Kyllingemiden (Dermanyssus gallinae) er en rovmide, der lever som snylter på fjerkræ og andre fugle. Den er udbredt over hele verden. Kyllingemiden er cirka 1 millimeter lang og farven er rød, når den har suget blod, hvilket foregår om natten. Miden søger derefter væk fra værten for at lægge æg i revner og sprækker i fuglens nære omgivelser. Under optimale betingelser tager midens livscyklus, fra æg til kønsmoden adult, omkring 1 uge.
Kyllingemiden (Dermanyssus gallinae) er en rovmide, der lever som snylter på fjerkræ og andre fugle. Den er udbredt over hele verden. Kyllingemiden er cirka 1 millimeter lang og farven er rød, når den har suget blod, hvilket foregår om natten. Miden søger derefter væk fra værten for at lægge æg i revner og sprækker i fuglens nære omgivelser. Under optimale betingelser tager midens livscyklus, fra æg til kønsmoden adult, omkring 1 uge.
Die Rote Vogelmilbe (Dermanyssus gallinae) ist ein blutsaugender Ektoparasit von Vögeln. Sie befällt wildlebende Vögel wie Singvögel genauso wie Wirtschaftsgeflügel, vor allem Hühner, und auch Ziervögel. Als Fehlwirt befällt die Rote Vogelmilbe auch Säugetiere und den Menschen, es kommt so zur sogenannten Vogelhalterkrätze.
Rote Vogelmilben[1][2] sind etwa 750 bis 840 Mikrometer lang und 400 Mikrometer breit (geschlechtsreife Weibchen). Sie sind nüchtern weißlichgrau gefärbt. Nach einer Blutmahlzeit scheint die rote Farbe des Bluts durch den Darm und die Körperdecke durch (Name); in fortgeschrittener Verdauung geht diese in bräunliche Farbtöne über. Der Körper ist wie bei fast allen Milben in zwei Abschnitte geteilt. Der größere Rumpfabschnitt mit den Beinen wird Idiosoma genannt. Am Vorderende, zwischen den Hüften der Vorderbeine, sitzt ein kleinerer Abschnitt, der die Mundwerkzeuge trägt, das Gnathosoma. Bei der Gattung Dermanyssus ist das Idiosoma langoval und hinten breit abgerundet. Es ist überwiegend weich sklerotisiert und biegsam. Darin sind fester sklerotisierte Platten eingelagert, die Sklerite oder Schilde genannt werden. Dermanyssus trägt auf der Oberseite nur einen Schild (Dorsalschild). Auf der Unterseite sitzen hintereinander drei kleinere Schilde, der Sternalschild, Genitalschild und Analschild (mit dem Anus). Der Dorsalschild bedeckt den größten Teil der Oberseite, er ist langgestreckt, vorn breit gerundet mit deutlich knickförmig abgesetzten Vorderecken (oder „Schultern“), dahinter lang nach hinten zu verschmälert. Das Hinterende ist recht abrupt, fast gerade, abgestutzt verrundet. Die Art ist gegenüber anderen Milbenarten derselben und verwandter Gattungen nur an der Form der Schilde, in erster Linie aber an deren Beborstung zu unterscheiden.
Die Mundwerkzeuge von Dermanyssus-Arten sind aufgrund der parasitischen Lebensweise charakteristisch abgewandelt. Die Cheliceren sind sehr langgestreckt und borstenförmig-zylindrisch, insbesondere ihr zweites Glied ist stark verlängert. Die Chela (scherenförmige Greifzange) an der Spitze ist fast rückgebildet, sie ist nur im elektronenmikroskopischen Bild noch erkennbar. Die Cheliceren können in den Rumpf (bis weit ins Idiosoma) zurückgezogen und bei der Nahrungsaufnahme vorgestreckt werden, sie dienen als Stechborsten, um die Haut des Wirts zu durchbohren. Die zusammengelegten Cheliceren bilden einen Nahrungskanal, durch den das Blut aufgesaugt wird[3].
Die Männchen der Dermanyssus-Arten besitzen auf der Bauchseite eine unpaare, mittige Geschlechtsöffnung vor dem Vorderrand des Bauchschilds. Ihre Cheliceren dienen als Begattungsorgane (Gonopoden). Sie sind auch an der insgesamt stärker sklerotisierten Körperoberfläche erkennbar. So sind bei ihnen alle drei Ventralschilde zu einem verschmolzen.
Die Art legt ihre Eier nicht auf dem Wirt ab, sondern in Spalten innerhalb von dessen Nest oder irgendwo in der Nähe davon, bei in Gehegen und Käfigen gehaltenen Tieren in Ritzen und Hohlräume von diesen. Die Rote Vogelmilbe schlüpft aus dem Ei als sechsbeiniges Larvenstadium, durchläuft, jeweils nach einer Häutung, zwei achtbeinige Nymphenstadien, deren letztes sich zum Adulttier häutet. Nymphen sind an kleineren, reduzierten Schilden von den Adulti unterscheidbar[2]. Alle Stadien sind blutsaugend. Sie bleiben aber nicht (wie z. B. die Nordische Vogelmilbe) zwischen den Blutmahlzeiten auf dem Wirt sitzen, sondern verlassen ihn unmittelbar nach der Mahlzeit wieder. Es handelt sich also um temporäre Ektoparasiten, ähnlich z. B. den Stechmücken. Der Lebenszyklus vom Ei bis zur erneuten Eiablage der Weibchen kann unter günstigen Bedingungen (20 bis 25 °C, hohe Luftfeuchte) in einer Woche durchlaufen werden[4].
Jeder Eiablage, und jeder Häutung zum nächsten Stadium, geht eine Blutmahlzeit voraus. Pro Eiablage werden drei bis vier Eier abgelegt. Während seiner Lebensdauer kann ein Weibchen etwa 300 Eier produzieren. Die Lebensdauer eines Weibchens erreicht etwa 6 Wochen bei 25 °C, sie steigt bei 5 °C auf 9 Monate, bei dieser Temperatur ist aber weder Wachstum noch Entwicklung möglich[4]. Tiere ohne jede Gelegenheit zur Nahrungsaufnahme können 34 Wochen überleben[5].
Rote Vogelmilben sind relativ wenig wirtspezifisch und von einer Vielzahl von Vogelarten (aus acht Ordnungen[6]), sowohl vom Menschen gehaltenen wie auch wild lebenden, bekannt. Wirtschaftliche Probleme bestehen insbesondere in Geflügelzuchten, wobei alle Haltungssysteme (Käfig-, Boden-, Freilandhaltung) gleichermaßen betroffen sind. Die Art gehört zu den ökonomisch bedeutendsten Schädlingen in der Geflügelzucht, zumal sie auch eine Reihe von Infektionskrankheiten überträgt. Die Art tritt weltweit auf, ökonomische Schäden sind aber vor allem aus Europa und, zunehmend, Südamerika bekannt, während sie in Nordamerika gegenüber der Nordischen Vogelmilbe weniger Bedeutung besitzt.
Die Rote Vogelmilbe bewegt sich im Verhältnis zu ihrer eigenen Größe sehr schnell. Sie befällt die Vögel nur nachts, am Tage versteckt sich der Parasit im Nest, bei Gehegetieren in Ritzen und Spalten in Stalldecken, Wänden, Sitzstangen etc. Hier bilden die Milben rote oder graue Beläge – ohne Nahrung sind die Milben grau gefärbt (daher auch manchmal als „Graue Milbe“ bezeichnet). Bei hohen Dichten und brütenden Vögeln sind sie manchmal auch tagsüber auf Tieren zu finden. Die Art kann ohne weiteres aktiv längere Strecken auf der Wirtssuche zurücklegen und z. B. zwischen Gehegen und Käfigen überwechseln.
Rote Vogelmilben bevorzugen Temperaturen zwischen 20 und 30 °C. Bei niedrigen Temperaturen (5 °C) überleben sie und können sogar Eier legen, diese entwickeln sich aber nur weiter, wenn die Temperaturen ansteigen. Bei Temperaturen deutlich über 40 °C sterben sowohl die Milben wie auch ihre Eier nach relativ kurzer Zeit ab[4]. Die Tiere überleben, wohl auch ohne besondere Akklimatisierung, Temperaturen um −10 °C ohne weiteres, sterben aber bei −20 °C rasch ab (20 Minuten). Alle Entwicklungsstadien sind relativ empfindlich gegenüber Austrocknung. Am längsten überlebten sie im Experiment bei 70 % Luftfeuchte.
Die Schadwirkung der Roten Vogelmilbe besteht im Saugen von Blut, Auslösen von Juckreiz und Entzündungen und dem damit verbundenen Stress der befallenen Tiere. Küken und Jungvögel können durch die ständige Blutabnahme schon bei mäßigem Befall sterben. Auch bei brütenden Vögeln sind direkte Todesfälle möglich.
Erkrankte Vögel kratzen sich ständig gereizt das Gefieder. An den Bissstellen kommt es zu Entzündungen und lang anhaltendem Juckreiz. Besonders gut sichtbar ist der Milbenbefall an den Beinen der Vögel. Im Extremfall ist die Haut hier stark angeschwollen, verkrustet und schuppig. Einzelne Hautpartien lösen sich nach und nach ab.
Der Befall lässt sich am einfachsten durch Verbringen toter Vögel in weiße Plastiktüten oder mit „Milbenfallen“ (weißes Klebeband) an den Sitzstangen nachweisen. Man kann auch nachts ein weißes Tuch über den Käfig legen. Findet man am Morgen darauf graue bis schwärzliche oder rote Punkte, ist dies ein zuverlässiger Hinweis für einen Milbenbefall.
Für Geflügelzüchter ist besonders der wirtschaftliche Schaden, den dieser Parasit verursacht, von Bedeutung, denn befallene Tiere sind geschwächt und anfällig für andere Krankheiten, da ihr Immunsystem beeinträchtigt ist. Hierdurch sind auch Aufzucht, Mast- und Legeleistung betroffen.
Die Bekämpfung der Tiere erfolgt typischerweise mit Akariziden in Pulverform (Carbamate, Pyrethroide, Pyrethrum). Als gut wirksam hat sich Ivermectin erwiesen. Seit 2017 ist auch Fluralaner zur Verabreichung über das Trinkwasser zugelassen.
Problematischer ist die Entfernung der Milben aus Stallanlagen. Hier müssen alle Schlupfwinkel gründlich gereinigt und mit Akariziden behandelt werden. Alternativ kann ein 2-Komponenten-Desinfektionsmittel auf Basis von Peroxyessigsäure und Wasserstoffperoxid eingesetzt werden.
Eine Alternative zu Akariziden sind Silikatstaube (Kieselgur). Die Wirkungsweise beruht auf einem austrocknenden Effekt bei Kontakt. Eine weitere Möglichkeit ist das Bestreichen der Unterseite der Sitzstangen mit Pflanzenöl (grundsätzlich alle Öle). Hierbei verstopft das Öl die Poren und alle Stadien der Milben ersticken.
Als Tränkwasserzusatz kann in Legebetrieben ein Repellent auf natürlicher Basis eingesetzt werden. Dieser führt nicht zum Absterben der Milben, hindert aber die Milben daran Blut zu saugen und unterbricht damit den Reproduktionszyklus.
Doppelseitiges Klebeband an den Enden der Sitzstangen kann die Wanderung der Milben von den Schlupfwinkeln zu den Hühnern und zurück behindern.
Rote Vogelmilben ernähren sich normalerweise nur vom Blut von Vogelarten und können nur mit diesem ihren Lebenszyklus vollenden. Stehen hungrigen Milben aber keine Vögel zur Verfügung, versuchen sie an allen warmblütigen Organismen Blut zu saugen, auch am Menschen. Befall zeigt sich als unspezifische Arthropoden-Dermatitis mit roten Stichquaddeln (Papeln) mit Bläschenbildung und starkem Juckreiz[1]. Der Stich selbst bleibt normalerweise unbemerkt, erst der nach einigen Stunden einsetzende Juckreiz macht auf den Befall aufmerksam. Bevorzugt gestochen wird an Kniekehlen, Ellenbeugen und der Bauchnabelregion. Da die Milben den Menschen unmittelbar nach dem Saugakt verlassen und in dieser Zeit selten bemerkt werden, werden sie selbst kaum jemals direkt gefunden, dadurch kann es oft zu Fehldiagnosen kommen.
Der Befall ist als Vogelhalter-Dermatitis besonders bei Geflügelzüchtern und -haltern oder Taubenzüchtern verbreitet. Er kann aber auch von wild an Gebäuden nistenden Stadttauben ausgehen.[8][9] Hier besteht besondere Gefahr, wenn die Tauben hohe Dichten erreicht hatten, dann aber, etwa infolge einer Bekämpfung, plötzlich verschwunden sind. Oft sind Dachwohnungen betroffen, in den genannten Beispielen waren es Krankenhäuser. Das Krankheitsbild, Gamasoidosis genannt, bleibt lokal, über allergische Reaktionen wird nicht berichtet. Die Übertragung von Bakterien oder Viren auf den Menschen gilt als vom Prinzip her möglich, ist aber ebenfalls nicht nachgewiesen.[10]
Die Gattung Dermanyssus umfasst gut 20 Arten, von denen aber nur Dermanyssus gallinae (im weiteren Sinne) bei vom Menschen gehaltenen Vogelarten vorkommt. Die übrigen Arten der Gattung sind meist viel wirtspezifischer. Allerdings weist die auch in Europa weit verbreitete Dermanyssus hirudinis ein ähnlich weites Wirtsspektrum auf (Singvögel, Schwalben, Tauben, Enten, Eulen …), sie kommt aber niemals an Hühnern vor. Die Art gallinae erwies sich bei molekularen Untersuchungen (Vergleich von DNA-Sequenzen) als gut differenziert gegenüber den übrigen beschriebenen Arten der Gattung. Allerdings besteht sie danach aus mehreren, genetisch getrennten aber morphologisch ununterscheidbaren, Entwicklungslinien.[6][11][12]
Die Rote Vogelmilbe (Dermanyssus gallinae) ist ein blutsaugender Ektoparasit von Vögeln. Sie befällt wildlebende Vögel wie Singvögel genauso wie Wirtschaftsgeflügel, vor allem Hühner, und auch Ziervögel. Als Fehlwirt befällt die Rote Vogelmilbe auch Säugetiere und den Menschen, es kommt so zur sogenannten Vogelhalterkrätze.
Li rodje pû des poyes ou pus biesmint rodje pû, rodje piou, c' est èn acåre formagnant ki vént piker les poyes del nute, et les dsonner.
No d' l' indje e sincieus latén : Dermanyssus gallinae
Årvier des vraiys pû, li rodje pû des poyes pout, po on moumint, viker so totès sôres di biesses, et minme so les djins.
Dins les poytreyes industriyeles, c' est aprume ene pesse po les poyes ponresses dins des cadjes (pask' i gn a tos des camoussåds inte les fiers po les pûs s' î edjîstrer).
C' est ene pitite biesse k' on voet a schipe a l' ouy.
Elle a ût pates, come di djusse po èn acåre, et on pondant betch.
Les frumeles ki s' ont ddja abuvré sacwants côps sont pus rodjes ki les måyes, di grijhe coleur, et pus greyes, avou 700 a 1200 µm po les frumeles.
Tins del djournêye, les rodjes pûs si tnèt dins les craeyes des bastimints.
Li frumele va hagnî 10 côps, li måye 2 côps (so tote leur veye).
Li rodje pû ni dmeure ki 30 a 60 minutes so les poyes po prinde si marinde.
L' oû disclôt après 2 a 3 djoûs po divni halene, pu ninfe N1 e 24 eures, pu ninfe N2 e 2 djoûs, pu biesse fwaite. Li tournante di mopliyaedje prind 8 djoûs a 28° mins 30 djoûs a 7°C.
Li frumele pond après tchaeke eurêye å sonk.
Foû des eurêyes, les pûs vikèt a grossès trokes (aou les oûs et les ninfes)
Les rodjes pûs rindèt les poyes sins rasta, ca ça lzî schôpeye ki l' diåle. Ça s' voet purade al nute.
Les rodjes pûs polèt forsonner les poyes, ki ndè crevèt. Cwand gn a a make, tot cwerant des craeyes po s' î rmete do djoû, i plèt moussî divins l' betch et stofer l' oujhea tot ristopant li tchenåle a l' air.[1]
Come di djusse, les poneuses epestiferêyes pås rodjes pûs vont ponre moens ki les ôtes. Li ponaedje pout baxhî di 2 a 15 %.
On conte ki cisse rascråwe la costêye tchaeke anêye 130 miyons d' uros dins l' Union uropeyinne.[2]
On l' trouve dins les ptits poyîs, copurade la k' i n' î fwait nén foirt prôpe, et s' il î fwait tchôd. Cwand ene djin s' ashît vola, ele pout esse epestiferêye des rodjes pûs, ki cwerèt todi des craeye ou des plaeces sins loumire po s' mete. On lzès rtrovrèt voltî dins les tchveas et dins l' båbe. Ou dizo l' elaskite do scançon u les corietes do sotént-goidje.
Dins les poytreyes, c' est les poyes ponresses ezès cadjes ki sont l' pus sovint rascråwêyes
Li frumele pout viker 6 a 9 moes sins amagnî. Pout viker disca 45° et sorvike a l' edjalaedje disk' a -20°.
Trover les etroclas avou des adules, des ninfes, et des oûs so les djokes ou dins les setchès polenes. Mete ene foite lampe di tiesse po les vey rimouwer.
Foirt målåjhey a médyî ca les prodûts divèt esse saives po l' evironmint, et sins rmanance dins les oûs.
Gn a ki focsim ki pout esse eployî tins do ponaedje. Les ôtes siconte-inseke pôront siervi tins do vude inte deus ståvlêyes.
Li focsim towe les pûs tot les djondant. Li prodût n' assaetche nén les rascråwant adjints. I n' est nén avalé, nerén, par yeusses.
Li prodût do comiece do focsim est maxhî avou on frexhixhant prodût (pol fé amoussî dins les craeyes). Il est stritchî al dôze di on lite dins 250 lites po 10000 poyes.
I fåt rmédyî 7 djoûs après po les oûs des pûs ki n' ont nén stî touwés på prumî traitmint, et k' ont disclôs dins l' etrevén.
Po les médiaedjes naturels, on pout mete del shoufe a 5 åcint dins l' amagnî.
Gn a eto des prodûts avou del tere di diyatomêyes, di l' årzeye micronizêye et des mierzôles siconte-inseke. Les crustås d' silice del schafote des diyatomêyes s' aplake sol pea do pû et so les djonteures des pates. I va tant riper avou ki l' pea si va trawer et l' formagnant si dzaiwer. I dvénrè tot roed des pates. Tot letchant les micropiretes, i va tant fé k' ele lyi vont screper les boyeas. Tantea ki l' pû va crever.
Li rodje pû des poyes ou pus biesmint rodje pû, rodje piou, c' est èn acåre formagnant ki vént piker les poyes del nute, et les dsonner.
No d' l' indje e sincieus latén : Dermanyssus gallinae
Årvier des vraiys pû, li rodje pû des poyes pout, po on moumint, viker so totès sôres di biesses, et minme so les djins.
Dins les poytreyes industriyeles, c' est aprume ene pesse po les poyes ponresses dins des cadjes (pask' i gn a tos des camoussåds inte les fiers po les pûs s' î edjîstrer).
Dermanyssus gallinae (also known as the red mite) is a haematophagous ectoparasite of poultry. It has been implicated as a vector of several major pathogenic diseases.[1][2] Despite its common names, it has a wide range of hosts including several species of wild birds and mammals, including humans.[3][4] In both size and appearance, it resembles the northern fowl mite, Ornithonyssus sylviarum.[5]
Dermanyssus gallinae is an obligate blood feeder that will normally attack its host at night,[6] but will occasionally feed during the day.[7] Adults are 0.75–1 mm (0.030–0.039 in) long, with long legs and usually a grayish-white body, which becomes reddish-brown when engorged.[8] After feeding, they hide in cracks and crevices away from light sources, where they mate and lay eggs.[6] Mites progress through five life stages: egg, larva, protonymph, deutonymph and adult.[9] Under favourable conditions this life cycle can be completed within seven days, so populations can grow rapidly, causing anaemia in badly affected flocks of poultry.[10] Young birds are most susceptible. The mites can also affect the health of the birds indirectly, as they may serve as vectors for diseases such as Salmonellosis, avian spirochaetosis and Erysipelothrix rhusiopathiae.[11][2] D. gallinae can survive for up to 10 months in an empty hen house. Temperatures greater than 45 °C (113 °F) and less than −20 °C (−4 °F), have been found to be lethal.[12]
The mites normally feed around the breast and legs of hens, causing pain, irritation, and a decrease in egg production. Pustules, scabs, hyperpigmentation and feather loss may develop.
If they are present in large numbers, D. gallinae can cause anemia in hens[10] which presents as pallor of the comb and wattle.
A presumptive diagnosis can be made in flocks of laying hens, usually based on a history of decreasing egg production, anaemia and mortalities in young or ill birds. Blood spots on eggs indicate infestation within the cloaca of an affected hen. Definitive diagnosis is only achieved following identification of eggs, feces or the mites themselves.
There are several methods for preventing infestation in hen houses including:
Ectoparasiticides can be used to treat affected poultry, these chemical controls, if used, should be used in rotation to avoid the buildup of resistance.[14] Organophosphates,[15] carbamates,[15] and pyrethroids[15][3] are widely used. The first case of pyrethroid resistance was reported by Beugnet et al 1997[3] and new cases continue to be reported as of 2020 by Katsavou et al 2020.[15] The insecticide spinosad is effective against mites resistant to the veteran acaricides and can even be used on premises in the presence of the laying hens.[16] A novel product, Exzolt was introduced in the EU in 2017,[17] it contains fluralaner, an isoxazoline, and is highly effective against D. gallinae, included those resistant to old acaricides. It is approved for oral administration mixed with the drinking water and has a systemic mode of action, i.e. it acts through the blood of the treated birds.[17] The macrocyclic lactones eprinomectin, moxidectin or ivermectin have been shown to impact mite reproduction and blood-meal digestion in one study,[18] though other studies found ivermectin to be ineffective except at doses "unfavourably close to those causing toxicity".[19]
Predatory mites such as Androlaelaps casalis and Hypoaspis miles can be used to control D. gallinae populations.[20]
Exposing mites to carbon dioxide using dry ice and direct-spraying has been proposed as a novel treatment.[21]
Vaccines are currently under active development for the treatment of poultry, which seek to "stimulate a protective response" in the birds and increase D. gallinae mortality.[22]
Some plant essential oil products can act as repellents.[3][15] Birkett et al 2011 and George et al 2009 identify particular plants whose EOs successfully repel D. gallinae.[3][15]
In humans, D. gallinae infestations are known as gamasoidosis or dermanyssosis.[23] The mites are capable of digesting[24] and reproducing entirely on human blood, so infestations can be persistent.[4] Due to the nocturnal feeding habits of D. gallinae, infested people may experience itching and notice bites when they wake up in the morning.[25] The severity of symptoms vary, with dermatitis,[26] pruritus and papular urticaria being common.[23]
Prevention of infestation in human habitation consists of eliminating potential vectors such as destroying pigeon and sparrow nests[27] and treating infested backyard poultry.[28]
Elimination of an infestation in a human habitation is best achieved through a combination of eliminating potential vectors (nesting pigeons, backyard poultry, etc.); reducing potential hiding places (rugs, clutter); judicious use of pesticides; consistent use of dehumidifiers to maintain a low humidity environment; maintaining a low temperature in the environment; frequent thorough cleaning; minimizing the amount of time spent in the home; and maintaining excellent hygiene.[29][30]
Dermanyssus gallinae will also feed on mammals, including cats, dogs, rodents, rabbits, horses.[4] Infestation by D. gallinae is rare in cats and dogs; usually the extremities and the back are bitten, causing itching.[31]
_-_Mites_-_Collection_Anthonie_Cornelis_Oudemans.jpeg)
Immature form Nymph I of Dermanyssus gallinae by A.C. Oudemans
_-_Mites_-_Collection_Anthonie_Cornelis_Oudemans.jpeg)
Immature form Nymph II of Dermanyssus gallinae by A.C. Oudemans
_-_Mites_-_Collection_Anthonie_Cornelis_Oudemans.jpeg)
Male Dermanyssus gallinae by A.C. Oudemans
Dermanyssus gallinae (also known as the red mite) is a haematophagous ectoparasite of poultry. It has been implicated as a vector of several major pathogenic diseases. Despite its common names, it has a wide range of hosts including several species of wild birds and mammals, including humans. In both size and appearance, it resembles the northern fowl mite, Ornithonyssus sylviarum.
El totolate[1] o ácaro rojo de las gallinas (Dermanyssus gallinae) es un ectoparásito de las gallinas y aves en general. Estos ácaros se alimentan de sangre y atacan a las aves que descansan en la noche. Luego de alimentarse, se esconden en las hendeduras y grietas lejos de la luz del día, donde se aparean y ponen los huevos. Bajo condiciones favorables el ciclo de vida puede completarse en siete días, por lo que las poblaciones pueden crecer rápidamente, causando anemia en las aves de los gallineros muy afectados.[2]
Dado que Dermanyssus gallinae sobrevive hasta diez meses en una casa sin gallinas, es importante limpiar a fondo las instalaciones. Las instalaciones de cría de aves deberán eliminar tanto como sea posible los lugares propicios para que el ácaro se esconda. Los controles químicos, si se usan, deberán usarse con variantes en rotación para evitar que induzcan resistencia en los parásitos.
El tratamiento con creosota de las maderas mata a los ácaros y los mantiene lejos de las áreas tratadas por algún tiempo, aunque se debe tener cuidado para no contaminar los huevos de aves.
Dermansyssus gallinae también se puede alimentar de algunas especies animales, incluyendo perros, caballos y el hombre, pero necesita aves como hospederas para reproducirse.
El totolate o ácaro rojo de las gallinas (Dermanyssus gallinae) es un ectoparásito de las gallinas y aves en general. Estos ácaros se alimentan de sangre y atacan a las aves que descansan en la noche. Luego de alimentarse, se esconden en las hendeduras y grietas lejos de la luz del día, donde se aparean y ponen los huevos. Bajo condiciones favorables el ciclo de vida puede completarse en siete días, por lo que las poblaciones pueden crecer rápidamente, causando anemia en las aves de los gallineros muy afectados.
Dado que Dermanyssus gallinae sobrevive hasta diez meses en una casa sin gallinas, es importante limpiar a fondo las instalaciones. Las instalaciones de cría de aves deberán eliminar tanto como sea posible los lugares propicios para que el ácaro se esconda. Los controles químicos, si se usan, deberán usarse con variantes en rotación para evitar que induzcan resistencia en los parásitos.
El tratamiento con creosota de las maderas mata a los ácaros y los mantiene lejos de las áreas tratadas por algún tiempo, aunque se debe tener cuidado para no contaminar los huevos de aves.
Dermansyssus gallinae también se puede alimentar de algunas especies animales, incluyendo perros, caballos y el hombre, pero necesita aves como hospederas para reproducirse.
Kanapunkki (Dermanyssus gallinae) on siipikarjan vertaimevä ulkoloinen. Kanapunkki ei ole kovin tarkka isäntälajistaan, ja jos isäntälajia ei ole lähettyvillä, se voi käyttää nisäkkäitä, myös ihmistä, veriateriointiin aiheuttaen iho-oireita ja kutinaa. Kanapunkki elää kanalan rakenteissa viettäen suurimman osan aikaa erossa isännästään, minkä vuoksi sitä saattaa olla vaikea löytää. Diagnosointia vaikeuttaa myös se, että kanapunkit ovat yöaktiivisia, joten kanalan omistajan voi olla vaikeaa havaita punkkeja. Kanapunkki on väriltään valkoharmaa, mutta verta imettyään se muuttuu väriltään punaiseksi tai mustaksi.
Kanapunkin elämänkierto voi lyhyimmillään kestää vain viikon, minkä vuoksi se lisääntyy hyvin nopeasti. Tosin kylmällä ilmalla elämänkierto hidastuu jonkin verran. Aikuisen punkin saatua veriaterian se munii päivän sisällä. Munista kehittyy 2–3 päivässä kuusijalkaisia toukkia, joista nahanluonnin jälkeen muodostuu kahdeksanjalkaisia nymfejä. Nymfit luovat nahkansa vielä kahteen kertaan ennen kuin niistä tulee aikuisia kanapunkkeja. Sekä nymfit että aikuiset imevät verta, mutta toukat eivät.
Kanapunkkitartunta aiheuttaa tyypillisesti voimakasta kutinaa ja levottomuutta. Linnuilla voi esiintyä myös anemiaa ja jopa kuolleisuutta voimakkaissa tartunnoissa. Kanapunkkitartunta laskee munantuotantoa, ja munissa voi olla näkyvissä punaisia veripilkkuja.
Koska kanapunkit viettävät vain lyhyitä hetkiä isäntäeläimessä ja muuten elävät isäntien ympäristössä, torjunnan tulee kohdistua lintuja ympäröiviin rakenteisiin.
Kanapunkki (Dermanyssus gallinae) on siipikarjan vertaimevä ulkoloinen. Kanapunkki ei ole kovin tarkka isäntälajistaan, ja jos isäntälajia ei ole lähettyvillä, se voi käyttää nisäkkäitä, myös ihmistä, veriateriointiin aiheuttaen iho-oireita ja kutinaa. Kanapunkki elää kanalan rakenteissa viettäen suurimman osan aikaa erossa isännästään, minkä vuoksi sitä saattaa olla vaikea löytää. Diagnosointia vaikeuttaa myös se, että kanapunkit ovat yöaktiivisia, joten kanalan omistajan voi olla vaikeaa havaita punkkeja. Kanapunkki on väriltään valkoharmaa, mutta verta imettyään se muuttuu väriltään punaiseksi tai mustaksi.
Dermanyssus gallinae, communément appelé Pou rouge, est une espèce d'acariens de la famille des Dermanyssidae. C'est un ectoparasite hématophage des volailles. Il est impliqué comme vecteur de plusieurs maladies pathogènes majeures[2]. Malgré ses noms communs, il a une large gamme d'hôtes, y compris plusieurs espèces d'oiseaux et de mammifères sauvages, humains inclus[3],[4]. Par sa taille et son apparence, il ressemble au Pou noir, Ornithonyssus sylviarum[5].
Dermanyssus gallinae est un hématophage obligatoire qui attaque d'ordinaire la nuit[6] mais se nourrit occasionnellement pendant la journée[7]. Les adultes (0,75–1 mm de long) ont de longues pattes et généralement un corps blanc grisâtre, qui devient brun rougeâtre après leur repas[8]. Après s'être nourris, ils se cachent dans des fissures et des crevasses loin des sources de lumière, où ils s'accouplent et pondent des œufs. Les acariens progressent à travers 5 stades biologiques: œuf, larve, protonymphe, deutonymphe et adulte[9]. Dans des conditions favorables, ce cycle de vie peut être achevé en sept jours, de sorte que les populations peuvent croître rapidement, provoquant une anémie chez les volailles gravement atteintes[10]. Les jeunes oiseaux sont les plus sensibles. Les acariens peuvent également affecter indirectement la santé des oiseaux, car ils peuvent servir de vecteurs pour des maladies telles que la salmonellose, la spirochaétose aviaire et Erysipelothrix rhusiopathiae[11]. Dermanyssus gallinae peut survivre jusqu'à 10 mois dans un poulailler vide. Cependant, des températures supérieures à 45°C (113°F) ou inférieures à -20°C (-4°F) lui sont fatales[12].
Les acariens se nourrissent normalement autour de la poitrine et des pattes des poules, provoquant des douleurs, des irritations et une diminution de la production d'œufs. Des pustules, des croûtes, une hyperpigmentation et une perte de plumes peuvent se produire.
S'ils sont présents en grand nombre, Dermanyssus gallinae peut provoquer une anémie chez les poules[10] qui présente comme une pâleur de la crête et de la caroncule.
Un diagnostic présomptif peut être établi chez les poules pondeuses, généralement basé sur des antécédents de diminution de la production d'œufs, d'anémie et de mortalité chez les jeunes ou les oiseaux malades. Les taches de sang sur les œufs indiquent une infestation dans le cloaque d'une poule atteinte. Le diagnostic définitif n'est obtenu qu'après identification des œufs, des excréments ou des acariens eux-mêmes.
Il existe plusieurs méthodes pour prévenir l'infestation dans les poulaillers, notamment :
Les ectoparasiticides peuvent être utilisés pour traiter les individus affectée, mais doivent être utilisés en rotation pour éviter l'apparition de résistance. [14] L'insecticide spinosad est efficace contre les acariens résistants aux acaricides et peut même être utilisé sur place en présence des poules pondeuses[15]. Un nouveau produit, Exzolt a été introduit dans l'UE en 2017 [16]. Il contient du fluralaner, une isoxazoline, et est très efficace contre Dermanyssus gallinae, y compris ceux résistants aux anciens acaricides. Il est approuvé pour une administration orale mélangée à l'eau potable et possède un mode d'action systémique, c'est-à-dire qu'il agit par le sang des oiseaux traités. Il a été démontré dans une étudeque les lactones macrocycliques comme l'éprinomectine, la moxidectine ou l'ivermectine ont un impact sur la reproduction des acariens et la digestion des repas sanguins[17] bien que d'autres études aient trouvé que l'ivermectine était inefficace, sauf à des doses "défavorablement proches de celles qui causent la toxicité"[18].
Les acariens prédateurs comme Androlaelaps casalis et Hypoaspis miles peuvent être utilisés pour contrôler les populations de Dermanyssus gallinae[19].
L'exposition des acariens au dioxyde de carbone à l'aide de glace carbonique et de pulvérisation directe a été proposée comme nouveau traitement[20].
Les vaccins sont actuellement en cours de développement pour le traitement des volailles, qui cherchent à "stimuler une réponse immunitaire" chez les oiseaux et augmenter la mortalité de Dermanyssus gallinae[21] .
Chez l'Homme, les infestations à Dermanyssus gallinae sont appelées gamasoïdose ou dermanyssose[22]. Les acariens sont capables de digérer[23] et de se reproduire entièrement sur le sang humain, de sorte que les infestations peuvent être persistantes[4]. En raison des habitudes alimentaires nocturnes de D. gallinae, les personnes infestées peuvent ressentir des démangeaisons et des piqûres au réveil le matin[24]. La gravité des symptômes varie, la dermatite, le prurit[25] et l'urticaire papulaire étant courants.
La prévention de l'infestation dans l'habitation humaine consiste à éliminer les vecteurs potentiels par exemple par le bais de la destruction des nids de pigeons et de moineaux[26] et le traitement des volailles de basse-cour infestées[27].
L'élimination d'une infestation dans une habitation humaine est mieux réalisée grâce à une combinaison d'élimination des vecteurs potentiels (pigeons nicheurs, volailles de basse-cour, etc.); réduction les cachettes potentielles (tapis, encombrement); utilisation judicieuse des pesticides; utilisation constante de déshumidificateurs pour maintenir un environnement à faible humidité; maintien d'une basse température dans l'environnement; nettoyage en profondeur fréquent; minimisation le temps passé à la maison; et maintien d'une excellente hygiène[28],[29].
Jane Ishka a fait part de son expérience avec une infestation humaine de D. gallinae dans son livre The Year of the Mite. [30]
Dermanyssus gallinae se nourrit également de mammifères, notamment de chats, de chiens, de rongeurs, de lapins et de chevaux[4]. L'infestation par Dermanyssus gallinae est rare chez les chats et les chiens ; généralement les extrémités et le dos sont mordus, provoquant des démangeaisons. [31]
Forme immature Nymphe I de Dermanyssus gallinae par AC Oudemans
Forme immature Nymphe II de Dermanyssus gallinae par AC Oudemans
Dermanyssus gallinae mâle par AC Oudemans
) Dermanyssus gallinae, communément appelé Pou rouge, est une espèce d'acariens de la famille des Dermanyssidae. C'est un ectoparasite hématophage des volailles. Il est impliqué comme vecteur de plusieurs maladies pathogènes majeures. Malgré ses noms communs, il a une large gamme d'hôtes, y compris plusieurs espèces d'oiseaux et de mammifères sauvages, humains inclus,. Par sa taille et son apparence, il ressemble au Pou noir, Ornithonyssus sylviarum.
Dermanyssus gallinae est un hématophage obligatoire qui attaque d'ordinaire la nuit mais se nourrit occasionnellement pendant la journée. Les adultes (0,75–1 mm de long) ont de longues pattes et généralement un corps blanc grisâtre, qui devient brun rougeâtre après leur repas. Après s'être nourris, ils se cachent dans des fissures et des crevasses loin des sources de lumière, où ils s'accouplent et pondent des œufs. Les acariens progressent à travers 5 stades biologiques: œuf, larve, protonymphe, deutonymphe et adulte. Dans des conditions favorables, ce cycle de vie peut être achevé en sept jours, de sorte que les populations peuvent croître rapidement, provoquant une anémie chez les volailles gravement atteintes. Les jeunes oiseaux sont les plus sensibles. Les acariens peuvent également affecter indirectement la santé des oiseaux, car ils peuvent servir de vecteurs pour des maladies telles que la salmonellose, la spirochaétose aviaire et Erysipelothrix rhusiopathiae. Dermanyssus gallinae peut survivre jusqu'à 10 mois dans un poulailler vide. Cependant, des températures supérieures à 45°C (113°F) ou inférieures à -20°C (-4°F) lui sont fatales.
Dermanyssus gallinae è un parassita del pollame, detto comunemente acaro rosso del pollo od, impropriamente, pidocchio rosso del pollo. Può comunque infestare molte specie di uccelli, ed occasionalmente anche gli esseri umani.
Misura all'incirca 1,5 mm, con arti ben sviluppati; normalmente è di colore grigiastro, assumendo la colorazione rossa quando ha effettuato il pasto di sangue.
Dermanyssus è ematofago come il vero pidocchio (Menopon gallinae) ma a differenza di questo vero pidocchio pollino, l'acaro rosso Dermanyssus trascorre la maggior parte della sua vita lontano dall'ospite, salendovi solo la notte per effettuarvi il pasto di sangue; può comunque sopravvivere molto tempo a digiuno. Negli allevamenti si rifugia nelle crepe e sotto la polvere che si trova sotto le gabbie e le mangiatoie. Può causare agli uccelli un forte prurito e, di conseguenza, un forte stress che si ripercuote negativamente sulla produzione di carne e uova. L'infestazione dei mammiferi e dell'uomo è rara ma può verificarsi in soggetti che vivono vicino ad ambienti molto infestati (es. pollai).
Il controllo di Dermanyssus gallinae è reso difficile dalla sua riproduzione molto veloce e dal suo rifugiarsi in anfratti dove è difficilmente raggiungibile. Si basa comunque soprattutto sull'accurata pulizia e disinfestazione degli ambienti. Il problema di possibili residui di pesticidi nei prodotti dell'allevamento dei polli è sempre in agguato (vedi http://indice.spvet.it/arretrati/numero-75/documenti/001Spvet75.pdf). Esempio recente il caso del Fipronil rinvenuto nelle uova. Metodo di disinfestazione meno inquinante e alternativo ai pesticidi è l'adozione di mezzi fisici di lotta come il calore (Radeghieri et. al. 2015) utile anche per disinfestare ed eliminare anche altri parassiti dei gallinacei.
Dermanyssus gallinae è un parassita del pollame, detto comunemente acaro rosso del pollo od, impropriamente, pidocchio rosso del pollo. Può comunque infestare molte specie di uccelli, ed occasionalmente anche gli esseri umani.
Dermanyssus gallinae
Pengelasan saintifik Alam: Animalia Filum: Artropoda Kelas: Araknida Subkelas: Acari Order: Mesostigmata Keluarga: Dermanyssidae Genus: Dermanyssus Hama merah, nama saintifiknya ialah Dermanyssus gallinae, ialah ektoparasit ternakan ayam dan itik serta burung umumnya. Hama ini adalah penghisap darah dan menyerang burung pada waktu malam. Selepas makan, ia bersembunyi di dalam rekahan dan celahan jauh daripada cahaya matahari, di mana ia mengawan dan bertelur. Dalam keadaan sesuai, kitaran hidup hama akan lengkap dalam masa tujuh hari, jadi populasinya dapat berkembang dengan cepat, menyebabkan anemia pada ternakan ayam dan itik yang dijangkiti teruk.
Dermansyssus gallinae juga dapat makan pada beberapa spesies mamalia, termasuk manusia,[1][2][3] tetapi memerlukan perumah burung untuk membiak.
Ia juga telah dikenalpasti kemungkinan menjadi vektor untuk Erysipelothrix rhusiopathiae.[4]
_-_Mites_-_Collection_Anthonie_Cornelis_Oudemans.jpeg)
_-_Mites_-_Collection_Anthonie_Cornelis_Oudemans.jpeg)
_-_Mites_-_Collection_Anthonie_Cornelis_Oudemans.jpeg)
|month= tidak diketahui diabaikan (bantuan)Selenggaraan CS1: Pelbagai nama: senarai pengarang (link) |month= tidak diketahui diabaikan (bantuan)Selenggaraan CS1: Pelbagai nama: senarai pengarang (link) Hama merah, nama saintifiknya ialah Dermanyssus gallinae, ialah ektoparasit ternakan ayam dan itik serta burung umumnya. Hama ini adalah penghisap darah dan menyerang burung pada waktu malam. Selepas makan, ia bersembunyi di dalam rekahan dan celahan jauh daripada cahaya matahari, di mana ia mengawan dan bertelur. Dalam keadaan sesuai, kitaran hidup hama akan lengkap dalam masa tujuh hari, jadi populasinya dapat berkembang dengan cepat, menyebabkan anemia pada ternakan ayam dan itik yang dijangkiti teruk.
Dermansyssus gallinae juga dapat makan pada beberapa spesies mamalia, termasuk manusia, tetapi memerlukan perumah burung untuk membiak.
Ia juga telah dikenalpasti kemungkinan menjadi vektor untuk Erysipelothrix rhusiopathiae.
De vogel-luismijt, bloedluis of rode vogelmijt (Dermanyssus gallinae) is een ectoparasiet van vogels. De mijt komt onder meer voor bij pluimvee, waardoor de schade die de mijt oplevert voor de mens economisch van belang is. De mijt is ongeveer 0,6 mm lang.[1] Na het volzuigen met bloed is de luis rood van kleur.
In 2017 heeft Wageningen University gesteld dat de vogel-luismijt voor de Nederlandse pluimveesector een schadepost betekent van jaarlijks 11,5 miljoen euro.[2]. Deze mijt was betrokken bij het fipronilschandaal in 2017.
De mijten voeden zich 's nachts met het bloed van rustende en slapende vogels. Overdag verbergen ze zich uit het zicht en licht waar ze paren en eieren leggen. Onder gunstige omstandigheden duurt de voortplantingscyclus 7 dagen. Een vrouwtjesmijt legt 4-6 eieren per dag en leeft 6-8 weken.[3] Bij lage temperatuur kunnen de eitjes niet uitkomen, maar in verwarmde kippenstallen wel. De eitjes komen uit na 2 - 3 dagen, de larven eten niet en vervellen na 1-2 dagen. Na de 2e vervelling is de volwassen mijt ontstaan.[4]
Door de eitjes die de vrouwtjes dagelijks leggen en door de warmte daar, is een explosieve groei van de populatie in kippenstallen in korte tijd mogelijk, wat een negatief effect heeft op daar levende vogelpopulatie.[5] Een grote kolonie van vogel-luismijten kan wel een centimeter dik zijn.[3]
Vogel-luismijten komen niet alleen in kippenstallen voor, maar ook in vogelnesten of in volières met andere vogels. Als de vogels uit een nest bij het huis vertrokken zijn kunnen de vogel-luismijten in woonhuizen voorkomen.[4] De bloedluizen kunnen dan ook voorkomen op huisdieren zoals katten. Ook knaagdieren zoals konijnen, hamsters, muizen of gerbils kunnen de parasiet krijgen. Dermansyssus gallinae kan zich ook voeden met het bloed van andere zoogdieren, waaronder mensen. Bij mensen veroorzaken de mijten jeuk en uitslag in de vorm van bultjes.[6] De mijten hebben echter vogelbloed nodig om zich voort te kunnen planten.
Vogel-luismijten kunnen lang zonder voedsel, en overleven dan ook in een ontruimde kippenstal. Mogelijk voeden zij zich dan met het bloed van muizen.
Door de schaalgrootte van de pluimveehouderij kunnen vogel-luismijten zich snel verspreiden in grote kippenstallen.[7] Het feit dat de stallen verwarmd worden verklaart ook de grotere plagen dan in de onverwarmde en kleinschalige kippenhokken uit het verleden.[1] Op één kip kunnen wel tot 500.000 luizen parasiteren.[2] Een door vogel-luismijt besmette kip legt minder eieren. Ook wordt de kip bleek door bloedarmoede, kan vermageren en zelfs doodgaan.[7] Daarnaast ervaren de kippen stress, gaan agressief gedrag vertonen en elkaar pikken.[2]
Daarnaast kan de vogel-luismijt ook andere ziekteverwekkers doorgeven, zoals salmonella,[2] E-coli, Lyme, Q-koorts, pasteurellose en vogelgriep.[3]
In 2005 zou tussen 78 en 87 procent van de Nederlandse pluimveebedrijven door de vogel-luismijt besmet zijn.[1]
Vogel-luismijten kunnen tot 10 maanden overleven in een leeg vogelverblijf, vandaar dat het ontsmetten van dit soort hokken zorgvuldig dient te gebeuren. Het hok moet dusdanig ontworpen zijn dat er weinig plaatsen zijn waar de vogel-luismijten kunnen verblijven. Kippenhokken en duiventillen worden traditioneel gewit met witkalk om vogel-luismijt te voorkomen. In de professionele pluimveehouderij wordt in 2017 het legale middel Dega-16 gebruikt, en zeer verfijnd siliciumdioxide. Daarnaast zijn de middelen Elector, met de werkzame stof spinosad,[8], Byemite, dat foxim[9] bevat en solfac dat cyfluthrin bevat, toegelaten.[10]
Dega-16 is een natuurlijk product op basis van menthol en eucalyptus. Bij toepassing ervan blijven de luismijten ca. 8 weken weg, maar komen daarna weer terug.[11] Dan moeten de luismijten opnieuw bestreden worden.
De dikke laag van de kolonies mijten maakt de bestrijding ook moeilijk, omdat de bestrijdingsmiddelen alleen aan de buitenste laag kunnen komen.[3]
Mijten zijn bestand geworden tegen allerlei chemische middelen. Thermokill, dat wil zeggen het hok sterk verhitten, kan wel alle luizen doden, maar dit is in een grote kippenstal niet uitvoerbaar.[1] In 2017 werd eerst in België, maar daarna ook in Nederland de aanwezigheid van het verboden middel fipronil in eieren ontdekt.[12] Het middel bleek, gemengd door Dega-16, gebruikt te worden ter bestrijding van de vogelmijt. Ongeveer 200 Nederlandse bedrijven werden op grond hiervan gesloten.[13]
Vogelmijt stadium nymph I door A.C. Oudemans
Vogelmijt stadium nymph II door A.C. Oudemans
Ornithonyssus bursa is een andere vogelmijt, die bij tropische vogels voorkomt.
Bronnen, noten en/of referentiesDe vogel-luismijt, bloedluis of rode vogelmijt (Dermanyssus gallinae) is een ectoparasiet van vogels. De mijt komt onder meer voor bij pluimvee, waardoor de schade die de mijt oplevert voor de mens economisch van belang is. De mijt is ongeveer 0,6 mm lang. Na het volzuigen met bloed is de luis rood van kleur.
In 2017 heeft Wageningen University gesteld dat de vogel-luismijt voor de Nederlandse pluimveesector een schadepost betekent van jaarlijks 11,5 miljoen euro.. Deze mijt was betrokken bij het fipronilschandaal in 2017.
Rød hønsemidd (Dermanyssus gallinae) er en blodsugende midd i familien Dermanyssidae. Den er knyttet til fugler som har faste reirplasser som benyttes i flere år. Den finnes i reir til fugler som hekker på eller i hus: stær, gråspurv, tårnsvale og bydue. Dette gjør at den kan komme seg inn i huset, og stikke mennesker. Størst betydning har den likevel som skadedyr i hønsehus. Hønsemidden er aktiv om natta, og suger da blod av fuglene. På dagtid gjemmer den seg i sprekker ved reiret, og det er også her den legger egg.
Rød hønsemidd (Dermanyssus gallinae) er en blodsugende midd i familien Dermanyssidae. Den er knyttet til fugler som har faste reirplasser som benyttes i flere år. Den finnes i reir til fugler som hekker på eller i hus: stær, gråspurv, tårnsvale og bydue. Dette gjør at den kan komme seg inn i huset, og stikke mennesker. Størst betydning har den likevel som skadedyr i hønsehus. Hønsemidden er aktiv om natta, og suger da blod av fuglene. På dagtid gjemmer den seg i sprekker ved reiret, og det er også her den legger egg.
Multimedia w Wikimedia Commons Ptaszyniec kurzy (Dermanyssus gallinae) – gatunek roztocza z rodziny Dermanyssidae, ektopasożyt ptaków. Żywi się krwią, atakuje nocą podczas spoczynku ptaków. Po żywieniu kryje się w szczelinach w podłodze z dala od światła, gdzie składa jaja.
Dermansyssus gallinae może również odżywiać się krwią niektórych ssaków, także ludzi, potrzebuje jednak ptasiego żywiciela do reprodukcji.
Ciało podłużnie owalne oraz spłaszczone o barwie szarej. Dorasta do 0,75 mm. Po opiciu krwią ciało staje się kuliste i rozszerza do około 1 mm, barwa zmienia się na czerwonawą.
Dojrzałe ptaszyńce posiadają 4 pary dobrze rozwiniętych odnóży, lecz poruszają się na 3. Larwy natomiast posiadają 3 pary i poruszają się na 2. Przednia para odnóży pełni rolę czułków. Poruszanie się po żywicielu wywołuje u niego swędzenie.
Ptaszyńce posiadają długie szczękoczułki, którymi nacinają skórę swojego żywiciela. Po nacięciu pasożyt wpuszcza toksyczną ślinę, która posiada właściwości rozpuszczające tkankę skóry.[1]
Rozwój jest bardzo szybki. Idealna temperatura do rozwoju wynosi od 20 do 25 stopni Celsjusza. Ptaszyńce składają jaja w szczelinach, gdzie przebywają za dnia. Przy odpowiedniej wilgotności ptaszyniec może ewoluować od jaja do dorosłego osobnika nawet w ciągu 7 dni (co zależy wilgotności i temperatury).[2]
Ponieważ roztocza mogą przetrwać w pustym kurniku do 10 miesięcy (bez pożywienia), ważna jest dokładna dezynsekcja pomieszczenia przed wznowieniem chowu.
Ptaszyniec kurzy (Dermanyssus gallinae) – gatunek roztocza z rodziny Dermanyssidae, ektopasożyt ptaków. Żywi się krwią, atakuje nocą podczas spoczynku ptaków. Po żywieniu kryje się w szczelinach w podłodze z dala od światła, gdzie składa jaja.
Dermansyssus gallinae może również odżywiać się krwią niektórych ssaków, także ludzi, potrzebuje jednak ptasiego żywiciela do reprodukcji.
Dermanyssus gallinae, conhecido pelos nomes comuns de bicho-de-galinha, quiquito, pixilinga, ácaro-de-galinha, é um ácaro parasita das aves (comum em galinhas, daí o nome, com até 1 mm de comprimento, cosmopolita e de coloração avermelhada quando cheio de sangue. Parasita galinhas, perus, pombos e pássaros em cativeiro, sendo assim considerado praga importante na avicultura. Pode causar dermatite às pessoas que trabalham nesta atividade.
Dermanyssus gallinae, conhecido pelos nomes comuns de bicho-de-galinha, quiquito, pixilinga, ácaro-de-galinha, é um ácaro parasita das aves (comum em galinhas, daí o nome, com até 1 mm de comprimento, cosmopolita e de coloração avermelhada quando cheio de sangue. Parasita galinhas, perus, pombos e pássaros em cativeiro, sendo assim considerado praga importante na avicultura. Pode causar dermatite às pessoas que trabalham nesta atividade.
Dermanyssus gallinae este un acarian ectoparazit al păsărilor, inclusiv domestice.
Acarianul măsoară aproximativ 1,5 mm, picioarele bine dezvoltate, este de culoare cenușie, după consumul sângelui devine roșu.
Dermanyssus gallinae este hematofag, se alimentează cu sânge, noaptea când păsările se odihnesc. După hrănire, acesta se ascunde de lumina soarelui în fisurile din pereții poieții. Aici, are loc împerecherea și depunerea pontei cu ouă. Provoacă mâncărime severă și, prin urmare, un stres puternic păsărilor. Aceasta afectează în mod negativ producția de carne și ouă. Infestare la mamifere și om[1][2][3] este rară, însă are nevoie de păsări ca să se reproducă. De asemenea, a fost descris ca fiind un transmițător posibil al bacteriei Erysipelothrix rhusiopathiae[4].
Deoarece Dermanyssus gallinae poate supraviețui până la 10 luni fără hrană, este important ca poiata să fie curățată sistematic. De asemenea fisurile din pereți trebuie eliminate și perimetrul sa fie tratat cu acaricide.
Klieštikovec kurí alebo staršie čmelík slepačí (Dermanyssus gallinae) je roztoč z čeľade klieštikovité (Dermanyssidae).
Patrí medzi ektoparazity hydiny a vtákov všeobecne. Tieto roztoče sa živia krvou a útočia na odpočívajúce vtáky v noci. Po kŕmení sa schovávajú v puklinách a trhlinách ďalej od denného svetla, kde sa pária a kladú vajíčka. Za priaznivých podmienok môže byť ich životný cyklus dokončený do siedmich dní, takže populácia klieštikovcov môže rýchlo narastať, čo spôsobuje problémy v podobe anémie u ťažko postihnutých kŕdľov hydiny.
Dermansyssus gallinae sa môže kŕmiť aj na niektorých druhoch cicavcov, vrátane človeka, [1][2][3], ale potrebuje vtáčieho hostiteľa na reprodukciu.
Taktiež bol opísaný ako možný vektor pre Erysipelothrix rhusiopathiae.[4]
Vzhľadom na to, že klieštikovce môžu prežiť až 10 mesiacov v prázdnom kurníku, je dôležité, aby bolo obydlie vtákov dôkladne vyčistené. Konštrukcia obydlí pre zvieratá by mala eliminovať úkryty pre roztoče v čo najväčšej miere. Chemické kontroly, ak sú použité, by mali byť prevedené v rotácii, aby sa zabránilo hromadeniu odporu.
Ošetrenie dreva kreozotom zabije roztoče a drží ich na istú dobu ďalej od ošetrovanej oblasti, no treba dbať, aby nedošlo ku kontaminácii vajec.
Commons ponúka multimediálne súbory na tému Klieštikovec kurí
Wikidruhy ponúkajú informácie na tému Klieštikovec kurí
Klieštikovec kurí alebo staršie čmelík slepačí (Dermanyssus gallinae) je roztoč z čeľade klieštikovité (Dermanyssidae).
Patrí medzi ektoparazity hydiny a vtákov všeobecne. Tieto roztoče sa živia krvou a útočia na odpočívajúce vtáky v noci. Po kŕmení sa schovávajú v puklinách a trhlinách ďalej od denného svetla, kde sa pária a kladú vajíčka. Za priaznivých podmienok môže byť ich životný cyklus dokončený do siedmich dní, takže populácia klieštikovcov môže rýchlo narastať, čo spôsobuje problémy v podobe anémie u ťažko postihnutých kŕdľov hydiny.
Dermansyssus gallinae sa môže kŕmiť aj na niektorých druhoch cicavcov, vrátane človeka, , ale potrebuje vtáčieho hostiteľa na reprodukciu.
Taktiež bol opísaný ako možný vektor pre Erysipelothrix rhusiopathiae.
Rdeča ptičja pršica (znanstveno ime Dermanyssus gallinae) je ektoparazit na pticah in je velik škodljivec na perutninskih farmah.
Rdeča ptičja pršica se hrani s ptičjo krvjo, običajno pa svoje žrtve zajeda ponoči. Odrasli osebki so jajčaste oblike in imajo nesegmentirano telo velikosti do 1 mm ter osem nožic.[1] Barva pršic je bela ali sivkasta, ko se napijejo krvi pa postanejo rdeče barve. Napite pršice se skrivajo na temnih mestih, kjer se parijo in zalegajo jajčeca. Življenjski cikel pršic obsega pet faz: jajčece, larva, protonimfa, deutonimfa in odrasel osebek. V idealnih pogojih se življenjski cikel zaključi v sedmih dneh, zaradi česar se lahko populacija hitro poveča in povzroči veliko škodo na perutninskih farmah. Najbolj so ogrožene mlade ptice. Napadene ptice lahko postanejo anemične, poleg tega pa so pršice prenašalke različnih virusnih obolenj, kot so salmoneloza, Borrelia anserina in Erysipelothrix rhusiopathiae.[2] Skupni klinični znaki napadenih ptic so rdečina, srbenje, papule, vezikule in dermatitis. Ta vrsta pršic lahko živi do 8 mesecev brez hrane, dobro pa prenaša tudi suho okolje.[1]
Rdeča ptičja pršica lahko prebavi tudi kri sesalcev in lahko napade tudi domače živali kot so mačke, psi, glodalci, zajci in konji, zaradi česar se je pršic ob okužbah težko znebiti[3] Pršica lahko povzroči srbeč dermatitis tudi pri človeku[1], znanstveni izraz za napad pršic na človeka pa se imenuje gamazoidoza.[4] Znaki napada se pojavijo zjutraj, saj pršica zajeda ponoči, kažejo pa se kot srbečica,[5]
Pršica sicer redko zajeda domače mačke in pse, kadar pa jih, se ugrizi najpogosteje pojavljajo po nogah in hrbtu živali, ki se tam praskajo pogosteje kot ponavadi[6]
Rdeča ptičja pršica (znanstveno ime Dermanyssus gallinae) je ektoparazit na pticah in je velik škodljivec na perutninskih farmah.
Dermanyssus gallinae (D. gallinae, röda hönskvalster, blodsugande hönskvalster, eng. namn poultry red mite, chicken mite) är en ektoparasit som förekommer världen över och främst angriper höns och andra fågelarter.[1][2]
Röda hönskvalster är små (upp till 1 mm stora som adulta) gråfärgade spindeldjur som får sin röda färg först efter ett blodmål.[2] Under förhållanden där den relativa luftfuktigheten är 70-85 % och temperaturen 25-30° C tar D. gallinaes livscykel (från äggkläckning till könsmogen adult) ungefär en vecka medan lägre temperaturer fördröjer utvecklingen.[2][3] Detta leder till att infesteringsgraden hos hobbyhönsflockar på svenska breddgrader är som högst under sensommar och tidig höst, medan värphöns som hålls i mer kontrollerade klimat tenderar att angripas året om.[1][4] Röda hönskvalster genomgår fem utvecklingsstadier (ägg, larv, protonymf, deutonymf och adult) där samtliga stadier utom kläckningen involverar blodsugning.[2] Man har också i laborativa studier sett att röda hönskvalster på ett enda blodmål kan överleva i 9 månader utan fortsatt kontakt med värddjuret.[1][2]
Dermanyssus gallinae är mycket svår att skilja från Ornithonyssus sylviarum (svenskt namn saknas, eng. namn Northern Fowl Mite) vilken också är en ektoparasit på fåglar. O. sylviarum är främst ett problem i Nordamerika men har på senare år påvisats i svenska hobbyhönsflockar.[5] Kvalstrens födosöksvanor kan underlätta identifikation då D. gallinae födosöker nattetid och håller sig gömda under dagen, medan O. sylviarum är aktiv dagtid.[6] Ytterligare en skillnad är att D. gallinae bara uppehåller sig på sitt värddjur under måltiden och tillbringar övrig tid gömd i sprickor och vråer, medan O. sylviarum lever på sitt värddjur konstant. För helt säker arbestämning krävs likväl mikroskopisk analys av kvalstren.[5][7]
Exakt hur D. gallinae sprids mellan olika hönsflockar är inte helt klarlagt, men misstänka spridningsvägar är introduktion av smittade djur i flockar samt användandet av utrustning (såsom transportburar eller äggbrickor) som varit i kontakt med infesterade djur.[1] Även vilda fåglar och gnagare kan vara bärare av parasiten, varför det är en god idé att förhindra att dessa har tillgång till området närmast hönsanläggningen.[1][2][8]
Hos höns orsakar röda hönskvalster klåda, irritation och störd sömn vilket i sin tur kan leda till minskad ruvningslust.[1] Svåra angrepp av detta kvalster kan också orsaka anemi, vilket hos unghöns kan leda till bleka kammar och hos äldre höns minskad äggproduktion.[2] I riktigt svåra fall kan infestation också leda till dödsfall: under en studie utförd av svenska forskare konstaterades D. gallinae ha orsakat 8 % av dödsfallen hos hönsen som ingick i studien.[4]
D. gallinae kan också orsaka svår klåda hos hästar, varför höns och hästar inte skall hållas i samma anläggning, samt att noggrannhet med hygienen bör vidtas om man ska hantera hästar efter att ha varit i kontakt med hönsen.[1][2] Särskild klädsel och utrustning som endast används vid hönshanteringen är att rekommendera i dessa fall.
Utöver ovanstående symptom hos djuren finns det också flera sätt att upptäcka infestation av D. gallinae i en anläggning. Ett tecken på närvaro av röda hönskvalster är att hönsäggen kan bli blodfläckade då de rullar över kvalster som sugit blod och krossar dem.[4] Enklaste sättet att upptäcka röda hönskvalster i en anläggning är dock att leta efter mörka stråk av kvalsterträck på inredningen. Sökandet bör främst utföras på gångjärn och sittpinnars infästningar, samt i mellanrum och sprickor då kvalstren gillar att gömma sig i mörkare utrymmen under dagtid.[2] Genom att hålla ett vitt papper under sprickor i inredningen och knacka på den så att damm ramlar ner på papperet kan man sedan granska dammet efter kvalster som rör sig. Alternativt kan ett fuktat hushållspapper dras längsmed inredningsdetaljerna och om en roströd färg då uppstår på pappret kan detta vara ett tecken på att röda hönskvalster finns i anläggningen.
Att gillra fällor är också ett effektivt sätt att konstatera närvaro av D. gallinae. Enklast är att ta en bit vanlig brun wellpapp med fåror mellan ytorna och placera dessa ex. bakom och mellan värpreden på så vis att hönsen inte kommer åt dem. Låt därefter fällorna sitta i minst två och högst tio dygn och lägg dem sedan i plastpåsar som fryses in över natten. Därefter kan wellpappskivorna dunkas mot ett vitt papper och innehållet studeras, alternativt kan man öppna skivorna och inspektera fårorna.[2]
Det viktigaste att tänka på då man ska behandla en anläggning där röda hönskvalster har påträffats är att det är anläggningens utrymmen som ska behandlas – inte djuren. Kvalstren uppehåller sig större delen av tiden gömda i trånga utrymmen och är bara i direkt kontakt med hönsen i samband med blodmål. Främst bör mekaniska former av rengöring användas: skrubbning, tvättning med högtrycksspruta och vattenånga (130° C), dammsugning och målning eller kalkning.[1][2] I trängre utrymmen kan även rengöringsmedel användas. Dessa metoder har visat sig vara effektiva om de utförs med jämna mellanrum. Som ett tillägg kan det också vara bra att kontrollera miljön precis utanför anläggningen och rensa bort ev. fågelbord och vegetation för att undvika att potentiella bärare av D. gallinae uppehåller sig i området. Kläder och utrustning som endast används vid hanteringen av höns och hålls ifrån andra djur kan också förhindra spridningen och allmänna åtgärder för god hygien är att rekommendera.[1][2] Ett alternativ är att utföra värmebehandling av anläggningen genom att hålla temperaturen på minst 55° C under tolv timmar. Detta påverkar kvalstren negativt både avseende äggläggning och överlevnad men är ingen garanti för att de utrotas.[2] En kombinationsbehandling av ovanstående metoder är dock alltid att föredra.
Det har också gjorts studier som undersökt möjligheten att bekämpa röda hönskvalster på biologisk väg med hjälp av predatorer. En studie visade att ett annat kvalster, Hypoaspis miles, under studiens 48 timmar stod för 40 % av dödsfallen hos D. gallinae.[9] Denna siffra sjönk dock då temperaturen sänktes och andra arter som H. miles kunde predera på fanns närvarande, vilket innebär att detta kvalster antagligen är mindre effektivt under förhållanden som mer liknar de i hönshus som inte är klimatkontrollerade. En annan studie testade två andra kvalsterarter (Androlaelaps casalis och Stratiolaelaps scimitus) som predatorer för D. gallinae och fick goda resultat, men lyckades inte utrota D. gallinae.[10] Detta antas bero på att D. gallinae främst uppehöll sig högre upp i värpredena medan predatorerna oftare återfanns nere vid gödselbrickorna på redenas botten.
Sedan 2009 finns ett godkänt receptbelagt läkemedel vid namn Baymite™ (innehåller foxim, en sorts organofosfat) som kan användas för att behandla både utrymmen och höns. Detta läkemedel är receptbelagt och endast veterinärer som sökt licens hos Läkemedelsverket får skriva ut det. Utöver detta finns det också kisel- och kalciumbaserade preparat som endast används i utrymmen och som inte kräver recept från veterinär.
D. gallinaes roll som vektor för patogener är inte helt och hållet kartlagd, men goda bevis finns för att flera hönssjukdomar kan spridas via detta kvalster. Man har bland annat kunnat påvisa RNA från Mycobacterium-släktet hos både ägg, larver och adulta individer av D. gallinae, även om spridningsmekanismen i detta fall inte är utredd.[11] Det är också känt att röda hönskvalster kan sprida bakterien Salmonella enterica som orsakar salmonella. Kvalster som under experimentella förhållanden blivit smittade av S. enterica via blodmål och direktkontakt via kutikulan har visats kunna överföra bakterien vertikalt (från adult till avkomma vid äggläggning) och att bakterien överlever kvalstrets olika utvecklingsstadier samt tillväxer i kvalstret i 20-40 % av fallen.[12] I denna studie kunde kvalstren också överföra bakterien till osmittat blod vid måltid vilket bekräftar dess roll som vektor, åtminstone under experimentella förhållanden. Utöver dessa bakterier kan D. gallinae också bära på patogener som Escherichia coli, Shigella sp. och Staphylococcus sp. och misstänks ha stor påverkan avseende upprätthållande av spridning av sjukdomar mellan olika hönsflockar, varför noggrann rengöring av utrymmena är viktig då en ny flock ska sättas in i ett utrymme som tidigare använts av en annan flock.[13]
Wikimedia Commons har media som rör Röda hönskvalster.
Wikispecies har information om Dermanyssus gallinae.
Dermanyssus gallinae (D. gallinae, röda hönskvalster, blodsugande hönskvalster, eng. namn poultry red mite, chicken mite) är en ektoparasit som förekommer världen över och främst angriper höns och andra fågelarter.
Кури́ный клещ[2][3] (лат. Dermanyssus gallinae) — паразитический кровососущий гамазовый клещ.
Тело овальное, красновато-коричневое, с белыми пятнами на спине. Самка имеет длину 0,75—0,84 мм (ширина — 0,4). Самец — 0,6 мм (ширина — 0,3). Яйцо овальное (около 0,3 мм), протонимфа почти прозрачная (0,4 мм), длина голодной дейтонимфы до 0,6 мм[4]. В России почти повсеместно. Обитает в птичниках, клетках и гнёздах, паразитируя на домашних и диких птицах. Днём прячется, нападая на птиц обычно по ночам. У людей, работающих в птичниках, укусы вызывают зуд и дерматозы. Является переносчиком ряда заболеваний (в том числе энцефалита кур)[2]. Снижает яйценоскость кур, приводит их к истощению и анемии[4].
Из отложенных самками яиц через 50—120 часов выходят личинки, которые не питаются. Через 24—30 часов малоподвижная личинка превращается в протонимфу. Стадии протонимфы и дейтонимфы поглощают кровь хозяина и активно передвигаются. Дейтонимфы превращаются во взрослых самцов и самок. Самка откладывает до 20 яиц, число которых зависит от количества высосанной крови[4].
Кури́ный клещ (лат. Dermanyssus gallinae) — паразитический кровососущий гамазовый клещ.
ワクモ（学名：Dermanyssus gallinae）とは、家禽や鳥類の外部寄生虫 (ectoparasite) であり、Red miteとしても知られている。ワクモは夜間に休息している鳥類を吸血する。吸血後、日中は地面の裂け目や亀裂などに潜伏し、交尾や産卵を行う。非吸血時には集合フェロモンの働きにより数万匹からなる集塊を形成する。最適な環境下ではその生活環は7日で完成し、生息数は爆発的に増加することができ、影響下にある家禽の群に貧血、衰弱、産卵低下や失血死を引き起こす。また、ワクモによる病原菌の媒介も報告されている。
ワクモは空っぽの鶏舎に10ヶ月間生存することができ、鶏舎の完全な清浄化は重要である。ワクモの潜伏場所が無いような鶏舎の設計は同様に重要である。化学的制御を行う場合は抵抗性を有する個体の出現を避けるようなローテーションが必要である。化学的制御には有機リン剤、カーバーメート剤、ピレスロイド剤などが使用される。
木材へのクレオソート処理はワクモの殺滅と忌避に効果があるが、鶏卵の汚染に注意を払う必要がある。
ワクモはヒトを含む哺乳類のいくつかの種を吸血するが、繁殖には鳥類の宿主が必要である。
ワクモ（学名：Dermanyssus gallinae）とは、家禽や鳥類の外部寄生虫 (ectoparasite) であり、Red miteとしても知られている。ワクモは夜間に休息している鳥類を吸血する。吸血後、日中は地面の裂け目や亀裂などに潜伏し、交尾や産卵を行う。非吸血時には集合フェロモンの働きにより数万匹からなる集塊を形成する。最適な環境下ではその生活環は7日で完成し、生息数は爆発的に増加することができ、影響下にある家禽の群に貧血、衰弱、産卵低下や失血死を引き起こす。また、ワクモによる病原菌の媒介も報告されている。
ワクモは空っぽの鶏舎に10ヶ月間生存することができ、鶏舎の完全な清浄化は重要である。ワクモの潜伏場所が無いような鶏舎の設計は同様に重要である。化学的制御を行う場合は抵抗性を有する個体の出現を避けるようなローテーションが必要である。化学的制御には有機リン剤、カーバーメート剤、ピレスロイド剤などが使用される。
木材へのクレオソート処理はワクモの殺滅と忌避に効果があるが、鶏卵の汚染に注意を払う必要がある。
_-_Mites_-_Collection_Anthonie_Cornelis_Oudemans.jpeg)
_-_Mites_-_Collection_Anthonie_Cornelis_Oudemans.jpeg)
_-_Mites_-_Collection_Anthonie_Cornelis_Oudemans.jpeg)
_-_Mites_-_Collection_Anthonie_Cornelis_Oudemans.jpeg)
