Storgökbi, Nomada sexfasciata, är ett bi i släktet gökbin.
Arten är övervägande svart med gula fläckar på skutellen (mellankroppens bakersta del), gula fläckar på tergiterna (bakkroppssegmenten) som på de tre till fyra sista sammansmält till band. Antennerna är brandgula, medan benen är färgade i rött och gult, ofta med svarta markeringar på låren. Som det svenska namnet antyder är arten stor för att vara ett gökbi, 12 till 14 mm.[2]
Storgökbiet är en boparasit på långhornsbin (bland andra långhornsbi, Eucera longicornis), och förekommer i samma habitat som sina värdarter, det vill säga framför allt torra ängsmarker med tillgång på soliga södersluttningar, men även sandmarker som bland annat dyner.[2]
Arten är främst en syd- och mellaneuropeisk art.[2] I norra delen av sitt utbredningsområde har den gått tillbaka kraftigt; i Storbritannien är den nästan helt försvunnen och finns nu bara i ett litet kustområde i södra Devon,[3] medan den i Sverige inte setts till sedan 1800-talet (senast i Lund 1883; förutom i Skåne har den även observerats i Västergötland och Östergötland). I Sverige är den därför rödlistad som nationellt utdöd ("RE").[4] Ett skäl till minskningen misstänker man är att det moderna jordbruket inte längre odlar upp de torra, kuperade marker som varit artens vanligaste habitat; eftersom värdarterna, långhornsbina, inte minskat i motsvarande grad kan detta inte vara den enda förklaringen, och man tror därför att även klimatförändringar kan spela en roll.[2]
Storgökbi, Nomada sexfasciata, är ett bi i släktet gökbin.
