan bekon de la nordaj formoj, kaj havas pli malhelan bekon kiel tiu de la tropikaj specioj.
La indico de molekula evoluo en Haliaeetus estas malrapida, kiel espereble en longvivaj birdoj kiuj bezonas jarojn por sukcese reproduktiĝi.
Primolekula studo de 2005 trovis, ke la genro estas parafiletika kaj enhavus la genron Ichthyophaga; la specioj diverĝus al moderklimata kaj tropika grupo.[2]
Haliaeetus es un género de aves accipitriformes de la familia Accipitridae que incluye varias especies conocidas vulgarmente como pigargos. A primera vista resultan muy similares a las águilas con las que suelen confundirse, pero difieren de estas en su comportamiento más gregario, ruidoso y oportunista, su hábitat más ligado a las masas de agua, el tener los tarsos desprovistos de cobertura de plumas, sus colas siempre blancas y en general su complexión más esbelta. Comprenden ocho especies repartidas por los dos hemisferios, entre las que se encuentra la rapaz más pesada existente.
El género Haliaeetus incluye ocho especies:[1]
Haliaeetus es un género de aves accipitriformes de la familia Accipitridae que incluye varias especies conocidas vulgarmente como pigargos. A primera vista resultan muy similares a las águilas con las que suelen confundirse, pero difieren de estas en su comportamiento más gregario, ruidoso y oportunista, su hábitat más ligado a las masas de agua, el tener los tarsos desprovistos de cobertura de plumas, sus colas siempre blancas y en general su complexión más esbelta. Comprenden ocho especies repartidas por los dos hemisferios, entre las que se encuentra la rapaz más pesada existente.
Haliaeetus hegaztiak Accipitriformes familia Accipitridae generoa da.
Merikotkat (Haliaeetus) on päiväpetolintusuku haukkojen (Accipitridae) heimossa. Merikotkat on mahdollisesti yksi vanhimmista elävien lintujen suvuista.
Lajit muodostavat selvästi kolme sisarlajiparia: merikotka ja valkopäämerikotka, ruskomerikotka ja valkomerikotka sekä kiljumerikotka ja madagaskarinmerikotka. Kuhunkin näistä lajipareista kuuluu yksi valkopäinen ja yksi ruskeapäinen lajivastine. Lähes kaikkien aikuisten merikotkayksilöiden pyrstön väritys on valkoinen. Tässä suhteessa poikkeuksellisia lajeja ovat vain ruskomerikotka, valkomerikotka ja aromerikotka.
Merikotkien sukuun kuuluu kahdeksan lajia:
Merikotkat (Haliaeetus) on päiväpetolintusuku haukkojen (Accipitridae) heimossa. Merikotkat on mahdollisesti yksi vanhimmista elävien lintujen suvuista.
Lajit muodostavat selvästi kolme sisarlajiparia: merikotka ja valkopäämerikotka, ruskomerikotka ja valkomerikotka sekä kiljumerikotka ja madagaskarinmerikotka. Kuhunkin näistä lajipareista kuuluu yksi valkopäinen ja yksi ruskeapäinen lajivastine. Lähes kaikkien aikuisten merikotkayksilöiden pyrstön väritys on valkoinen. Tässä suhteessa poikkeuksellisia lajeja ovat vain ruskomerikotka, valkomerikotka ja aromerikotka.
Merikotkien sukuun kuuluu kahdeksan lajia:
Merikotka (H. albicilla) Valkopäämerikotka (H. leucocephalus) Valkomerikotka (H. leucogaster) Aromerikotka (H. leucoryphus) Kuningasmerikotka (H. pelagicus) Ruskomerikotka (H. sanfordi) Kiljumerikotka (H. vocifer) Madagaskarinmerikotka (H. vociferoides)Haliaeetus
Les pygargues ou pyrargues[1] (Haliaeetus) sont un genre de rapaces diurnes de la famille des Accipitridae qui se nourrissent majoritairement de poissons.
Ils sont parfois appelés aigles pêcheurs, aigles de mer, haliètes, et plus anciennement huards ou orfraies.
Les pygargues réunissent les espèces du genre Haliaeetus et de l'ancien genre Icthyophaga, auparavant tous deux classés dans une sous-famille des Haliaeetinae, mais qui ont fusionné depuis 2013[2].
Le pygargue à tête blanche est particulièrement connu pour être l'emblème des États-Unis.
Le terme « pygargue » est issu du latin pygargus désignant les mêmes oiseaux. Ce terme du grec ancien πυγάργος qui signifie littéralement « qui a les fesses blanches ». Le terme est attesté en français dès 1482 sous la forme « pigart »[3].
D'après la classification de référence (version 3.3, 2013)[2] du Congrès ornithologique international (ordre phylogénique), le genre Haliaeetus compte 10 espèces :
Ces oiseaux sont mentionnés :
Haliaeetus
Les pygargues ou pyrargues (Haliaeetus) sont un genre de rapaces diurnes de la famille des Accipitridae qui se nourrissent majoritairement de poissons.
Ils sont parfois appelés aigles pêcheurs, aigles de mer, haliètes, et plus anciennement huards ou orfraies.
Les pygargues réunissent les espèces du genre Haliaeetus et de l'ancien genre Icthyophaga, auparavant tous deux classés dans une sous-famille des Haliaeetinae, mais qui ont fusionné depuis 2013.
Le pygargue à tête blanche est particulièrement connu pour être l'emblème des États-Unis.
Is éan creiche é an seabhac. Seabhag a thugtar air i nGaeilge na hAlban.
Scríobh Pádraig Ó Siochfhradha an t-úrscéal Jimín Mháire Thaidhg faoin ainm cleite An Seabhac. Thugtaí An Seabhac ar Phádraig Ua Maoileoin.
Sean-Ghaeilge “sebocc”, ó fhocal Meán-Bhreatnaise, “hebawc”, ón Sean-Bhéarla “heafoc".
Is éan creiche é an seabhac. Seabhag a thugtar air i nGaeilge na hAlban.
Kosćełamak[1][2] (Haliaeetus) je ród ptakow ze swójby (Accipitridae). Dalše serbske mjeno je mórski worjoł[2].
Ród wobsahuje wósom družinow, fosilnje je dalša družina, H. piscator, ze srjedźneho miocena Francoskeje znata.
Jeli eksistuje w druhej rěči hižo bóle wuwity nastawk ze samsnej temu, potom přełožuj a dodawaj z njeho.
Jeli nastawk ma wjace hač jedyn njedostatk, wužiwaj prošu předłohu {{Předźěłuj}}
. Nimo toho so awtomatisce kategorija Kategorija:Zarodk wo coologiji doda.
Kosćełamak (Haliaeetus) je ród ptakow ze swójby (Accipitridae). Dalše serbske mjeno je mórski worjoł.
Haliaeetus Savigny, 1809 è un genere di uccelli rapaci diurni della famiglia degli Accipitridi, noti come aquile di mare o aquile pescatrici. In passato erano anche noti come piparghi[1] (cfr. fr. pygargue e sp. pigargo), con particolar riferimento alla H. albicilla.
Le diverse specie sono assai variabili per dimensioni: si va dall'aquila di mare di Sanford (H. sanfordi) che pesa in media 1–2 kg, all'aquila di mare di Steller (H. pelagicus) che raggiunge i 12 kg.
La seconda specie per grandezza è l'aquila di mare testabianca (Haliaeetus leucocephalus) che arriva a 7 kg.
Si nutrono di pesci, uccelli acquatici e piccoli mammiferi.
Haliaeetus Savigny, 1809 è un genere di uccelli rapaci diurni della famiglia degli Accipitridi, noti come aquile di mare o aquile pescatrici. In passato erano anche noti come piparghi (cfr. fr. pygargue e sp. pigargo), con particolar riferimento alla H. albicilla.
Jūriniai ereliai (Haliaeetus) – vanaginių (Accipitridae) šeimos, suopių (Buteoninae) pošeimio, plėšriųjų paukščių gentis.
Jūriniai ereliai gerokai skiriasi kūno didžiu ir mase. Pavyzdžiui, Saliamonų jūrinio erelio svoris 1,5–2,7 kg, Afrikos jūrinio erelio kūno ilgis 63–75 cm, o stambiausio šios jūrinių erelių genties Baltapečio jūrinio erelio svoris 4,9–9 kg (neoficialiai yra užregistruota patelė svėrusi 12,7 kg), kūno ilgis 85–105 cm, išskleistų sparnų ilgis 195–230 cm. Palyginimui Lietuvoje gyvenančio jūrinio erelio svoris 3,1–6,9 kg, kūno ilgis 69–92 cm, išskleistų sparnų ilgis 182–244 cm.
Paplitęs visuose žemynuose. Pasaulyje yra aštuonios, Lietuvoje viena jūrinių erelių (Haliaeetus albicilla) rūšis (žemiau jų sąraše pateikti nuo stambiausios iki mažiausios rūšies):
Jūriniai ereliai (Haliaeetus) – vanaginių (Accipitridae) šeimos, suopių (Buteoninae) pošeimio, plėšriųjų paukščių gentis.
Jūriniai ereliai gerokai skiriasi kūno didžiu ir mase. Pavyzdžiui, Saliamonų jūrinio erelio svoris 1,5–2,7 kg, Afrikos jūrinio erelio kūno ilgis 63–75 cm, o stambiausio šios jūrinių erelių genties Baltapečio jūrinio erelio svoris 4,9–9 kg (neoficialiai yra užregistruota patelė svėrusi 12,7 kg), kūno ilgis 85–105 cm, išskleistų sparnų ilgis 195–230 cm. Palyginimui Lietuvoje gyvenančio jūrinio erelio svoris 3,1–6,9 kg, kūno ilgis 69–92 cm, išskleistų sparnų ilgis 182–244 cm.
Paplitęs visuose žemynuose. Pasaulyje yra aštuonios, Lietuvoje viena jūrinių erelių (Haliaeetus albicilla) rūšis (žemiau jų sąraše pateikti nuo stambiausios iki mažiausios rūšies):
Baltapetis jūrinis erelis (Haliaeetus pelagicus) Baltagalvis jūrinis erelis (Haliaeetus leucocephalus) Paprastasis jūrinis erelis (Haliaeetus albicilla) Baltapilvis jūrinis erelis (Haliaeetus leucogaster) Ilgauodegis jūrinis erelis (Haliaeetus leucoryphus) Madagaskarinis jūrinis erelis (Haliaeetus vociferoides) Afrikinis jūrinis erelis (Haliaeetus vocifer) Saliamoninis jūrinis erelis (Haliaeetus sanfordi)Jūras ērgļi, jūras ērgļu ģints (Haliaeetus) ir liela auguma vanagu dzimtas (Accipitridae) plēsīgo putnu ģints, kas pieder jūras ērgļu apakšdzimtai (Haliaeetinae).[1] Jūras ērgļu ģintī ir 8 mūsdienās dzīvojošas sugas.
Šī ģints iespējams ir viena no vecākajām ģintīm starp visiem mūsdienās dzīvojošiem putniem. Vecākās atrastās fosilijas ir 23 miljonus gadu vecas no oligocēna sākuma, kas atrastas Ēģiptē. Šim senajam putnam daudzas īpašības un kopējā uzbūve ir identiska ar mūsdienu jūras ērgļiem. Ģints dažādās sugas dzīvoja jau miocēna vidū pirms 12-16 miljoniem gadim.[2]
Latvijā sastopama viena jūras ērgļu suga - jūras ērglis (Haliaeetus albicilla)).[3]
Tuvākie jūras ērgļu radinieki vanagu dzimtā ir zivjuērgļi (Ichthyophaga).[4] Radniecības pakāpe ar citām vanagu dzimtas ģintīm nav īsti skaidra.
Pastāv viedoklis, ka jūras ērgļi ir tuvāk radniecīgi maitu kliju ģintij (Milvus), nekā ērgļu ģintij (Aquila). Šī hipotēze tika izvirzīta, balstoties uz morfoloģijas un uzvedības pētījumiem.[4][5] Arī pēdējo gadu ģenētiskie pētījumi apstiprina šo hipotēzi, bet vienlaicīgi atklāj jaunus, pārsteidzošus faktus. Abas ģintis: gan jūras ērgļu ģints, gan maitu kliju ģints, ir tuvu radniecīgas klijānu ģintij (Buteo).[6] Jaunie atklājumi tuvākā nākotnē var izmainīt esošo vanagu dzimtas sistemātiku.
Jūras ērgļu sugas ir liela auguma plēsīgie putni, bet to augumu atšķirības arī ir diezgan lielas. Mazākais ir Zālamana jūras ērglis (Haliaeetus sanfordi), kura vidējais svars ir 2-2,7 kg, bet lielākais ir baltplecu jūras ērglis (Haliaeetus pelagicus). Tā masa sasniedz 9 kg. Lielākais ģints ērglis Eiropā ir jūras ērglis (Haliaeetus albicilla), kas var svērt 6,9 kg.[4]
Jūras ērgļi (Haliaeetus)
Jūras ērgļi, jūras ērgļu ģints (Haliaeetus) ir liela auguma vanagu dzimtas (Accipitridae) plēsīgo putnu ģints, kas pieder jūras ērgļu apakšdzimtai (Haliaeetinae). Jūras ērgļu ģintī ir 8 mūsdienās dzīvojošas sugas.
Šī ģints iespējams ir viena no vecākajām ģintīm starp visiem mūsdienās dzīvojošiem putniem. Vecākās atrastās fosilijas ir 23 miljonus gadu vecas no oligocēna sākuma, kas atrastas Ēģiptē. Šim senajam putnam daudzas īpašības un kopējā uzbūve ir identiska ar mūsdienu jūras ērgļiem. Ģints dažādās sugas dzīvoja jau miocēna vidū pirms 12-16 miljoniem gadim.
Latvijā sastopama viena jūras ērgļu suga - jūras ērglis (Haliaeetus albicilla)).
De zeearenden (Haliaeetus) zijn een geslacht van vogels uit de familie van de havikachtigen (Accipitridae).[1] De wetenschappelijke naam van het geslacht is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1809 door Savigny.
Zeearenden variëren van betrekkelijk klein (Sanfords zeearend) tot behoorlijk groot (Stellers zeearend). Ze kunnen een gewicht tot 9 kilogram bereiken en de spanwijdte van de vleugels kan tot 2,5 meter worden.
Op vrijwel de hele wereld komen zeearenden voor. De verspreiding verschilt sterk per soort.
Het geslacht telt de volgende tien soorten:[1]
De grote en de kleine rivierarend zijn overgeheveld uit het opgeheven geslacht Icthyophaga en aan dit geslacht toegevoegd bij de wijziging van de IOC World Bird List (versie 3.3, januari 2013).[2]
De zeearenden (Haliaeetus) zijn een geslacht van vogels uit de familie van de havikachtigen (Accipitridae). De wetenschappelijke naam van het geslacht is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1809 door Savigny.
Havørner (Haliaeetus) er ei slekt i haukefamilien (Accipitridae) som består av fire arter. Slekten sorterer tribuset Milvini i underfamilien Buteoninae. Artene er utbredt i Nord-Amerika og Eurasia.
Tradisjonelt har denne slekten bestått av både havørner og flodørner (Icthyophaga), men sitnevnte er her skilt ut som en selvstendig slekt.[1]
Inndelingen av haukefamilien følger i hovedsak Taxonomy in Flux og er i henhold til Boyd (2017),[1] med unntak av underfamilien Aquilinae. Den følger den nye revisjonen til Lerner et al. (2017).[2] Norske navn på artene følger Norsk navnekomité for fugl og er i henhold til Syvertsen et al. (2008).[3] Navn og beskrivelser i parentes er ikke offisielle.
Havørner (Haliaeetus) er ei slekt i haukefamilien (Accipitridae) som består av fire arter. Slekten sorterer tribuset Milvini i underfamilien Buteoninae. Artene er utbredt i Nord-Amerika og Eurasia.
Tradisjonelt har denne slekten bestått av både havørner og flodørner (Icthyophaga), men sitnevnte er her skilt ut som en selvstendig slekt.
Haliaeetus – rodzaj ptaka z rodziny jastrzębiowatych (Accipitridae).
Rodzaj obejmuje ptaki występujące od Ameryki Północnej (bielik amerykański), przez Europę (bielik zwyczajny), Afrykę (bielik afrykański, bielik madagaskarski) i Azję (bielik białobrzuchy, bielik wschodni, bielik olbrzymi i bielik zwyczajny), aż po Oceanię (bielik melanezyjski) oraz Australię (bielik białobrzuchy)[6].
Długość ciała 60–105 cm; masa ciała samców 1100–6000 g, samic 1300–9000 g; rozpiętość skrzydeł 165–245 cm[7].
Łac. haliaetus lub haliaetos – morski orzeł (bielik), rybołów, od gr. ἁλιαιετος haliaietos – morski orzeł (bielik), rybołów, od ἁλι- hali- – morski, od ἁλς hals, ἁλος halos – morze; αετος aetos – orzeł[8].
Do rodzaju należą następujące gatunki[9]:
Haliaeetus – rodzaj ptaka z rodziny jastrzębiowatych (Accipitridae).
Haliaeetus (do neo-latim: haliaeetus, "águia-marinha", do grego clássico: ἁλιαίετος)[1] é um género de aves de presa da família Accipitridae.
Haliaeetus (do neo-latim: haliaeetus, "águia-marinha", do grego clássico: ἁλιαίετος) é um género de aves de presa da família Accipitridae.
Haliaeetus (vulturii de mare, acvilele de mare) este un gen de pasări răpitoare de zi cu 8 specii, din ordinul falconiformelor (Falconiformes), familia Accipitridae. În România locuiește o singură specie: Codalbul (Haliaeetus albicilla)
Specii
Haliaeetus (vulturii de mare, acvilele de mare) este un gen de pasări răpitoare de zi cu 8 specii, din ordinul falconiformelor (Falconiformes), familia Accipitridae. În România locuiește o singură specie: Codalbul (Haliaeetus albicilla)
Specii
Haliaeetus leucogaster Haliaeetus sanfordi Haliaeetus vocifer Haliaeetus vociferoides Haliaeetus leucoryphus Haliaeetus albicilla Haliaeetus leucocephalus Haliaeetus pelagicusHaliaeetus (nepresne: Haliäetus), po slovensky: orliak alebo staršie orol, je rod vtákov z čeľade jastrabovité.
Od roku 2005 (na základe práce Lerner a Mindell 2005) sa niekedy zvykne pod rod Haliaeetus zaraďovať aj to, čo sa inde zaraďuje ako rod Icthyophaga (=nepresne: Ichthyophaga), ale väčšina zdrojov zostáva pri tradičnom delení na dva rody Haliaeetus a Icthyophaga.[1][2][3]
Zaradenie rodu do podčeľade je sporné: Rod sa zaraďuje (spolu s rodom resp. vrátane rodu Icthyophaga) do podčeľade Haliaeetinae (orliakorodé), ktorá neobsahuje žiadne ďalšie rody, alebo sa zaraďuje spolu s viacerými inými druhmi do podčeľade Buteoninae (myšiakorodé), alebo sa zaraďuje spolu s viacerými inými druhmi do podčeľade Milvinae (hajorodé).[4][5][1]
Ide o veľmi veľké sokolotvaré. Majú silný, ostro zahnutý zobák a široké krídla. Žijú na skalnatých morských pobrežiach alebo vo vnútrozemí na brehoch veľkých riek a jazier. Lovia rôzne stavovce, najmä vodné vtáky a ryby.[7]
Haliaeetus (nepresne: Haliäetus), po slovensky: orliak alebo staršie orol, je rod vtákov z čeľade jastrabovité.
Se även artikeln om Havsörn
Havsörnar (Haliaeetus) är ett släkte inom familjen hökartade rovfåglar (Accipitridae).
Havsörnar är bland de största örnarna både vad beträffar vikt och vingspann, även om vissa andra örnar, som exempelvis kungsörn och kejsarörn, är jämförbara. Den största havsörnen är jättehavsörn, Haliaeetus pelagicus. Havsörnar har mycket kraftiga näbbar och klor. De livnär sig huvudsakligen på fisk men många arter äter också as.
Släktet Haliaeetus är möjligtvis ett av de äldsta fågelsläktena som fortfarande existerar. Fossilet DPC 1652 funnet i ett lager från tidig oligocen, cirka 33 miljoner år sedan, i Egypten visar likheter med dagens havsörnar.[1] Släktet fanns med säkerhet redan under mellersta miocen (12-16 miljoner år sedan).[2]
Havsörnarnas närmsta släktingar utgörs av de två arterna av fiskörnar i släktet Ichthyophaga vilka är mycket lika havsörnarna.[3] Släktskapen till övriga släkten inom familjen är mer oklara.
Arter i taxonomisk ordning:[4]
Inom släktet finns det tre uppenbara artpar, ibland beskrivna som superarter: havsörn och vithövdad havsörn, vitbukig havsörn och salomonhavsörn, samt skrikhavsörn och madagaskarhavsörn.[5] Alla dessa par består av en art som i adult dräkt har vitt huvud medan den andra har mörkt huvud.
Se även artikeln om Havsörn
Havsörnar (Haliaeetus) är ett släkte inom familjen hökartade rovfåglar (Accipitridae).
Havsörnar är bland de största örnarna både vad beträffar vikt och vingspann, även om vissa andra örnar, som exempelvis kungsörn och kejsarörn, är jämförbara. Den största havsörnen är jättehavsörn, Haliaeetus pelagicus. Havsörnar har mycket kraftiga näbbar och klor. De livnär sig huvudsakligen på fisk men många arter äter också as.
Довжина тіла 60—110 см, довжина крила 50-70 см, розмах крил до 2,5, маса від 2—3 до 6—9 кг. Одні з найбільших птахів у Старому Світі. Самки на 15—20% більші за самців. Оперення переважно буре, у дорослих птахів у поєднанні з білим. Дзьоб жовтого кольору.
Поширені на усіх континентах, за винятком Південної Америки. Всюди віддають перевагу узбережжям великих річок, озер та морів. Північні популяції здійснюють сезонні кочівлі.
Гніздяться на великих деревах або берегових урвищах. Багаторічні гнізда досягають діаметра та товщини 1,5—2 м. У кладці 2—3 яйця брудно-білого кольору з рожевими плямами. Насиджування 35—40 діб, молоді залишають гніздо через 65—75 діб.
Живляться різноманітною здобиччю, але частіше полюють на рибу, яку схоплюють з поверхні (не пірнають, як скопа), а також водно-болотних птахів.
Включає 8 видів[1]:
Орлани є досить популярними птахами. Білоголовий орлан є національним символом США. Орлан-білохвіст зображений на гербі Польщі.
Đại bàng biển là tên gọi các loài chim săn mồi trong chi Haliaeetus trong họ Accipitridae.
Đại bàng biển đa dạng về kich thước, từ đại bàng biển Sanford, nặng 2,0–2,7 kg, tới đại bàng biển Steller lớn, đạt 9 kg.[1] Đạt 6,9 kg, đại bàng đuôi trắng là đại bàng lớn nhất châu Âu. Đại bàng đuôi trắng nặng đến 7,5 kg, do vậy là loài đại bàng bản địa lớn nhất Bắc Mỹ. Chế độ ăn của những loài chủ yếu là cá và thú nhỏ.
Chi Haliaeetus được nhà tự nhiên học Pháp Marie Jules César Savigny đặt ra năm 1809 trong cuốn Description de l'Égypte.[2][3] Hai loài đại bàng biển trước đây xếp vào Ichthyophaga được chứng minh là thuộc Haliaeetus trong một nghiên cứu di truyền năm 2005.[4]
10 loài còn sinh tồn là:[1]
Ảnh Tên khoa học Tên thường gọi Phân loại
Đại bàng biển là tên gọi các loài chim săn mồi trong chi Haliaeetus trong họ Accipitridae.
Орла́ны (лат. Haliaeetus, от haliaeetus «орлан», от др.-греч. ἁλιάετος, букв. «морской орёл», предполож. «скопа») — род хищных птиц из подсемейства канюков семейства ястребиных. Длина тела от 75 до 100 см. В отличие от орлов, обладают голой цевкой. На нижней стороне пальцев есть шипики для удержания скользкой добычи (рыбы). 7—8 видов, распространены широко, за исключением Южной Америки. В России встречается 4 вида: почти повсюду у водоёмов обитает орлан-белохвост; в степях от Каспия до Забайкалья встречается орлан-долгохвост; на Тихоокеанском побережье — белоплечий орлан, а также изредка залетает белоголовый орлан. Все эти виды занесены в Красную книгу России.
Орланы обитают по берегам морей, крупных озёр и рек. Гнёзда устраивают на деревьях, реже на скалах. В кладке от 1 до 4 яиц. Кормятся рыбой, мелкими млекопитающими, птицами, падалью. 2 вида и 1 подвид в Международной Красной книге[1].
Изображение морского орла на гербе норвежской коммуны Карлсёй
Орла́ны (лат. Haliaeetus, от haliaeetus «орлан», от др.-греч. ἁλιάετος, букв. «морской орёл», предполож. «скопа») — род хищных птиц из подсемейства канюков семейства ястребиных. Длина тела от 75 до 100 см. В отличие от орлов, обладают голой цевкой. На нижней стороне пальцев есть шипики для удержания скользкой добычи (рыбы). 7—8 видов, распространены широко, за исключением Южной Америки. В России встречается 4 вида: почти повсюду у водоёмов обитает орлан-белохвост; в степях от Каспия до Забайкалья встречается орлан-долгохвост; на Тихоокеанском побережье — белоплечий орлан, а также изредка залетает белоголовый орлан. Все эти виды занесены в Красную книгу России.
Орланы обитают по берегам морей, крупных озёр и рек. Гнёзда устраивают на деревьях, реже на скалах. В кладке от 1 до 4 яиц. Кормятся рыбой, мелкими млекопитающими, птицами, падалью. 2 вида и 1 подвид в Международной Красной книге.
海鵰屬(學名:Haliaeetus)是隼形目鷹科的一屬,可能是最古老的一類鳥。其大小差異較大,所罗门群岛海雕(Haliaeetus sanfordi)平均體重1-2公斤,而最大的虎头海雕(Haliaeetus pelagicus)的體重則可以達到12公斤。
其學名源自希臘文之halo(=海)與aetos(=鵰)。[1]
現存共有八種:
海鵰屬(學名:Haliaeetus)是隼形目鷹科的一屬,可能是最古老的一類鳥。其大小差異較大,所罗门群岛海雕(Haliaeetus sanfordi)平均體重1-2公斤,而最大的虎头海雕(Haliaeetus pelagicus)的體重則可以達到12公斤。
其學名源自希臘文之halo(=海)與aetos(=鵰)。
ウミワシ(学名:Haliaeetus)は、タカ目タカ科に属する鳥類。
2013年現在、ウミワシ属は、8種: [1][2]オジロワシ属とも呼ばれる。