Sukkertang (Saccharina latissima) er en brunalge af familien Laminariaceae. Den er udbredt over alle danske farvande og vokser på 1-30 m dybde, fæstet på sten. Den er i det hele taget meget udbredt på den nordlige halvkugle, hvor man kan finde den langs kysterne mod Atlanterhavet og Stillehavet, herunder også i de arktiske egne.
Sukkertangen er spiselig og især udtrækker man stivelse af algen til brug som stabilisatorer i fx flødeis og kakaomælk. Efterhånden er der også interesse for andre anvendelser af den, fx som dyrefoder eller inden for farmacien.[2]
Sukkertang (Saccharina latissima) er en brunalge af familien Laminariaceae. Den er udbredt over alle danske farvande og vokser på 1-30 m dybde, fæstet på sten. Den er i det hele taget meget udbredt på den nordlige halvkugle, hvor man kan finde den langs kysterne mod Atlanterhavet og Stillehavet, herunder også i de arktiske egne.
Sukkertangen er spiselig og især udtrækker man stivelse af algen til brug som stabilisatorer i fx flødeis og kakaomælk. Efterhånden er der også interesse for andre anvendelser af den, fx som dyrefoder eller inden for farmacien.
Der Zuckertang (Saccharina latissima, Syn.: Laminaria saccharina) ist eine Braunalgenart aus der Ordnung der Laminariales.
Der Tang ist mit einem kräftigen krallenartigen Haftorgan (Rhizoid) an festem Substrat befestigt. Auf einem dünnen, relativ kurzen Stiel (Cauloid) sitzt das blattartige, gelbbraune Phylloid. Dieses ist bandförmig und am Rand stark gewellt. Der gesamte Thallus kann 2 bis 4 Meter lang werden.
Das Verbreitungsgebiet des Zuckertangs umfasst die felsigen Meeresküsten der kühl-gemäßigten Zonen von Europa, Asien und Amerika (circumboreale Verbreitung). In Europa kommt er vom Nordatlantik bis zur Ostsee und dem westlichen Mittelmeer vor. Er bildet zusammen mit Laminaria-Arten Tangwälder im Sublitoral unterhalb der Niedrigwasserlinie. Bei Helgoland wächst der Zuckertang in einer Meerestiefe von 0 bis etwa 10 Metern unter Seekartennull. In der westlichen Ostsee kommt er in Wassertiefen von bis zu 20 m vor. In den letzten Jahren ist an den europäischen Küsten eine Abnahme dieser wichtigen Braunalgenart beobachtet worden. Die Gründe hierfür werden hauptsächlich in der Überdüngung (Eutrophierung) vermutet.
Die Erstbeschreibung des Zuckertangs erfolgte 1753 durch Carl von Linné unter dem Namen Ulva latissima L.. J. V. Lamouroux stellte ihn 1813 in die Gattung Laminaria als Laminaria saccharina (L.) J. V. Lamouroux, in der Literatur wird er noch weitgehend unter diesem Namen geführt. Der Zuckertang wurde 2006 zusammen mit einer Reihe weiterer Arten (darunter alle für Kombu verwendeten) von Christopher E. Lane, Charlene Mayes, Louis D. Druehl & Gary W. Saunders in die Gattung Saccharina gestellt. In diese Gattung hatte ihn John Stackhouse schon 1809 als die zwei Arten S. plana und S. bullata eingeordnet.
Der Zuckertang ist essbar. Er enthält Zuckerstoffe, die ihn leicht süß schmecken lassen. Er wird in Irland in geringem Umfang für Kombu geerntet. Der Zuckertang gilt als gesundes Nahrungsmittel, da er einen hohen Proteingehalt von bis zu 15 %[1] und einen geringen Fettanteil von weniger als 5 %[2] besitzt. Eine regionale Form im Nordpazifik wird in Japan als Karafuto-kombu („Sachalin-Kombu“) gegessen.
Henkel verwendet eigenen Angaben zufolge[3] die Zuckeralge in Shampoos. Die Zuckeralge wird als "Anti-Ox Alge" unter der Marke Schwarzkopf vermarktet und angeblich an der deutschen Ostseeküste angebaut.
Der Zuckertang (Saccharina latissima, Syn.: Laminaria saccharina) ist eine Braunalgenart aus der Ordnung der Laminariales.
Saccharina latissima, kent as witch-grund or sea gress, is a broun algae (class Phaeophyceae), o the faimily Laminariaceae.
Saccharina latissima, kent as witch-grund or sea gress, is a broun algae (class Phaeophyceae), o the faimily Laminariaceae.
'S i Algae dhonn a th' ann an smeartan no Laminaria saccharina.
Air a' Ghàidhealtachd, bhite ga thoirt dhan chrodh nuair a bhiodh fodar a' fàs gann.
Saccharina latissima is a brown alga (class Phaeophyceae), of the family Laminariaceae. It is known by the common names sugar kelp,[2] sea belt,[3] and Devil's apron,[4] and is one of the species known to Japanese cuisine as kombu.[5] It is found in the north Atlantic Ocean, Arctic Ocean and north Pacific Ocean. It is common along the coast of Northern Europe as far south as Galicia Spain, the coast of North America north of Massachusetts and central California, and the coast of Asia south to Korea and Japan.[6]
Saccharina latissima is a yellowish brown colour with a long narrow, undivided blade that can grow to 5 metres (16 ft) long and 20 centimetres (7.9 in) wide. The central band is dimpled while the margins are smoother with a wavy edge, this is to cause greater water movement around the blades to aid in gas exchange. The frond is attached to the rock by stout rhizoids about 5 mm in diameter[3] in the intertidal and sublittoral zones by a claw-like holdfast and a short, pliable, cylindrical stipe.[7]
Saccharina latissima is an ecologically important system. It is a primary producer, delivering plant material to the coastal food web. The three-dimensional forests also serve as a habitat for animals, resulting in a high biodiversity. Fish, shellfish and other animals find food and hiding places within these forests.[8]
It is a known host to the pathogenic fungus Phycomelaina laminariae.[9]
Sugar kelp is used as a food in many places where it grows, one of many species often called Kombu. Sugar kelp can be used as a vegetable in salads but is most frequently used in soups and stocks where it provides savory flavors and is especially highly valued in vegetarian cooking.[10] Kombu is a key component of miso soup. The savory flavor of sugar kelp comes from free amino acids like glutamate. Monosodium glutamate was first isolated from Saccharina.[11] Sugar kelp gets its name due to it containing the sugar alcohol mannitol which is extracted from it to be used as a sugar substitute, especially for chewing gum.[12]
In 2004, scientists reported a loss in sugar kelp of up to 80% at Skagerrak and 40% at the West coast of Norway.[2][13][14] The reasons for this loss are not fully understood, but the increase in ocean temperature, high levels of nutrients and the reduction in animal species feeding off the filamentous algae are suggested as the most likely reasons.[15]
Saccharina latissima on a beach
Saccharina lattissima from Avacha Bay
Saccharina latissima is a brown alga (class Phaeophyceae), of the family Laminariaceae. It is known by the common names sugar kelp, sea belt, and Devil's apron, and is one of the species known to Japanese cuisine as kombu. It is found in the north Atlantic Ocean, Arctic Ocean and north Pacific Ocean. It is common along the coast of Northern Europe as far south as Galicia Spain, the coast of North America north of Massachusetts and central California, and the coast of Asia south to Korea and Japan.
El kelp de azúcar (Saccharina latissima) es un alga parda tipo kelp conocida también como cinturón de mar.[1] Se encuentra al noreste del Atlántico, del mar de Barents en el Ártico hasta las islas británicas y Galicia, y se le encuentra en los fondos marinos rocosos protegidos.[2]
Presenta un color que varía del marrón verdoso, oscuro hasta el marrón rojizo, con una larga y estrecha hoja indivisa que puede crecer hasta 5 metros de largo y 20 centímetros de ancho. La banda central está con hoyuelos, mientras que los márgenes son más suaves y tienen un borde ondulado. La lámina está unida a la roca mediante rizoides robustos de unos 5 mm de diámetro en las zona intermareal y sublitoral mediante agarre de garra y con un estribo cilíndrico corto y flexible.
Es un formador del bosque de algas con gran importancia ecológica, pues es un productor primario que entrega materia vegetal a la red alimentaria costera. Los bosques tridimensionales también sirven como hábitat para los animales y determinan una alta biodiversidad; peces y otros animales marinos consiguen su alimento y refugio en estos bosques.[3]
En 2004, científicos informaron una pérdida del kelp de azúcar en la costa noruega de entre 40 y 80%. Las razones de esta pérdida no se entienden completamente, pero el aumento de la temperatura del océano, los altos niveles de nutrientes y la reducción de las especies animales que se alimentan de las algas filamentosas, se sugieren como las razones más probables.[4]
Datos: Q228105
Multimedia:
Especies: Saccharina latissima
El kelp de azúcar (Saccharina latissima) es un alga parda tipo kelp conocida también como cinturón de mar. Se encuentra al noreste del Atlántico, del mar de Barents en el Ártico hasta las islas británicas y Galicia, y se le encuentra en los fondos marinos rocosos protegidos.
Saccharina latissima (précédemment Laminaria saccharina), aussi appelée Laminaire sucrée ou Baudrier de Neptune, est une espèce d'algues brunes de la famille des Laminariaceae.
Elle est comestible jeune, et comme elle contient beaucoup de saccharose, elle est souvent utilisée pour assaisonner. On l'utilise notamment sous forme de papillotes pour la cuisson des poissons. Elle peut également servir industriellement pour la fabrication d'alginates et de mannitol.
Suikerwier (Saccharina latissima synoniem: Laminaria saccharina) is een bruinwier dat ongeveer 4 m lang kan worden. De stengel is slank en kort. Het blad is lintvormig, met golvende randen.
Groeit in diepe poelen en op laagwaterniveau langs beschutte kusten, vaak samen met Laminaria digitata (Vingerwier). Het vormt een kenmerkend substraat voor de mosdiertjes Celleporella.
In Nederland plaatselijk vrij algemeen in de Oosterschelde, bij Huisduinen, in het Marsdiep en bij West-Terschelling.
De alg wordt gebruikt als bron van mannitol, dat als een witte laag poedersuiker op de bladen verschijnt wanneer de alg opdroogt. De bladen worden zacht en slap wanneer ze in opgedroogde toestand in vochtige lucht worden opgehangen. Vanaf voorjaar 2011 wordt er door de universiteit van Wageningen op experimentele basis suikerwier verbouwd op een zeeboerderij in de Oosterschelde. Zomer 2014 is voor het eerst suikerwier voor consumptie geoogst. Op Texel wordt door Waddenwier (Saline-Farming) ook onderzoek gedaan naar de kweek en productie van suikerwier. In Groningen wordt door NoordOogst onderzocht hoe suikerwier een rol kan spelen in een aquaponics systeem.
Suikerwier (Saccharina latissima synoniem: Laminaria saccharina) is een bruinwier dat ongeveer 4 m lang kan worden. De stengel is slank en kort. Het blad is lintvormig, met golvende randen.
Sukkertare, tidlegare kalla Laminaria saccharina, er ein brunalge som veks langs heile kysten i Noreg.
Stor brunalge som er festa til havbotnen med eit forgreina hefteorgan som sit nedst på ein 5-20 cm lang rund og glatt stilk. Øvst på stilken sit ei opp til 3 m lang bladplate som kan verte 30 cm brei og sterkt buklete, eller iblant breiare men glatt. Kvar vår veks eit nytt blad fram nedanfrå, men restar av det gamle bladet kan site att til langt utover sommaren. Når sukkertaren turkar vert det skilt ut eit kvitt søttsmakande belegg av stoffet mannitol på overflata.
Arten finst langs det nordaustlege Atlanterhavet og Barentshavet sør til Galicia i Spania. Han er ikkje funnen i Biscaya, men er vanleg rundt dei britiske øyane.
Planta likar seg best ved skjerma strand og i rolege bukter, og finst langs heile kysten frå fjøresonen og ned til om lag 30 m djupn. Sukkertaren sluttar å vekse når sjøtemperaturen kjem over 19 °C.
Sukkertare, tidlegare kalla Laminaria saccharina, er ein brunalge som veks langs heile kysten i Noreg.
Sukkertare er en av Norges vanligste tarer og danner skoger langs hele kysten og på Svalbard. Den dekker et areal beregnet til ca. 26nbsp;000 kvadratkilometer og estimert biomasse er på 20,2 millioner tonn.[1] Norge har 5-25 % av verdens sukkertare og fra 25-50 % av Europas. Sør for Portugal blir vannet for varmt for sukkertaren.[2]. Sukkerarten kan bli opptil 4-5 meter lang, men den vanlige størrelsen er 1-2 meter. Sukkertaren vokser på fjell, stein og skjell, helst på litt bølgebeskyttede steder[3] og er den eneste taren som legger seg til på sandbunn. Den trives best på grunt vann i bukter og viker, men vokser også på dypt vann ned til 30 meter, også på middels bølgeeksponerte steder[4], men da gjerne i mellom stortaren. Den blir fra 2 til 5 år og er en art som raskt gjenvinner et område. På samme måte kan den ta over områder etter stortaren, hvis denne har blitt fjernet ved tråling eller ødelagt etter storm (slitt løs).
Av utseende har den et festeorgan (hapter), en stilk (5-50 cm lang, 5-8 mm diameter) og et enkelt sammenhengende stort skrukkete blad av lanseform (10-30 cm bredt, 1-3 meter langt). På ettervinter og vår dannes nytt blad mellom stilken og fjorårets blad. Den vokser da med opp til en centimeter i døgnet i mars-mai. Utover sommeren stanser veksten, og i stedet lager sukkertaren sporer som på senhøsten skal sendes ut for formering. Den begynner den å lagre mat til den kalde vinteren. Millioner av zoosporer slippes ut, festes til noe på bunnen og spirer til gametofytter av begge kjønn som befrukter hverandre slik at en ny tare (sporofytt) blir til. Første året kan sukkerarten vokse med en meter.
Sukkertareskogen har særlig to viktige funksjoner: som primærprodusent og som leveområde for dyr. Gjennom primærproduksjonen produserer den plantemateriale som går inn i kystens næringskjeder. De tette og tredimensjonale tareskogene er leveområde for et rikt og mangfoldig dyreliv[5]. Fisk, skalldyr og andre arter får både skjul og næring[6].
Rundt 2004 ble det meldt at 80 prosent av sukkertaren langs Skagerrak-kysten var borte sammen med 40 prosent av bestanden langs Vestlandet[7][8] [9]. Man vet ikke helt sikkert årsaken til dette, men økt sjøtempertaur, økt mengde næring og reduksjon i mengden dyr som beiter ned de fintrådige algene er foreslått som de mest sannsynlige faktorene.[10]
Tre av fire dyr og fisker som trengte sukkertaren, var også blitt borte. I sukkertarens sted hadde det grodd frem trådalger. Man mistenker at synderen som knekket den levende sukkertaren var noen år med varmere vann. Samtidig har milde vintere med mye regn og tilførsel av næringssalter forårsaket tilslamming (algedannelser som dekker til bunnen). Dette gjorde gjenveksten vanskelig.[11] Sukkertaren var derfor i 2006 i kategorien Nær Truet (NT) i Nasjonal rødliste men i 2010 ansett som Livskraftig (LC) igjen.
Sukkertare er en av Norges vanligste tarer og danner skoger langs hele kysten og på Svalbard. Den dekker et areal beregnet til ca. 26nbsp;000 kvadratkilometer og estimert biomasse er på 20,2 millioner tonn. Norge har 5-25 % av verdens sukkertare og fra 25-50 % av Europas. Sør for Portugal blir vannet for varmt for sukkertaren.. Sukkerarten kan bli opptil 4-5 meter lang, men den vanlige størrelsen er 1-2 meter. Sukkertaren vokser på fjell, stein og skjell, helst på litt bølgebeskyttede steder og er den eneste taren som legger seg til på sandbunn. Den trives best på grunt vann i bukter og viker, men vokser også på dypt vann ned til 30 meter, også på middels bølgeeksponerte steder, men da gjerne i mellom stortaren. Den blir fra 2 til 5 år og er en art som raskt gjenvinner et område. På samme måte kan den ta over områder etter stortaren, hvis denne har blitt fjernet ved tråling eller ødelagt etter storm (slitt løs).
Saccharina latissima är en brunalg (Phaeophyceae) inom familjen Laminariaceae. På svenska så har den flera namn, som sockertare, skräppetare, sockertång och bladtång[2]. Arten breder ut sig över nordöstra Atlanten, Stilla Havet[3] och från Barents Hav till Galicien i Spanien. Runt Sverige så förekommer den huvudsakligen på västkusten från Skagerrak i norr till Skånes södra spets i Öresund[2][4]. S. latissima växer på klippbottnar och stenar från ett djup på 0,5 meter ner till 20 meter.
S. latissima bildar en gulbrun och avlång planta som kan bli upptill 5 meter (3 meter i svenska vatten). Plantan delas upp i tre delar, fästgrenar, stipes och bladskivan. Fästgrenarna är den del som sitter längst ner och håller fast plantan vid dess underlag. Bladskivan är den största delen vars bredd varierar mellan 10-30 cm. Bladskivans ytan är försedd med gropar och åsar medan kanterna är jämnare och vågformad. Skaftet som sitter mellan bladskivan och fästgrenarna är cylinderformat och slätt. Dessa diameter är mindre än 1 cm i diameter.[2][5]
S. latissima utgör en viktig del i formandet av ekosystemen på klippbottnar. Trots att arten är en primärproducent så är det inte så många djur som utnyttjar algen som födokälla. Detta beror på att bladskivan och skaftet (huvudsakligen unga hos plantor) bildar ett slem vilket gör plantan smakar och luktar illa vilket håller borta betande djur. Slemmet gör även plantan hal vilket hindrar epifyter från att växa på den. Genom att plantorna växer tätt tillsammans så bildar det stora undervattensskogar som bidrar med skydd och jaktmarker till andra arter så som fiskar (t.ex. sjustrålig smörbult, stensnultra och berggylta), kräftdjur, blötdjur och tagghudingar. Då de äldre plantorna inte producerar så mycket slem så kan de även bidra med yta för epifyter som t.ex. svampdjur, havsanemoner, mossdjur och hydroider.[2]
I senare år har odling av S. latissima blivit en verklighet. Försök till storskalig odling av S. latissima har gjorts av företag som Seafarm.
Wikimedia Commons har media som rör Saccharina latissima.
Saccharina latissima är en brunalg (Phaeophyceae) inom familjen Laminariaceae. På svenska så har den flera namn, som sockertare, skräppetare, sockertång och bladtång. Arten breder ut sig över nordöstra Atlanten, Stilla Havet och från Barents Hav till Galicien i Spanien. Runt Sverige så förekommer den huvudsakligen på västkusten från Skagerrak i norr till Skånes södra spets i Öresund. S. latissima växer på klippbottnar och stenar från ett djup på 0,5 meter ner till 20 meter.
Жизненный цикл ламинарии гетероморфный. Мейотические спорангии одногнёздные, расположены по краю пластинки. После выхода зооспор из спорангиев пластины слоевища разрушаются, на следующий год из сохранившихся стволиков развиваются новые пластины. Зооспоры дают начало микроскопическим нитчатым гаметофитам. Гаметофиты двудомные; мужские гаметофиты образуют в каждом антеридии по единственному спермию, женские — единственную яйцеклетку в каждом оогонии. Основной известный половой феромон — ламоксерон[3]:133. Зигота развивается в спорофит. Спорофит быстро растет и дифференцируется[1]:237[2]. В начале своего развития молодой спорофит остается прикрепленным к краю оогония. Питательных веществ от женского гаметофита он не получает, но у оплодотворённой яйцеклетки, оторвавшейся от оогония, нарушаются процессы дифференцировки, нормальный таллом развиться не может и через некоторое время погибает[3].
Ламинария сахаристая содержит йод (2,7—3%), большая часть которого находится в виде йодитов (40—90%), а также в виде йодорганических соединений (дийодтирозин и другие)[2].
Ранее вид включался в состав рода ламинария под названием Laminaria saccharina. Однако, анализ генетического материала, проведённый К. Лейном и соавторами, показал что представители рода образуют две группы, связанные лишь отдалённым родством. В результате этого исследования в 2006 году часть видов была выделена в самостоятельный род Saccharina. При этом бывшая Laminaria saccharina поменяла не только родовое, но и видовое название, чтобы избежать тавтологии, запрещённой Международным кодексом ботанической номенклатуры. Новый видовой эпитет был позаимствован из названия U. latissima, опубликованного К. Линнеем в 1753 году и ныне относимого к тому же виду[4].
Благодаря содержанию йода порошок ламинарии сахаристой применяется в медицине для лечения и профилактики атеросклероза и зоба[2].
Из мелко перемолотых и высушенных водорослей ламинарии сахаристой получаются отличные фильтры для улавливания тяжёлых металлов. При очистке промышленных сточных вод они действуют гораздо эффективнее, чем традиционный активированный уголь[5].
Возможно получение биоэтанола и биогаза. Из тонны водорослей, содержащих воду, получается 50 литров этанола или 20 м³ биогаза[6].
Жизненный цикл ламинарии гетероморфный. Мейотические спорангии одногнёздные, расположены по краю пластинки. После выхода зооспор из спорангиев пластины слоевища разрушаются, на следующий год из сохранившихся стволиков развиваются новые пластины. Зооспоры дают начало микроскопическим нитчатым гаметофитам. Гаметофиты двудомные; мужские гаметофиты образуют в каждом антеридии по единственному спермию, женские — единственную яйцеклетку в каждом оогонии. Основной известный половой феромон — ламоксерон:133. Зигота развивается в спорофит. Спорофит быстро растет и дифференцируется:237. В начале своего развития молодой спорофит остается прикрепленным к краю оогония. Питательных веществ от женского гаметофита он не получает, но у оплодотворённой яйцеклетки, оторвавшейся от оогония, нарушаются процессы дифференцировки, нормальный таллом развиться не может и через некоторое время погибает.
.jpg)
