One sun bear demonstrated his intelligence while in captivity. This particular bear took the rice that was given to him for food and scattered it on the ground. There were also chickens in this bear's lair and the scattered rice attracted these chickens, which the bear then captured and ate.
Like other bear species, sun bears have a keen sense of smell. Bears tend to use their senses of smell and touch to find and manipulate food. They probably use olfactory cues to find potential mates and use some vocalizations.
Communication Channels: acoustic ; chemical
Perception Channels: visual ; tactile ; acoustic ; chemical
Sun bears are one of the rarest bears. The exact number alive today is not known, but the population is steadily declining due to deforestation and hunting. Habitat destruction is causing these bears to live in smaller and more isolated patches. The land is being cleared to create coffee, rubber and oil palm plantations. Poachers are flocking to protected areas and reserves because they know there are bears there. Reserves may not even be providing sufficient habitats for these bears because their needs are not completely known. Not many conservation attempts have been done to save these bears because so little is known about them.
US Federal List: no special status
CITES: appendix i
IUCN Red List of Threatened Species: vulnerable
Sun bears have been known to cause damage to crops such as oil palms, coconuts, and bananas.
Negative Impacts: crop pest
The gall bladders and other body parts of sun bears are used in folk medical practices. It has been proven, though, that they have no medicinal value. People hunt them for sport and profit. They are commonly sold as pets when they are cubs, but quickly outgrow the stage when they are manageable as pets.
Positive Impacts: pet trade ; source of medicine or drug ; controls pest population
In certain regions, sun bears are important in seed dispersal. In a study of H. malayanus in Borneo, one sample of these bear feces was found to contain 309 seeds of a certain species of plant. They also impact the colonial insect populations that they prey on.
Ecosystem Impact: disperses seeds
Sun bears are opportunistic omnivores, with bees, termites, and earthworms comprising the main part of their diet. Fruit is also eaten when available. The former are more regular food sources than fruit and usually there is no need for H. malayanus to cover great distances in their search for food. These bears have long tongues that are helpful for obtaining insects from trees, termites from their nests, and honey from bee hives. Should the opportunity present itself, sun bears will eat small rodents, birds, and lizards along with scavenging tiger kills. In human populated areas their diet may include rubbish, livestock, and agricultural fruit such as bananas.
Animal Foods: birds; mammals; carrion ; insects; terrestrial worms
Plant Foods: fruit
Primary Diet: omnivore
Helarctos malayanus ranges from the eastern Himalayas to Szechuan in China, then southward throughout Burma, parts of Indochina and the Malayan peninsula. Their range is probably greater than what is actually known.
Biogeographic Regions: oriental (Native )
Sun bears are found in dense lowland tropical forests. They can commonly be found climbing in trees.
Habitat Regions: tropical ; terrestrial
Terrestrial Biomes: forest ; rainforest
In captivity sun bears have lived up to 24 years and nine months.
Range lifespan
Status: captivity: 24.75 (high) years.
Average lifespan
Status: captivity: 35.9 years.
Sun bears are the smallest bears in the family Ursidae. They stand 70 cm at the shoulder and are 1.2 to 1.5 m from head to tail. The tail itself is 3 to 7 cm. Males are larger than the females but only by 10 to 20%. They have short, wide, flat heads with small round ears. Their fur is rather coarse but appears sleek. This coat is entirely black except for a "U" shaped patch on the chest and a grey to faintly orange muzzle. The yellowish or white chest patch is highly variable, "U" shaped in some and completely absent in others. This mark may exaggerate bears' sizes during fights. The young are born with soft, shiny coats. The paws are fairly large with sickle-shaped claws and naked soles which are thought to be helpful in climbing trees. These bears have an interesting walk, with all four legs turned in while walking.
Range mass: 27 to 65 kg.
Range length: 1.2 to 1.5 m.
Other Physical Features: endothermic ; homoiothermic; bilateral symmetry
Sexual Dimorphism: male larger
Predation on sun bears is not reported. Because of their size they are likely to have few natural predators. Young bears may be killed by aggressive conspecifics or by tigers.
Anti-predator Adaptations: cryptic
Little is known about mating in sun bears.
Little is known about the reproductive behavior of sun bears in the wild. Gestation period lasts about 95 days, but there is evidence of delayed implantation. Some sun bear pregnancies in a zoo in Fort Worth lasted 174 to 240 days. A sun bear at the Berlin Zoo actually gave birth two times in one year in 1961, first in April, then again in August, but this is rare. Litter size is usually around one to two but occasionally there are three. Newborns are blind, hairless, and helpless and weigh a mere 300 grams. Cubs stay with their mothers until fully grown and reach sexual maturity around three years of age.
Breeding interval: Frequency of breeding in females is unknown.
Breeding season: Breeding occurs throughout the year.
Range number of offspring: 1 to 3.
Average number of offspring: 1-2.
Range gestation period: 95 to 240 days.
Average age at sexual or reproductive maturity (female): 3 years.
Average age at sexual or reproductive maturity (male): 3 years.
Key Reproductive Features: iteroparous ; year-round breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; viviparous ; delayed implantation
Average birth mass: 325 g.
Average number of offspring: 1.
Average age at sexual or reproductive maturity (female)
Sex: female: 2372 days.
Like other bear species, sun bear females invest large amounts of energy into raising their altricial young to a stage at which they are able to be independent.
Parental Investment: altricial ; pre-fertilization (Provisioning, Protecting: Female); pre-hatching/birth (Provisioning: Female, Protecting: Female); pre-weaning/fledging (Provisioning: Female, Protecting: Female); pre-independence (Provisioning: Female, Protecting: Female); extended period of juvenile learning
Malay ayısı və ya Biruanq(lat. Helarctos malayanus) — ayıkimilər fəsiləsinə, daxil olan ayı növü. Öz cinsinin yeganə nümayəndəsi.
Malay ayısı ayıkimilər fəsiləsinə daxil olan növlər arasında ölçü baxımından ən kiçiyidir. Onun uzunluğu 1.5 m keçmir (üstəlik 3—7 sm-lik quyruq). Ayaqları qrərində hündürlüyü 50-70 sm, çəkisi 27—65 kq olur. Erkəklər bir qayda olaraq dişilərdən 10—20 % böyükdür. Bu canlılar uzun buruna malikdirlər. Üstəlik olduqca güçlüdürlər. Dırnaqları itidir. Yırtıcı dışlərı kiçikdir.
Bu canlıların xəzi qısa tükə sahibdir. Üstəlik sərt və hamardır. Rəngi qaradır. Sinə nahiyəsində ağımtıl və ya sarımtıl rənli ləkə olur. Öz elmi adınıda bu ləkədən almışdır.
Bu növ ayılar Şimal-şərqi Hindistan, Cənubi Çin, Myanma, Tayland, Hind-Çin və Malakka yarımadaları, İndoneziya (Sumatra və Kalimantan) kimi ərazilərdə yayılmışdır.
Kalimantan adasında ayıca Helarctos malayanus euryspilus yarımnövü yayılmışdır.
Bu növ ayıları xüsusi fermalarda saxlanılır. Onun piyi Asiya təbabətində istifadə edilir.
Bu növ ayılar Cənub-Şərqi Asiyanın tropik və subtropik meşələrində yayılmışlar. Ağaclara dırmanmağı xoşlayır. Əsasən gecə həyat tərzi keçirirlər. Gündüz ağacların üzərində günəş vanaları qəbul dirlər. Onlar ağaclarda özlərinə yuva kimi bir yataq yeri hazırlayırlar. Onlar elə ağacların üzərindəcə yarğaqlar və meyvələrlə qidalanırlar. Qış yuxusuna getmirlər.
Hər şeylə qidalanırlar. Əsasən qrışqa, bal, termit, qurtlar, bitkilər qidalansalarda omnların kərtənkələ, kiçik məməlilərlə qidalanırlar. Onlar leş yeməyəndirlər. Əsasən pələnglərdən sonra qalan leşləri yeyirlər. Ey heyvanlarını parçalaması belə məlumdur. Əsasənn banan, kakaos plantasiyalarına ziyan vururlar. İnsanla yaxın yaşayan bölgələrdə zibilliklərdəə eşələnirlər.
Çəki baxımından kiçik olmasına baxmayaraq olduqca aqrissiv canlıdır. Hətta özünü pələng hücumundan belə qoruya bilir. Onların düşmənləri siyahısına əsl timsahılar, boz bəbir və olduqca iri olan Torlu piton daxilsir.
Dişilər 95 gün boğazlıq dövrü keçirir. Adətən 1—2 bala verirlər. Balalar doğularkən cəmi 300 q olur. Balalar anaları ilə 3 il birgə yaşayırlar.
Orta ömür müddəti 24 ildir (qapalı ərazidə).
Biruanqlar ayıların ən nadır növləri hesab edilir. Onlar Beynəlxalq Təbiəti mühafizə birliyinin Qırmızı kitabına daxil edilmişdir[1]. Onların sayı dəqiq məlum deyildir.
Onları qapalı şəraitdə hətta bir ev heyvanı kimi saxlamaq mümkündür. Onların ürək və öd kisəsi ənənəvi Asiya tibbində istifadə edilir.
Malay ayısı və ya Biruanq(lat. Helarctos malayanus) — ayıkimilər fəsiləsinə, daxil olan ayı növü. Öz cinsinin yeganə nümayəndəsi.
L'ós malai (Helarctos malayanus, dit de vegades Ursus malayanus) és una espècie de mamífer carnívor de la família dels úrsids.[1] És una menuda espècie d'ós, la menor entre totes les actuals,[2] que viu en els boscs tropicals del sud-est asiàtic, concretament en el centre-oest de Birmània, Indoxina, Malacca, Sumatra i Borneo (en aquesta última illa representat per una subespècie endèmica. És l'única espècie del seu gènere i està poc emparentat amb les altres espècies d'óssos del món. És el més petit dels grans óssos actualment en vida, és també conegut com a ós del sol per les marques ataronjades del seu pit.
L'ós malai rep noms curiosos en alguns idiomes, com per exemple el malai, en el qual se li coneix com basindo nan tenggil, "el qual li agrada asseure's alt". En francès se li diu ours des cocotiers, "ós dels cocoters", per la seua afició als cocos, mentre que en anglès se li anomena sun bear, "ós del Sol".
Els óssos malais poden trobar-se al sud-est d'Àsia de Myanmar i Tailàndia fins a Malàisia, Sumatra i Borneo. Viuen en la selva tropical, sols o en petits grups.
Tenen el pèl curt i negre, es caracteritzen per una marca al pit de color taronja i groc, o a vegades blanc impur, en forma d'anella o ferradura. Tenen una alçada corporal de 100-140 cm. Les femelles pesen 30-35 kg mentre els mascles, més grossos, arriben als 65 kg. També es caracteritzen per tenir un cap molt mòbil i una llengua llarga i extensible.
Omnívors. S'alimenten de petites termites, aus, petits mamífers, arrels i tot tipus d'insectes. La seva dieta també inclou mel, nèctar de flors, fruits, baies i llavors.
Les plantes pelades de les seves potes li donen un gran poder d'agarrada i les ungles llargues i corbades els converteixen en bons grimpadors. També utilitzen les seves fortes grapes per obrir bresques d'abelles i altres nius d'insectes. Aquests óssos passen gran part del dia als arbres, en els quals construeixen per a dormir nius de branques i fulles. És actiu durant la nit mentre que durant el dia es dedica a dormir. No entre mai en letargia.
Les femelles de l'ós malai habitualment donen a llum entre 1 i 3 cadells després d'un període de gestació de 96 dies. Les cries pesen aproximadament 300 grams en néixer i són cuidats per la seva mare durat el primer any.
A causa del fet que l'hàbitat dels óssos malais s'està tornant cada vegada més restringit, sovint busca aliments en les zones agrícoles, no obstant son caçats per la seva vesícula i potes que són utilitzades en la medicina tradicional Xina. L'ós malai està en perill d'extinció.
Es reconeix les següents subespècies:[1]
L'ós malai (Helarctos malayanus, dit de vegades Ursus malayanus) és una espècie de mamífer carnívor de la família dels úrsids. És una menuda espècie d'ós, la menor entre totes les actuals, que viu en els boscs tropicals del sud-est asiàtic, concretament en el centre-oest de Birmània, Indoxina, Malacca, Sumatra i Borneo (en aquesta última illa representat per una subespècie endèmica. És l'única espècie del seu gènere i està poc emparentat amb les altres espècies d'óssos del món. És el més petit dels grans óssos actualment en vida, és també conegut com a ós del sol per les marques ataronjades del seu pit.
Medvěd malajský (Helarctos malayanus), nazývaný indonésky a malajsky „medový medvěd“ (Boreang Madu), je nejmenším příslušníkem čeledi medvědovitých.
Vědecká synonyma
Poddruhy
V kohoutku je vysoký 70 cm, tělo má dlouhé 1,1–1,4 m, hmotnost je 27–65 kg, přičemž hmotnost samice je o čtvrtinu až polovinu nižší než hmotnost samce. Má krátkou, hladkou a lesklou přiléhavou srst většinou černé barvy, někdy s nahnědlým, šedým až rezavým odstínem. Na prsou je okrová kresba ve tvaru písmene V. Má krátký, světle zbarvený čenich a dlouhý jazyk (20–25 cm). Drápy jsou dlouhé; ocas měří 3–7 cm.
Bangladéš, Brunej, Čína, Indie, Indonésie, Kambodža, Laos, Malajsie, Myanmar, Thajsko, Vietnam (vymizel v Singapuru).
Medvěd malajský žije samotářsky a je aktivní především v noci – na rozdíl od ostatních medvědů. Výborně šplhá po stromech a zdržuje se na nich.
Je všežravec, živí se hlavně rostlinnou potravou, kterou tvoří ovoce a zelené výhonky, vyhledává med, loví drobné živočichy včetně hmyzu (mravence, termity, jejichž stavby dokáže rozhrabat) a pojídá ptačí vejce.
Není útočný. Dožívá se až 28 let.[2]
Početní stav medvědů malajských klesá kvůli ničení deštných lesů. Medvěd malajský jednak těžce snáší změny životního prostředí, jednak je napadán většími medvědovitými, kteří si kvůli zmenšování životního prostoru brání teritorium. K úbytku dochází i proto, že je loven k chovu – domorodí obyvatelé ho chovají jako domácího mazlíčka a když medvěd vyroste, vypustí ho do původního prostředí, v němž však nemůže přežít a hyne. V minulosti byl loven pro maso, kožešinu a žluč používanou v léčitelství. Lov a klecový chov kvůli žluči pokračuje i v současnosti a více než 10 000 zvířat je týráno klecovým chovem a permanentním zavedením katétru do žlučníku kvůli obchodu se zázraky.[3]
Nyní je na celém území výskytu chráněn.
Na záchraně se podílejí i různé organizace pracující s dobrovolníky; např. BSBCC na Borneu uvádí, že dobrovolníci z celého světa jsou vítáni, aby se připojili k úsilí záchranářů ve středisku BSBCC při repatriaci slunečních medvědů.
Medvěd malajský se v zajetí snadno ochočí, vůči člověku se chová mírně. Anglický přírodovědec a guvernér Singapuru sir Stanford Raffles, který medvěda malajského objevil, roku 1821 napsal, že „Medvěd malajský je tak krotký, že může být chován v dětském pokoji.“ Další výhodou usnadňující jeho chov je malá velikost. Proto je často chován v zoologických zahradách. Na území České republiky je chován v zoo Ústí nad Labem, Hodonín, Děčín, Jihlava a Olomouc.
Život je jeden [film]. Francouzský dokumentární přírodopisný film (Antoine Duléry et Chanee sur la terre des ours. 2018) 55 min. Režie Jérôme Korkikian. ČT2, premiéra 14. října 2018 16:00–16:55. [Záchranář spolupracující s Wild Life Alliance (organizace bojující mj. proti zabíjení a mučení medvědů malajských – klecový chov, odebírání žluči katetry, obchod s medvědy, vypouštění medvědů, kteří se již nehodí jako domácí mazlíčci, na svobodu, kde hynou, protože nepoznali život v přírodě) se snaží o návrat tří mláďat stále ohroženějšího druhu medvěda malajského do indonéské džungle v kardamomském pohoří v Kambodži.]
Medvěd malajský (Helarctos malayanus), nazývaný indonésky a malajsky „medový medvěd“ (Boreang Madu), je nejmenším příslušníkem čeledi medvědovitých.
Malajbjørn (Helarctos malayanus) er det mindste medlem i bjørnefamilien og den eneste repræsentant i slægten Helarctos og tilhører familien Ursidae. Den lever i de tropiske regnskove i Sydøstasien (i landene Indien, Bangladesh, Myanmar, Thailand, Malaysia, Laos, Cambodia, Vietnam, Yunnanprovinsen i Kina, og på Sumatraøerne og Borneo). Deres pels er kulsort, kort og glat med underhår. Forældrene er omkring 120-150 cm lange og vejer 27-80 kg. Dens hale udgør 30-70 mm lang og tungen er 20-25 cm lang. Hunner er parringsklare som 3-årige, og er drægtig i 95–174 dage. Hvert kuld er 1-2 unger. En nyfødt unge vejer 280-325 g, er blind og hårløs, som tiden går begynder den at åbne sine øjne og får hår på krop. Den er afhængig af sin mor i 18 måneder. Men allerede 1-3 måneder kan ungerne løbe, lege og spise.
Der Malaienbär (meist Helarctos malayanus, manchmal Ursus malayanus), auch als Sonnenbär bezeichnet, ist eine Raubtierart aus der Familie der Bären (Ursidae). Er lebt in Südostasien und ist der kleinste und am besten an eine baumbewohnende Lebensweise angepasste Vertreter seiner Familie.
Malaienbären haben ein kurzhaariges, schwarzes Fell, das auf der Brust einen weißlichen oder gelblichen, halbmondförmigen Fleck aufweist. Die kurze Schnauze hat eine recht helle, gelbliche oder orange Färbung, die sich oft bis über die Augen hinaus ausdehnt. Charakteristisch für diese Art sind die lange Zunge, die kleinen und runden Ohren, die großen, gebogenen und spitzen Krallen sowie die nackten Sohlen der Tatzen, was Anpassungen an die kletternde Lebensweise darstellt.
Ein ausgewachsenes Tier erreicht eine Körperlänge von rund 100 bis 140 Zentimeter und eine Schulterhöhe von 70 Zentimetern, der Schwanz ist ein 3 bis 7 Zentimeter langer Stummel. Das Gewicht variiert zwischen 27 und 65 Kilogramm, wobei die Männchen deutlich schwerer als die Weibchen werden.
Das Verbreitungsgebiet des Malaienbären erstreckt sich vom östlichen Indien (Assam) und dem südlichen China (Sichuan und Yunnan) über Indochina und die Malaiische Halbinsel bis zu den Inseln Sumatra und Borneo.
Auf Sumatra, Borneo und der malaiischen Halbinsel stellen tropische Regenwälder den typischen Lebensraum dar. Allerdings bewohnen sie auch Sümpfe und Mangrovenwälder. Im restlichen Teil des Verbreitungsgebietes auf dem asiatischen Festland bewohnt der Malaienbär auch halbimmergrüne Wälder, Trockenwälder und Bergwälder. Im Norden überlappt sich das Verbreitungsgebiet mit dem des Kragenbären. Im Gegensatz zum Kragenbären bevorzugen die Tiere niedrigere Höhenlagen, obwohl sie bis auf 2.100 m vorstoßen.[1]
Malaienbären sind nachtaktiv, tagsüber schlafen sie in den Bäumen, rund 2 bis 7 Meter über dem Erdboden. Sie brechen oder verbiegen Äste, um daraus ein Nest oder eine Aussichtsplattform zu errichten, manchmal kann man sie auch beim Sonnenbaden beobachten. Am Boden bewegen sie sich wie alle Bären als Sohlengänger fort, wobei sie die Füße nach innen drehen.
Über ihr Sozialverhalten ist wenig bekannt, wie alle Bären leben sie einzelgängerisch. In einer Verhaltensstudie konnte eine komplexe nichtverbale Kommunikation unter Malaienbären festgestellt werden. Dass Individuen ihren Gesichtsausdruck ändern, wenn sie von Artgenossen angeschaut werden, war bisher nur bei Hunden und Primaten beobachtet worden.[2] Im Gegensatz zu vielen anderen Bärenarten halten sie keine Winterruhe, da sie in tropischen Gebieten leben und ihre Nahrungsquellen das ganze Jahr über verfügbar sind.
Malaienbären sind Allesfresser, wobei Insekten und andere Wirbellose den Hauptbestandteil der Nahrung ausmachen. Mit ihren Krallen reißen sie die Baumrinde herab, um an Bienen und andere baumbewohnende Tiere sowie deren Honig zu gelangen. Auch Termiten werden gerne verzehrt, zu diesem Zweck brechen sie die Baue auf und halten die Vorderpfoten abwechselnd hinein. Sobald genug Beutetiere darauf geklettert sind, schlecken sie die Pranken ab. Darüber hinaus machen Früchte einen großen Teil der Nahrung aus. Selten verzehren sie auch kleine Wirbeltiere wie Nagetiere, Vögel und Echsen und manchmal auch Aas.
Die Paarung kann das ganze Jahr über erfolgen. Die reine Tragzeit beträgt rund 95 Tage, allerdings kann es bei ihnen wie bei anderen Bären auch zu einer verzögerten Einnistung der befruchteten Eizelle in den Uterus kommen, sodass zwischen Paarung und Geburt 240 Tage liegen können. Meist kommen ein oder zwei, rund 325 Gramm schwere Jungtiere zur Welt; sie sind blind, nackt und hilflos. Sie bleiben bei der Mutter, bis sie ausgewachsen sind, die Geschlechtsreife tritt mit rund drei Jahren ein. Das Höchstalter eines Tieres in menschlicher Obhut betrug 31 Jahre.
Da diese Tiere beträchtliche Schäden an Kokospalmen- und anderen Plantagen anrichten können, werden sie gejagt. Einigen Körperteilen, insbesondere der Gallenflüssigkeit, werden wie beim Kragenbären heilende Kräfte zugeschrieben. In Ostasien werden Jungtiere oft zu Haustieren gemacht; sobald sie ausgewachsen sind, werden sie geschlachtet, um an die verwertbaren Körperteile zu gelangen. Eine weitere Bedrohung stellt der Verlust ihres Lebensraumes durch umfangreiche Waldrodungen dar.
Aus diesen Gründen sind die Bestände des Malaienbären im Rückgang begriffen, unklar ist allerdings, in welchem Ausmaß. In Indien sind sie vermutlich ausgestorben, in China sind sie von der Ausrottung bedroht. In vielen südostasiatischen Ländern sind keine Angaben über die Populationsgröße verfügbar.
Die Weltnaturschutzunion IUCN listet die Art in ihrer Roten Liste gefährdeter Arten als (=Vulnerable – gefährdet).
Im Washingtoner Artenschutzübereinkommen CITES ist der Malaienbär im Anhang I[3] gelistet. Er wird dadurch als unmittelbar bedrohte Art angesehen und ist mit einem allgemeinen Handelsverbot belegt.
Die Zoo-Datenbank ISIS registrierte 2008 weltweit 91 Malaienbären in wissenschaftlich geleiteten zoologischen Gärten, davon 33 in Europa. 2008 gab es lediglich eine Geburt im Perth Zoo, Australien. Für den Malaienbär besteht ein Europäisches Erhaltungszuchtprogramm. Das Europäische Zuchtbuch führt der Zoologische Garten Köln. Auf Sumatra unterstützen der Zoo Köln und der WWF den Nationalpark im Regenwald von Tesso Nilo, wo noch relativ häufig Malaienbären vorkommen.
Die systematische Einordnung des Malaienbären ist umstritten. Während einige Klassifikationssysteme ihn in die Gattung Ursus (zu der auch Baribal, Braun- sowie Eis- und Kragenbär zählen) einordnen, wird er meist in einer eigenen Gattung, Helarctos, geführt.
Man unterscheidet zwei Unterarten. H. m. malayanus aus Sumatra und dem Südostasiatischen Festland und die etwas kleinere Form H. m. eurypsilus aus Borneo.[1]
Der Malaienbär (meist Helarctos malayanus, manchmal Ursus malayanus), auch als Sonnenbär bezeichnet, ist eine Raubtierart aus der Familie der Bären (Ursidae). Er lebt in Südostasien und ist der kleinste und am besten an eine baumbewohnende Lebensweise angepasste Vertreter seiner Familie.
Malayziski mjadwjeź (zwětšego Helarctos malayanus, wótergi Ursus malayanus) jo družyna mjadwjeźow (Ursidae).
Malayziski mjadwjeź jo nejmjeńšy mjadwjeź a dośěgnjo dłujkosć wót něźi 1,4 m a wusokosć ramjenjowu wót maksimalnje 70 cm. Jogo kóža jo krotka, gładka a carna. Blaba jo swětła. Ma bělany až oranžožołty muster na groźi. Jogo žratwa wobstoj z rostlinow, płodow, małkich zwěrjetow a mjoda.
Malayziski mjadwjeź je žywy w krotkozajtšnej Aziji, pśedewšym w pódpołdnjowej Chinskej, pódwjacornej Indiskej, na kupoma Sumatra a Borneo. Wón se zwětšego tam na bomach wobźaržujo.
Malayziski mjadwjeź (zwětšego Helarctos malayanus, wótergi Ursus malayanus) jo družyna mjadwjeźow (Ursidae).
Má-lâi-hîm (Helarctos malayanus) sī chi̍t chéng seⁿ-thoàⁿ tiàm Tang-lâm-a jia̍t-tài ú-lîm ê hîm. I ê Má-lâi-gí kap Ìn-nî-gí ê miâ sī Beruang Madu (ì-sù sī "Phang-bi̍t Hîm").
Má-lâi-hîm ê thé-tn̂g iok-lio̍k 1.2m, pêng-kin thé-tāng 65kg, ū boé tn̂g 3cm, kang--ê pí bó--ê khah toā-chiah, sī hîm-kho lāi-té siāng sè chéng, só͘-í ū-sî hō͘ lâng kiò chò káu-hîm.
Ontohod atawa Biruang Madu (Helarctos malayanus) nyaéta biruang nu habitat utamana di leuweung hujan tropis di Asia Tenggara.
Mun nangtung, ontohod jangkungna bisa nepi ka 1,2 m, anggota pangleutikna dina kulawarga biruang. Beuratna rata-rata 65 kg (nu jalu biasana leuwih badag saeutik batan nu bikang), boga buntut pondok kira ukur 3 cm.
Teu kawas biruang lianna, ontohod mah buluna pondok jeung lemes. Adaptasi ieu sigana luyu jeung iklim habitatna. Awakna pinuh ku bulu nu hideung atawa semu beureum, iwal lebah dadana aya bentuk talapok kuda (u) kelir konéng-oranyeu. Ceulina buleud jeung pondok sedengkeun kuku/cakar Ontohod rada panjang, hampang, bentukna rada kawas arit. Cakar ieu kuat pisan, sok dipaké pikeun ngoréh kulit kai jeung naék tangkal.
Salaku sato nu liar peuting, mun pabeubeurang sakadang Ontohod téh gawéna saré dina dahan kai nu teu pati luhur. ku sabab karesepna dina tatangkalan, di wewengkon nu deukeut ka pakebonan mah Ontohod téh sok dianggap hama, sabab ngaruksak pepelakan, utamana kalapa jeung kakao. Nyirorotna populasi ieu sato gé di antarana ku sabab dianggap hama modél kieu, antukna sok diboro ku para pangebon. Lian ti éta, Ontohod ogé sok diboro pikeun ramuan ubar Cina.
Kadaharan Ontohod mah rupa-rupa, kayaning vertebrata leutik kawas kadal, manuk, jeung mamalia séjénna, sarta bungbuahan, endog, rinyuh, pucuk jambé, sayang nyiruan, serangga, aakaran, kakao, jeung kalapa. ku sabab tetempoanana teu alus, Ontohod mah ngala kadaharanana téh ngagunakeun pangambeuna nu seukeut.
ku sabab teu ngalaman hibernasi, Ontohod mah bisa baranahan sapanjang taun. Biasana, Ontohod anakan sakali hiji, beuratna kira 280–340 g, kalawan mangsa keureuneuh salila 18 bulan. Ontohod nincak sawawa dina umur 3-4 taun.
Di Kalimantan aya hiji subspésiés Ontohod (Helarctos malayanus euryspilus).
Ontohod atawa Biruang Madu (Helarctos malayanus) nyaéta biruang nu habitat utamana di leuweung hujan tropis di Asia Tenggara.
Mun nangtung, ontohod jangkungna bisa nepi ka 1,2 m, anggota pangleutikna dina kulawarga biruang. Beuratna rata-rata 65 kg (nu jalu biasana leuwih badag saeutik batan nu bikang), boga buntut pondok kira ukur 3 cm.
Teu kawas biruang lianna, ontohod mah buluna pondok jeung lemes. Adaptasi ieu sigana luyu jeung iklim habitatna. Awakna pinuh ku bulu nu hideung atawa semu beureum, iwal lebah dadana aya bentuk talapok kuda (u) kelir konéng-oranyeu. Ceulina buleud jeung pondok sedengkeun kuku/cakar Ontohod rada panjang, hampang, bentukna rada kawas arit. Cakar ieu kuat pisan, sok dipaké pikeun ngoréh kulit kai jeung naék tangkal.
Salaku sato nu liar peuting, mun pabeubeurang sakadang Ontohod téh gawéna saré dina dahan kai nu teu pati luhur. ku sabab karesepna dina tatangkalan, di wewengkon nu deukeut ka pakebonan mah Ontohod téh sok dianggap hama, sabab ngaruksak pepelakan, utamana kalapa jeung kakao. Nyirorotna populasi ieu sato gé di antarana ku sabab dianggap hama modél kieu, antukna sok diboro ku para pangebon. Lian ti éta, Ontohod ogé sok diboro pikeun ramuan ubar Cina.
Kadaharan Ontohod mah rupa-rupa, kayaning vertebrata leutik kawas kadal, manuk, jeung mamalia séjénna, sarta bungbuahan, endog, rinyuh, pucuk jambé, sayang nyiruan, serangga, aakaran, kakao, jeung kalapa. ku sabab tetempoanana teu alus, Ontohod mah ngala kadaharanana téh ngagunakeun pangambeuna nu seukeut.
ku sabab teu ngalaman hibernasi, Ontohod mah bisa baranahan sapanjang taun. Biasana, Ontohod anakan sakali hiji, beuratna kira 280–340 g, kalawan mangsa keureuneuh salila 18 bulan. Ontohod nincak sawawa dina umur 3-4 taun.
Di Kalimantan aya hiji subspésiés Ontohod (Helarctos malayanus euryspilus).
Η αρκούδα του ήλιου(Helarctos malayanus) είναι ένα είδος αρκούδας που απαντάται σε τροπικά δασικά στην Νοτιοανατολική Ασία. Εμφανίζεται ως ευπαθές είδος στην κόκκινη λίστα της IUCN. Ο παγκόσμιος πληθυσμός θεωρείται ότι έχει μειωθεί κατά περισσότερο από 30% κατά τη διάρκεια των τριών τελευταίων γενεών. Ο κατάλληλος βιότοπος έχει μειωθεί δραματικά λόγω της μεγάλης κλίμακας αποψίλωσης που σημειώθηκε σε ολόκληρη τη Νοτιοανατολική Ασία τις τελευταίες τρεις δεκαετίες.
Η αρκουδα του ηλίου αναφέρεται και ως «αρκούδα του μελιού», λόγω του μελιού το οποίο αποτελεί σημαντικό κομμάτι της διατροφής του ζώου. Ωστόσο, «αρκουδα του μελιού» λέγεται και το κινκατζού, ζώο μη συγγενικό με τις αρκούδες (ανήκει στην οικογένεια Procyonidae).
Η γούνα της αρκούδας του ηλίου είναι συνήθως μαύρη και κοντή. Στο στήθος, φέρει δύο κίτρινα-καφέ σημάδια (κοινό χαρακτηριστικό του ζώου αυτού). Ένα άλλο βασικό χαρακτηριστικό αυτού του είδους είναι η μακριά γλώσσα του. Τα αυτιά της αρκουδα του ηλίου είναι μικρά και στρογγυλά, και είναι ικανά να κινηθούν ελάχιστα.
Η αρκούδα του ήλιου είναι το μικρότερο από τα είδη των αρκούδων. Οι ενήλικες είναι περίπου 120-150 εκατοστά και ζυγίζουν 27-80 κιλά.Τα αρσενικά είναι 10-20% μεγαλύτερα από τα θηλυκά. Οι κοιλότητες τους είναι σύντομες και ανοιχτόχρωμες και στις περισσότερες περιπτώσεις η λευκή περιοχή εκτείνεται πάνω από τα μάτια. Τα πόδια τους είναι μεγάλα, και τα πέλματα είναι χωρίς γούνα, που θεωρείται ότι είναι μια προσαρμογή για αναρρίχηση δέντρων. Τα νύχια τους είναι μεγάλα, καμπύλα και μυτερά. Τα νύχια της αρκούδας φέρουν σχήμα δρεπανοειδούς. τα μπροστινά νύχια του ποδιού είναι μακρά και βαριά. Η ουρά έχει μήκος 30-70 mm.
Η αρκουδα του ηλίου περιλαμβάνει 2 υποείδη:
α)Την αρκούδα του ήλιου της Μαλαισίας (H. m. malayanus, Ραφλς 1821), απαντά στην ΝΑ Ασία.
β)Την αρκουδα του ηλίου του Βόρνεο (H. m. euryspilus, Χόρσφιελντ 1825), κατοικεί αποκλειστικά την νήσο Βόρνεο.
Το υποείδος Helarctos anmamiticus (περιγράφηκε από τον Πιερ Μαρί Οντέ το 1901) θεωρείται πληθυσμός του H. m. malayanus κι όχι ξεχωριστό υποείδος.
Η αρκούδα του ήλιου(Helarctos malayanus) είναι ένα είδος αρκούδας που απαντάται σε τροπικά δασικά στην Νοτιοανατολική Ασία. Εμφανίζεται ως ευπαθές είδος στην κόκκινη λίστα της IUCN. Ο παγκόσμιος πληθυσμός θεωρείται ότι έχει μειωθεί κατά περισσότερο από 30% κατά τη διάρκεια των τριών τελευταίων γενεών. Ο κατάλληλος βιότοπος έχει μειωθεί δραματικά λόγω της μεγάλης κλίμακας αποψίλωσης που σημειώθηκε σε ολόκληρη τη Νοτιοανατολική Ασία τις τελευταίες τρεις δεκαετίες.
Η αρκουδα του ηλίου αναφέρεται και ως «αρκούδα του μελιού», λόγω του μελιού το οποίο αποτελεί σημαντικό κομμάτι της διατροφής του ζώου. Ωστόσο, «αρκουδα του μελιού» λέγεται και το κινκατζού, ζώο μη συγγενικό με τις αρκούδες (ανήκει στην οικογένεια Procyonidae).
Малајска или сончева мечка (Helarctos malayanus) е мечка која ја среќаваме во тропските дождовни шуми на југоисточна Азија од јужна Кина до Индонезија, северо-исток на Индија и Бангладеш.
Малајската мечка е најмалиот член на фамилијата мечки со големина од само 1,2 метри и тежина од 65 килограми. Мажјаците се 10-45% поголеми од женките[2]. Овие мечки имаат широки шепи и заоблени канџи кои веројатно им помагаат при качувањето на дрва. Стапалата им се малки свртени навнатре поради што имаат од сличен на одот на гулабите. Малајската мечка има специфично долк јазик од 20-25 сантиметри кој го користи за да јаде мед директно од пчелината кошница[3].
За разлика од другите мечки, крзното им е доста кратко. Оваа адаптација е поради климата во регионите каде што живеат. Крзното им е со кафеава или црна боја, освен на градите каде имаат портокалово-жолт белег во облик на потковица. Крзно со слична боја може да се сретне и на муцката или околу очите.
Малајските мечки се хранат со мали ’рбетници како гуштери, птици и цицачи, но и овошје, јајца, термити, листови од палма, птичји гнезда, инсекти, корења, кокосов орев ... Можат да кршат ореви со силната вилица. Овие мечки храната ја детектираат употребувајќи го својот мирис, бидејќи видот им е доста слаб.
Малајската мечка не хибернира, и како резултат на тоа може да се размножува преку целата година. Најчесто раѓа по две младенчиња кои тежат 280-340г. Бременоста трае околу 96 дена, а доењето трае до осумнаесеттиот месец. Младите достигнуваат сексуална зрелост после 3-4 години. Во заробеништво живеат и до 28 години.
Бидејќи е ноќно животно, оваа мечка целиот ден го поминува одмарајќи се на ниските гранки од дрвјата. Поради тоа што ужива да седи на дрвјата понекогаш се случува да уништи дел од приватен имот, како што се плантажи на палми и какао.
Возрасна малајска мечка нема други предатори освен човекот[4]. Понекогаш се случува да биде совладана од тигри и огромни питони. Други можни предатори се леопардот и Азиската црна мечка[5].
Намалувањето на бројот на оваа популација е последница на ловењето на така наречените „мечки кои пречат“ односно мечки кои ги уништуваат посевите, и на ловокрадството кое е во подем поради побарувачката за нивното крзно и на нивната жолчка која се користи во Кинеската медицина.
Понекогаш овие мечки се фаќани за да бидат чувани како домашни миленици. Ова се случува поради нивното релативно неагресивно однесување и малата големина во споредба со останатите мечки[6].
Интернационалниот сојуз за заштита на природата (IUCN) го прогласи овој вид за ранлив во 2007 година[7].
|accessdate=
(помош) (англиски) Малајска или сончева мечка (Helarctos malayanus) е мечка која ја среќаваме во тропските дождовни шуми на југоисточна Азија од јужна Кина до Индонезија, северо-исток на Индија и Бангладеш.
ပသျှူးဝက်ဝံ (Ursus malayanus) ကို နေဝက်ဝံ (sun bear ) ဟုလည်း ခေါ်ဆိုလေ့ရှိကြပြီး အရှေ့တောင်အာရှရှိ အပူပိုင်း မိုးသစ်တောများတွင် အဓိက တွေ့ရသည်။ ဘင်္ဂလားဒေ့ရှ်နိုင်ငံ၊ မြန်မာနိုင်ငံ၊ ထိုင်းနိုင်ငံ၊ လာအိုနိုင်ငံ၊ ကမ္ဘောဒီးယားနိုင်ငံ၊ ဗီယက်နမ်နိုင်ငံ၊ တရုတ်နိုင်ငံ တောင်ပိုင်း၊ မလေးကျွန်းဆွယ် နှင့် ဆူမတ်တြားကျွန်း နှင့် ဘော်နီယိုကျွန်း တို့တွင် တွေ့ရသည်။
ပသျှူးဝက်ဝံ (Ursus malayanus) ကို နေဝက်ဝံ (sun bear ) ဟုလည်း ခေါ်ဆိုလေ့ရှိကြပြီး အရှေ့တောင်အာရှရှိ အပူပိုင်း မိုးသစ်တောများတွင် အဓိက တွေ့ရသည်။ ဘင်္ဂလားဒေ့ရှ်နိုင်ငံ၊ မြန်မာနိုင်ငံ၊ ထိုင်းနိုင်ငံ၊ လာအိုနိုင်ငံ၊ ကမ္ဘောဒီးယားနိုင်ငံ၊ ဗီယက်နမ်နိုင်ငံ၊ တရုတ်နိုင်ငံ တောင်ပိုင်း၊ မလေးကျွန်းဆွယ် နှင့် ဆူမတ်တြားကျွန်း နှင့် ဘော်နီယိုကျွန်း တို့တွင် တွေ့ရသည်။
An arth mel (Helarctos malayanus), po arth howl, yw arth genesik y'n koswigow law a Asi soth est.
Yma diw isehennow a arth mel.
An arth mel (Helarctos malayanus), po arth howl, yw arth genesik y'n koswigow law a Asi soth est.
The sun bear (Helarctos malayanus) is a species in the family Ursidae (the only species in the genus Helarctos) occurring in the tropical forests of Southeast Asia. It is the smallest bear, standing nearly 70 centimetres (28 inches) at the shoulder and weighing 25–65 kilograms (55–143 pounds). It is stockily built, with large paws, strongly curved claws, small rounded ears and a short snout. The fur is generally jet-black, but can vary from grey to red. Sun bears get their name from the characteristic orange to cream coloured chest patch. Its unique morphology—inward-turned front feet, flattened chest, powerful forelimbs with large claws—suggests adaptations for climbing.
The most arboreal (tree-living) of all bears, the sun bear is an excellent climber and sunbathes or sleeps in trees 2 to 7 metres (7 to 23 feet) above the ground. It is mainly active during the day, though nocturnality might be more common in areas frequented by humans. Sun bears tend to remain solitary but sometimes occur in pairs (such as a mother and her cub). They do not seem to hibernate, possibly because food resources are available the whole year throughout the range. Being omnivores, sun bears have a broad diet including ants, bees, beetles, honey, termites and plant material such as seeds and several kinds of fruits; vertebrates such as birds and deer are also eaten occasionally. They breed throughout the year; individuals become sexually mature at two to four years of age. Litters comprise one or two cubs that remain with their mother for around three years.
The range of the sun bear is bound by northeastern India to the north and extends south to southeast through Bangladesh, Cambodia, Myanmar, Laos, Thailand and Vietnam in mainland Asia to Brunei, Indonesia and Malaysia to the south. These bears are threatened by heavy deforestation and illegal hunting for food and the wildlife trade; they are also harmed in conflicts with humans when they enter farmlands, plantations and orchards. The global population is estimated to have declined by 35% over the past three decades. The IUCN has listed this species as vulnerable.
The sun bear is named so for its characteristic orange to cream coloured, crescent-like chest patch.[5] The generic name Helarctos comes from two Greek words: ήλιος (hēlios, 'related to the sun') and αρκτος (arctos, 'bear').[4][6] Another name is 'honey bear', beruang madu in Malay and Indonesian, in reference to its habit of feeding on honey from honeycombs.[7][8] 'Honey bear' can also refer to the kinkajou.[9]
The scientific name Ursus malayanus was proposed by Stamford Raffles in 1821 who first described a sun bear from Sumatra.[10] In 1825, Thomas Horsfield placed the species in a genus of its own, Helarctos, when describing a sun bear from Borneo.[11]
Two subspecies have been proposed on the basis of variations in size:[12][13]
H. anmamiticus, described by Pierre Marie Heude in 1901 from Annam, is not considered a distinct species, but is subordinated as a junior synonym to H. m. malayanus.[14] In 1906, Richard Lydekker proposed another subspecies by the name H. m. wardii for a sun bear skull, noting its similarities to a skull from Tibet with a thicker coat; however the Tibetan specimen was later found to be an Asian black bear (Ursus thibetanus).[16][17] Genetic differences between the two subspecies are obscure.[18] It is considered to be monotypic.[4]
The phylogenetic relationships among ursid species have remained ambiguous over the years.[19] Noting the production of fertile hybrids between sun bears and sloth bears (Melursus ursinus), it was proposed that Helarctos be treated as a synonym of Melursus.[20][21] However, studies differed on whether the two species were closely related.[22][23] A 2007 phylogenetic study gives the relationships of the sun bear with other species of Ursidae based on complete mitochondrial DNA sequences as shown in the cladogram below. The brown bear/polar bear genetic lineage was estimated to have genetically diverged from the two black bears/sun bear lineage around 6.72 to 5.54 million years ago (mya); the sun bear appears to have diverged from the two black bears between 6.26–5.09 mya.[24] and 5.89–3.51 mya.[25] Nuclear gene sequencing of bear species revealed that the sloth bear and the sun bear were the first Ursinae bears that radiated and are not included in the monophyletic Ursus group; moreover, all relationships between the bears were well resolved.[26]
Ursidae UrsinaePolar bear (U. maritimus)
Brown bear (Ursus arctos)
American black bear (U. americanus)
Asian black bear (U. thibetanus)
Sloth bear (Melursus ursinus)
Spectacled bear (Tremarctos ornatus)
Giant panda (Ailuropoda melanoleuca)
The sun bear is the smallest of all bear species.[4][8][27] It is stockily built, with large paws, strongly curved claws, small rounded ears and a short snout. The head-and-body length is between 100 and 140 cm (39 and 55 in), and the shoulder height is nearly 70 cm (28 in). Adults weigh 25–65 kg (55–143 lb). The snout is grey, silver or orange. The fur is generally jet-black, but can vary from grey to red. The hair is silky and fine, and is the shortest of all bear species, suiting their hot tropical habitat.[4][28] The characteristic chest patch, typically U-shaped but sometimes circular or spotlike, varies from orange or ochre-yellow to buff or cream, or even white. Some individuals may even lack the patch.[4][27] Sun bears can expose the patch while standing on their hindfeet as a threat display against enemies.[8][4] Infants are greyish black with a pale brown or white snout and the chest patch is dirty white; the coat of older juveniles may be dark brown. The underfur is particularly thick and black in adults, while the guard hairs are lighter.[4] Two whirls occur on the shoulders, from whence the hair radiates in all directions. A crest is seen on the sides of the neck and a whorl occurs in the centre of the breast patch.[29] The edges of the paws are tan or brown, and the soles are fur-less, which possibly is an adaptation for climbing trees.[4][27][30] The claws are sickle-shaped; the front claws are long and heavy. The tail is 3–7 cm (1.2–2.8 in) long.[31] The sympatric Asian black bear has cream-coloured chest markings of a similar shape as those of sun bears and different claw markings.[5][32]
During feeding, the sun bear can extend its exceptionally long tongue to extract insects and honey.[28][33] The teeth are very large, especially the canines, and the bite force quotient is high relative to its body size for reasons not well understood; a possible explanation could be its frequent opening of tropical hardwood trees with its powerful jaws and claws in pursuit of insects, larvae, or honey.[34] The head is large, broad and heavy in proportion to the body, but the ears are proportionately smaller; the palate is wide in proportion to the skull.[5][27] The overall unique morphology of this bear like its inward-turned front feet, flattened chest and powerful forelimbs with large claws indicates adaptations for extensive climbing.[27]
Sun bears lead the most arboreal (tree-living) lifestyle among all bears.[4][35] They are mainly active during the day, though nocturnality might be more common in areas frequented by humans.[8][36][37] The sun bear is an excellent climber; it sunbathes or sleeps in trees 2 to 7 m (6 ft 7 in to 23 ft 0 in) above the ground. Bedding sites consist mainly of fallen hollow logs, but they also rest in standing trees with cavities, in cavities underneath fallen logs or tree roots, and in tree branches high above the ground.[8][38][39] It is also an efficient swimmer.[5] Sun bears are noted for their intelligence; a captive bear observed sugar being stored in a cupboard locked by a key, and later used its claw to open the lock.[39] A study published in 2019 described skillful mimicry of facial expressions by sun bears, with precision comparable to that seen in gorillas and humans.[40][41]
Sun bears are shy and reclusive animals, and usually do not attack humans unless provoked to do so, or if they are injured or with their cubs; their timid nature led these bears to be often tamed and kept as pets in the past.[4][28] However, other sources state that sun bears are known as very fierce animals when surprised in the forest.[42] They are typically solitary but are sometimes seen in pairs (such as mothers and cubs).[8][39] Sun bears stand on their hindfeet for a broader view of their surroundings or smell far-off objects; they try to intimidate their enemies by displaying the chest patch if threatened.[4][8] Vocalisations include grunts and snuffles while foraging for insects, and roars similar to those of a male orangutan during the breeding season; less commonly they may give out short barks (like a rhinoceros) when they are surprised.[4][8] Sun bears do not seem to hibernate, possibly because food resources are available the whole year throughout the range.[2] They occupy home ranges of varying sizes in different areas, ranging from 7 to 27 km2 (2.7 to 10.4 sq mi) in Borneo and peninsular Malaysia; and 8.7–20.9 km2 (3.4–8.1 sq mi) in Ulu Segama Forest Reserve in Sabah.[38] Tigers are major predators; dholes and leopards have also been recorded preying on sun bears but cases are relatively fewer.[43] In one incident, a tiger-sun bear interaction resulted in a prolonged altercation and in the death of both animals.[44] In another incident, a wild female sun bear was swallowed by a large reticulated python in East Kalimantan.[45]
Sun bears are omnivores and feed on a broad variety of items such as ants, bees, beetles, honey, termites and plant material such as seeds and several kinds of fruits.[8][46] Vertebrates such as birds, deer, eggs and reptiles may be eaten occasionally.[47][48] They forage mostly at night. Sun bears tear open hollow trees with their long, sharp claws and teeth in search of wild bees and honey. They also break termite mounds and quickly lick and suck the contents, holding pieces of the broken mound with their front paws.[8][39] They consume figs in large amounts and eat them whole.[49] In a study in the forests of Kalimantan, fruits of Moraceae, Burseraceae and Myrtaceae species made up more than 50% of the fruit diet; in times of fruit scarcity, sun bears switched to a more insectivorous diet.[50] A study in Central Borneo revealed that sun bears play an important role in the seed dispersal of Canarium pilosum (a tree in the family Burseraceae).[51] Sun bears eat the centre of coconut palms, and crush oil-rich seeds such as acorns.[39] Oil palms are nutritious but not enough for subsistence.[52]
Sun bears are polyoestrous; births occur throughout the year.[53][54] Oestrus lasts five to seven days. Sun bears become sexually mature at two to four years of age.[4][35] Reported lengths for pregnancies vary from 95 to 240 days; pregnancy tends to be longer in zoos in temperate climate possibly due to delay in implantation or fertilisation.[35] Births occur inside hollow tree cavities.[2] A litter typically comprises one or two cubs weighing around 325 g (11.5 oz) each.[39] Cubs are born deaf with eyes closed. The eyes open at nearly 25 days but they remain blind till 50 days after birth; the sense of hearing improves over the first 50 days. Cubs younger than two months are dependent on external stimulation for defecation. Cubs are kept on buttress roots at the base of trees until they learn how to walk and climb properly. Mothers protect their cubs aggressively. Offspring remain with their mother for nearly the first three years of their lives. Lifespan in captivity is generally over 20 years; one individual lived for nearly 31 years.[4][39]
The sun bear is native to the tropical forests of Southeast Asia; its range is bound by northeastern India to the north and extends south to Bangladesh, Myanmar, Thailand, Cambodia, Laos and Vietnam to Brunei, Indonesia and Malaysia to the south.[2][4] Its presence in China was confirmed in 2017 when it was sighted in Yingjiang County of Yunnan Province.[55] It is extinct in Singapore.[2]
These bears dwell primarily in two main types of forests throughout their range: deciduous and seasonally evergreen forests to the north of the Isthmus of Kra, and non-seasonal evergreen forests in Indonesia and Malaysia. They are typically found at low altitudes, such as below 1,200 m (3,900 ft) in western Thailand and peninsular Malaysia. However, this varies widely throughout the range; in India larger numbers have been recorded at an elevation of up to 3,000 m (9,800 ft) than in low-lying areas, probably due to habitat loss at ground level. They occur in montane areas in northeast India, but may not extend farther north into the unfavourable and colder Himalayan region; their distribution might be restricted to the northwest due to competition with sloth bears. The sun bear is sympatric with the Asian black bear throughout the remaining areas in the mainland range featuring a mix of seasonal forest types, with monthly rainfall below 100 mm (3.9 in) for a long spell of three to seven months. In mountainous areas, Asian black bears are more common than sun bears, probably due to scarcity of invertebrates to feed on. The major habitats in southern Thailand and peninsular Malaysia are moist evergreen forests, with more or less non-varying climate and heavy rainfall throughout the year, and low-lying or montane dipterocarp forests. Mangroves may be inhabited, but usually only when they are close to preferred habitat types.[2][4]
The sun bear tends to avoid heavily logged forests and areas close to human settlement.[56][57][58] However, sun bears have been seen in farmlands, plantations and orchards, where they may be considered vermin.[59][60] A survey in Lower Kinabatangan Segama Wetlands showed that sun bears were feared but were not common in oil palm plantations; Bornean bearded pigs, elephants and macaques were far more damaging to crops.[52] Sun bears have been reported preying on poultry and livestock.[61]
Fossil remains suggest its occurrence farther north during the Pleistocene; it may have occurred as far south as Java in the middle to Late Pleistocene. Fossils also known from the Middle Pleistocene of Thailand along with Stegodon, gaur, wild water buffalo and other living and extinct mammals.[62] Today, it has been eliminated from the majority of its erstwhile range, especially in Thailand; populations are declining in most of the range countries. It disappeared from Singapore during the 1800s and 1900s, possibly due to extensive deforestation. Sun bear populations appear to decrease in size northward from Sundaland, and numbers are especially low in the northern and western extremes of the range. This has possibly been the case since prehistoric times and is not a result of human interference.[2] The population density varies from 4.3 and 5.9 individuals/km2 (11 and 15 individuals/sq mi) in Khao Yai National Park to 26 individuals/km2 (67 individuals/sq mi) in the Harapan Rainforest in southern Sumatra.[2][63]
According to the IUCN Bear Specialist Group, sun bear populations have fallen by an estimated 35% in the last three decades. Numbers are especially low in Bangladesh and China, and populations in Vietnam are feared to decline severely by 50–80% in the next 30 years. Habitat fragmentation is on the rise particularly in Borneo, Sumatra and some areas of the mainland range. Heavy deforestation (due to agriculture, logging and forest fires) and hunting for wildlife trade are severe threats throughout the range; human-bear conflicts are a relatively minor threat.[2][27] Compared to other continents, southeastern Asia has undergone severe depletion in forest cover over the past few decades (by almost 12% between 1990 and 2010); this has resulted in substantial habitat loss for forest-dependent species such as sun bears.[64][65] A 2007 study in East Borneo recorded severe loss of habitat and food resources due to droughts and forest fires brought about by the El Niño.[66] With lack of research in predation, sources have documented very few predation events. In the island of Borneo sun bears were found to be hunted by python in their most vulnerable state.[67] Pythons are successfully able to attack by taking advantage of the nighttime when the sun bears are sleep or nursing their cub. In Southeast Asia, the Panthera pardus (male leopard) has been photographed with a sun bear cub being held by the throat. This reported case has been reported to be the second confirmed predator as of 2019.[68] During surveys in Kalimantan between 1994 and 1997, interviewees admitted to hunting sun bears and indicated that sun bear meat is eaten by indigenous people in several areas in Kalimantan. Studies have found evidence of pet trade and sale of sun bear parts such as gall bladders in traditional Chinese medicine (TCM) shops in Sabah and Sarawak.[69] In 2018 and 2019 a total of 128 TCM outlets in 24 locations across Sabah and Sarawak were surveyed and bear parts and derivatives were recorded for sale in 25% of the outlets surveyed – many of which would have been derived from locally-sourced sun bears.[70] Sun bears were killed by shooting or administering poison to protect coconut and snakefruit plantations in East Kalimantan.[71] A report published by TRAFFIC in 2011 showed that sun bears, along with Asian black bears and brown bears, are specifically targeted for the bear bile trade in southeastern Asia, and are kept in bear farms in Laos, Vietnam, and Myanmar. Poaching is common in several countries in the region.[72] Hunting pressure is rising even in some protected areas; in the Nam Ha National Protected Area in Laos, hunter snares have been found that specifically target bears.[73] A study in Nagaland (northeastern India) recorded a sparse distribution of sun bears in the Fakim and Ntangki National Parks, and reported extensive illegal hunting for food and trade in bear parts.[74] Protective laws have shown little success in controlling these threats, especially due to poor execution and high potential for gains by the trade.[72][75]
The sun bear is listed as Vulnerable on the IUCN Red List, and is included in CITES Appendix I.[2] With the exception of Sarawak (Malaysia) and Cambodia, the sun bear is legally protected from hunting in its whole range. A 2014 report documented rampant poaching and trade in sun bear parts in Sarawak, more than anywhere else in Malaysia; the researchers recommended stricter legislations in the state to protect local sun bears.[76]
The Bornean Sun Bear Conservation Centre, founded by Wong Siew Te in Sabah (Malaysia) in 2008, aims to work for the welfare of sun bears rescued from poor conditions in captivity and spread awareness about their conservation.[77] The Malayan sun bears are part of an international captive-breeding program and a Species Survival Plan under the Association of Zoos and Aquariums since late 1994.[78] Since that same year, the European breed registry for sun bears is kept in the Cologne Zoological Garden, Germany.[79]
{{cite journal}}
: CS1 maint: multiple names: authors list (link) {{cite journal}}
: Cite journal requires |journal=
(help) The sun bear (Helarctos malayanus) is a species in the family Ursidae (the only species in the genus Helarctos) occurring in the tropical forests of Southeast Asia. It is the smallest bear, standing nearly 70 centimetres (28 inches) at the shoulder and weighing 25–65 kilograms (55–143 pounds). It is stockily built, with large paws, strongly curved claws, small rounded ears and a short snout. The fur is generally jet-black, but can vary from grey to red. Sun bears get their name from the characteristic orange to cream coloured chest patch. Its unique morphology—inward-turned front feet, flattened chest, powerful forelimbs with large claws—suggests adaptations for climbing.
The most arboreal (tree-living) of all bears, the sun bear is an excellent climber and sunbathes or sleeps in trees 2 to 7 metres (7 to 23 feet) above the ground. It is mainly active during the day, though nocturnality might be more common in areas frequented by humans. Sun bears tend to remain solitary but sometimes occur in pairs (such as a mother and her cub). They do not seem to hibernate, possibly because food resources are available the whole year throughout the range. Being omnivores, sun bears have a broad diet including ants, bees, beetles, honey, termites and plant material such as seeds and several kinds of fruits; vertebrates such as birds and deer are also eaten occasionally. They breed throughout the year; individuals become sexually mature at two to four years of age. Litters comprise one or two cubs that remain with their mother for around three years.
The range of the sun bear is bound by northeastern India to the north and extends south to southeast through Bangladesh, Cambodia, Myanmar, Laos, Thailand and Vietnam in mainland Asia to Brunei, Indonesia and Malaysia to the south. These bears are threatened by heavy deforestation and illegal hunting for food and the wildlife trade; they are also harmed in conflicts with humans when they enter farmlands, plantations and orchards. The global population is estimated to have declined by 35% over the past three decades. The IUCN has listed this species as vulnerable.
La malaja urso aŭ sunurso (Helarctos malayanus, kelkfoje Ursus malayanus) el la ordo de karnovoruloj kaj familio de ursedoj vivas plejparte en la tropikaj pluvarbaroj de Sudorienta Azio, precipe en Junnan de Ĉinio, sur la Hindoĉina Duoninsulo kaj Sumatro kaj Kalimantan de Indonezio.
La sunurso longas proksimume 1,2 metrojn kun 3cm-a vosto, pezas 27-65 kilogramojn kaj altas 70 cm. La viraj ursoj estas iomete pli grande ol la inaj ursoj. La malaja urso estas la plej malgranda ursa specio, kaj ĝi alinomiĝas la "hunda urso" pro ĝia malgrandeco.
Ĝ surhavas nigrajn harojn, sur ĝia brusto troviĝas malhelblanka aŭ oranĝflava strio en formo de duonluno aŭ huffero kaj similkoloraj markoj ĉirkaŭ la buŝego kaj okuloj. Malsimile al aliaj ursoj, la felo de la sunurso estas mallonga kaj glata. La muzelo estas griza aŭ flava. Iuj ursoj ne havas tian strion sur la brusto. Ĉi tiuj distingaj markoj donas al la sunurso ĝian nomon.
Sunursoj havas malpezajn falĉilet-formajn ungegojn. Ili havas grandajn piedojn kiuj turnas sin ene, kun nudaj plandoj, verŝajne por pli facile grimpi. Ili grimpas bonege. Ili havas malgrandajn, rondajn orelojn kaj mallongan buŝegon.
La nutraĵo de la sunurso estas diversa kaj enhavas lacertojn, birdojn, malgrandajn mamulojn, kukosnuksojn kaj aliajn fruktojn, ovojn, termitojn, plantajn elburĝonaĵojn, insektojn, radikojn, kaj kakaon. Ili ofte trovas manĝaĵojn per sia bona flarsento, ĉar la okuloj estas malbonaj.
Ĝenerale noktaj bestoj, sunursoj ripozas dum la tago sur malaltaj arb-branĉoj. La ursoj iame damaĝas arbojn, inkluzive de kukosujojn kaj kakaajn arbojn en plantejoj. Mortigado de tiaj ĝenuloj, kaj ankaŭ ĉasado por korpaj partoj por uzo en ĉina medicino aŭ por la felo, estas ĉefa kialo por la malkresko de la specio.
Sunursoj ne dormas la tutan vintron kiel iaj aliaj ursoj. Pro tio, ili reproduktas tutjare. Ili gravedas ĉirkaŭ 96 tagojn kaj povas naski po du idojn por fojo, ĉiu pezante proksimume 280-340 gramojn. Ili mamnutras 18 monatojn, kaj la idoj atingas seksan maturecon post 3-4 jarojn. Kaptitece, ili vivas ĝis 28 jarojn.
Estas nur unu subspecio de tiu orientalisa urso, Helarctos malayanus euryspilus, kaj ĝi loĝadas nur ĉe la insulo de Borneo. La malaja nomo por la sunurso estas "basindo nan tenggil", kiu tradukiĝas, "li kiu ĝuas sidi alte."
La malaja urso aŭ sunurso (Helarctos malayanus, kelkfoje Ursus malayanus) el la ordo de karnovoruloj kaj familio de ursedoj vivas plejparte en la tropikaj pluvarbaroj de Sudorienta Azio, precipe en Junnan de Ĉinio, sur la Hindoĉina Duoninsulo kaj Sumatro kaj Kalimantan de Indonezio.
La sunurso longas proksimume 1,2 metrojn kun 3cm-a vosto, pezas 27-65 kilogramojn kaj altas 70 cm. La viraj ursoj estas iomete pli grande ol la inaj ursoj. La malaja urso estas la plej malgranda ursa specio, kaj ĝi alinomiĝas la "hunda urso" pro ĝia malgrandeco.
Ĝ surhavas nigrajn harojn, sur ĝia brusto troviĝas malhelblanka aŭ oranĝflava strio en formo de duonluno aŭ huffero kaj similkoloraj markoj ĉirkaŭ la buŝego kaj okuloj. Malsimile al aliaj ursoj, la felo de la sunurso estas mallonga kaj glata. La muzelo estas griza aŭ flava. Iuj ursoj ne havas tian strion sur la brusto. Ĉi tiuj distingaj markoj donas al la sunurso ĝian nomon.
Sunursoj havas malpezajn falĉilet-formajn ungegojn. Ili havas grandajn piedojn kiuj turnas sin ene, kun nudaj plandoj, verŝajne por pli facile grimpi. Ili grimpas bonege. Ili havas malgrandajn, rondajn orelojn kaj mallongan buŝegon.
La nutraĵo de la sunurso estas diversa kaj enhavas lacertojn, birdojn, malgrandajn mamulojn, kukosnuksojn kaj aliajn fruktojn, ovojn, termitojn, plantajn elburĝonaĵojn, insektojn, radikojn, kaj kakaon. Ili ofte trovas manĝaĵojn per sia bona flarsento, ĉar la okuloj estas malbonaj.
Ĝenerale noktaj bestoj, sunursoj ripozas dum la tago sur malaltaj arb-branĉoj. La ursoj iame damaĝas arbojn, inkluzive de kukosujojn kaj kakaajn arbojn en plantejoj. Mortigado de tiaj ĝenuloj, kaj ankaŭ ĉasado por korpaj partoj por uzo en ĉina medicino aŭ por la felo, estas ĉefa kialo por la malkresko de la specio.
Sunursoj ne dormas la tutan vintron kiel iaj aliaj ursoj. Pro tio, ili reproduktas tutjare. Ili gravedas ĉirkaŭ 96 tagojn kaj povas naski po du idojn por fojo, ĉiu pezante proksimume 280-340 gramojn. Ili mamnutras 18 monatojn, kaj la idoj atingas seksan maturecon post 3-4 jarojn. Kaptitece, ili vivas ĝis 28 jarojn.
Estas nur unu subspecio de tiu orientalisa urso, Helarctos malayanus euryspilus, kaj ĝi loĝadas nur ĉe la insulo de Borneo. La malaja nomo por la sunurso estas "basindo nan tenggil", kiu tradukiĝas, "li kiu ĝuas sidi alte."
El oso malayo (Helarctos malayanus) es una especie de mamífero carnívoro de la familia de los úrsidos.[2] Es una pequeña especie de oso, la menor entre todas las actuales,[3] que vive en los bosques tropicales del sureste asiático, concretamente en el centro-oeste de Birmania, Indochina, Malaca, Sumatra y Borneo (en esta última isla representado por una subespecie endémica). Es la única especie de su género y está poco emparentada con las otras especies de osos del mundo.
El oso malayo recibe nombres curiosos en algunos idiomas, como por ejemplo el malayo, en el que se le conoce como basindo nan tenggil, "el que le gusta sentarse alto". En francés se le llama ours des cocotiers, "oso de los cocoteros", por su afición a los cocos, mientras que en inglés se le apoda sun bear, "oso del Sol".
Su altura es de apenas 1,2 m en posición erguida en el caso de los machos, siendo las hembras incluso menores. El peso de estas últimas es de entre 20 y 40 kg, mientras que los machos adultos rondan entre los 30 y 60.[4] Además del tamaño, los osos malayos se diferencian fácilmente de otras especies de osos por su forma alargada, orejas pequeñas, cola prácticamente inexistente (con sólo 3 cm, resulta difícil verla a cierta distancia) y patas y cuello proporcionalmente más largos. El manto de pelo es corto y negro, excepto en el hocico, ojos y pecho, donde varía entre el amarillo blanquecino y el anaranjado. Presenta en el pecho una mancha, generalmente en forma de U muy abierta.[5] Las plantas de los pies están desnudas, y por delante de ellas destacan las fuertes, largas y ganchudas zarpas de sus dedos, especialmente los anteriores. Esta característica permite a los osos malayos trepar a árboles altos hasta su copa, donde se alimentan de frutos, sobre todo de cocos que parte sin dificultad con sus poderosas mandíbulas. Usa preferentemente el sentido del olfato para encontrar comida, pues como en los demás úrsidos, su vista es pobre.
Su fórmula dentaria es la siguiente: 3/3, 1/1, 3-4/3, 2/3 = 38-40.[6]
Pese a su robustez es un animal activo, ágil y buen trepador de árboles.[3] Al igual que el oso negro asiático (Ursus thibetanus) también construye nidos de asoleamiento con ramas, a menudo bastante por encima del suelo.[3] La alimentación, que se lleva a cabo durante la noche, se completa con la ingesta de insectos, lagartos, pequeñas aves y mamíferos, hojas de palmera, miel y semillas. Ocasionalmente irrumpe en las plantaciones de cocos, plátanos y cacao, donde puede generar serios destrozos. Esto ha ocasionado un peligroso aumento de la caza de este animal en numerosas regiones, que unida a la demanda de partes de su cuerpo por la medicina tradicional china ha reducido su población en muchas zonas. Se considera que la especie aún no está en peligro serio de extinción, aunque sí es vulnerable.
Debido a que habitan en zonas de climas cálidos tropicales, los osos malayos, a diferencia de otros úrsidos, no hibernan. Esto permite a las hembras tener una camada de dos oseznos cada año, aunque las crías no llegan a la madurez hasta los 3 o 4 años. El período de gestación es de entre 95 y 100 días.[5] Se desconoce cuánto tiempo viven en libertad, mientras que en cautividad pueden alcanzar los 28 años.
Se reconocen las siguientes subespecies:[2]
El oso malayo (Helarctos malayanus) es una especie de mamífero carnívoro de la familia de los úrsidos. Es una pequeña especie de oso, la menor entre todas las actuales, que vive en los bosques tropicales del sureste asiático, concretamente en el centro-oeste de Birmania, Indochina, Malaca, Sumatra y Borneo (en esta última isla representado por una subespecie endémica). Es la única especie de su género y está poco emparentada con las otras especies de osos del mundo.
Päikesekaru ehk malai karu ehk biruang (Helarctos malayanus) on karuliik.[1]Teda loetakse maailma väikseimaks karuks. Päikesekarud on öise eluviisiga ja talveund ei maga.
Päikesekarudel klassifitseeritakse järgmised alamliigid:
Päikesekaru looduslikud elupaigad asuvad tänapäeval Kagu-Aasias Laoses, Malaisias, Tais, Myanmaris, Kambodžas, Sumatral, Kalimantanil ja Vietnamis.
Selles artiklis on kasutatud prantsuskeelset artiklit fr:Ours malais seisuga 21.12.2013.
Päikesekaru ehk malai karu ehk biruang (Helarctos malayanus) on karuliik.Teda loetakse maailma väikseimaks karuks. Päikesekarud on öise eluviisiga ja talveund ei maga.
Malaysiako hartza edo eguzki-hartza (Helarctos malayanus) Helarctos generoko animalia bat da. Artiodaktiloen barruko Ursidae familian sailkatuta dago.
Bi azpiespezie ditu:
Malaysiako hartza edo eguzki-hartza (Helarctos malayanus) Helarctos generoko animalia bat da. Artiodaktiloen barruko Ursidae familian sailkatuta dago.
Bi azpiespezie ditu:
Helarctos malayanus malayanus Helarctos malayanus euryspilusMalaijikarhu[2] eli malajikarhu[3] eli biruangi (Helarctos malayanus) on maailman pienin karhulaji, ja sen sanotaan olevan yksi älykkäimmistä karhuista. Malaijikarhu elää Kaakkois-Aasian troopiikin metsissä.[2] Sen ravintoa ovat hedelmät ja erilaiset eläimet. Se asuu useimmiten puussa ja nukkuu oksalla. Malaijikarhu kasvaa enintään 140 senttimetrin pituiseksi ja 65 kilogramman painoiseksi.[2] Malaijikarhulla on hyvin lyhytkarvainen ja väriltään musta turkki.[4]
Nisäkäsnimistötoimikunnan ehdotus lajin uudeksi suomenkieliseksi nimeksi on pikkukarhu.[3]
Malaijikarhu eli malajikarhu eli biruangi (Helarctos malayanus) on maailman pienin karhulaji, ja sen sanotaan olevan yksi älykkäimmistä karhuista. Malaijikarhu elää Kaakkois-Aasian troopiikin metsissä. Sen ravintoa ovat hedelmät ja erilaiset eläimet. Se asuu useimmiten puussa ja nukkuu oksalla. Malaijikarhu kasvaa enintään 140 senttimetrin pituiseksi ja 65 kilogramman painoiseksi. Malaijikarhulla on hyvin lyhytkarvainen ja väriltään musta turkki.
Nisäkäsnimistötoimikunnan ehdotus lajin uudeksi suomenkieliseksi nimeksi on pikkukarhu.
Helarctos malayanus
L'ours malais[1] (Helarctos malayanus), ou ours des cocotiers[1] ou bruan (du malais beruang, "ours"), est un ours. C'est la seule espèce du genre Helarctos. C'est le seul ours vraiment tropical et le plus petit des ours[2].
L'ours malais mesure en longueur de 1 à 1,4 m (corps et tête, a une courte queue de 3 à 7 cm, a une hauteur qui dépasse rarement les 60 cm à l'épaule et il pèse de 27 à 65 kg.[3]
Ses pattes arrière sont légèrement torses, à cause de ses grands pieds "en-dedans". Terminés par d'immenses griffes falciformes, ceux-ci lui sont très utiles pour grimper. C'est un excellent grimpeur : en effet, cet ours volontiers noctambule construit des nids de branches et de brindilles dans les arbres où il passe ses journées à dormir ou à se chauffer au soleil.
Il est couvert d'une fourrure rase et luisante dont la couleur peut aller du noir de jais au brun-noir. Cette fourrure forme un collier jaune caractéristique.
Sa tête est massive et aplatie sur le dessus, avec un museau assez court et une immense langue longue de 20 à 25 cm, étroite et extensible dont il se sert pour aller chercher le miel et les larves. Ce museau est assez clair, le plus souvent gris-brun[4].
C'est le plus arboricole des Ursidés. Il dort même souvent dans les arbres.
On le rencontre dans les forêts tropicales d'Asie du Sud-Est. Sa zone de répartition comprend le nord-est de l'Inde, le Bangladesh et l'Asie du Sud-Est du sud de la Chine à l'Indonésie[5].
C'est un ours solitaire particulièrement friand de miel (d'où son nom malais de beruang madu, "ours à miel"), mais il consomme aussi des termites et les cœurs tendres des cocotiers, régime qu'il complète de fruits, de pousses, de divers végétaux, d’œufs, de larves et de petits vertébrés tels que des grenouilles, des lézards et des rongeurs.[6]
Au moment de la reproduction l'ours malais ne passe que quelques jours avec sa compagne.
La femelle peut se reproduire à partir de 3 ans. Elle donne généralement naissance à 1 ou 2 petits après un peu plus 3 mois de gestation (de 95 à 174 jours).
Les bébés ours naissent aveugles et sans poils et ne pèsent qu'une dizaine de grammes. Au bout d'un mois, les oursons ouvrent les yeux puis il se mettent à courir, jouent et commencent à s'éloigner de leur mère. Au bout 2 mois, ils commencent à manger des fruits qu'ils trouvent sur le sol mais leur mère les allaite encore pendant près de 18 mois. Les oursons deviennent adultes à l'âge de 3-4 ans.[7]
L'ours malais (ours des cocotiers) est protégé par la CITES, car il a été exterminé pendant le XXe siècle. En Birmanie et en Thaïlande, où le déboisement est très important, son habitat est menacé, même si la suppression des primes a mis fin en grande partie à son massacre par les chasseurs. En Malaisie, les ours entrent dans la catégorie du gros gibier, mais on les chasse assez peu. Ils sont par contre souvent victimes des pièges destinés aux sangliers. Ils étaient aussi victimes de la chasse pour leurs organes, aux soi-disant vertus aphrodisiaques[5].
Autre menace : les tigres, les panthères et les léopards sont de potentiels prédateurs de l'ours malais.
Dernière menace, les petits ours des cocotiers étaient (cela tend à s'améliorer) appréciés comme animaux de compagnie, avant d'être abandonnés une fois devenus grands.
L'ours malais est la mascotte de la ville indonésienne de Balikpapan et de son club de football, le Persiba Balikpapan.
Deux ours malais, Malaka et Tedy, résident au Zooparc de Trégomeur, en Cotes-d'armor, ainsi que deux autres au Zoo du Bassin d'Arcachon, Dara et Lailana, dans le Bassin d'Arcachon.
Helarctos malayanus
L'ours malais (Helarctos malayanus), ou ours des cocotiers ou bruan (du malais beruang, "ours"), est un ours. C'est la seule espèce du genre Helarctos. C'est le seul ours vraiment tropical et le plus petit des ours.
Ainmhí uiliteach is ea an béar gréine. Mamach atá ann, agus is ball d'fhine na Ursidae é. Itheann an béar gréine duilleoga, feithidí, mil, laghairtí beaga agus a leithéid. Maireann sé in oirdheisceart na hÁise.
Sunčev medvjed (lat. Helarctos malayanus) je vrsta zvijeri iz porodice medvjeda koji živi u tropskim kišnim šumama jugoistočne Azije.
Za razliku od drugih članova svoje porodice, sunčev medvjed ima kratko i glatko krzno, koje je tamnosmeđe ili potpuno crne boje. Na prsima se nalazi žuto-narančasta mrlja u obliku polumjeseca. Područja oko očiju i njuške također su žuto-narančasta. Ima srpaste kandže. Šape su velike i imaju gole tabane, što mu pomaže u penjanju. Uši su male i okrugle, a njuška je crna. Rep je dug 3-7 centimetara.[1] Unatoč tome što je malih dimenzija, sunčev medvjed ima vrlo dug jezik (20-25 centimetara), koji mu služi za uzimanje meda iz košnica[2].
Sunčev medvjed dug je 120-150 centimetara, a to ga čini najmanjim članom porodice medvjeda.[3] Mužjaci su 10-45% veći od ženki[1]. Težina varira između 30 i 70 kilograma[4], dok je visina ramena 60-78 centimetara[5].
Ishranu sunčeva medvjeda uglavnom čine beskralježnjaci i plodovi biljaka. Ipak, on je svežder, pa mu je izbor hrane raznovrstan. Jede male kralježnjake, kao što su gušteri, ptice i jaja kornjača. Hrani se također i mladim vrhovima palmi, gnijezdima pčela, bobicama, korijenjem, itd. Ustvari, ovaj medvjed voli jesti preko 100 vrsta kukaca i preko 50 biljnih vrsta[6]. Moćnim kandžama razbija orašaste plodove. Njih koristi i za traženje hrane u drvećima, npr. med, ličinke i termiti. Ima slabo razvijen vid, te hranu otkriva osjetilom njuha.
Ne hibernira, pa može dobivati potomke tijekom cijele godine. Spolno zrel postaje s 3-4 godine i u zatočeništvu može doživjeti 30 godina. Ženka okoti jednog ili dva mala medvjeda godišnje. Gestacija traje 96 dana. Mladi medvjed nakon rođenja je težak 300-400 grama, slijepi je i nema krzna. Majka o njemu brine oko godinu i pol. Nakon 1-3 mjeseca može trčati i tragati za hranom u blizini majke.
Noćna je životinja. Danju vrijeme provodi odmarajući na drvećima oko 2-9 metara iznad zemlje. Upravo zato što previše vremena provodi na njima, može uzrokovati ozbiljnu štetu. Poznat je po uništavanju stabala kokosa i kakaovca.
Sunčev medvjed (lat. Helarctos malayanus) je vrsta zvijeri iz porodice medvjeda koji živi u tropskim kišnim šumama jugoistočne Azije.
Malajiski mjedwjedź (zwjetša Helarctos malayanus, druhdy Ursus malayanus) je družina mjedwjedźow (Ursidae).
Malajiski mjedwjedź je najmjeńši mjedwjedź a docpěje dołhosć wot něhdźe 1,4 m a wysokosć ramjenjow wot maksimalnje 70 cm. Jeho koža je krótka, hładka a čorna. Klama je swětła. Ma běłojty hač oranžožołty muster na hródźi. Jeho žratwa wobsteji z rostlinow, płodow, małkich zwěrjatow a mjedu.
Malajiski mjedwjedź je žiwy w juhowuchodnej Aziji, předewšěm w južnej Chinje, zadnjej Indiskej, na kupomaj Sumatra a Borneo. Wón so zwjetša tam na štomach zdźerža.
Malajiski mjedwjedź (zwjetša Helarctos malayanus, druhdy Ursus malayanus) je družina mjedwjedźow (Ursidae).
Beruang madu (Helarctos malayanus) termasuk familia Ursidae[2] dan merupakan jenis paling kecil dari kedelapan jenis beruang yang ada di dunia.[3] Beruang ini adalah fauna khas provinsi Bengkulu sekaligus dipakai sebagai simbol dari provinsi tersebut.[4] Beruang madu juga merupakan maskot dari kota Balikpapan[5]. Beruang madu di Balikpapan dikonservasi di sebuah hutan lindung bernama Hutan Lindung Sungai Wain[6].
Panjang tubuhnya 1,40 m, tinggi punggungnya 70 cm dengan berat berkisar 50 – 65 kg.[7] Bulu beruang madu cenderung pendek, berkilau dan pada umumnya hitam, matanya berwarna cokelat atau biru,selain itu hidungnya relatif lebar tetapi tidak terlalu moncong.[3].Jenis bulu beruang madu adalah yang paling pendek dan halus dibandingkan beruang lainnya, berwarna hitam kelam atau hitam kecoklatan, di bawah bulu lehernya terdapat tanda yang unik berwarna oranye yang dipercaya menggambarkan matahari terbit.[8] Berbeda dengan beruang madu dewasa, bayi beruang madu yang baru lahir memiliki bulu yang lebih lembut, tipis dan bersinar.[9] Karena hidupnya di pepohonan maka telapak kaki beruang ini tidak berbulu sehingga ia dapat bergerak dengan kecepatan hingga 48 kilometer per jam dan memiliki tenaga yang sangat kuat.[10] Kepala beruang madu relatif besar sehingga menyerupai anjing yakni memiliki telinga kecil dan berbentuk bundar.[3] Beruang jenis ini memiliki lidah yang sangat panjang dan dapat dipanjangkan sesuai dengan kondisi alam untuk menyarikan madu dari sarang lebah di pepohonan.[8] Selain itu, lidah yang panjangnya dapat melebihi 25 cm itu juga digunakan untuk menangkap serangga kecil di batang pohon.[11] Beruang madu memiliki penciuman yang sangat tajam dan memiliki kuku yang panjang di keempat lengannya yang digunakan untuk mempermudah mencari makanan.[12] Beruang madu lebih sering berjalan dengan empat kaki, dan sangat jarang berjalan dengan dua kaki seperti manusia.[11] Lengan beruang jenis ini cukup lebar dan memiliki kuku melengkung serta berlubang yang memudahkannya memanjat pohon.[13] Kuku tangan yang melengkung digunakan oleh beruang ini untuk menggali rayap, semut dan sarang lebah dan beruang yang sedang mencari madu akan segera menghancurkan kayu yang masih hidup dan segar dan bahkan berusaha untuk menggaruk pohon yang kayunya keras.[14]Rahang beruang madu tidak proporsional karena terlalu besar sehingga tidak dapat memecahkan buah-buah besar seperti kelapa.[15] Gigi beruang ini lebih datar dan merata dibandingkan dengan jenis beruang lain, gigi taringnya cukup panjang sehingga menonjol keluar dari mulut.[16] Ukuran tulang tengkorak kepala beruang madu pada umunya memiliki panjang tengkorak 264,5 mm, panjang condylobasal 241,3 mm, lebar zygomatic 214,6 mm, lebar mastoid 170,2 mm, lebar interorbital 70,5 mm, lebar maxilla 76,2 mm.[17]
Beruang madu hidup di hutan-hutan primer, hutan sekunder dan sering juga di lahan-lahan pertanian, mereka biasanya berada di pohon pada ketinggian 2 - 7 meter dari tanah, dan suka mematahkan cabang-cabang pohon atau membuatnya melengkung untuk membuat sarang.[18] Habitat beruang madu terdapat di daerah hujan tropis Asia Tenggara.[19] Penyebarannya terdapat di pulau Borneo,Sumatera,Indocina, Cina Selatan,Burma, serta Semenanjung malaya.[18] Oleh karena itulah jenis ini tidak memerlukan masa hibernasi seperti beruang lain yang tinggal di wilayah empat musim.[20] Beruang madu pada masa lalu diketahui tersebar hampir di seluruh benua Asia, namun sekarang menjadi semakin jarang akibat kehilangan dan fragmentasi habitat.[21]
Beruang madu adalah binatang omnivora yang memakan apa saja di hutan.[2] Mereka memakan aneka buah-buahan dan tanaman hutan hujan tropis, termasuk juga tunas tanaman jenis palem.[3] Mereka juga memakan serangga, madu, burung, dan binatang kecil lainnya.[22] Apabila beruang madu memakan buah, biji ditelan utuh, sehingga tidak rusak, setelah buang air besar, biji yang ada di dalam kotoran mulai tumbuh sehingga beruang madu mempunyai peran yang sangat penting sebagai penyebar tumbuhan buah berbiji besar seperti cempedak, durian, lahung, kerantungan dan banyak jenis lain.[3] Pada wilayah yang telah diganggu oleh manusia, mereka akan merusak lahan pertanian, menghancurkan pisang, pepaya atau tanaman kebun lainnya.[22]
Beruang madu aktif di malam hari atau disebut juga dengan makhluk nokturnal, mereka menghabiskan waktu di tanah dan memanjat pepohonan untuk mencari makanan.Kecuali betina dengan anaknya, beruang madu umumnya bersifat soliter. Mereka tidak berhibernasi sebagaimana spesies beruang lainnya karena sumber pakannya tersedia sepanjang tahun.[23] Dalam satu hari seekor beruang madu berjalan rata-rata 8 km untuk mencari makanannya.Perilaku beruang madu yakni menggali dan membongkar juga bermanfaat untuk mempercepat proses penguraian dan daur ulang yang sangat penting untuk hutan hujan tropis.[3] Beruang madu juga sangat berperan dalam meregenerasi hutan sebagai penyebar biji buah-buahan, dan terkenal sebagai pemanjat pohon yang ulung. Sifatnya pemalu, hidup penyendiri, aktif di siang hari dengan kebutuhan wilayah jelajah yang luas.[24]
Beruang madu tidak mempunyai musim kawin tetapi perkawinan dilakukan sewaktu-waktu terutama bila beruang madu betina telah siap kawin. Lama mengandung beruang betina adalah 95-96 hari, anak yang dilahirkan biasanya berjumlah dua ekor dan disusui selama 18 bulan.[25] Terkadang, beruang betina hanya terlihat dengan satu bayi dan sangat jarang ditemukan membawa dua bayi setelah masa kehamilannya.[13] Hal ini sangat dimungkinkan karena beruang madu sengaja menunda perkawinan untuk mengupayakan agar bayi terlahir saat induk memiliki berat badan yang cukup, cuaca yang sesuai serta makanan tersedia dalam jumlah yang memadai.[26] Beruang melahirkan di sarang yang berbentuk gua atau lubang pepohonan dimana bayi yang terlahir tanpa bulu dan masih sangat lemah dapat bertahan hidup. Bayi akan tetap tinggal di sarang sampai ia mampu berjalan bersama induknya mencari makanan.[27] Bayi beruang madu di duga hidup bersama induknya hingga berusia dua tahun dan kemudian mulai hidup secara mandiri.[28]
Beruang madu telah dikategorikan sebagai binatang yang mudah di serang dan terancam kelangsungan hidupnya.[29] Hal ini disebabkan oleh pengerusakan habitat yang berlangsung terus-menerus.[26] Ancaman terbesar bagi beruang madu memang semakin hilangnya habitat yang berupa hutan hujan tropis , termasuk diantaranya fragmentasi hutan dan degradasi hutan yang disebabkan oleh perilaku manusia berupa pembalakan hutan secara liar serta penebangan hutan untuk keperluan perkebunan karet, kelapa sawit serta kopi.[30] Ancaman lain bagi beruang madu adalah adanya perburuan, baik dikawasan perlindungan maupun di luar kawasan perlindungan, bagian tubuh beruang madu seperti katung empedu serta cairannya banyak diperdagangkan secara gelap untuk memenuhi permintaan pasar pengobatan tradisional.[31] Selain itu, konflik yang terjadi antara manusia dengan beruang madu terkait dengan perusakan wilayah pertanian juga merupakan ancaman bagi beruang jenis ini.[32] Bencana alam seperti kebakaran hutan turut memengaruhi kelangsungan hidup beruang madu karena berhubungan erat dengan kelestarian habitat serta ketersediaan makanan.[27]
Konservasi beruang madu masih sangat jarang dilakukan.[33] Beruang ini telah terdaftar dalam Appendix I of the Convention on International Trade in Endangered Species (CITES) sejak tahun 1979 yang menyatakan bahwa mereka tidak boleh diburu oleh siapapun.[34] Penelitian lebih lanjut mengenai beruang madu sedang dilakukan, khususnya tentang dasar-dasar biologis, ekologi, serta perilakunya.[35] Konservasi beruang madu perlu difokuskan pada perlindungan terhadap habitat hutan, manajemen yang baik terhadap bidang perlindungan beruang madu, supremasi hukum yang tegas terkait dengan pelanggaran terhadap perlindungan beruang madu, menghentikan perdagangan anggota tubuh beruang, serta mengurangi konflik antara manusia dan beruang madu di wilayah hutan.[35]
Beruang madu (Helarctos malayanus) termasuk familia Ursidae dan merupakan jenis paling kecil dari kedelapan jenis beruang yang ada di dunia. Beruang ini adalah fauna khas provinsi Bengkulu sekaligus dipakai sebagai simbol dari provinsi tersebut. Beruang madu juga merupakan maskot dari kota Balikpapan. Beruang madu di Balikpapan dikonservasi di sebuah hutan lindung bernama Hutan Lindung Sungai Wain.
L'orso malese (Helarctos malayanus Raffles, 1821), conosciuto anche con il nome di orso del sole, è un orso che abita principalmente le foreste pluviali dell'Asia sudorientale. È l'unico rappresentante del genere Helarctos.
Il nome malese è basindo nan tenggil («colui che preferisce sedersi in alto»). Il nome indonesiano invece è Beruang Madu («orso del miele»).
L'orso malese misura approssimativamente 1,2 m di lunghezza, facendone il membro più piccolo della famiglia degli orsi. È spesso chiamato orso cane a causa della sua piccola statura. Ha una coda di 3 cm e un peso che in media non supera i 65 kg. I maschi tendono ad essere leggermente più grandi delle femmine.
Diversamente dagli altri orsi, il pelo dell'orso malese è corto e lucido. Questo è probabilmente un adattamento al clima dei bassopiani che abita. Il suo corpo è ricoperto da una pelliccia nero scuro o nero-bruno, a eccezione del petto, dove è presente una macchia a forma di ferro di cavallo giallo-arancio pallido. Una colorazione del pelo simile si può trovare intorno al muso e agli occhi. Questi segni caratteristici hanno dato a quest'orso il nome inglese di sun bear, «orso del sole».
L'orso malese possiede delle unghie a forma di falce, dal peso relativamente leggero. Ha delle grandi piante dei piedi con le palme nude, probabilmente per aiutarsi nelle arrampicate. Le sue zampe rivolte all'indentro gli conferiscono la tipica camminata da orso, ma è un eccellente arrampicatore. Ha orecchie piccole e arrotondate ed un muso corto. È dotato di una lingua molto lunga (fino a 20 cm) che usa per raccogliere gli insetti nelle fessure dei tronchi.
La pelle di quest'orso è molto flaccida; così, se una tigre o un leopardo lo afferrano, l'orso può rigirarsi e mordere a sua volta.
Creature prevalentemente notturne, gli orsi malesi tendono a rimanere sui rami più bassi, non lontani dal suolo. Poiché passano molto tempo sugli alberi, gli orsi malesi possono a volte causare danni consistenti alle proprietà private. Sappiamo di orsi che hanno distrutto palme da cocco e alberi di cacao nelle piantagioni. La caccia agli orsi dannosi è la maggiore causa del recente declino delle popolazioni di orso malese, così come il bracconaggio per impadronirsi della pelle e delle parti del suo corpo, usate nella medicina cinese.
La dieta dell'orso malese varia molto e comprende piccoli vertebrati, come lucertole, uccelli e altri mammiferi, oltre a frutta, uova, termiti, germogli di alberi di palma, nidi di ape, bacche, germogli, insetti, radici, cacao e noci di cocco. Le sue potenti mascelle possono rompere perfino queste ultime. Gran parte del cibo dell'orso malese viene individuato grazie al senso dell'olfatto, dal momento che la sua vista è scarsa.
L'orso malese non va in letargo, così può riprodursi durante tutto l'anno. Non è raro che dia alla luce due orsacchiotti per volta, entrambi del peso di 280–340 g. Il periodo di gestazione è di circa 96 giorni, ma l'allattamento può durare per circa 18 mesi. I piccoli raggiungono la maturità sessuale dopo 3-4 anni e possono vivere fino a 28 anni in cattività.
Oltre alla sottospecie nominale ne è presente anche un'altra (Helarctos malayanus euryspilus), che si trova solamente sull'isola del Borneo.
L'orso malese (Helarctos malayanus Raffles, 1821), conosciuto anche con il nome di orso del sole, è un orso che abita principalmente le foreste pluviali dell'Asia sudorientale. È l'unico rappresentante del genere Helarctos.
Il nome malese è basindo nan tenggil («colui che preferisce sedersi in alto»). Il nome indonesiano invece è Beruang Madu («orso del miele»).
Malajinis lokys (lot. Helarctos malayanus, sin. Ursus malayanus, angl. Sun Bear, vok. Malaienbär) – lokinių (Ursidae) šeimos žinduolis. Paplitęs Pietryčių Azijoje.
Tai vienas iš mažiausių lokių. Kailis juodas ir trumpas. Malajiniai lokiai gyvena tropinio klimato juostos miškuose. Minta vaisiais ir įvairiais gyvūnais. Didelę gyvenimo dalį jie praleidžia medžiuose.
Saules lācis (Helarctos malayanus) ir lāču dzimtas (Ursidae) zīdītājs, kas ir vienīgā suga saules laču ģintī (Helarctos). To mēdz saukt arī par Malaizijas saules lāci vai medus lāci.
Saules lācis dzīvo Dienvidaustrumāzijas tropu lietus mežos.[1] Tos var sastapt sākot ar Ķīnas rietumiem un Indijas austrumiem un beidzot ar Indonēzijas austrumiem.[2] Zinātnieki uzskata, ka saules lācis no pārējiem lāciem ir atdalījies pirms miljons gadiem, nokļūstot izolācijā uz Borneo un Sumatras salām, tā kā jūras līmenis bija augstāks kā mūsdienās.[3]
Saules lācis ir mazākais lāču dzimtā.[4] Tā ķermeņa garums ir apmēram 1,2 m, svars tēviņiem ir 30 - 60 kg, mātītēm 20 - 40 kg.[5] Tēviņi ir 10 - 45% lielāki par mātītēm[6]. Tam ir lielas ķepas ar gariem, sirpveidīgiem nagiem un kailām zolēm. Nagi ir relatīvi viegli. Ķepas ir iegrieztas uz iekšu, un gaita līdz ar to izskatās lempīga, bet saules lācis ir veikls kāpējs kokos. Ausis ir nelielas, apaļas, bet purns masīvs. Aste 3 - 7 cm gara. Neskatoties uz to, ka lācis ir maza auguma, tam ir ļoti gara, slaida mēle, kas ir apmēram 20 - 25 cm gara. Mēle tiek lietota, lai tiktu klāt pie medus bišu ligzdās[7].
Atšķirībā no citiem lāčiem saules lāča kažoka apspalvojums ir īss un slīdīgs. Kažoks ir melns vai tumši brūns, bet uz krūtīm ir dzeltena vai oranža zīme, kas atgādina zirga pakavu. Arī purns ir gaišs, līdzīgā krāsā kā krūšu zīme. Pateicoties šīm košajām zīmēm lācis ieguva savu vārdu - saules lācis.
Saules lācis ir nakts dzīvnieks, un dienas laikā tas atpūšas koka apakšējos zaros. Tā kā tas dienas lielāko daļu pavada kokos, tad reizēm nodara postījumus kokosriekstu palmu stādījumos. Lāča galvenais ienaidnieks ir cilvēks, kas medī lāci kā stādījumu kaitnieku, kā arī Ķīnas medicīnā izmanto tā žulti. Reizēm tam uzbrūk tīģeris, leopards, Āzijas melnais lācis vai pitons[5]. Saules lācim uz kakla ir daudz brīvas ādas, kas ļauj tam apgriezties apkārt, ja kāds plēsējs to ir satvēris aiz skausta, un cīnīties pretī ienaidniekam.
Saules lācis ir visēdājs, un tas medī nelielus dzīvniekus kā ķirzakas, putnus, grauzējus, kā arī ēd augļus, olas, termītus, palmu koku jaunos dzinumus, bišu ligzdas, medu, ogas, asnus, kukaiņus, saknes, kakao un kokosriekstus. Tā spēcīgie žokļi viegli sakož riekstus. Meklējot barību, saules lācis balstās uz savu smalko ožu, bet tā redze ir ļoti vāja.
Saules lācis nedodas ziemas guļā, līdz ar to tā pārošanās sezona nav noteikta. Ir uzskats, ka saules lāčiem ir monogāmas attiecības.[8] Dzimumbriedumu saules lāči sasniedz 3 - 4 gadu vecumā. Saules lācim katru gadu piedzimst mazuļi. Grūsnības periods ilgst 96 dienas un piedzimst apmēram 300 - 400 g smags viens vai divi lācēni. Mazuļi ir akli, bez spalvām un nevarīgi. Tie zīž mātes pienu līdz pat 18 mēnešiem. Kad mazuļi ir 1 līdz 3 mēnešus veci, tie sāk savai mātei sekot un skriet līdzi. Dzīves garums nebrīvē tiem var sasniegt 28 gadus.
Saules lācim ir divas pasugas:
Saules lācis (Helarctos malayanus) ir lāču dzimtas (Ursidae) zīdītājs, kas ir vienīgā suga saules laču ģintī (Helarctos). To mēdz saukt arī par Malaizijas saules lāci vai medus lāci.
Saules lācis dzīvo Dienvidaustrumāzijas tropu lietus mežos. Tos var sastapt sākot ar Ķīnas rietumiem un Indijas austrumiem un beidzot ar Indonēzijas austrumiem. Zinātnieki uzskata, ka saules lācis no pārējiem lāciem ir atdalījies pirms miljons gadiem, nokļūstot izolācijā uz Borneo un Sumatras salām, tā kā jūras līmenis bija augstāks kā mūsdienās.
Beruang madu (Ursus malayanus), juga dikenali sebagai beruang matahari merupakan beruang yang kebanyakannya terdapat di hutan hujan tropika Asia Tenggara; Bangladesh, Myanmar, Thailand, Laos, Kemboja, Vietnam, Selatan China, Semenanjung Malaysia, dan pulau Sumatra dan Borneo.[2] Nama saintifiknya adalah Ursus (sebelum ini Helarctos) malayanus.[3]
Beruang madu adalah sepanjang 120-150 cm (47-60 in), menjadikannya ahli terkecil dalam keluarga (Ursidae) beruang.[4] Beruang jantan cenderung 10-45% lebih besar berbanding beruang betina;[5] jantan biasanya seberat antara 30 dan 70 kg (66-154 lb), dan betina antara 20 dan 40 kg (44-88 lb).[6] Ketinggian bahu adalah sekitar 60-72 cm (24-28 in).[7] Beruang madu memiliki cakar berbentuk sabit yang agak ringan dari segi beratnya. Ia memiliki telapak tangan yang besar dengan tumit kaki licin, kemungkinannya untuk membantu memanjat. Kakinya mengarah ke dalam menjadikan beruang madu berjalan seperti merpati, tetapi merupakan pemanjat yang baik. Ia memiliki telinga bulat, kecil dan hidung yang sasa. Ekornya adalah sepanjang 1.2-2.8 inci (3-7 cm).[5] Sungguhpun bersaiz kecil, beruang madu memiliki lidah yang halus dan amat panjang, antara 8 hingga 10 inci (20-25 cm) panjang. Berung ini menggunakan lidahnya bagi mengeluarkan madu dari sarang lebah.[8]
Tidak seperti beruang lain, bulu beruang madu adalah pendek dan licin. Adaptasi ini kemungkinannya disebabkan cuaca tanah rendah yang didiaminya. Bulu hitam gelap atau perang-hitam menyelitupi keseluruhan badannya, kecuali di dada, di mana terdapat tanda kuning bata pucat dalam bentuk bulan sabit. Bulu dengan warna yang sama juga terdapat di sekeliling muncung dan matanya. Tanda menonjol inilah yang memberikan nama Inggerisnya.
Permakanan beruang madu kebanyakannya terdiri daripada invertebra dan buah-buahan tetapi sebagai maserba mereka akan makan sejumlah besar makanan termasuk vertebra kecil, seperti mengkarung, burung, dan penyu, telor, pucuk pokok palma, sarang lebah, beri, pucuk, akar, dan buah kelapa. Malah, beruang madu telah dilihat makan lebih dari 100 spesies serangga dan lebih dari 50 spesies tumbuhan.[9]
Sungguhpun mampu memakan banyak spesies, beruang madu mempunyai sumber makanan kegemaran. Ini dipaparkan dalam satu kajian di mana anai-anai, semut, kumbang dan larva kumbang membentuk sejumlah besar invertebra yang dimakan, sementara buah pokok Ara merupakan sumber buah paling penting yang dimakan.[10]
Kegemaran beruang madu terhadap madu memberi namanya. Rahangnya yang berkuasa mampu membuka kelapa. Cakarnya yang berkuasa dan panjang digunakan bagi memecah batang kayu dan balak tumbang bagi mencapai madu, pucuk dan anai-anai. Kebanyakan makanan beruang madu dikesan melalui deria bau kerana penglihatannya yang lemah.
Beruang matahari tidak melakukan hibernasi dan oleh itu, dapat membiak sepanjang tahun. Anak beruang boleh mencapai kematangan seksual selepas 3-4 tahun dan boleh hidup hingga 30 tahun dalam kurungan. Beruang madu betina boleh melahirkan satu atau dua ekor anak beruang setahun. Beruang matahari mengandung selama kira-kira 96 hari lalu melahirkan anak beruang yang buta dan tidak berbulu dengan jisim kira-kira 300 ke 400 gram. Anak beruang pada awalnya bergantung sepenuhnya terhadap ibunya dan penyusuan boleh berlanjutan hingga 18 bulan. Selepas satu hingga tiga bulan, anak beruang boleh berlari, bermain dan berburu di samping ibunya. Beruang matahari jantan lebih banyak membesar berbanding betina. Beruang betina mula mengawan pada tiga tahun. Ketika mengawan, beruang matahari akan melakukan tindakan seperti memeluk, pergaduhan olok-olok dan berlanggar muka bersama pasangannya.
Sebagai makhluk yang umumnya nokturnal, beruang madu cenderung untuk berehat pada waktu siang pada anggota bawah di kawasan sedikit di atas tanah. Oleh kerana beruang madu meluangkan masa yang lama di atas pokok, beruang ini boleh mengakibatkan kerosakan pada harta persendirian, di mana beruang madu diketahui pernah merosakkan pokok kelapa dan koko di kawasan pertanian.
Beruang madu dewasa biasanya hampir tidak mempunyai pemangsa melainkan manusia dengan sifat liar dan giginya.[11] Kadangkala, beruang madu boleh diatasi oleh harimau atau ular sawa batik bersaiz besar. Pemangsa lain termasuklah harimau bintang, harimau dahan dan beruang hitam Asia, beruang berkedudukan sama dengan taburan beruang madu yang lebih besar.[6] Kulit leher beruang yang longgar membenarkan beruang madu untuk menggeliang-geliutkan kepalanya dengan jauh sehingga dapat berpusing dan menggigit penyerang apabila diserang.
Penurunan populasi beruang madu pada masa ini biasanya berlaku akibat pemburuan "beruang pengacau" yang merosakkan tanaman dan juga pemburuan haram untuk bulu dan hempedunya yang digunakan dalam perubatan Cina.
Kadangkala, beruang madu ditangkap atau dijaga sebagai haiwan peliharaan, suatu pilihan yang dikatakan baik untuknya disebabkan oleh sifatnya yang tidak begitu mengganas berbanding spesis beruang yang lain.[12]
Pihak IUCN mengelaskan semula status beruang madu daripada "kekurangan data" kepada "terjejas" pada 2007.[13]
Beruang madu (Ursus malayanus), juga dikenali sebagai beruang matahari merupakan beruang yang kebanyakannya terdapat di hutan hujan tropika Asia Tenggara; Bangladesh, Myanmar, Thailand, Laos, Kemboja, Vietnam, Selatan China, Semenanjung Malaysia, dan pulau Sumatra dan Borneo. Nama saintifiknya adalah Ursus (sebelum ini Helarctos) malayanus.
De Maleise beer of honingbeer (Helarctos malayanus) is een beer uit Zuidoost-Azië. In Maleisië wordt hij biroeang of broeang genoemd.
Opvallend aan deze overwegend zwarte (soms grijs of roestkleurig) beer is de heldere witte of gele, halvemaanvormige vlek op de borst. De korte snuit heeft ook een heldere kleur, meestal geel of oranjeachtig. Deze gelaatskleur strekt zich meestal tot boven de ogen uit. De oren zijn klein en rond. Karakteristiek zijn verder de grote gebogen klauwen en de onbehaarde voetzolen.
Een volwassen dier kan een lichaamslengte van 120 tot 150 cm bereiken en een gewicht van tussen de 30 en 60 kg. Daarmee is de Maleise beer een van de kleinste vertegenwoordigers van de berenfamilie (Ursidae).
De Maleise beer leeft in de tropische regenwouden van Zuidoost-Azië, van Birma, Yunnan (China) en India via Thailand, Laos, Cambodja en Vietnam tot Maleisië, Kalimantan en Sumatra (Indonesië).
Maleise beren zijn omnivoren. Hun menu bestaat onder andere uit kleine zoogdieren, vogels, insectenlarven, termieten, eieren, vruchten, jonge scheuten, andere plantenkost en honing, vandaar de naam. Het zijn goede klimmers die een groot deel van de dag rustend in de boom doorbrengen. In tegenstelling tot de meeste andere beren is de maleise beer vooral 's nachts actief. De scherpe klauwen komen bij het klimmen goed van pas. De dieren leven solitair, de jongen blijven 1 tot 2 jaar bij de moeder. Een nest bevat bevat meestal niet meer dan drie jongen.
De Maleise beer of honingbeer (Helarctos malayanus) is een beer uit Zuidoost-Azië. In Maleisië wordt hij biroeang of broeang genoemd.
Malayabjørn (Helarctos malayanus) er det minste medlemmet i bjørnefamilien og den eneste representanten i slekten Helarctos.
Malayabjørnen finnes først og fremst i tett lavlandsskog i tropiske strøk, der det er vanlig å finne den i trærne.[2] Geografisk kan man finne malayabjørn fra det østlige Himalaya og Sze-Chwan i Kina, og sørover gjennom Myanmar og deler av Indokina og Malaysia, herunder også på flere av de malayiske øyene, som Borneo og Sumatra. Noen forskere hevder at utbredelsen faktisk kan være større enn tidligere antatt.[3]
Malayabjørnen er den minste av bjørneartene. Den veier 25-65 kg (46 kg i snitt) og har normalt en skulderhøyde på ca. 70 cm. Binna veier normalt kun 30-35 kg. Kroppslengden ligger på ca. 100-170 cm målt fra snutespissen til haleroten. Halen er gjerne kun er ca. 3-7 cm lang. Som hos alle bjørner er hannen størst, men kun med ca. 10-20%.
Den har kort og grov sort, men glatt pels, en grå til blek-orange snute og en kremgul u-formet flekk på brystet som har gitt den tilnavnet solbjørn. Bjørnen har store framben med kraftige sigdformede klør, og de relativt største tennene av bjørneartene. Snuten er lang og bevegelig og tunga er også svært lang. Disse tilpassingene gjør malayabjørnen til en spesialist på å ete insekt. Med de kraftige klørne åpner den råtne stokker og termittuer, den lange bevegelige snuten og tunga er gode redskaper til å få tak i insektene innenfor. Fotsålene er ikke pelsbekledte, noe som gjør denne bjørnen til en utmerket klatrer.
Det er ingen anerkjente underarter av malayabjørn, men til forskningsbruk skiller man gjerne mellom bjørner som lever på fastlandet og på øyene Borneo og Sumatra. Fastlandsbjørner og øybjørner har imidlertid distinkte forskjeller i kraniet, noe som kan indikere to ulike underarter.[4] Dette nevnes også av IUCN.[1]. I Catalogue of Life nevnes det to underarter.[5]
Malayabjørne er normalt nattaktiv, og dagene tilbringer den gjerne sovende oppe i et tre, normalt i 3-7 meters høyde over bakken. Den er en god klatrer, og mye av matsankingen foregår også i trærne. Denne bjørnen har ingen vintersøvn, men er aktive hele året, noe som trolig skyldes at tilgangen på mat er relativt stabil i tropiske strøk. Dette gjør også denne bjørnen til den mest stasjonære av alle bjørner, som ellers er kjent for å vandre langt for å tilfredsstille sitt matbehov.
Malayabjørnen er en opportunistisk alteter som gjerne spiser bier, insekter, termitter, frukt, palmeskudd, honning osv. Om anledningen byr seg tar den gjerne også smågnagere, fugl og firfisler. I Indonesia kalles bjørnene honningbjørner. Nær menneskelige bosetninger er det kjent at malayabjørnen også spiser matrester, bufe og avlinger (f.eks. bananer).[6]
Malayabjørnen regnes som smart og intelligent. Ved et tilfelle i fangenskap fikk en malayabjørn servert ris, som den tok i mot og spredte utover bakken der det gikk noen kyllinger å spiste. Risen tiltrakk fuglenes oppmerksomhet, og når de kom for å spise fanget bjørnen kyllingen og spiste den.[7]
Man vet lite om denne bjørnens reproduktive vaner i vill tilstand. Drektighetstiden er imidlertid ca. 95 dager, men det finnes bevis for at også malayabjørnen kan ha såkalt embryonisk diapause. I fangenskap er det registrert at binna først føder 174-240 dager etter parringen. I Berlin Zoo fødte ei binne i 1961 sågar ved to ulike anledninger, først i april og så igjen i august. Kullstørrelsen består vanligvis av én til to valper, av og til også tre valper. Ved fødselen er valpene blinde og hårløse, og veier normalt omkring 300 gram. De blir hos mora til de er kjønnsmodne og fullvoksne, omkring 3 år gamle.[8]
Mat vet nærmest ingen ting om levetiden for malayabjørner i vill tilstand, men i fangenskap kan de bli nærmere 25 år gamle. Den eldste bjørnen man kjenner til døde da den var 24 år og 9 måneder gammel.[9]
Malayabjørnen er en av de mest sjeldne bjørnene, men man vet svært lite om hvor store populasjoner som finnes. Ny forskning kan indikere at denne bjørnens utbredelse kanskje er større enn tidligere antatt, men man er også rimelig sikre på at stammen er i tilbakegang. Dette skyldes jakt og reduksjon av habitat som følge av avskogning. Krypskyting er vanlig, også innenfor de beskyttede områdene. Man vet imidlertid så lite om denne bjørnens liv i vill tilstand, at det er en risiko for at de tiltak som gjøres er utilstrekkelige.[10]
Malayabjørn (Helarctos malayanus) er det minste medlemmet i bjørnefamilien og den eneste representanten i slekten Helarctos.
Biruang malajski[4], niedźwiedź malajski[5] (Helarctos malayanus) – gatunek drapieżnego ssaka lądowego z rodziny niedźwiedziowatych (Ursidae), najmniejszego i jednego z najrzadziej występujących gatunków niedźwiedzi, a zarazem jeden z najsłabiej poznanych. Po raz pierwszy został opisany naukowo pod nazwą Ursus malayanus, następnie zaklasyfikowany do rodzaju Helarctos jako jedyny jego przedstawiciel.
Występuje w lasach deszczowych Azji – od wschodnich Himalajów, Mjanmy i Tajlandii po prowincję Syczuan w Chinach i – na południe – Malezję, Sumatrę i Borneo. Dokładne granice zasięgu jego występowania nie są znane. W Singapurze wyginął.
Dorosłe osobniki nie są większe od dużych psów. Ważą zaledwie 35 kilogramów, przy ok. 70 cm wysokości w kłębie i 1,2-1,5 m długości ciała. Samce są o 10-20% większe od samic. Charakterystyczną cechą niedźwiedzi malajskich jest żółtopomarańczowa plama na piersi przyjmująca zwykle kształt litery U. Mają krótką, lśniącą sierść, która idealnie pasuje do gorącego klimatu lasów deszczowych.
Niedźwiedzie malajskie są świetnymi wspinaczami. Wchodzenie na drzewa ułatwiają im długie, zakrzywione pazury i nieowłosione stopy zapewniające lepszy chwyt. Podczas wspinaczki potrafią objąć nawet bardzo gruby pień drzewa. Nie zapadają w sen zimowy. Są aktywne nocą. Na drzewach spędzają nie tylko większość dnia, lecz budują także gniazda noclegowe. Śpią na wysokości 2–7 m. Żywią się głównie owadami, miodem dzikich pszczół oraz nektarem kwiatowym, który zlizują długim jęzorem.
Biologia rozrodu w warunkach naturalnych została słabo poznana. Ciąża trwa ok. 95 dni, ale istnieją dowody na występowanie ciąży przedłużonej u tego gatunku. W miocie rodzi się zwykle 1-2, rzadziej 3 młodych. Noworodki nie widzą, nie słyszą i są w pełni zależne od opieki matki, z którą pozostają do czasu osiągnięcia dojrzałości płciowej – ok. 3 lat. Odnotowana w niewoli długość życia niedźwiedzia malajskiego wynosiła ponad 24 lata.
Wyróżniono dwa podgatunki niedźwiedzia malajskiego[6], m.in. na podstawie różnic w wielkości[2]:
Kwestia odrębności między podgatunkami była kwestionowana i uznawano gatunek za monotypowy[2]. Jednak podgatunek z Borneo (H. m. euryspilus) na tyle różni się od podgatunku występującego na kontynencie azjatyckim i Sumatrze (H. m. malayanus) co gwarantuje rozróżnienie obu taksonów[7]
W klasyfikacji IUCN zaliczony został do kategorii gatunków narażonych na wyginięcie – VU (vulnerable). Analizy przeprowadzone przez zespół IUCN SSC Bear Specialist Group wykazały, że liczebność populacji niedźwiedzia malajskiego wykazuje trend spadkowy, ale brak jest wystarczających danych dla oceny rzeczywistego jej stanu. W edycji 2007 Czerwonej Księgi IUCN gatunek został zaliczony do kategorii DD (brak wystarczających danych).
Za dwa podstawowe zagrożenia uważa się utratę siedlisk i komercyjne polowania. Na wielu obszarach w zasięgu występowania niedźwiedzia malajskiego, szczególnie na Sumatrze i Borneo, prowadzona jest rabunkowa deforestacja. Nielegalne polowania prowadzone są w celach handlowych. Niektóre części ciała niedźwiedzia (pęcherzyk żółciowy, pazury) są stosowane w chińskiej medycynie ludowej. Zwierzęta te są też często zabijane jako szkodniki upraw lub dla sportu. Pomimo zakazu handlu[8] oraz oficjalnego objęcia ochroną w większości krajów, brak jest konkretnych programów ochrony, niedźwiedzie są nadal zabijane, a kłusownictwo jest poza kontrolą prawa[9].
Biruang malajski, niedźwiedź malajski (Helarctos malayanus) – gatunek drapieżnego ssaka lądowego z rodziny niedźwiedziowatych (Ursidae), najmniejszego i jednego z najrzadziej występujących gatunków niedźwiedzi, a zarazem jeden z najsłabiej poznanych. Po raz pierwszy został opisany naukowo pod nazwą Ursus malayanus, następnie zaklasyfikowany do rodzaju Helarctos jako jedyny jego przedstawiciel.
O urso-malaio (Helarctos malayanus), também conhecido como urso-do-sol ou urso-dos-coqueiros, é uma espécie de mamífero carnívoro da família dos ursos que habita as florestas tropicais do Sudeste asiático. É classificada como vulnerável pela União Internacional para a Conservação da Natureza (UICN), uma vez que o desmatamento em larga escala que ocorreu no sudeste asiático nas ultimas três décadas reduziu drasticamente o habitat adequado para o urso malaio. Acredita-se que a população global diminui mais de 30% nos últimos trinta anos.
O urso malaio geralmente possui uma pelagem curta, lustrosa e de cor negra, mas que pode ser avermelhada ou até mesmo cinza, os animais da espécie também possui uma mancha clara no peito e na face. A sua língua é comprida e pode ter até 25 cm de comprimento. Suas orelhas são pequenas e redondas, largas na base e se movimentam muito pouco. As suas pernas da frente são curvadas para dentro e as garras são grandes e em forma de foice.
É a menor espécie de urso. Os adultos tem cerca de 1,20 a 1,50 m de comprimento e pesam entre 27 e 80 kg. Os machos são de 10 a 20% maiores que as fêmeas. O focinho é curto e de cor rosa claro e na maioria dos casos a área branca se estende por cima dos olhos. Suas patas são grandes e suas almofadas são nuas, característica que acredita-se ser uma adaptação para escalar árvores. A cauda é pequena e tem entre 30 a 70 mm de comprimento.
Durante a alimentação, o urso malaio pode prolongar sua linguá a até 20 ou 25 cm de comprimento para extrair insetos e mel. Tem caninos excepcionalmente grandes, e possui uma força de mordida poderosa com relação ao tamanho do corpo, e pode estar relacionada com o fato desses animais muito comumente abrir cascas de arvores com os dentes, para poder apanhar larvas e mel. A cabeça é grande, larga e pesada em proporção ao corpo, e o palato é largo em proporção ao cranio.
O urso malaio é encontrado nas florestas tropicais do sudeste asiático que vão desde o nordeste da índia, Bangladesh, Myanmar, Tailândia, península malásia, laos, Camboja, Vietnã, sul da província de yunnan na China e nas ilhas de sumatra e Bornéu na indonésia. Eles agora ocorrem de forma muito irregular em grande parte de sua faixa anterior, e foram extintos em muitas áreas de sua ocorrência original, especialmente no sudeste da asia continental. A sua distribuição atual no leste no Myanmar e na maior parte de yunnan é desconhecida.
Como ursos do sol ocorrem em regiões tropicais, onde o alimento está disponível durante todo o ano, eles não hibernam. Com exceção das fêmeas com seus filhotes, os ursos malaios são geralmente solitários e possuem hábitos principalmente diurnos,mas alguns são ativos durante a noite por curtos período de tempo. Os locais de descanso são principalmente troncos ocos caídos, mas também descansam em cima de arvores.
Em cativeiro, eles possuem um comportamento social, e dormem principalmente durante o dia. Os ursos malaios também são conhecidos como animais muito ferozes quando surpreendidos na floresta.
As fêmeas são relatadas acasalando com três anos de idade. Durante a época de acasalamento, o urso malaio mostra comportamentos de luta simulada e balançam repetidamente a cabeça de um lado para o outro. A gestação dura aproximadamente 95 a 174 dias. As ninhadas consistem em aproximadamente um ou dois filhotes que nascem cegos, desprovidos de pelos e pesando entre 280 e 325 g cada, inicialmente eles são totalmente dependentes de suas mães e são amamentados até os 18 meses de idade. Por volta dos 1 ou 3 meses os filhotes já podem correr,brincar e acompanhar a mãe em seus deslocamentos. Eles atingem a maturidade sexual por volta dos 3 ou 4 anos e podem viver por até 30 anos em cativeiro.
O urso-malaio (Helarctos malayanus), também conhecido como urso-do-sol ou urso-dos-coqueiros, é uma espécie de mamífero carnívoro da família dos ursos que habita as florestas tropicais do Sudeste asiático. É classificada como vulnerável pela União Internacional para a Conservação da Natureza (UICN), uma vez que o desmatamento em larga escala que ocorreu no sudeste asiático nas ultimas três décadas reduziu drasticamente o habitat adequado para o urso malaio. Acredita-se que a população global diminui mais de 30% nos últimos trinta anos.
Ursul malaez sau ursul malaezian (Helarctos malayanus) este cel mai mic urs din familia Ursidae. Poate trăi până la 35 ani.
Ursul soare este un mamifer mic, având o greutate de până la 80 kg, o înălțime de 0,7 m și o lungime de 1,5 m. Are o blană de culoare neagră, și pe piept are un segment semicircular de culoare aurie-deschisă. Are dantură diferită de alți urși, printre care și niște canini destul de lungi.
Dieta urșilor constă din plante, fructe, mici nevertebrate (termite), mici păsări,rozătoare și pești.
Arealul de răspândire include țări din Asia de Sud și Asia de Sud-Est, precum: Malaysia, Laos, Vietnam, Cambogia, Tailanda și Bangladeș.
Ursul malaez sau ursul malaezian (Helarctos malayanus) este cel mai mic urs din familia Ursidae. Poate trăi până la 35 ani.
Ursus malayanus Raffles, 1821
Sončni medved, tudi malajski medved (znanstveno ime Helarctos malayanus) je majhna zver iz družine medvedov, ki naseljuje tropske deževne gozdove Jugovzhodne Azije. Zaradi izsekavanja gozdov in komercialnega lova spada med ranljive vrste.
Sončni medved je najmanjši med vsemi medvedi, saj meri v dolžino le 120-150 cm in tehta 27-65 kg. Kožuh je navadno črne barve s kratkimi dlakami, vendar so nekateri osebki sivkaste ali rdečkaste barve. Na prsih se nahaja značilni vzorec v obliki polmeseca, ki je kremasto ali umazano bele do rumene, okraste in oranžne barve. Gobec je kratek in svetlo obarvan, navadno je svetel tudi predel nad očmi.[2][3][4]
Stopala so široka in na spodnji strani niso porasla. Kremplji, še posebej na sprednjih stopalih, so dolgi in močni ter oblikovani kot srp. Sprednji nogi sta močnejši kot zadnji ter sta obrnjeni navznoter. Vse naštete značilnosti so odraz dobre plezalne sposobnosti sončnega medveda.[2]
Življenjski prostor sončnega medveda obsega območje, ki se razteza od Bangladeša in skrajnega juga Kitajske do severnih delov Indonezije. Glede na to, da življenjski prostor obsega v glavnem deževne gozdove s celoletnim dostopom do hrane, sončni medved ne hibernira. Aktivni so podnevi, izjemoma tudi ponoči v krajših intervalih. Počivajo v votlih deblih padlih dreves ter v luknjah pod drevesi in v krošnjah visoko nad tlemi.[5]
Je vsejed (omnivor), prehranjuje pa se predvsem z mravljami, termiti, ličinkami hroščev in čebel ter z različnimi sadeži, kot so smokve.[6] S svojimi močnimi sprednjimi kremplji in močnimi čeljustmi lahko v iskanju žuželk in ostale hrane zlahka razpara deblo ali termitnjak. K hranjenju pripomore dolgi jezik, ki meri do 25 cm.[7] Ker se rad prehranjuje s čebeljimi panji in medom, nosi tudi vzdevek »medeni medved«.[6]
Sončnega medveda ogroža predvsem krčenje življenjskega prostora zaradi izsekavanja gozdov in komercialni lov, bodisi zaradi hrane bodisi zaradi žolčnih kamnov, cenjenih v tradicionalni medicini.[8] Ocenjuje se, da se je populacija sončnih medvedov zmanjšala za tretjino v času treh generacij. Od leta 1979 je uvrščen na seznam ranljivih vrst, zato je uboj sončnega medveda strogo prepovedan glede na Konvencijo o mednarodni trgovini z ogroženimi prosto živečimi živalskimi in rastlinskimi vrstami (CITES, dodatek I). Navkljub temu je izvajanje zakonskih predpisov zelo pomanjkljivo.[1]
Sončni medved, tudi malajski medved (znanstveno ime Helarctos malayanus) je majhna zver iz družine medvedov, ki naseljuje tropske deževne gozdove Jugovzhodne Azije. Zaradi izsekavanja gozdov in komercialnega lova spada med ranljive vrste.
Malajbjörnen eller Biruang[3] (Helarctos malayanus) är en liten art i familjen björnar som har svart päls och grågul nos. Arten förs vanligen till ett eget släkte Helarctos,[2] men ibland även till släktet Ursus. Ett annat namn är solbjörn, som även finns i släktnamnet (gr. helios = sol) och troligen syftar på den gula fläcken på bröstet.[4]
Malajbjörnen har svart päls med korta hår. På bröstet finns en halvmånformig fläck som är vit eller gulaktig. Den korta nosen har en ljust gulaktig eller orange färg. Kännetecknande är djurets långa tunga. Öronen är små och avrundade. Malajbjörnen har stora böjda vassa klor och nakna fotsulor som en anpassning till livet i träd.[5]
En vuxen individ når en kroppslängd mellan 100 och 140 centimeter och en mankhöjd på omkring 70 centimeter. Den 3 till 7 centimeter långa svansen är bara en stump. Vikten varierar mellan 27 och 65 kilogram och hanar är betydligt tyngre än honor.[5]
Det normala utbredningsområdet är från Sumatra och Borneo över Malackahalvön till södra Kina (provinsen Yunnan och Tibet) och östra Indien (Assam). Habitatet utgörs främst av tropisk regnskog. Malajbjörnar lever även på Thailand, Laos, Kambodja och Vietnam.[1]
Malajbjörnar är aktiva på natten och sover på dagen i träd två till sju meter över marken. De bryter eller böjer grenar för att skapa ett slags bon eller en utsiktsplatå. På marken är de liksom alla björnar hälgångare, men de vrider fötterna åt insidan.[5]
Som andra björnar lever de ensamma utanför parningstiden, men inte mycket är känt i allmänhet om artens sociala beteende. I motsats till flera andra björnar håller de ingen vinterdvala; detta på grund av att de i tropikerna hela året har tillgång till föda.[5]
Dessa björnar är allätare men föredrar insekter och andra ryggradslösa djur. De skalar barken från trädet med sina klor för att komma åt bin och andra trädlevande djur eller för att slicka honung. Malajbjörnar äter även många termiter. Detta sker genom att de öppnar termitstacken och sedan växelvis stoppar sina främre extremiteter i stacken. Efter att tillräckligt många termiter har klättrat upp på armen slickar björnarna av dessa från sina lemmar.[5] Malajbjörnen äter dessutom frukter, kokosnötter och andra växtdelar, vilket i områden med odlingar leder till att den uppfattas som skadedjur.
Ibland tar de även små ryggradsdjur som gnagare,[5] fåglar eller ödlor som byte, och ibland äter as.
Malajbjörnar kan para sig året runt. Själva dräktigheten varar i cirka 95 dagar men ofta vilar ägget en tid innan den egentliga dräktigheten börjar och därför ligger ibland 240 dagar mellan befruktningen och födelsen. Vanligtvis föds ett eller två ungdjur som i början väger 300-400 gram och som är nakna, blinda och hjälplösa. De stannar hos moderdjuret tills de är fullvuxna. Efter ungefär tre år är ungarna könsmogna. Det äldsta djuret i fångenskap blev 31 år gammalt.[5]
Malajbjörnar jagas på grund av att de även äter odlade växter. Dessutom påstås att vissa kroppsdelar, till exempel gallvätskan, har läkande egenskaper. I östra Asien hålls ungdjur ofta i fångenskap för att slaktas när de är fullvuxna. Ett ytterligare hot mot malajbjörnar är förstöringen av deras levnadsområde genom skogsröjning.[5]
Alla dessa anledningar har medfört en nedgång i malajbjörnens population. Det antas att arten är utrotad i Indien och starkt hotad i Kina. Hela beståndet har tidigare ansetts sårbart (VU), men klassas numera som att kända data är otillräckliga (kunskapsbrist - DD).[1] Washingtonkonventionen listar arten under appendix I.
Malajbjörnen eller Biruang (Helarctos malayanus) är en liten art i familjen björnar som har svart päls och grågul nos. Arten förs vanligen till ett eget släkte Helarctos, men ibland även till släktet Ursus. Ett annat namn är solbjörn, som även finns i släktnamnet (gr. helios = sol) och troligen syftar på den gula fläcken på bröstet.
Malaya ayısı (Helarctos malayanus), ayıgiller (Ursidae) familyasından, esasen güneydoğu Asya'nın (Sumatra ve Borneo gibi) tropikal yağmur ormanlarında yaşayan bir ayı türüdür; var olan ayıların en küçüğüdür ve çok iyi tırmanıcıdır.
Malaya ayısı için "güneş ayısı" ya da "tropikal ayı" adları da kullanılır. Göğsünde nal veya gerdanlık biçiminde sarımsı-turuncu bir leke bulunur.
Malaya ayısı için Wikipedia'da açılmış olan Sun Bear maddesinde yer alan bilimsel sınıflandırma tablosunda, cins için "Ursus (Helarctos)" ve tür için de "Ursus (Helarctos) malayanus" adlarına yer verilmektedir. Ancak:
Malaya ayısı (Helarctos malayanus), ayıgiller (Ursidae) familyasından, esasen güneydoğu Asya'nın (Sumatra ve Borneo gibi) tropikal yağmur ormanlarında yaşayan bir ayı türüdür; var olan ayıların en küçüğüdür ve çok iyi tırmanıcıdır.
Malaya ayısı için "güneş ayısı" ya da "tropikal ayı" adları da kullanılır. Göğsünde nal veya gerdanlık biçiminde sarımsı-turuncu bir leke bulunur.
Малайський ведмідь — найдрібніший представник родини ведмедевих: у довжину він не перевищує 1,5 м (плюс 3–7 см хвіст), висота в холці всього 50–70 см; маса 27–65 кг. Самці на 10–20% більші за самиць. Це кремезна, сильна тварина з короткою і широкою мордою. Вуха короткі, округлі. Кінцівки високі з непомірно великими лапами; кігті дуже великі, вигнуті. Стопи голі. Ікла невеликі; корінні зуби невеликі, сплощені. Хутро у біруанга коротке, жорстке і гладке, забарвлення чорне, яке на морді переходить в чало-жовтий. Іноді світло-бурими бувають і кінцівки. На грудях звичайно є велика білувата або руда пляма у вигляді підкови, що нагадує за формою і кольором сонце, що сходить (звідси наукова назва роду — Helarctos, «сонячний ведмідь»).
Біруанг поширений від північного сходу Індії (Ассам) і, можливо, південної частини Китаю (Сичуань) через М'янму, Таїланд, півострови Індокитай і Малакка до Індонезії (Суматра і Калімантан). На острові Борнео живе підвид Helarctos malayanus euryspilus.
Цей ведмідь мешкає в тропічних і субтропічних лісах передгір'їв і гір Південно-Східної Азії. Він добре пристосований до лазіння по деревах і, будучи нічною твариною, часто цілими днями спить або приймає сонячні ванни в гілках дерев, де будує собі подобу гнізда. Тут же він годується листям і плодами, заламуючи гілки так, як це робить гімалайський ведмідь. У зимову сплячку не впадає.
Біруанг всеїдний. Живиться він переважно комахами( бджолами, термітами) і земляними хробаками, а також пагонами, кореневищами і плодами рослин. Довгий тонкий язик допомагає біруангові добувати термітів із гнізд і мед. Крім того, біруанги їдять дрібних гризунів, птахів і ящірок, а також падло, що залишається після трапез тигрів. У густонаселених районах може ритися в смітті, нападати на худобу і розоряти плантації (бананів, кокосових пальм). Потужні щелепи дозволяють йому розкушувати кокосові горіхи.
Самиця після 95 днів вагітності приносить 1–2 дитинчат. Вагітність може бути з латентною стадією — в цьому випадку вона затягується на 174–240 днів. Новонароджені сліпі і безволосі і важать всього 300 г. Ведмежата залишаються з матір'ю приблизно до 3 років.
Тривалість життя біруанга (у неволі) — до 24 років.
Біруанг є одним з найбільш рідкісних видів ведмедів. Цей вид занесено до червоного списку МСОП зі статусом «знаходяться в уразливому становищі» (англ. Vulnerable, VU). Він також входить до Додатку 1 Конвенції про міжнародну торгівлю видами дикої фауни і флори, що перебувають під загрозою зникнення (CITES). Їх точна чисельність невідома.
Його нерідко тримають в неволі і навіть як домашню тварину. Серце і жовчний міхур біруанга використовуються в традиційній азійській медицині.
Точних даних про дику популяцію ведмедів немає. Знищення місць існування призвело до значного скорочення їх чисельності. Нині в багатьох районах охороняється і рідше стає об'єктом полювання.
Gấu chó (danh pháp hai phần: Helarctos malayanus, từ đồng nghĩa: Ursus malayanus), được tìm thấy chủ yếu trong các rừng mưa nhiệt đới ở khu vực Đông Nam Á.
Gấu chó có chiều dài khoảng 1,2 m (4 ft), chiều cao khoảng 0,7 m -do đó chúng là loài nhỏ nhất của họ Gấu. Nó có đuôi ngắn, khoảng 3–7 cm (2 inch) và trung bình nặng không quá 65 kg (145 pao). Gấu chó đực nặng hơn một chút so với gấu cái.
Không giống như các loài gấu khác, lông của chúng ngắn và mượt. Điều này có lẽ là do môi trường sống của chúng là những vùng đất thấp nóng ẩm. Màu lông của chúng là đen sẫm hay nâu đen, ngoại trừ phần ngực có màu vàng-da cam nhạt có hình dạng giống như móng ngựa hoặc hình chữ U. Màu lông tương tự có thể tìm thấy xung quanh mõm và mắt.
Gấu chó có vuốt có dạng lưỡi liềm, tương đối nhẹ về khối lượng. Chúng có bàn chân to với gan bàn chân trần, có lẽ là để hỗ trợ việc leo trèo. Chân chúng hướng vào trong nên bước đi của chúng giống như đi vòng kiềng, nhưng chúng là những con vật leo trèo giỏi.
Chúng có tai ngắn và tròn, mõm ngắn.
Là một con vật ăn đêm là chủ yếu, gấu chó thích tắm nắng hay nghỉ ngơi về ban ngày trên các cành cây to cách mặt đất khoảng 2-7 mét. Vì chúng tiêu hao nhiều thời gian ở trên cây, gấu chó đôi khi làm tổn thất nặng nề cho các loại cây trồng. Chúng được coi là những kẻ phá hoại dừa và ca cao trong các đồn điền. Tập tính này là nguyên nhân làm giảm số lượng của quần thể gấu chó cũng giống như việc săn bắn để lấy lông và mật để sử dụng trong y học Trung Hoa.
Thức ăn của gấu chó dao động rất rộng và bao gồm các động vật có xương sống nhỏ như thằn lằn, chim, hay các loài động vật có vú khác, cũng như hoa quả, trứng, mối, ngọn non cây dừa, mật ong, quả mọng, chồi cây, côn trùng, rễ cây, quả của ca cao hay dừa. Hàm răng đầy sức mạnh của chúng có thể phá vỡ những quả dừa. Phần lớn thức ăn của gấu chó kiếm được là nhờ vào khứu giác của chúng vì mắt của chúng rất kém.
Chúng sống ở phía đông dãy Himalaya(Hy Mã Lạp Sơn) đến Tứ Xuyên ở Trung Quốc, cũng như trải rộng về phía nam tới Myanma, một phần của bán đảo Đông Dương và Malaysia.
Vì gấu chó không ngủ đông, nên chúng có thể sinh đẻ quanh năm. Chúng thông thường đẻ hai con với trọng lượng khi sinh khoảng 280 - 340 g (10-12 aoxơ) mỗi con. Chu kỳ mang thai khoảng 96 ngày, nhưng chúng cho con bú khoảng 18 tháng. Gấu đạt đến độ tuổi trưởng thành sau khoảng 3-4 năm, và chúng sống đến 28 năm trong điều kiện nuôi nhốt.
Có một phân loài gấu chó (Helarctos malayanus euryspilus), chỉ tìm thấy trên đảo Borneo.
Trong tiếng Malaysia tên của gấu chó là ‘basindo nan tenggil’, có thể dịch là ‘con vật thích ngồi trên cao’.
Gấu chó (danh pháp hai phần: Helarctos malayanus, từ đồng nghĩa: Ursus malayanus), được tìm thấy chủ yếu trong các rừng mưa nhiệt đới ở khu vực Đông Nam Á.
Gấu chó có chiều dài khoảng 1,2 m (4 ft), chiều cao khoảng 0,7 m -do đó chúng là loài nhỏ nhất của họ Gấu. Nó có đuôi ngắn, khoảng 3–7 cm (2 inch) và trung bình nặng không quá 65 kg (145 pao). Gấu chó đực nặng hơn một chút so với gấu cái.
Несмотря на небольшой вес, в среднем около 45 кг, является довольно опасным и агрессивным хищником, который способен успешно защитить себя даже от тигра. Другие зафиксированные естественные враги малайского медведя включают крокодилов, дымчатых леопардов и очень крупных сетчатых питонов.
Самка после 95 дней беременности приносит 1—2 детенышей. Беременность может быть с латентной стадией — в этом случае она затягивается на 174—240 дней. Новорожденные слепые и безволосые и весят всего 300 г. Медвежата остаются с матерью примерно до 3 лет.
Продолжительность жизни бируанга (в неволе) — около 23 лет. Самый старый известный бируанг — медведица Candy, жившая в зоопарке Miller Park Zoo, она умерла в 2017 году в возрасте 33 лет.[2][3]
Бируанги являются одним из самых редких видов медведей. Этот вид занесён в международную Красную Книгу со статусом «находятся в уязвимом положении» (англ. Vulnerable, VU). Он также входит в Приложение 1 Конвенции о международной торговле видами дикой фауны и флоры, находящимися под угрозой исчезновения (CITES). Их точная численность неизвестна. Его нередко содержат в неволе и даже как домашнее животное. Сердце и желчный пузырь бируанга используется в традиционной азиатской медицине.
Несмотря на небольшой вес, в среднем около 45 кг, является довольно опасным и агрессивным хищником, который способен успешно защитить себя даже от тигра. Другие зафиксированные естественные враги малайского медведя включают крокодилов, дымчатых леопардов и очень крупных сетчатых питонов.
马来熊(学名:Helarctos malayanus),英文名为「Sun Bear」,藏語譯音為「耐力喀蘇」,是熊科馬來熊屬(Helarctos)的唯一一种生物,生活在东南亚的热带雨林中。
马来熊属熊科熊亚科马来熊属,是熊科动物中体型最小的成员。成年体高约120-150厘米,体重27-65公斤。马来熊全身黑色(雄性比雌性大10-45%),前胸通常有一块明显的"U"型斑纹,斑纹呈浅棕黄或黄白色。马来熊头部比较宽,口鼻不突出,裸露无毛,呈浅棕或灰色,耳朵圆而小,位置较低。马来熊舌头很长,便于吞食白蚁或其他昆虫。脚掌爪钩呈镰刀型,脚掌内撇。尾巴是30-70毫米(1.2-2.8英寸)長。
马来熊善于爬树,主要食物是昆虫和果实,尤其喜爱蜂类和蜂蜜[2]。也以椰子树苗、脊椎動物等为食物,没有冬眠现象。是最适应热带生活的熊。
在人工飼養下,牠們表現出社會行為,睡眠是牠們日間主要活動(牠們是晚上活動)。
马来熊主要分布在东南亚和南亚一带,包括老挝、柬埔寨、越南、泰国、马来西亚、印尼(苏门答腊,婆羅洲)、缅甸、和印度東北部、孟加拉国等地,在中國的雲南绿春以及西藏芒康也有少量分布。
マレーグマ(馬来熊、学名:Helarctos malayanus)は、クマ科マレーグマ属に分類されるクマ。本種のみでマレーグマ属を形成する。
インド、インドネシア、カンボジア、中国南部、タイ、ブルネイ、ベトナム、マレーシア、ミャンマー、ラオス
体長100-150 cm、体重25-65kgとクマ科最小種。その小ささのために英語では“Dog bear”(犬熊の意)と呼ばれることがある。全身は黒く光沢のある短い体毛で覆われる。 そのことはおそらく彼らが生息する低地気候のためであると考えられる。胸部に明るい淡白色の三日月状の模様がある。この明るい胸の模様により“Sun bear”(太陽熊の意)の名前を持つ。視覚が発達していないため、ほとんどの食べ物は鋭い嗅覚で見つける。小さくて、丸い耳と短い鼻口部を持っており、鼻口部と目の周囲には胸の模様と同色の体毛で覆われる。舌は約25 cmと長く、昆虫類を舐め獲るのに使われる。
鎌形に鋭く曲がった鉤爪を持っている。毛の生えていない大きめの足裏と併せて、おそらく木登りの手助けとなっている。地上を歩く際には内股になる内側に曲がった足も、木登りの際には威力を発揮する。
夜行性で、昼間は地面からそう離れていない低い枝の上で休息していることが多い。マレー語名はbasindo nan tenggilで、「高いところに座るのが好きな者」の意。冬ごもりは行わない。
食性は雑食で、トカゲ、鳥類やその卵、小型哺乳類、昆虫類(シロアリや蜂の巣および蜂蜜)、果実(カカオやヤシ)、若芽や根等を食べる。インドネシア語名はBeruang Maduで、「蜂蜜熊」の意。その強力な顎は堅果を割ってこじ開けることもできる。通常は直接口で食べるが、昆虫類は長い舌で絡めとって食べる。
繁殖形態は胎生で、周年一度に2匹の子熊を産むことは珍しくなく、子熊の体重はおよそ280-340gである。妊娠の期間はおよそ96日間だが、授乳はおよそ18か月続く。 子は3-4年で性成熟し、飼育下では28年生きた記録がある。
農作物を食害する害獣としての駆除や、毛皮や漢方薬目的の乱獲等により生息数は減少している。
人に対する凶暴性・危険性が、クマの中では一番低いため[2]、生息地ではペットとして飼育されているケースもあり、特に子熊は、子供の良き遊び相手ともなっている。
ウィキメディア・コモンズには、マレーグマに関連するメディアおよびカテゴリがあります。 ウィキスピーシーズにマレーグマに関する情報があります。
말레이곰(Helarctos malayanus)은 주로 동남아시아의 열대우림에 서식하는 곰의 일종이다. 태양곰이라고도 불린다. 인도 북부, 방글라데시, 미얀마, 태국, 라오스, 캄보디아, 베트남, 중국 남부, 말레이 반도, 보르네오·수마트라 등지에 분포하고 있다.[1]
몸길이는 1.2~1.8 m로, 곰과의 동물 중에서 가장 작다.[2] 수컷은 암컷보다 10~45% 더 크고.[3] 몸무게는 각각 30~70 kg, 20~40 kg이다.[4] 어깨 높이는 60~78 cm이다.[5] 발톱이 낫처럼 휘어있고 발이 크며 발바닥에는 털이 없다. 또, 발이 안쪽으로 굽어있어서 안짱다리로 걷지만, 이것 때문에 무언가에 오를 때에는 효과적이다.[6] 귀는 몹시 짧고 둥글며 코는 회색 또는 오렌지색이다. 꼬리 길이는 3~7 cm이다.[3] 크기는 작지만, 혓바닥이 20~25 로 길다. 이 긴 혀를 이용해 벌집에서 꿀을 뽑아먹는다.[7]
다른 곰과 달리, 털이 짧고 매끄러운데, 이것은 기후에 알맞게 적응한 결과이다. 털은 검은색이며 가슴에는 말굽 모양의 오랜지색 둥근 무늬가 있다. 전설에 따르면 이 무늬는 태양을 뜻한다고 한다.[2]
안경곰과 아메리카흑곰과 마찬가지로 육식 위주의 잡식성도 아니고 초식 위주의 잡식성도 아닌 가리지 않고 닥치는대로 먹는 잡식성으로 평소에는 꿀을 먹지만 무화과 열매, 곤충도 먹고, 드물게 동물들을 잡아먹거나 식물을 먹기도 한다.[8] 100종의 곤충과 50종 이상의 식물을 먹는 것으로 관찰되기도 했다.[9]
꿀을 매우 좋아하여 말레이어로 'Beruang Madu'라고 하는데, 이는 '꿀곰'(honey bear)라는 뜻이다.
대왕판다와 마찬가지로 겨울잠을 자지 않는다. 암컷은 1년에 1~2마리의 새끼를 낳으며, 임신 기간은 96일이다. 갓 태어난 새끼의 몸무게는 300~400 g이며, 털과 시력은 없다. 생후 18개월까지는 어미와 같이 지내는데, 생후 1~3개월이 지나면 달릴 수 있고 3~4년이 지나면 성숙기에 이른다.
주로 밤에 활동하며, 낮에는 나무 위에서 잠을 자거나 햇볕을 쬔다. 야생 말레이곰은 홀로 사는데, 이는 먹이를 두고 경쟁하지 않으려 하는 것으로 보인다.[10]
천적으로는 인간을 제외하면 별로 없으나,[11] 가끔, 말레이호랑이나 수마트라호랑이, 그물무늬비단뱀, 구름표범 등 주변에 서식하는 포식동물의 습격을 받을 때도 있다.[4]
다른 곰과 비교해서 크기도 작고 온순하여, 애완동물로 취급받는 경우도 있다.[12]
주변의 농작물을 망가뜨려 발생하는 인간과의 충돌 및 가죽과 한약에 쓰이는 쓸개를 위한 남획으로 개체 수가 감소하고 있는 추세이다. 2007년, IUCN은 멸종위기등급을 "자료 부족"(data deficient)에서 "취약"(vulnerable)으로 격상했다.[13]
다음은 곰과의 계통 분류이다.[14]
곰과 판다아과 안경곰아과† Arctodus simus
곰아과† 동굴곰
|url=
값 확인 필요 (도움말). 2012년 12월 31일에 확인함.