El corb marí de Featherston (Phalacrocorax featherstoni) és un ocell marí de la família dels falacrocoràcids (Phalacrocoracidae) que antany era considerat una subespècie de Phalacrocorax punctatus. Habita penya-segats i costes rocoses de les illes Chatham.
El corb marí de Featherston (Phalacrocorax featherstoni) és un ocell marí de la família dels falacrocoràcids (Phalacrocoracidae) que antany era considerat una subespècie de Phalacrocorax punctatus. Habita penya-segats i costes rocoses de les illes Chatham.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Mulfran Ynys Chatham (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: mulfrain Ynys Chatham) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Phalacrocorax featherstoni; yr enw Saesneg arno yw Chatham Island cormorant. Mae'n perthyn i deulu'r Mulfrain (Lladin: Phalacrocoracidae) sydd yn urdd y Pelecaniformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. featherstoni, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r mulfran Ynys Chatham yn perthyn i deulu'r Mulfrain (Lladin: Phalacrocoracidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Mulfran Phalacrocorax carbo Mulfran Dagellog Leucocarbo carunculatus Mulfran eurgoch Leucocarbo chalconotus Mulfran fraith Phalacrocorax varius Mulfran Wynebddu Phalacrocorax fuscescens Mulfran Ynys Campbell Leucocarbo campbelliAderyn a rhywogaeth o adar yw Mulfran Ynys Chatham (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: mulfrain Ynys Chatham) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Phalacrocorax featherstoni; yr enw Saesneg arno yw Chatham Island cormorant. Mae'n perthyn i deulu'r Mulfrain (Lladin: Phalacrocoracidae) sydd yn urdd y Pelecaniformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. featherstoni, sef enw'r rhywogaeth.
Die Pittscharbe (Phalacrocorax featherstoni) ist eine Vogelart aus der Familie der Kormorane (Phalacrocoracidae). Die Art kommt ausschließlich auf den Chatham-Inseln vor und frisst vor allem kleine Fische sowie Krustentiere. Die Pittscharbe wird von der IUCN als stark gefährdet (endangered) eingestuft, da der sehr kleine Bestand in den letzten Jahren weiter zurückgegangen ist. Bei einer Zählung der Brutpaare während der Fortpflanzungszeit 1997/1998 wurden noch 729 Brutpaare im gesamten Brutgebiet gezählt, 2003/2004 brüteten dagegen nur noch 547 Paare. Der Gesamtbestand inklusive nicht brütender Tiere wird auf 1.400 Individuen geschätzt.[1]
Die Pittscharbe ist ein kleiner, schlank gebauter Kormoran mit langen, schlanken Flügeln und einem kurzen Schwanz. Die Körperlänge beträgt etwa 63 Zentimeter, das Gewicht etwa ein Kilogramm.[2] Es besteht kein auffälliger Sexualdimorphismus.
Im Prachtkleid sind der Kopf, der hintere Nacken und der obere Vorderhals blauschwarz. Auf der Stirn und Hinterkopf befindet sich jeweils eine Federhaube. Am Nacken hat die Pittscharbe lange, weiße Fadenfedern (Filoplumae), die sich vereinzelt auch an anderen Stellen an Kopf und Hals befinden können. Der Oberkörper ist dunkel olivbraun mit einem grünlichen Schimmer. Die einzelnen Federn weisen an ihrer Spitze jeweils einen schwarzen Punkt auf. Die Steuerfedern sind schwarz. Der untere Hals und der Unterkörper sind grau, die Unterschwanzdecken dagegen schwarz. Der lange und schlanke Schnabel ist schwarz mit einer hellbraunen Spitze. Die unbefiederte Gesichtshaut vor und um das Auge ist leuchtend grasgrün. Der Kehlsack ist dagegen schwarz und weist blaugrüne Warzen auf. Die Iris ist dunkel rotbraun, die Beine und Füße sind orange. Im Schlichtkleid sind die Federhauben kleiner, die weißen Fadenfedern am hinteren Hals fehlen und der Kehlsack ist grün.[2]
Jungvögel sind dunkel schwarzbraun mit einem grünlichen Schimmer am Kopf, Hals und auf der Körperoberseite. Die Brust und der Bauch sind blasser braun. Der Schnabel ist noch graubraun. Die unbefiederte Gesichtshaut, die Beine und Füße sind gelb und färben sich mit zunehmendem Alter in Orange um. Die Iris ist graubraun.
Auf den Chatham-Inseln kommen mehrere andere Kormoranarten vor, mit denen die Pittscharbe verwechselt werden kann. Der auch in Eurasien verbreitete Kormoran ist ebenso wie die Chathamscharbe größer und kräftiger gebaut. Von der Tüpfelscharbe unterscheidet sich die Pittscharbe durch das dunklere Gefieder, die Tüpfelscharbe hat im Prachtkleid außerdem zwei auffällige weiße Streifen, die von den Augen zu den Schultern verlaufen. Jungvögel der Pittscharbe können mit noch nicht geschlechtsreifen Schwarzscharben verwechselt werden, da die Jungvögel beider Arten etwa gleich groß sind, einen schlanken Schnabel und ein schwarzbraunes Gefieder haben. Sie können anhand der Färbung der Füße auseinandergehalten werden, da Schwarzscharben schwarze Füße haben. Die Pittscharbe hat außerdem einen kürzeren Schwanz.
Die Pittscharbe ist ein Endemit der Chatham-Inseln, einer zu Neuseeland gehörenden Inselgruppe, die rund 800 km östlich der Hauptinseln im Südpazifik liegt. Pittscharben brüten auf Chatham Island, Pitt Island, Mangere Island, South East Island, Star Keys, The Pyramid, The Sisters, Murumurus, The Castle und Moturoa / Rabbit Island.[1]
Pittscharben suchen bis zu einer Entfernung von 24 Kilometer von der Küste der Chatham-Inseln nach Nahrung. Es sind Standvögel, die auch als Irrgäste noch nicht abseits der Chatham-Inseln beobachtet wurden.[2]
Über die Fortpflanzungsbiologie der Pittscharbe ist bislang nur sehr wenig bekannt. Die Fortpflanzungszeit fällt in den Zeitraum August bis Dezember. Im August beginnt dabei die Eiablage und im Dezember fliegen die Jungvögel aus. Es wurden aber auch Jungvögel beobachtet, die noch gegen Ende Januar von den Elternvögeln gefüttert wurden.[3]
Die Pittscharbe ist ein Koloniebrüter, die auf Kliffen und Felsbändern brütet. Die unmittelbare Nistumgebung wird verteidigt, wobei allerdings nur das Männchen Artgenossen bis zur Reviergrenze verfolgt.[4] Die Wahl des Neststandortes erfolgt generell durch das Männchen, das Weibchen errichtet das Nest aus Material, dass das Männchen heranbringt. Verbaut werden Mittagsblumengewächsen, Gras und anderes Pflanzenmaterial, am Nest wird sowohl während der Brut- als auch der Nestlingszeit weitergebaut. Alte Nester werden gelegentlich wieder benutzt und dann vom Weibchen mit neuem Nistmaterial ergänzt und ausgebessert.[3]
Das Gelege besteht gewöhnlich aus drei Eiern. Diese sind elliptisch, weisen eine raue Oberfläche auf und sind von hellblauer Farbe. Über die Dauer der Brut- und Nestlingszeit liegen keine Informationen vor.
Die Auswirkung eingeführter Tierarten auf den Bruterfolg der Pittscharben ist nicht genau bekannt, da Pittscharben generell an nicht zugänglichen Stellen brüten. Einige Nester beziehungsweise Gelege wurden jedoch durch Hausvieh, verwilderte Katzen, Schweine, Hunde sowie Hausratten und Wanderratten und Wekarallen zerstört. Etwa vierzig bis achtzig Pittscharben ertrinken außerdem jährlich in Hummerfallen. Der Bestandsrückgang wird jedoch überwiegend damit erklärt, dass sie in den Gewässern rund um die Chatham-Inseln nicht mehr ausreichend Nahrung finden.[1]
Als Schutzmaßnahme für diese bedrohte Art wurde bereits 1961 auf der South East Island die Haltung von Hausschafen und -rindern beendet. Auch auf Mangere Island weiden seit 1968 keine Hausschafe mehr. Als weitergehende Schutzmaßnahmen wird die Ausrottung der verwilderten Hauskatzen und der Wekarallen auf Pitt Island erwogen. Alternativ beziehungsweise ergänzend soll die Beweidung sowohl auf der Chatham Island und der Pitt Island an den Stellen eingeschränkt werden, die sich als Standorte einer Brutkolonie eignen.
Die Pittscharbe (Phalacrocorax featherstoni) ist eine Vogelart aus der Familie der Kormorane (Phalacrocoracidae). Die Art kommt ausschließlich auf den Chatham-Inseln vor und frisst vor allem kleine Fische sowie Krustentiere. Die Pittscharbe wird von der IUCN als stark gefährdet (endangered) eingestuft, da der sehr kleine Bestand in den letzten Jahren weiter zurückgegangen ist. Bei einer Zählung der Brutpaare während der Fortpflanzungszeit 1997/1998 wurden noch 729 Brutpaare im gesamten Brutgebiet gezählt, 2003/2004 brüteten dagegen nur noch 547 Paare. Der Gesamtbestand inklusive nicht brütender Tiere wird auf 1.400 Individuen geschätzt.
The Pitt shag (Phalacrocorax featherstoni), also known as the Pitt Island shag or Featherstone's shag, is a species of bird in the family Phalacrocoracidae. It is endemic to Pitt Island. Its natural habitats are open seas and rocky shores. It is threatened by habitat loss.
This representative of the shags in the Chatham Group was discovered by H.H. Travers in 1871. Buller dedicated the species to Dr Featherston, superintendent of the Province of Wellington at that time.
Apparently never a common species, it was reported as nearly extinct in 1905. The Department of Conservation does have a recovery plan for this bird.
Members of the shag family belong to three groups, based on the colour of their feet: black, yellow or pink. Outside New Zealand, the black-footed shags are better known as cormorants. The Pitt shag belongs to the yellow footed group.
The Pitt shag (Phalacrocorax featherstoni), also known as the Pitt Island shag or Featherstone's shag, is a species of bird in the family Phalacrocoracidae. It is endemic to Pitt Island. Its natural habitats are open seas and rocky shores. It is threatened by habitat loss.
This representative of the shags in the Chatham Group was discovered by H.H. Travers in 1871. Buller dedicated the species to Dr Featherston, superintendent of the Province of Wellington at that time.
Apparently never a common species, it was reported as nearly extinct in 1905. The Department of Conservation does have a recovery plan for this bird.
Members of the shag family belong to three groups, based on the colour of their feet: black, yellow or pink. Outside New Zealand, the black-footed shags are better known as cormorants. The Pitt shag belongs to the yellow footed group.
La Pita kormorano (Phalacrocorax featherstoni), konata ankaŭ kiel Pitinsula kormorano aŭ Pita tufkormorano estas birdospecio de la familio de kormoranoj nome Falakrokorakedoj. Ĝi estas endemia de Novzelando nome el la Pitt-insulo el la Chatham-insularo. Ties natura habitato estas malferma maro kaj rokaj bordoj. Ĝi estas minacata pro habitatoperdo.
Tiu reprezentanto de la tufkormoranoj de la Ĉathama Grupo estis malkovrita de H.H. Travers en 1871. Buller dediĉis la specion al Dro. Featherston, Superintendanto de la Provinco Velingtono tiam, kio aperas en la latina scienca nomo.
Ŝajne ĝi estis neniam komuna specio, kaj estis klasita kiel Preskaŭ Formortinta en 1905. La Departamento de Konservado havas Rekuperan Planon por tiu birdo.
Membroj de la kormorana familio apartenas al tri grupoj, baze sur la koloro de ties piedoj: nigraj, flavaj aŭ rozkolorecaj. For de Novzelando, la nigrapieduloj estas pli bone konataj kiel kormoranoj. La Pita kormorano apartenas al la flavpieda grupo.
La Pita kormorano (Phalacrocorax featherstoni), konata ankaŭ kiel Pitinsula kormorano aŭ Pita tufkormorano estas birdospecio de la familio de kormoranoj nome Falakrokorakedoj. Ĝi estas endemia de Novzelando nome el la Pitt-insulo el la Chatham-insularo. Ties natura habitato estas malferma maro kaj rokaj bordoj. Ĝi estas minacata pro habitatoperdo.
Tiu reprezentanto de la tufkormoranoj de la Ĉathama Grupo estis malkovrita de H.H. Travers en 1871. Buller dediĉis la specion al Dro. Featherston, Superintendanto de la Provinco Velingtono tiam, kio aperas en la latina scienca nomo.
Ŝajne ĝi estis neniam komuna specio, kaj estis klasita kiel Preskaŭ Formortinta en 1905. La Departamento de Konservado havas Rekuperan Planon por tiu birdo.
Membroj de la kormorana familio apartenas al tri grupoj, baze sur la koloro de ties piedoj: nigraj, flavaj aŭ rozkolorecaj. For de Novzelando, la nigrapieduloj estas pli bone konataj kiel kormoranoj. La Pita kormorano apartenas al la flavpieda grupo.
El cormorán de la Pitt (Phalacrocorax featherstoni)[2] es una especie de ave suliforme de la familia Phalacrocoracidae endémica de las islas Chatham, pertenecientes a Nueva Zelanda. Sus hábitats naturales son el mar abierto y las costas rocosas.
El cormorán de la Pitt mide alrededor de 63 cm de largo.[3] El plumaje de sus partes superiores es negruzco, mientras que el de las inferiores es gris blanquecino. Sus patas son amarillas y su pico gris. Los adultos en época reproductora presentan dos penachos en la cabeza, uno junto a la frente y el otro en la nuca, y su carúncula facial se vuelve verde. En cambio, fuera de la época de reproducción su carúncula facial es amarilla y las plumas de su cabeza dejan de sobresalir erguidas.
El cormorán de la Pitt fue descubierto por H.H. Travers en 1871 y descrito científicamente Walter Buller en 1873. Su nombre científico conmemora al doctor Featherston, superintendente de la provincia de Wellington en aquel tiempo.
Al parecer nunca fue una especie abundante. En 1905 ya había informes que decían que estaba a punto de extinguirse. Se estima que en la actualidad su población total se compone de unas 1000 parejas reproductoras, y está clasificado como especie en peligro de extinción por la UICN.
El cormorán de la Pitt (Phalacrocorax featherstoni) es una especie de ave suliforme de la familia Phalacrocoracidae endémica de las islas Chatham, pertenecientes a Nueva Zelanda. Sus hábitats naturales son el mar abierto y las costas rocosas.
Phalacrocorax featherstoni Phalacrocorax generoko animalia da. Hegaztien barruko Phalacrocoracidae familian sailkatua dago.
Phalacrocorax featherstoni Phalacrocorax generoko animalia da. Hegaztien barruko Phalacrocoracidae familian sailkatua dago.
Huppumerimetso (Phalacrocorax featherstoni) on Uuden-Seelannin kotoperäinen merimetso. Se elää ainoastaan Chahamsaarilla. Laji on uhanalainen ja tuoreimpien laskentojen mukaan sen kanta on 547 paria. Walter Buller kuvaili lajin holotyypin Chathamsaarilta vuonna 1873.[2]
Huppumerimetso (Phalacrocorax featherstoni) on Uuden-Seelannin kotoperäinen merimetso. Se elää ainoastaan Chahamsaarilla. Laji on uhanalainen ja tuoreimpien laskentojen mukaan sen kanta on 547 paria. Walter Buller kuvaili lajin holotyypin Chathamsaarilta vuonna 1873.
Phalacrocorax featherstoni
Le Cormoran de Featherston (Phalacrocorax featherstoni) est une espèce d'oiseau de la famille des phalacrocoracidés endémique des Îles Chatham en Nouvelle-Zélande. La population de ce cormoran est estimée à moins de 1 000 couples.
Il cormorano di Pitt (Phalacrocorax featherstoni Buller, 1873) è un uccello appartenente alla famiglia dei Falacrocoracidi originario delle isole Chatham[2].
Il cormorano di Pitt (Phalacrocorax featherstoni Buller, 1873) è un uccello appartenente alla famiglia dei Falacrocoracidi originario delle isole Chatham.
De chathamaalscholver (Phalacrocorax featherstoni) is een zeevogel uit de familie Phalacrocoracidae (aalscholvers). Het is een bedreigde, endemische vogelsoort op de Chathameilanden. De vogel is vernoemd naar Isaac Featherstone, een hoge koloniaal ambtenaar in Nieuw-Zeeland en later in Londen.[2]
De vogel is 63 cm lang. In het broedkleed is de vogel van boven grotendeels zwart met een staalblauwe glans. De borst en buik zijn lichtgrijs. De naakte huid op de kop rond het oog is groen, verder heeft de vogel een opvallende, dubbele kuif. Na de broedtijd verdwijnt de kuif en wordt de huid op de kop dof geel.[3]
Deze soort is endemisch op de Chathameilanden, inclusief de kleinere omringende eilanden waaronder Pitt Island, Mangere Island, Little Mangere, South East Island en nog meer. De vogels broeden daar in kolonies van 5 tot 20 paren aan rotsige kusten.[1]
De chathamaalscholver heeft een beperkt verspreidingsgebied en daardoor is de kans op uitsterven aanwezig. De grootte van de populatie werd in 2003/04 door BirdLife International geschat 1400 individuen.Hoewel de meeste nesten op zeer ontoegankelijke plaatsen liggen, bestaat het gevaar van predatie door invasieve zoogdiersoorten zoals katten, varkens, honden en ratten. De rond 2005 geconstateerde afname in populatie-aantallen kan ook samenhangen met klimaatverandering. Om deze redenen staat deze soort als bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe chathamaalscholver (Phalacrocorax featherstoni) is een zeevogel uit de familie Phalacrocoracidae (aalscholvers). Het is een bedreigde, endemische vogelsoort op de Chathameilanden. De vogel is vernoemd naar Isaac Featherstone, een hoge koloniaal ambtenaar in Nieuw-Zeeland en later in Londen.
Grönmaskad skarv[2] (Phalacrocorax featherstoni) är en utrotningshotad fågel i familjen skarvar inom ordningen sulfåglar, enbart förekommande i ögruppen Chathamöarna utanför Nya Zeeland.[3]
Grönmaskad skarv är en medelstor gråsvart skarv med en kroppslängd på 63 centimeter. I häckningsdräkt har den svart huvud, övergump, stjärt och lår, mörkgrå ovansida med små svarta fläckar och grå undersida. I ansiktet syns äppelgrön bar hud och på huvudet två tofsar. Utanför häckningstid saknar den tofsar, ansiktshuden är gul och undersidan blekare.[1]
Fågeln förekommer enbart i Chathamöarna utanför Nya Zeeland.[3] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.
Skarvarnas taxonomi har varit omdiskuterad. Traditionellt har de placerats gruppen i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes) men de har även placerats i ordningen storkfåglar (Ciconiiformes). Molekulära och morfologiska studier har dock visat att ordningen pelikanfåglar är parafyletisk.[4] Därför har skarvarna flyttats till den nya ordningen sulfåglar (Suliformes) tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar.[3]
Fågeln häcker i små kolonier på klippiga kuster och öar, bestående av mellan ett och 44 par.[5] Den lever huvudsakligen av småfisk, kompletterat med havslevande ryggradslösa djur,[6] som den fångar på grunt vatten, i genomsnitt 6,6 meters djup men i nio fall av tio under 13 meter.[7]
Grönmaskad skarv har ett litet utbredningsområde samt en liten världspopulation som dessutom minskat och tros kommer minska kraftigt. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som starkt hotad.[1] Populationsuppskattningar från 2011-2012 visar på 434 häckande par.[1] Från 1997 till 2011 minskade arten med 40%.[5] Vad som orsakar att arten minskar i antal är inte helt tydligt. Invasiva predatorer kan ligga bakom, även om fåglarna ofta häckar på otillgängliga platser.[7][8] Tjuvjakt förekommer[6][8] och även fiske kan ha bidragit, där 40-80 fåglar kan fångas årligen som bifångst vid kräftfiske,[9] även om ändrade fiskemetoder kan ha förbättrat läget[10]. Förändringar i den marina miljön som påverkar födotillgången är också en möjlig faktor.[11]
Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar Isaac Earl Featherston (1813-1876), skotsk-nyzeeländsk statsman som bosatte sig i Wellington 1840.[12]
Grönmaskad skarv (Phalacrocorax featherstoni) är en utrotningshotad fågel i familjen skarvar inom ordningen sulfåglar, enbart förekommande i ögruppen Chathamöarna utanför Nya Zeeland.
Phalacrocorax featherstoni karabatakgiller (Phalacrocoracidae) familyasından bir kuş türüdür. Yeni Zelanda'da Chatham Adaları'na endemiktir. Popülasyonlarının 1.000 çift kuştan az olduğu tahmin edilmektedir.
Phalacrocorax featherstoni karabatakgiller (Phalacrocoracidae) familyasından bir kuş türüdür. Yeni Zelanda'da Chatham Adaları'na endemiktir. Popülasyonlarının 1.000 çift kuştan az olduğu tahmin edilmektedir.
Вид названий на честь доктора Фітерстона, що був суперінтендантом провінції Велінгтон у 1871 році у час опису цього птаха.
Баклан чатамський поширений лише на Чатемських островах, що належать до Нової Зеландії. Зустрічається на острові Чатем, Пітт, Мангере, Малий Мангере, Південно-Східний (= Рангатіра), Стар Кейс, Велика і Середня Сестра, Мурумурус, островах Замок і Кролика. Популяція оцінюється 500—1000 пар.
Сернднього розміру баклан, завдовжки 63 см. Голова, крижі, хвіст, стегна чорного кольору. Темно-сіра спина з маленькими чорними плямами на крилах і спині. Черево сіре. Є подвійний гребінь на голові. Жовта гола ділянка шкіри на обличчі.
Гніздиться невеликими колоніями від 5 до 20 пар, на скелястих берегах і острівцях, мисів і скелях. Харчується в основному дрібною рибою та морськими безхребетними.
Phalacrocorax featherstoni là một loài chim trong họ Phalacrocoracidae.[1]
Phalacrocorax featherstoni là một loài chim trong họ Phalacrocoracidae.
Phalacrocorax featherstoni Buller, 1873
Охранный статусPhalacrocorax featherstoni (лат.) — вид птиц из семейства баклановых.
Видовое латинское название дано в честь Исаака Физерстона[en] (1813—1876), суперинтенданта провинции Веллингтон в Новой Зеландии в 1871 году.
Вид распространён только на Чатемских островах (Чатем, Питт и др.), относящихся к Новой Зеландии. Популяция оценивается в 500—1000 пар.
Среднего размера баклан с длиной тела 63 см и весом около 1 кг[1]. Голова, крестец, хвост, ноги чёрного цвета. Тёмно-серая спина с маленькими чёрными пятнами на крыльях и спине. Брюхо серое. Есть двойной хохол на голове. Голый участок кожи на лице жёлтого цвета.
Гнездится небольшими колониями от 5 до 20 пар, на скалистых берегах и островках, мысах и скалах. Питается в основном мелкой рыбой и морскими беспозвоночными.
Phalacrocorax featherstoni (лат.) — вид птиц из семейства баклановых.
Видовое латинское название дано в честь Исаака Физерстона[en] (1813—1876), суперинтенданта провинции Веллингтон в Новой Зеландии в 1871 году.
Вид распространён только на Чатемских островах (Чатем, Питт и др.), относящихся к Новой Зеландии. Популяция оценивается в 500—1000 пар.
Среднего размера баклан с длиной тела 63 см и весом около 1 кг. Голова, крестец, хвост, ноги чёрного цвета. Тёмно-серая спина с маленькими чёрными пятнами на крыльях и спине. Брюхо серое. Есть двойной хохол на голове. Голый участок кожи на лице жёлтого цвета.
Гнездится небольшими колониями от 5 до 20 пар, на скалистых берегах и островках, мысах и скалах. Питается в основном мелкой рыбой и морскими беспозвоночными.