dcsimg
松生擬層孔菌的圖片
Life » » Fungi » » 擔子菌門 » » 擬層孔菌科 »

松生擬層孔菌

Fomitopsis pinicola (Sw.) P. Karst. 1881

Associations ( 英語 )

由BioImages, the virtual fieldguide, UK提供
Foodplant / saprobe
fruitbody of Fomitopsis pinicola is saprobic on dead log (large) of Pinopsida

Foodplant / saprobe
fruitbody of Fomitopsis pinicola is saprobic on dead log (large) of Pinus sylvestris

Foodplant / saprobe
fruitbody of Fomitopsis pinicola is saprobic on dead log (large) of Picea sitchensis

Foodplant / saprobe
fruitbody of Fomitopsis pinicola is saprobic on dead trunk of Betula

許可
cc-by-nc-sa-3.0
版權
BioImages
專題
BioImages
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
BioImages, the virtual fieldguide, UK

123pilze.de ( 德語 )

由EOL authors提供

Guidance for identification

原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
EOL authors

Troudnatec pásovaný ( 捷克語 )

由wikipedia CZ提供

Troudnatec pásovaný (Fomitopsis pinicola) je víceletá dřevokazná houba z čeledi chorošovitých. Svým vzhledem i použitím je podobná troudnatci kopytovitému, který se od něj liší šedavými až hnědavými póry a zrnitým jádrem uvnitř horní části plodnice.

EPPO kód

FOMEPI [1]

 src=
Mycelium (syrocium) na dřevní hmotě.

Synonyma patogena

Vědecké názvy

Podle biolib.cz je pro patogena s označením Fomitopsis pinicola používáno více rozdílných názvů, například Antrodia serpens nebo Polyporus marginatus.[2] Seznam synonym (50) viz Index fungorum [3]

Zeměpisné rozšíření

Evropa, Severní Amerika, některé oblasti v Asii a Japonsku

Hostitel

Saprofyt i parazit, je polyfágní, napadá prakticky všechny listnáče i jehličnany. Podle některých zdrojů jsou hostitelem nejčastěji listnáče[4], ale lze jej najít i na jehličnanech. [5] Často je napadán:

Napadá i ovocné dřeviny. Podle informací na eol.org roste na živých a mrtvých jehličnatých stromech a méně často na listnatých stromech.

 src=
Podhled na plodnici Fomitopsis pinicola.

Příznaky

Plodnice na kmeni, mycelium pod borkou.

Možnost záměny

Lesklokorka ploská (Ganoderma applanatum) má tenčí plodnice, ústí rourek omačkáním hnědne a uvolňuje hnědý výtrusný prach

Význam

Patogen na vzrostlých dřevinách. Bílé mycelium rychle proniká kmenem a poškozené dřeviny se lámou. V případě infekce kmene je velké riziko narušení statiky stromu. Plodnice houby jsou nejedlé, ale lze je používat jako troud.

 src=
Pohled na plodnici seshora.

Popis

Víceleté plodnice kopytovitého, trojúhelníkového nebo polokruhovitého tvaru. Plodnice jsou tvrdé a pevné, až 30 - 40 x 25 x 10 cm, postupně přirůstají, nejmladší vrstva bývá oranžovožlutá s bílým okrajem. Povrch plodnic je více či méně hladký, pásovaný od přirůstajících vrstev, v mládí bochánkovitého tvaru, barva hnědá u mladých plodnic, později šedohnědá až šedá, dužnina měkká, rezavě hnědá, se zrnitým jádrem, rourky hnědé, v ústí krémové, světle hnědé, 3-4 mm široké, ronící nažloutlé kapky, otlačením v mládí tmavnoucí, krémový až bledě žlutý výtrusný prach. Výtrusy jsou hladké, oválné, 6-8×3-4,5µm velké.

Způsobuje hnědou hnilobu, při které se dřevo hranolovitě rozpadá. Pod odloupnutou kůrou je viditelné bílé syrocium, které prostupuje hnědou hmotu rozpadajícího se dřeva v podélném směru. K zlomům kmene dochází v místě nejpokročilejší hniloby.[4][6] Troudnatec pásovaný (Fomitopsis pinicola) má bílou dužninu plodnice, působí hnědé tlení a plodnice má charakteristický zápach po tříslu.[4]

 src=
Gutace.

Ekologie

Obvykle vlhčí místa a horské oblasti, ale běžně chorobu lze nalézt ve všech listnatých, jehličnatých a smíšených lesích. Také je častá v parcích a zahradách. Zde houba roste na živých či mrtvých stromech, pařezech či na hromadách větví. Plodnice lze nalézt v průběhu celého roku, jsou víceleté.

Šíření

Sporami vzduchem.

Ochrana rostlin

Omezit poranění kmene.

Zajímavost

V roce 1939 byl v USA ve státě Idaho nalezen 12 milionů let starý choroš podobný zrovna troudnatci pásovanému. To dokazuje, že už v třetihorách se objevují plodnice hub podobné těm dnešním. Více fosílií nynějších chorošů se zachovalo ve vrstvách hnědého uhlí z období před třemi miliony let. Takže troudnatec pásovaný, možná patří k vůbec nejstarším druhům hub na světě [7].

Související články

Odkazy

Reference

  1. EPPO, FOMEPI
  2. biolib.cz
  3. www.speciesfungorum.org
  4. a b c ČERMÁK, Petr. Atlas poškození dřevin [online]. mendelu.cz, 2011 [cit. 2013-05-07]. Dostupné online. (česky)
  5. eol.org
  6. Troudnatec pásovaný [online]. Robert Hanzlík [cit. 2013-05-13]. Dostupné online. (česky)
  7. houbar.cz. www.houbar.cz [online]. [cit. 2009-11-30]. Dostupné v archivu pořízeném dne 2009-07-23.

Externí odkazy

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia autoři a editory
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia CZ

Troudnatec pásovaný: Brief Summary ( 捷克語 )

由wikipedia CZ提供

Troudnatec pásovaný (Fomitopsis pinicola) je víceletá dřevokazná houba z čeledi chorošovitých. Svým vzhledem i použitím je podobná troudnatci kopytovitému, který se od něj liší šedavými až hnědavými póry a zrnitým jádrem uvnitř horní části plodnice.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia autoři a editory
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia CZ

Rotrandiger Baumschwamm ( 德語 )

由wikipedia DE提供

Der Rotrandige Baumschwamm (Fomitopsis pinicola) ist eine Pilzart aus der Familie der Baumschwammverwandten. Er ist ganzjährig an lebenden oder abgestorbenen Laub- und Nadelbäumen zu finden. Besonders häufig ist sein Vorkommen an Fichten in Gebirgslagen, weshalb er auch als Fichtenporling bezeichnet wird.

Merkmale

 src=
Ein Rotrandiger Baumschwamm in der dritten Wachstumsphase
 src=
Der Fichtenporling ist in seiner Hutfärbung sehr variabel und besitzt nicht immer einen roten Rand.
 src=
Unterseite des Fichtenporlings

Makroskopische Merkmale

Der Rotrandige Baumschwamm bildet mehrjährige Fruchtkörper, die bis zu 30 cm breit, 9 cm dick und 15 cm vom Substrat abstehen können. Jung sind sie oft unförmig knubbelig, später halbkreis- oder breit hufförmig. Selten können die Fruchtkörper auch halbresupinat oder resupinat (am Substrat anliegend) ausgebildet sein.

Die Oberseite der Hüte besteht aus einer harten Kruste, die konzentrische Vertiefungen enthält. Die Färbung reicht von kräftig orange über rotbraun und blaugrau bis grauschwarz. Die äußerste Zuwachszone bleibt sehr oft rotgelblich, wodurch der Pilz seinen Namen erhalten hat. Die Kruste schmilzt beim Erhitzen und löst sich in Kalilauge auf.

Die feinen Poren auf der Unterseite sind rundlich geformt. Zunächst sind sie hell zitronengelblich bis ockerfarben, später graubraun gefärbt. Pro Millimeter lassen sich zwei bis sechs Poren zählen. Auf Druck verfärben sie sich bei jungen Fruchtkörpern grau bis violettlich. Bei jungen Pilzen sind zahlreiche Tröpfchen (Guttation) an der Wachstumszone und am Hymenium zu finden. Im Schnitt zeigt sich eine Schichtung der Röhren, die durch die jährlichen Wachstumsschübe entsteht.

Das Sporenpulver ist weiß.

Das Fleisch (Trama) ist sowohl im Hut als auch in den Röhren ocker gefärbt und korkig. Junge Fruchtkörper riechen unangenehm säuerlich.

Die Fruchtkörper des Fichtenporlings weisen Geotropismus auf. Dabei werden die ehemals vertikal stehenden Röhren verschlossen und neue, nunmehr senkrecht verlaufende Röhren ausgebildet.

Mikroskopische Merkmale

Die Sporen selbst sind mit 6–8 × 3,5–4 Mikrometern lang-elliptisch geformt. Sie besitzen eine glatte Oberfläche.

Artabgrenzung

Der Rotrandige Baumschwamm ist durch seine rote Randzone bei älteren Fruchtkörpern gut gekennzeichnet. Ähnlich kann der Zunderschwamm sein, der jedoch keine schmelzbare und KOH-lösliche Kruste besitzt. Verwechslungen mit verschiedenen Lackporlingen können ebenfalls auftreten. Diese haben hingegen braunes Fleisch und braune Sporen.

Ökologie

 src=
Hier fruktifiziert der Rotrandige Baumschwamm auf einer toten, umgestürzten Fichte.

Der Rotrandige Baumschwamm ist in allen Laub-, Nadel- und Mischwäldern zu finden. Auch außerhalb geschlossener Wälder, bei Lichtungen, in Parks und Gärten ist er anzutreffen. Dabei wächst der Pilz an lebendem oder totem Holz wie an stehenden oder liegenden Stämmen, Stümpfen oder Ästen. Dabei tritt der Pilz in allen Phasen der Holzvermorschung auf.

Der Rotrandige Baumschwamm besitzt ein besonders breites Spektrum an Wirtsbäumen; bevorzugtes Substrat ist die Gemeine Fichte. Daneben kommt er vor allem in und an Rotbuche, Weißtanne, Waldkiefer, Birken, Erlen und Apfelbäumen vor. Durch die mehrjährigen Fruchtkörper ist er ganzjährig zu finden. Im von seinem Myzel befallenen Holz verursacht er durch vorherrschenden Abbau von Zellulose und Hemizellulosen eine "würfelige Braunfäule" („Würfelbruch“). Alte Fruchtkörper werden oft vom Birkenporling-Kissenpustelpilz besiedelt.[1]

Verbreitung

Der Rotrandige Baumschwamm ist in der gesamten Holarktis verbreitet. Außerdem ist er in Südasien in Pakistan, Indien, Nepal und auf den Philippinen sowie in Mittel- und Südamerika in Guatemala, auf Haiti und Kuba zu finden. In der Holarktis ist er meridional bis boreal verbreitet. Der Rotrandige Baumschwamm ist in Nordamerika von Alaska bis Mexiko, in Europa, in Nordafrika in Marokko und in Asien in der Türkei und im Kaukasus, in China und Japan sowie auf der Halbinsel Kamtschatka anzutreffen.

In Europa ist der Pilz vom Mittelmeer bis zum Nordkap verbreitet. Nach Osten reicht das Gebiet bis zum Ural, der geografischen Grenze. Dabei ist er vor allem in den Nadelwaldregionen anzutreffen. In Deutschland ist er weit und relativ dicht verbreitet. Etwas geringer sind die Vorkommen im Nordwesten.

Quellen

Literatur

Einzelnachweise

  1. Svengunnar Ryman, Ingmar Holmåsen: Pilze. Bernhard Thalacker Verlag, Braunschweig 1992, ISBN 978-3-87815-043-5, S. 665.

Weblinks

 src=
– Album mit Bildern, Videos und Audiodateien
 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia DE

Rotrandiger Baumschwamm: Brief Summary ( 德語 )

由wikipedia DE提供

Der Rotrandige Baumschwamm (Fomitopsis pinicola) ist eine Pilzart aus der Familie der Baumschwammverwandten. Er ist ganzjährig an lebenden oder abgestorbenen Laub- und Nadelbäumen zu finden. Besonders häufig ist sein Vorkommen an Fichten in Gebirgslagen, weshalb er auch als Fichtenporling bezeichnet wird.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia DE

Fomitopsis pinicola ( 英語 )

由wikipedia EN提供

Fomitopsis pinicola, is a stem decay fungus common on softwood and hardwood trees.[1] Its conk (fruit body) is known as the red-belted conk. The species is common throughout temperate Europe and Asia.[1] It is a decay fungus that serves as a small-scale disturbance agent in coastal rainforest ecosystems. It influences stand structure and succession in temperate rainforests. It performs essential nutrient cycling functions in forests.[2] As well as a key producer of brown rot residues that are stable soil components in coniferous forest ecosystems.[3] It has been reported that mushrooms have significant antioxidant activity.[4]

Description

The cap is hoof-shaped or triangular, and sometimes shelflike.[5] It is hard and tough, and up to 30 cm or more across and 15 cm thick.[6] Its surface is more or less smooth, at first orange-yellow with a white margin, later dark reddish to brown and then frequently with an orange margin. The pore surface is pale yellow to leather-brown, 3–4 pores per mm. It grows as thick shelves on live and dead coniferous or (less commonly) deciduous trees.[7] The spores are pale yellow and smooth.[6] The species also grows as a layer of tubes on the bottom of fallen wood.[5]

The fruiting body of Fomitopsis pinicola is called the conk. It is a woody, pileate fruiting body with pores lined with basidia on its underside. As in other polypores, the fruiting body is perennial with a new layer of pores produced each year on the bottom of the old pores. The pores are whitish when young and become somewhat brownish in age.[8] This mushroom is inedible[9] due to its woody texture, but it is useful as tinder. The basidiocarps of the fungus have reported to have medicinal usages in Asia. [3]

There is currently a splitting of F. pinicola occurring to isolate distinct species that have all previously been classified as F. pinicola. DNA analysis supports splitting F. pinicola into three groups- F. pinicola, F. mounceae, and F. schrenkii.[1] Fomitopsis pinicola is found in Europe and Asia, Fomitopsis mounceae is on the east coast of the US, west coast of the US and midwestern US, and F. schrenkii is found at higher elevations in the latitude of the Rocky Mountains, from Canada to central Mexico.[1]

Similar species

Similar species include Ganoderma lucidum, Laricifomes officinalis,[6] and Heterobasidion annosum.[5]

Stem decay characteristics

Most of the stem decay (heart rot) in mature forests that results from this fungus does not interfere with the normal growth and physiological processes of live trees since the vascular system is not affected. It is classified as a brown rot, which primarily degrades cellulose in tree stands. The early stage of wood decay appears as yellowish to brownish discoloration with the advanced stage appearing as a brown and crumbly breaking into cubical pieces[3].Wood impacted by this fungus may become more brittle and prone to breakage in high winds, and cannot be used for pulp production.[10] This species requires exposed wood of wounds for entry, continuing their decay after the tree dies. On dead trees, the fungus general affects the sapwood and then progresses into heartwood. [3]

The fruiting bodies of the fungus produce abundant basidocarps and basidiospores which are generally dispersed in air currents and germinate upon contact with wood or other substrates[3], but the actual degradation of the wood is by the thread-like vegetative part of the fungus inside the trees. The fungus can occur anywhere on roots or the stem, but is most common low on the bole, where frequent wounds promote infection.[11]

Ecology

This stem decay fungi is found on live conifer trees in southeast Alaska such as Western hemlock, Mountain hemlock, White spruce, Lutz spruce and Sitka spruce. The tree stem decay is caused by the fungus when it invades and colonizes the wood of living trees and decomposes the wood before the tree is dead. This brown rot fungus degrades only cellulose, leaving the other primary constituents of wood, lignin, as a considerably less dense but fairly stable residual structure that is suitable for excavation by woodpeckers.[12]

This fungus is normally found on dead pines, but can be found on all conifers. It can also be observed growing on large stem wounds, broken tops, and dead tissue of live trees.[3] In mature forests, these stem decay fungi cause enormous annual wood volume loss of Alaska’s major tree species. Approximately one-third of the old-growth timber board-foot volume in Southeast Alaska is defective, largely due to decay from this type of fungus. Conversely, there is very little decay in young-growth stands without prevalent wounding from commercial thinning activities, wind damage, or animal feeding. By predisposing large old trees to bole breakage and windthrow, stem decays serve as important small-scale disturbance regimes in these temperate rainforest ecosystems where fire and other large-scale disturbances are uncommon.[13]

This stem decay creates canopy gaps, influences stand structure and succession, increases biodiversity, and enhances wildlife habitat. The fungus also performs essential nutrient cycling functions in these forests by decomposing stems, branches, roots, and boles of dead trees. Cavities created by the fungus in standing trees provide crucial habitat for many wildlife species including bears, voles, squirrels, and a number of bird species. The lack of disturbance in these areas and longevity of individual trees allows ample time for this slow-growing decay fungus to cause significant decay. There is a growing interest in acquiring methods to promote earlier development of stem decays in second-growth stands to achieve wildlife and other non-timber objectives.[14]

References

Wikimedia Commons has media related to Fomitopsis pinicola.
  1. ^ a b c d Haight, John-Erich; Nakasone, Karen K.; Laursen, Gary A.; Redhead, Scott A.; Taylor, D. Lee; Glaeser, Jessie A. (2019-03-04). "Fomitopsis mounceae and F. schrenkii—two new species from North America in the F. pinicola complex". Mycologia. 111 (2): 339–357. doi:10.1080/00275514.2018.1564449. ISSN 0027-5514. PMID 30908115. S2CID 85515024.
  2. ^ FS-R10-FHP. 2014. Forest Health Conditions in Alaska 2013. Anchorage, Alaska. USDA Forest Service, Alaska Region. Publication R10-PR-035.81 PAGES 40-42.
  3. ^ a b c d e f Hansen, E. M.; Lewis, K. J.; Chastagner, G. A. (2018-01-01). Compendium of Conifer Diseases, Second Edition. Diseases and Pests Compendium Series. The American Phytopathological Society. doi:10.1094/9780890545980. ISBN 978-0-89054-598-0.
  4. ^ Sevindik, M.; Akgul, H.; Akata, I.; Alli, H.; Selamoglu, Z. (2017-12-01). "Fomitopsis pinicola in healthful dietary approach and their therapeutic potentials". Acta Alimentaria. 46 (4): 464–469. doi:10.1556/066.2017.46.4.9. ISSN 1588-2535.
  5. ^ a b c Trudell, Steve; Ammirati, Joe (2009). Mushrooms of the Pacific Northwest. Timber Press Field Guides. Portland, OR: Timber Press. pp. 258–259. ISBN 978-0-88192-935-5.
  6. ^ a b c Davis, R. Michael; Sommer, Robert; Menge, John A. (2012). Field Guide to Mushrooms of Western North America. Berkeley: University of California Press. pp. 347–348. ISBN 978-0-520-95360-4. OCLC 797915861.
  7. ^ FS-R10-FHP. 2014. Mushrooms of the National Forests in Alaska. Anchorage, Alaska. USDA Forest Service, Alaska Region. Publication R10-RG-209. PAGES 30 & 31.
  8. ^ FS-R10-FHP. 2014. Mushrooms of the National Forests in Alaska. Anchorage, Alaska. USDA Forest Service, Alaska Region. Publication R10-RG-209. PAGES 30 & 31.
  9. ^ Phillips, Roger (2010). Mushrooms and Other Fungi of North America. Buffalo, NY: Firefly Books. p. 309. ISBN 978-1-55407-651-2.
  10. ^ FS-R10-FHP. 2014. Forest Health Conditions in Alaska 2013. Anchorage, Alaska. USDA Forest Service, Alaska Region. Publication R10-PR-035.81 PAGES 40-42.
  11. ^ FS-R10-FHp. 2014. Managing Heart Rot in Live Trees for Wildlife Habitat in Young-Growth Forests of Coastal Alaska. Anchorage, Alaska. USDA Forest Service, Alaska Region. Publication PNW-GTR-890. PAGES 4 – 9.
  12. ^ FS-R10-FHp. 2014. Managing Heart Rot in Live Trees for Wildlife Habitat in Young-Growth Forests of Coastal Alaska. Anchorage, Alaska. USDA Forest Service, Alaska Region. Publication PNW-GTR-890. PAGES 4 – 9.
  13. ^ FS-R10-FHP. 2014. Forest Health Conditions in Alaska 2013. Anchorage, Alaska. USDA Forest Service, Alaska Region. Publication R10-PR-035.81 PAGES 40-42.
  14. ^ FS-R10-FHP. 2014. Forest Health Conditions in Alaska 2013. Anchorage, Alaska. USDA Forest Service, Alaska Region. Publication R10-PR-035.81 PAGES 40-42.
Wikimedia Commons has media related to Fomitopsis pinicola.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia EN

Fomitopsis pinicola: Brief Summary ( 英語 )

由wikipedia EN提供

Fomitopsis pinicola, is a stem decay fungus common on softwood and hardwood trees. Its conk (fruit body) is known as the red-belted conk. The species is common throughout temperate Europe and Asia. It is a decay fungus that serves as a small-scale disturbance agent in coastal rainforest ecosystems. It influences stand structure and succession in temperate rainforests. It performs essential nutrient cycling functions in forests. As well as a key producer of brown rot residues that are stable soil components in coniferous forest ecosystems. It has been reported that mushrooms have significant antioxidant activity.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia EN

Kännupess ( 愛沙尼亞語 )

由wikipedia ET提供

Kännupess (Fomitopsis pinicola) on mitmeaastane torikseen.

Viljakeha on keskmise suurusega või suur, algul kühmjas (harva liibuv). Täiskasvanult kiilukujuline või lame. Viljakeha on kõva.

Ülapinna värvus varieerub määrdunudvalgest kollase, oranži, sooja veinipunase, hallika ja mustani sõltuvalt viljakeha vanusest ja kasvukiirusest. Suurtel viljakehadel on need värvid vöönditena. Seene pinnal on tuhm vaigutaoline kiht, mis läigib noortes vööndites ja sulab leegis kuumutamisel. Alapind kreemikasvalge või kollane, surevatel viljakehadel määrdunudpruun või -oranž. Murdepind valge või korgivärvi. Vana viljakeha ülapinda katab must koorik. Seeneliha on sitke, kuid rebimisel lõhenev.

Seeneliha kiht 1–2 cm, torukesed kihtidena. Viljakeha kogupaksus 2–7 cm. Värskelt iseloomuliku magushapu lõhnaga.

Kirjandus

Välislingid

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Vikipeedia autorid ja toimetajad
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia ET

Kännupess: Brief Summary ( 愛沙尼亞語 )

由wikipedia ET提供

Kännupess (Fomitopsis pinicola) on mitmeaastane torikseen.

Viljakeha on keskmise suurusega või suur, algul kühmjas (harva liibuv). Täiskasvanult kiilukujuline või lame. Viljakeha on kõva.

Ülapinna värvus varieerub määrdunudvalgest kollase, oranži, sooja veinipunase, hallika ja mustani sõltuvalt viljakeha vanusest ja kasvukiirusest. Suurtel viljakehadel on need värvid vöönditena. Seene pinnal on tuhm vaigutaoline kiht, mis läigib noortes vööndites ja sulab leegis kuumutamisel. Alapind kreemikasvalge või kollane, surevatel viljakehadel määrdunudpruun või -oranž. Murdepind valge või korgivärvi. Vana viljakeha ülapinda katab must koorik. Seeneliha on sitke, kuid rebimisel lõhenev.

Seeneliha kiht 1–2 cm, torukesed kihtidena. Viljakeha kogupaksus 2–7 cm. Värskelt iseloomuliku magushapu lõhnaga.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Vikipeedia autorid ja toimetajad
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia ET

Kantokääpä ( 芬蘭語 )

由wikipedia FI提供

Kantokääpä (Fomitopsis pinicola) esiintyy nimensä mukaisesti kannoissa ja kaatuneissa puissa, myös puutavarassa. Se saattaa tunkeutua heikentyneisiin, eläviin puihin, joissa se aiheuttaa ruskolahoa. Kääpä on monivuotinen, 15–25 cm:n levyinen, kova ja värikäs: Itiöemässä on tyypillisesti mustia ja oranssinsävyisiä värejä ja harmaita, mutta ei yleensä vaaleanpunaista.[2]

Kantokääpä esiintyy sekä havupuissa varsinkin kuusella ja männyllä että lehtipuilla etenkin koivuilla ja harmaalepällä, metsänrajalle asti. Laji on pohjoisella pallonpuoliskolla sirkumpolaarinen, eli sitä tavataan Euraasian lisäksi Pohjois-Amerikassa.[2][3]

Kantokääpä on aggressiivinen elävänkin puun lahottaja varsinkin pohjoisissa varttuneissa kuusikoissa, mutta suurimmat taloudelliset tuhot se on aiheuttanut metsään jätetyssä sahatavarassa. Männyssä kääpälajin lahovaikutus jää tavallisesti pinnalliseksi.[4]

Lajilla on omintakeinen, hieman imelähkö tuoksu, jonka perusteella sen voi erottaa luonnossa toisista samantapaisista käävistä kuten esimerkiksi arinakäävästä. Kantokäävälle on luonteenomaista myös pisarointi eli se kasvaessaan voimakkaasti tuottaa runsaastikin näkyviä nestepisaroita.[2] Kantokääpää voidaan käyttää myös sienivärjäykseen, jolloin saadaan joko beigen, ruskean, siniharmaan tai ruskeanmustan sävyjä[5].

Erityisenä piirteenä on, että voimakkaan punainen rusokääpä (Pycnoporellus fulgens) kasvaa vain kantokäävän lahottamassa puussa[2], samoin ilmeisesti myös orvakoihin luettava peikonnahka (Crustoderma dryinum)[6]

Kuvia

Lähteet

  1. Taksonomian lähde: Index Fungorum Luettu 16.8.2008
  2. a b c d Salo–Niemelä–Salo: Suomen sieniopas, s. 348, 377. WSOY, Kasvimuseo, 2006. Tunniste = ISBN 951-0-30359-1.
  3. C. Ю. Афонкин: ”Трутовик окаймлённый”, Грибы Россий, s. 156. Vilna: Bestiary, 2013. ISBN 978-609-456-104-7.
  4. Kankaanhuhta, V., Lipponen, L., Väkevä, J.: Kantokääpä (Fomitopsis pinicola) Luonnonvarakeskus/Metla:Metinfo. 18.1.2013. Viitattu 28.3.2016.
  5. Päivi Hintsanen: Värjäys: Sienet ja käävät Coloria.net. 1997. Viitattu 31.8.2016.
  6. Johanna Mehtola: Peikonnahkaa minä hain. Suomen Luonto, 9/2017, s. 24–27. Suomen luonnonsuojeluliitto. ISSN 0356-0678.

Aiheesta muualla

Tämä sieniin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedian tekijät ja toimittajat
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia FI

Kantokääpä: Brief Summary ( 芬蘭語 )

由wikipedia FI提供

Kantokääpä (Fomitopsis pinicola) esiintyy nimensä mukaisesti kannoissa ja kaatuneissa puissa, myös puutavarassa. Se saattaa tunkeutua heikentyneisiin, eläviin puihin, joissa se aiheuttaa ruskolahoa. Kääpä on monivuotinen, 15–25 cm:n levyinen, kova ja värikäs: Itiöemässä on tyypillisesti mustia ja oranssinsävyisiä värejä ja harmaita, mutta ei yleensä vaaleanpunaista.

Kantokääpä esiintyy sekä havupuissa varsinkin kuusella ja männyllä että lehtipuilla etenkin koivuilla ja harmaalepällä, metsänrajalle asti. Laji on pohjoisella pallonpuoliskolla sirkumpolaarinen, eli sitä tavataan Euraasian lisäksi Pohjois-Amerikassa.

Kantokääpä on aggressiivinen elävänkin puun lahottaja varsinkin pohjoisissa varttuneissa kuusikoissa, mutta suurimmat taloudelliset tuhot se on aiheuttanut metsään jätetyssä sahatavarassa. Männyssä kääpälajin lahovaikutus jää tavallisesti pinnalliseksi.

Lajilla on omintakeinen, hieman imelähkö tuoksu, jonka perusteella sen voi erottaa luonnossa toisista samantapaisista käävistä kuten esimerkiksi arinakäävästä. Kantokäävälle on luonteenomaista myös pisarointi eli se kasvaessaan voimakkaasti tuottaa runsaastikin näkyviä nestepisaroita. Kantokääpää voidaan käyttää myös sienivärjäykseen, jolloin saadaan joko beigen, ruskean, siniharmaan tai ruskeanmustan sävyjä.

Erityisenä piirteenä on, että voimakkaan punainen rusokääpä (Pycnoporellus fulgens) kasvaa vain kantokäävän lahottamassa puussa, samoin ilmeisesti myös orvakoihin luettava peikonnahka (Crustoderma dryinum)

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedian tekijät ja toimittajat
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia FI

Fomitopsis pinicola ( 法語 )

由wikipedia FR提供
 src=
Ce champignon nécrotrophe lignicole est à l'origine de la pourriture blanche qui creuse le cœur de l'arbre qu'il parasite en le faisant mourir d'épuisement. Il est possible d'observer les tubes stratifiés (3), chaque couche correspondant à la croissance réalisée durant une saison (globalement une année)[1].

Fomitopsis pinicola, polypore marginé ou ungiline marginée, est une espèce de champignon basidiomycète non comestible de la famille des Fomitopsidaceae. Son nom botanique renvoie aux conifères sur lesquels il pousse volontiers, son nom vernaculaire renvoie à la bordure rouge caractéristique visible sur les vieux champignons.

Description

  • Tubes de couleur jaune pâle à marron cuir, sporée blanchâtre. Les pores des sujets jeunes sont larmoyants au printemps.
  • Chapeau jusqu'à 40cm de diamètre, 15 cm d'épaisseur, dégradé de couleur allant du jaune orangé en bordure, en passant par le rouge, et finissant par le noir/gris si le champignon est assez vieux.
  • Absence de pied, le champignon pousse en console ou en sabot.
  • Chair d'aspect ligneux, coriace.
  • Odeur de tabac blond chez les exemplaires frais.
  • Saveur amère.
  • Parasite puis saprophyte.
  • L'ensemble du champignon est couvert d'une couche cireuse.
  • Il persiste en développant une nouvelle couche de tubes chaque année. Il pousse dès le printemps jusqu'aux premières gelées.

Habitat

Il se fixe de préférence sur les résineux morts ou malades mais aussi sur les feuillus. Il pousse aussi bien en plaine qu'en moyenne montagne, il est assez commun en zone montagneuse.

Écologie

Cette espèce, comme la plupart des champignons lignivores, joue un rôle important dans la décomposition du bois mort et le cycle du carbone.

Les capacités de dispersion/colonisation à distance de cette espèce par des arthropodes mangeurs de champignons a été étudiée en Europe du Nord autour d'une réserve naturelle de forêt ancienne. Dans ce cas, la plupart des arthropodes étudiés semblaient pouvoir coloniser un nouveau champignon en forêt jusqu'à 1,6 km de distance mais certaines espèces parfaitement volantes telles le coléoptère fongivore Cis quadridens ou la mouche prédatrice Medetera apicalis (Dolichopodidae) semblaient ne pouvoir les détecter qu'à faible distance et régressent au fur et à mesure qu'on s'éloigne des F. pinicola de la réserve naturelle[2].

Utilité

Ce champignon n'est pas comestible du fait de sa texture et de son amertume. En tant que champignon saprophyte, il contribue à la dégradation du bois mort.

Références

  1. Bart Buyck, Guide des champignons de la montagne, Belin, 2009, p. 162.
  2. Mattias Jonsson and Göran Nordlander, Insect colonisation of fruiting bodies of the wood-decaying fungus Fomitopsis pinicola at different distances from an old-growth forest ; Arthropod Diversity and Conservation Topics in Biodiversity and Conservation, 2006, Volume 1, 281-295, DOI: 10.1007/978-1-4020-5204-0_18

Voir aussi

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia FR

Fomitopsis pinicola: Brief Summary ( 法語 )

由wikipedia FR提供
 src= Ce champignon nécrotrophe lignicole est à l'origine de la pourriture blanche qui creuse le cœur de l'arbre qu'il parasite en le faisant mourir d'épuisement. Il est possible d'observer les tubes stratifiés (3), chaque couche correspondant à la croissance réalisée durant une saison (globalement une année).

Fomitopsis pinicola, polypore marginé ou ungiline marginée, est une espèce de champignon basidiomycète non comestible de la famille des Fomitopsidaceae. Son nom botanique renvoie aux conifères sur lesquels il pousse volontiers, son nom vernaculaire renvoie à la bordure rouge caractéristique visible sur les vieux champignons.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia FR

Roodgerande houtzwam ( 荷蘭、佛萊明語 )

由wikipedia NL提供

De roodgerande houtzwam (Fomitopsis pinicola) is een schimmel uit de familie Fomitopsidaceae.

Kenmerken

Het meerjarige vruchtlichaam is console- of hoefvormig. Volgroeid heeft het een afmeting van 5 tot 20 bij 5 tot 10 centimeter, met een dikte van 3 tot 15 centimeter. Aan de bovenzijde is de paddenstoel concentrisch gecentreerd en bedekt met een gladde, harde toplaag van harsachtige substantie. Deze laag is oranjerood tot geel of grijs gekleurd en krijgt na verloop van tijd een grijze tot grijszwarte kleur op het middelste gedeelte. De stompe groeirand is wit.

Het crème tot okergele hymenium bestaat uit buisjes van een à twee millimeter lengte, met een dichtheid van drie à vier ronde poriën per vierkante millimeter. Vaak zijn de poriën bedekt met gelige guttatiedruppels. Het sporenafdruk is wit. Het crème tot okerkleurige vruchtvlees is taai en hard en heeft een zure, prikkelende geur.

Voorkomen en leefwijze

De roodgerande houtzwam komt verspreid voor in het gehele noordelijk halfrond. In Europa komt hij voor van het Middellandse Zeegebied tot aan de Noordkaap. In Nederland is het een zeldzame soort.

De zwam is een parasitaire schimmel, die na het afsterven van de gastheer verder leeft als saprofyt. Het vruchtlichaam groeit voornamelijk op stammen van naaldbomen, met name sparren, maar komt soms ook voor op berken, esdoorns en beuken.

 src=  src=
Links een jonge paddenstoel, rechts volgroeide exemplaren
Bronnen, noten en/of referenties
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia-auteurs en -editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia NL

Roodgerande houtzwam: Brief Summary ( 荷蘭、佛萊明語 )

由wikipedia NL提供

De roodgerande houtzwam (Fomitopsis pinicola) is een schimmel uit de familie Fomitopsidaceae.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia-auteurs en -editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia NL

Fomitopsis pinicola ( Pms )

由wikipedia PMS提供
Drapò piemontèis.png Vos an lenga piemontèisa Për amprende a dovré 'l sistema dle parlà locaj ch'a varda sì.

Capel fin a 40 cm., na sòrt d'un sòch ëd bòsch, con na crosta dura gris scur. Bòrd da arancion a biancastr. Part fèrtila (imenòfor) da crema a brunastr. Da 2 a 4 përtus për mm.

Ambient

A chërs dzortut an dzora a conìfere.

Comestibilità

WHMIS Class D-1.svg A venta mai mangé un bolè trovà se un a l'é nen un bon conossidor dij bolè!
As peul nen mangesse.

Arferiment bibliogràfich për chi a veul fé dj'arserche pì ancreuse

  • Fomitopsis pinicola (Swartz : Fr.) P. Karsten
  • [= Ungulina marginata (Pers. : Fr.) Patouillardi]
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia PMS

Fomitopsis pinicola: Brief Summary ( Pms )

由wikipedia PMS提供

Capel fin a 40 cm., na sòrt d'un sòch ëd bòsch, con na crosta dura gris scur. Bòrd da arancion a biancastr. Part fèrtila (imenòfor) da crema a brunastr. Da 2 a 4 përtus për mm.

Ambient

A chërs dzortut an dzora a conìfere.

Comestibilità

WHMIS Class D-1.svg A venta mai mangé un bolè trovà se un a l'é nen un bon conossidor dij bolè!
As peul nen mangesse.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia authors and editors
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia PMS

Pniarek obrzeżony ( 波蘭語 )

由wikipedia POL提供
 src= Zobacz hasło pniarek obrzeżony w Wikisłowniku
 src=
Stary owocnik
 src=
Strefa przyrostu jest wyraźnie jaśniejsza
 src=
Stary owocnik u nasady pnia żywej jodły

Pniarek obrzeżony (Fomitopsis pinicola (Sw.) P. Karst.) – gatunek grzybów z rodziny pniarkowatych (Fomitopsidaceae)[1].

Systematyka i nazewnictwo

Pozycja w klasyfikacji według Index Fungorum: Fomitopsidaceae, Polyporales, Incertae sedis, Agaricomycetes, Agaricomycotina, Basidiomycota, Fungi[1].

Po raz pierwszy takson ten zdiagnozował w roku 1810 r. Olof Swartz nadając mu nazwę Boletus pinicola. Obecną, uznaną przez Index Fungorum nazwę nadał mu w roku 1881 r. Peter Karsten, przenosząc go do rodzaju Fomitopsis[1]. Synonimów nazwy naukowej ma około 60[2].

Nazwa polska pojawiła się w pracy Stanisława Domańskiego i in. w 1967 r. W polskim piśmiennictwie mykologicznym gatunek ten ma również inne nazwy polskie: huba obrzeżona, huba sosnowa, huba czerwonobrzeżna, żagiew sosnowa[3].

Morfologia

Pokrój

Huba o wieloletnim owocniku przyrośniętym bokiem do drzewa (żywego lub martwego)[4].

Owocnik

Szerokość dochodzi do 40 cm, grubość do 15 cm. Młode egzemplarze mają owocnik spłaszczony, starsze – grubszy, kopytowaty. Starsze owocniki pokryte twardą skórką barwy szarobrązowej z jaśniejszą strefą przyrostu. W czasie dużych upałów skórka ulega stopieniu. Strefa przyrostu – u młodych barwy białawej, pomarańczowej do wiśniowej, u starszych – ciemniejsza i węższa[4].

Rurki

Na dolnej stronie owocnika jest kilka warstw rurek o długości do 8 mm w każdej warstwie, barwy kremowej do żółtawej. Z wiekiem spód owocnika staje się brązowy. Pory rurek okrągłe, regularne. Hymenofor po zgnieceniu, lub na starych owocnikach, przyjmuje barwę kremową[5][6]. Na podstawie ilości warstw rurek nie można jednak określić wieku owocnika, gdyż w ciągu roku może on wytworzyć od jednej do kilku tych warstw[7].

Miąższ

Barwy drewna lub cytrynowożółty do żółtobrązowego, uszkodzony lekko różowieje[4]. W smaku jest gorzki[5].

Wysyp zarodników

Biały. Zarodniki gładkie i bezbarwne, eliptyczne lub podłużnie jajowate, o rozmiarach 6-8 x 3-4 μm[4].

Występowanie i siedlisko

Występuje tylko na półkuli północnej, w Ameryce Północnej, Europie i Azji[8]. W Europie Środkowej jest pospolity[7]. Również w Polsce jest pospolity[3].

Występuje pospolicie na drzewach iglastych (świerk, jodła). Czasem spotykany jest również na drzewach liściastych (np. brzoza, buk) i drzewach owocowych. Występuje zarówno na żywych jak i martwych drzewach. W górach występuje aż po górną granicę lasu[4].

Znaczenie

Grzyb niejadalny. Groźny pasożyt drzew, powodujący brunatną zgniliznę drewna. Dawniej, pokrojony i rozbity na płatki owocnik służył do tamowania zewnętrznych krwawień. Tak przygotowany i wysuszony owocnik odznacza się znakomitymi właściwościami higroskopijnymi i antybiotycznymi w stosunku do bakterii zakażających otwarte rany.[potrzebny przypis]

Gatunki podobne

Pniarek różowy (Fomitopsis rosea) o mniejszych owocnikach (do 8 cm szerokości) w kolorze od brudnoróżowego przez purpuroworóżowy do prawie czarnego[4]. Starsze owocniki pniarka obrzeżonego stają się szare i bardzo podobne do hubiaka pospolitego (Fomes fomentarius). Rozróżnić je można po kolorze porów (u pniarka są żółte), strefie przyrostu (u hubiaka jest brązowa) lub próbą zapałki: u hubiaka skórka pod zapaloną zapałką tylko zwęgla się, u pniarka topi[5].

Przypisy

  1. a b c Index Fungorum (ang.). [dostęp 2013-11-12].
  2. Species Fungorum (ang.). [dostęp 2013-11-12].
  3. a b Władysław Wojewoda: Checklist of Polisch Larger Basidiomycetes. Krytyczna lista wielkoowocnikowych grzybów podstawkowych Polski. Kraków: W. Szafer Institute of Botany, Polish Academy of Scienceas, 2003. ISBN 83-89648-09-1.
  4. a b c d e f Barbara Gumińska, Władysław Wojewoda: Grzyby i ich oznaczanie. Warszawa: PWRiL, 1985. ISBN 83-09-00714-0.
  5. a b c Till R. Lohmeyer, Ute Kũnkele: Grzyby. Rozpoznawanie i zbieranie. Warszawa: 2006. ISBN 978-1-40547-937-0.
  6. Pavol Škubla: Wielki atlas grzybów. Poznań: Elipsa, 2007. ISBN 978-83-245-9550-1.
  7. a b Andreas Gminder: Atlas grzybów jak bezbłędnie oznaczać 340 gatunków grzybów Europy Środkowej. 2008. ISBN 978-83-258-0588-3.
  8. Discover Life Maps. [dostęp 2015-02-08].
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia POL

Pniarek obrzeżony: Brief Summary ( 波蘭語 )

由wikipedia POL提供
 src= Stary owocnik  src= Strefa przyrostu jest wyraźnie jaśniejsza  src= Stary owocnik u nasady pnia żywej jodły

Pniarek obrzeżony (Fomitopsis pinicola (Sw.) P. Karst.) – gatunek grzybów z rodziny pniarkowatych (Fomitopsidaceae).

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia POL

Smrekova kresilača ( 西班牙、卡斯蒂利亞西班牙語 )

由wikipedia SL提供


Smrekova kresilača (znanstveno ime Fomitopsis pinicola) je neužitna parazitska drevesna goba iz družine kresilač, ki je razširjena tudi v Sloveniji.

Opis

Smrekova kresilača je pisano obarvana in na površini pasasta lesna goba, katere klobuk doseže dimenzije 30–40 x 25 x 10 cm. Trosovnica je bledo rumene do usnjasto rjave barve in ima 3–4 luknjice na mm površine. V trosovnici je rumen trosni prah, ki je sestavljen iz brezbarvnih elipsastih trosov dimenzij 6-8 x 3-4 µm.[1]

Smrekova kresilača je trajna vrsta gob, ki raste skoraj vse leto na živih in odmrlih vejah, deblih in štorih iglavcev, najpogosteje na smreki, pa tudi na jelkah in borovcih. Redkeje raste tudi na nekaterih vrstah listavcev.[2]

Reference

  1. "Fomitópsis pinícola, smrekova kresilača". Gobarsko društvo "Lisička", Maribor. Pridobljeno dne 10. julija 2018.
  2. FS-R10-FHP. 2014. Mushrooms of the National Forests in Alaska. Anchorage, Alaska. USDA Forest Service, Alaska Region. Publication R10-RG-209. Str. 30, 31.
Wikimedijina zbirka ponuja več predstavnostnega gradiva o temi: Smrekova kresilača
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Avtorji in uredniki Wikipedije
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia SL

Smrekova kresilača: Brief Summary ( 西班牙、卡斯蒂利亞西班牙語 )

由wikipedia SL提供


Smrekova kresilača (znanstveno ime Fomitopsis pinicola) je neužitna parazitska drevesna goba iz družine kresilač, ki je razširjena tudi v Sloveniji.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Avtorji in uredniki Wikipedije
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia SL

Klibbticka ( 瑞典語 )

由wikipedia SV提供

Den mykologiska karaktären hos klibbticka:

Pores icon.png
hymenium:
rör

No cap icon.svg
hatt:
ingen

Decurrent gills icon.png
skivtyp:
nedlöpande

Inedible toxicity icon.png
ätlighet:
oätlig



NA cap icon.svg
fot:
inte tillämpbart

Tan spore print icon.png
sporavtryck:
gul

Saprotrophic ecology icon.png
ekologi:
saprofyt

Klibbticka (Fomitopsis pinicola) är en svamp i den polyfyletiska gruppen tickor, i familjen Fomitopsidaceae.


Klibbtickan är hattbildande, men till att börja med endast som en gulaktig klump. Utvuxen är hatten mörkgrå med en orange eller röd tillväxtzon, med ett hovliknande utseende. Tickan har en karaktäristisk lukt. Fruktkroppens yta ökar för varje tillväxtår, till skillnad från till exempel hos rosentickan. Klibbtickan är en av de vanligaste tickorna på granlågor, men kan förekomma även på döda lövträd.[46]

Utbredning

Klibbtickan är vanligt förekommande i hela Europa och förekommer i övrigt i tempererade delar av Norra halvklotet, i Asien och Nordamerika och i norra Afrika. Den har även rapporterats från lokaler i Sydamerika och Australien.[47]

 src=
Vitröta orsakad av klibbticka på en gran i världsnationalparken Bialowiezaskogen i Polen.

Fnöske

Klibbtickan har använts vid framställning av fnöske[källa behövs], även om fnösktickan är den art som mest förknippas med fnösktillverkning.[48] Fnöske är ett läderaktigt, lättantändligt material som framför allt framställts från olika tickor, men även annat liknande material.[49] Fnösket har huvudsakligen haft tre användningsområden: eldslagning, sjukvård[50] och kläder,[51][49] men har främst förknippats med eldmakande.[52] Från stenåldern och framåt har fnösket haft stor betydelse för människans möjligheter att hålla sig varm i kallt klimat.[53][54] Ett arkeologiskt bevis för detta utgör fyndet på 1990-talet av Ismannen.[55] Ismannen levde omkring år 3300 f.Kr., under den period som kallas kopparstenåldern och bar med sig en läderpung med några flintredskap, fnöske och svavelkis.[52][53]

Se även

Referenser

  1. ^ Overh. (1953) , In: Polyporaceae of the United States, Alaska and Canada:44
  2. ^ Imazeki (1943) , In: Bull. Tokyo Sci. Mus. 6:92
  3. ^ Singer (1929) , In: Beih. bot. Zbl. 44:79
  4. ^ Bourdot & Galzin (1928) , In: Hyménomyc. de France:601
  5. ^ Sacc. & Trotter (1925) , In: Syll. fung. (Abellini) 23:398
  6. ^ Sacc. & Trotter (1925) , In: Syll. fung. (Abellini) 23:402
  7. ^ Sacc. & Trotter (1925) , In: Syll. fung. (Abellini) 23:369
  8. ^ Lázaro Ibiza (1916) , In: Revta R. Acad. Cienc. exact. fis. nat. Madr. 14:584
  9. ^ [a b] Lázaro Ibiza (1916) , In: Revta R. Acad. Cienc. exact. fis. nat. Madr. 14:738
  10. ^ Lázaro Ibiza (1916) , In: Revta R. Acad. Cienc. exact. fis. nat. Madr. 14:671
  11. ^ Lázaro Ibiza (1916) , In: Revta R. Acad. Cienc. exact. fis. nat. Madr. 14:666
  12. ^ Lázaro Ibiza (1916) , In: Revta R. Acad. Cienc. exact. fis. nat. Madr. 14:590
  13. ^ Murrill (1908) , In: Bull. Torrey bot. Club 35:410
  14. ^ H. Schrenk (1903) , In: Bulletin of the U.S. Department of Agriculture, Bureau Plant Industry 36:30
  15. ^ Pat. (1900) , In: Essai Tax. Hyménomyc. (Lons–le–Saunier):103
  16. ^ Kuntze (1898) , In: Revis. gen. pl. (Leipzig) 3(2):517
  17. ^ [a b] Kuntze (1898) , In: Revis. gen. pl. (Leipzig) 3(2):519
  18. ^ P.A. Karsten (1898) , In: Finl. Basidsvamp. (11):17
  19. ^ Kuntze (1898) , In: Revis. gen. pl. (Leipzig) 3(2):518
  20. ^ Pat. (1897) , In: Tabl. analyt. Fung. France (Paris) (7):49
  21. ^ Pat. (1897) , In: Cat. Rais. Pl. Cellul. Tunisie (Paris):49
  22. ^ Quél. (1890) , In: Compt. Rend. Assoc. Franç. Avancem. Sci. 18(2):512
  23. ^ P. Karst. (1889) , In: Bidr. Känn. Finl. Nat. Folk 48:324
  24. ^ P.A. Saccardo (1888) , In: Hyménomycètes (Alençon):683
  25. ^ Britzelm. (1887) , In: Ber. naturw.-lichen Ver. Schwaben und Neuburg 29:279
  26. ^ Pat. (1887) , In: Hyménomyc. Eur. (Paris):139
  27. ^ Quél. (1886) , In: Enchir. fung. (Paris):170
  28. ^ Quél. (1886) , In: Enchir. fung. (Paris):171
  29. ^ [a b] Cooke (1885) , In: Grevillea 14(no. 69):17
  30. ^ P.A. Karsten (1882) , In: Bidr. Känn. Finl. Nat. Folk 37:46
  31. ^ P.A. Karsten (1882) , In: Bidr. Känn. Finl. Nat. Folk 37:45
  32. ^ P.A. Saccardo (1879) , In: Michelia 1(no. 5):539
  33. ^ P.A. Karsten (1879) , In: Meddn Soc. Fauna Flora fenn. 5:38
  34. ^ E.M. Fries (1874) , In: Hymenomyc. eur. (Upsaliae):683
  35. ^ Berk. (1854) , In: Hooker's J. Bot. Kew Gard. Misc. 6:142
  36. ^ E.M. Fries (1838) , In: Epicr. syst. mycol. (Upsaliae):468
  37. ^ Sturm (1838) , In: Deutschl. Fl., 3 Abt. (Pilze Deutschl.) 4:73
  38. ^ Trog (1832) , In: Flora, Jena 15:556
  39. ^ [a b] E.M. Fries (1821) , In: Syst. mycol. (Lundae) 1:372
  40. ^ Fr. (1821) , In: Syst. mycol. (Lundae) 1:372
  41. ^ Sw. (1810) , In: Svenska Vet. Acad. hand., 1852 31:88
  42. ^ Pers. (1794) , In: Neues Mag. Bot. 1:108
  43. ^ Schaeff. (1774) , In: Fung. Bavar. Palat. 4:88
  44. ^ Schaeff. (1774) , In: Fung. Bavar. Palat. 4:92
  45. ^ Schaeff. (1774) , In: Fung. Bavar. Palat. 4:89
  46. ^ ”Lavar och tickor”. Arvidsjaurs Natur & Kulturguide. http://www.arvidsjaurnaturochkultur.se/index.php?option=com_content&task=view&id=75&Itemid=105. Läst 20 december 2014.
  47. ^ ”Fomitopsis pinicola”. Plantwise. http://www.plantwise.org/KnowledgeBank/PWMap.aspx?speciesID=17786&dsID=24305&loc=global. Läst 20 december 2014.
  48. ^ Klas Jaederfeldt. ”Hur man framställer fnöske ur fnösktickan”. nrm.se. Naturhistoriska riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/kryptogamer/manadenskryptogam/svampar/fnosktickan/fnoske.1097.html. Läst 19 december 2014.
  49. ^ [a b] Svenska Akademiens ordbok: Fnöske
  50. ^ H. P. Molitoris (april 1994). ”Mushrooms in medicine” (på engelska). Folia Microbiologica 39 (2): sid. 91-98. http://link.springer.com/article/10.1007/BF02906801. Läst 20 december 2014.
  51. ^ Klas Jaederfeldt (1998). ”Fnösktickan, Fomes fomentarius, och dess användningsområden – Månadens kryptogam april 1998”. nrm.se. Naturhistoriska riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/kryptogamer/manadenskryptogam/svampar/fnosktickan.1893.html. Läst 19 december 2014.
  52. ^ [a b] ”Göra eld med fnöske”. nrm.se. Nationellt resurscentrum för biologi och bioteknik. Arkiverad från originalet den 21 december 2014. https://web.archive.org/web/20141221095142/http://www.bioresurs.uu.se/bilagan/pdf/xBilagan_2008_eld_fnoske.pdf. Läst 19 december 2014.
  53. ^ [a b] Nationalencyklopedin 1991, s. 450
  54. ^ Björn ”Nalle” Corander. ”Eld utan tändstickor – elddonet”. Björn Coranders hemsida. Arkiverad från originalet den 9 juli 2014. https://web.archive.org/web/20140709012315/http://www.kolumbus.fi/bjorn.corander/del_ute.htm. Läst 19 december 2014.
  55. ^ U. Peinter, R. Pöder, T. Pümpel (september 1998). ”The iceman's fungi” (på engelska). Mycological Research (The British Mycological Society (The Cambridge Journal Online)) 102 (10): sid. 1153-1162. http://journals.cambridge.org/action/displayAbstract?fromPage=online&aid=42619&fileId=S0953756298006546. Läst 20 december 2014.

Tryckta källor

Externa länkar

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia författare och redaktörer
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia SV

Klibbticka: Brief Summary ( 瑞典語 )

由wikipedia SV提供

Klibbticka (Fomitopsis pinicola) är en svamp i den polyfyletiska gruppen tickor, i familjen Fomitopsidaceae.


Klibbtickan är hattbildande, men till att börja med endast som en gulaktig klump. Utvuxen är hatten mörkgrå med en orange eller röd tillväxtzon, med ett hovliknande utseende. Tickan har en karaktäristisk lukt. Fruktkroppens yta ökar för varje tillväxtår, till skillnad från till exempel hos rosentickan. Klibbtickan är en av de vanligaste tickorna på granlågor, men kan förekomma även på döda lövträd.

許可
cc-by-sa-3.0
版權
Wikipedia författare och redaktörer
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia SV

Трутовик окаймлённый ( 俄語 )

由wikipedia русскую Википедию提供
Латинское название Fomitopsis pinicola (Sw.) P.Karst., 1881

wikispecies:
[{{fullurl:wikispecies:{{{wikispecies}}}|uselang=ru}} Систематика
на Викивидах]

commons:
Изображения
на Викискладе

NCBI 40483

Трутовик окаймлённый (лат. Fomitopsis pinicola) — достаточно распространённый гриб-трутовик, сапрофит.

Русские синонимы:

  • Трутовик сосновый;
  • Древесная губка, используется редко.

Описание

 src=
Плодовые тела трутовика окаймлённого, растущие на сосне
 src=
Плодовые тела трутовика окаймленного, растущего на берёзе
 src=
Трутовик окаймлённый

Плодовые тела многолетние, сидячие, приросшие боком. В молодости округлые или полукруглые. Форма плодового тела изменчивая, бывает подушкообразной или копытообразной. Ножка гриба отсутствует. В сырую погоду на плодовом теле часто видны очень крупные капли прозрачной жидкости.

Шляпка средних размеров, у старых грибов 15 см (до 30 см) шириной и до 10 см в высоту. Характерной особенностью шляпки является наличие хорошо различимых концентрических зон, разделённых углублениями и различных по цвету. Старые участки шляпки имеют серо-сизый, или тёмный серо-коричневый, часто почти чёрный оттенок. Внешний растущий валик имеет характерный красный, оранжевый (иногда киноварно-красный) или жёлто-оранжевый цвет с более светлой наружной кромкой. Кожица матовая, неровная, ближе к центру бывает слегка смолистой.

Мякоть плотная, упругая, войлочная или напоминающая пробку, изредка деревянистая. На разломе хлопьевидная. Мякоть обычно имеет светлый желтовато-бежевый или светло-бурый оттенок, но у старых плодовых тел может быть каштанового цвета или даже шоколадно-коричневая.

Гименофор трубчатый, расположен горизонтально. Цвет бежевый или кремовый, обычно с розоватым оттенком. При надавливании темнеет до тёмно-бурого или серо-бурого цвета.

Споровый порошок светлый, кремовый, беловатый или желтоватый. Спороношение очень обильное. В тёплую сухую погоду споровый порошок бывает хорошо виден ниже плодового тела.

Споры бесцветные, мелкие (6—8x3,5—4 мкм) яйцевидной или эллипсовидной формы.

Экология и распространение

Окаймлённый трутовик — сапрофит, вызывает бурую гниль. В умеренной климатической зоне встречается повсеместно. Достаточно распространён в России и Европе.

Окаймлённый трутовик растёт на валежнике, пнях, сухостое большинства лиственных и хвойных пород. Может поражать и ослабленные живые деревья. Плодовые тела на живых деревьях обычно вырастают в нижней части дерева.

Хозяйственное значение

Трутовик окаймлённый вызывает очень активную бурую гниль, может поражать деревянные строения. В Сибири этот гриб наносит ущерб, вызывая гниение лесоматериалов на складах и лесозаготовительных участках.

Трутовик окаймлённый используется в качестве сырья для медицинских препаратов в гомеопатии и в китайской народной медицине.

Используется для изготовления грибного ароматизатора.

Ссылки

Улучшение статьи
Для улучшения этой статьи желательно:
  • Проставив сноски, внести более точные указания на источники.
 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Авторы и редакторы Википедии

Трутовик окаймлённый: Brief Summary ( 俄語 )

由wikipedia русскую Википедию提供

Трутовик окаймлённый (лат. Fomitopsis pinicola) — достаточно распространённый гриб-трутовик, сапрофит.

Русские синонимы:

Трутовик сосновый; Древесная губка, используется редко.
許可
cc-by-sa-3.0
版權
Авторы и редакторы Википедии

松生擬層孔菌 ( 漢語 )

由wikipedia 中文维基百科提供
二名法 Fomitopsis pinicola
(Swartz: Fr.) Karst.

松生擬層孔菌,屬擬層孔菌屬,是木棲寄生的中型菇類。該菇類生長於如台灣等地之低中海拔林區,生長期間約是在兩季之間。

參考文獻

  • 周文能、張東柱,《野菇圖鑑》,2005年,台北,台灣館出版社
 title=
許可
cc-by-sa-3.0
版權
维基百科作者和编辑
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia 中文维基百科

松生擬層孔菌: Brief Summary ( 漢語 )

由wikipedia 中文维基百科提供

松生擬層孔菌,屬擬層孔菌屬,是木棲寄生的中型菇類。該菇類生長於如台灣等地之低中海拔林區,生長期間約是在兩季之間。

許可
cc-by-sa-3.0
版權
维基百科作者和编辑
原始內容
參訪來源
合作夥伴網站
wikipedia 中文维基百科