Senecio viscosus ye una especie herbal de la familia de les asteracees.
Añal, fedienta, mafosa, con tarmos glandulares ramosos de 20-60 cm. Fueyes verdeoscuro, obovaes na so contorna, estremaes con lóbulos de la mesma dentaos o lobulaos, estrechaos hasta un peciolu curtiu, densamente pelosu-glandulares. Munchos capítulos de 6-12 mm de diámetru, n'inflorescencies ramoses. Flores ligulaes marielles con lóbulos curtios endolcaos escontra baxo; arreyo cónicu con bráctees de 8-11 mm, densamente glandular, y con 3-4 bráctees esternes más curties. Frutos llampiños. Floria pel branu.[1]
Dende'l centru d'España y Grecia a Holanda y norte de Rusia. En Gran Bretaña ya Irlanda.[2]Naturalizada en partes del norte y oeste d'Europa.
Senecio viscosus describióse por Carlos Linneo y espublizóse en Species Plantarum 2: 868. 1753.[3]
Senecio: nome xenéricu que remanez del Llatín sĕnĕcĭo, ōnis = "vieyu", polos capítulos maduros que recuerden a les sos cabeces de pelo y barba blanques.
viscosus: epítetu llatín que significa "delgada".[4]
Senecio viscosus ye una especie herbal de la familia de les asteracees.
Ilustración de Flora BatavaPlanhigyn blodeuol o deulu llygad y dydd a blodyn haul ydy Creulys ludiog sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Asteraceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Senecio viscosus a'r enw Saesneg yw Sticky groundsel.[1] Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Creulys gludiog, Creulys Ludiog, Penfelen Gludiog.
Daw'r gair "Asteraceae", sef yr enw ar y teulu hwn, o'r gair 'Aster', y genws mwyaf lluosog o'r teulu - ac sy'n tarddu o'r gair Groeg ἀστήρ, sef 'seren'.
Planhigyn blodeuol o deulu llygad y dydd a blodyn haul ydy Creulys ludiog sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Asteraceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Senecio viscosus a'r enw Saesneg yw Sticky groundsel. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Creulys gludiog, Creulys Ludiog, Penfelen Gludiog.
Daw'r gair "Asteraceae", sef yr enw ar y teulu hwn, o'r gair 'Aster', y genws mwyaf lluosog o'r teulu - ac sy'n tarddu o'r gair Groeg ἀστήρ, sef 'seren'.
Klæbrig brandbæger (Senecio viscosus) er en enårig plante i kurvblomst-familien. Det er en ildelugtende, giftig urt, der vokser på næringsrig bund. Den er indvandret til Danmark i begyndelsen af 1800-tallet.
Klæbrig brandbæger ligner alm. brandbæger, men er stærkt klæbrig af talrige kirtelhår. Kurven, der er 1 centimeter i diameter, har udstående gule, 2-4 millimeter lange, tungeformede randkroner, der først henimod afblomstringen er tilbagerullede. Desuden er kurvsvøbbladenes spidser ikke mørke, og de ydre svøbblade er næsten halvt så lange som de indre.
Arten er hjemmehørende i Vest-, Mellem- og Sydeuropa og det sydvestlige Asien samt indslæbt i Nordeuropa og Nordamerika.
I Danmark findes klæbrig brandbæger temmelig almindeligt ved vejkanter, på jernbaneterræn, i grusgrave, på strandvolde og i klitter. Blomstringen sker i juli til oktober.[1]
Klæbrig brandbæger (Senecio viscosus) er en enårig plante i kurvblomst-familien. Det er en ildelugtende, giftig urt, der vokser på næringsrig bund. Den er indvandret til Danmark i begyndelsen af 1800-tallet.
Das Klebrige Greiskraut (Senecio viscosus), auch Kleb-Greiskraut oder Klebriges Kreuzkraut genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Greiskräuter (Senecio) innerhalb der Familie der Korbblütler (Asteraceae). Ihre natürliche Heimat liegt in den gemäßigten Zonen Eurasiens, und sie ist in einigen Gebieten der Welt ein Neophyt.
Das Klebrige Greiskraut ist eine auffallend unangenehm riechende, sommergrüne, einjährige krautige Pflanze, die Wuchshöhen von meist 20 bis 40 (10 bis 60) Zentimeter erreicht. Es wird eine Pfahlwurzel gebildet. Bis auf die Blüten und Früchte sind die oberirdischen Pflanzenteile mit kurzen, klebrigen Drüsenhaaren bedeckt. Der einzige Stängel je Exemplar ist verzweigt.[1][2][3][4][5]
Die wechselständig am Stängel verteilt angeordneten Laubblätter sind in Blattstiel und Blattspreite gegliedert. Die Blattspreite ist bei einer Länge von 2 bis 7 Zentimeter und einer Breite von 1,5 bis 4 Zentimeter im Umriss verkehrt-eiförmig bis länglich. Sie hat eine sich verjüngende bis mehr oder weniger gestutzte Basis und ist tief fiederteilig bis -spaltig. Die Blattlappen sind schmal, lanzettlich, gewellt oder buchtig gezähnt.[1][2][3][4] Die obersten Blätter sind kleiner, sitzend und mehr oder weniger stängelumfassend.[5]
Die Blütezeit erstreckt sich von (Juni) Juli bis September. In zusammengesetzten, unregelmäßigen, lockeren, schirmtraubigen Gesamtblütenständen stehen meist drei bis acht (1 bis 30) körbchenförmige Teilblütenstände zusammen. Die Körbchenhülle (Involucrum) ist bei einer Höhe von 9 bis 11 Millimeter und bei einem Durchmesser von 5 bis 6 Millimeter walzlich-glockig. Die wenigen, meist nur zwei bis drei, selten bis zu fünf, Außenhüllblätter stehen locker ab, teilweise bis zum Korbstiel herabgedrückt, und sind (das größte ist etwa 4 mm lang) fast halb so lang wie die inneren Hüllblätter. Die etwa 13 bis 21 Hüllblätter sind 5 bis 7 Millimeter lang und an der Spitze schwärzlich.
Die Blütenkörbchen enthalten gelbe, fertile Zungen- und Röhrenblüten. Die etwa 13 gelben Zungenblüten sind kurz und ihre 1 bis 2 Millimeter lange Zunge ist nur vor der Befruchtung und bei Sonnenschein ausgebreitet und meist früh zurückgeschlagen oder zurückgerollt, so dass sie leicht übersehen werden.[3][4][5]
Die Achänen sind glatt und meist kahl.[4][5] Der reinweiße Pappus ist zur Fruchtzeit dreimal so lang wie die Frucht.[3]
Die Chromosomengrundzahl beträgt x = 10; es liegt Tetraploidie vor mit einer Chromosomenzahl von 2n = 40.[5]
Das Klebrige Greiskraut ist ein Therophyt.[1]
Die Blüten sind bei sonnigem Wetter ausgebreitet, sonst sind die Zungenblüten zurückgekrümmt. Bestäuber sind Bienen.
Aufkriechende Insekten werden vermutlich vom klebrigen Stängel zurückgehalten. Die Achänen breiten sich über ihren Pappus als Schirmchenflieger aus, dennoch ist auch eine Ausbreitung als Wasserhafter möglich. Eine 75 cm hohe Pflanze produzierte an 426 Körbchen etwa 260.000 Einzelfrüchte.
Das Klebrige Greiskraut kommt ursprünglich in Westasien, im Kaukasusgebiet, Ost-, Mittel- und Südosteuropas vor. Als indigene Pflanze gilt sie in den baltischen Staaten, in Armenien, Georgien, Ciskaukasien, Spanien, Frankreich, Belgien, in den Niederlanden, in Deutschland, Österreich, Schweiz, Italien, Polen, Tschechien, in der Slowakei, in Slowenien, Ungarn, Serbien, Kroatien, Montenegro, Bulgarien, Albanien, Rumänien, Mazedonien, Griechenland und in der Türkei.[6] Als Neophyt findet man das Klebrige Greiskraut in Skandinavien, dem ozeanischen Nordamerika,[6] in Ostasien sowie auf den Britischen Inseln.[7]
Ursprünglich ist das Klebrige Greiskraut wohl in Sandheiden und Binnendünen der atlantisch geprägten, submediterranen und kühlgemäßigten Klimabereiche beheimatet, von wo aus ihre synanthrope Ausbreitung entlang von Straßen und Bahndämmen erfolgte. In Siedlungsferne kommt es vor in Silikat-Steinschutt-Gesellschaften des Verbands Galeopsion segetum, sekundär dann in Gesellschaften der Verbände Sisymbrion oder Epilobion angustifolii.[8] In den Alpen steigt das Klebrige Greiskraut bis in Höhenlagen von 2275 Metern und im Kaukasus bis 2500 Meter. In Mitteleuropa tritt es häufig auf, fehlt aber im westlichen Tiefland, im Alpenvorland und in den Ostalpen in kleineren Gebieten; es kommt an seinen Standorten oft in kleineren, individuenreichen Beständen vor. In Österreich ist es in allen Bundesländern häufig[3].
Das Klebrige Greiskraut braucht steinigen oder sandig-grusigen Untergrund, der oft kalkarm ist, dies aber nicht sein muss. Es besiedelt Bahngleise, Wegränder, Felsschutt oder Bauschutt und geht auch häufig auf Waldschläge. Es ist schwach kalkmeidend. Es gedeiht in den collinen bis montanen Höhenstufen.[3] In den Allgäuer Alpen steigt es am Südfuß des Grünten in Bayern bis zu 1120 m Meereshöhe auf.[9]
Es handelt sich um eine potentielle invasive Pflanze, besonders da sie über Saatgut von Nutzpflanzen ausgebreitet werden kann.[6]
Die Erstveröffentlichung von Senecio viscosus erfolgte 1753 durch Carl von Linné in Species Plantarum, Band 2, S. 868[10].[11][6] Ein Synonym für Senecio viscosus ist Senecio calvertii Boiss.[7][12]
Das Klebrige Greiskraut (Senecio viscosus), auch Kleb-Greiskraut oder Klebriges Kreuzkraut genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Greiskräuter (Senecio) innerhalb der Familie der Korbblütler (Asteraceae). Ihre natürliche Heimat liegt in den gemäßigten Zonen Eurasiens, und sie ist in einigen Gebieten der Welt ein Neophyt.
Senecio viscosus is a herbaceous annual plant of the genus Senecio. It is known as the sticky ragwort,[1] sticky groundsel or stinking groundsel.[2]
An annual, growing to 70 cm high and covered with glandular hairs. Very similar to Senecio sylvaticus which does not have glandular hairs. The outer bracts show a brown tip. The ray-florets are ligulate, yellow and at first spreading then rolled back. The leaves are alternate and deeply lobed. Senecio vulgaris (Groundsel) does not have ray florets.[3]
Locally common in Britain and Ireland on waste ground.[3][4][5]
Senecio viscosus is a herbaceous annual plant of the genus Senecio. It is known as the sticky ragwort, sticky groundsel or stinking groundsel.
Senecio viscosus es una especie de planta herbácea de la familia de las asteráceas.
Anual, fétida, viscosa, con tallos glandulares ramosos de 20-60 cm. Hojas verdeoscuro, obovadas en su contorno, divididas con lóbulos a su vez dentados o lobulados, estrechados hasta un pecíolo corto, densamente peloso-glandulares. Muchos capítulos de 6-12 mm de diámetro, en inflorescencias ramosas. Flores liguladas amarillas con lóbulos cortos enrollados hacia abajo; involucro cónico con brácteas de 8-11 mm, densamente glandular, y con 3-4 brácteas externas más cortas. Frutos lampiños. Florece en verano.[1]
Desde el centro de España y Grecia a Holanda y norte de Rusia. En Gran Bretaña e Irlanda.[2]Naturalizada en partes del norte y oeste de Europa.
Senecio viscosus fue descrita por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 2: 868. 1753.[3]
Ver: Senecio
viscosus: epíteto latíno que significa "glutinoso".[4]
Senecio viscosus es una especie de planta herbácea de la familia de las asteráceas.
Ilustración de Flora BatavaPihkane ristirohi (Senecio viscosus) on korvõieliste sugukonda ristirohu perekonda kuuluv taimeliik.
Pihkasel ristirohul on hambulise servaga lihtlehed. Taim meenutab harilikku ristirohtu, ent sellest erinevalt on taim näärmekarvane ja kleepuv, nõrga lõhnaga. Keelõied enamasti silmapaistvad, väljapoole rulluva helekollase naastuga.
Pihkane ristirohi on looduslikult levinud Euroopas. Eestis on levinud paiguti, peamiselt ranniku ning asulates, raudteejaamades. [1]
Pihkane ristirohi (Senecio viscosus) on korvõieliste sugukonda ristirohu perekonda kuuluv taimeliik.
Pihkasel ristirohul on hambulise servaga lihtlehed. Taim meenutab harilikku ristirohtu, ent sellest erinevalt on taim näärmekarvane ja kleepuv, nõrga lõhnaga. Keelõied enamasti silmapaistvad, väljapoole rulluva helekollase naastuga.
Pihkane ristirohi on looduslikult levinud Euroopas. Eestis on levinud paiguti, peamiselt ranniku ning asulates, raudteejaamades.
Tahmavillakko (Senecio viscosus) on asterikasveihin kuuluva pahanhajuinen ja tahmeavartinen ja -lehtinen kasvi. Se on myrkyllinen. Suomessa tahmavillakko on tulokaslaji.[1]
Yksivuotinen tahmavillakko kasvaa 20–50 senttimetriä korkeaksi. Tanakahko varsi on haaraton tai ylhäältä haarova. Koko varsi ja lehdet ovat tahmeakarvaisia, minkä vuoksi kasvi on tavallisesti roskan sotkema. Alemmat lehdet ovat lyhytruotisia, ylemmät ruodittomia, vastapuikeita, pariliuskaisia, lehden liuskat hampaisia. Kukat ovat keltaisia. Pienissä mykeröissä on noin 12 kielikukkaa. Tahmavillakon kukinta-aika ulottuu heinäkuusta lokakuuhun. Kasvi tuottaa pitkän kukinta-aikansa aikana valtavan määrän siemeniä.[1][2]
Tahmavillakko on levinnyt lähes koko Eurooppaan itäisintä osaa lukuun ottamatta. Sitä tavataan myös tulokaslajina Pohjois-Amerikassa.[3] Suomessa laji on yleisin Etelä-Suomessa, mutta sitä tavataan yleisesti Oulun korkeudelle saakka.[4]
Tahmavillakko on Suomessa tulokaslaji, joka on kulkeutunut maahan 1800-luvulla toisaalta Pietarista liikenteen mukana, toisaalta satamakaupunkeihin laivojen painolastihiekassa. Laji säilyi pitkään satunnaistulokkaana ja alkoi levitä laajemmalle vasta 1930–1940-luvuilla. Alun perin tahmavillakko on peräisin Välimeren maista.[1][5]
Tahmavillakkoa tavataan monien muiden tulokaslajien tapaan rautateillä, tienvarsilla, hiekkakuopilla, joutomailla, hiekkarannoilla, kallioilla ja pelloilla.[2]
Tahmavillakko (Senecio viscosus) on asterikasveihin kuuluva pahanhajuinen ja tahmeavartinen ja -lehtinen kasvi. Se on myrkyllinen. Suomessa tahmavillakko on tulokaslaji.
Senecio viscosus adalah spesies tumbuhan yang tergolong ke dalam famili Asteraceae. Spesies ini juga merupakan bagian dari ordo Asterales. Spesies Senecio viscosus sendiri merupakan bagian dari genus Senecio.[1] Nama ilmiah dari spesies ini pertama kali diterbitkan oleh L..
Senecio viscosus adalah spesies tumbuhan yang tergolong ke dalam famili Asteraceae. Spesies ini juga merupakan bagian dari ordo Asterales. Spesies Senecio viscosus sendiri merupakan bagian dari genus Senecio. Nama ilmiah dari spesies ini pertama kali diterbitkan oleh L..
Het kleverig kruiskruid (Senecio viscosus) is een eenjarig kruiskruid dat van nature voorkomt in praktisch geheel Europa. Uitzonderingen zijn Ierland, IJsland en het noorden van Scandinavië.[1] Ook in België en Nederland komt de soort in het wild voor.[2]
Deze 15-45 cm (soms tot 60 cm) hoge plant valt binnen de in België en Nederland voorkomende soorten in het geslacht kruiskruid op doordat de stengels, bladeren en omwindselblaadjes van het bloemhoofdje klierachtig en kleverig behaard zijn.
De bloemhoofdjes hebben twee tot vijf buitenomwindselblaadjes en vaak dertien lintbloemen. De omwindselblaadjes zijn klierachtig behaard met ongeveer 0,25 mm lange klierharen. De nootjes zijn kaal of hebben een enkele rij korte haren tussen de ribben. De bloeiperiode begint in juni en loopt door tot in de herfst in september of oktober.[2]
De grijsgroene diep ingesneden bladeren hebben vaak getande slippen.[3]
Behalve in vrijwel geheel Europa komt de soort voor op enkele plaatsen in Siberië, in Noord-Afrika en in Noord-Amerika.[4]
Het is een plant van open, droge, omgewerkte grond, vaak op grind langs spoorwegen, waar ze plaatselijk algemeen kan zijn. Ook in de duinen komt ze voor. Ze behoort tot de pioniervegetatie op droge voedselarme basische, oppervlakkig geroerde bodem en op droge matig voedselrijke bodem.[2]
Kleverig kruiskruid is waardplant voor de larven van Platyptilia farfarellus[5], deze komt in Nederland echter niet voor. Ook is de soort waardplant voor de larven van Heliothis peltigera
De plant behoort tot de planten-sociologische groep Epilobion angustifolii.
Het kleverig kruiskruid (Senecio viscosus) is een eenjarig kruiskruid dat van nature voorkomt in praktisch geheel Europa. Uitzonderingen zijn Ierland, IJsland en het noorden van Scandinavië. Ook in België en Nederland komt de soort in het wild voor.
Starzec lepki (Senecio viscosus L.) – gatunek rośliny z rodziny astrowatych. Występuje w Europie (bez Skandynawii i Wysp Brytyjskich) oraz na części Azji (Turcja, Kaukaz, Zakaukazie)[2]. Rozprzestrzenił się też gdzieniegdzie poza rodzimym obszarem swojego występowania[2]. W Polsce gatunek częsty zarówno na niżu jak i w górach.
Roślina jednoroczna. Siedlisko: zręby, nieużytki, przydroża, skarpy, torowiska kolejowe. W klasyfikacji zbiorowisk roślinnych gatunek wyróżniający dla Cl. Senecioni-Tussilaginetum[3].
Tworzy mieszańce z starcem leśnym[4].
Starzec lepki (Senecio viscosus L.) – gatunek rośliny z rodziny astrowatych. Występuje w Europie (bez Skandynawii i Wysp Brytyjskich) oraz na części Azji (Turcja, Kaukaz, Zakaukazie). Rozprzestrzenił się też gdzieniegdzie poza rodzimym obszarem swojego występowania. W Polsce gatunek częsty zarówno na niżu jak i w górach.
Klibbkorsört (Senecio viscosus) är en ettårig ört tillhörande familjen korgblommiga växter. Plantan blir 15 till 60 centimeter hög och har bladen strödda längs med den ofta greniga stjälken. Mellan juli och oktober blommar den med mellan 8 och 15 gula strålblommor kring varje holk. Holkarna är cirka 5 millimeter breda men strålblommorna får blomman att se bredare ut då den slår ut. Senare under blomningen rullar oftast strålblommorna ihop sig. Holkarna har 7 till 9 ljusgröna holkfjäll som löper rakt uppåt utan att överlappa varandra samt ett fåtal ytterholkfjäll vid basen. Både bladen och stälken är glandelhårig och tydligt klibbig. Arten kan till utseendet förväxlas med korsört som också är hårig men ej klibbig.
Klibbkorsörten växer i allmänhet i öppna områden med torr och näringsrik ler- eller grusjord, den är exempelvis vanligt förekommande på ruderatmark, i industriområden samt på bangårdar. Arten utbreder sig i Sverige söder om Stockholm, i hela Danmark samt fläckvis längre norrut i de skandinaviska kustområdena.
Klibbkorsört (Senecio viscosus) är en ettårig ört tillhörande familjen korgblommiga växter. Plantan blir 15 till 60 centimeter hög och har bladen strödda längs med den ofta greniga stjälken. Mellan juli och oktober blommar den med mellan 8 och 15 gula strålblommor kring varje holk. Holkarna är cirka 5 millimeter breda men strålblommorna får blomman att se bredare ut då den slår ut. Senare under blomningen rullar oftast strålblommorna ihop sig. Holkarna har 7 till 9 ljusgröna holkfjäll som löper rakt uppåt utan att överlappa varandra samt ett fåtal ytterholkfjäll vid basen. Både bladen och stälken är glandelhårig och tydligt klibbig. Arten kan till utseendet förväxlas med korsört som också är hårig men ej klibbig.
Klibbkorsörten växer i allmänhet i öppna områden med torr och näringsrik ler- eller grusjord, den är exempelvis vanligt förekommande på ruderatmark, i industriområden samt på bangårdar. Arten utbreder sig i Sverige söder om Stockholm, i hela Danmark samt fläckvis längre norrut i de skandinaviska kustområdena.
Senecio viscosus là một loài thực vật có hoa trong họ Cúc. Loài này được L. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1753.[1]
Senecio viscosus là một loài thực vật có hoa trong họ Cúc. Loài này được L. miêu tả khoa học đầu tiên năm 1753.
Senecio viscosus L., 1753
Кресто́вник кле́йкий, или ли́пкий (лат. Senécio viscósus), — однолетнее травянистое растение, вид рода Крестовник (Senecio) семейства Сложноцветные (Asteraceae).
Клейкое сорное растение с мелкими корзинками, отгиб у краевых цветков которых часто характерно загнут назад.
Однолетнее растение с единственным прямостоячим, в верхней части обыкно ветвящимся, стеблем до 50—80 см высотой, густо покрытое железистым опушением и оттого клейкое. Листья очерёдно расположенные по стеблю, тёмно-зелёные, глубоко равномерно перистораздельные, нижние из них 1,5—9 см длиной и 0,2—3 см шириной, обратнояйцевидные в очертании, средние и верхние — продолговатые, сидячие, иногда с маленькими ушками в основании.
Корзинки многочисленные, собранные в щитковидное общее соцветие. Обёртка колокольчатая или широкоцилиндрическая, 6—11 мм длиной и 5—7 мм шириной; внутренние листочки её в числе 18—22, 7—9 мм длиной, 0,5—1 мм шириной, линейно-ланцетные, зелёные, густо покрытые железистыми волосками; внешние — в числе до 7, линейные, 2—4 мм длиной и около 0,3 мм шириной. Краевые цветки ложноязычковые, в числе 8—12, жёлтые, 10—12 мм длиной, с отгибом 1—1,5 мм шириной, часто завёрнутым назад.
Семянки 3—4 мм длиной, голые или несколько опушённые, коричневые до фиолетово-чёрных.
Широко распространённое средне- и южновропейское растение, как заносное встречающееся в Западной и Северной Европе, на Дальнем Востоке и в восточной части Северной Америки. Обычно по сорным местам, по приморским и речным отмелям, по берегам рек.
Senecio viscosus L., Sp. Pl. 2: 868 (1753).
Кресто́вник кле́йкий, или ли́пкий (лат. Senécio viscósus), — однолетнее травянистое растение, вид рода Крестовник (Senecio) семейства Сложноцветные (Asteraceae).
Клейкое сорное растение с мелкими корзинками, отгиб у краевых цветков которых часто характерно загнут назад.