dcsimg

Lifespan, longevity, and ageing

fornì da AnAge articles
Maximum longevity: 27 years (captivity) Observations: There is a delayed implantation and thus the total gestation time varies from 290 to 380 days. The actual embryonic development takes about 60-63 days (Ronald Nowak 2003). One wild born female was as old as 27 when she died in captivity (Richard Weigl 2005).
licensa
cc-by-3.0
drit d'autor
Joao Pedro de Magalhaes
editor
de Magalhaes, J. P.
sit compagn
AnAge articles

Benefits ( Anglèis )

fornì da Animal Diversity Web

North American river otters generally do not have adverse affects on humans.

licensa
cc-by-nc-sa-3.0
drit d'autor
The Regents of the University of Michigan and its licensors
sitassion bibliogràfica
Ellis, E. 2003. "Lontra canadensis" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Lontra_canadensis.html
autor
Eric J. Ellis, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web

Behavior ( Anglèis )

fornì da Animal Diversity Web

North American river otters communicate in a variety of ways. They vocalize with whistles, growls, chuckles, and screams. They also scent mark using paired scent glands near the base of their tails or by urinating/defecating on vegetation within their home range. These glands produce a very strong, musky odor. They also use touch and communicate through posture and other body signals.

North American river otters perceive their environment through vision, touch, smell, and hearing. Their large and abundant whiskers are very sensitive and are important in tactile sensation. These whiskers are used extensively in hunting, as smell, vision, and hearing are diminished in the water.

Communication Channels: visual ; tactile ; acoustic ; chemical

Other Communication Modes: scent marks

Perception Channels: visual ; tactile ; acoustic ; chemical

licensa
cc-by-nc-sa-3.0
drit d'autor
The Regents of the University of Michigan and its licensors
sitassion bibliogràfica
Ellis, E. 2003. "Lontra canadensis" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Lontra_canadensis.html
autor
Eric J. Ellis, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web

Associations ( Anglèis )

fornì da Animal Diversity Web

North American river otters are sometimes taken by bobcats, coyotes, birds of prey, alligators, and other large predators. They mainly escape predation through their agility in the water and on land, their vigilance, and their ability to fiercely defend themselves and their young.

Known Predators:

  • bobcats (Lynx rufus)
  • coyotes (Canis latrans)
  • birds of prey (Falconiformes)
  • American alligators (Alligator mississipiensis)
licensa
cc-by-nc-sa-3.0
drit d'autor
The Regents of the University of Michigan and its licensors
sitassion bibliogràfica
Ellis, E. 2003. "Lontra canadensis" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Lontra_canadensis.html
autor
Eric J. Ellis, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web

Conservation Status ( Anglèis )

fornì da Animal Diversity Web

Northern river otters are listed in Appendix II of CITES. Populations were once extirpated through many parts of their range, especially around heavily populated areas in the midwestern and eastern United States. Population trends have stabilized in recent years and reintroduction and conservation efforts have resulted in recolonization of areas where they were previously extirpated. Northern river otter populations are still considered vulnerable or imperiled throughout much of their range in midwestern United States and the Appalachian mountains. They are presumed extirpated in New Mexico and population status in South Carolina and Florida has not yet been reviewed.

US Federal List: no special status

CITES: appendix ii

State of Michigan List: no special status

IUCN Red List of Threatened Species: least concern

licensa
cc-by-nc-sa-3.0
drit d'autor
The Regents of the University of Michigan and its licensors
sitassion bibliogràfica
Ellis, E. 2003. "Lontra canadensis" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Lontra_canadensis.html
autor
Eric J. Ellis, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web

Benefits ( Anglèis )

fornì da Animal Diversity Web

North American river otters are important parts of healthy, aquatic ecosystems.

North American river otters have been hunted for many years for their attractive and durable fur. In the 1983-84 hunting season, 33,135 otters were taken with an average selling price of $18.71 per pelt. Otters are stll an important source of income for many people in Canada and the western United States. River otters also eat "trash fish" that compete with more economically desirable game fish.

Positive Impacts: body parts are source of valuable material

licensa
cc-by-nc-sa-3.0
drit d'autor
The Regents of the University of Michigan and its licensors
sitassion bibliogràfica
Ellis, E. 2003. "Lontra canadensis" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Lontra_canadensis.html
autor
Eric J. Ellis, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web

Morphology ( Anglèis )

fornì da Animal Diversity Web

North American river otters are semi-aquatic mammals, with long, streamlined bodies, thick tapered tails, and short legs. They have wide, rounded heads, small ears, and nostrils that can be closed underwater. The vibrissae are long and thick, reflecting their importance in sensory perception. The fur is dark brown to almost black above and a lighter color ventrally. The throat and cheeks are usually a golden brown. The fur is dense and soft, effectively insulating these animals in water. The feet have claws and are completely webbed. Body length ranges from 889 to 1300 mm and tail length from 300 to 507 mm. Weight ranges from 5 to 14 kg. Males average larger than females in all measurements.

Range mass: 5 to 14 kg.

Range length: 889 to 1300 mm.

Other Physical Features: endothermic ; homoiothermic; bilateral symmetry

Sexual Dimorphism: male larger

licensa
cc-by-nc-sa-3.0
drit d'autor
The Regents of the University of Michigan and its licensors
sitassion bibliogràfica
Ellis, E. 2003. "Lontra canadensis" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Lontra_canadensis.html
autor
Eric J. Ellis, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web

Life Expectancy ( Anglèis )

fornì da Animal Diversity Web

North American river otters can live up to 21 years in captivity. They normally live about 8 to 9 years in the wild.

Range lifespan
Status: captivity:
21 (high) years.

Typical lifespan
Status: wild:
8 to 9 years.

Average lifespan
Status: wild:
8-9 years.

licensa
cc-by-nc-sa-3.0
drit d'autor
The Regents of the University of Michigan and its licensors
sitassion bibliogràfica
Ellis, E. 2003. "Lontra canadensis" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Lontra_canadensis.html
autor
Eric J. Ellis, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web

Habitat ( Anglèis )

fornì da Animal Diversity Web

North American river otters are found anywhere there is a permanent food supply and easy access to water. They can live in freshwater and coastal marine habitats, including rivers, lakes, marshes, swamps, and estuaries. River otters can tolerate a variety of environments, including cold and warmer latitudes and high elevations. North American river otters seem to be sensitive to pollution and disappear from areas with polluted waters.

North American river otters build dens in the burrows of other mammals, in natural hollows, such as under a log, or in river banks. Dens have underwater entrances and a tunnel leading to a nest chamber that is lined with leaves, grass, moss, bark, and hair.

Habitat Regions: temperate ; terrestrial

Aquatic Biomes: lakes and ponds; rivers and streams; coastal

Wetlands: marsh ; swamp ; bog

Other Habitat Features: riparian ; estuarine

licensa
cc-by-nc-sa-3.0
drit d'autor
The Regents of the University of Michigan and its licensors
sitassion bibliogràfica
Ellis, E. 2003. "Lontra canadensis" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Lontra_canadensis.html
autor
Eric J. Ellis, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web

Distribution ( Anglèis )

fornì da Animal Diversity Web

North American river otters occur throughout Canada and the United States, except for areas of southern California, New Mexico, and Texas, and the Mohave desert of Nevada and Colorado. In Mexico they are found in the delta areas of the Rio Grande and Colorado river. Otters were locally extirpated from portions of their range but reintroduction and conservation efforts have helped stabilize populations.

Biogeographic Regions: nearctic (Native )

licensa
cc-by-nc-sa-3.0
drit d'autor
The Regents of the University of Michigan and its licensors
sitassion bibliogràfica
Ellis, E. 2003. "Lontra canadensis" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Lontra_canadensis.html
autor
Eric J. Ellis, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web

Trophic Strategy ( Anglèis )

fornì da Animal Diversity Web

North American river otters eat mainly aquatic organisms such as amphibians, fish, turtles, crayfish, crabs, and other invertebrates. Birds, their eggs, and small terrestrial mammals are also eaten on occasion. They sometimes eat aquatic plants.

Prey is captured with the mouth, and mainly slow, non-game fish species are taken, e.g., suckers. The otter's long whiskers are used to detect organisms in the substrate and the dark water. Prey is eaten immediately after capture, usually in the water, although larger prey is eaten on land.

Animal Foods: birds; mammals; amphibians; fish; eggs; insects; terrestrial non-insect arthropods; aquatic crustaceans

Plant Foods: leaves; roots and tubers; macroalgae

Primary Diet: carnivore (Piscivore , Eats non-insect arthropods)

licensa
cc-by-nc-sa-3.0
drit d'autor
The Regents of the University of Michigan and its licensors
sitassion bibliogràfica
Ellis, E. 2003. "Lontra canadensis" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Lontra_canadensis.html
autor
Eric J. Ellis, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web

Associations ( Anglèis )

fornì da Animal Diversity Web

North American river otters are important predators of fish and aquatic invertebrates.

licensa
cc-by-nc-sa-3.0
drit d'autor
The Regents of the University of Michigan and its licensors
sitassion bibliogràfica
Ellis, E. 2003. "Lontra canadensis" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Lontra_canadensis.html
autor
Eric J. Ellis, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web

Reproduction ( Anglèis )

fornì da Animal Diversity Web

Males and females do not associate except during the mating season. Males often breed with several females, probably those whose home ranges overlap with their own.

Mating System: polygynous

Males and females come together to breed in late winter or early spring. Gestation lasts two months, but the young may be born up to a year after mating because these otters employ delayed implantation of the fertilized egg in the uterus. Births occur from November to May, with a peak in March and April. Females give birth to from 1 to 6 young per litter, with an average of 2 to 3, in a den near the water. They are born with fur, but are otherwise helpless. They open their eyes at one month of age and are weaned at about 3 months old. They begin to leave their natal range at from 6 months to a year old. Sexual maturity is reached at 2 to 3 years of age.

Breeding interval: Breeding occurs once yearly.

Breeding season: Mating occurs in late winter and early spring.

Range number of offspring: 1 to 6.

Average number of offspring: 2-3.

Average gestation period: 2 months.

Average weaning age: 3 months.

Range time to independence: 6 to 12 months.

Range age at sexual or reproductive maturity (female): 2 to 3 years.

Range age at sexual or reproductive maturity (male): 2 to 3 years.

Key Reproductive Features: iteroparous ; seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; fertilization (Internal ); viviparous ; delayed implantation

Average birth mass: 140 g.

Average gestation period: 62 days.

Average number of offspring: 2.5.

Females give birth to, nurse, and care for their young in a den near the water. The young are weaned at about 3 months old and begin to leave their mother at 6 months old.

Parental Investment: altricial ; female parental care

licensa
cc-by-nc-sa-3.0
drit d'autor
The Regents of the University of Michigan and its licensors
sitassion bibliogràfica
Ellis, E. 2003. "Lontra canadensis" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Lontra_canadensis.html
autor
Eric J. Ellis, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web

Associated Plant Communities ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
Northern river otters inhabit a variety of riparian plant communities. These
communities are often dominated by willows (Salix spp.), cottonwoods
(Populus spp.), birches (Betula spp.), and spruce (Picea spp.). Other
vegetation common in northern river otter habitats includes cattails (Typha
spp.), red-osier dogwood (Cornus sericea), black hawthorn (Crataegus
douglassi), common snowberry (Symphoricarpos albus), grasses, horsetails
(Equisetum spp.), bulrushes (Scirpus spp.), and sedges (Carex spp.)
[3,6,19].
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Common Names ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
northern river otter
North American river otter
Canadian otter
land otter
fish otter
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Conservation Status ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
Information on state- and province-level protection status of animals in the
United States and Canada is available at NatureServe, although recent
changes in status may not be included.
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Cover Requirements ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
More info for the terms: cover, natural

Northern river otter habitat must provide adequate escape cover, rest sites, and
den sites. Rather than excavate their own dens, northern river otters use dens
dug by other animals, or natural shelters. They commonly use hollow
trunks of large trees, beaver (Castor canadensis) or nutria (Myocastor
coypus) dens, hollow logs, log jams, drift piles, jumbles of loose
rocks, abandoned or unused boathouses, and duck blinds [4].
Occasionally northern river otters occupy large, bulky, open nests of grasses in
marshes or riverbank thickets [1]. Understory bank cover is also
important to northern river otters. In a study of northern river otter habitat in
northwestern Montana, areas with less than 25 percent understory bank
cover were used significantly less than expected based on availability
[6]. Stream habitats generally provide more adequate escape cover and
shelter and less human disturbance than pond, lake, and reservoir
habitats [16].
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Distribution ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
The northern river otter historically occurred over much of the North American
continent. Present distribution of the northern river otter extends from 25
degrees N. in Florida to beyond 70 degrees N. in Alaska, and from
eastern Newfoundland to the Aleutian Islands [4]. Northern river otters have
been extirpated or are rare in Arizona, Colorado, Indiana, Iowa, Kansas,
Kentucky, Nebraska, New Mexico, North Dakota, Ohio, Oklahoma, South
Dakota, Tennessee, Utah, and West Virginia. They are still relatively
abundant along the coasts of the Atlantic Ocean and the Gulf of Mexico,
throughout the Pacific Northwest and Great Lakes states, and across most
of Canada and Alaska. Populations are listed as stable or increasing in
Alabama, Alaska, Arkansas, Connecticut, Delaware, Florida, Georgia,
Idaho, Louisiana, Maryland, Massachusetts, Michigan, Minnesota,
Mississippi, Montana, New Hampshire, New York, North Carolina, Oregon,
Rhode Island, Texas, Vermont, Washington, and Wisconsin [4].
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Food Habits ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
The typical diet of northern river otters consists primarily of fish, but also
includes crustaceans (primarily crayfish), amphibians, insects, birds,
mammals, and plants [4,5,13]. Although a wide variety of fish species
are eaten by northern river otters, some species of fish are more vulnerable to
northern river otter predation. Slow-swimming fish species are generally
selected by northern river otters more often than fast-swimming fishes. Also
important are fish species that are abundant and found in large schools
[4]. Fishes often eaten by northern river otters include suckers (Catostomus
spp.), redhorses (Moxostoma spp.), carp (Cyprinus spp.), chubs
(Semotilus spp.), daces (Phinichthys spp.), shiners (Notropis spp.),
squawfish (Ptychocheilus spp.), bullheads and catfish (Ictalurus spp.),
sunfish (Lepomis spp.), darters (Etheostoma spp.), and perch (Perca
spp.). Crayfish (Cambarus spp., Pacifasticus spp., and others) also
comprise a major portion of the northern river otter's diet [1,4].

Waterfowl and rails comprise an important part of the northern river otter diet
in the Pacific Coast states and in many other regions. Freshwater
mussels (Anodonta californiensia), freshwater periwinkles (Oxytrema
silicula), and unidentified clams and snails have been reported in the
northern river otter's diet but are not important food items [4]. Northern river otters
may kill young beavers found alone in a lodge [1].
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Habitat-related Fire Effects ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
More info for the terms: cover, short-term effects

The short-term effects of a riparian fire may affect the northern river otter's
food supply. Removal of streamside vegetation increases the risk of
streambank erosion and raises stream temperatures, both of which could
potentially reduce fish populations in the stream. However, the
long-term effect of fire on fish populations could be benefical. Fire
thins and removes conifers along streams, stimulates growth of deciduous
vegetation. This provides cover and shading, and fosters development of
terrestrial insects important in the diet of fishes [20].

Additionally, fire occurring in riparian areas indirectly benefits river
otters by benefiting beavers [11]. As stated in MANAGEMENT
CONSIDERATIONS, beaver activities help create suitable habitat for river
otters.
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Habitat: Cover Types ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
More info on this topic.

This species is known to occur in association with the following cover types (as classified by the Society of American Foresters):

16 Aspen
18 Paper birch
19 Gray birch - red maple
20 White pine - northern red oak - red maple
24 Hemlock - yellow birch
25 Sugar maple - beech - yellow birch
30 Red spruce - yellow birch
31 Red spruce - sugar maple - beech
35 Paper birch - red spruce - balsam fir
39 Black ash - American elm - red maple
51 White pine - chestnut oak
62 Silver maple - American elm
93 Sugarberry - American elm - green ash
95 Black willow
202 White spruce - paper birch
204 Black spruce
203 Balsam poplar
210 Interior Douglas-fir
212 Western larch
217 Aspen
222 Black cottonwood - willow
235 Cottonwood - willow
241 Western live oak
244 Pacific ponderosa pine - Douglas-fir
245 Pacific ponderosa pine
246 California black oak
249 Canyon live oak
252 Paper birch
255 California coast live oak
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Habitat: Ecosystem ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
More info on this topic.

This species is known to occur in the following ecosystem types (as named by the U.S. Forest Service in their Forest and Range Ecosystem [FRES] Type classification):

FRES10 White-red-jack pine
FRES11 Spruce-fir
FRES17 Elm-ash-cottonwood
FRES18 Maple-beech-birch
FRES19 Aspen-birch
FRES20 Douglas-fir
FRES21 Ponderosa pine
FRES22 Western white pine
FRES23 Fir-spruce
FRES28 Western hardwoods
FRES36 Mountain grasslands
FRES37 Mountain meadows
FRES41 Wet grasslands
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Habitat: Plant Associations ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
More info on this topic.

This species is known to occur in association with the following plant community types (as classified by Küchler 1964):

More info for the terms: bog, forest

K005 Mixed conifer forest
K011 Western ponderosa forest
K012 Douglas-fir forest
K015 Western spruce - fir forest
K020 Spruce - fir - Douglas-fir forest
K021 Southwestern spruce - fir forest
K025 Alder - ash forest
K026 Oregon oakwoods
K028 Mosaic of K002 and K026
K030 California oakwoods
K047 Fescue - oatgrass
K049 Tule marshes
K050 Fescue - wheatgrass
K051 Wheatgrass - bluegrass
K063 Foothills prairie
K073 Northern cordgrass prairie
K078 Southern cordgrass prairie
K080 Marl - everglades
K092 Everglades
K093 Great Lakes spruce - fir forest
K094 Conifer bog
K095 Great Lakes pine forest
K096 Northeastern spruce - fir forest
K097 Southeastern spruce - fir forest
K098 Northern floodplain forest
K101 Elm - ash forest
K106 Northern hardwoods
K107 Northern hardwoods - fir forest
K108 Northern hardwoods - spruce forest
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Management Considerations ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
Northern river otters have often been blamed for serious depredation of game
fish, particularly trout. Food habit studies, however, have all
indicated that the bulk of the northern river otter diet consists of nongame fish
species. In many circumstances, northern river otters are beneficial to game
fish populations because they remove nongame fish that would otherwise
compete with game fish for food [4]. Northern river otters, however, may
occasionally cause severe depredation in fish hatcheries [1,4].

Northern river otters have been extirpated or reduced in many areas due to human
encroachment, habitat destruction, and overharvest [8]. Northern river otters
are relatively abundant in major nonpolluted river systems and in the
lakes and tributaries that feed them. They are scarce, however, in
heavily settled areas, particularly if the waterways are polluted. In
Maryland, no northern river otters occur in waters altered by acidic mine
drainages. The disappearance of northern river otters from West Virginia and
parts of Tennessee and Kentucky has been attributed to increased acidity
of ground water due to mining operations [4]. Little research has been
done in evaluating the range of water quality that otters will tolerate
[4]

The most readily apparent human impact on northern river otters results from
trappers harvesting otters for their fur. The northern river otter has been an
economically important furbearing species since Europeans first arrived
in North America [4]. Habitat destruction has also resulted in a
decline in northern river otter populations. Some causes of northern river otter habitat
destruction include the development of waterways for economic or
recreational purposes, destruction of riparian habitat for homesites or
farmland, and a decline in water quality because of increased siltation
and/or pesticide residues in runoff [4,6,16]. Pesticide residues
including mercury, DDT and its metabolites, and Mirex have been reported
in northern river otter tissues [4].

Roads and railroad tracks that parallel or cross streams are probably
responsible for a considerable number of northern river otter deaths each year.
This is an important consideration in mountainous states where roads are
constructed along stream courses [14].

Several researchers have associated good northern river otter habitat with the
activities of beavers. Northern river otter population dynamics may be
influenced not only by beaver trapping but also by wide fluctuations in
beaver numbers and subsequent habitat changes. In the western United
States, with its widely separated waterways and large variations in
flow, beaver-created habitat may be critical to northern river otter denning and
foraging [6].

A variety of internal parasites affect northern river otters. Of these, two
roundworms (Stronguloides lutrae and Gnathostoma miyazakii) may cause
serious pathological damage. Northern river otters are also susceptible to
canine distemper, jaundice, hepatitis, and feline panleucopenia [4].

In recent years several states have transplanted northern river otters in an
attempt to establish or reestablish breeding populations [17].
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Occurrence in North America ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals

AL
AK
AZ
AR
CA
CO
CT
DE
FL
GA

ID
IL
IN
IA
KS
KY
LA
ME
MD
MA

MI
MN
MS
MO
MT
NE
NV
NH
NJ
NM

NY
NC
ND
OH
OK
OR
PA
RI
SC
SD

TN
TX
UT
VT
VA
WA
WV
WI
WY

AB
BC
MB
NB
NF
NT
NS
ON
PE
PQ

SK
YK

licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Predators ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
Although essentially safe from predators while in water, northern river otters
are considerably more vulnerable when they travel overland between
lakes, ponds, and steams [14]. Bobcats (Felis rufus), dogs (Canis
familiaris), coyotes (C. lutrans), foxes, gray wolves (C. lupus), and
American alligators (Alligator mississippiensis) have all been reported
to kill northern river otters [4,14,15]. In addition, it is likely that other
predators, including cougars (F. concolor), black bears (Ursus
americanus), American crocodiles (Crocodylus acutus), and some large
raptors, also kill northern river otters on occasion. No predator has been shown
to have a serious impact on northern river otter populations, and most predation
is probably directed toward young northern river otters [4].
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Preferred Habitat ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
More info for the terms: tree, tundra

Northern river otters are adapted to a variety of aquatic habitats from marine
environments to high-elevation mountain lakes. Optimum habitat for
northern river otters includes slow-moving water with deep pools, abundant
riparian vegetation, and plentiful fish [6]. Northern river otters are generally
most abundant along food-rich coastal areas, such as the lower portions
of streams and rivers and in estuaries, and in areas having extensive
nonpolluted waterways [4]. In Canada, they occur north beyond the tree
line in tundra lakes and streams [1].

Melquist and Hornocker [14] found that in west-central Idaho, river
otters prefer valley habitats to mountain habitats, and prefer
streamassociated habitats to lake, reservoir, and pond habitats.
Mountain lakes and streams were used most often during the fall. Most
northern river otters lived entirely in the valleys, and no otters lived solely
in the mountains. The use of lakes, reservoirs, and ponds was greatest
during the winter. Mudflats and associated open marshes, swamps, and
backwater sloughs were used most often in summer [14].

Northern river otter habitat is generally limited to open water during the
winter months. Outflows from lakes are favored habitat at this time.
In late winter, water levels usually drop below ice levels in rivers and
lakes, leaving a layer of air that allows northern river otters to travel and
hunt under the ice [16].
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Regional Distribution in the Western United States ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
More info on this topic.

This species can be found in the following regions of the western United States (according to the Bureau of Land Management classification of Physiographic Regions of the western United States):

1 Northern Pacific Border
2 Cascade Mountains
3 Southern Pacific Border
4 Sierra Mountains
5 Columbia Plateau
6 Upper Basin and Range
7 Lower Basin and Range
8 Northern Rocky Mountains
9 Middle Rocky Mountains
10 Wyoming Basin
11 Southern Rocky Mountains
12 Colorado Plateau
13 Rocky Mountain Piedmont
14 Great Plains
15 Black Hills Uplift
16 Upper Missouri Basin and Broken Lands
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Synonyms ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
Lutra canadensis (Schreber) [10]
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Taxonomy ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
The scientific name of the northern river otter is Lontra canadensis
Schreber (Lutrinae) [25,26]. Subspecies are listed below:

Lontra canadensis canadensis Schreber
Lontra canadensis kodiacensis Goldman
Lontra canadensis lataxina Cuvier
Lontra canadensis mira Goldman
Lontra canadensis pacifica J. A. Allen
Lontra canadensis periclyzomae Elliot
Lontra canadensis sonora Rhoads
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Timing of Major Life History Events ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
More info for the term: litter

Breeding - Northern river otters breed in late winter or early spring; the
breeding season is spread over a period of 3 months or longer [1,4].

Gestation period and litter size - There is much discrepancy in the
literature regarding the length of gestation in the northern river otter.
Gestation periods of 288 to 375 days have been reported. The extreme
length of gestation is due to a process called "delayed implantation",
wherein the development of the blastocyst is arrested for a period of
time before it implants into the uterine wall. Litters are generally
born from November through May. In northwestern North America, river
otters generally give birth from March through May following an average
delay of 9 months and an actual gestation of about 62 days [6]. Litter
size ranges from one to six, with two to four young most common [4].

Pup development - Northern river otter pups are born helpless. They begin to
open their eyes by age 21 to 35 days; by 25 to 42 days pups begin
playing. Northern river otter pups are introduced to water by age 48 days and
may venture out of the den on their own by the age of 59 to 70 days.
Weaning occurs at about 91 days of age [4].

Age at sexual maturity - Female northern river otters normally become sexually
mature when they are about 2 years old, but may or may not breed at that
time. Female northern river otters may not breed every year [6,14]. Although
male northern river otters also become sexually mature at about 2 years of age,
they may not become successful breeders until they reach 5 to 7 years
[4].

Life span - Northern river otters have lived at least 16 years in captivity [1].

Northern river otters are primarily nocturnal, but may be active in the early
morning and late afternoon in remote areas. They are active all winter
except during the most severe periods, when they take shelter for a few
days [1].
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

U.S. Federal Legal Status ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
Not listed
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Use of Fire in Population Management ( Anglèis )

fornì da Fire Effects Information System Animals
More info for the terms: cover, fire regime, marsh

When burning marshes, partial burns are more desirable than complete
burns. The unburned portions of the marsh provide cover for river
otters [20].

FIRE REGIMES :
Find fire regime information for the plant communities in which this
species may occur by entering the species name in the FEIS home page under
"Find FIRE REGIMES".
licensa
cc-publicdomain
sitassion bibliogràfica
Tesky, Julie L. 1993. Lontra canadensis. In: Fire Effects Information System, [Online]. U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Rocky Mountain Research Station, Fire Sciences Laboratory (Producer). Available: http://www.fs.fed.us/database/feis/

Kanada samuru ( Aser )

fornì da wikipedia AZ

Şimali Amerika samuru ya da Kanad samuru (Lontra canadensis), dələkimilər fəsiləsindən, Şimali Amerikada yaşayan, 5.0–14 kq ağırlığında, yırtıcı bir məməlidir. Qalın kürkü su keçirməzdir. Balıqlar ana qidası olsa da suda-quruda yaşayanlar, tısbağalar və xərçənglər də qidaları arasındadır.

Yayılması

Alyaska, Kanada, Amerika Birləşmiş Ştatlarının şimal-qərbi ilə şərqində, Meksika və ayrıca Cənubi Amerikanın şimalında yaşayır.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia AZ

Kanada samuru: Brief Summary ( Aser )

fornì da wikipedia AZ

Şimali Amerika samuru ya da Kanad samuru (Lontra canadensis), dələkimilər fəsiləsindən, Şimali Amerikada yaşayan, 5.0–14 kq ağırlığında, yırtıcı bir məməlidir. Qalın kürkü su keçirməzdir. Balıqlar ana qidası olsa da suda-quruda yaşayanlar, tısbağalar və xərçənglər də qidaları arasındadır.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia AZ

Ki-dour Kanada ( Breton )

fornì da wikipedia BR

Ki-dour Kanada (Lontra canadensis) a zo un ezel eus kerentad ar mustelideged hag a vev e stêrioù ha war aodoù norzh Amerika, eus Alaska betek Pleg-mor Mec'hiko. Abaoe donedigezh Europiz eo aet e boblañs war zigresk.

Doareoù pennañ

Ki-dour Kanada en deus ur c'horf hir gant pavioù berr palvezek hag ul lost hir. Muzuliañ a ra etre 30 ha 50 cm ha pouezañ a ra etre 5 ha 13,6 kg. Ur penn ront ha bihan en deus ha mourroù hir. Brasoc'h eo ar pared eget ar parezed. Gell-du eo e vlevenn gant ur gouzoug gris-arc'hant.

Neuñverien mat eo ar c'hon-dour met gallout a reont diblasañ buan a-walc'h war an douar ivez. O divfron a c'hellont serriñ, ar pezh, gant stankder o blevenn, a skoazell anezho da hemolc'hiñ dindan an dour. Kon-dour Kanada a vev etre 10 ha 15 vloaz en natur met tizhout 25 bloaz a c'hellont er gwarezvaoù.

Annez

War an douar emañ douarenn ki-dour Kanada met en dour e vez o hemolc'hiñ. E-barzh meur a annez dourel e vez o chom: lennoù, stêrioù, geunioù pe zoken, e kornioù-bro 'zo, er mor. Alies e kaver anezhañ asambles gant an avanked a grou un endro a glot gant e ezhommoù.

Emzalc'h

Olympic Nat Park River Otter.JPG

En em vagañ a ra diwar pesked dreist-holl met ne ra ket fae war raned, kresteneged pe bronneged bihan. A-wechoù e chase evned-dour evel an houidi, ar gwazi pe ar c'herc'heized. Oberiantoc'h e vez diouzh an noz pe da vare tarzh an deiz met gallout a ra mont er-maez e-pad an deiz ivez.

Gant musk ha troazh e verk e diriad. Implijout a ra alies douarennoù kleuzet gant anevaled arall ha gallout a ra lazhañ avanked a-benn laerezh o zoull. E fin ar goañv pe e deroù an nevezamzer e ouenn kon-dour Kanada. O re vihan a zoug ar parezed e-pad daou viz. Etre 1 ha 6 menn o deus. Kaset e vez ar pared diwar-dro gant ar parezed pa vez yaouank-flamm ar c'helin. Un nebeud amzer goude e c'hello distreiñ ar pared ha reiñ skoazell da zesevel ar re vihan.


Gwarezva

Hemolc'het e veze ki-dour Kanada evit e greoñ hag en abeg eus an dra-se eo aet da get e kornioù 'zo eus e diriad. Aotreet eo an hemolc'h c'hoazh e kornioù-bro ma'z eo fonnus. Enbarzhiet eo bet ivez e rannvroioù lec'h ma oa aet da get, evel pleg-mor Hudson.


Liammoù diavaez

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia authors and editors
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia BR

Ki-dour Kanada: Brief Summary ( Breton )

fornì da wikipedia BR

Ki-dour Kanada (Lontra canadensis) a zo un ezel eus kerentad ar mustelideged hag a vev e stêrioù ha war aodoù norzh Amerika, eus Alaska betek Pleg-mor Mec'hiko. Abaoe donedigezh Europiz eo aet e boblañs war zigresk.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia authors and editors
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia BR

Llúdria del Canadà ( Catalan; Valensian )

fornì da wikipedia CA

La llúdria del Canadà (Lontra canadensis) és un mamífer aquàtic de la subfamília de les llúdries. Té el cos allargat, les potes curtes i una llarga cua. Té el pelatge lluent de color marró fosc. És un bon nedador que també és capaç de desplaçar-se amb rapidesa per terra ferma i lliscar sobre la panxa per sobre la neu o el gel.

Viu als canals navegables i a les badies litorals d'Alaska, al Canadà i als Estats Units.

Referències

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Llúdria del Canadà Modifica l'enllaç a Wikidata


licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autors i editors de Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia CA

Llúdria del Canadà: Brief Summary ( Catalan; Valensian )

fornì da wikipedia CA

La llúdria del Canadà (Lontra canadensis) és un mamífer aquàtic de la subfamília de les llúdries. Té el cos allargat, les potes curtes i una llarga cua. Té el pelatge lluent de color marró fosc. És un bon nedador que també és capaç de desplaçar-se amb rapidesa per terra ferma i lliscar sobre la panxa per sobre la neu o el gel.

Viu als canals navegables i a les badies litorals d'Alaska, al Canadà i als Estats Units.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autors i editors de Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia CA

Vydra severoamerická ( Cech )

fornì da wikipedia CZ

Vydra severoamerická (Lontra canadensis) patří mezi lasicovité šelmy. Žije v jezerech, řekách, bažinách a na skalnatých mořských pobřežích. Živí se rybami, korýši a obojživelníky.

Způsob života

Žije osamoceně s výjimkou období páření. Sídlí podél říčních břehů, u břehů jezer a u mořského pobřeží. Její teritorium je dlouhé 5 až 25 km.

Potrava

Živí se převážně rybami, ale nepohrdne ani hryzci nebo kachňaty. Loví ve dne.

Velikost

  • délka těla je 66–107 cm
  • délka ocasu 30–40 cm
  • hmotnost 8–12 kg

Rozmnožování

Doba březosti se pohybuje okolo 60 dní, samička rodí 1–5 mláďat a kojí je 4 měsíce.

Reference


Související články

Externí odkazy

Pahýl
Tento článek je příliš stručný nebo postrádá důležité informace.
Pomozte Wikipedii tím, že jej vhodně rozšíříte. Nevkládejte však bez oprávnění cizí texty.
  1. Červený seznam IUCN 2018.1. 5. července 2018. Dostupné online. [cit. 2018-08-10]
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia autoři a editory
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia CZ

Vydra severoamerická: Brief Summary ( Cech )

fornì da wikipedia CZ

Vydra severoamerická (Lontra canadensis) patří mezi lasicovité šelmy. Žije v jezerech, řekách, bažinách a na skalnatých mořských pobřežích. Živí se rybami, korýši a obojživelníky.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia autoři a editory
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia CZ

Nordamerikanischer Fischotter ( Alman )

fornì da wikipedia DE

Der Nordamerikanische Fischotter (Lontra canadensis) ist ein Marder aus der Gattung der Neuweltotter. Er ist ausschließlich in Nordamerika verbreitet.

Beschreibung

 src=
Nordamerikanischer Fischotter

Wie alle Otter besitzt der Nordamerikanische Fischotter einen schlanken, langgestreckten Körper mit kurzen Beinen. Der Schwanz ist leicht dorsoventral abgeflacht. Männliche Nordamerikanische Fischotter erreichen eine Kopfrumpflänge von etwa 70 cm und ein Körpergewicht von 7,7 bis 9,4 kg, während die Weibchen mit 60–70 cm Kopfrumpflänge und 7,3–8,4 kg meist etwas kleiner und leichter sind. Die Schwanzlänge beträgt 32–47 cm. Die Färbung des dichten Fells variiert oberseits von braun bis schwärzlich, während Kehle, Kinn und Brustbereich gräulich sind. Der Nasenspiegel ist nackt, die Füße tragen Schwimmhäute und kurze Krallen.[1]

Das Gebiss besteht aus 36 Zähnen und hat folgende Zahnformel:[1]

I 3 ⋅ C 1 ⋅ P 4 ⋅ M 1 I 3 ⋅ C 1 ⋅ P 3 ⋅ M 2 {displaystyle {I3cdot C1cdot P4cdot M1 over I3cdot C1cdot P3cdot M2}} {displaystyle {I3cdot C1cdot P4cdot M1 over I3cdot C1cdot P3cdot M2}}

Verbreitungsgebiet und Lebensraum

 src=
Verbreitungsgebiet des Nordamerikanischen Fischotters

Der Nordamerikanische Fischotter bewohnt weite Teile Nordamerikas von Alaska und Kanada im Norden bis Florida und in den Südwesten der Vereinigten Staaten. In diesem Areal kommt er im Bereich von Flüssen, Teichen, Seen und Salzmarschen an Meeresküsten vor. In der Regel bevorzugt er Gewässer mit dichter Ufervegetation. Die Populationsdichte variiert je nach Region von etwa einem Tier auf vier Quadratkilometern in Idaho bis zu einem Tier auf 1,25 Quadratkilometern in den Küstengebieten Alaskas.[1]

Unterarten

Man unterscheidet folgende Unterarten des Nordamerikanischen Fischotters:[1]

Jagdweise und Ernährung

 src=
Wie alle Otter ist der Nordamerikanische Fischotter ein ausgezeichneter Schwimmer
 src=
Fische stellen die Hauptnahrungsquelle dar

Die Art ernährt sich vorwiegend von Fischen, frisst aber auch Amphibien, Krustentiere, Nager, Weichtiere, kleine Reptilien und Vögel. Bisweilen werden auch Früchte verzehrt. Unter den Fischen bevorzugt er langsam schwimmende Arten gegenüber schnell schwimmenden. Die Populationsdichte des Fischotters hängt in der Regel vom vorhandenen Fischreichtum des Lebensraums ab. In trüben Gewässern jagt der Nordamerikanische Fischotter, indem er Fische mit seinen Vibrissen erfühlt. In klaren Gewässern jagt er auf Sicht. Der Fischotter ist ein ausgezeichneter Schwimmer und Taucher, der bis zu vier Minuten unter Wasser bleiben kann und bis zu 11 km/h schnell schwimmt. Gelegentlich jagen diese Otter auch in Gruppen, um Fische in die Enge zu treiben. Der Nordamerikanische Fischotter ist meist nachts oder in der Dämmerung aktiv. In den Wintermonaten sieht man die Tiere auch häufiger am Tag. Sie halten keinen Winterschlaf und stellen den Fischen auch unter der Eisdecke nach.[1]

Verhalten und Lebensweise

Nordamerikanische Fischotter sind äußerst mobil und legen oft weite Strecken zurück. Tagesdistanzen von bis zu 40 Kilometern wurden beschrieben. Auf ihren täglichen Beutezügen legen Männchen im Durchschnitt vier bis fünf Kilometer, die Weibchen zwei bis drei Kilometer zurück. Meist bewegen sie sich dabei im Wasser, doch bewältigen sie auch größere Distanzen über Land, meist zwischen auseinander liegenden Gewässern. Als Ruhestätten dienen ihnen Höhlen in Uferböschungen, die häufig vom Biber angelegt werden. Häufig besitzen diese Verstecke einen Eingang unter der Wasseroberfläche.[1]

 src=
Eine Gruppe im Hafen von Ganges auf Saltspring Island, British Columbia
 src=
Zwei Nordamerikanische Fischotter

Das Sozialverhalten ist recht komplex und je nach Region unterschiedlich ausgeprägt. Häufig leben sie in Gruppen von bis zu 15 Tieren zusammen, wobei man die größten Gruppen entlang von Meeresküsten findet. In den Küstengebieten bestehen die Großgruppen einerseits aus Weibchen mit ihrem Nachwuchs und andererseits aus Männchen. Die Männchengruppen lösen sich in der Paarungszeit auf, wenn jedes von ihnen versucht eine Weibchengruppe zu erobern.[1]

Fortpflanzung

Die Paarungszeit liegt in den nördlichen Arealteilen im April, während sie in den südlichen Teilen des Verbreitungsgebietes bereits im Dezember stattfindet. Die Einnistung der Embryonen in den Uterus ist verzögert und findet erst nach einer Keimruhe von mindestens acht Monaten statt. Da die eigentliche Embryonalentwicklung 61 bis 63 Tage beträgt, kommen die Jungen nach über 10 Monaten im Winter bis Frühling des kommenden Jahres zur Welt. Die gesamte Tragzeit inklusive Keimruhe beträgt 290 bis 380 Tage. Die Populationen im Süden Floridas scheinen diese verzögerte Einnistung des Embryos allerdings nicht zu durchlaufen.[2] Ein Wurf besteht aus ein bis fünf blinden, zahnlosen Jungen und wird in einer Höhle in Gewässernähe zur Welt gebracht. Diese muss allerdings nicht unmittelbar am Wasser liegen. Die Jungen werden mit einem Alter von zwölf Wochen abgestillt und sind mit etwa zwei Jahren selbst geschlechtsreif. Die Männchen beteiligen sich nicht an der Aufzucht der Jungen.[1]

Bestand

Der Nordamerikanische Fischotter gilt nicht als gefährdet. Allerdings ist die Unterart L. c. sonora in Mexiko möglicherweise bedroht. Die größten Gefahren stellen Gewässerverschmutzungen dar, insbesondere wenn darunter die Fischbestände leiden. Die mäßige Entnahme von Nordamerikanischen Fischottern zur Pelzgewinnung, die vielerorts stattfindet, scheint die Bestände nicht zu beeinträchtigen solange die Lebensräume intakt sind. In einigen Gebieten, in denen die Art bereits verschwunden war, wurde sie mit Erfolg wieder eingeführt.[1]

Literatur

  • Larivière, S. & Jennings, A. P. (2009). Family Mustelidae (Weasels and Relatives). In: Wilson, D. E., Mittermeier, R. A., (Hrsg.). Handbook of the Mammals of the World. Volume 1: Carnivores. Lynx Edicions, 2009, ISBN 978-84-96553-49-1
  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999, ISBN 0-8018-5789-9

Einzelnachweise

  1. a b c d e f g h i Lariviére & Jennings, 2009 (S. 641–642).
  2. Nowak, 1999 (S. 740–741)
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia DE

Nordamerikanischer Fischotter: Brief Summary ( Alman )

fornì da wikipedia DE

Der Nordamerikanische Fischotter (Lontra canadensis) ist ein Marder aus der Gattung der Neuweltotter. Er ist ausschließlich in Nordamerika verbreitet.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia DE

Lontra canadensis ( Antërlenga (Assossiassion Antërnassional për na Lenga Ausiliaria) )

fornì da wikipedia emerging languages

Lontra canadensis es un specie de Lontra.

Nota
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia authors and editors

Rivierotter ( Frisian ossidental )

fornì da wikipedia emerging languages

De rivierotter (Latynske namme: Lontra canadensis), ek wol Noardamerikaanske otter of Noardamerikaanske rivierotter neamd, is in sûchdier út it skift fan 'e rôfdieren (Carnivora), de famylje fan 'e martereftigen (Mustelidae), de ûnderfamylje fan 'e otters (Lutrinae) en it skaai fan 'e Amerikaanske otters (Lontra), dat lânseigen is yn grutte dielen fan Noard-Amearika. Sûnt de Jeropeeske kolonisaasje fan dat gebiet hat dit bist yn hege mjitte te lijen hân fan habitatferlies, dat fral feroarsake is troch oerbejaging, urbanisaasje en miljeufersmoarging. De rivierotter liket in protte op 'e gewoane otter, dy't ek yn Fryslân foarkomt, mar feitliks hearre de beide soarten ta ferskillende skaaien.

Fersprieding

 src=
It ferspriedingsgebiet fan 'e rivierotter.

Oarspronklik kaam de rivierotter yn suver hiel Noard-Amearika foar, útsein it Arktyske noarden fan Alaska en Kanada, guon lytsere eilannen foar de kust (wêrûnder Prins Edwardeilân, Kaap Bretoneilân, Vancouvereilân en de Keninginne Sjarlotte-eilannen) en it woastyngebiet fan it Amerikaanske Súdwesten. Tsjintwurdich komt er lykwols net mear foar op 'e prêrjes fan it Westlik Kanada. Yn 'e Feriene Steaten is er (behalven op Hawaï, dêr't er nea foarkaam) absint of (tige) seldsum yn 'e steaten Arizona, Arkansas, Kansas, Nebraska, Nij-Meksiko, Noard-Dakota, Ohio, Oklahoma, Súd-Dakota, Teksas en Utah, en it grutste part fan 'e steaten Indiana, Kalifornje, Kentucky, Kolorado, Missoury, Montana, Nevada, Tennessee en West-Firginia. Behalven yn Kanada en de Feriene Steaten komt de rivierotter fan natuere ek foar yn in lyts diel fan noardwestlik Meksiko, al is er dêr no seldsum.

 src=
In rivierotter op it iis.

Uterlike skaaimerken

De rivierotter hat trochinoar in kop-romplingte fan 66-107 sm, mei in sturtlingte fan 30-50 sm en in gewicht dat útinoar rint fan 5 oant 14 kg, oant yn ekstreme gefallen by mantsjes mear as 15 kg. Seksuële dimorfy is lykwols beheind: de mantsjes binne trochinoar mar 5% grutter as de wyfkes. De rivierotter hat in brede snút en in platte kop mei hiel lytse ûnopfallende earkes, dy't sa lyts binne sadat se sa min mooglik útstekke by it swimmen ûnderwetter. Ek de eagen binne frij lyts, wylst de snorhierren, dy't brûkt wurde om yn troebel wetter proaidieren te finen, krekt grut en prominint binne.

Rivierotters wike ôf fan (Jeropeeske) otters troch in langere hals, in smeller antlit, in koartere sturt en trochdat de earen op 'e kop tichter byinoar steane. De ljochtbrune oant swarte pels fan 'e rivierotter is koarthierrich mar ticht, mei likernôch 57.800 ûnderskate hierren de sm². Mei syn streamline uterlik, trêde eachlidden dy't ûnder wetter de eagen beskermje, en swimfluezzen tusken de teannen is de rivierotter treflik tarist foar in libben dat foar in grut diel yn it wetter trochbrocht wurdt. Hy beskikt fierders oer in earsten gehoar en in tigen rooksin, wylst benammen syn knaphandige foarpoaten hiel taastgefoelich binne.

 src=
Rivierotters hawwe tige lytse earen en grutte snorhierren, dêr't se yn troebel wetter proaien mei opspoare.

Biotoop

Nettsjinsteande syn namme komt de rivierotter behalven yn rivieren ek foar yn hast alle oare swietwetterhabitats, wêrûnder marren, beken, moerassen en puollen, wylst er dêropta ek yn brak en sâlt wetter libbet, yn riviermûnings en by de kust lâns. Dit bist kin oer in grut ferskaat oan temperatueren en biotopen, salang't der mar in ûnútputlike foarrie fretten beskikber is en tagong ta in wetterlichem. Rivierotters binne lykwols tige gefoelich foar fersmoarging, en binne ien fan 'e earste soarten dy't ferdwine út fersmoarge gebieten.

Hâlden en dragen

Rivierotters binne it jier rûn aktyf, it meast nachts en yn 'e skimer. Winterdeis binne se wat mear by ljochtskyndei yn 't spier. It binne beweechlike bisten, dy't suver mear thús binne yn it wetter as op it lân. Sadwaande binne se treflike swimmers, wêrby't se alle fjouwer poaten as peddels en de sturt as roer brûke. Yn tiden dat iepen wetters tichtferzen binne, meitsje rivierotters gauris gebrûk fan wjekken, of oars skuorre se ek wol beverdammen útinoar om ûnder it iis te kommen. Hoewol't se ek op it drûge net te ûnderskatten binne, makket har streamline, langwerpige lichemsfoarm dat se dêr in wat komyske wize fan fuortbewegen ûntwikkele hawwe. Likegoed kinne se in ôfstân fan 42 km deis ôflizze. Yn it wetter kinne rivierotters mei in faasje fan 11 km/h swimme en krapoan 4 minuten ûnder bliuwe.

 src=
In rivierotterspoar yn 'e snie.

De rivierotter stiet derom bekend dat er graach boartsje mei. In bekend fenomeen is dat er him by 't winter faak mei de kop nei ûnderen by glydbanen yn 'e snie del glydzje lit. Yn oare jiertiden docht er dat út en troch ek wol by gerzige bedelten of drekkige wâlen del. Bypeddeljen mei de efterpoaten soarget der dan foar dat it glydzjen fierder giet op plakken dêr't de skeante of de glysterigens fan 'e ûndergrûn ûnfoldwaande is om sûnder help troch te glydzjen. Ek krigerke is in populêr spultsje, wylst jongen troch gekjeien en wrakseljen wichtige feardichheden om te oerlibjen oanleare.

Rivierotters binne in stik sosjaler as de measte martereftigen. Se libje almeast yn famyljegroepen dy't yn essinsje besteane út in wyfke en har jongen, mar ek "helpers" omfiemje kinne, dat ûnbesibbe folwoeksen of healfolwoeksen bisten wêze kinne. Folwoeksen mantsjes foarmje aparte groepen, dy't soms út wol 17 eksimplaren bestean kinne. De rivierotter fertoant net in protte territoariumdriuw, mei't de wengebieten fan ferskate groepen inoar faak oerlaapje, al bliuwe de leden fan 'e groepen dan yn 'e regel wol byinoar út 'e buert. Underlinge kommunikaasje fynt plak troch it uterjen fan in ferskaat oan grânzjende, spinnende, nokkerjende en fluitsjende lûden, mar ek troch it ôfsetten fan geurflaggen fan urine, kjitte of soms fan muskus.

 src=
In groep rivierotters dy't de fangst oan it beplúzjen binne oan it wetteroerflak.

Krekt as oare ottersoarten lizze rivierotters in nêst oan yn in hoale dy't boud is troch oare bisten (boskmarmotten, reade foksen, Kanadeeske bevers, beverrotten of muskusrotten), of yn natuerlik foarkommende holten yn wâlen. Rivierotters binne polygaam, en ien mantsje kin dus mei ferskate wyfkes pearje. De peartiid rint yn 'e regel fan desimber oant april, wêrnei't in draachtiid fan 61-63 dagen folget.

Om't rivierotters in ferlingde draachtiid kenne, wêrby't de ymplantaasje fan 'e befruchte aaisel 10-12 moannen opkeard wurdt, komme de jongen pas it oare jiers tusken febrewaris en april te wrâld. In smeet kin by rivierotters 5 jongen omfetsje, mar ornaris wurde der mar 1-3 smiten. De jongen hawwe by de berte al in pels en klauwen, mar binne blyn en beskikke noch net oer tosken. Mei 30-38 dagen geane de eachjes iepen, en mei 9-10 wiken krije se foar it earst fêst fretten. Mei likernôch 2 moanne swimme se foar it earst, mei 12 wiken wurde se ôfwûn, en mei 37-38 wiken binne se selsstannich, al bliuwe se ek dan noch yn elts gefal oant de folgjende maityd by de mem. De mantsjes hawwe part noch diel oan it grutbringen fan 'e jongen. Foar't de mem it folgjende nêst te wrâld bringt, tsjogge de jongen fan it ferline jier ornaris de wide wrâld yn. De wyfkes binne mei twa jier geslachtsryp, al bringe se yn útsûnderlike gefallen ek mei ien jier soms al in nêst jongen te wrâld. Rivierotters wurde yn finzenskip trochinoar 21 jier âld, mei in rekôr fan 25 jier. Yn it wyld hâldt de libbensferwachting lykwols mei 8 of 9 jier op, al is ien dokumintearre gefal bekend fan in otter dy't yn it wyld 13 jier wurden is.

 src=
In swimmende rivierotter.

Natuerlike fijannen hat de rivierotter net in protte, salang't er mar yn it wetter bliuwt. Dêr kinne inkeld de Mississippy-alligator, de Amerikaanske krokkedil en de orka him lytsman meitsje, en de lêste beide fan dy trije dielt er mar komselden in habitat mei. Op it drûge binne rivierotters út har elemint, en sadwaande folle kwetsberder foar oanfallen fan 'e reade lynks, de Kanadeeske lynks, de poema, de wolf, de prêrjewolf, de swarte bear, de brune bear en, yn it gefal fan jonge of bûtenwenstich lytse eksimplaren, de reade foks. Ek hûnen kinne gefaarlik wêze foar otters. De measte stjergefallen wurde lykwols opsetlik of ûnopsetlik troch de minske feroarsake, troch de pelsdierjacht, it yllegaal ôfsjitten fan eksimplaren, it bestrûpt reitsjen yn fisknetten en fral yn it ferkear.

Fretten

De rivierotter hellet syn fretten foar it meastepart út it wetter. Syn dieet bestiet fierhinne út fisk en kreefteftigen, mar as der oar gaadlik fretten beskikber is, sil er dat net lizze litte. Dêrby moat men tinke oan fruchten, lytse reptilen, amfibyen, fûgelpiken of lytse fûgels, wetterynsekten, weakdieren en sels lytse sûchdieren. Rivierotters binne lykwols gjin iesiters, en dead guod sette se gjin bek op.

 src=
De pels fan in rivierotter.

Status

De rivierotter hat de IUCN-status fan "net bedrige", mei't er yn it grutste part fan syn ferspriedingsgebiet noch rûnom foarkomt en om't de populaasje dêr stabyl liket te wêzen. Likegoed hat him, benammen yn 'e Feriene Steaten, in oansjenlik habitatferlies foardien sûnt de earste Jeropeänen yn 'e sechstjinde iuw Noard-Amearika berikten. De foarnaamste oarsaken dêrfan binne oerbejaging (foar de pelzen), urbanisaasje en miljeufersmoarging. Op dat lêste mêd binne fral de eksploitaasje fan stienkoal, ierdgas en ierdoalje en de papieryndustry as skuldigen oan te wizen. Sûnt 1976 binne yn 'e Feriene Steaten mear as 4.000 rivierotters yn it wyld útset op plakken dêr't se net mear foarkamen.

Undersoarten

Der binne 7 erkende ûndersoarten fan 'e rivierotter:

  • de cuvierriverotter of Cuviers rivierotter (Lontra canadensis lataxina): yn 'e legere Feriene Steaten
  • de elliotrivierotter of Elliots rivierotter (Lontra canadensis periclyzomae): yn Britsk Kolumbia
  • de goldmanrivierotter of Goldmans rivierotter (Lontra canadensis mira): yn Alaska en Britsk Kolumbia
  • de Kanadeeske rivierotter (Lontra canadensis canadensis): yn eastlik Noard-Amearika, ynkl. Nijfûnlân
  • de Kodiakrivierotter (Lontra canadensis kodiacensis): op it eilân Kodiak, yn Alaska
  • de Pasifyske rivierotter (Lontra canadensis pacifica): yn Alaska, Kanada, by de Amerikaanske westkust lâns en lânyn oant Utah
  • de Sonoararivierotter (Lontra canadensis sonora): yn it Amerikaanske Súdwesten en noardwestlik Meksiko

Boarnen, noaten en referinsjes

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia auteurs en redakteuren

Rivierotter: Brief Summary ( Frisian ossidental )

fornì da wikipedia emerging languages

De rivierotter (Latynske namme: Lontra canadensis), ek wol Noardamerikaanske otter of Noardamerikaanske rivierotter neamd, is in sûchdier út it skift fan 'e rôfdieren (Carnivora), de famylje fan 'e martereftigen (Mustelidae), de ûnderfamylje fan 'e otters (Lutrinae) en it skaai fan 'e Amerikaanske otters (Lontra), dat lânseigen is yn grutte dielen fan Noard-Amearika. Sûnt de Jeropeeske kolonisaasje fan dat gebiet hat dit bist yn hege mjitte te lijen hân fan habitatferlies, dat fral feroarsake is troch oerbejaging, urbanisaasje en miljeufersmoarging. De rivierotter liket in protte op 'e gewoane otter, dy't ek yn Fryslân foarkomt, mar feitliks hearre de beide soarten ta ferskillende skaaien.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia auteurs en redakteuren

North American river otter ( Anglèis )

fornì da wikipedia EN

The North American river otter (Lontra canadensis), also known as the northern river otter and river otter, is a semiaquatic mammal that only lives on the North American continent, along its waterways and coasts. An adult North American river otter can weigh between 5.0 and 14 kg (11.0 and 30.9 lb). The river otter is protected and insulated by a thick, water-repellent coat of fur.

The North American river otter, a member of the subfamily Lutrinae in the weasel family (Mustelidae), is equally versatile in the water and on land. It establishes a burrow close to the water's edge in river, lake, swamp, coastal shoreline, tidal flat, or estuary ecosystems. The den typically has many tunnel openings, one of which generally allows the otter to enter and exit the body of water. Female North American river otters give birth in these burrows, producing litters of one to six young.[2]

North American river otters, like most predators, prey upon the most readily accessible species. Fish is a favored food among the otters, but they also consume various amphibians (such as salamanders and frogs[3]), freshwater clams, mussels, snails, small turtles and crayfish. The most common fish consumed are perch, suckers, and catfish.[4] Occasional reports also show the river otter eating other small animals, such as mice, squirrels, birds, and even dogs that they've attacked and drowned.[5][6][7]

The range of the North American river otter has been significantly reduced by habitat loss, beginning with the European colonization of the Americas. In some regions, though, their population is controlled to allow the trapping and harvesting of otters for their fur. North American river otters are very susceptible to the effects of environmental pollution, which is a likely factor in the continued decline of their numbers. A number of reintroduction projects have been initiated to help halt the reduction in the overall population.[8]

Taxonomy and evolution

The North American river otter was first described by German naturalist Johann Christian Daniel von Schreber in 1777.[9] The mammal was identified as a species of otter and has a variety of common names, including North American river otter, northern river otter, common otter and, simply, river otter.[9] Other documented common names are American otter, Canada otter, Canadian otter, fish otter, land otter, nearctic river otter, and Prince of Wales otter.[10] The North American river otter was first classified in the genus Lutra. Lutra was the early European name (from Latin), and the specific epithet canadensis[9] means "of Canada".[11]

In a new classification, the species is called Lontra canadensis, where the genus Lontra includes all the New World river otters.[12]

Molecular biological techniques have been used to determine when the river otter and the giant otter (Pteronura brasiliensis) of South America diverged. These analyses suggest they diverged in the Miocene epoch 23.03 to 5.33 million years ago (Mya), which is "much earlier" than indicated in the fossil record.[13] Fossils of a giant otter dating back 3.5 Mya (during the Pliocene)[14] have been found in the US Midwest; however, fossils of the modern river otter did not appear in North America until about 1.9 Mya.[15][16] The New World river otters originated from the Old World river otters following a migration across the Bering Land Bridge, which existed off and on between 1.8 million and 10,000 years ago. This means they likely arrived in the Americas at a similar time as humans,[17] meaning humans were an important part of their natural ecosystem from the moment otters arrived. The otters migrated to North America and southwards again across the Panamanian Land Bridge, which formed 3 Mya.[10]

Subspecies

Listed alphabetically:[18]

  • L. c. canadensis (Schreber, 1777) – (eastern Canada, U.S., Newfoundland)
  • L. c. kodiacensis (Goldman, 1935) – (Kodiak Island, Alaska)
  • L. c. lataxina (Cuvier, 1823) – (U.S.)
  • L. c. mira (Goldman, 1935) – (Alaska, British Columbia)
  • L. c. pacifica (J. A. Allen, 1898) – (Alaska, Canada, northern U.S., south to central California, northern Nevada, and northeastern Utah)
  • L. c. periclyzomae (Elliot, 1905) – (Queen Charlotte Islands, British Columbia)
  • L. c. sonora (Rhoads, 1898) – (U.S., Mexico)

Description

Skull of a North American river otter
The North American river otter's streamlined shape allows it to glide through the water.

The North American river otter has long whiskers that are used to detect prey in dark waters.[19] An average adult male weighs about 11.3 kilograms (25 lb) against the female's average of 8.3 kilograms (18 lb). Its body length ranges from 66 to 107 centimetres (26 to 42 in).[20] About one-third of the animal's total length consists of a long, tapered tail.[16] Tail lengths range from 30 to 50 centimetres (12 to 20 in).[20] Large male North American river otters can exceed a weight of 15 kilograms (33 lb).[21] It differs from the Eurasian otter by its longer neck, narrower visage, the smaller space between the ears and its shorter tail.[22]

Its whiskers (vibrissae) are long and thick, enhancing their senses.[16]

Males and female river otters show different non-sexual physical characteristics,[23] with males typically being larger.[16]

North American river otters can live 21–25 years in captivity,[23][16] or 8–13 years in the wild.[23][16]

Form and function

The North American river otter's sensitive whiskers allow it to detect prey in murky water

North American river otters characteristically approach within a few feet of a boat or a person on shore because they're near-sighted, a consequence of vision adapted for underwater sight. North American river otters have a transparent inner eyelid (called a nictitating membrane) to protect their eyes while swimming.[10][24][25]

Most mustelids, including otters, have 36 specialized teeth, including sharp canines and carnassials that inflict lethal bites to prey. Also, North American river otters have large molars used for crushing hard objects, such as the shells of molluscs.[26] Additional premolars may be present. The dental formula is 3.1.4.13.1.3.2.[16]

North American river otter have small ears

Behavior

Sliding across ice is an efficient means of travel. Note the long, tapered tail.

North American river otters only settle in areas that consist of vegetation, rock piles, and sufficient coverage.[27]

Tracks in the snow

Playing

North American river otters are renowned for their sense of play. Otter play mostly consists of wrestling with conspecifics. Chasing is also a common game. North American river otters rely upon play to learn survival skills such as fighting and hunting.[26]: 52–54 

Hunting

Raft of North American river otter surfacing to eat fish

A highly active predator, the North American river otter has adapted to hunting in water, and eats aquatic and semiaquatic animals. The vulnerability and seasonal availability of prey animals mainly governs its food habits and prey choices.[28] This availability is influenced by the following factors: detectability and mobility of the prey, habitat availability for the various prey species, environmental factors, such as water depth and temperature, and seasonal changes in prey supply and distribution in correspondence with otter foraging habitat.[29][30]

The diet of the North American river otter can be deduced by analyzing either stool obtained in the field,[31] or gut contents removed from trapped otters.[32] Fish are the primary component of the North American river otter's diet throughout the year.[33] Every study done on the food habits of the North American river otter has identified varying fish species as being the primary component of its diet. For instance, an Alberta, Canada study involved the collection and analysis of 1,191 samples of North American river otter scat (feces) collected during each season.[34] Fish remnants were found in 91.9% of the samples. Moreover, a western Oregon study revealed fish remains were present in 80% of the 103 digestive tracts examined.[33] Crustaceans (crayfish), where regionally available, are the second-most important prey for otters. Crustaceans may even be consumed more than fish. For example, a study conducted in a central California marshland indicated crayfish formed nearly 100% of the river otter's diet at certain times of the year.[35] However, North American river otters, as foragers, will immediately take advantage of other prey when readily obtainable.[36] Other prey consumed by North American river otters includes fruits,[37] reptiles, amphibians, birds (most especially moulting ducks which render the birds flightless and thus makes them easier to capture), aquatic insects, small mammals, and mollusks.[28] North American river otters are not scavengers; they avoid consuming carrion (dead animals).[30][38] North American river otters do not generally handle prey of a large size relative to themselves but there are occasions where they have been observed ambushing and killing adult common snapping turtles while the large turtles (which are roughly equal in average body weight to a North American river otter) are hibernating.[39] Remains of the much larger North American beaver have been found in North American river otter scat in some regions, although most otter dietary studies in areas where otters and beaver live near each other do not show them to be regular predators of beavers (despite the claims of fur-trappers that otters frequently hunt beavers) and perhaps only young beaver kits may be attacked.[38][40]

Ecological impacts on prey species

When left unchecked, though, otters can be significant predators under certain circumstances (e.g. in hatcheries or other fish culture facilities). Likewise, the potential predatory impact of otters may be considerable whenever fish are physically confined (most commonly in smaller ponds offering sparse cover or other escape options). To protect fish in these cases, the otters may need to be removed or relocated. Even in larger bodies of water, river otters may take disproportional advantage of any seasonal concentrations of fish when and where only very limited areas of suitable spawning, low-flow, or over-wintering habitat may exist. Even fast-swimming fish like trout slow down in extremely cold water, leaving them vulnerable. As such, careful consideration of any threatened, endangered, or fish species of special interest is warranted prior to reintroduction of otters to a watershed.[26]

Social behavior

A pair of captive North American river otters at Phillips Park Zoo in Aurora, IL.

Male North American river otters disperse from such family groups more often than females. When females leave, they tend to move much further away (60–90 km or 37–56 mi) than males (up to 30 km or 19 mi), which tend to move shorter distances. Male North American river otters do not seem to be territorial, and newly dispersing males may join established male groups.[41]

Reproduction and life cycle

Delayed implantation distinguishes the species from the Eurasian otter, which does not do this.[42][43]

In early spring, expectant mothers begin to look for a den where they can give birth. The female otters do not dig their own dens; instead, they rely on other animals, such as beavers, to provide suitable environments to raise their offspring. When the mothers have established their domains, they give birth to several kits.[20] Litter size can reach five, but usually ranges from one to three.[16] Each otter pup weighs approximately five ounces.[20]

The mothers raise their young without aid from adult males. When the pups are about two months old and their coats grow in, their mother introduces them to the water. North American river otters are natural swimmers and, with parental supervision, they acquire the skills necessary to swim.[20] The North American river otters may leave the den by eight weeks and are capable of sustaining themselves upon the arrival of fall, but they usually stay with their families, which sometimes include the father, until the following spring. Prior to the arrival of the next litter, the North American river otter yearlings venture out in search of their own home ranges.[44]

Geographic range

The species inhabits coastal areas, such as marshland

The North American river otter is found throughout North America, inhabiting inland waterways and coastal areas in Canada, the Pacific Northwest, the Atlantic states, and the Gulf of Mexico. North American river otters also currently inhabit coastal regions throughout the United States and Canada. They also inhabit the forested regions of the Pacific coast in North America. The species is also present throughout Alaska, including the Aleutian Islands, and the north slope of the Brooks Range.

However, urbanization and pollution instigated reductions in range area.[1] They are now absent or rare in Arizona, Kansas, Nebraska, New Mexico, North Dakota, Ohio, Oklahoma, South Dakota, Tennessee, and West Virginia. Reintroduction projects have expanded their distribution in recent years, especially in the Midwestern United States. Since their reintroduction to Kentucky in the early 90s, they have recovered to the point that a trapping season was started in 2006, and the species is now found in all major waterways.[45] In 2010, the Colorado Department of Wildlife reported the species, reintroduced in the 1980s, was "thriving" and recommended its protection status be reconsidered.[46] In late 2012, a river otter nicknamed Sutro Sam took up residence around the former site of the Sutro Baths in San Francisco, the first river otter sighting in that city in more than half a century.[47] In Canada, North American river otters occupy all provinces and territories, except until recently Prince Edward Island.[1] Otters have recently re-established themselves on Prince Edward Island.[48]

Historical records indicate North American river otters were once populous throughout most major drainages in the continental United States and Canada prior to European settlement. North America's largest North American river otter populations were found in areas with an abundance and diversity of aquatic habitats, such as coastal marshes, the Great Lakes region, and glaciated areas of New England. In addition, riverine habitats in interior regions supported smaller, but practical, otter populations.[1] The North American river otter existed on all parts of the Pacific Coast, including the seashore and inland streams and lakes.[49] However, large populations never occurred in areas of Southern California such as the chaparral and oak woodlands and Mojave Desert seasonal waterway regions, or in the xeric shrubland regions in New Mexico, Texas, Nevada, and Colorado. In Mexico, the North American river otters lived in the Rio Grande and Colorado River Deltas.[23]

Ecology

Habitat

A North American river otter in the San Anselmo Creek

Although commonly called a "river otter", the North American river otter is found in a wide variety of aquatic habitats, both freshwater and coastal marine, including lakes, rivers, inland wetlands, coastal shorelines, marshes, and estuaries. It can tolerate a great range of temperature and elevations. Aquatic life ties North American river otters almost exclusively to permanent watersheds.[16] Their main requirements are a steady food supply and easy access to a body of water. However, it is sensitive to pollution, and will disappear from tainted areas.[23]

Like other otters, the North American river otter lives in a holt, or den, constructed in the burrows of other animals, or in natural hollows, such as under a log or in river banks. An entrance, which may be under water or above ground, leads to a nest chamber lined with leaves, grass, moss, bark, and hair.[23]

North American river otters swimming in San Francisco Bay stop to sun themselves on rocks at Richmond, CA Marina

Diet

The diet of the North American River otters is extensive and mostly consists of fish, frogs, crayfish, turtles, insects and some small mammals. They are known to hunt in pairs or alone and can hunt on both land and in the water. “The North American river otter (Lontra canadensis) is a predator adapted to hunting in water, feeding on aquatic and semi-aquatic animals. The vulnerability and seasonal availability of prey animals primarily determines the food habits and prey preference of the river otter.”[50]

Fish

North American river otters consume an extensive assortment of fish species ranging in size from 2 to 50 centimeters (0.79 to 19.69 in) that impart sufficient caloric intake for a minute amount of energy expenditure.[30] North American river otters generally feed on prey that is in larger supply and easier to catch. As a result, slow-swimming fish are consumed more often than game fishes when both are equally available.[32][36] Slow-moving species include suckers (Catostomidae), catfish, sunfish and bass (Centrarchidae), daces, carp, and shiners (Cyprinidae).[29] For instance, Catostomidae are the primary dietary component of North American river otters in Colorado's Upper Colorado River Basin.[51] Likewise, the common carp (Cyprinus carpio) is a preferred fish species for the North American river otter in other regions of Colorado.[51] Fish species frequently found in the diets of the North American river otters include: Catostomidae, which consists of suckers (Catostomus spp.) and redhorses (Moxostoma spp.); Cyprinidae, made up of carp (Cyprinus spp.), chubs (Semotilus spp.), daces (Rhinichthys spp.), shiners (Notropis and Richardsonius spp.), and squawfishes (Ptychocheilus spp.); and Ictaluridae, which consists of bullheads and catfish (Ictalurus spp.).[26] Other fish an integral part of the North American river otters' diets are those that are often plentiful and found in large schools: sunfish (Lepomis spp.); darters (Etheostoma spp.); and perches (Perca spp.).[26][32][33] Bottom-dwelling species, which have the tendency to remain immobile until a predator is very close, are susceptible to North American river otters. These include Central mudminnows (Umbra limi) and sculpins (Cottus spp.).[26][32][33] Game fish, such as trout (Salmonidae) and pike (Esocidae), are not a significant component of their diets.[30][32] They are less likely to be prey for the North American river otters since they are fast-swimming and can find good escape cover.[30] However, river otters will prey on trout, pike, walleye (Sander vitreus vitreus), salmon (Oncorhynchus spp.), and other game fish during spawning.[33] Otters have been found to consume invasive Asian carp.[52]

Adult North American river otters are capable of consuming 1 to 1.5 kilograms (2.2 to 3.3 lb) of fish per day.[36] A study conducted on captive otters revealed they preferred larger fish, ranging from 15 to 17 centimeters (5.9 to 6.7 in), more than smaller fish, ranging from 8 to 10 centimeters (3.1 to 3.9 in), and they had difficulty catching fish species less than 10 centimeters (3.9 in) or larger than 17 centimeters (6.7 in).[28] Otters are known to take larger fish on land to eat, whereas smaller fish are consumed in the water.[36]

North American river otter eating a white sucker (Catostomus commersonii) at the Seedskadee National Wildlife Refuge (Wyoming)

Crustaceans

North American river otters may prefer to feed on crustaceans, especially crayfish (Cambarus, Pacifasticus, and others) and crabs[23] more than fish where they are locally and seasonally plentiful.[29] In Georgia, crayfish accounted for two-thirds of the prey in the summer diet, and their remnants were present in 98% of the summer spraint. In the winter, crayfish made up one-third of the North American river otter's diet.[53] A study conducted on North American river otters in a southwestern Arkansas swamp identified a correlation between crayfish consumption, fish consumption, and water levels.[54]

During the winter and spring, when the water levels were higher, North American river otters had a greater tendency to prey upon crayfish (73% of scats had crayfish remains) rather than fish.[54] However, when water levels are lower, crayfish will seek out shelter while fish become more highly concentrated and susceptible to predation. Therefore, fish are more vulnerable to being preyed upon by otters because the crayfish have become more difficult to obtain.[29]

Reptiles and amphibians

Amphibians, where regionally accessible, have been found in the North American river otter's diet during the spring and summer months, as indicated in many of the food habit studies.[32][34] The most common amphibians recognized were frogs (Rana and Hyla).[33] Specific species of reptiles and amphibians prey include: boreal chorus frogs (Pseudacris maculata); Canadian toads (Bufo hemiophrys); wood frogs (Rana sylvatica);[34] bullfrogs (Rana catesbeiana); green frogs (Rana clamitans);[36] northwestern salamanders (Ambystoma gracile); California giant salamander (Dicamptodon ensatus); rough-skinned newt (Taricha granulosa);[33] and garter snakes (Thamnophis).[26][33]

Amphibians and reptiles are more obtainable by the North American river otter during the spring and summer as a result of breeding activity, appropriate temperatures, and water supply for the prey.[54]

Birds

Waterfowl, rails, and some colonial nesting birds are preyed upon by North American river otters in various areas.[32][51] Susceptibility of these species is greatest during the summer (when waterfowl broods are vulnerable) and autumn.[32] The North American river otters have also been known to catch and consume moulting American wigeon (Mareca americana) and green-winged teal (Anas crecca).[34] Other species of birds found within their diets include: northern pintail (Anas carolinensis); mallard (Anas platyrhynchos); canvasback (Aythya valisineria); ruddy duck (Oxyura jamaicensis); and the American coot (Fulica americana).[33]

Although they consume birds, North American river otters do not feed on bird eggs.[28]

Insects

Aquatic invertebrates have been recognized as an integral part of the North American river otter's diet.[26][34][36][51] Otters consume more aquatic insects in the summer as the populations increase and specific life stages heighten their susceptibility.[34] Most aquatic invertebrates preyed upon by the otters are from the orders Odonata (dragonfly nymphs), Plecoptera (stonefly nymphs), and Coleoptera (adult beetles).[34][51] Invertebrates discovered within scats or digestive tracts could most likely be a secondary food item, first being consumed by the fish that are subsequently preyed upon by the North American river otters.[31][33]

Mammals

Mammals are rarely consumed by North American river otters, and are not a major dietary component.[30][31] Mammals preyed upon by North American river otters are characteristically small or are a type species found in riparian zones.[51] The few occurrences of mammals found in the North American river otter's diet include remains of the muskrat (Ondatra zibethicus); meadow vole (Microtus pennsylvanicus); eastern cottontail (Sylvilagus floridanus); and snowshoe hare (Lepus americanus).[34][36][55]

Records of North American otters preying upon North American beavers (Castor canadensis) vary; it has been reported in the southern boreal forest of Manitoba.[56] Trappers in Alberta, Canada commonly assert North American river otters are major predators of North American beavers.[34] A 1994 river otter study reported findings of beaver remains in 27 of 1,191 scats analyzed.[34] However, many other studies did not report any findings of North American beaver remains in the scat sampled.[54][57]

Threats

North American river otters are hunted and trapped for their valuable fur

Cases where otters have been ambushed and consumed by grizzly bears (Ursus arctos horribilis) and polar bears (Ursus maritimus) have also been reportedly witnessed near the Arctic region.[58][59][37][60]

Threats to North American river otter populations in North America vary regionally. North American river otter inhabitation is affected by type, distribution, and density of aquatic habitats and characteristics of human activities. Preceding the settlement of North America by Europeans, North American river otters were prevalent among aquatic habitats throughout most of the continent. Trapping, loss or degradation of aquatic habitats through filling of wetlands, and development of coal, oil, gas, tanning, timber, and other industries, resulted in local extinctions or population declines in North American river otter populations in many areas. In 1980, an examination conducted on U.S. river otter populations determined they were locally extinct in 11 states, and lost significant population in 9 other states. The most severe population declines occurred in interior regions where fewer aquatic habitats supported fewer otter populations. Although the distribution became reduced in some regions of southern Canada, the only province-wide extinction occurred on Prince Edward Island.[1]

During the 1970s, improvements in natural resource management techniques emerged, along with increased concerns about North American river otter population declines in North America. Consequently, many wildlife management agencies developed strategies to restore or enhance otter populations, including the use of reintroduction projects. Since 1976, over 4,000 otters have been reintroduced in 21 U.S. states. All Canadian provinces except Prince Edward Island and 29 U.S. states have viable populations that sustain annual harvests. While current harvest strategies do not pose a threat to maintaining otter populations, harvest may limit expansion of otter populations in some areas.[1]

Oil spills present a localized threat to otter populations, especially in coastal areas. Water pollution and other diminution of aquatic and wetland habitats may limit distribution and pose long-term threats if the enforcement of water quality standards is not upheld. Acid drainage from coal mines is a persistent water quality issue in some areas, as it eliminates otter prey. This dilemma prevents, and consequently inhibits, recolonization or growth of North American river otter populations. Recently, long-term genetic consequences of reintroduction projects on remnant North American river otter populations has been discussed. Similarly, many perceived threats to North American river otters, such as pollution and habitat alterations, have not been rigorously evaluated. Little effort has gone into assessing the threat of disease to wild North American river otter populations, so it is poorly understood and documented.[1]

Conservation status

Improvements in water quality and reintroduction projects have been particularly valuable in restoring otter populations in many areas of North America

Lontra canadensis is listed in Appendix II of the Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora (CITES). They have been virtually eliminated through many parts of their range, especially around heavily populated areas in the midwestern and eastern United States.[61] Appendix II lists species that are not necessarily threatened with extinction currently, but may become so unless trade is closely controlled.[62]

The North American river otter is considered a species of least concern according to the IUCN Red List, as it is not currently declining at a rate sufficient for a threat category. By the early 1900s, North American river otter populations had declined throughout large portions of their historic range in North America. However, improvements in water quality (through enactment of clean water regulations) and furbearer management techniques have permitted river otters to regain portions of their range in many areas. Reintroduction projects have been particularly valuable in restoring populations in many areas of the United States. However, North American river otters remain rare or absent in the southwestern United States. Water quality and development inhibit recovery of populations in some areas. The species is widely distributed throughout its range. In many places, the populations have re-established themselves because of conservation initiatives. Reintroduction of river otters may present a problem in that it may contaminate the genetic structure of the native population.[1]

References

  1. ^ a b c d e f g h i Serfass, T. (2021). "Lontra canadensis". IUCN Red List of Threatened Species. 2021: e.T12302A164577078. doi:10.2305/IUCN.UK.2021-3.RLTS.T12302A164577078.en. Retrieved 24 January 2022.
  2. ^ Wilson, D.; Ruff, S. (1999). The Smithsonian Book of North American Mammals. the Smithsonian Institution. p. 179. ISBN 1-56098-845-2.
  3. ^ "otter". Encyclopædia Britannica Online.
  4. ^ "What Do River Otters Eat?". Sciencing. Retrieved 2017-06-13.
  5. ^ Lagerquist, J. (2018). "'Angry' otters attempted to drown B.C. dog, witness says". CTV News. Retrieved 11 June 2018. A Victoria veterinarian issued a warning to dog owners after her golden retriever was said to have been pulled under water and bitten by otters.
  6. ^ Bernard, P. (2018). "Expert says otter attacks are rare after St. Pete dog killed". WFLA-TV. Retrieved 11 June 2018. They may look playful, but don't be fooled – otters can be aggressive. As we previously reported, a St. Petersburg couple's dog died last weekend after an otter attack behind their home.
  7. ^ Munoz, R. (2017). "Dog attacked by otters in Lakewood, homeowners say". KIRO7. Retrieved 11 June 2018. She was actually drug under the water and there were like three-four and they were swarming all over her.
  8. ^ "7 Surprising Facts About the Giant River Otter". 2016-10-25. Retrieved 2017-02-28.
  9. ^ a b c "North American Mammals: Lontra canadensis (Lutra canadensis)". National Museum of Natural History. Smithsonian Institution. Retrieved 2009-01-15.
  10. ^ a b c Feldhamer, George A.; Thompson, Bruce Carlyle; Chapman, Joseph A. (2003). Wild Mammals of North America: Biology, Management, and Conservation. Johns Hopkins University Press. pp. 348–733. ISBN 0-8018-7416-5.
  11. ^ "River Otter, Lutra canadensis". Canada's Aquatic Environments. University of Guelph. 2002. Retrieved 2009-01-15.
  12. ^ Koepfli, Klaus-Peter; Kerry Deere; Graham Slater; Colleen Begg; Keith Begg; Lon Grassman; Mauro Lucherini; Geraldine Veron; Robert Wayne (2008). "Multigene phylogeny of the Mustelidae: Resolving relationships, tempo and biogeographic history of a mammalian adaptive radiation". BMC Biology. 6: 10. doi:10.1186/1741-7007-6-10. PMC 2276185. PMID 18275614.
  13. ^ Koepfli, K.P.; R.K. Wayne (1998). "Phylogenetic relationships of otters (Carnivora: Mustelidae) based on mitochondrial cytochrome b sequences". Journal of Zoology. 246 (4): 401–416. doi:10.1111/j.1469-7998.1998.tb00172.x.
  14. ^ Larivière, Serge (2002). "Lutra maculicollis" (PDF). Mammalian Species (712): 1–6. doi:10.1644/1545-1410(2002)712<0001:LM>2.0.CO;2. S2CID 198968980. Retrieved 2009-01-15.
  15. ^ "Otter". National Park Service. 2006-07-26. Retrieved 2009-01-15.
  16. ^ a b c d e f g h i Larivière, Serge; Lyle R. Walton (1998). "Lontra canadensis" (PDF). Mammalian Species (587): 1–8. doi:10.2307/3504417. JSTOR 3504417. Retrieved 2009-01-15.
  17. ^ Araujo, Adauto; Reinhard, Karl J.; Ferreira, Luiz Fernando; Gardner, Scott L. (2008-03-01). "Parasites as probes for prehistoric human migrations?". Trends in Parasitology. 24 (3): 112–115. doi:10.1016/j.pt.2007.11.007. ISSN 1471-4922. PMID 18262843. S2CID 3864359.
  18. ^ Wilson, D. E.; Reeder, D. M., eds. (2005). Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference (3rd ed.). Johns Hopkins University Press. ISBN 978-0-8018-8221-0. OCLC 62265494.
  19. ^ "North American River Otter – National Wildlife Federation". Retrieved 2017-06-13.
  20. ^ a b c d e "North American River Otter". National Geographic Society. Archived from the original on 2016-10-12. Retrieved 2008-12-24.
  21. ^ Hill, Edward P. River Otters Archived 2015-12-24 at the Wayback Machine. Internet Center for Wildlife Damage Management
  22. ^ Godman, John Davidson (1836) American Natural History, Hogan & Thompson.
  23. ^ a b c d e f g Dewey, Tanya; E. Ellis (2003). "Lontra canadensis". Animal Diversity Web. Retrieved 2008-11-17.
  24. ^ "Lontra canadensis". Mammals of Wisconsin Database. uwsp.edu. Archived from the original on 24 August 2012. Retrieved 20 November 2013.
  25. ^ "River Otter – Scientific name Lontra canadensis". Fur Hunting and Trapping in Illinois. dnr.state.il.us. Archived from the original on 3 December 2013. Retrieved 20 November 2013.
  26. ^ a b c d e f g h Melquist, W.E.; M.G. Hornocker (1983). "Ecology of river otters in west central Idaho". Wildlife Monographs. 83 (83): 1–60. JSTOR 3830731.
  27. ^ "Basic Facts About North American River Otters". Defenders of Wildlife. 2012-03-02. Retrieved 2017-06-13.
  28. ^ a b c d Erlinge, Sam (1968). "Food studies on captive otters Lutra lutra L". Oikos. 19 (2): 259–270. doi:10.2307/3565013. JSTOR 3565013.
  29. ^ a b c d Route, W.T.; Peterson, R.O. (1988). Distribution and abundance of river otter in Voyageurs National Park, Minnesota (Report). Omaha, Nebraska: US Department of the Interior, National Park Service.
  30. ^ a b c d e f Melquist, W.E.; A.E. Dronkert (1987). "River otter". Wild Furbearer Management and Conservation in North America (M. Novak, J.A. Baker, M.E. Obbard, and B. Malloch ed.). Toronto, Canada: Ontario Ministry of Natural Resources. pp. 626–641. ISBN 0774393653.
  31. ^ a b c Larsen, D.N. (1984). "Feeding habits of river otters in coastal southeastern Alaska". Journal of Wildlife Management. 48 (4): 1446–1452. doi:10.2307/3801818. JSTOR 3801818.
  32. ^ a b c d e f g h Toweill, D.E.; J.E. Tabor (1982). "The Northern River Otter Lutra canadensis (Schreber)". Wild mammals of North America (J.A. Chapman and G.A. Feldhamer ed.). Baltimore, Maryland: Johns Hopkins University Press.
  33. ^ a b c d e f g h i j Toweill, D.E. (1974). "Winter food habits of river otters in western Oregon". Journal of Wildlife Management. 38 (1): 107–111. doi:10.2307/3800205. JSTOR 3800205.
  34. ^ a b c d e f g h i j Reid, D.G.; T.E. Code; A.C.H. Reid; S.M. Herrero (1994). "Food habits of the river otter in a boreal ecosystem". Canadian Journal of Zoology. 72 (7): 1306–1313. doi:10.1139/z94-174.
  35. ^ Grenfell, William E. Jr. (1974). "Food habits of the river otter in Suisun Marsh, Central California" (PDF). tws.west.org. California State University. Retrieved 2009-01-14.
  36. ^ a b c d e f g Serfass, T.L.; L.M. Rymon; R.P. Brooks (1990). "Feeding relationships of river otters in northeastern Pennsylvania". Transactions of the Northeast Section of the Wildlife Society (47): 43–53.
  37. ^ a b Boyle, S. (2006). "North American River Otter (Lontra canadensis): a technical conservation assessment" (PDF). USDA. USDA Forest Service, Rocky Mountain Region. Retrieved 2009-01-14.
  38. ^ a b Hansen, H. (2003). Food habits of the North American river otter (Lontra canadensis). University of Wyoming.
  39. ^ Brooks, Ronald J.; Brown, Gregory P.; Galbraith, David A. (1991). "Effects of a sudden increase in natural mortality of adults on a population of the common snapping turtle (Chelydra serpentina)". Canadian Journal of Zoology. 69 (5): 1314. doi:10.1139/z91-185.
  40. ^ Reid, D. G.; Code, T. E.; Reid, A. C. H.; Herrero, S. M. (1994). "Food habits of the river otter in a boreal ecosystem". Canadian Journal of Zoology. 72 (7): 1306. doi:10.1139/z94-174.
  41. ^ Hansen, Heidi; McDonald, David B.; Groves, Pamela; Maier, Julie A. K.; Ben-David, Merav (2009). "Social Networks and the Formation and Maintenance of River Otter Groups" (PDF). Ethology. 115 (4): 384. doi:10.1111/j.1439-0310.2009.01624.x.
  42. ^ north american river otter. Conservenature.org. Retrieved on 2013-01-09.
  43. ^ Ware, George W. (2001). Reviews of Environmental Contamination and Toxicology. Springer. ISBN 0-387-95137-7.
  44. ^ Orr, Eric (2007). "North American River Otter". Chattooga River Conservancy. Retrieved 2008-12-30.
  45. ^ "Art Lander's Outdoors: Once endangered river otters now likely to be found in Kentucky for generations". KyForward.
  46. ^ Colorado Otters May No Longer Need Protection. CBS4denver.com (2010-07-17)
  47. ^ Fimrite, Peter (2013-01-04) S.F.'s only river otter at Sutro Baths. SFGate
  48. ^ How river otters are making a comeback on P.E.I. after 100 years
  49. ^ Newberry, John S. (1857). Reports on the geology, botany, and zoology of northern California and Oregon made to the war Department. Harvard University. p. 43. Retrieved 2010-12-18.
  50. ^ Hansen, Heidi (2003). ""Food habits of the North American river otter (Lontra canadensis)."". River Otter Journal 12.
  51. ^ a b c d e f Berg, Judith (1999). "Final report of the North American river otter research project on the Upper Colorado River Basin in and adjacent to Rocky Mountain National Park, Colorado" (PDF). Otter Spirit. National Park Service: Rocky Mountain National Park, West Unit. Retrieved 2009-01-14.
  52. ^ Feltrop, Preston D.; Nielsen, Clayton K.; Schauber, Eric M. (2016-10-01). "Asian Carp in the Diet of River Otters in Illinois". The American Midland Naturalist. 176 (2): 298. doi:10.1674/0003-0031-176.2.298. JSTOR 44840292. S2CID 56375947.
  53. ^ Noordhuis, R. (2002). "The river otter (Lontra canadensis) in Clarke County (Georgia, USA): survey, food habits, and environmental factors". IUCN Otter Specialist Group Bulletin. 19 (2): 75–86.
  54. ^ a b c d Tumlison, R.; M. Karnes (1987). "Seasonal changes in food habits of North American river otters in southwestern Arkansas beaver swamps". Mammalia. 51 (2): 225–232. doi:10.1515/mamm.1987.51.2.225. S2CID 83654411.
  55. ^ Field, R.J. (1970). "Winter habits of the river otter (Lutra canadensis) in Michigan". Michigan Academician (3): 49–58.
  56. ^ Green, H.U. (1932). "Observations on the occurrence of otter in the Riding Mountain National Park, Manitoba, in relation to beaver life". Canadian Field-Naturalist. 46: 204–206.
  57. ^ Gilbert, F.F.; E.G. Nancekivell (1982). "Food habits of mink (Mustela vison) and otter (Lutra canadensis) in northeastern Alberta". Canadian Journal of Zoology. 60 (6): 1282–1288. doi:10.1139/z82-172.
  58. ^ COSEWIC (2012). Assessment and status report on the Grizzly Bear Ursus arctos in Canad (Report). Ottawa: Committee on the Status of Endangered Wildlife in Canada. Archived from the original on 2016-12-20.
  59. ^ Lemelin, R. H.; Dowsley, M.; Walmark, B.; Siebel, F.; Bird, L.; Hunter, G.; Myles, T.; Mack, M.; Gull, M.; Kakekaspan, M. (2010). "Wabusk of the Omushkegouk: Cree-Polar Bear (Ursus maritimus) interactions in Northern Ontario". Human Ecology. 38 (6): 803–815. doi:10.1007/s10745-010-9355-x. S2CID 154770819.
  60. ^ Hunter, L.; Barrett, P. (2018). A Field Guide to the Carnivores of the World (Second ed.). Princeton, New Jersey: Bloomsbury Publishing. p. 256. ISBN 978-0-691-18295-7. OCLC 1032725725..
  61. ^ Duplaix, Nicole; Joseph Davis. "Lutra canadensis" (PDF). Management Authority of the United Kingdom. Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora. Archived from the original (PDF) on March 26, 2009. Retrieved 2008-12-27.
  62. ^ "The CITES Appendices". Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora. Archived from the original on 2008-12-23. Retrieved 2008-12-27.
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia authors and editors
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia EN

North American river otter: Brief Summary ( Anglèis )

fornì da wikipedia EN

The North American river otter (Lontra canadensis), also known as the northern river otter and river otter, is a semiaquatic mammal that only lives on the North American continent, along its waterways and coasts. An adult North American river otter can weigh between 5.0 and 14 kg (11.0 and 30.9 lb). The river otter is protected and insulated by a thick, water-repellent coat of fur.

The North American river otter, a member of the subfamily Lutrinae in the weasel family (Mustelidae), is equally versatile in the water and on land. It establishes a burrow close to the water's edge in river, lake, swamp, coastal shoreline, tidal flat, or estuary ecosystems. The den typically has many tunnel openings, one of which generally allows the otter to enter and exit the body of water. Female North American river otters give birth in these burrows, producing litters of one to six young.

North American river otters, like most predators, prey upon the most readily accessible species. Fish is a favored food among the otters, but they also consume various amphibians (such as salamanders and frogs), freshwater clams, mussels, snails, small turtles and crayfish. The most common fish consumed are perch, suckers, and catfish. Occasional reports also show the river otter eating other small animals, such as mice, squirrels, birds, and even dogs that they've attacked and drowned.

The range of the North American river otter has been significantly reduced by habitat loss, beginning with the European colonization of the Americas. In some regions, though, their population is controlled to allow the trapping and harvesting of otters for their fur. North American river otters are very susceptible to the effects of environmental pollution, which is a likely factor in the continued decline of their numbers. A number of reintroduction projects have been initiated to help halt the reduction in the overall population.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia authors and editors
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia EN

Kanada lutro ( Esperant )

fornì da wikipedia EO

La Kanada lutro (Lontra canadensis) estas nearktisa musteledo. Oni trovas ĝin en tuta Nordameriko ĉe la enlandaj akvovojoj kaj marbordaj regionoj en Kanado, Alasko, la Pacifika Nordokcidento de Usono, la Atlantikaj ŝtatoj de Usono, kaj la Golfo de Meksiko. Ili tamen signife malpliiĝis laŭnombre depost kiam la eŭropanoj alvenis al la Amerikoj. (Linzey, 2002)

 src=
Norda riverlutro en la zoo de San Francisco (2005)

Vidu ankaŭ

Brit-kolumbiaj kontinent-marbordaj arbaroj
Novanglaj-akadiaj arbaroj
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia EO

Kanada lutro: Brief Summary ( Esperant )

fornì da wikipedia EO

La Kanada lutro (Lontra canadensis) estas nearktisa musteledo. Oni trovas ĝin en tuta Nordameriko ĉe la enlandaj akvovojoj kaj marbordaj regionoj en Kanado, Alasko, la Pacifika Nordokcidento de Usono, la Atlantikaj ŝtatoj de Usono, kaj la Golfo de Meksiko. Ili tamen signife malpliiĝis laŭnombre depost kiam la eŭropanoj alvenis al la Amerikoj. (Linzey, 2002)

 src= Norda riverlutro en la zoo de San Francisco (2005)
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia EO

Lontra canadensis ( Spagneul; Castilian )

fornì da wikipedia ES

La nutria de río de América del Norte (Lontra canadensis), también conocida como la nutria de río del norte o nutria común, es una especie de mamífero carnívoro de la familia Mustelidae endémico del continente norteamericano se encuentra en y a lo largo de sus vías fluviales y costas. Una nutria de río adulta puede pesar entre 5,0 y 14 kg (11.0 y 30.9 lb). La nutria de río está protegida y aislada por una capa de pelaje gruesa y repelente al agua.

La nutria de río, miembro de la subfamilia Lutrinae, es tan versátil en el agua como en la tierra. Establece una madriguera cerca de la orilla del agua en el río, lago, pantano, litoral costero, plano de marea, o ecosistemas estuarinos. La guarida típicamente tiene muchas aberturas de túnel, uno de los cuales por lo general permite a la nutria para entrar y salir del cuerpo de agua. Las nutrias femeninas dan a luz en estas madrigueras subterráneas, produciendo camadas de uno a seis.

Las nutrias de río de América del Norte, como la mayoría de los depredadores, acechan a las especies más fácilmente accesibles. El pescado es un alimento muy apreciado entre las nutrias, pero también consumen diversos anfibios (como ranas [2]​), tortugas y cangrejos. Las instancias de nutrias de río comiendo pequeños mamíferos y ocasionalmente aves han sido reportadas también.

El rango de la nutria de río de América del Norte se ha reducido de manera significativa por la pérdida de hábitat, a partir de la colonización europea de América del Norte. En algunas regiones, sin embargo, su población es controlada para permitir la captura y recolección de nutrias por sus pieles. Las nutrias de río son muy susceptibles a la contaminación ambiental, que es un factor probable en la continua disminución de su número. Una serie de proyectos de reintroducción han iniciado para ayudar a estabilizar la reducción de la población en general.

Taxonomía y evolución

La nutria de río de América del Norte fue descrita por primera vez por el naturalista alemán Johann Christian Daniel von Schreber en 1777.[3]​ El mamífero fue identificado como una especie de nutria y tiene una variedad de nombres comunes, incluyendo la nutria de río de América del Norte, la nutria de río del norte, nutria común y, simplemente, la nutria de río.[3]​ Otros nombres comunes documentados son la nutria americana, nutria Canadá, nutria canadiense, nutria pez, nutria de la tierra, nutria neártica de río, y nutria príncipe de Gales.[4]

La nutria de río se clasificó primero en el género Lutra; Lutra era el nombre en latín. El nombre de la especie era Lutra canadensis.[3]​ El epíteto canadensis de la especie significa "de Canadá".[5]

En una nueva clasificación, la especie es llamada Lontra canadensis, donde el género Lontra incluye todas las nutrias de río del Nuevo Mundo.[6]​ Técnicas de biología molecular se han utilizado para determinar cuando la nutria de río y la nutria gigante divergieron. Estos análisis sugieren que divergieron en el Mioceno de 23.03 a 5.33 millones de años (Mya), que es "mucho antes" de lo indicado en el registro fósil. [7]​ Los fósiles de una nutria de río gigante se remonta a 3.5 Mya se han encontrado en el Medio Oeste de EE. UU., sin embargo fósiles de la nutria de río moderna no aparecieron en Norteamérica hasta aproximadamente 1.9 Mya.[8]​ El fósil más antiguo conocido del Lontra canadensis, que se encontró en el centro de Estados Unidos, es de la etapa Irvingtoniano (hace 1.8 millones a 300.000 años).[9]​ El registro del fósil más antiguo de una nutria de río del Viejo Mundo viene de finales de la época Plioceno (3.6 a 1.8 millones de años). [10]​ Las nutrias de río del Nuevo Mundo se originaron de las nutrias de río del Viejo Mundo después de una migración a través del puente de tierra de Bering, que existía de vez en cuando, entre 1.8 millones y 10 000 años atrás. Las nutrias emigraron a América del Norte y hacia el sur de nuevo a través del puente de tierra panameña, que se formó hace 3 Ma.[4]

Subespecies

Lista alfabética[11]

  • L. c. canadensis (Schreber, 1777) – (este de Canadá, Estados Unidos, Isla de Terranova)
  • L. c. kodiacensis (Goldman, 1935) – (Isla Kodiak, Alaska)
  • L. c. lataxina (Cuvier, 1823) – (Estados Unidos)
  • L. c. mira (Goldman, 1935) – (Alaska, Columbia Británica)
  • L. c. pacifica (J. A. Allen, 1898) – (Alaska, Canadá, norte de Estados Unidos, sur a centro de California, Nevada del norte, and noreste de Utah)
  • L. c. periclyzomae (Elliot, 1905) – (Columbia Británica)
  • L. c. sonora (Rhoads, 1898) – (Estados Unidos, México)

Características físicas

 src=
Cráneo
 src=
El cuerpo hidrodinámico de la nutria le permite deslizarse por el agua.

La nutria de río de América del Norte es un animal robusto de 5 a 14 kilogramos (11-31 libras), con las piernas cortas, un cuello musculoso no más pequeño que la cabeza, y un cuerpo alargado que es más amplio en las caderas.[9]​ Un macho adulto promedio pesa unos 11.3 kilogramos (25 libras) en contra de la media de la hembra de 8.3 kilogramos (18 libras). Su longitud corporal varía de 66 a 107 centímetros (26-42 pulgadas).[12]​ Alrededor de un tercio de la longitud total del animal consiste en una cola larga y afilada.[9]​ las longitudes de la cola van de 30 a 50 centímetros (12 a 20 pulgadas).[12]​ las grandes nutrias de río de América del Norte macho pueden exceder de un peso de 15 kilogramos (33 libras). [13]​ Se diferencia de la nutria europea por su cuello más largo, rostro estrecho, el espacio más pequeño entre las orejas y su cola más corta.[14]

Un amplio hocico se encuentra en la cabeza plana de la nutria de río, y las orejas son redondas y poco visibles. El rhinarium está desnudo, con una proyección triangular obtusa. Los ojos del animal son pequeños y se colocan en sentido anterior. Una rostra corta y ancha para exhalar y un largo y amplio cráneo definen el cráneo relativamente plano. [9]​ Las fosas nasales y los oídos de la nutria de río se cierran durante la inmersión, inhibiendo la entrada de agua en ellos.[9]​ Su vibrisas (bigotes) son largas y gruesas , mejorando la percepción sensorial bajo el agua y en tierra.[9]

El pelaje de la especie es corto (pelos promedio de 23.8 mm (0.94 pulgadas), con una densidad de aproximadamente 57.800 pelos / cm² (373.000 pelos / pelos/pulgada2) en la sección media de la espalda. El pelaje tiene un alto brillo y varía de marrón claro a negro. La garganta, la barbilla y los labios son más grises que el resto del cuerpo. El pelaje de las nutrias de río senescentes puede llegar a ser de punta blanca, y raramente pueden aparecer albinos.[9]

Existe dimorfismo sexual entre las nutrias de río.[15]​ Los machos son, en promedio, 5% más grandes que las hembras. En Idaho, los machos jóvenes, de un año y adultos promediaron 8, 11 y 17% más pesados, respectivamente, que las hembras de la misma edad. Una reducción clínica en tamaño puede existir de norte a sur a lo largo de la costa del Pacífico, pero no de este a oeste.[9]

Las nutrias de río de América del Norte viven un promedio de 21 años de edad en cautiverio,[15]​ pero pueden alcanzar los 25 años de edad.[9]​ Sin embargo, normalmente viven alrededor de 8 a 9 años en la naturaleza,[15]​ pero son capaces de vivir hasta 13 años de edad.[9]

Forma y función

 src=
Los bigotes sensibles de la nutria de río le permiten detectar a sus presas en aguas turbias. Note las orejas discretas.

La nutria de río está físicamente bien equipada para la vida acuática. Las orejas son cortas, el cuello es del mismo diámetro que la cabeza, las patas son cortas y de gran alcance, los dedos de las patas son totalmente palmeados, y la cola (un tercio de la longitud del cuerpo) es cónica. Estas cualidades dan la nutria de río le dan un perfil aerodinámico en el agua, pero reducen la agilidad en la tierra. Las habilidades de olfato y oído de la nutria de río son agudos. La nutria tiene un delicado sentido del tacto en las patas, además de una gran destreza.[9]​ Las nutrias de río se acercan característicamente dentro de unos pocos pies de un barco o una persona en tierra porque son miopes, una consecuencia de la visión adaptada para vista bajo el agua. Las nutrias de río tienen membranas nictitantes transparentes para proteger sus ojos al nadar.[4][16][17]

El pulmón derecho de la nutria de río es más grande que el izquierdo, tiene cuatro lóbulos en comparación con dos en el izquierdo. La lobulación reducida de los pulmones se piensa que es adaptable para nadar bajo el agua. Además, la longitud de la tráquea de la nutria es intermedia entre la de los carnívoros terrestres y mamíferos marinos. La longitud media de la tráquea de la nutria de río es de 15.3 cm (6.0 pulgadas), o 23.2% de la longitud del cuerpo. Una tráquea más corta puede mejorar el intercambio de aire y aumentar la ventilación pulmonar en los mamíferos de buceo.[9]

La mayoría de los mustélidos, incluyendo a las nutrias, tienen dientes especializados, incluyendo colmillos afilados y muelas carniceras que causan picaduras letales para la presa. También, las nutrias de río tienen grandes molares utilizados para la trituración de objetos duros, como las conchas de los moluscos.[18]​ Una nutria de río adulta tiene un total de 36 dientes. Premolares adicionales pueden estar presentes.[9]​ La fórmula dentaria es 3.1.4.1 3.1.3.2 {displaystyle { frac {3.1.4.1}{3.1.3.2}}} {displaystyle {	frac {3.1.4.1}{3.1.3.2}}}.

Comportamiento

Las nutrias de río son activas todo el año, y son más activas durante la noche y durante las horas crepusculares. Se convierten mucho más nocturnas en la primavera, el verano y temporadas de otoño y más diurnas durante el invierno. Pueden migrar como consecuencia de la escasez de alimentos o condiciones ambientales, pero no migran anualmente.[9]

Movimiento

Las nutrias nadan remando de manera cuadrúpeda, remando con las extremidades anteriores, remando al alternar las extremidadades posteriores, remando simultáneamente con las extremidades posteriores, o con ondulaciones dorsoventral con el cuerpo y la cola . La cola, que es fuerte y más grande en superficie que las extremidades, se utiliza para la estabilidad mientras la natación y para las explosiones cortas de propulsión rápida. Mientras que la natación en la superficie, la parte dorsal de la cabeza de la nutria de río, incluyendo la nariz, las orejas y los ojos, se exponen por encima del agua. Debe permanecer en movimiento para mantener su posición en la superficie.[9]

 src=
Deslizarse por el hielo es un medio eficiente para viajar. Note la cola larga y cónica.

En tierra, la nutria de río puede caminar, correr, saltar o deslizarse. El pie cae al caminar y correr y sigue la secuencia de la extremidad izquierda, extremidad derecha, extremidad derecha, extremidad izquierda. Mientras camina, las extremidades se mueven en un plano paralelo al eje largo del cuerpo. Sus saltos son el resultado del levantamiento simultáneo de las extremidades de la tierra. Como las patas delanteras hacen contacto con el suelo, las patas traseras se levantan y caen donde las patas delanteras primero estuvieron en contacto con el suelo, produciendo un patrón de pisadas en pares típicos de la mayoría de los mustélidos. El deslizarse ocurre sobre todo en superficies planas de la nieve o el hielo, pero también puede ocurrir en las laderas cubiertas de hierba y los bancos fangosos. Deslizándose por la nieve y el hielo es un medio rápido y eficaz de los viajes, y las nutrias que viajan por puertos de montaña, entre los drenajes, o que descienden de los lagos de montaña a menudo se deslizan de forma continua durante varios cientos de metros. Remar con las piernas traseras permite continuidad al deslizánrse donde la gravedad es insuficiente o una fuerza de oposición.[19]​ Durante el invierno, las nutrias de río en utilizan mucho las aberturas en el hielo, y pueden excavar pasajes en presas de castores para acceder a aguas abiertas.[9]

 src=
Senda en la nieve.

Las nutrias de río de América del Norte son muy móviles y tienen la capacidad de viajar hasta 42 km (26 millas) en un día. Movimientos diarios anuales de los machos y las hembras en Idaho promediaron 4.7 y 2.4 km (2.9 y 1.5 millas) en primavera, 5.1 y 4.0 km (3.2 y 2.5 millas) en verano, y 5.0 y 3.3 km (3.1 y 2.1 millas) en otoño, respectivamente. Movimientos diarios de los grupos familiares en promedio 4.7, 4.4, y 2.4 km (2.9, 2.7 y 1.5 millas) en primavera, verano e invierno, respectivamente. Tanto hombres como grupos familiares viajan drásticamente menos durante el invierno.[9]

Juego

Las nutrias de río son famosas por su sentido del juego. Los juegos de nutrias en su mayoría consisten en luchar con sus congéneres. Perseguir es también un juego común. Las nutrias de río se basan en el juego para aprender habilidades de supervivencia tales como la lucha y la caza. Sin embargo, el comportamiento juguetón se encontró en solo el 6% de 294 observaciones en un estudio en Idaho, y se limita principalmente a las nutrias inmaduras.[9]

Caza

 src=
L. c. pacifica en la superficie para comer peces.

La presa es capturada con una estocada rápida de emboscada, o más raramente, después de una persecución constante. Las nutrias de río pueden permanecer bajo el agua durante casi 4 minutos, nadan a velocidades cercanas a 11 kmh (6.8 mph), bucean a profundidades que se acercan a 20 m (22 yardas), y viajan hasta 400 m (440 yardas) bajo el agua. Varias nutrias de río, incluso puede cooperar durante la pesca. Los peces pequeños se los comen en la superficie, pero los más grandes son llevados a la costa para ser consumidos. Los peces vivos suelen ser comidos por la cabeza.

Las nutrias de río se secan sí mismas y mantienen la calidad aislante de su piel al frotar frecuentemente y rodar por la hierba, suelo, y los troncos.

Un depredador de gran actividad, la nutria de río se ha adaptado a la caza en el agua, y come animales acuáticos y semiacuáticos. La vulnerabilidad y la disponibilidad estacional de animales de presa regula principalmente sus hábitos alimentarios y opciones de presas.[20]​ Esta disponibilidad es influenciada por los siguientes factores: detectabilidad y la movilidad de la presa, la disponibilidad de hábitat para las diferentes especies de presa, los factores ambientales, como a profundidad y la temperatura del agua, y los cambios estacionales en el suministro de presas y distribución en correspondencia con el hábitat de forrajeo de la nutria.[21][22]

La dieta de la nutria de río se puede deducir analizando bien las heces obtenidas en el campo,[23]​ o los contenidos de los intestinos retirados de nutrias atrapadas.[24]​ Los peces son el componente principal de la dieta de la nutria de río durante todo el año.[25]​ Cada estudio realizado sobre los hábitos alimentarios de la nutria de río ha identificado variedad en las especies de peces como el componente principal de su dieta. Por ejemplo, un estudio de Alberta, Canadá consistió en la recopilación y el análisis de 1.191 muestras de heces de nutria de río recolectadas durante cada temporada.[26]​ Restos de pescado se encontraron presentes en el 91.9% de las muestras de excrementos. Por otra parte, un estudio del oeste de Oregón reveló restos de pescado presentes en el 80% de los 103 tractos digestivos examinados.[25]​ Los crustáceos (cangrejos), donde están regionalmente disponibles, son las segundas presas más importante de las nutrias. Los crustáceos, incluso puede ser consumidos más que el pescado. Por ejemplo, un estudio realizado en una zona pantanosa del centro de California indicó que los cangrejos formaron casi el 100% de la dieta de la nutria de río en ciertas épocas del año.[27]​ Sin embargo, las nutrias de río, como cazadores-recolectores, tomarán de inmediato las ventajas de otras presas cuando estén fácilmente al alcance.[28]​ Otras presas consumidas por las nutrias de río incluyen frutas,[29]​ reptiles, anfibios, aves (muy especialmente patos de muda que representan aves no voladoras y por lo tanto los hace más fáciles de capturar), insectos acuáticos, pequeños mamíferos y moluscos.[20]​ Las nutrias de río no son carroñeras; evitan consumir carroña.[22][30]​ Las nutrias de río del norte por lo general no tratan con presas de un tamaño grande en relación con sí mismos, pero hay ocasiones en las que han sido observadas emboscando y matando tortugas mordedoras comunes adultas, mientras que las grandes tortugas (que son aproximadamente iguales en peso a una nutria de río) están hibernando.[31]​ Restos del mucho más grande castor americano se han encontrado en las heces nutria en algunas regiones, aunque la mayor parte de la nutria estudios dietéticos en las zonas donde las nutrias y castores son simpáticos no muestran que sean depredadores habituales de castores (a pesar de los reclamos de los cazadores de pieles de que las nutrias frecuentemente cazan castores) y tal vez solo las crías jóvenes de castor pueden ser atacadas.[30][32]

Las nutrias no reducen drásticamente las poblaciones de presas en la naturaleza, en términos generales. Cuando un suministro abundante de alimentos disminuye u otras presas que se disponga, las nutrias ya se han trasladado a una nueva ubicación o convierten sus opciones dietéticas a la presa más adecuada.[18]​ Sin embargo cuando no se controla, depredaciones de nutria pueden ser muy importantes en determinadas circunstancias ( por ejemplo, en los criaderos u otras instalaciones de cultivo de peces). Asimismo, el impacto potencial depredador de nutrias puede ser considerable cuando los peces están confinados físicamente (con mayor frecuencia en los estanques más pequeños que ofrecen escasa cubierta u otras opciones de escape). La resolución de estos conflictos suele requerir la eliminación y / o reubicación de nutrias molestas. Incluso en grandes masas de agua, que puede hacer uso desproporcionado de las concentraciones estacionales de peces cuando y donde solo áreas muy limitadas de desove adecuados, de bajo flujo, o hábitat de hibernación que puedan existir. Incluso las especies de rápido nadar como la trucha se vuelven letárgicos en aguas extremadamente frías, con un aumento proporcional de su vulnerabilidad a la depredación. Como tal consideración cuidadosa de las amenazadas, o especies de peces en peligro de especial interés se justifica antes de la reintroducción de nutrias de una cuenca. Aunque otras especies de presa son de importancia temporal para la nutria de río, el factor decisivo si la nutria de río puede establecerse como un residente permanente de un lugar es la disponibilidad durante todo el año de los peces.[18]

Hay informes de fotografías de nutrias recuperadas que fueron utilizados por los cazadores cerca de Butte, Nebraska.[cita requerida]

Estructura Social

 src=
Pareja de nutrias de río de América del norte cautivas.

La nutria de río de América del Norte es más social que la mayoría de los mustélidos. En todos los hábitats, su grupo social básica es la familia, que consta de una hembra adulta y su progenie. Los machos adultos comúnmente también establecen agrupaciones sociales perdurables, algunos documentados han llegado a formar hasta 17 individuos. En las zonas costeras, los machos pueden permanecer sociables, incluso durante el periodo de celo de las hembras. Los grupos familiares pueden incluir ayudantes, que se pueden hacer por adultos no relacionados, nutrias de un año, o menores de edad.[9]​Las nutrias machos se dispersan de tales grupos familiares con más frecuencia que las hembras. Cuando las hembras se van, tienden a moverse mucho más lejos (60-90 km o 37 a 56 millas) que los machos (hasta 30 km o 19 millas), que tienden a desplazarse distancias más cortas. Las nutrias de río machos no parecen ser territoriales, y los machos recién dispersados pueden unirse a grupos de machos ya establecidos.[33]​ En ocasiones, se observan grupos de jóvenes no relacionados. Las nutrias de río que viven en grupos cazan y viajan juntos, usan las mismas cuevas, sitios de descanso, y letrinas, y realizan acicalamiento social. En los sistemas de agua dulce, los grupos se presentan con mayor frecuencia en otoño y durante el invierno temprano. A partir de mediados de invierno a través de la temporada de reproducción, las hembras adultas se mueven y hacen sus guaridas solas. Las nutrias de río no son territoriales, pero las nutrias individuales de diferentes grupos exhiben evitación mutua. Los rangos de hogar de los machos son más grandes que los de las hembras, y ambos sexos presentan solapamiento intra e intersexual de sus dominios.[9]

Comunicación

La comunicación entre las nutrias de río de América del Norte se lleva a cabo principalmente por señales olfativas y auditivas. Marcar por olor es imprescindible para la comunicación intergrupal. La nutria de río deja marcas olor con las heces, la orina y posiblemente las secreciones del saco anal. Almizcle de las glándulas de olor también puede ser secretado cuando nutrias están asustadas o enojadas.[9]

Las nutrias de río pueden producir un gruñido o silbido cuando son molestadas, y un agudo silbido cuando sienten dolor. Cuando están jugando o viajando, a veces sueltan, gruñidos de ronroneo bajos. La llamada de alarma, dada cuando están conmocionadas o angustiadas por posible peligro, es un resoplido explosivo, hecha por la expulsión de aire a través de las fosas nasales. Las nutrias de río también pueden utilizar un gorjeo de pájaro para la comunicación en distancias más largas, pero el sonido que más se escucha entre un grupo de nutrias es una risita baja frecuencia.[9]

Reproducción y ciclo de vida

Las nutrias de río de América del Norte son polígamas.[9]​ Las mujeres por lo general no se reproducen hasta los dos años de edad, aunque las de un año de edad en ocasiones producen descendencia. Los machos alcanzan la madurez sexual a los dos años de edad.[1]​ El número de cuerpos lúteos aumenta directamente con la edad.[9]

Las nutrias de río normalmente se reproducen de diciembre a abril. La cópula dura entre 16-73 minutos y puede ocurrir en el agua o en tierra. Durante la reproducción, el macho agarra la hembra por el cuello con los dientes. La cópula es vigorosa, y es interrumpido por períodos de descanso. Las hembras pueden maullar durante o poco después del apareamiento. El celo femenino dura alrededor de un mes al año,[34]​ y la verdadera gestación dura 61-63 días. Debido a que las nutrias retrasan la implantación de al menos ocho meses, el intervalo entre la cópula y el parto puede llegar a 10-12 meses.[9]​ La implantación retardada la distingue con la especie de la nutria europea, que carece de esta función.[35]​ Las crías nacen entre febrero y abril,[1]​ y el parto dura tres a ocho horas.[9]

A principios de la primavera, las hembras embarazadas comienzan a buscar una cueva donde pueden dar a luz. Las nutrias hembras no cavan sus propias guaridas; en cambio, dependen de otros animales, como los castores, para proporcionar entornos adecuados para criar a sus hijos. Cuando las madres han establecido sus dominios, dan a luz a varias crías.[12]​ El tamaño de la camada puede llegar a cinco, pero por lo general oscila entre uno a tres.[9]​ Cada cachorro nutria pesa aproximadamente cinco onzas.[12]​ Al nacer, las nutrias de río tienen todo el pelaje, son ciegas y sin dientes. Las garras están bien formadas y vibrisas faciales (unos 5 mm (0,20 pulgadas) de largo) están presentes. Las crías abren sus ojos después de 30-38 días. Los recién nacidos comienzan a jugar a las cinco o seis semanas, y comienzan a consumir alimentos sólidos a 9-10 semanas. El destete se produce a las 12 semanas, y las hembras proporcionan alimentos sólidos durante su progenie hasta que 37-38 semanas han ocurrido. El peso máximo y la longitud de ambos sexos se alcanzan a los tres o cuatro años de edad.[9]

Las madres crían a sus crías sin ayuda de los machos adultos. Cuando los cachorros están cerca de dos meses de edad y sus abrigos crecen, su madre los introduce en el agua. Las nutrias son nadadoras naturales y, con la supervisión de los padres, adquieren las habilidades necesarias para nadar.[12]​ Las nutrias pueden salir de la guarida a sus ocho semanas y son capaces de sostenerse a la llegada de la caída, pero por lo general se quedan con sus familias, que a veces incluyen el padre, hasta la primavera siguiente. Antes de la llegada de la próxima camada, las nutrias de un año se aventuran en busca de sus propios rangos de hogar.[36]

Ámbito geográfico

 src=
La especie habita en las zonas costeras, como las marismas.

La nutria de río de América del Norte se encuentra en toda América del Norte, habitando en las vías navegables y las zonas costeras en Canadá, el noroeste del Pacífico, los estados del Atlántico y el Golfo de México. Las nutrias de río también habitan actualmente en las regiones costeras de todo Estados Unidos y Canadá. Las nutrias de río de América del Norte también habitan en las regiones boscosas de la costa del Pacífico en América del Norte. La especie también está presente en toda Alaska, incluyendo las Islas Aleutianas y la vertiente norte de la Cordillera de Brooks.

Sin embargo, la urbanización y la contaminación instigaron reducciones en el área de distribución.[1]​ Ahora están ausentes o poco frecuente en Arizona, Hawái, Kansas, Kentucky, Nebraska, Nuevo México, Dakota del Norte, Ohio, Oklahoma, Dakota del Sur, Tennessee y Virginia Occidental. Los proyectos de reintroducción han ampliado su distribución en los últimos años, especialmente en el medio oeste de Estados Unidos. En 2010, el Departamento de Vida Silvestre de Colorado informó la especie, reintroducida en la década de 1980, fue "próspero" y recomendó reconsiderar su estado de protección.[37]​ A finales de 2012, una nutria de río apodado Sutro Sam se instaló alrededor de la antigua sede del los Baños Sutro en San Francisco, el primer avistamiento de nutria de río en esa ciudad en más de medio siglo.[38]​ En Canadá, las nutrias de río de América del Norte ocupan todas las provincias y territorios, a excepción de la Isla del Príncipe Eduardo.[1]

Los registros históricos indican que las nutrias de río fueron una vez poblada toda la mayoría de los drenajes principales en los Estados Unidos y Canadá antes de la colonización europea. Mayores poblaciones de nutrias de América del Norte se encuentran en zonas con una abundancia y diversidad de hábitats acuáticos, tales como marismas costeras, la región de los Grandes Lagos, y las áreas glaciares de Nueva Inglaterra. Además, los hábitats fluviales en regiones del interior tuvieron poblaciones más pequeña de nutrias, que son más prácticas.[1]​ La nutria existía en todas partes de la costa del Pacífico, incluyendo los arroyos, lagos y costas y del interior.[39]​ Sin embargo, las poblaciones grandes nunca ocurrieron en áreas del sur de California, como los bosques de chaparral y robles y regiones de navegación estacional y el Desierto de Mojave, o en las regiones matorrales xerófilos en Nuevo México, Texas, Nevada y Colorado. En México, las nutrias vivían en el Río Río Grande y Colorado Deltas.[15]

Hábitat

 src=
Una nutria de río en el San Anselmo Creek.

Aunque comúnmente son llamadas "nutria de río", la nutria de río de América del Norte se encuentra en una amplia variedad de hábitats acuáticos, tanto de agua dulce y marina costera, incluyendo lagos, ríos, humedales continentales, litorales costeros, marismas y estuarios. Puede tolerar una gran gama de temperatura y elevaciones. Los requisitos principales de una nutria de río son un suministro de alimentos estable y fácil acceso a un cuerpo de agua. Sin embargo, es sensible a la contaminación, y desaparecerá de áreas contaminadas.[15]

Al igual que otras nutrias, la nutria de río de América del Norte vive en un pequeño bosque, o madriguera, construida en las madrigueras de otros animales, o en huecos naturales, como debajo de un tronco o en riberas de los ríos. Una entrada, que puede ser bajo el agua o en la tierra, lleva a una cámara del nido forrado con hojas, hierba, musgo, corteza, y cabello.[15]​ Sitios de madriguera incluyen madrigueras cavadas por marmotas (marmota monax), zorros rojos (Vulpes vulpes ), nutria (Myocastor coypus), o de castor y la rata almizclera logias. Las nutrias de río también pueden usar árboles huecos o troncos, bancos socavados, formaciones rocosas, pantanos de remanso, y escombros de inundaciones. El uso de la madriguera y sitios de descanso es principalmente oportunista, aunque se prefieren los lugares que proporcionan protección y aislamiento.[9]

Localización de la población

La vida acuática ata nutrias de río de América del Norte casi exclusivamente a las cuencas hidrográficas permanentes.[9]​ Las nutrias de río favorecen los lagos de pantano con costas en bancos que contienen madrigueras de mamíferos semiacuáticos y lagos con logias de castor. Las nutrias evitan las masas de agua con pendiente gradual costas de arena o grava. En Maine, el uso de las cuencas hidrográficas por nutrias de río se asocia negativamente con la proporción de puestos de-madera blanda mixtos en zonas boscosas adyacentes a las vías fluviales. Sin embargo, se asocia positivamente con el número de flujo de castor, la longitud de las cuencas hidrográficas, y la diversidad promedio en la costa. En Idaho, las nutrias de río prefieren hábitats de valle sobre un terreno montañoso, y optan por corrientes hacia el valle en vez de lagos del valle, embalses y estanques. Se utilizan troncos atorados en gran medida cuando están presentes. En Florida, la inhabitación de nutrias de río de América del Norte es más baja en los pantanos de agua dulce, intermedia en las marismas, y la más alta en los bosques pantanosos. Durante la estación seca, se alejan de la zona pantanosa y se mudan a estanques permanentes, donde el agua está disponible y la comida es más abundante. En Idaho y Massachusetts, elementos ecológicos preferidos para los sitios de letrinas incluyen grandes coníferas, puntos en la tierra, madrigueras y refugios de castores, istmos, bocas de arroyos permanentes, o cualquier objeto que sobresale del agua.[1]

Las nutrias de río a menudo residen en los estanques de castor. Los encuentros entre nutrias y castores no son necesariamente hostiles. En Idaho, nutrias y castores se registraron en el mismo albergue de castores simultáneamente en tres ocasiones distintas. Las nutrias pueden competir con el visón americano (Mustela vison) por los recursos. En Alaska, las dos especies que viven en ambientes marinos indican la separación de nicho a través de la repartición de recursos, probablemente relacionado con las habilidades de natación de estos mustélidos.[9]

Peces

Las nutrias de río consumen una amplia variedad de especies de peces que varían en tamaño de 2 a 50 centímetros (0.79 a 19.69 pulgadas) que imparten suficiente ingesta calórica para una pequeña cantidad de gasto de energía.[22]​ Las nutrias de río generalmente se alimentan de presas que se encuentra en mayor oferta y son más fáciles de atrapar. Como resultado, los pescados de lento nadar se consumen con mayor frecuencia que los peces de juego cuando ambos están igualmente disponibles.[24][28]​ Las especies de lento movimiento incluyen ventosas (Catostomidae), pez luna y róbalo (Centrarchidae); y leucisco, carpa y sardina bocona (Cyprinidae).[21]​ Por ejemplo, los Catostomidae son el componente principal de la dieta de las nutrias de río en la Cuenca Alta del Río Colorado de Colorado.[40]​ Asimismo, la carpa común (Cyprinus carpio) es la especie preferida de peces de la nutria en otras regiones de Colorado.[40]​ Las especies de peces que se encuentran con frecuencia en las dietas de las nutrias de río de América del Norte son: Catostomidae, que consta de los Catostomus spp y Moxostoma spp. Cyprinidae, compuesto de la carpa (Cyprinus spp.), Cachos (Semotilus spp.), Daces (Rhinichthys spp.), leucisco (Notropis y Richardsonius spp.), y carpas gigantes (Ptychocheilus spp.); y bagres de agua dulce, que consta de siluros y el peces gato (Ictalurus spp).[18]​ Otros peces que son una parte integral de las dietas de las nutrias de río son los que suelen ser abundantes y se encuentran en las grandes bancos: (Lepomis spp) pez luna; pez ciprínido de agua dulce (Etheostoma spp.); y percas (Perca spp.). [18][24][25]​ Las especies que viven en el fondo, tienen la tendencia a permanecer inmóviles hasta que un depredador está muy cerca, son susceptibles a las nutrias de río. Estos incluyen pececillos de barro (Umbra Limi) y sculpin (Cottus spp.).[18][24][25]​ Los peces de juego, como la trucha (salmónidos) y el lucio (Esocidae), no son un componente importante de sus dietas.[22][24]​ Ellas son menos propensos a ser presa de los lobos de río de América del Norte, ya que son de rápido nadar y pueden encontrar una buena cobertura de escape.[22]​ Sin embargo, nutrias de río se aprovechan de la trucha, el lucio, la lucioperca (Sander vitreus vitreus) , el salmón (Oncorhynchus spp.), y otros peces de juego durante el desove.[25]

Las nutrias de río adultas son capaces de consumir entre 1 y 1.5 kilogramos (2.2 a 3.3 libras) de pescado por día.[28]​ Un estudio realizado sobre las nutrias cautivas reveló que preferían los peces más grandes, que van desde 15 a 17 centímetros (5.9 a 6.7 pulgadas), más que los peces más pequeños, que van de 8 a 10 centímetros (3.1 a 3.9 pulgadas), y que tenía dificultades para la captura de especies de peces de menos de 10 centímetros (3.9 pulgadas) o mayor de 17 centímetros (6.7 pulgadas).[20]​ Las nutrias son conocidas por tomar los peces más grandes en la tierra para comer, mientras que los peces más pequeños los consumen en el agua.[28]

Crustáceos

Las nutrias prefieren alimentarse de crustáceos, especialmente cangrejos de río (Cambarus, Pacifasticus, y otros) más que los peces donde se encuentran a nivel local y estacionalmente abundantes. [21]​ En Georgia, los cangrejos representaron dos tercios de la presa en la dieta de verano, y sus restos estaban presentes en el 98% de los excrementos durante el verano. En el invierno, los cangrejos de río forman una tercera parte de la dieta de la nutria.[41]​ Un estudio realizado sobre las nutrias de río de América del Norte en un pantano del suroeste de Arkansas identifica una correlación entre el consumo de cangrejos de río, el consumo de pescado, y los niveles de agua.[42]

Durante el invierno y la primavera, cuando los niveles de agua eran más altos, las nutrias tenían una mayor tendencia a acosar a los cangrejos (73% de los excrementos tenía restos de cangrejos) en lugar de pescado. [42]​ Sin embargo, cuando los niveles de agua son más bajos, los cangrejos buscarán refugio mientras que los peces se vuelven más concentrados y susceptibles a la depredación. Por lo tanto, los peces son más vulnerables a ser presa de la nutria, porque los cangrejos de río se han vuelto más difíciles de obtener.[21]

Reptiles y anfibios

Los anfibios, donde regionalmente son accesibles, se han encontrado en la dieta de la nutria de río durante los meses de primavera y verano, como se indica en muchos de los estudios de hábitos de comida.[24][26]​ Los anfibios más comunes reconocidos eran ranas (Rana e Hyla).[25]​ Especies específicas de presas de reptiles y anfibios incluyen: ranas coro boreales (Pseudacris maculata); sapos canadienses (hemiophrys Bufo); ranas de madera (Rana sylvatica);[26]​ la rana toro (Rana catesbeiana); ranas verdes (clamitans);[28]​ salamandras noroccidental (Ambystoma gracile); Salamandra gigante del Pacífico (Dicamptodon ensatus); tritón de piel áspera (Taricha granulosa);[25]​ y serpientes de la liga (Thamnophis).[18][25]

Los anfibios y reptiles son más fáciles de conseguir para la nutria de río durante la primavera y el verano como consecuencia de la actividad de crías, las temperaturas adecuadas, y el suministro de agua para la presa.[42]

Aves

Aves acuáticas, rascones acuáticos, y algunas aves coloniales que anidan son presas de nutrias en diferentes áreas.[24][40]​ La susceptibilidad de estas especies es mayor durante el verano (cuando las crías de aves acuáticas son vulnerables) y durante el otoño.[24]​ Las nutrias también han sido conocidas por atrapar y consumir patos de muda americana (Mareca americana) y la cerceta de alas verdes (Anas crecca).[26]​ Otras especies de aves que se encuentran dentro de sus dietas son: ánade rabudo (Anas acuta); ánade real (Anas platyrhynchos); pato de lomo cruzado (Aythya valisineria); el pato zambullidor grande (Oxyura jamaicensis); y la focha americana (Fulica americana).[25]

A pesar de que consumen aves, las nutrias de río no se alimentan de huevos de ave.[20]

Insectos

Los invertebrados acuáticos han sido reconocidos como una parte integral de la dieta de la nutria de río.[18][26][28][40]​ Las nutrias consumen más insectos acuáticos en el verano, ya que las poblaciones aumentan y etapas específicas de la vida aumentan su susceptibilidad.[26]​ La mayoría de los invertebrados acuáticos que son presas de las nutrias son de la familia Odonata (ninfas de libélula), Plecopteras (ninfas stonefly) y coleópteros (escarabajos adultos).[26][40]​ Los invertebrados descubiertos en heces o tractos digestivos podrían muy probablemente ser un secundario alimento, primero siendo consumidos por los peces que posteriormente son presa de las nutrias.[23][25]

Mamíferos

Otros mamíferos son raramente consumidos por las nutrias de río y no es un gran componente de su dieta.[22][23]​ Los mamíferos presa de las nutrias son característicamente pequeños o son especies que se encuentran en las zonas ribereñas.[40]​ Las pocas apariciones de mamíferos que se encuentran en la dieta de la nutria de río son: la rata almizclera (Ondatra zibethicus); Microtus pennsylvanicus; conejos orientales (Sylvilagus floridanus); y liebres (Lepus americanus). [26][28][43]

Los registros de las nutrias cazando castores (Castor canadensis) varían; se ha registrado en el bosque boreal sur de Manitoba.[44]​ Los cazadores en Alberta, Canadá comúnmente afirman que las nutrias son los principales depredadores de los castores.[26]​ Un estudio de la nutria de río 1994 informó resultados de restos castor en 27 de 1191 heces analizadas.[26]​ Sin embargo, muchos otros estudios no informaron resultados de restos castor en el excremento de la muestra.[42][45]

Amenazas

La nutria tiene pocos depredadores naturales, cuando está en el agua. Los depredadores acuáticos incluyen el caimán (Alligator mississippiensis), el cocodrilo americano (Crocodylus acutus), las orcas (Orcinus orca), y los tiburones, ninguno de los cuales conviven habitualmente con esta nutria y por lo tanto rara vez representan una amenaza.[9]​ En tierra o hielo, la nutria de río es mucho más vulnerable. Depredadores terrestres incluyen el coyote (Canis latrans), gato montés (Lynx rufus), el lince (Lynx canadensis), perro doméstico (Canis lupus familiaris), el lobo (Canis lupus), puma (Felis concolor), el oso negro (Ursus americanus) y (en nutrias jóvenes o pequeños) zorro rojo (Vulpes vulpes).[29]​ La mayor mortalidad nutria de río es causada por factores humanos relacionados, tales como la captura, tiro ilegal, accidentes automovilísticos y capturas accidentales en redes de pesca o las líneas establecidas. Las muertes accidentales pueden ser el resultado de los flujos de hielo o rocas movedizas. La inanición puede ocurrir debido a daño excesivo en los dientes.[9]

Las amenazas a las poblaciones de nutria en Norteamérica varían regionalmente. La falta de hábitat de la nutria se ve afectada por el tipo, la distribución y la densidad de los hábitats y las características de las actividades humanas acuáticas. Antes de la colonización de América del Norte por los europeos, las nutrias eran frecuentes entre los hábitats acuáticos en la mayor parte del continente. Las trampas, pérdida o degradación de los hábitats acuáticos a través de relleno de los humedales, y el desarrollo de carbón, petróleo, gas, bronceado, madera y otras industrias, resultan en extirpaciones o disminuciones, en las poblaciones de nutria en muchas áreas. En 1980, un examen llevado a cabo en los Estados Unidos las poblaciones de nutria de río determinó que fueron extirpados en 11 estados, y había experimentado lapsos drásticos en otros 9. Los descensos de población más graves se produjeron en las regiones del interior, donde un menor número de hábitats acuáticos mantuvieron poblaciones de nutria. Aunque la distribución quedó reducida en algunas regiones del sur de Canadá, la única extirpación de toda la provincia se produjo en la Isla del Príncipe Eduardo.[1]

Durante la década de 1970, las mejoras en las técnicas de gestión de recursos naturales emergieron, junto con el aumento de las preocupaciones sobre la disminución de la población de nutrias en América del Norte. En consecuencia, muchas agencias de manejo de vida silvestre desarrollaron estrategias para restaurar o mejorar las poblaciones de nutria, incluyendo el uso de proyectos de reintroducción. Desde 1976, más de 4.000 nutrias han sido reintroducidas en 21 estados de Estados Unidos. Todas las provincias canadienses, excepto Isla del Príncipe Eduardo y 29 estados de Estados Unidos tienen poblaciones viables que sustentan cosechas anuales. Los Números de nutrias de río del norte en la cosecha anual son similares para Canadá y Estados Unidos, con la mayoría de las pieles que se utilizan en la industria del vestido. A finales de 1970, la cosecha anual en América del Norte alcanzó aproximadamente 50.000 pieles, por un valor de US $ 3 millones. Las nutrias son inadvertidamente recolectadas por trampas para castores, y por lo tanto los planes de manejo deben considerar ambas especies simultáneamente. Mientras estrategias de captura actuales no representan una amenaza para el mantenimiento de las poblaciones de nutria, la recolección puede limitar la expansión de las poblaciones de nutria en algunas áreas. [1]​ La recolección de nutrias se correlaciona positivamente con las cosechas de castor y con el precio promedio de piel de castor con respecto al año anterior. La piel de la nutria de río es gruesa y brillante y es la más duradera de las pieles americanas nativas. Las pieles de la nutria de río se utilizan como estándar para la calificación de la calidad de otras pieles.[9]

Los derrames de petróleo representan una amenaza para las poblaciones de nutria, especialmente en las zonas costeras. La contaminación del agua y otra disminución de los hábitats acuáticos y de humedales pueden limitar la distribución y plantear amenazas a largo plazo si la aplicación de las normas de calidad del agua no es aceptada. El drenaje ácido de las minas de carbón es un problema persistente de la calidad del agua en algunas zonas, ya que elimina las presas de la nutria. Este dilema impide, por consiguiente la recolonización o el crecimiento de las poblaciones de nutria. Recientemente, se ha discutido consecuencias genéticas a largo plazo de proyectos de reintroducción en las poblaciones de nutria. Del mismo modo, muchas de las amenazas percibidas para nutrias, tales como la contaminación y las alteraciones del hábitat, no se han evaluado rigurosamente. Pocos esfuerzos se centraron en la evaluación de la amenaza de las enfermedades a las poblaciones de nutria de río salvaje, por lo que es poco conocido y documentado. Las nutrias de río pueden ser víctimas de moquillo, la rabia, enfermedades de las vías respiratorias, e infecciones urinaria. Además, las nutrias de río de América del Norte pueden contraer ictericia, la hepatitis, la panleucopenia felina, y la neumonía. Ellos organizan numerosas endoparásitos, como nematodos, cestodos, trematodos, el esporozoario Isopora y acantocéfalos. Los ectoparásitos incluyen garrapatas, piojos chupadores (Latagophthirus rauschi), y las pulgas (arctomys Oropsylla)[1]

 src=
Las nutrias de río son cazadas y capturadas por su valiosa piel.

Estatús de conservación

Lontra canadensis está incluida en el Apéndice II de la Convención sobre el Comercio Internacional de Especies Amenazadas de Fauna y Flora Silvestres. Han sido prácticamente eliminada a través de muchas partes de su área de distribución, áreas especialmente alrededor densamente pobladas en el medio oeste y el este de los Estados Unidos.[46]​ El apéndice II enumera las especies que no están necesariamente amenazadas de extinción en la actualidad, pero pueden llegar a ser tan menos que el comercio está estrechamente controlada.[47]

La nutria de río de América del Norte se considera una especie de Preocupación Menor según la Lista Roja de la UICN, ya que actualmente no está disminuyendo a un ritmo suficiente para una categoría de amenaza. A comienzos de 1900, las poblaciones de nutria de río habían disminuido a lo largo de gran parte de su área de distribución histórica en América del Norte. Sin embargo, las mejoras en la calidad del agua (a través de la promulgación de los reglamentos de agua potable) y técnicas de gestión cuya piel se aprovecha han permitido que las nutrias de río recuperen partes de su área de distribución en muchas áreas. Los proyectos de reintroducción han sido particularmente valiosa en la restauración de las poblaciones en muchas áreas de Estados Unidos. Sin embargo, las nutrias de río permanecen rara o ausentemente en el suroeste de Estados Unidos. La calidad y el desarrollo del Agua inhiben la recuperación de las poblaciones en algunas zonas. La especie está ampliamente distribuida en toda su gama. En muchos lugares, las poblaciones se han restablecido a sí mismas debido a las iniciativas de conservación. La reintroducción de nutrias de río puede presentar un problema ya que puede contaminar la estructura genética de la población nativa.[1]

La degradación del hábitat y la contaminación son las principales amenazas para su conservación; las nutrias de río son muy sensibles a la contaminación y fácilmente acumulan altos niveles de mercurio, compuestos organoclorados y otros elementos químicos. La especie a menudo es utilizada como un bioindicador debido a su posición en la parte superior de la cadena alimentaria de los ecosistemas acuáticos. Los desastres ambientales, tales como derrames de petróleo, pueden aumentar los niveles de haptoglobina en la sangre y la interleucina-6 proteína inmunorreactiva, pero disminuir la masa corporal. Los rangos de grupos de nutrias de río aumentan de tamaño en las áreas engrasadas en comparación con las zonas sin aceitar y las nutrias individuales también modifican el uso del hábitat. La disminución de la riqueza y diversidad de especies de presas pueden explicar estos cambios.[9]

Referencias

  1. a b c d e f g h i j k Serfass, T.; P. Polechla (2008). [«Lontra canadensis». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2022 (en inglés). ISSN 2307-8235. «Lontra canadensis»]. 2008 IUCN Red List of Threatened Species. IUCN 2008. Consultado el 15 de enero de 2009.
  2. "otter". Encyclopædia Britannica. Encyclopædia Britannica Online. Encyclopædia Britannica Inc., 2014. Web. Retrieved 20 Jan. 2014
  3. a b c «North American Mammals: Lontra canadensis (Lutra canadensis. National Museum of Natural History. Smithsonian Institution. Consultado el 15 de enero de 2009.
  4. a b c Feldhamer, George A.; Bruce Carlyle Thompson; Joseph A. Chapman (2003). Wild Mammals of North America: Biology, Management, and Conservation. Johns Hopkins University Press. pp. 348-733. ISBN 0-8018-7416-5.
  5. «River Otter, Lutra canadensis». Canada's Aquatic Environments (University of Guelph). 2002. Consultado el 15 de enero de 2009.
  6. Koepfli, Klaus-Peter; Kerry Deere; Graham Slater; Colleen Begg; Keith Begg; Lon Grassman; Mauro Lucherini; Geraldine Veron et al. (2008). «Multigene phylogeny of the Mustelidae: Resolving relationships, tempo and biogeographic history of a mammalian adaptive radiation». BMC Biology 6: 10. PMC 2276185. PMID 18275614. doi:10.1186/1741-7007-6-10. Se sugiere usar |número-autores= (ayuda)
  7. Koepfli, K.P.; R.K. Wayne (1998). «Phylogenetic relationships of otters (Carnivora: Mustelidae) based on mitochondrial cytochrome b sequences». Journal of Zoology 246 (4): 401-416. doi:10.1111/j.1469-7998.1998.tb00172.x.
  8. «Otter». National Park Service. 26 de julio de 2006. Consultado el 15 de enero de 2009.
  9. a b c d e f g h i j k l m n ñ o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah Larivière, Serge; Lyle R. Walton (1998). «Lontra canadensis» (PDF). Mammalian Species 587: 1-8. doi:10.2307/3504417. Consultado el 15 de enero de 2009.
  10. Larivière, Serge (2002). «Lutra maculicollis» (PDF). Mammalian Species (712): 1-6. doi:10.1644/1545-1410(2002)7122.0.CO;2. Consultado el 15 de enero de 2009.
  11. Wilson, Don E.; Reeder, DeeAnn M., eds. (2005). Mammal Species of the World (en inglés) (3ª edición). Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2 vols. (2142 pp.). ISBN 978-0-8018-8221-0.
  12. a b c d e «North American River Otter». National Geographic Society. Consultado el 24 de diciembre de 2008.
  13. Hill, Edward P. River Otters Archivado el 24 de diciembre de 2015 en Wayback Machine.. Internet Center for Wildlife Damage Management
  14. American Natural History, by John Davidson Godman, published by Hogan & Thompson, 1836
  15. a b c d e f Dewey, Tanya; E. Ellis (2003). «Lontra canadensis». Animal Diversity Web. Consultado el 17 de noviembre de 2008.
  16. «Lontra canadensis». Mammals of Wisconsin Database. uwsp.edu. Archivado desde el original el 24 de agosto de 2012. Consultado el 20 de noviembre de 2013.
  17. «River Otter - Scientific name Lontra canadensis». Fur Hunting and Trapping in Illinois. dnr.state.il.us. Archivado desde el original el 3 de diciembre de 2013. Consultado el 20 de noviembre de 2013.
  18. a b c d e f g h Melquist, W.E.; M.G. Hornocker (1983). «Ecology of river otters in west central Idaho». Wildlife Monographs 83: 1-60.
  19. Video en YouTube.
  20. a b c d Erlinge, Sam (1968). «Food studies on captive otters Lutra lutra L». Oikos 19 (2): 259-270. JSTOR 3565013. doi:10.2307/3565013.
  21. a b c d Route, W.T.; Peterson, R.O. (1988). Distribution and abundance of river otter in Voyageurs National Park, Minnesota. Resource Management Report MWR-10. National Park Service.
  22. a b c d e f Melquist, W.E.; A.E. Dronkert (1987). «River otter». Wild Furbearer Management and Conservation in North America (M. Novak, J. A. Baker, M. E. Obbard, y B. Malloch edición). Toronto, Canada: Ontario Ministry of Natural Resources. pp. 626-641.
  23. a b c Larsen, D.N. (1984). «Feeding habits of river otters in coastal southeastern Alaska». Journal of Wildlife Management 48 (4): 1446-1452. doi:10.2307/3801818.
  24. a b c d e f g h Toweill, D.E.; J.E. Tabor (1982). «The Northern River Otter Lutra canadensis (Schreber)». Wild mammals of North America (J. A. Chapman y G. A. Feldhamer edición). Baltimore, Maryland: Johns Hopkins University Press.
  25. a b c d e f g h i j Toweill, D.E. (1974). «Winter food habits of river otters in western Oregon». Journal of Wildlife Management 38 (1): 107-111. doi:10.2307/3800205.
  26. a b c d e f g h i j Reid, D.G.; T.E. Code; A.C.H. Reid; S.M. Herrero (1994). «Food habits of the river otter in a boreal ecosystem». Canadian Journal of Zoology 72 (7): 1306-1313. doi:10.1139/z94-174.
  27. Grenfell, William E., Jr. (1974). Food habits of the river otter in Suisun Marsh, Central California (PDF). California State University. Consultado el 14 de enero de 2009.
  28. a b c d e f g Serfass, T.L.; L.M. Rymon; R.P. Brooks (1990). «Feeding relationships of river otters in northeastern Pennsylvania». Transactions of the Northeast Section of the Wildlife Society (47): 43-53.
  29. a b Boyle, Steve (2006). North American River Otter (Lontra canadensis): a technical conservation assessment (PDF). USDA Forest Service, Rocky Mountain Region. Consultado el 14 de enero de 2009.
  30. a b Hansen, H. (2003). Food habits of the North American river otter (Lontra canadensis). Unpublished manuscript, University of Wyoming.
  31. Brooks, R. J., Brown, G. P., & Galbraith, D. A. (1991). Effects of a sudden increase in natural mortality of adults on a population of the common snapping turtle (Chelydra serpentina). Canadian Journal of Zoology, 69(5), 1314-1320.
  32. Reid, D. G., Code, T. E., Reid, A. C. H., & Herrero, S. M. (1994). Food habits of the river otter in a boreal ecosystem. Canadian Journal of Zoology, 72(7), 1306-1313.
  33. Hansen, Heidi, et al. "Social Networks and the Formation and Maintenance of River Otter Groups." Ethology 115.4 (2009): 384-396
  34. north american river otter. Conservenature.org. Retrieved on 2013-01-09.
  35. Ware, George W. (2001). Reviews of Environmental Contamination and Toxicology. Springer. ISBN 0-387-95137-7.
  36. Orr, Eric (2007). «North American River Otter». Chattooga River Conservancy. Consultado el 30 de diciembre de 2008.
  37. Colorado Otters May No Longer Need Protection. CBS4denver.com (2010-07-17)
  38. Fimrite, Peter (2013-01-04) S.F.'s only river otter at Sutro Baths. SFGate
  39. John S. Newberry (1857). Reports on the geology, botany, and zoology of northern California and Oregon made to the war Department. Harvard University. p. 43. Consultado el 18 de diciembre de 2010.
  40. a b c d e f Berg, Judith (1999). Final report of the river otter research project on the Upper Colorado River Basin in and adjacent to Rocky Mountain National Park, Colorado (PDF). National Park Service: Rocky Mountain National Park, West Unit. Consultado el 14 de enero de 2009.
  41. Noordhuis, R. (2002). «The river otter (Lontra canadensis) in Clarke County (Georgia, USA): survey, food habits, and environmental factors». IUCN Otter Specialist Group Bulletin 19 (2): 75-86.
  42. a b c d Tumlison, R.; M. Karnes (1987). «Seasonal changes in food habits of river otters in southwestern Arkansas beaver swamps». Mammalia 51 (2): 225-232. doi:10.1515/mamm.1987.51.2.225.
  43. Field, R.J. (1970). «Winter habits of the river otter (Lutra canadensis) in Michigan». Michigan Academician (3): 49-58.
  44. Green, H.U. (1932). «Observations on the occurrence of otter in the Riding Mountain National Park, Manitoba, in relation to beaver life». Canadian Field-Naturalist 46: 204-206.
  45. Gilbert, F.F.; E.G. Nancekivell (1982). «Food habits of mink (Mustela vison) and otter (Lutra canadensis) in northeastern Alberta». Canadian Journal of Zoology 60. pp. 1282-1288.
  46. Duplaix, Nicole; Joseph Davis. «Lutra canadensis» (PDF). Management Authority of the United Kingdom. Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora. Archivado desde el original el 26 de marzo de 2009. Consultado el 27 de diciembre de 2008.
  47. «The CITES Appendices». Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora. Archivado desde el original el 23 de diciembre de 2008. Consultado el 27 de diciembre de 2008.

Datos adicionales

  • Hans Kruuk (2006). Otters: ecology, behaviour and conservation. Oxford: Oxford University Press. ISBN 0-19-856586-0. Monografía sobre las nutrias en general, con muchas referencias a la nutria de río.

 title=
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autores y editores de Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia ES

Lontra canadensis: Brief Summary ( Spagneul; Castilian )

fornì da wikipedia ES

La nutria de río de América del Norte (Lontra canadensis), también conocida como la nutria de río del norte o nutria común, es una especie de mamífero carnívoro de la familia Mustelidae endémico del continente norteamericano se encuentra en y a lo largo de sus vías fluviales y costas. Una nutria de río adulta puede pesar entre 5,0 y 14 kg (11.0 y 30.9 lb). La nutria de río está protegida y aislada por una capa de pelaje gruesa y repelente al agua.

La nutria de río, miembro de la subfamilia Lutrinae, es tan versátil en el agua como en la tierra. Establece una madriguera cerca de la orilla del agua en el río, lago, pantano, litoral costero, plano de marea, o ecosistemas estuarinos. La guarida típicamente tiene muchas aberturas de túnel, uno de los cuales por lo general permite a la nutria para entrar y salir del cuerpo de agua. Las nutrias femeninas dan a luz en estas madrigueras subterráneas, produciendo camadas de uno a seis.

Las nutrias de río de América del Norte, como la mayoría de los depredadores, acechan a las especies más fácilmente accesibles. El pescado es un alimento muy apreciado entre las nutrias, pero también consumen diversos anfibios (como ranas ​), tortugas y cangrejos. Las instancias de nutrias de río comiendo pequeños mamíferos y ocasionalmente aves han sido reportadas también.

El rango de la nutria de río de América del Norte se ha reducido de manera significativa por la pérdida de hábitat, a partir de la colonización europea de América del Norte. En algunas regiones, sin embargo, su población es controlada para permitir la captura y recolección de nutrias por sus pieles. Las nutrias de río son muy susceptibles a la contaminación ambiental, que es un factor probable en la continua disminución de su número. Una serie de proyectos de reintroducción han iniciado para ayudar a estabilizar la reducción de la población en general.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autores y editores de Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia ES

Lontra canadensis ( Basch )

fornì da wikipedia EU

Lontra canadensis Lontra generoko animalia da. Artiodaktiloen barruko Lutrinae azpifamilia eta Mustelidae familian sailkatuta dago.

Erreferentziak

  1. (Ingelesez)Mammals - full taxonomy and Red List status Ugaztun guztien egoera 2008an
  2. Schreber (1777) 18 3 Die Säugethiere pl. 126.B[1776] see also text:3(26):457 588(index)[1777]). (First occurance of name on pg. 588). or..
(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia EU

Lontra canadensis: Brief Summary ( Basch )

fornì da wikipedia EU

Lontra canadensis Lontra generoko animalia da. Artiodaktiloen barruko Lutrinae azpifamilia eta Mustelidae familian sailkatuta dago.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia EU

Amerikansaukko ( Finlandèis )

fornì da wikipedia FI

Amerikansaukko eli kanadansaukko (Lontra canadensis) on Pohjois-Amerikasta kotoisin oleva, osittain vedessä elävä nisäkäs, joka tunnetaan leikkisästä käytöksestään. Se on eräs suurikokoisimmista lajeista amerikansaukkojen suvussa ja näätäeläinten heimossa. Sen kanta on pysynyt elinvoimaisena, vaikka sitä on metsästetty paljon kauniin turkkinsa vuoksi.[4][5][6]

Ulkonäkö ja koko

 src=
Amerikansaukolla on pienet silmät ja korvat sekä tuuheat viiksikarvat.

Amerikansaukolla on pitkänomainen ja virtaviivainen ruumis, joka on täysikasvuisella yksilöllä 90–130 senttimetrin pituinen ja 5–14 kilogramman painoinen. Urokset ovat naaraita suurempia. Häntä on 30–50 senttimetrin mittainen ja kapenee tasaisesti kohti hännänpäätä. Lyhyissä jaloissa on terävät kynnet ja uimista helpottavat räpylät varpaiden välissä.[4]

Amerikansaukon pää on leveä, pyöreä ja pienikorvainen, ja se pystyy sulkemaan sieraimensa ja korvansa sukelluksen ajaksi.[4][5] Pitkien, herkkien viiksikarvojensa avulla se paikallistaa saaliin sameassakin vedessä. Ihonalainen, paksu rasvakerros ja tuuhea, öljyinen turkki suojaavat sitä kylmältä.[5] Turkki on selästä tummanruskea tai miltei musta ja vatsasta vaalea ja harmaanruskea. Kurkku ja posket ovat kullanruskeat.[4][5]

Levinneisyys

Amerikansaukkoa esiintyy kaikkialla Kanadassa aivan pohjoisimpia osia lukuun ottamatta ja Yhdysvalloissa Suuria järviä ympäröivissä osavaltioissa sekä Meksikonlahden ja Tyynenmeren rantaosavaltioissa. Meksikossa sitä tavataan Rio Granden ja Coloradojoen suistossa.[1][4]

Elinympäristö

 src=
Amerikansaukko viettää paljon aikaa vedessä.

Amerikansaukko viihtyy puhtailla sisävesillä ja merenrannoilla, missä sille on tarjolla riittävästi ravintoa. Se on hyvin sopeutuvainen eliö, jota tavataan niin kylmissä kuin kuumissakin ilmastoissa, merenpinnan tasolta korkeille ylängöille. Tyypillisiä elinympäristöjä ovat joet, järvet ja estuaarit sekä marskimaat ja suot.[4]

Amerikansaukon elinpiiri voi olla 8–78 neliökilometrin laajuinen – alueen koko riippuu ilmeisesti ravinnon saatavuudesta ja ympäristön puhtaudesta.[4][5] Uroksilla elinpiiri on yleensä laajempi kuin naarailla. Laajasta elinpiiristä huolimatta amerikansaukko ei ole kovin reviiritietoinen ja välttelee enimmäkseen lajitovereitaan.[4]

Amerikansaukko ei kaiva itse pesäänsä vaan etsii sille luonnosta suojaisan paikan esimerkiksi vanhasta pesäkolosta, tiheästä rantakasvillisuudesta, kaislikosta tai kaatuneen puun alle jääneestä onkalosta.[4][5] Pesässä on usein vedenalainen sisäänkäynti, josta johtaa käytävä varsinaiseen pesäkammioon. Pesäkammio on vuorattu lehdillä, korsilla, sammaleilla, kaarnalla ja karvoilla.[4]

Käyttäytyminen

 src=
San Franciscon lahdella eläviä amerikansaukkoja.

Amerikansaukot elävät yksin tai perheryhmissä, joihin kuuluu emo poikasineen. Ne kommunikoivat lajitoveriensa kanssa ääntelemällä, koskettelemalla ja elehtimällä. Lisäksi ne jättävät ympäristöönsä hajumerkkejä virtsaamalla ja ulostamalla sekä erittämällä voimakasta myskintuoksuista eritettä häntänsä tyvessä sijaitsevista rauhasista.[4]

Amerikansaukko on yöeläin, mutta liikkuu elinympäristössään myös aamuvarhaisella ja myöhään iltapäivällä.[4][5] Se on taitava uimari ja kykenee pysyttelemään sukelluksissa jopa 8 minuutin ajan. Se liikkuu nopeasti myös maalla ja voi juosta parhaimmillaan lähes 30 kilometrin tuntinopeudella.[4] Ympäristönsä havainnoimiseen se käyttää lähinnä tunto- ja hajuaistiaan mutta jonkin verran myös näkö- ja kuuloaistiaan.[4][5]

Amerikansaukko on leikkisä eläin, joka peuhaa mielellään lumessa ja vedessä ja jopa laskee mäkeä. Leikin tarkoitus on vahvistaa yhteisöllisiä siteitä, harjoittaa saalistustekniikoita ja jättää hajujälkiä ympäristöön. Amerikansaukon vilkas luonne johtuu sen nopeasta aineenvaihdunnasta, minkä vuoksi se tarvitsee runsaasti ravintoa.[4]

Lisääntyminen

 src=
Amerikansaukko osaa nousta myös kahdelle jalalle. Huomaa varpaiden välistä pilkottavat uimaräpylät.

Urokset ovat tekemisissä naaraiden kanssa vain paritteluaikana, joka ajoittuu lopputalveen tai alkukevääseen. Uros parittelee yleensä usean naaraan kanssa, jotka se valitsee elinpiirinsä läheisyydestä.[4] Parittelu tapahtuu vedessä.[5] Hedelmöityneet munasolut kiinnittyvät naaraan kohdunseinämään viiveellä, minkä vuoksi poikaset syntyvät usein vasta vuoden kuluttua siittämisestä, vaikka varsinainen kantoaika kestää vain kaksi kuukautta.[4]

Emo synnyttää poikaset pesäkammioon joskus marras- ja toukokuun välillä, yleisimmin maalis- tai huhtikuussa. Poikueessa on 1–6 karvaista, täysin avutonta poikasta, joiden silmät avautuvat kuukauden kuluttua syntymästä. Ne vieroittuvat emostaan 3 kuukauden ikäisinä ja jättävät tämän 6–12 kuukauden ikäisinä. Amerikansaukosta tulee sukukypsä 2–3 vuoden iässä ja sen keskimääräinen elinikä on luonnossa 8–9 vuotta. Vankeudessa se voi elää jopa 21-vuotiaaksi.[4]

Ravinto

Amerikansaukko käyttää pääravintonaan vesieläimiä – sammakkoeläimiä, kaloja, kilpikonnia, rapuja, taskurapuja ja muita selkärangattomia. Sen ravinnoksi kelpaavat myös linnut ja niiden munat, pienet nisäkkäät sekä vesikasvit. Se käyttää saalistukseen pääasiassa leukojaan ja syö saaliinsa yleensä tuoreeltaan vedessä.[4]

Suojelu ja uhat

Amerikansaukko on haluttu riistaeläin Kanadassa ja Yhdysvaltojen länsiosissa kauniin ja kestävän turkkinsa vuoksi. Laji oli jo häviämässä sukupuuttoon levinneisyysalueensa eri osista, varsinkin tiheään asutuilta alueilta Yhdysvaltojen Keskilännessä ja itäosissa, mutta tehokkailla suojelutoimenpiteillä ja palautusistutuksilla sen paikallisia kantoja on onnistuttu elvyttämään. Se on kuitenkin yhä vaarantunut Keskilännessä ja Appalakkien vuoristossa. New Mexicosta laji on hävinnyt kokonaan ja Etelä-Carolinassa ja Floridassa sen kanta tunnetaan puutteellisesti.[4]

Ihmisen lisäksi amerikansaukkoa uhkaavat punailves, kojootti, petolinnut, alligaattori ja jotkin muut suurpedot.[4][5] Se pakenee saalistajiaan ketteryytensä ja valppautensa avulla ja puolustaa uhattuna itseään ja jälkeläisiään raivokkaasti.[4]

Lähteet

  1. a b Serfass, T. & Polechla, P.: Lontra canadensis IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.1. 2008. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 21.7.2014. (englanniksi)
  2. Integrated Taxonomic Information System (ITIS): Lontra canadensis (TSN 180549) itis.gov. Viitattu 7.11.2011. (englanniksi)
  3. Wilson, Don E. & Reeder, DeeAnn M. (toim.): Lontra canadensis Mammal Species of the World. A Taxonomic and Geographic Reference (3rd ed). 2005. Bucknell University. Viitattu 7.11.2011. (englanniksi)
  4. a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v Tanya Dewey: Lontra canadensis – Northern river otter Animal Diversity Web. University of Michigan Museum of Zoology. Viitattu 1.11.2011. (englanniksi)
  5. a b c d e f g h i j K. Hill: Species Name: Lontra canadensis Smithsonian Marine Station. Viitattu 1.11.2011. (englanniksi)
  6. Nurminen, Matti (toim.): Maailman eläimet: Nisäkkäät 1, s. 121. (Englanninkielinen alkuteos The Encyclopedia of Mammals 1, sarjassa World of animals). Helsinki: Tammi, 1986. ISBN 951-30-6530-8.

Aiheesta muualla

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia FI

Amerikansaukko: Brief Summary ( Finlandèis )

fornì da wikipedia FI

Amerikansaukko eli kanadansaukko (Lontra canadensis) on Pohjois-Amerikasta kotoisin oleva, osittain vedessä elävä nisäkäs, joka tunnetaan leikkisästä käytöksestään. Se on eräs suurikokoisimmista lajeista amerikansaukkojen suvussa ja näätäeläinten heimossa. Sen kanta on pysynyt elinvoimaisena, vaikka sitä on metsästetty paljon kauniin turkkinsa vuoksi.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia FI

Loutre de rivière ( Fransèis )

fornì da wikipedia FR

Lontra canadensis

La Loutre de rivière, Lontra canadensis, est une espèce de loutres (la sous-famille des Lutrinae) vivant en Amérique du Nord.

Description

Elle mesure entre 88,9 et 130 cm pour un poids de 5 à 14 kg. La queue mesure de 30 à 50,7 cm. Elle a un corps fuselé, une queue épaisse et des pattes courtes. Son pelage est épais et lustré[1].

Habitat

 src=
Loutre de rivière au zoo de Bâle (Suisse)

Elle vit de préférence au bord des eaux claires et profondes mais très rarement sur terre : cours d'eau, lacs, marais étendus et baies océaniques[2].

Régime alimentaire

Elle se nourrit principalement d'amphibiens, de poissons, de tortues et de crustacés (écrevisses et crabes). Elle consomme occasionnellement des oiseaux, leur œufs et des petits mammifères[1].

Reproduction

La saison de reproduction a lieu entre décembre et avril. La période de gestation est de 61 à 63 jours[3] mais les naissances ont lieu bien plus tard à cause du retard d'implantation de l'œuf dans l'utérus[1].

Prédateurs

Les principaux prédateurs de la loutre de rivière sont dans l'eau : l'alligator d'Amérique, le crocodile américain, l'orque et sur la terre ferme : le lynx roux, le puma, le coyote et le loup gris[3] La loutre est aussi menacée à cause de l'attrait pour sa fourrure et elle peut aussi être domestiquée.

Répartition

.

 src=
  • Répartition actuelle
  • Répartition historique

Articles scientifiques

  • Gallant, D., L. Vasseur, & C.H. Bérubé (2007). Unveiling the limitations of scat surveys to monitor social species: a case study on river otters. Journal of Wildlife Management 71:258–265.
  • S.M. Crimmins, N.M. Roberts, D.A. Hamilton, A.R. Mynsberge. (2009) Seasonal detection rates of river otters (Lontra canadensis) using bridge-site and random-site surveys. Canadian Journal of Zoology 87:11, 993-999 Online 2009/09/01. (Résumé, en anglais)

Notes et références

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia FR

Loutre de rivière: Brief Summary ( Fransèis )

fornì da wikipedia FR

Lontra canadensis

La Loutre de rivière, Lontra canadensis, est une espèce de loutres (la sous-famille des Lutrinae) vivant en Amérique du Nord.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia FR

An dobhrán Ceanadach ( Irlandèis )

fornì da wikipedia GA

Ainmhí is ea an dobhrán Ceanadach.


Ainmhí
Is síol ainmhí é an t-alt seo. Cuir leis, chun cuidiú leis an Vicipéid.
Má tá alt níos forbartha le fáil i dteanga eile, is féidir leat aistriúchán Gaeilge a dhéanamh.


licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Údair agus eagarthóirí Vicipéid
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia GA

Sjevernoamerička riječna vidra ( Croat )

fornì da wikipedia hr Croatian

Sjeverna riječna vidra (lat. Lontra canadensis), sjevernoamerički je član porodice kuna (Mustelidae). Vrsta je vidre i član roda Lontra, koji sačinjavaju vidre novog svijeta. Sjeverna riječna vidra, zajedno s ostalim pripadnicama roda Lontra, prethodno je bila uključena u rod Lutra, no svrstana je u novostvoreni rod kada je zaključeno kako su vidre novog svijeta bliže povezane s rodovima Lutrogale i Pteronura.

Poznata je i pod imenom sjevernoamerička riječna vidra. Česta je životinja u sjevernoameričkim vodenim putevima. Broj ove vrste značajno je opao od kolonizacije Amerike Europljanima.

Obilježja

Sjeverna riječna vidra aerodinamičnog je i mišićavog tijela s kratkim udovima, plivaćim kožicama i dugim mišićavim tijelom. Tijelo sjeverne riječne vidre doseže duljinu od 66 centimetara do 107 centimetara, dok duljina njena tijela iznosi od 30 centimetara do 46 centimetara; rep riječne vidre sačinjava od 30 do 40% njene potpune duljine tijela. Teži od 3 do 14 kilograma. Riječna vidra ima okruglu, malenu glavu, kratke, ali snažne noge, i velike brkove. Vrste ove vidre pokazuju spolni dimorfizam, pošto su mužjaci veći od ženki. Krzno ove vrste sjajno je i smeđe boje, dok je grlo često srebrnosive boje.

Rasprostranjenost i stanište

Sjeverna riječna vidra pronalazi se kroz Sjevernu Ameriku, nastanjujući unutarnje vodene putove i obalna područja Kanade, Aljaske, Pacifičkog sjeverozapada, Atlantskih država i Meksičkog zaljeva.

Iako nazivana riječnom vidrom, ime može krivo navesti, budući da jednoliko naseljava morska i slatkovodna područja. Slatkovodna područja koja nastanjuje uključuju stajaćice poput jezera. Neke populacije ove vrste trajno naseljavaju morska obalna područja i često ih se zamjenjuje za morske vidre. Riječne se vidre od morskih vidri daju razlikovati po suženim licima prethodnih te razlikama u ponašanju: morske vidre jedu plutajući na leđima, dok riječne vidre donose svoj plijen na obalu gdje ga zatim pojedu.

Sjeverne riječne vidre nastanjuju širok raspon vodenih staništa – slatkovodna i morska staništa, uključujući jezera, rijeke, močvare, obalna područja i estuarije. Podnosi velik raspon temperatura; njena je glavna potreba ujednačen izvor hrane i lak pristup vodi. Ipak, sjevernoameričke riječne vidre osjetljive su na onečišćenje voda, i postupno nestaju iz onečišćenih područja.

Poput ostalih vidri, sjevernoameričke riječne vidre žive u jazbinama. Jazbina je izgrađena unutar brloga drugih životinja, ili u prirodnim šupljinama, poput onih na obalama rijeka. Podvodni ulaz ili ulazi iznad tla vodi do komore koja je prekrivena lišćem, mahovinom, travom, dlakom i korom drveća. Često preuzima jazbine izgrađene od strane drugih životinja, pritom ubijajući njihove vlasnike kao što su dabrovi i bizamski štakori.

Prehrana

Sjeverna riječna vidra je mesojed i pretežno se hrani ribom, no pojest će i kukce, žabe, školjkaše i ponekad male sisavce. Veće riječne vidre ponekad će napasti i ubiti veće vodene ptice kao što su patke, guske, pa čak i labudovi. Tijekom odrastanja, krzno na njihovom trbuhu služi kao filter tijekom plivanja, hvatajući malene hranjive organizme kojima se vidra kasnije hrani. Sjeverna riječna vidra sposobna je plivati kružno, stvarajući vrtložne kretnje koje podižu ribe s dna na površinu. Obično je aktivna noću ili u sumrak, no aktivna je i tijekom dana u područjima gdje nije ometana ljudskom aktivnošću. Koristi mošus i urin kako bi obilježila granice svog teritorija.

Razmnožavanje

Razmnožavanje sjeverne riječne vidre veoma je složen proces. Sjeverne riječne vidre pokazuju zakašnjelu implantaciju. Oplođena jajašca ne usađuju se odmah u maternicu. Usađivanje može biti odgođeno i nekoliko mjeseci. Ženka nosi mladunčad gotovo godinu dana, dok gestacija traje 5 – 7 tjedana prije koćenja mladunčadi.

Drugi projekti Wikimedije

Commons-logo.svgU Wikimedijinu spremniku nalazi se još gradiva na temu: sjeverna riječna vidraWikispecies-logo.svgWikivrste imaju podatke o: sjevernoj riječnoj vidri
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autori i urednici Wikipedije

Sjevernoamerička riječna vidra: Brief Summary ( Croat )

fornì da wikipedia hr Croatian

Sjeverna riječna vidra (lat. Lontra canadensis), sjevernoamerički je član porodice kuna (Mustelidae). Vrsta je vidre i član roda Lontra, koji sačinjavaju vidre novog svijeta. Sjeverna riječna vidra, zajedno s ostalim pripadnicama roda Lontra, prethodno je bila uključena u rod Lutra, no svrstana je u novostvoreni rod kada je zaključeno kako su vidre novog svijeta bliže povezane s rodovima Lutrogale i Pteronura.

Poznata je i pod imenom sjevernoamerička riječna vidra. Česta je životinja u sjevernoameričkim vodenim putevima. Broj ove vrste značajno je opao od kolonizacije Amerike Europljanima.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autori i urednici Wikipedije

Lontra canadensis ( Italian )

fornì da wikipedia IT

La lontra canadese (Lontra canadensis (von Schreber, 1776)) è un mustelide appartenente al genere delle lontre del Nuovo Mondo. È diffusa solamente nell'America settentrionale[2].

Descrizione

 src=
Lontra canadese.

Come tutte le lontre, anche quella canadese ha un corpo snello e allungato con zampe corte. La coda è leggermente appiattita dorsoventralmente. I maschi presentano una lunghezza testa-corpo di circa 70 cm e un peso corporeo di 7,7-9,4 kg, mentre le femmine, con una lunghezza testa-tronco di 60-70 cm e un peso di 7,3-8,4 kg, sono leggermente più piccole e leggere. La coda misura 32-47 cm. Il colore della pelliccia spesso varia dal marrone al nerastro nella parte superiore, mentre la zona della gola, del mento e del petto è grigiastra. Il rinario è nudo, i piedi sono palmati e dotati di artigli corti[2].

La dentatura è composta da 36 denti e presenta la seguente formula dentaria[2]:

I 3 ⋅ C 1 ⋅ P 4 ⋅ M 1 I 3 ⋅ C 1 ⋅ P 3 ⋅ M 2 {displaystyle {I3cdot C1cdot P4cdot M1 over I3cdot C1cdot P3cdot M2}} {displaystyle {I3cdot C1cdot P4cdot M1 over I3cdot C1cdot P3cdot M2}}

Distribuzione e habitat

La lontra canadese abita gran parte del Nordamerica, dall'Alaska e dal Canada a nord fino alla Florida e agli Stati Uniti sud-occidentali. In tutto l'areale si incontra in fiumi, stagni, laghi e paludi salmastre sulla costa del mare. Di norma predilige le acque caratterizzate da una fitta vegetazione lungo le sponde. La densità di popolazione varia a seconda della regione da un esemplare circa ogni quattro chilometri quadrati nell'Idaho a un esemplare ogni 1,25 chilometri quadrati nelle regioni costiere dell'Alaska[2].

Tassonomia

Vengono riconosciute le seguenti sottospecie[2]:

Biologia

Alimentazione

 src=
Come tutte le lontre, anche quella canadese è un'ottima nuotatrice.
 src=
I pesci costituiscono la principale fonte di cibo.

La specie si nutre principalmente di pesci, ma mangia anche anfibi, crostacei, roditori, molluschi, piccoli rettili e uccelli. A volte si nutre anche di frutta. Tra i pesci, predilige le specie a nuoto lento a quelle a nuoto veloce. La densità di popolazione della lontra di solito dipende dalla quantità di pesci nell'area. Nelle acque torbide la lontra canadese caccia localizzando i pesci con le sue vibrisse. Nelle acque limpide caccia affidandosi alla vista. La lontra è un'eccellente nuotatrice e subacquea che può rimanere sott'acqua fino a quattro minuti e nuotare fino alla velocità di 11 km/h. Occasionalmente, queste lontre cacciano anche in gruppo per catturare i pesci. La lontra canadese è attiva principalmente di notte o al tramonto. Nei mesi invernali è possibile vederla più spesso durante il giorno. Non va in letargo e insegue i pesci anche sotto la coltre di ghiaccio[2].

Comportamento

Le lontre canadesi sono estremamente mobili e spesso percorrono lunghe distanze. Sono stati descritti casi di esemplari che hanno percorso in un giorno fino a 40 chilometri. Nelle loro scorribande quotidiane, i maschi percorrono in media dai quattro ai cinque chilometri e le femmine dai due ai tre chilometri. Per lo più si muovono nell'acqua, ma coprono grandi distanze anche sulla terraferma, per lo più tra corsi d'acqua distanti tra loro. Riposano in cavità lungo gli argini, che vengono spesso create dai castori. Spesso questi nascondigli hanno un ingresso sotto la superficie dell'acqua[2].

 src=
Un gruppo di lontre a Ganges Harbour a Salt Spring Island (Columbia Britannica).
 src=
Due lontre canadesi.

Il comportamento sociale è piuttosto complesso e differenziato a seconda della regione. Spesso le lontre vivono insieme in gruppi che possono comprendere fino a 15 esemplari: i gruppi più grandi si trovano lungo la costa del mare. Nelle zone costiere i gruppi numerosi possono essere costituiti sia dalle femmine con la loro prole che dai maschi. I gruppi maschili si dissolvono al sopraggiungere della stagione degli amori, quando ognuno di loro cerca di conquistare un gruppo di femmine[2]

Riproduzione

La stagione degli amori ha luogo ad aprile nella parte settentrionale dell'areale, mentre in quella meridionale cade in dicembre. L'impianto dell'embrione nell'utero è ritardato e avviene solo dopo un periodo di dormienza di almeno otto mesi. Poiché l'effettivo sviluppo embrionale richiede dai 61 ai 63 giorni, i piccoli nascono dopo più di 10 mesi, tra l'inverno e la primavera dell'anno successivo. Il periodo di gestazione totale, inclusa la dormienza, è compreso tra 290 e 380 giorni. Sembra che presso le popolazioni che vivono nel sud della Florida l'impianto ritardato dell'embrione non abbia luogo[3]. La cucciolata è composta da uno a cinque piccoli ciechi e privi di denti che vengono partoriti in una tana vicino all'acqua. Tuttavia, questa non deve essere direttamente sull'acqua. I piccoli vengono svezzati a dodici settimane di età e a loro volta raggiungono la maturità sessuale intorno ai due anni. I maschi non partecipano all'allevamento dei piccoli[2].

Conservazione

La lontra canadese non è considerata in pericolo. Tuttavia, la sottospecie L. c. sonora del Messico potrebbe essere minacciata. I pericoli maggiori derivano dall'inquinamento delle acque, soprattutto quando gli stock ittici ne soffrono. Il moderato prelievo di lontre canadesi per la produzione di pellicce, che avviene in molti luoghi, non sembra influire sulle popolazioni finché il loro habitat rimane intatto. In alcune aree dove la specie era già scomparsa, essa è stata reintrodotta con successo[2].

Note

  1. ^ (EN) Serfass, T., Evans, S.S. & Polechla, P. 2015, Lontra canadensis, su IUCN Red List of Threatened Species, Versione 2020.2, IUCN, 2020.
  2. ^ a b c d e f g h i j Serge Larivière e Andrew P. Jennings, Family Mustelidae (Weasels and relatives), in Don E. Wilson e Russell A. Mittermeier (a cura di), Handbook of the Mammals of the World - Volume 1 Carnivores, Lynx Editions, 2009, pp. 641-642, ISBN 978-84-96553-49-1.
  3. ^ Ronald M. Nowak, Walker’s mammals of the world, Johns Hopkins University Press, 1999, pp. 740-741, ISBN 0-8018-5789-9.

 title=
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autori e redattori di Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia IT

Lontra canadensis: Brief Summary ( Italian )

fornì da wikipedia IT

La lontra canadese (Lontra canadensis (von Schreber, 1776)) è un mustelide appartenente al genere delle lontre del Nuovo Mondo. È diffusa solamente nell'America settentrionale.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autori e redattori di Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia IT

Ziemeļamerikas upesūdrs ( léton )

fornì da wikipedia LV
Labs raksts

Ziemeļamerikas upesūdrs (Lontra canadensis) ir sermuļu dzimtas (Mustelidae) daļēji ūdenī dzīvojošs plēsējs, kas pieder Amerikas ūdru ģintij (Lontra).

Ziemeļamerikas upesūdrs ir endēmisks Ziemeļamerikas kontinentam, dzīvojot Kanādas un ASV teritorijās.[1] Tas dzīvo gan gar jūras krastiem, gan iekšzemē pie ūdenstilpēm. Tas rok alas vai atrod dabīgu alu tuvu pie ūdens malas; pie upēm, ezeriem, purvos, jūras krastā un lagūnās. Alai ir vairāki tuneļi, kuru izejas pamatā atrodas zem ūdens.

Ziemeļamerikas upesūdra populācija ir strauji kritusies pēdējos gados cilvēku saimnieciskās darbības pieauguma dēļ. Upesūdri ir ļoti jūtīgi pret ūdens piesārņojumu. Ūdru esamība kādā ūdenstilpē liecina par tīru ūdeni un zivju bagātību.

Vēsture

Pirmo reizi 1777. gadā Ziemeļamerikas upesūdru aprakstīja vācu naturālists Johans Kistians Daniels fon Šrēbers.[2] Dzīvnieks tika iedalīts Eirāzijas ūdru ģintī Lutra, dodot tam vārdu Lutra canadensis, kas nozīmē "ūdrs no Kanādas".[3] Ziemeļamerikas upesūdram ir vēl daudzi citi nosaukumi: ziemeļu upesūdrs, upesūdrs, parastais upesūdrs, Amerikas ūdrs, Kanādas ūdrs, zivju ūdrs, krasta ūdrs, Arktiskais upesūdrs un Velsas prinča ūdrs.

Mūsdienu ģenētiskie pētījumi ieviesa izmaiņas sugu klasfikācijā. Šie pētījumi pierāda, ka Amerikas ūdri un Brazīlijas dižūdrs nodalījušies no pārējās Eirāzijas ūdru saimes miocēna laikā pirms 23—5,3 miljoniem gadu.[4] Tas ir daudz senāk nekā par sugas attīstību liecināja atrastās fosilijas. Lai arī dižūdri Ameriku sasniedza pirms 3,5 miljoniem gadu, Amerikas ūdru senči Ziemeļamerikas kontinentu sasniedza pirms 1,9 miljoniem gadu.[5] Vecākās fosilijas, kas atrastas ASV vidienē un kas pieder Ziemeļamerikas upesūdru sugai, ir 1 800 000—300 000 gadus vecas.[6] Vecākās fosilijas Vecajā pasaulē, kas pieder upesūdram, ir 3,6—1,8 miljonus gadu vecas.[7] Pastāv uzskats, ka ūdri no Āzijas ieceļoja Ziemeļamerikā pa Beringa jūras šauruma ceļu. Āzija un Aļaska bija savienotas sākot ar laiku pirms 1,8 miljoniem gadu līdz laikam pirms 10 000 gadiem. Pēc tam ūdri ceļoja no Ziemeļamerikas uz Dienvidameriku.

Izskats un īpašības

 src=
Ziemeļamerikas upesūdram ir cilindrsikas formas ķermenis, tā platākā vieta ir gurni
 src=
Nirstot vai ātri peldot, upesūdrs priekškājas cieši piespiež pie ķermeņa

Ziemeļamerikas upesūdrs ir ar slaidu, garu, cilindrisku ķermeni un īsām, spēcīgām kājām. Kakls muskuļots, nedaudz platāks par galvu. Galva noapaļota, nedaudz saplacinātas formas. Purns īss un plats. Ausis un acis nelielas un apaļas, kas novietas plati viena no otras. Ausis zemu uz galvas, bet acis augstu sejā.

Tēviņi Ziemeļamerikas upesūdriem ir lielāki par mātītēm, kā arī ziemeļos dzīvojošie ūdri ir lielāki par tiem, kas dzīvo dienvidos. Ķermeņa garums, asti ieskaitot, variē 85—130 cm. Aste ir apmēram 1/3 daļa no visa ķermeņa. Tā ir muskuļota, konusveidīga, garums 30–50 cm. Svars 5–14 kg.[8] Ziemeļamerikas upesūdrs izskatā ir ļoti līdzīgs garastes upesūdrim, bet ir par to nedaudz lielāks. Toties salīdzinot ar Eiropas ūdru, tā kakls ir garāks, seja šaurāka, ausis novietotas tuvāk viena otrai un aste īsāka.

Peldot upesūdram noslēdzas nāsis un ausis. Ūdram ir biezas un garas ūsas, kas ir ļoti jūtīgas, un kalpo kā taustes orgāns gan zem ūdens, gan uz zemes. Kažoka apmatojums ir īss, ļoti biezs un dubults. Uz vienu kvadrātcentimetru ir vidēji 58 matiņi.[6] Pavilnu sargā nedaudz garākā akotspalva, kas saglabā to sausu, kamēr upesūdrs atrodas ūdenī. Kažoka krāsa variē no gaiši brūnas līdz tumši brūnai, gandrīz melnai. Pazode, lūpas un pakakle ir gaišāki kā pārējais ķermenis. Vecākiem ūdriem matiņu gali paliek balti. Reizēm piedzimst albīni ūdri.

Ziemeļu upesūdrs ir labi piemērots dzīvei ūdenī. Ausis ir mazas, kakls ar tādu pašu diametru vai nedaudz platāks kā galva, kājas īsas un spēcīgas, ķepām starp pirkstiem ir peldplēves un aste konusveidīga. Šīs īpašības ļauj ūdram būt veiklam zem ūdens, bet samazina tā izveicību uz zemes. Tam ir ļoti laba oža, dzirde un tauste. Tausti nodrošina gan ūsas, gan ķepu apakšas. Plaušu forma upesūdram ir trīstūrveidīga. Labā plauša ir lielāka par kreiso, un traheja ir saīsināta, salīdzinot ar sauszemes dzīvniekiem. Tādā veidā upesūdra skābekļa pieplūde un apmaiņa notiek intensīvāk kā tipiskiem sauszemes dzīvniekiem.[6] Priekškājas ir īsākas kā pakaļkājas, kas ļauj attīstīt ievērojamu ātrumu peldot. Kad ūdrs peld lēni, tas airējas ar visām 4 pleznotajām kājām. Kad ūdrs nirst vai peld ātri, priekškājas tiek cieši piespiestas pie ķermeņa, bet pakaļkājas kopīgi ar spēcīgu astes propellerveida kustību stumj ūdri cauri ūdenim.

Uzvedība

 src=
Ziemeļamerikas upesūdri ir vieni no sabiedriskākajiem dzīvniekiem sermuļu dzimtā

Ziemeļamerikas upesūdrs ir aktīvs visu gadu. Vasarā, pavasarī un rudenī tas ir aktīvāks naktī un krēslas stundās. Ziemā dienas laikā. Upesūdri var arī migrēt, ja tā apvidū trūkst medījuma. Ja nepieciešams, tas spēj dienas laikā medījot pārbaudīt 87 km distanci.[9] Parasti upesūdrs tik lielus attālumus neveic. Ikdienā tas medījot pārmeklē 2–5 km distanci.

Uz sauszemes upesūdrs var gan iet, gan skriet, gan lēkt, gan slīdēt. Slīdēšanu upesūdrs izmanto, pārvietojoties pa sniegu, ledu vai slapju zāli. Ziemas laikā upesūdrs pieliek daudz pūļu, lai ūdenstilpnē uzturētu atvērtus āliņģus. Tas mēdz izmantot bebru aizsprostus un ejas, lai tiktu pie vaļēja ūdens.

Ziemeļamerikas upesūdri ir ļoti rotaļīgi dzīvnieki. Tiem patīk slidināties, ķert savu asti, peldēties, mētāt un ķert kociņu vai citu priekšmetu, vārtīties zālē vai sniegā. Tas mēdz rotaļāties ar savu medījumu tāpat kā kaķis, kā arī upesūdri spēlējas, satiekot otru upesūdru. Ziemeļamerikas upesūdrs ir vissabiedriskākais no visiem upesūdriem. Ziemeļamerikas upesūdri rudeņos un ziemā veido ģimeņu grupas, kas sastāv no pieaugušas mātītes un viņas pēcnācējiem. Reizēm grupai pievienojas arī pieaudzis tēviņš. Šādā grupā var būt 10 līdz 17 indivīdi. Upesūdru grupa kopā medī, migrē, lieto kopīgas alas, atpūtas vietas un viens otram palīdz sakopt kažoku. Kad sākas riesta laiks mātīte pamet ģimenes grupu. Upesūdriem nav stingras teritoriāls robežas, bet tie apdzīvo un apseko zināma lieluma teritoriju, vientuļu dzīvnieku un grupu teritorijas var pārsegties.

Komunikācija

Galvenais veids, kā sazinās Ziemeļamerikas upesūdri, ir ar smaržu vēstīm. Smaržu vēstis tiek atstātas ar fekālijām, urīnu un īpašu sekrētu. Muskuss tiek izmantots arī, kad upesūdrs ir nobijies vai dusmīgs.

Upesūdri ir runīgi dzīvnieki, tie var rūkt, šņākt, riet, murrāt un ņurdēt atkarībā, vai ūdrs ir nobijies, tam kau kas sāp, vai tieši otrādi, tas ir apmierināts un priecīgs. Tiem ir īpašs briesmu trauksmes sauciens — enerģiska sprauslāšana, gaiss tiek strauji izpūsts caur nāsīm. Upesūdri spēj radīt skaņas, kas atgādina putnu vidžināšanu, tās tiek izmantotas, sazinoties pa gabalu. Bet visbiežāk izdotā skaņa ir zemas frekvences čakstināšana.

Barība un medības

 src=
Upesūdru grupa kopīgi medī zivis

Ziemeļamerikas upesūdrs pamatā barojas ar zivīm, bet tie neatsakās arī no vēžveidīgajiem, abiniekiem, moluskiem, ūdens kukaiņiem un bruņurupučiem, kā arī no maziem sauszemes dzīvniekiem un putniem. Tie ēd tikai svaigi nomedītu upuri un nekad neēd maitu.

Medījot zivis, upesūdrs izmanto pēkšņa uzbrukuma no slēpņa taktiku, reizēm zivis tiek ķertas, dzenoties tām pakaļ. Zem ūdens upesūdrs var atrasties līdz 4 minūtēm, peldot ar ātrumu 11 km/h, ienirt 20 metru dziļumā un nopeldēt zem ūdens 400 metrus bez ieelpas. Ziemeļamerikas upesūdru grupa reizēm sadarbojas, medījot zivis. Mazās zivis tiek apēstas uzreiz turpat ūdenī, bet lielākās tiek iznestas krastā. Zivs tiek apēsta, sākot ar galvu.

Pēc peldes upesūdri cenšas atbrīvoties no ūdens savā kažokā, vārtoties zālē, berzējoties pret zemi un koku stumbriem. Ziemeļamerikas upesūdru var pieradināt un apmācīt noķertās zivis nest krastā cilvēkam, kā arī medīt pīles un fazānus gan ūdenī, gan uz zemes.

Vairošanās

Ziemeļamerikas upesūdri ir poligāmi. Dzimumbriedumu abi dzimumi sasniedz 2 gadu vecumā. Riesta laiks ir no decembra līdz aprīlim. Pārošanās var notikt gan ūdenī, gan uz sauszemes. Grūsnības periods ilgst 61—63 dienas, bet embrija attīstība var tikt atlikta līdz 8 mēnešiem, jo mātītei piemīt embrioniskās diapauzes īpašība. Mazuļi piedzimst periodā no februāra līdz aprīlim mātes iekārtotā alā. Mātīte alu nerok pati, bet piemeklē piemērotu alu, kuru ir izracis bebrs vai cits dzīvnieks.

Parasti piedzimst 1—3 mazuļi, bet var būt arī 5. Piedzimstot upesūdrēni ir ar kažoku, bet akli un bez zobiem. Nagi ir jau labi izveidojušies, kā arī ir ūsas. Acis atveras 30—38 dienā. Kad mazuļiem ir 9—10 nedēļas, tie sāk ēst pieaugušu ūdru barību. Ar pienu māte tos zīda pirmās 12 nedēļas. Pilnīgi pieauguši upesūdri ir 3—4 gadu vecumā, sasniedzot savu maksimālo augumu un svaru.

Māte mazuļus audzina viena pati. Mazuļi sāk sekot mātei līdzi 2 mēnešu vecumā, un mācās no mātes veikli peldēt un medīt zivis. Mazuļi paliek kopā ar māti līdz nākamajam pavasarim, reizēm ģimenei rudenī pievienojas arī tēvs. Ziemeļamerikas upesūdri nebrīvē var nodzīvot līdz 21—25 gadiem.[10] Bet savvaļā vidējais mūžs ir 8—9 gadi, reizēm sasniedzot 13 gadus.

Sistemātika

Ziemeļamerikas upesūdram ir 20 pasugas:[9]

Atsauces

  1. «Lontra canadensis (North American Otter, North American River Otter, Northern River Otter)». Iucnredlist.org. Skatīts: 2012-05-06.
  2. «North American Mammals: Lontra canadensis (Lutra canadensis)». Mnh.si.edu. Skatīts: 2012-05-06.
  3. «River Otter, Lutra canadensis». Aquatic.uoguelph.ca. Skatīts: 2012-05-06.
  4. Koepfli, K. P.; R. K. Wayne (1998). "Phylogenetic relationships of otters (Carnivora: Mustelidae) based on mitochondrial cytochrome b sequences". Journal of Zoology 246 (4): 401—416. doi:10.1111/j.1469-7998.1998.tb00172.x
  5. «Hagerman Fossil Beds National Monument - Otter (U.S. National Park Service)». Nps.gov. 2012-04-10. Skatīts: 2012-05-06.
  6. 6,0 6,1 6,2 http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-587-01-0001.pdf
  7. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/712_Lutra_maculicollis.pdf
  8. USA. «North American River Otters, North American River Otter Pictures, North American River Otter Facts - National Geographic». Animals.nationalgeographic.com. Skatīts: 2012-05-06.
  9. 9,0 9,1 «Arhivēta kopija». Arhivēts no oriģināla, laiks: 2008. gada 13. oktobrī. Skatīts: 2009. gada 23. oktobrī.
  10. Alligator mississipiensis. «ADW: Lontra canadensis: Information». Animaldiversity.ummz.umich.edu, 2009-01-23. Skatīts: 2012-05-06.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia autori un redaktori
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia LV

Ziemeļamerikas upesūdrs: Brief Summary ( léton )

fornì da wikipedia LV
Labs raksts

Ziemeļamerikas upesūdrs (Lontra canadensis) ir sermuļu dzimtas (Mustelidae) daļēji ūdenī dzīvojošs plēsējs, kas pieder Amerikas ūdru ģintij (Lontra).

Ziemeļamerikas upesūdrs ir endēmisks Ziemeļamerikas kontinentam, dzīvojot Kanādas un ASV teritorijās. Tas dzīvo gan gar jūras krastiem, gan iekšzemē pie ūdenstilpēm. Tas rok alas vai atrod dabīgu alu tuvu pie ūdens malas; pie upēm, ezeriem, purvos, jūras krastā un lagūnās. Alai ir vairāki tuneļi, kuru izejas pamatā atrodas zem ūdens.

Ziemeļamerikas upesūdra populācija ir strauji kritusies pēdējos gados cilvēku saimnieciskās darbības pieauguma dēļ. Upesūdri ir ļoti jūtīgi pret ūdens piesārņojumu. Ūdru esamība kādā ūdenstilpē liecina par tīru ūdeni un zivju bagātību.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia autori un redaktori
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia LV

Rivierotter ( olandèis; flamand )

fornì da wikipedia NL

De rivierotter of Noord-Amerikaanse otter (Lontra canadensis) is een otter uit de familie der marterachtigen (Mustelidae). Rivierotters zijn goede zwemmers.

Beschrijving

Het is een lange, gestroomlijnde marterachtige met een brede, platte kop. De vacht is donkerbruin met een blekere buik en een vaak zilvergrijze keel. Nat lijkt de vacht donkerder van kleur. De rivierotter heeft een lange staart, die dik is aan de basis en loopt tot in een punt. De poten hebben zwemvliezen. De rivierotter heeft kleine ogen en oren. De oren en neusgaten worden onder water gesloten. De snorharen zijn opvallend lang en wittig.

Hij wordt ongeveer zestig tot tachtig centimeter lang, met een 30 tot 50,7 centimeter lange staart. De rivierotter weegt 5 tot 13,6 kilogram. Mannetjes zijn groter dan vrouwtjes.

Gedrag

De rivierotter kan goed zwemmen, maar ook hard rennen. Het dier kan enkele minuten onder water blijven en tot 17 meter diep duiken. Onder water kan hij afstanden afleggen tot 400 meter.

Rivierotters zijn zeer speels en spelen vaak alleen of met elkaar in het water. Ze glijden vaak op hun buik over ijs, sneeuw of modder, of van een rivieroever af het water in.

Hij graaft een hol in de oeverbank, met zowel ingangen onder als boven water. Hierin bouwt hij een nest van bladeren, takken, gras en riet. Dit hol wordt permanent gebruikt, maar hij rust ook tijdelijk onder boomwortels, in holle bomen of in de holen van andere dieren, waaronder de burchten van Canadese bevers en muskusratten.

Rivierotters eten voornamelijk vis, maar ook kleine zoogdieren als muizen, amfibieën en ongewervelden als rivierkreeften worden gegeten. Hij achtervolgt vaak eerst de vis, of hij graaft zich in in het zand, waar hij wacht totdat een vis langszwemt. Soms drijven twee otters samen een school vissen naar een inham, waar de vissen makkelijker te vangen zijn. Hij vangt ze met een snelle beet. De vissen die hij vangt zijn meestal tragere vissen als zuigkarpers, serpeling en meervallen, en schoolvissen als de blauwkeelzonnebaars.

De rivierotter leeft meestal solitair, maar is niet agressief tegenover soortgenoten (met uitzondering van mannetjes in de paartijd). Rivierotters spelen daarentegen regelmatig met andere soortgenoten, en dieren trekken vaak voor langere tijd met elkaar op.

Voortplanting

De paartijd valt vroeg in de lente. Het mannetje paart dan met één of meerdere vrouwtjes, waarvan het woongebied overlapt met zijn territorium. De paring vindt plaats in het water. De rivierotter kent een verlengde draagtijd, waardoor de jongen pas 8 tot 9½ maanden later worden geboren, in maart of april.

Per worp worden één tot zes jongen geboren. De jongen hebben al een vacht, maar zijn bij de geboorte blind. Vlak voor de geboorte maakt de moeder een ondergronds hol, waarin de jongen worden geboren. Na vier maanden zijn de jongen gespeend en ze verlaten de moeder in de herfst of de winter. Het mannetje helpt mee met de zorg van de jongen.

Verspreiding en leefgebied

De rivierotter leeft over het algemeen langs rivieren, moerassen, meren en plassen, in beboste gebieden. Ze kunnen echter ver van water worden aangetroffen. Ook langs de kust zijn ze te vinden.

Vroeger kwam hij voor in bijna alle waterrijke gebieden in Noord-Amerika, waarschijnlijk zelfs tot in Mexico, maar tegenwoordig is hij in het midwesten van de Verenigde Staten verdwenen. Hij komt nog voor in bijna geheel Alaska en Canada, en in de Verenigde Staten in het westen tot Noord-Californië en Noord-Utah, en in het oosten tot Florida en Louisiana. In enkele staten is de soort weer opnieuw uitgezet.

Vroeger werd er veel op de rivierotter gejaagd voor zijn vacht, maar dat is tegenwoordig op veel plaatsen verboden, en de vraag naar otterbont is de laatste jaren vrij klein.

Bronnen, noten en/of referenties
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia NL

Rivierotter: Brief Summary ( olandèis; flamand )

fornì da wikipedia NL

De rivierotter of Noord-Amerikaanse otter (Lontra canadensis) is een otter uit de familie der marterachtigen (Mustelidae). Rivierotters zijn goede zwemmers.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia NL

Wydrak kanadyjski ( polonèis )

fornì da wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Wydrak kanadyjski[3], wydra kanadyjska (Lontra canadensis) – gatunek drapieżnego ssaka z rodziny łasicowatych.

Cechy

  • długość ciała 89-130 cm[4]
  • długość ogona 30-50 cm[4]
  • masa 5-14 kg[4]

Występowanie

Niegdyś występowała w całej Ameryce Północnej, dziś wyginęła w wielu stanach np. Indianie, Kentucky, Nebrasce.

Pożywienie

Żywi się najczęściej rybami. Chwyta również żaby, owady i mniejsze ssaki. W nocy pływa pod prąd przeszukując małe zatoczki. W dzień odpoczywa w trzcinach, a o zmroku ponownie rusza na obchód.

Podgatunki

Wyróżnia się siedem podgatunków wydry kanadyjskiej[5]:

  • L. c. canadensis (Schreber, 1777)
  • L. c. kodiacensis (Goldman, 1935)
  • L. c. lataxina (Cuvier, 1823)
  • L. c. mira (Goldman, 1935)
  • L. c. pacifica (J. A. Allen, 1898)
  • L. c. periclyzomae (Elliot, 1905)
  • L. c. sonora (Rhoads, 1898)

Przypisy

  1. a b Lontra canadensis, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  2. Serfass, T., Evans, S.S. & Polechla, P. 2015, Lontra canadensis [w:] The IUCN Red List of Threatened Species 2015 [online], wersja 2015.1 [dostęp 2015-07-17] (ang.).
  3. Systematyka i nazwy polskie za: Włodzimierz Cichocki, Agnieszka Ważna, Jan Cichocki, Ewa Rajska, Artur Jasiński, Wiesław Bogdanowicz: Polskie nazewnictwo ssaków świata. Warszawa: Muzeum i Instytut Zoologii PAN, 2015, s. 155. ISBN 978-83-88147-15-9.
  4. a b c Na podstawie danych ADW
  5. Wilson Don E. & Reeder DeeAnn M. (red.) Lontra canadensis. w: Mammal Species of the World. A Taxonomic and Geographic Reference (Wyd. 3.) [on-line]. Johns Hopkins University Press, 2005. (ang.) [dostęp 16 września 2009]
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia POL

Wydrak kanadyjski: Brief Summary ( polonèis )

fornì da wikipedia POL

Wydrak kanadyjski, wydra kanadyjska (Lontra canadensis) – gatunek drapieżnego ssaka z rodziny łasicowatych.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia POL

Nordamerikansk flodutter ( svedèis )

fornì da wikipedia SV

Nordamerikansk flodutter (Lontra canadensis[2][7][3][8][4][5][9]) är en däggdjursart som först beskrevs av Johann Christian Daniel von Schreber 1777. Lontra canadensis ingår i släktet Lontra, och familjen mårddjur.[10][11]

Utseende

Denna utter når en absolut längd mellan 0,9 och 1,5 meter.[12][13] I måttet ingår den 30 till 47cm långa svansen.[12] Vikten ligger mellan 5 och 14 kg.[13] Kroppen är som hos alla uttrar långsträckt med korta extremiteter. Mellan fötternas tår finns simhud och alla tår är utrustade med kraftiga klor. Djuret har långa morrhår som ger bra känsel i vattnet. Pälsen består av tät underull och långa täckhår. Dessa har på ovansidan en brun till svart färg. Buken är gråbrun till silverfärgade.[13]

Utbredning och habitat

Artens utbredningsområde sträcker sig över nästan hela Kanada, med undantag av den arktiska tundran. Den förekommer dessutom i centrala och södra Alaska samt i nordvästra och östliga delar av övriga USA. Nordamerikansk flodutter vistas i vattendrag, i insjöar, i träskmarker och även i marskland vid kusten.[1] Den simmar ibland lite ut i havet.[13]

Ekologi

Denna utter letar vanligen mellan skymningen och gryningen efter föda. Under vintern kan den vara mera aktiv på dagtid. Nordamerikansk flodutter vilar i boet som anläggs i tunnlar vid strandkanten. Arten använder även håligheter i träd, platsen bakom större stenar, täta vegetationsansamlingar samt övergivna bon av bäver eller bisam som gömställe.[13] Individerna kan leva ensam eller i mindre grupper. Varje individ eller grupp har ett revir men reviren överlappar varandra och de försvaras inte mot artfränder. Trots allt sker markering av revirets gränser med urin, avföring och körtelvätska.[13]

Nordamerikansk flodutter äter främst fiskar som kompletteras med groddjur och skaldjur. I sällsynta fall ingår fåglar, kräldjur, blötdjur och små däggdjur i födan.[13]

Efter parningen som sker under senare vintern eller tidiga våren är honan 60 till 63 dagar dräktig.[1] Ibland vilar ägget en tid efter befruktningen[13] och därför föds ungarna mellan februari och april. Per kull föds vanligen en till tre ungar och sällan upp till fem ungar. Efter tre till fyra månader slutar modern med digivning. Sedan stannar ungarna upp till tio månader i moderns närhet. Livslängden i naturen uppgår till 13 år och vissa individer i fångenskap blev med människans vård 25 år gamla.[1]

Hot och status

Nordamerikansk flodutter har olika naturliga fiender beroende på var den vistas. I vattnet är det större krokodildjur och späckhuggare. På land jagas arten av rödlo, puma och olika hunddjur.[13]

Denna utter hotas av nya vattenbyggnader och av vattnets förorening. Arten fångas för pälsens skull och i begränsade områden blev Nordamerikansk flodutter därför sällsynt. Hela beståndet anses vara stabilt och IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]

Underarter

Arten delas in i följande underarter:[10]

  • L. c. canadensis
  • L. c. kodiacensis
  • L. c. lataxina
  • L. c. mira
  • L. c. pacifica
  • L. c. periclyzomae
  • L. c. sonora

Källor

  1. ^ [a b c d e] 2008 Lontra canadensis Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 2012-10-24.
  2. ^ [a b] (1996) , database, NODC Taxonomic Code
  3. ^ [a b] Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
  4. ^ [a b] (1998) , website, Mammal Species of the World
  5. ^ [a b] Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (2005) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 3rd ed., vols. 1 & 2
  6. ^ Banks, R. C., R. W. McDiarmid, and A. L. Gardner (1987) Checklist of Vertebrates of the United States, the U.S. Territories, and Canada, Resource Publication, no. 166
  7. ^ Banks, R. C., R. W. McDiarmid, A. L. Gardner, and W. C. Starnes (2003) , Checklist of Vertebrates of the United States, the U.S. Territories, and Canada
  8. ^ Wilson, Don E., and Sue Ruff, eds. (1999) , The Smithsonian Book of North American Mammals
  9. ^ Wilson, Don E., and F. Russell Cole (2000) , Common Names of Mammals of the World
  10. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (28 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. Arkiverad från originalet den 18 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120618223324/http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012.
  11. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  12. ^ [a b] Lariviére, Serge & Walton, Lyle R. (1 juni 1998). Lontra canadensis (på engelska). Mammalian Species. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-587-01-0001.pdf. Läst 17 april 2013.
  13. ^ [a b c d e f g h i] R. Edwards (28 april 2009). ”North American otter”. ARKive. Arkiverad från originalet den 17 februari 2013. https://web.archive.org/web/20130217120218/http://www.arkive.org/north-american-otter/lontra-canadensis/. Läst 17 april 2013.

Externa länkar

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia författare och redaktörer
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia SV

Nordamerikansk flodutter: Brief Summary ( svedèis )

fornì da wikipedia SV

Nordamerikansk flodutter (Lontra canadensis) är en däggdjursart som först beskrevs av Johann Christian Daniel von Schreber 1777. Lontra canadensis ingår i släktet Lontra, och familjen mårddjur.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia författare och redaktörer
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia SV

Kuzey Amerika su samuru ( turch )

fornì da wikipedia TR

Kuzey Amerika su samuru ya da Kanada su samuru (Lontra canadensis), sansargiller familyasından, Kuzey Amerika'da yaşayan, yarı sucul, 5.0–14 kg ağırlığında, etçil bir memeli türüdür. Kalın kürkü su geçirmezdir. Balıklar ana besini olsa da amfibiler, kaplumbağalar ve kerevitler de besinleri arasındadır.

Yayılımı

Alaska, Kanada, Amerika Birleşik Devletleri'nin kuzeybatısı ile doğusunda, Meksika ve ayrıca Güney Amerika'nın kuzeyinde yaşar.

Alt türleri

  • L. c. canadensis (Schreber, 1777) – (Doğu Kanada, ABD, Newfoundland)
  • L. c. enudris – (kuzey Güney Amerika)
  • L. c. evexa (Goldman, 1935) – (Britanya Kolumbiyası, Rocky Dağlarının batı kısmı)
  • L. c. kodiacensis (Goldman, 1935) – (Kodiak Adaları, Alaska)
  • L. c. lataxina (Cuvier, 1823) – (ABD)
  • L. c. mira (Goldman, 1935) – (Alaska, Britanya Kolumbiyası)
  • L. c. pacifica (J. A. Allen, 1898) – (Alaska, Kanada, kuzey ABD, Kaliforniya, kuzey Nevada, kuzeydoğu Utah)
  • L. c. periclyzomae (Elliot, 1905) – (Britanya Kolumbiyası)
  • L. c. preblei (Goldman, 1935) – (Alberta, Saskatchewan, Manitoba)
  • L. c. sonora (Rhoads, 1898) – (ABD, Meksika)
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia yazarları ve editörleri
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia TR

Kuzey Amerika su samuru: Brief Summary ( turch )

fornì da wikipedia TR

Kuzey Amerika su samuru ya da Kanada su samuru (Lontra canadensis), sansargiller familyasından, Kuzey Amerika'da yaşayan, yarı sucul, 5.0–14 kg ağırlığında, etçil bir memeli türüdür. Kalın kürkü su geçirmezdir. Balıklar ana besini olsa da amfibiler, kaplumbağalar ve kerevitler de besinleri arasındadır.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia yazarları ve editörleri
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia TR

Лонтра канадська ( ucrain )

fornì da wikipedia UK

Поширення

 src=
Ареал Лонтри канадської

Колись канадська лонтра ("видра") населяла усю Північну Америку, однак на сьогодні у таких штатах, як Індіана, Канзас, Кентуккі, Небраска вона більше не зустрічається.

Лонтра канадська мешкає в річках та озерах Північної Америки. Територія проживання виду - від тундрової зони до Мексиканської затоки. Взимку, шукаючи їжу, ці звірі здійснюють багатокілометрові міграції, шукаючи водоймища, що не затягнуті льодом.

Особливості біології

По суші вони пересуваються стрибками, узимку ці стрибки чергуються з довгим ковзаючим ходом. Тварина - надзвичайно вправний плавець - цьому сприяє будова її довгого веретеноподібного тіла.

Видри полюють уночі, у малонаселених районах виходять на полювання вранці та надвечір. Основа її раціону - риба, полює на мересницю, форель, сомів, коропів і окунів, ловить жаб, комах і дрібних звірів, зокрема дитинчат бобрів.

Лонтра канадська полює недалеко від поверхні води. Помітивши здобич, вона пірнає і після короткої погоні наздоганяє її, впиваючись гострими зубами. Дрібну рибу лонтра з'їдає, лежачи на спині і притримуючи їжу лапками на грудях, як це роблять калани.

У два роки лонтра канадська стає статевозрілою. Гін у самок починається всередині літа. Вагітність триває від 9,5 до 10 місяців, збільшуючись за рахунок затримки в розвитку ембріона. Незадовго до пологів самка знаходить на березі укриття, що буде придатним для малюків, наприклад нору бобра або дупло. Дитинчата з'являються на світ сліпими та безпорадними, але вкриті шерстю. У виводку може бути від одного до чотирьох малюків. Очі в них розплющуються на 35-й день. У віці десяти тижнів дитинчата виходять з нор. Самець нерідко приєднується до родини, коли дитинчатам виповнюється шість тижнів.

Цікавинки

  • Канадські лонтри, подорожуючи, ковзають по поверхні озер, досягаючи швидкості 30 км/год. Крім того, вони роблять ще й сміливі стрибки.
  • Лонтри (як і видри) полюбляють "кататися на санчатах", часто тільки заради задоволення з'їжджаючи на череві зі снігових схилів.
  • Від видри канадська лонтра відрізняється будовою черепа і більшими розмірами.
  • У пошуках їжі лонтри нерідко долають відстань до 90 км.

Література

Журнал "У світі дикої природи", № 81, 12 березня 2008 р.

Примітки

  1. Ruiz-Olmo, J., Loy, A., Cianfrani, C., Yoxon, P., Yoxon, G., de Silva, P.K., Roos, A., Bisther, M., Hajkova, P. & Zemanova, B. (2008). Lontra canadensis. 2008 Червоний список Міжнародного союзу охорони природи. МСОП 2008. Переглянуто 1 April 2012. Database entry includes justification for why this species is near threatened
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Автори та редактори Вікіпедії
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia UK

Rái cá sông Bắc Mỹ ( vietnamèis )

fornì da wikipedia VI

Rái cá sông Bắc Mỹ hay Rái cá sông phương Bắc (danh pháp hai phần: Lontra canadensis) là một loài động vật có vú trong họ Chồn, bộ Ăn thịt. Loài này được Schreber mô tả năm 1777.[2]

Rái cá sông Bắc Mỹ là loài đặc hữu của khu vực lục địa Bắc Mỹ, thường được tìm thấy dọc theo các con sông và bờ biển của khu vực này. Con trưởng thành có thể cân nặng 5,0 và 14 kg (11,0 và 30,9 lb). Chúng được bảo vệ và cách nhiệt bởi lớp lông không thấm nước dày. Chúng chủ yếu ăn cá, ngoài ra chúng cũng có thể ăn nhiều loài thủy sản khác như tôm, cua, một số loài lưỡng cư và bò sát như ếch nhái, rùa... Chúng cũng được ghi nhận là có khả năng bắt và ăn thịt một số loài động vật có vú nhỏ và chim. Hiện tại phạm vi sinh sống của Rái cá sông Bắc Mỹ đã bị thu hẹp đáng kể, bắt đầu từ thời điểm thực dân châu Âu đổ bộ vào Tân lục địa. Trong nhiều thập kỷ liền chúng là đối tượng nhắm đến của một lượng thợ săn đông đảo do tấm da rái cá sông Bắc Mỹ có giá trị kinh tế cao. Ngoài ra chúng cũng là loài rất nhạy cảm với sự ô nhiễm của môi trường, điều thường ảnh hưởng nghiêm trọng đến sức khỏe, thậm chí là dẫn tử vong. Trong những năm gần đây, những nỗ lực bảo tồn được chính phủ các nước trong khu vực áp dụng đang từng bước khôi phục lại sự ổn định về số lượng của loài rái cá này.

Phân loài

Loài rái cá này đã được mô tả khoa học lần đầu bởi Johann Christian Daniel von Schreber vào năm 1777.[3] Loài này được xác định là một loài rái cá và có một loạt các tên thông thường, bao gồm rái cá sông Bắc Mỹ, rái cá sông phương bắc, rái cá thông thường và tên đơn giản, sông rái cá.[3] Tên ghi chép trong tài liệu phổ biến khác gồm có rái cá Mỹ, rái cá Canada, rái cá đất, rái cá sông gần Bắc Cực, và rái cá Hoàng tử xứ Wales.[4] Loài rái cá này được phân loại lần đầu trong chi Lutra; Lutra là tên châu Âu đầu tiên. Danh pháp đã là Lutra canadensis.[3] Tên chi tiết canadensis nghĩa là "thuộc về Canada".[5]

Phân loài

Liệt kê theo ABC[6]

  • L. c. canadensis (Schreber, 1777) – (đông Canada, Hoa Kỳ, Newfoundland)
  • L. c. enudris – (bắc Nam Mỹ, khắp lưu vực Basin và các sông ở đông Brasil, Argentina, Trinidad)
  • L. c. evexa (Goldman, 1935) – (British Columbia, sườn tây Rocky Mountains)
  • L. c. kodiacensis (Goldman, 1935) – (quần đảo Kodiak, Alaska)
  • L. c. lataxina (Cuvier, 1823) – (USA)
  • L. c. mira (Goldman, 1935) – (Alaska, British Columbia)
  • L. c. pacifica (J. A. Allen, 1898) – (Alaska, Canada, bắc Hoa Kỳ, phía nam đến trung bộ California, bắc Nevada, và đông bắc Utah)
  • L. c. periclyzomae (Elliot, 1905) – (British Columbia)
  • L. c. preblei (Goldman, 1935) – (Alberta, Saskatchewan, Manitoba)
  • L. c. sonora (Rhoads, 1898) – (Hoa Kỳ, Mexico)

Mô tả

Rái cá sông Bắc Mỹ là loài có dị hình giới tính, chúng có cơ thể săn chắc với trọng lượng từ 5–14 kg khi trưởng thành, trung bình con đực nặng khoảng 11 kg còn con cái là hơn 8 kg. Chiều dài cơ thể của chúng vào khoảng 66–107 cm[7] với một cái đuôi thon dài chiếm chừng 1/3 tổng chiều dài cơ thể, vào khoảng 30–50 cm[8] Tail lengths range from 30 đến 50 xentimét (12 đến 20 in).[7]. Con đực lớn có thể vượt cân nặng 15 kilôgam (33 lb).[9]. Chân của chúng tương đối ngắn, giữa các ngón chân có màng bơi, phần cổ đầy cơ bắp lớn tương đương phần đầu. Đầu của chúng khá phẳng, mõm rộng, đôi tai tròn, vành tai kín. Mũi của chúng không có lông với phần chóp mũi hình tam giác tù. Đôi mắt của con rái cá khá nhỏ và hướng ra phía trước. Bộ lông của chúng dày và khá ngắn, trung bình chỉ khoảng 24 mm. Lông có độ bóng cao và thay đổi từ màu nâu cho đến màu đen. Phần cổ họng, cằm và dưới môi hơi sáng hơn so với trên cơ thể. Chúng có cả răng nanh sắc nhọn và những chiếc răng hàm khỏe. Chúng khác rái cá châu Âu ở cổ dài hơn, bộ mặt hẹp hơn, khoảng cách nhỏ hơn giữa các tai và đuôi ngắn hơn[10]. Chúng là loài dị hình giới tính[11]. Con đực trung bình lớn hơn 5% so với con cái. Ở Idaho, con đực chưa trưởng thành, một năm tuổi, và con đực trưởng thành trung bình lần lượt lớn hơn 8, 11, và nặng hơn 17%, so với con cái cùng lứa tuổi. Việc giảm kích thước có thể tồn tại từ phía bắc đến phía nam dọc theo bờ biển Thái Bình Dương, nhưng không phải từ đông sang tây.[8] Rái cá sông Bắc Mỹ rất linh hoạt và nhanh nhẹn cả trên mặt đất lẫn dưới nước. Chúng thường tự đào một cái hang gần mép nước của các sông, hồ, đầm lầy và bờ biển, tại những khu vực có địa hình bằng phẳng. Hang của chúng thường có rất nhiều ngóc ngách và cửa ra vào, một số cửa hang ở ngay dưới mép nước cho phép chúng ra vào giữa chỗ trú ẩn với địa điểm kiếm ăn một cách rất kín đáo. Những con rái cá mẹ sinh con ngay trong hang, mỗi lứa sinh thường có từ một đến sáu con non.

Hình ảnh

Chú thích

  1. ^ Serfass, T.; P. Polechla (2008). “Lontra canadensis”. 2008 IUCN Red List of Threatened Species. IUCN 2008. Truy cập ngày 15 tháng 1 năm 2009.
  2. ^ a ă Wilson, D. E.; Reeder, D. M. biên tập (2005). “Lontra canadensis”. Mammal Species of the World . Baltimore: Nhà in Đại học Johns Hopkins, 2 tập (2.142 trang). ISBN 978-0-8018-8221-0. OCLC 62265494.
  3. ^ a ă â “North American Mammals: Lontra canadensis (Lutra canadensis)”. National Museum of Natural History. Smithsonian Institution. Truy cập ngày 15 tháng 1 năm 2009.
  4. ^ Feldhamer, George A.; Bruce Carlyle Thompson, Joseph A. Chapman (2003). Wild Mammals of North America: Biology, Management, and Conservation. Johns Hopkins University Press. tr. 348–733. ISBN 0-8018-7416-5. Chú thích sử dụng tham số |coauthors= bị phản đối (trợ giúp)
  5. ^ “River Otter, Lutra canadensis. Canada's Aquatic Environments (University of Guelph). 2002. Truy cập ngày 15 tháng 1 năm 2009.
  6. ^ Wilson, D. E.; Reeder, D. M. biên tập (2005). Mammal Species of the World . Baltimore: Nhà in Đại học Johns Hopkins, 2 tập (2.142 trang). ISBN 978-0-8018-8221-0. OCLC 62265494.
  7. ^ a ă “North American River Otter”. National Geographic Society. Truy cập ngày 24 tháng 12 năm 2008.
  8. ^ a ă Larivière, Serge; Lyle R. Walton (1998). Lontra canadensis (PDF). Mammalian Species (587): 1–8. Truy cập ngày 15 tháng 1 năm 2009.
  9. ^ Hill, Edward P. River Otters. Internet Center for Wildlife Damage Management
  10. ^ American Natural History, by John Davidson Godman, published by Hogan & Thompson, 1836
  11. ^ Dewey, Tanya; E. Ellis (2003). “Lontra canadensis”. Animal Diversity Web. Truy cập ngày 17 tháng 11 năm 2008. Chú thích sử dụng tham số |coauthors= bị phản đối (trợ giúp)

Tham khảo


Hình tượng sơ khai Bài viết về các loài trong bộ thú ăn thịt này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia VI

Rái cá sông Bắc Mỹ: Brief Summary ( vietnamèis )

fornì da wikipedia VI

Rái cá sông Bắc Mỹ hay Rái cá sông phương Bắc (danh pháp hai phần: Lontra canadensis) là một loài động vật có vú trong họ Chồn, bộ Ăn thịt. Loài này được Schreber mô tả năm 1777.

Rái cá sông Bắc Mỹ là loài đặc hữu của khu vực lục địa Bắc Mỹ, thường được tìm thấy dọc theo các con sông và bờ biển của khu vực này. Con trưởng thành có thể cân nặng 5,0 và 14 kg (11,0 và 30,9 lb). Chúng được bảo vệ và cách nhiệt bởi lớp lông không thấm nước dày. Chúng chủ yếu ăn cá, ngoài ra chúng cũng có thể ăn nhiều loài thủy sản khác như tôm, cua, một số loài lưỡng cư và bò sát như ếch nhái, rùa... Chúng cũng được ghi nhận là có khả năng bắt và ăn thịt một số loài động vật có vú nhỏ và chim. Hiện tại phạm vi sinh sống của Rái cá sông Bắc Mỹ đã bị thu hẹp đáng kể, bắt đầu từ thời điểm thực dân châu Âu đổ bộ vào Tân lục địa. Trong nhiều thập kỷ liền chúng là đối tượng nhắm đến của một lượng thợ săn đông đảo do tấm da rái cá sông Bắc Mỹ có giá trị kinh tế cao. Ngoài ra chúng cũng là loài rất nhạy cảm với sự ô nhiễm của môi trường, điều thường ảnh hưởng nghiêm trọng đến sức khỏe, thậm chí là dẫn tử vong. Trong những năm gần đây, những nỗ lực bảo tồn được chính phủ các nước trong khu vực áp dụng đang từng bước khôi phục lại sự ổn định về số lượng của loài rái cá này.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia VI

Канадская выдра ( russ; russi )

fornì da wikipedia русскую Википедию
Царство: Животные
Подцарство: Эуметазои
Без ранга: Вторичноротые
Подтип: Позвоночные
Инфратип: Челюстноротые
Надкласс: Четвероногие
Подкласс: Звери
Инфракласс: Плацентарные
Надотряд: Лавразиотерии
Отряд: Хищные
Подотряд: Собакообразные
Семейство: Куньи
Подсемейство: Выдровые
Род: Lontra
Вид: Канадская выдра
Международное научное название

Lontra canadensis (Schreber, 1777)

Синонимы
  • Lutra canadensis
Ареал

изображение

Охранный статус Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 180549NCBI 76717EOL 328584FW 47751

Кана́дская вы́дра[1] (лат. Lontra canadensis) — хищное млекопитающее семейства куньих, обитающее в Северной Америке.

Распространение

Когда-то канадская выдра населяла всю Северную Америку, однако на сегодня в таких штатах США, как Индиана, Канзас, Кентукки, Небраска она больше не встречается.

Канадская выдра обитает в реках и озёрах Северной Америки. Места обитания вида — от тундровой зоны до Мексиканского залива. Зимой в поисках пищи эти звери совершают многокилометровые миграции в поисках водоёма, не затянутого льдом.

Образ жизни

По суше выдры передвигаются прыжками, зимой эти прыжки чередуются с длинным скользящим ходом. Животное — чрезвычайно искусный пловец — этому способствует строение её длинного веретенообразного тела.

Выдры охотятся ночью, в малонаселённых районах выходят на охоту утром и вечером. Основа её рациона — рыба, охотится на гольянов, форель, сомов, карпов и окуней, ловит лягушек, насекомых и мелких животных, в частности детёнышей бобров.

Канадская выдра охотится недалеко от поверхности воды. Заметив добычу, она ныряет и после короткой погони настигает её, впиваясь острыми зубами. Мелкую рыбу выдра съедает, лёжа на спине и придерживая пищу лапками на груди, как это делают каланы.

В два года канадская выдра становится половозрелой. Гон у самок начинается в середине лета. Беременность длится от 9,5 до 10 месяцев, увеличиваясь за счёт задержки в развитии эмбриона. Незадолго до родов самка находит на берегу укрытие, пригодное для малышей, например нору бобра или дупло. Детёныши появляются на свет слепыми и беспомощными, но покрытые шерстью. В выводке может быть от одного до четырёх детёнышей. Глаза у них открываются на 35-й день. В возрасте десяти недель детёныши выходят из нор. Самец нередко присоединяется к семье, когда детёнышам исполняется шесть недель.

Примечания

  1. Соколов В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Млекопитающие. Латинский, русский, английский, немецкий, французский. / под общей редакцией акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., 1984. — С. 99. — 10 000 экз.
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Авторы и редакторы Википедии

Канадская выдра: Brief Summary ( russ; russi )

fornì da wikipedia русскую Википедию

Кана́дская вы́дра (лат. Lontra canadensis) — хищное млекопитающее семейства куньих, обитающее в Северной Америке.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Авторы и редакторы Википедии

北美水獺 ( cinèis )

fornì da wikipedia 中文维基百科
二名法 Lontra canadensis
(Schreber, 1777)
 src=
美國奧林匹克國家公園裏的北美水獺

北美水獺學名Lontra canadensis),是一種產于北美洲水獺,也叫北方水獺。分佈於整個北美大陸的河岸與淡水水域,包括加拿大阿拉斯加美國西北、亞特蘭大等州,以及墨西哥灣

特徵

北美水獺身體呈流綫型,軀體健壯而腿較短,網狀的腳趾,長長的尾巴。體長65-107釐米,尾長30-45釐米,一般佔整個身體的30-40%,體重為3-14公斤。北美水獺頭部圓小,腿短而有力,鬍鬚較長,雄性水獺比雌性要大許多。

體毛一般為深褐色,喉部為銀灰色。北美水獺是游泳好手,但也能在陸地上行走很長時間,並且經常用腹部在雪地裏或冰面上快速滑行。北美水獺的鼻腔在水下可以自動關閉,毛髮軟而密,可以防止受凍,這些特徵都適應于水下的生活。

北美水獺在陸地的奔跑速度可達30公里/小時。野生平均壽命約為10-15年,圈養條件下可達27年。

棲息地

北美水獺在陸地上筑巢,而在水生的環境中覓食,例如湖泊、河流、濕地、沼澤甚至開放的大洋中。

食性

北美水獺主要吃魚,但也吃昆蟲類、甲殼類,有時也吃小型哺乳動物。比較大的北美水獺甚至襲擊一些類似蒼鷺的水鳥。它們一般在夜間以及黎明、黃昏比較活躍。在沒有人打擾的情況下,也在白天活動。它們經常搶奪別的動物的巢穴,並將其殺死,例如河狸麝鼠等。

北美水獺一般一年交配一次,多為冬末春初之交,雄性水獺要與多頭雌性水獺交配。孕期為2個月,斷奶期為3個月。每胎1-6仔,通常只有2-3仔。

習性

 src=
在水下游泳的北美水獺

北美水獺是高度活躍的動物,只要不在睡覺,它就一直會保持活動狀態,例如追逐、滑行、游泳、跳躍、摔打。因此北美水獺是動物園中十分受歡迎的動物。但成年水獺對人類攻擊性很強,不宜作爲寵物飼養。

一般成對生活,有時也組成家庭單元。

保育現狀

北美水獺的天敵包括美洲獅郊狼,在南部地區也受到鱷魚的襲擊。但它們最大的敵人是人類。

由於皮毛十分昂貴,北美水獺成為人類捕獵的目標,同時水域的污染也導致了北美水獺數量的下降。自十九世紀以來,它們已經在很多地區消失。在大部分地區,人們開始逐漸禁止獵取水獺,並幫助恢復北美水獺的棲息環境。

參考

 title=
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
维基百科作者和编辑

北美水獺: Brief Summary ( cinèis )

fornì da wikipedia 中文维基百科
 src= 美國奧林匹克國家公園裏的北美水獺

北美水獺(學名:Lontra canadensis),是一種產于北美洲水獺,也叫北方水獺。分佈於整個北美大陸的河岸與淡水水域,包括加拿大阿拉斯加美國西北、亞特蘭大等州,以及墨西哥灣

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
维基百科作者和编辑

カナダカワウソ ( Giaponèis )

fornì da wikipedia 日本語
カナダカワウソ カナダカワウソ
カナダカワウソ Lontra canadensis
保全状況評価[1][2][3] LEAST CONCERN
(IUCN Red List Ver.3.1 (2001))
Status iucn3.1 LC.svgワシントン条約附属書II 分類 : 動物界 Animalia : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata : 哺乳綱 Mammalia : 食肉目 Carnivora : イタチ科 Mustelidae 亜科 : カワウソ亜科 Lutrinae : Lontra : カナダカワウソ L. canadensis 学名 Lontra canadensis (Schreber, 1777)[3][4] 和名 カナダカワウソ[5][6][7][8] 英名 Canadian otter[5][6][8]
North American river otter[3][4][5][6][7][9]
Northern river otter[3][7]

カナダカワウソLontra canadensis)は、食肉目イタチ科Lontra属に分類される食肉類。Lontra属の模式種[9]

分布[編集]

アメリカ合衆国カナダ[3]プリンス・エドワード島では絶滅[3]。メキシコでは1950年代にコロラド川リオ・グランデ川では見られなくなったとされるが、近年ではタマウリパス州で記録がある[10]

模式標本の産地(基準産地・タイプ産地・模式産地)はカナダ東部[9]

形態[編集]

体長66 - 107センチメートル[5][6][7]、尾長32 - 46センチメートル[5][6][7]。体重5 - 13.7キログラム[6]。背面は濃褐色だが、濃黒褐色や灰褐色・赤みをおびるなど変異が大きい[6]。腹面は淡灰褐色[6]。下顎や喉は黄白色で、この明色部が耳に達する個体もいる[6]。毛色は淡褐色から暗褐色[7]。腹部は淡く灰色がかる[5]

吻端の体毛で被われない裸出部(鼻鏡)はスペード型[6]。染色体数は2n=38[9]

分類[編集]

以下の分類はMSW3 (Wozencraft, 2005) に、分布はLariviere & Walton (1998) に従う[4][9]

Lontra canadensis canadensis (Schreber, 1777)
Lontra canadensis kodiacensis (Goldman, 1935)
模式産地はアラスカ州Kodiak島。
Lontra canadensis lataxina (Cuvier, 1823)
模式産地はサウスカロライナ州。
Lontra canadensis mira (Goldman, 1935)
模式産地はプリンス・エドワード島。
Lontra canadensis pacifica (Allen, 1898)
模式産地はワシントン州Keechelus湖
Lontra canadensis periclyzomae (Elliot, 1905)
模式産地はクイーンシャーロット諸島
Lontra canadensis sonora (Rhoads, 1898)
模式産地はアリゾナ州。

生態[編集]

内陸部の河川湿原・海岸などに生息する[6]。餌となる魚が豊富な河川、湖沼、河口、海岸の近くに生息する[7][8]

主に魚類を食べるが、カエル類などの両生類やザリガニ類などの甲殻類も食べる[9]。小型哺乳類、鳥類爬虫類軟体動物果実なども食べる[9]。主に魚類、カエル、カニやザリガニなどの甲殻類、小さな哺乳類などを食べる[7][8]。鳥類を補食することもある[7]

捕食者としてシャチアメリカアリゲーターアメリカワニなどが挙げられる[9]

繁殖様式は胎生。発情期間は42 - 46日[6][9]。妊娠期間は10 - 12か月だが、受精卵の着床が遅延する期間も含まれている[6][9]。実質的な妊娠期間は61 - 63日[9]。1回に通常1 - 3頭の幼獣を産む[9]。生後30 - 38日で開眼し、生後9 - 10週間で固形物を食べるようになる[9]。生後5 - 6週間で遊び始めるようになる[6][9]。野生下では13年、飼育下では25年の生存例がある[9]

人間との関係[編集]

20世紀初頭には開発による生息地の破壊、水質汚染、乱獲により生息数は減少した[3]。近年でも鉱業での廃水による水質汚染、沿岸部では石油流出などによる影響が懸念されている[3]。生息する環境の改善や再導入などの対策が進められ、生息数は安定傾向にあると考えられている[3]。1977年にカワウソ亜科単位でワシントン条約附属書IIに掲載されている[2]

土地開発による生息地の消滅や、農業などによる水質の汚染により生息数は減少している[7]。毛皮貿易のための捕獲も脅威と見なされている[7]。食物を通して蓄積される環境ホルモンなどの有害物質による影響も懸念されている[8]

出典[編集]

[ヘルプ]
  1. ^ Appendices I, II and III<https://cites.org/eng>(Accessed 06/12/2017)
  2. ^ a b UNEP (2017). Lontra canadensis. The Species+ Website. Nairobi, Kenya. Compiled by UNEP-WCMC, Cambridge, UK. Available at: www.speciesplus.net. (Accessed 06/12/2017)
  3. ^ a b c d e f g h i Serfass, T., Evans, S.S. & Polechla, P. 2015. Lontra canadensis. The IUCN Red List of Threatened Species 2015: e.T12302A21936349. Downloaded on 06 December 2017.
  4. ^ a b c W. Christopher Wozencraft, "Order Carnivora," Mammal Species of the World, (3rd ed.), Volume 1, Don E. Wilson & DeeAnn M. Reeder (ed.), Johns Hopkins University Press, 2005, Pages 532-628.
  5. ^ a b c d e f Nicole Duplaix 「カワウソ」今泉吉晴訳『動物大百科 1 食肉類』 今泉吉典監修、D.W.マクドナルド編、平凡社、1986年、138-143頁。
  6. ^ a b c d e f g h i j k l m n 斉藤勝・伊東員義・細田孝久・西木秀人 「イタチ科の分類」『世界の動物 分類と飼育2(食肉目)』今泉吉典監修、東京動物園協会、1991年、22-57頁。
  7. ^ a b c d e f g h i j k Pat Morris、Amy-Jane Beer 「イタチ科」『知られざる動物の世界 8 小型肉食獣のなかま』 本川雅治監訳、鈴木聡訳、朝倉書店、^ a b c d e 今泉忠明、村井仁志 「ネコ目(食肉目)」『新 世界絶滅危機動物図鑑 1 哺乳類I ネコ・クジラ・ウマなど』 今泉忠明監修、学研教育出版、^ a b c d e f g h i j k l m n o Serge Lariviere, Lyle L. Walton, "Lontra canadensis," Mammalian Species, No. 587, American Society of Mammalogists, 1998, Pages 1-8.
  8. ^ Gerardo Ceballos, Joaquin Arroyo-Cabrales, and Rodrigo Medellín, "The mammals of México: composition, distribution, and conservation status," Occasional Papers, Number 218, Museum of Texas Tech University, 2002, Pages 1-27.

関連項目[編集]

 src= ウィキメディア・コモンズには、カナダカワウソに関連するカテゴリがあります。  src= ウィキスピーシーズにカナダカワウソに関する情報があります。 執筆の途中です この項目は、動物に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めていますPortal:生き物と自然プロジェクト:生物)。
 title=
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
ウィキペディアの著者と編集者

カナダカワウソ: Brief Summary ( Giaponèis )

fornì da wikipedia 日本語

カナダカワウソ(Lontra canadensis)は、食肉目イタチ科Lontra属に分類される食肉類。Lontra属の模式種。

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
ウィキペディアの著者と編集者

북아메리카수달 ( Corean )

fornì da wikipedia 한국어 위키백과

북아메리카수달 또는 캐나다수달(Lontra canadensis)은 북아메리카 대륙에서 발견되며, 물가와 해안을 따라 서식하는 포유류의 일종이다.[2] 성숙한 북아메리카수달의 몸무게는 5.0~14kg 정도이다. 방수와 발수가 되는 두꺼운 모피를 통해 몸을 보호하고 단열을 한다.

족제비과 수달아과 아메리카수달속에 속하며 물 속과 땅 위 양쪽에서 생활이 가능하다. 강과 호수, 습지, 해변, 조석 평저 또는 강어귀 생태계의 물가 가까운 곳에 은신처를 만든다.

아종

7종의 아종이 알려져 있다.[3]

  • L. c. canadensis (Schreber, 1777) – 캐나다 동부, 미국 뉴펀들랜드
  • L. c. kodiacensis (Goldman, 1935) – 알래스카 코디악 제도
  • L. c. lataxina (Cuvier, 1823) – 미국
  • L. c. mira (Goldman, 1935) – 알래스카, 브리티시컬럼비아 주
  • L. c. pacifica (J. A. Allen, 1898) – 알래스카, 캐나다, 미국 북부, 캘리오피나 남구와 중부, 네바다주 북부와 유타주 북동부
  • L. c. periclyzomae (Elliot, 1905) – 브리티시컬럼비아 주
  • L. c. sonora (Rhoads, 1898) – 미국, 멕시코

계통 분류

다음은 수달아과의 계통 분류이다.[2][4]

수달아과

큰수달

    아메리카수달속

북아메리카수달

       

바다수달

   

남아메리카수달

     

긴꼬리수달

         

해달

   

얼룩목수달

    수달속

수달

   

수마트라수달

   

일본수달

       

아프리카민발톱수달

     

작은발톱수달

   

비단수달

             

각주

  1. Serfass, T.; P. Polechla (2008). “Lontra canadensis”. 《2008 IUCN Red List of Threatened Species》. IUCN 2008. 2009년 1월 15일에 확인함.
  2. Koepfli, Klaus-Peter; Deere, K.A.; Slater, G.J.; Begg, C.; Begg, K.; Grassman, L.; Lucherini, M.; Veron, G.; Wayne, R.K. (February 2008). “Multigene phylogeny of the Mustelidae: Resolving relationships, tempo and biogeographic history of a mammalian adaptive radiation”. 《BMC Biology》 6: 10. doi:10.1186/1741-7007-6-10. PMC 2276185. PMID 18275614.
  3. Wilson, D.E.; Reeder, D.M., 편집. (2005). 《Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference》 (영어) 3판. 존스 홉킨스 대학교 출판사. ISBN 978-0-8018-8221-0. OCLC 62265494.
  4. Bininda-Emonds OR; Gittleman JL; Purvis A (1999). “Building large trees by combining phylogenetic information: a complete phylogeny of the extant Carnivora (Mammalia)”. 《Biol Rev Camb Philos Soc》 74 (2): 143–75. doi:10.1017/S0006323199005307. PMID 10396181.
 title=
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia 작가 및 편집자