Ia io és una espècie de ratpenat de la família dels vespertiliònids. Viu a la Xina, Laos, Myanmar, el Nepal, Tailàndia i el Vietnam. El seu hàbitat natural són els boscos humits tropicals, on nia dins de coves. Segons la regió, se'l pot trobar a zones càrstiques i no càrstiques. Es creu que no hi ha cap amenaça significativa per a la supervivència d'aquesta espècie, tot i que algunes poblacions estan afectades per la destrucció d'hàbitat.[1]
Ia io és una espècie de ratpenat de la família dels vespertiliònids. Viu a la Xina, Laos, Myanmar, el Nepal, Tailàndia i el Vietnam. El seu hàbitat natural són els boscos humits tropicals, on nia dins de coves. Segons la regió, se'l pot trobar a zones càrstiques i no càrstiques. Es creu que no hi ha cap amenaça significativa per a la supervivència d'aquesta espècie, tot i que algunes poblacions estan afectades per la destrucció d'hàbitat.
Der Ostasiatische Frühabendsegler (Ia io) ist eine Fledermausart aus der Familie der Glattnasen (Vespertilionidae). Sie dürfte eng mit den Breitflügelfledermäusen (Eptesicus) verwandt sein. Diese Fledermaus ist in weiten Teilen Ost- und Südostasiens verbreitet.
Der Ostasiatische Frühabendsegler ist eine große Fledermaus und erreicht eine Kopf-Rumpf-Länge von 9,0 bis 10,5 Zentimetern; der Unterarm ist 7,1 bis 8 Zentimeter lang,[1] wodurch sie weltweit zu den größten Arten der Fledermäuse gehört.[2] Der fünfte Finger ist sehr kurz und reicht maximal bis zur Hälfte oder zwei Dritteln des ersten Fingerknochens des ersten Fingers. Das Fell ist an der Oberseite braun und an der Unterseite gräulich braun gefärbt. Das Gesicht ist nackt und die Ohren dicht behaart, sie erreichen eine Länge von 22 bis 29 Millimeter. Die Schwanzlänge beträgt 6,1 bis 8,3 Zentimeter und der Schwanz ragt leicht über die Schwanzflughaut hinaus.[1]
Der Schädel von Ia io hat eine maximale Länge von 27 Millimetern und eine Breite im Bereich der Jochbögen von 16,7 bis 17,0 Millimetern. Er ist kräftig ausgebildet und besitzt einen gut ausgebildeten Sagittalkamm. Der Basisphenoid ist länger als breit, der Gaumen ist schmal.[1]
Die Art hat zwei Schneidezähne (Incisivi), einen Eckzahn (Caninus), zwei Vorbackenzahn (Praemolar) und drei Backenzähne (Molares) in einer Oberkieferhälfte und drei Schneidezähne, einen Eckzahn, zwei Vorbackenzähne und drei Backenzähne in einer Unterkieferhälfte. Insgesamt besitzen die Tiere 34 Zähne. Der äußere Schneidezahn im Oberkiefer ist reduziert mit flacher Zahnkrone und ohne mittlere Spitze. Der Eckzahn und der erste Vorbackenzahn stehen eng beieinander.[1]
Die Fledermaus ist über weite Teile Ost- und Südostasiens vom südlichen und zentralen China und dem nördlichen Indien und Nepal bis nach Myanmar, Vietnam, Laos und Thailand verbreitet. In Indien kommt sie in Assam und Meghalaya vor, in China in den Provinzen Sichuan, Guizhou, Anhui, Jiangxi, Hunan, Guangxi, Jiangsu, Yunnan, Shaanxi und Hubei.[3]
Die Höhenverbreitung liegt zwischen 200 und 1.700 Meter.[3]
Über ihre Lebensweise ist nicht viel bekannt. Als Schlafplatz dienen ihr vor allem Höhlen.[1] Ihre Nahrung besteht, wie bei den meisten Glattnasen, vor allem aus Insekten, wobei sie ihren Schlafplatz schon am späten Nachmittag verlässt und auf Nahrungssuche geht und früh zurückkehrt.[1] Wie beim Riesenabendsegler (Nyctalus lasiopterus) und der Nyctalus aviator konnte jedoch auch für Ia io nachgewiesen werden, dass sie regelmäßig Vögel erbeutet und sich von diesen ernährt.[2]
In den Wintermonaten dürfte sie in wärmere Regionen wandern.[1]
Breitflügelfledermäuse (Eptesicus)
Ia io
Sonstige Arten
Der Ostasiatische Frühabendsegler wurde von Oldfield Thomas 1902 erstmals wissenschaftlich beschrieben. Er ordnete ihn als einzige Art in die ebenfalls von ihm beschriebene Gattung Ia innerhalb der Glattnasen (Vespertilionidae) ein, die bis heute monotypisch ist. Mit Ia beaulieui Bourret, 1942 und Ia longimana Pen, 1962 wurden zwar zwei weitere Arten beschrieben, beide gelten jedoch als Synonyme von Ia io.[5] Innerhalb der Art werden neben der Nominatform keine weiteren Unterarten unterschieden.[5]
Als nächste Verwandte innerhalb der Glattnasen gilt die ebenfalls in Südasien verbreitete Scotomanes ornatus, die in molekularbiologischen Analysen als Schwesterart identifiziert wurde. Schwestertaxon dieser gemeinsamen Gruppe sind die Breitflügelfledermäuse (Gattung Eptesicus).[2][4]
Die wissenschaftliche Bezeichnung Ia io ist, neben der des Dinosauriers Yi qi, der kürzeste vom International Code of Zoological Nomenclature (ICZN) anerkannte binomiale Artname.
Die IUCN listet die Art aufgrund ihres großen Verbreitungsgebiets und der angenommen hohen Bestandszahlen als nicht gefährdet („least concern“).[3] Generelle Bedrohungen für die Art sind nicht bekannt, lokal ist sie jedoch von Lebensraumveränderungen betroffen. In Südasien spielt vor allem die Entwaldung und die Umwandlung ehemaliger Waldflächen in landwirtschaftlich genutzte Gebiete eine Rolle. Zusätzlich kommt es häufig zu Störungen in den Höhlen, die als Quartiere genutzt werden.[3]
Der Ostasiatische Frühabendsegler (Ia io) ist eine Fledermausart aus der Familie der Glattnasen (Vespertilionidae). Sie dürfte eng mit den Breitflügelfledermäusen (Eptesicus) verwandt sein. Diese Fledermaus ist in weiten Teilen Ost- und Südostasiens verbreitet.
The great evening bat (Ia io) is the largest bat in the vesper bat family (Vespertilionidae) and the only living species in the genus Ia. It is common to Eastern and Southeastern Asia (China, India, Laos, Nepal, Thailand and Vietnam),[1] mainly living in areas with limestone caves at altitudes of 400–1,700 metres (0.25–1.06 mi).[6] Their roost sites have been found both near the cave entrances and up to 1.5 kilometres (0.93 mi) within the cave systems.[7]
The great evening bat reaches a length of 90 to 105 millimetres (3.5–4.1 in). It is colored brown on the top and grayish on the bottom.[8] Average wingspan is 51 cm (20 in) and it typically weighs 58 g (2.0 oz).[9]
Not much is known about its habits and behavior. The bat usually lives in small groups. Its food consists of insects, as with most vesper bats. The great evening bat also sometimes feeds on small birds.[9] The bat leaves its sleeping place in the late afternoon to search of food. During the winter months it may migrate to warmer regions.
The IUCN lists its conservation status as near-threatened.[1] One of the threats to its survival in South Asia is human influence by habitat destruction; many caves have been turned into attractions. They have also been disturbed by farmers collecting their excrement. Also the excessive use of insecticides poses a threat to the great evening bats.[6]
At four letters, Ia io is tied with Yi qi for the shortest existing (and shortest possible) scientific name of any animal under the International Code of Zoological Nomenclature,[10] and is one of very few scientific names composed solely of vowels.[11]
The name refers to Io, a woman of classical mythology, viewed as "flighty;" and ia (ἰά), a Greek term for a shout.[12][13][14][15]
The great evening bat (Ia io) is the largest bat in the vesper bat family (Vespertilionidae) and the only living species in the genus Ia. It is common to Eastern and Southeastern Asia (China, India, Laos, Nepal, Thailand and Vietnam), mainly living in areas with limestone caves at altitudes of 400–1,700 metres (0.25–1.06 mi). Their roost sites have been found both near the cave entrances and up to 1.5 kilometres (0.93 mi) within the cave systems.
Ia io es una especie de murciélago de la familia Vespertilionidae.
Se encuentra en la India Nepal, Birmania, Tailandia, Laos, Vietnam y China.[2]
Ia io es una especie de murciélago de la familia Vespertilionidae.
Ia io Ia generoko animalia da. Chiropteraren barruko Vespertilioninae azpifamilia eta Vespertilionidae familian sailkatuta dago
Ia io Ia generoko animalia da. Chiropteraren barruko Vespertilioninae azpifamilia eta Vespertilionidae familian sailkatuta dago
Paljasnaamalepakko[2] (Ia io) on siippoihin kuuluva lepakko. Se on yleinen Itä- ja Kaakkois-Aasiassa (Kiinassa, Intiassa, Laosissa, Nepalissa, Thaimaassa ja Vietnamissa)[1] ja elää pääasiassa kalkkikiviluolissa 400–1700 metrin korkeudella[3]. Lepakon pesimäpaikkoja on löydetty sekä luolien suuaukoilta että 1,5 kilometrin syvyydeltä luolastoista[4].
Paljasnaamalepakko kasvaa 90–105 millimetrin mittaiseksi. Väriltään se on päältä ruskea ja alapuolelta harmahtava.[5]
Lepakon elintavoista ja käyttäytymisestä ei tiedetä paljon. Se elää usein pienissä ryhmissä ja syö monien muiden siippojen tapaan hyönteisiä. Lepakko lähtee nukkumapaikaltaan ruuanhakuun jo varhain iltapäivällä. Talveksi se voi muuttaa lämpimämmille alueille.
Kansainvälinen luonnonsuojeluliitto määrittelee paljasnaamalepakon elinvoimaiseksi[1]. Eräs lajiin kohdistuvista uhkista on ihminen, joka tuhoaa sen elinalueita; useita luolia on muutettu turistinähtävyyksiksi. Lepakoita häiritsevät myös niiden ulostetta keräävät maanviljelijät. Lisäksi hyönteismyrkkyjen liiallinen käyttö uhkaa paljasnaamalepakon tulevaisuutta.[3]
Paljasnaamalepakko (Ia io) on siippoihin kuuluva lepakko. Se on yleinen Itä- ja Kaakkois-Aasiassa (Kiinassa, Intiassa, Laosissa, Nepalissa, Thaimaassa ja Vietnamissa) ja elää pääasiassa kalkkikiviluolissa 400–1700 metrin korkeudella. Lepakon pesimäpaikkoja on löydetty sekä luolien suuaukoilta että 1,5 kilometrin syvyydeltä luolastoista.
Paljasnaamalepakko kasvaa 90–105 millimetrin mittaiseksi. Väriltään se on päältä ruskea ja alapuolelta harmahtava.
Lepakon elintavoista ja käyttäytymisestä ei tiedetä paljon. Se elää usein pienissä ryhmissä ja syö monien muiden siippojen tapaan hyönteisiä. Lepakko lähtee nukkumapaikaltaan ruuanhakuun jo varhain iltapäivällä. Talveksi se voi muuttaa lämpimämmille alueille.
Kansainvälinen luonnonsuojeluliitto määrittelee paljasnaamalepakon elinvoimaiseksi. Eräs lajiin kohdistuvista uhkista on ihminen, joka tuhoaa sen elinalueita; useita luolia on muutettu turistinähtävyyksiksi. Lepakoita häiritsevät myös niiden ulostetta keräävät maanviljelijät. Lisäksi hyönteismyrkkyjen liiallinen käyttö uhkaa paljasnaamalepakon tulevaisuutta.
Ia io est une espèce de chauves-souris de la famille des Vespertilionidae et la seule espèce du genre Ia (i majuscule a).
Ia io est la plus grande espèce de sa famille, elle peut atteindre 90 à 105 mm de long, une envergure moyenne d'une cinquantaine de centimètres, l'avant-bras mesure entre 71 et 77 mm, pour un poids moyen de 58 g[2]. Le pelage est marron sur le côté dorsal et grisâtre sur le côté ventral.
Comme la plupart des Vespertilionidae, cette espèce se nourrit d'insectes, notamment de coléoptères, de lépidoptères et de diptères, mais il arrive qu'elle se nourrisse de petits oiseaux[2].
Cette espèce vit généralement en petits groupes. Elles sortent de leurs grottes dès la fin de journée pour chercher leurs nourritures. Elles peuvent migrer dans les régions plus chaudes durant les mois d'hiver.
Elle émet entre 24,8 et 27,6 kHz[2].
L'espèce est commune en Asie de l'Est et Asie du Sud-Est, la sous-espèce nominale I. i. io vit en Chine, Inde, Laos, Népal, nord de la Thaïlande et Vietnam[1], la sous-espèce I. i. peninsulata se trouve en Thaïlande péninsulaire dans les provinces de Surat Thani et de Phang Nga[3].
Elle vit principalement dans des zones où il y a des grottes calcaires entre 400 et 1 700 m d'altitude. Leurs perchoirs se situent aussi bien à l'entrée d'une grotte qu'en profondeur (jusqu'à 1,5 km dans les réseaux souterrains)[4].
L'UICN classe le statut de cette espèce comme en préoccupation mineure, l'une des principales menaces qui pèsent sur cette espèce est la destruction de son habitat par l'Homme, beaucoup de grottes sont converties en attraction et sont aussi perturbées par des paysans qui collectent leurs guanos. L'utilisation excessive d'insecticides menace également cette espèce[5].
Formés de quatre lettres, Ia io et Yi qi sont les noms scientifiques les plus courts attribués conformément aux règles du Code international de nomenclature zoologique[6] ; Ia io est aussi l'un des très rares noms scientifiques uniquement composés de voyelles.
Ia io est une espèce de chauves-souris de la famille des Vespertilionidae et la seule espèce du genre Ia (i majuscule a).
Ia io (Thomas, 1902) è un pipistrello della famiglia dei Vespertilionidi, unica specie del genere Ia (Thomas, 1902), diffuso nell'Asia sud-orientale.[1][2]
Pipistrello di medie dimensioni, con la lunghezza della testa e del corpo tra 89 e 104 mm, la lunghezza dell'avambraccio tra 71 e 80 mm, la lunghezza della coda tra 61 e 83 mm, la lunghezza del piede tra 13 e 18 mm, la lunghezza delle orecchie tra 22 e 29 mm e un peso fino a 63 g.[3]
Il cranio è alquanto allungato ma non marcatamente appiattito. Le arcate zigomatiche non sono particolarmente estese. La cresta sagittale è ben sviluppata. Il palato è stretto mentre l'osso sfenoide è più lungo che largo. La regione occipitale è molto alta e si estende posteriormente oltre la superficie occipitale stessa. La bolla è di proporzioni normali. Gli incisivi esterni superiori sono piccoli, smussati e arrotondati, mentre quelli più interni sono più lunghi, robusti, leggermente convergenti e bicuspidati. Il primo premolare superiore è molto piccolo, seminascosto dal canino e dal premolare più vicino.
Sono caratterizzati dalla seguente formula dentaria:
3 2 1 2 2 1 2 3 3 2 1 3 3 1 2 3 Totale: 34 1.Incisivi; 2.Canini; 3.Premolari; 4.Molari;La pelliccia è molto soffice e fine. Le parti dorsali sono bruno-nerastre, con la punta dei singoli peli indistintamente più chiara. Le parti ventrali sono più chiare, mentre la regione anale ha una tinta più marrone. Il muso è nerastro, privo di peli e cosparso di numerose vibrisse scure. Le orecchie sono grandi, con il margine interno convesso, la punta arrotondata e il margine esterno convesso alla base e concavo all'estremità. Sono densamente ricoperte di peli, particolarmente all'estremità. L'antitrago è lungo, largo e arrotondato. Il trago è di dimensioni moderate, con il margine interno concavo, la punta arrotondata e il margine esterno fortemente convesso, piegato in avanti. Il lobo basale è grande e diretto all'indietro. Gli arti e le membrane alari sono prive totalmente di peli. Il calcar è molto corto. I piedi sono grandi, gli artigli enormi e ricurvi. Le ali sono attaccate posteriormente sulle caviglie. Il quinto dito è molto corto, la sua estremità raggiunge a malapena la metà o i due terzi della prima falange del terzo dito. La punta della lunga coda si estende di circa 5 mm oltre l'uropatagio. Il cariotipo è 2n=50 FN=48.
Emette ultrasuoni a frequenze relativamente basse, comprese tra 34,9 e 38,6 kHz, talvolta bitonali, caratteristica questa di forme che utilizzano l'ecolocazione per individuare bersagli a lunga distanza.
Si rifugia in grotte calcaree in gruppi fino a qualche centinaio di individui. L'attività predatoria solitamente inizia nel tardo pomeriggio. Probabilmente effettua lunghe migrazioni. Grazie all'elevato carico ed allungamento alare, questa specie ha un volo rapido ed efficiente.
Si nutre principalmente di coleotteri e in parte di lepidotteri, ditteri, ortotteri, emitteri e anche di piccoli uccelli.
L'83% delle femmine catturate il 25 aprile nella provincia cinese del Sichuan erano gravide, ognuna con un singolo embrione.
Questa specie è diffusa nell'Asia sud-orientale, dall'India orientale fino alla Cina sud-orientale, l'Indocina settentrionale e la Thailandia peninsulare .
Vive nelle foreste umide tropicali, sia sempreverdi che decidue tra 200 e 1.700 metri di altitudine.
Sono state riconosciute 2 sottospecie[4]:
La IUCN Red List, considerato il vasto areale e la popolazione numerosa, classifica I.io come specie a rischio minimo (LC).[1]
Ia io (Thomas, 1902) è un pipistrello della famiglia dei Vespertilionidi, unica specie del genere Ia (Thomas, 1902), diffuso nell'Asia sud-orientale.
Ia io is een zoogdier uit de familie van de gladneuzen (Vespertilionidae). De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door Thomas in 1902.
Bronnen, noten en/of referentiesIa io é uma espécie de morcego da família Vespertilionidae. Pode ser encontrada na Índia, Nepal, Mianmar, Tailândia, Laos, Vietnã e China.
Ia io é uma espécie de morcego da família Vespertilionidae. Pode ser encontrada na Índia, Nepal, Mianmar, Tailândia, Laos, Vietnã e China.
Ia io[2][3] är en däggdjursart som beskrevs av Thomas 1902. Ia io är den enda nu levande arten[4] i släktet Ia som ingår i familjen läderlappar.[5][6][7] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Inga underarter finns listade.[5]
Arten har sin utbredning i södra Asien, i länder som Laos, norra Vietnam, Nepal och nordöstra Indien samt i centrala Kina och Tibet.[7] Den har iakttagits på höjder från 200 – 1700 meter över havet.[8][9]
Fladdermusen har en längd på 90 – 105 millimeter och är brun på översidan och grå på undersidan.[10][11] Den kan väga upp till 63 gram och ha en vingbredd av 51 centimeter.[4]
Arten har 70,9 till 77,3 mm långa underarmar och en cirka 65 mm lång svans. Bara en liten del av svansens spets (ungefär 6 mm) är inte inbäddad i svansflyghuden. Ia io har breda öron med en väl utvecklad tragus. Näsborrarna är lite riktade mot utsidan. I överkäken finns på varje sida två framtänder och två premolarer. Djuret har per sida tre framtänder och två premolarer i underkäken.[12]
Arten förekommer i tropisk fuktig skog som kan vara städsegrön eller lövfällande.[1] Den är nattaktiv och sover under dagen i kalkstensgrottor där man kan finna exemplar upp till 1,5 kilometer från ingångarna.
Under vintern kan den flytta till varmare områden.[8]
Stapelfödan är insekter, som hos de flesta arterna inom läderlappsfamiljen, men den slår också ett stort antal småfåglar, av typen tätting.[8] En studie som gjorde i Kina 2005 och 2006 visar på stora säsongsvariationer i födointaget. I maj månad bestod 85 procent av resterna i fladdermusspillningen av skalbaggar. I juli och september var proportionerna av skalbaggar och fågelfjädrar ungefär jämnstora (48,7 procent och 44,6 procent i juli, 51,1 procent och 43,4 procent i september). I övrigt hittades rester av fjärilar, halvvingar, hopprätvingar och steklar i spillningen.[13]
83 procent av honorna som samlades in vid en inventering i Sichuan, Kina (1962), var dräktiga, med varsitt embryo.[14]
I Sydostasien finns inga direkta hot mot arten. I Sydasien hotas den däremot av skogsavverkning och utvidgningen av jordbruksmark. Dess viloplatser störs också av jordbrukare som samlar fladdermössens spillning. Bruket av insektsgifter utgör vidare ett reellt hot mot arten.[1]
Med sina fyra bokstäver har Ia io det kortaste vetenskapliga namnet av alla djur under regelverket ICZN, International Code of Zoological Nomenclature. Artnamnet består dessutom av enbart vokaler.[15]
Ia io är en däggdjursart som beskrevs av Thomas 1902. Ia io är den enda nu levande arten i släktet Ia som ingår i familjen läderlappar. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade.
Ia io — вид рукокрилих, родини Лиликові.
Країни поширення: Китай, Індія, Лаос, М'янма, Непал, Таїланд, В'єтнам. Був записаний на висотах від 200 м до 1700 м над рівнем моря. Цей вид пов'язаний з вологим тропічним лісом, де він є виключно печерним видом. Їх їжею є комахи, також іноді харчується дрібними птахами. Цей кажан покидає спальне місце вже в другій половині дня задля пошуків їжі. У зимові місяці може мігрувати в більш теплі регіони.
Морфометрія. Довжина голови й тіла: 89—104 мм, хвіст довжиною 61—83 мм, довжина передпліччя: 71.5—80 мм.
Опис. Верх тіла монотонний димчасто-коричневий; низ темного сірувато-коричневого кольору. Лице відносно безволосе, але середини вух густо вкриті волоссям зверху. Кінчик хвоста злегка виступає за межі міжстегнової мембрани. Ia має таку ж зубну формулу, як Pipistrellus, в той час як Eptesicus відрізняється від їх обох, маючи тільки один верхній премоляр.
Dơi io (tên khoa học Ia io) là loài dơi thuộc họ Vespertilionidae và là loài duy nhất của chi Ia. Dơi io có ở Đông Á và Đông Nam Á (Trung Quốc, Ấn Độ, Lào, Nepal, Thái Lan và Việt Nam),[1]. Loài dơi này chủ yếu sống trong các hang núi đá ở độ cao 400–1.700 mét (0,25–1,06 mi).[2]
Dơi io có thể dài đến 90 đến 105 milimét (3,5–4,1 in). Lưng màu nâu và bụng màu xám nhạt.[3]
Loài dơi này thường sống thành từng đàn nhỏ. Chúng ăn sâu bọ.
Dơi io (tên khoa học Ia io) là loài dơi thuộc họ Vespertilionidae và là loài duy nhất của chi Ia. Dơi io có ở Đông Á và Đông Nam Á (Trung Quốc, Ấn Độ, Lào, Nepal, Thái Lan và Việt Nam),. Loài dơi này chủ yếu sống trong các hang núi đá ở độ cao 400–1.700 mét (0,25–1,06 mi).
Dơi io có thể dài đến 90 đến 105 milimét (3,5–4,1 in). Lưng màu nâu và bụng màu xám nhạt.
Loài dơi này thường sống thành từng đàn nhỏ. Chúng ăn sâu bọ.
南蝠(学名:Ia io)为蝙蝠科南蝠属的动物。分布于中国江西、广西、陕西、贵州、安徽、云南、四川、江苏、湖北等地,以及邻近印度,老挝,尼泊尔,越南和泰国北部。多见于岩洞。该物种的模式产地在湖北长阳。[2]
主要筑巢区为海拔400-1700米的石灰岩岩洞[3]。巢从洞口开始,可能一直进入到洞中1500米。[4]
南蝠的学名是国际动物命名法规认证的最短的名字。
南蝠(学名:Ia io)为蝙蝠科南蝠属的动物。分布于中国江西、广西、陕西、贵州、安徽、云南、四川、江苏、湖北等地,以及邻近印度,老挝,尼泊尔,越南和泰国北部。多见于岩洞。该物种的模式产地在湖北长阳。
主要筑巢区为海拔400-1700米的石灰岩岩洞。巢从洞口开始,可能一直进入到洞中1500米。
南蝠的学名是国际动物命名法规认证的最短的名字。
큰저녁박쥐(Ia io)는 애기박쥐과에 속하는 박쥐의 일종이다. 큰저녁박쥐속(Ia)의 현존하는 유일종이다. 동아시아와 동남아시아(중국과 인도, 라오스, 네팔, 태국 그리고 베트남)에서 흔하며,[1] 해발 고도 400~1700m 높이의 석회암 동굴 지역에서 주로 발견된다.[2] 큰저녁박쥐의 보금자리는 동굴 입구와 동굴 체계 안의 최대 1.5km에서 발견된다.[3] 몸길이는 90~105mm이다. 박쥐 윗부위는 갈색을 아랫부위는 회색빛을 띤다.[4]