El gaig blau oriental[1] (Eurystomus orientalis) és un ocell de la família dels coràcids (Coraciidae) que habita boscos i sabanes d'Àsia Oriental i Austràlia, des de Sibèria sud-oriental cap al sud, a través del Japó, Corea, est de la Xina, Hainan, Indoxina, Filipines, Indonèsia i Nova Guinea, fins al nord i l'est d'Austràlia, i el nord de l'Índia, habitant també a les illes Andaman i Nicobar, Sri Lanka i sud de l'Índia.
El gaig blau oriental (Eurystomus orientalis) és un ocell de la família dels coràcids (Coraciidae) que habita boscos i sabanes d'Àsia Oriental i Austràlia, des de Sibèria sud-oriental cap al sud, a través del Japó, Corea, est de la Xina, Hainan, Indoxina, Filipines, Indonèsia i Nova Guinea, fins al nord i l'est d'Austràlia, i el nord de l'Índia, habitant també a les illes Andaman i Nicobar, Sri Lanka i sud de l'Índia.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Rholydd llydanbig Asia (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: rholyddion llydanbig Asia) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Eurystomus orientalis; yr enw Saesneg arno yw Eastern broad-billed roller. Mae'n perthyn i deulu'r Rholyddion (Lladin: Coraciidae) sydd yn urdd y Coraciiformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn E. orientalis, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r rholydd llydanbig Asia yn perthyn i deulu'r Rholyddion (Lladin: Coraciidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Rholydd Coracias garrulus Rholydd Abysinia Coracias abyssinicus Rholydd adeinbiws Coracias temminckii Rholydd asur Eurystomus azureus Rholydd bronlelog Coracias caudatus Rholydd gyddflas Eurystomus gularis Rholydd India Coracias benghalensis Rholydd llwygynffonnog Coracias spatulatus Rholydd llydanbig Affrica Eurystomus glaucurus Rholydd llydanbig Asia Eurystomus orientalis Rholydd porffor Coracias naevius Rholydd torlas Coracias cyanogasterAderyn a rhywogaeth o adar yw Rholydd llydanbig Asia (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: rholyddion llydanbig Asia) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Eurystomus orientalis; yr enw Saesneg arno yw Eastern broad-billed roller. Mae'n perthyn i deulu'r Rholyddion (Lladin: Coraciidae) sydd yn urdd y Coraciiformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn E. orientalis, sef enw'r rhywogaeth.
Die Türkisracke (Eurystomus orientalis), häufig in Anlehnung an den englischen Namen auch Dollarvogel genannt, ist eine südostasiatische und australasiatische Rackenart. Der Name Dollarvogel des robusten, großköpfigen Vogels leitet sich von einem silbrig glänzenden Abzeichen etwa in der Mitte der äußeren Handschwingen her, das entfernt an einen Silberdollar erinnert. Es wurden zumindest neun Unterarten beschrieben, die sich zum Teil deutlich in Bezug auf Gefiederfärbung, Schnabelgröße und -form sowie Gesamtgröße unterscheiden.
Die Türkisracke ist ein stämmiger Vogel von etwa 25–28 Zentimetern Gesamtlänge. Die größte Unterart (E. o. solomonensis), die auf den Salomonen und Bougainville vorkommt, wird bis zu 34 Zentimeter groß. Der Vogel wirkt stämmig, untersetzt. Sie hat einen großen Kopf und einen sehr kurzen Hals. Auch Schwanz und Beine sind sehr kurz. Grundfärbung des sitzenden Vogels ist ein dunkles, irisierendes Grün, das je nach einfallendem Licht in verschiedenen Grün-, Purpur- und auch Brauntönen changieren kann. Die Oberseite ist schillernd grünlich-blau, die Unterseite mehr graugrün. Die Arm- und Handschwingen sind leuchtend dunkelblau. Die Kehle und die Vorderbrust sind bläulich purpurn.
Das namengebende Flügelfeld wird von oft silbrig schimmernden, hellblauen Federabschnitten der Handschwingen gebildet. Es ist als längliches helles Flügelfeld beim sitzenden Vogel relativ unauffällig. Der Kopf ist schwarz oder dunkelbraun, die Augen sind dunkel; manchmal ist ein feiner, heller oder rötlicher Augenring erkennbar. Der rote Schnabel ist relativ kurz, aber sehr breit; er endet in einem feinen, dunklen Haken. Im Flug ist der Vogel sehr auffällig: die breiten, nicht sehr langen, im Handgelenk deutlich geknickten Flügel sind bis auf die Deckfedern des Ober- und Unterflügels leuchtend dunkel purpurn. An der Ober- und Unterseite der äußeren Handschwingen ist das schon erwähnte Abzeichen sichtbar, das in Größe, Farbe und Deutlichkeit zwischen den Unterarten stark variiert. Die Geschlechter unterscheiden sich kaum voneinander, Jungvögel sind blasser gefärbt, ihr Schnabel ist auf der Oberseite grau, auf der Unterseite gelborange.
Türkisracken sind außerhalb der Balzzeit akustisch nicht sehr auffällig. Häufigster Ruf ist ein raues, krächzendes Chääk, das mehrmals wiederholt und verschiedentlich variiert wird. Seltener sind akzelerierende Rufreihen zu hören, die etwa auf kräk – käk – käk lauten. Verpaarte, nebeneinander sitzende Türkisracken geben recht leise, entfernt an Kastagnetten erinnernde Laute von sich. Stimmbeispiel[1]
Die Türkisracke ist in mindestens 9 Unterarten vom südwestlichen Indien, dem östlichen Himalayagebiet und Sri Lanka über das gesamte Südostasien nordwärts bis Korea, die Mandschurei, das Ussurigebiet und Südjapan verbreitet. Auch die Japan südlich vorgelagerten Inseln sind besiedelt. Zudem kommt sie auf den Andamanen, den Philippinen und den meisten der großen und kleinen Sundainseln bis auf Sulawesi vor, wo die Rackenvögel durch die Celebesracke (Coracias temminckii) vertreten sind. Im Ostpazifik hat die Art viele Inseln Melanesiens, wie den Bismarck-Archipel und die Salomonen, fast ganz Neu-Guinea sowie den Norden, Westen und Südwesten Australiens besiedelt. In Australien, Neuguinea, China und Japan ist sie die einzige Rackenart.
In diesem großen Verbreitungsgebiet, das sich im Norden bis 50° Nord und im Süden bis 40° Süd erstreckt, bewohnt die Türkisracke unterschiedliche Lebensräume. In den südlicheren Verbreitungsgebieten sind das Sekundärwälder und die mehr randlichen Regionen von Regenwäldern beziehungsweise Lichtungen im Regenwald mit einzeln stehenden hohen Bäumen, Kaffee- und Kautschukplantagen sowie Galeriewälder entlang von Regenwaldflüssen. Im Norden ist sie im aufgelockerten Waldland, an den Rändern von Agrarland, gelegentlich auch in der Baumsteppe zu finden. Vor allem in Australien ist sie auch in die Umgebung menschlicher Siedlungen vorgedrungen und brütet in Obstplantagen sowie in großen Parks.
Die tropischen Populationen sind zum Großteil Standvögel. Vögel der nördlichen Verbreitungsgebiete, wie die mandschurischen und japanischen Vögel, verlassen Anfang bis Mitte September ihre Brutgebiete und überwintern in Südostasien, insbesondere in Malaysia. Sie kehren Anfang April in ihre Brutgebiete zurück. Die australischen Türkisracken sind bis auf wenige Standvögel in den tropischen Nordregionen ebenfalls Zugvögel; sie ziehen meist über die Torres-Straße nach Neuguinea und auf die Kleinen Sundainseln; manche überwintern auch schon in Nordaustralien. Der Wegzug australischer Vögel beginnt Ende Februar, Mitte September haben die meisten ihre Brutreviere wieder besetzt. In ihrem gesamten Verbreitungsgebiet verlassen die Altvögel vor den Jungvögeln die Brutgebiete; sie bilden kleinere Zuggruppen und wandern bei Tag in relativ großen Höhen. Gelegentlich erscheinen Türkisracken in Neuseeland.
Türkisracken sind vor allem in den Niederungen und Hügellandgebieten etwa bis 600 Meter über NN verbreitet. In den Vorbergen des Himalaya findet man sie bis in Höhen von 1000 Metern, in Ostasien und auf Neu-Guinea liegen die höchsten bekannten Brutplätze in Höhen von 1500 Metern.
Türkisracken erbeuten vor allem Fluginsekten. Käfer bilden die Hauptnahrung, daneben werden aber auch Grillen, Heuschrecken, Zikaden und Fangschrecken verzehrt. Wanzen, Motten und Termiten spielen eine eher untergeordnete Rolle. Die Art wendet verschiedene Jagdstrategien an; am effektivsten ist wohl ein relativ schneller, falkenartiger Jagdflug, der vor allem in den späten Nachmittags- und frühen Dämmerungsstunden praktiziert wird. Oft versammeln sich etliche Vögel zur gemeinsamen Jagd. Daneben werden auch von Warten, wie einzeln stehenden Bäumen oder Telefonleitungen, vorbeifliegende Insekten erbeutet. Am Boden sieht man Dollarvögel seltener jagen. Neben ihrer Insektennahrung erbeuten sie dort auch kleine Säugetiere, Amphibien und Reptilien. Türkisracken verzehren offenbar regelmäßig kleine Steinchen, um die harten Chitinpanzer einzelner Nahrungstiere zermahlen zu können; auch andere Materialien wie Glas- und kleine Porzellanstücke sowie Muschelschalen, die häufig in Bruthöhlen von Dollarvögeln gefunden wurden, könnten diesem Zweck dienen. (Gastrolithen)[2]
Türkisracken führen zumindest eine monogame Brutsaisonehe, viele Paare bleiben aber über Jahre hinweg verpaart. Während der Brutzeit sind sie streng territorial. Die Balz des Männchens ist akustisch auffällig und beeindruckt vor allem durch bemerkenswerte Balzflüge über dem Brutgebiet, in die spektakuläre Flugakrobatik eingebettet ist. Wie alle Rackenvögel sind auch Türkisracken Höhlen- oder Halbhöhlenbrüter, die verlassene Höhlen von Spechten oder Bartvögeln beziehen oder in natürlichen Halbhöhlen brüten. Diese befinden sich oft in großer Höhe in abgestorbenen oder lebenden Bäumen. Nistmaterial wird nicht eingetragen, die Höhle wird auch sonst kaum adaptiert. Das Gelege, das von beiden Eltern bebrütet wird, besteht aus 3 bis 4 Eiern; die Brutdauer schwankt zwischen 17 und 21 Tagen; während der etwa einen Monat dauernden Nestlingszeit werden die Küken von beiden Eltern mit Nahrung versorgt. Nach dem Ausfliegen verbleiben die Jungvögel noch eine gewisse Zeit im Elternrevier, bevor sie großräumig dismigrieren.
Die Bruttermine sind entsprechend dem großen Brutareal weit gestreut: In den nördlichen Verbreitungsgebieten liegen sie zwischen Ende März und Mai, in Südindien zwischen September und Mai. Die meisten Türkisracken Neuguineas brüten zwischen Oktober und Februar, die von Sumatra hauptsächlich im März. Die Brutzeiten im australischen Verbreitungsgebiet liegen zwischen Oktober und Januar.
In ihrem großen Verbreitungsgebiet ist die Gesamtpopulation der Türkisracke laut IUCN nicht gefährdet. Bestandszahlen sowie genaue Einschätzungen des Bestandstrends fehlen jedoch weitgehend. Unterarten und regionale Populationen weisen zum Teil stark negative Bestandsentwicklungen auf. Besonders leiden sie unter der Abholzung des tropischen Regenwaldes und anderen menschlichen Eingriffen in ihren Lebensraum; auch der zunehmende Biozideintrag in agrarisch genutzten Gebieten wirkt sich negativ auf die Bestände aus. Die Unterart E. o. irisi, die in kleinen Populationen im südlichen Sri Lanka vorkommt, galt lange Zeit als ausgestorben, wurde 1979 wiederentdeckt und konnte seitdem mehrmals festgestellt werden.
Die Türkisracke (Eurystomus orientalis), häufig in Anlehnung an den englischen Namen auch Dollarvogel genannt, ist eine südostasiatische und australasiatische Rackenart. Der Name Dollarvogel des robusten, großköpfigen Vogels leitet sich von einem silbrig glänzenden Abzeichen etwa in der Mitte der äußeren Handschwingen her, das entfernt an einen Silberdollar erinnert. Es wurden zumindest neun Unterarten beschrieben, die sich zum Teil deutlich in Bezug auf Gefiederfärbung, Schnabelgröße und -form sowie Gesamtgröße unterscheiden.
लालचुच्चे ठेउवा नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा डलर बर्ड (Dollarbird) भनिन्छ ।
लालचुच्चे ठेउवा नेपालमा पाइने एक प्रकारको चराको नाम हो । यसलाई अङ्ग्रेजीमा डलर बर्ड (Dollarbird) भनिन्छ ।
The Oriental dollarbird (Eurystomus orientalis) is a bird of the roller family, so named because of the distinctive pale blue or white, coin-shaped spots on its wings. It can be found from Australia to Korea, Japan and India.
The Oriental dollarbird was formally described by the Swedish naturalist Carl Linnaeus in 1766 in the twelfth edition of his Systema Naturae under the binomial name Coracias orientalis.[2] Linnaeus based his description on "Le Rollier des Indes" that had been described and illustrated by the French zoologist Mathurin Jacques Brisson in 1760.[3] The type locality is the island of Java in Indonesia.[4] The Oriental dollarbird is now placed in the genus Eurystomus that was introduced in 1816 by the French ornithologist Louis Jean Pierre Vieillot.[5][6]
A molecular phylogenetic study published in 2018 found that the azure dollarbird (Eurystomus azureus) was nested in a clade containing subspecies of the Oriental dollarbird.[7] Formerly, some authorities have also considered the broad-billed roller and the azure dollarbird to have been subspecies of the oriental dollarbird. The generic name derives from Ancient Greek eurustomos 'wide-mouthed' and the specific epithet is Latin orientalis 'eastern'.[8] Alternate names for the oriental dollarbird include the Asian dollarbird, dark roller, dollar roller, dollarbird, eastern broad-billed roller and oriental broad-billed roller.
Ten subspecies are recognized:[6]
The oriental dollarbird has a length of up to 30 cm. It is dark brown but this is heavily washed with a bluish-green sheen on the back and wing coverts. Its belly and undertail coverts are light coloured, and it has glossy bright blue colouring on its throat and undertail. Its flight feathers are a darker blue. Its bill is short and wide and in mature animals is coloured orange-red with a black tip. It has very light blue patches on the outer parts of its wings which are highly visible in flight and for which it is named. The females are slightly duller than the males but overall the two are very similar. Immature birds are much duller than the adults and do not have the blue colouring on their throats. They also have brown bills and feet instead of the red of the adults.[9]
The oriental dollarbird is found from Australia to Japan and India. It breeds in northern and eastern Australia between the months of September and April and winters in New Guinea and nearby islands. The birds prefer open wooded areas with hollow-bearing trees to build nests in.
The oriental dollarbird is most commonly seen singly with a distinctive upright silhouette on a bare branch high in a tree, from which it hawks for insects, returning to the same perch after a few seconds.
at Jayanti in Buxa Tiger Reserve in Jalpaiguri district of West Bengal, India.
Singing at Miami MetroZoo, USA
Two Oriental dollarbirds, Rush Creek, SE Queensland, Australia
The Oriental dollarbird (Eurystomus orientalis) is a bird of the roller family, so named because of the distinctive pale blue or white, coin-shaped spots on its wings. It can be found from Australia to Korea, Japan and India.
La carraca oriental[2] (Eurystomus orientalis) es un ave coraciiforme de la familia Coraciidae presente desde Japón, en Asia Oriental hasta el norte de Australia.
Mide hasta 30 cm de largo, y tiene un color azul verdoso, la cabeza más oscura, el pico y las patas rojo anaranjados. En inglés es llamada dollarbird porque tiene una mancha azul característica con forma de un dólar en sus alas. Los jóvenes tienen el pico más oscuro que se vuelve más anaranjado cuando maduran.
Es un ave insectívora con preferencia por los escarabajos, y a menudo caza al vuelo. Es más común observarla sola con su silueta erguida característica posada en una rama desnuda alta en los árboles, desde donde se lanza a atrapar insectos, volviendo a su percha luego de unos pocos segundos.
Se conocen 11 subespecies de Eurystomus orientalis :[3]
La carraca oriental (Eurystomus orientalis) es un ave coraciiforme de la familia Coraciidae presente desde Japón, en Asia Oriental hasta el norte de Australia.
Eurystomus orientalis Eurystomus generoko animalia da. Hegaztien barruko Coraciidae familian sailkatua dago.
Eurystomus orientalis Eurystomus generoko animalia da. Hegaztien barruko Coraciidae familian sailkatua dago.
Eurystomus orientalis
Le Rolle oriental (Eurystomus orientalis) est une espèce d'oiseaux appartenant à la famille des Coraciidae.
Le rolle oriental mesure de 27 à 30 cm. Il pèse de 120 à 190 g.
Cet oiseau a sous chaque aile une bande claire caractéristique[1].
Cet oiseau s'adapte très bien à la présence humaine.
On le trouve fréquemment dans les forêts sempervirentes secondaires en cours de régénération, les clairières cultivées des forêts ainsi que dans les plantations d'hévéas et de caféiers.
Le rolle oriental est insectivore.
Il mange surtout des insectes à carapace dure et notamment des coléoptères.
À son menu figurent aussi grillons, mantes, criquets, cigales, punaises à bouclier, papillons, hétérocères et termites. Ces proies sont capturés en vol.
Quelques insectes et des lézards sont saisis à terre.
Le rolle oriental occupe souvent le même site de nidification pendant plusieurs années.
Le nid est une cavité naturelle située dans le tronc d'un arbre mort ou vivant, à une hauteur qui varie entre 8 et 20 mètres au-dessus du sol. Il y dépose 3 ou 4 œufs.
Mais cet oiseau peut également occuper un ancien nid de pic ou de barbu.
Eurystomus orientalis
Le Rolle oriental (Eurystomus orientalis) est une espèce d'oiseaux appartenant à la famille des Coraciidae.
Tiong-lampu biasa adalah burung yang mempunyai paruh, berdarah panas, dan bereproduksi dengan cara bertelur. Ia mempunyai tompok bulat pada sayapnya. Tiong-lampu Biasa memiliki panjang 30 cm, dan dapat ditemukan di Asia Timur, dari Australia Utara hingga kepulauan Jepang. Burung ini memakan serangga dan sering menyambar mangsanya di udara.
Tiong-lampu biasa memiliki tubuh ukuran sedang (30 cm). Paruh merah lebar (remaja: hitam). Warna bulu keseluruhan abu-abu kebiruan gelap, kecuali kerongkongan biru terang. Sewaktu terbang terlihat bercak bulat biru muda yang kontras di tengah sayap. Iris coklat, paruh merah dengan ujung hitam, kaki merah-jingga. Duduk pada pohon mati di daerah terbuka. Terbang mengejar serangga atau menukik cepat ke tanah. Terbang mirip Cabak, mengepak-epak berat. Sarang berupa lubang pohon mati atau sarang Pelatuk. Telur berwarna putih, jumlah 2-3 butir. Berbiak bulan Juni.
Tiong-lampu biasa adalah burung yang mempunyai paruh, berdarah panas, dan bereproduksi dengan cara bertelur. Ia mempunyai tompok bulat pada sayapnya. Tiong-lampu Biasa memiliki panjang 30 cm, dan dapat ditemukan di Asia Timur, dari Australia Utara hingga kepulauan Jepang. Burung ini memakan serangga dan sering menyambar mangsanya di udara.
La ghiandaia marina orientale (Eurystomus orientalis (Linnaeus, 1766)) è un uccello della famiglia Coraciidae[2], noto anche come uccello dollaro per le distintive macchie a forma di dollaro sulle ali.
Lungo fino a 30 cm. I giovani hanno un becco di colore più scuro, il quale si fa più arancio man mano che diventano adulti.
Questo uccello è insettivoro e ama particolarmente i coleotteri, che spesso cattura in volo.
Si avvista più comunemente da solo, magari posato su un ramo spoglio da cui si getta in picchiata per ghermire un insetto, ritornando in seguito sullo stesso posatoio dopo alcuni secondi.
Diffuso dall'Asia orientale e dal Sud-est asiatico sino all'Australia settentrionale e orientale.[1]
La ghiandaia marina orientale (Eurystomus orientalis (Linnaeus, 1766)) è un uccello della famiglia Coraciidae, noto anche come uccello dollaro per le distintive macchie a forma di dollaro sulle ali.
Burung Tiong Batu adalah salah satu daripada haiwan yang boleh didapati di Malaysia. Nama sainsnya ialah Eurystomus orientalis.[1] Ia merupakan salah satu daripada spesies yang digambarkan oleh William Farquhar yang terdapat di Tanah Melayu. [2]
Burung Tiong Batu ialah haiwan yang tergolong dalam golongan benda hidup, alam : haiwan, filum : kordata, sub-filum : bertulang belakang (vertebrata), kelas : burung. Burung Tiong Batu adalah haiwan berdarah panas, mempunyai sayap dan tubuh yang diselubungi bulu pelepah. Paruh Burung Tiong Batu tidak bergigi.
Burung Tiong Batu termasuk dalam keluarga "roller", dan memiliki tompok biru bulat pada sayapnya. Ia sepanjang sehingga 30 cm, dan terdapat di timur Asia dari utara Australia sehingga kepulauan Jepun. Di Malaysia dan Singapura, terdapat dua kategori burung Tiong Batu, iaitu tempatan dan burung berhijrah dari utara semasa musim sejuk. Semasa musim sejuk, ia boleh dijumpai bersama burung Tiong Batu berhijrah yang banyak (Wang & Hails 2007).
Burung Tiong Batu lebih biasa dilihat pada bulan November hingga Januari, kemungkinannya tambahan burung berhijrah musim sejuk, kebanyakannya merupakan burung muda.
Ia merupakan salah satu daripada spesies yang digambarkan oleh William Farquhar dalam koleksi gambar haiwan di Tanah Melayu. [3]
Burung ini merupakan pemakan serangga dan gemar kumbang dan sering menangkap mangsanya semasa terbang. Burung muda memiliki paruh lebih gelap yang bertukar merah-bata ketika matang.
Ia sering dilihat sebagai burung tunggal dengan bayangan tersendiri pada cabang pokok tinggi di mana ia memburu serangga, dan kembali bertenggek ketempat yang sama selepas beberapa saat.
Ia makan serangga besar seperti belalang, belalang juta, mentadak, rama-rama, riang-riang, mengkarung, anai-anai, dan sejumlah besar kumbang, termasuk kumbang busuk ("pentatomid stinkbugs").
Burung Tiong Batu membiak dengan bertelur. Telur Burung Tiong Batu bercengkerang keras. Burung Tiong Batu bersarang dalam lubang semulajadi antara 10 hingga 15 meter tinggi dari aras tanah, sering kali menggunakan lubang sarang belatuk lama. Ia turut bersarang dalam lopong di puncak pokok palma/kelapa yang mati (Cheah 2006). Burung Tiong Batu mengamalkan teknik menarik dan terbang bergaya, terbang menegak keudara sebelum menjunam tajam ke bawah, berteriak dengan kuat dan berayun ke kiri dan kanan ketika ia terbang berkeliling dan menjunam selama beberapa minit setiap kali (Ali & Ripley 1970).
Pasangan Tiong Batu cenderung amat agresif semasa musim membiak dan sedia bertempur dengan spesies lain bagi mendapatkan penguasaan lubang sarang berpotensi (Amar-Singh 2009). Kedua jantina giat mempertahankan jajahan mereka, terbang berkeliling jauh dari tapak sarang, sedia untuk menghalau spesies lain (Chan 2006), termasuk burung lebih besar yang menghampiri tapak sarang mereka.
Sarang Tiong Batu biasanya tidak berlapik, di mana ia bertelur dua hingga tiga telor berkilat dan agak bulat, bersaiz 34 x 29 mm (Smythies 1968). Kedua keluarga membantu mengeramkan telor, selama antara 18 hingga 23 hari, dan berkongsi tugas keluarga bagi menjaga anak-anaknya, memberi makan serangga, yang termasuk kumbang perisai ("Cantau ocellatus") (Wong 2008). Anak burung Tiong Batu kekal dalam sarang selama tiga hingga empat minggu tetapi bergantung pada ibi bapanya selama beberapa minggu selepas belajar terbang.
Musim mengawan di Singapura direkodkan antara bulan April dan awal bulan Mei. Di negeri Perak, satu sarang dijumpai pada bulan February, dalam lubang tiga puluh kaki pada lubang di puncak pokok Nibong yang mati, dan pada 1 April terdapat dua anak burung dalam lubang pada pokok Perepat ("Sonneratia alba") (Robinson & Chasen 1939).
Burung Tiong Batu pada asasnya merupakan burung pinggir hutan, kawasan hutan terbuka, atau kawasan terbuka, di mana ia dapat mencapai tempat tinggi untuk memburu serangga. Ia tersebar luas di kawasan tanah rendah, terdapat kebanyakannya di kawasan hutan terbuka, hutan paya, ladang dan kebun, sehingga 1,200 m pada sebahagian julat jajahannya. Ia sering dapat dilihat dengan jelas bertenggek jauh tinggi terdedah pada dahan botak pokok tinggi atau tunggul kayu mati, dari mana ia akan melayang dan menjunam mengejar serangga, biasanya kembali ke dahan yang sama selepas memburu. Sungguhpun ia kadang-kala mendarat ke tanah bagi menangkap cicak atau serangga besar, burung Tiong Batu menghabiskan kebanyak masa mereka di udara, menangkap kebanyakan mangsa mereka sambil terbang. Ia terbang dengan mudah dan gemalai, dengan beberapa kibaran sayap dan meluncur jauh, berpaling dan berpusing sambil memburu mangsanya.
Sungguhpun jarang terdapat di kawasan bandar, ia biasanya bertenggek pada tiang telefon atau tiang eletrik sepanjang jalan terbuka, biasanya bersendirian, sering kali dengan individu yang lain berselang sepanjang jalan pada jarak agak sekata. Ia tidak cuba mencari tempat berteduh semasa tengahari, kekal lembab sambil bertenggek, sekali-sekala terbang memburu mangsa yang dilihatnya. Ia lebih aktif pada awal pagi, dan lebih aktif pada lewat petang, di mana ia boleh dilihat terbang melampaui pucuk pokok atau kawasan hutan terbuka, memburu serangga, dan aktiviti ini berterusan sehingga mahgrib, malah kadang-kala turut terbang bersama pungguk "nightjars". Sebanyak tiga puluh sehingga empat puluh burung Tiong Batu pernah dilihat berkelompok sekeliling kawanan anai-anai dan, di Sarawak, bagi memburu serangga yang lari dari amalan pertanian tebas dan bakar. Ia sering dijauhi oleh burung lebih kecil, kemungkinannya kerana gaya terbangnya yang pantas dan sayapnya yang lebih panjang menyerupai burung pemangsa.
Burung Tiong Batu di Jayanti di Taman Peliharaan Harimau di daerah Jalpaiguri di Bengal Barat, India.
Burung Tiong Batu di Jayanti di Taman Peliharaan Harimau di daerah Jalpaiguri di Bengal Barat, India.
Media berkenaan Eurystomus orientalis di Wikimedia Commons
Burung Tiong Batu adalah salah satu daripada haiwan yang boleh didapati di Malaysia. Nama sainsnya ialah Eurystomus orientalis. Ia merupakan salah satu daripada spesies yang digambarkan oleh William Farquhar yang terdapat di Tanah Melayu.
Spesies kecil E. o. solomonensis (hadapan), gambaran oleh John Gerrard Keulemans, 1892 Dua ekor burung Tiong Batu, Rush Creek, SE Queensland, AustraliaDe dollarvogel (Eurystomus orientalis) is een soort scharrelaar uit het geslacht Eurystomus. Het is een vogel met een groot verspreidingsgebied dat reikt van India tot aan Australië. De naam heeft betrekking op de ronde, witte vlekken, op iedere vleugel een. Deze vlekken leken op de zilveren dollarmunten.
De dollarvogel is 28,0 tot 30,5 cm lang. Het is een gedrongen, donkere, groenachtige vogel, met een korte rode snavel. De kop is donkerbruin gekleurd. De vogel heeft lange vleugels, net als de andere soorten scharrelaars is het een uitgesproken luchtacrobaat. Op iedere vleugel zit een lichte, doorschijnend lijkende witte vlek ter grootte van twee zilveren dollarmunten zoals die tot in 1935 in de Verenigde Staten gebruikt werden.
Deze insectenetende vogel komt als broedvogel voor in het noorden van het Indisch subcontinent, in heel Zuidoost-Azië (inclusief Nieuw-Guinea), het oosten van China en het zuiden van Japan en het oosten van Australië. In het noorden van het verspreidingsgebied en in Australië gedraagt de vogel zich als trekvogel, die 's winters (of in de zuidelijke winter) naar het tropische deel van Zuidoost-Azië trekt. Er zijn 10 ondersoorten:
Het is een bosvogel die broedt in boomholtes van grote hoge bomen. In Australië is het een vogel van half open bebost gebied tot in bomenrijke buitenwijken van steden.
De grootte van de wereldpopulatie is niet gekwantificeerd; er zijn wel regionale schattingen. De indruk bestaat dat de vogel in aantal achteruitgaat. Echter, het tempo ligt onder de 30% in tien jaar (minder dan 3,5% per jaar). Daarom staat de dollarvogel als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
Azuurscharrelaar op de voorgrond, achter de dollarvogel (E. o. solomonensis). Illustratie gemaakt door John Gerrard Keulemans
Video uit Queensland (Australië)
De dollarvogel (Eurystomus orientalis) is een soort scharrelaar uit het geslacht Eurystomus. Het is een vogel met een groot verspreidingsgebied dat reikt van India tot aan Australië. De naam heeft betrekking op de ronde, witte vlekken, op iedere vleugel een. Deze vlekken leken op de zilveren dollarmunten.
Orientråke (Eurystomus orientalis) er ein råke i India, Sri Lanka, Søraust-Asia og Australasia. Det engelske artsnamnet 'dollarbird' kjem av eit skinande sølvfarga område på over og undersida av vengene, midt på dei ytre handsvingfjørene, som vagt kan minne om sølvdollar.[1] Det er skildra elleve underartar[2] som skil seg, nokre gonger betydeleg, når det gjeld farger i fjørdrakt, storleik og form på nebbet og generell storleik.
Orientråken er ein robust, tettbygd fugl med stort hovud, kort hale, korte bein og lengd på ca 25-28 cm. Den største underarten, E. o. solomonensis, som lever på Salomonøyene og Bougainville, blir opp til 34 cm lang.
Den grunnleggjande farga på orientråken er mørk, iriserande grøn, som kan veksle mellom ulike grøntonar mot lilla og bruntonar, avhengig av innfallslyset. Oversida er lysare og meir fargerik enn den meir reint grågrøne undersida. Handsvingfjørene som er synlege når han sit er klåre, mørkeblå i farga. Han har ein lilla til blå strupeflekk. «Sølvdollarane», som synleg i flukt på dei breie vengene, varierer mykje i storleik, farge og klårleik mellom underartar. Kjønna avvik lite frå kvarandre, hoer har litt mindre klårt farga fjørdrakt, men unge fuglar er bleikare i farga. Ungfuglar har mørkt nebb som blir meir oransje over tid.
Utanom hekkesesongen er ikkje fuglane er særleg vokale. Det vanlegaste ropet er skildra som ein kraftig, enkelt kakk, nokre gonger ein serie akselererande kakk-kak-kak. Når eit par sit saman side om side kan dei gje læte som minnar om kastanjettar.
Orienråken er nesten utelukkande ein insektetar som fangar insekt i flukt. Berre unntaksvis plukkar dei føde frå bakken, til dømes grashopper.
Denne arten er vanleg frå sørvestlege India, over den austlege Himalaya-regionen og Søraust-Asia, Sri Lanka, nordover til Korea, Mandsjuria, Ussuri og lengst sør i Japan. Vidare på Andamanøyane, Filippinane og dei fleste av dei store og dei små Sundaøyane til Sulawesi. I det austlege Stillehavet lever dei på mange av øyane i Melanesia, medrekna Bismarckarkipelet og Salomonøyene, nesten heile Ny-Guinea, samt og nordlege, austlege og søraustlege Australia. I Australia, Ny-Guinea, Kina og Japan er orientråken den einaste fuglen i råkefamilien.
I dette store utbreiingsområdet, som strekkjer seg frå 50° nordleg breidde og sør til 40° sørleg breidde, lever i orientråken i ulike habitat. I den sørlege utbreiinga si er han i gjenreist sekundærskog og i dei marginal utkant av regnskog, eller i lysningar i regnskogen med enkeltståande høge tre, i kaffi- og gummiplantasjar, og dessutan galleriskogar langs elvar i regnskog. I nord lever han i lauseleg skogsområde i utkanten av jordbruksland, nokre gonger i steppeland med tre. Spesielt i Australia, har han spreidd seg til miljø med menneskelege busetjingar og hekkar i fruktplantasjar og store parkar.
Orientråkar er særleg vanlege i låglandet og kuperte område opp til ca. 600 moh. Ved foten av Himalaya, er dei funne i høgder på 1000 moh., i Aust-Asia og Ny-Guinea er dei høgste kjende hekkeplassane i høgder på 1500 meter.
Orientråkar er dels borealmigrantar, dels standfuglar og dels australmigrantar. Den tropiske bestanden er i stor grad standfuglar. Fuglane i dei nordlege områda av distribusjon, slik som dei mandsjuiske og japanske fuglane, er borealmigrantar og forlèt hekkeområdet tidleg til midten av september og trekkjer sørover til overvintringsområda i Søraust-Asia, spesielt i Malaysia. Dei returnerer i byrjinga av april. Den australske populasjonen, underarten E. o. pacificus, trekkjer ofte nord over Torressundet til Ny-Guinea og Dei små Sundaøyane, jamvel om nokre orientråkar i dei tropiske nordområda av Australia er standfuglar. Repatriering av australske fuglar startar i slutten av februar, og dei har returnert til hekkekoloniane i sør medio september. Gjennomgåande er det slik at vaksne fuglar forlèt hekkeområdet før ungfuglane, grupper av ungfuglar er mindre og trekkjer på dagtid i relativt høge høgder. Orientråken er tilfeldig gjest i New Zealand.
Orientråkar er monogame gjennom hekkesesongen, og mange par held saman i fleire år. I hekkesesongen er dei strengt territoriale.
Spelet til hannfuglen er iaugefallande og femnar om flygingar med stup og rullingar, med låg kvekkande læte. Som alle andre råkefuglar, Coraciiformes, er orientråken ein holerugar. Dei kan gjenbruke hòler grave ut av hakkespettar eller skjeggfuglar. Desse er ofte plasserte høgt oppe i daude eller levande tre. Hoa legg 3-4 egg i reiret som ikkje er fora. Begge foreldre tar del i ruging og omsut for ungane, rugetida varierer i området 17-21 dagar, og ungane kan vere flygedyktige etter omtrent ein månad. Ungane blir ei tid i territoriet til foreldra før dei spreier seg.
Hekkesesongen varierer med lokalitet, i dei nordlege områda av distribusjonen skjer hekking mellom slutten av mars og mai, i det sørlege India mellom september og mai, i det meste av Ny-Guinea hekkar orientråkar frå oktober til februar, på Sumatra hovudsakleg i mars. Hekkesesongen i Australia kan vere mellom oktober og januar.
Orientråke (Eurystomus orientalis) er ein råke i India, Sri Lanka, Søraust-Asia og Australasia. Det engelske artsnamnet 'dollarbird' kjem av eit skinande sølvfarga område på over og undersida av vengene, midt på dei ytre handsvingfjørene, som vagt kan minne om sølvdollar. Det er skildra elleve underartar som skil seg, nokre gonger betydeleg, når det gjeld farger i fjørdrakt, storleik og form på nebbet og generell storleik.
Kraskówka azjatycka (Eurystomus orientalis) – gatunek średniego ptaka z rodziny krasek (Coraciisae). Występuje w południowych Indiach, południowo-wschodniej Azji, Indonezji a także północnej i południowo-zachodniej Australii. Nie jest zagrożona. Wyróżnia się 13 podgatunków.
Kraskówka azjatycka (Eurystomus orientalis) – gatunek średniego ptaka z rodziny krasek (Coraciisae). Występuje w południowych Indiach, południowo-wschodniej Azji, Indonezji a także północnej i południowo-zachodniej Australii. Nie jest zagrożona. Wyróżnia się 13 podgatunków.
Wygląd Ma dużą głowę i długie skrzydła, ogólnie jest krępa. Na końcu pomarańczowego dzioba znajduje się czarna plama. Gardło jest niebieskie, opalizujące. Od dzioba aż do karku ciągnie się czarny kolor. Poza ciemnoniebieskim, w niektórych miejscach prawie czarnym ogonem i takimi samymi lotkami z białym paskiem jest niebieska. Młode ptaki mają kolory mniej intensywne i mają żółty dziób. Wymiary długość ciała: 27-32 cm rozpiętość skrzydeł: 51-56 cm masa ciała: 111-215 g Zachowanie Poluje w powietrzu, z czubka drzewa, zazwyczaj późnym popołudniem i wieczorem. Może czatować w parach albo sama, ale czasami gromadzi się w większych grupach w miejscach rójki owadów. Głos Trajkotliwe i ostre "kek-ek-ek-ek-ek-k-k-k". Pożywienie Duże owady latające. Głównie chrząszcze, ale czasami świerszcze, cykady, rośliniarki i termity. Na ziemi poluje na jaszczurki. Lęgi Wyprowadza 1 lęg, Składa 3-5 jaj, inkubacja trwa 22-23 dni. Młode potrafią latać w wieku ok. 25 dni. Podgatunki E. o. deignani Ripley, 1942 E. o. abundus Ripley, 1942 E. o. gigas Stresemann, 1913 E. o. connectens Stresemann, 1913 E. o. oberholseri Junge, 1936 E. o. latouchei Allison, 1946 E. o. waigiouensis Elliot, 1871 E. o. pacificus Latham, 1802 E. o. crassirostris Sclatler, 1869 E. o. solomonensis Sharpe, 1890 E. o. calonyx Sharpe, 1890 E. o. laetior Sharpe, 1890 E. o. irisi Deraniyagala, 1951Rödnäbbad blåkråka[2] (Eurystomus orientalis) är en fågel i familjen blåkråkor inom ordningen praktfåglar med vid utbredning från Himalaya till östra Australien.[3]
Rödnäbbad blåkråka är en mörkgrön, 31 cm lång fågel med kraftig röd näbb. På håll ser den svart ut, men vid närmare granskning syns blått på strupe och vingar samt i flykten en silverblå fläck på handpennorna. Ben och ögonring är också röda. Den är mestadels tystlåten, men upprepar ibland ett kort, hest och raspigt "drak drak".[4]
Rödnäbbad blåkråka har en mycket vid utbredning från Indien österut till Korea och söderut till Australien. Den delas in i elva underarter med följande utbredning:[3]
Underarten connectens inkluderas ofta i nominatformen.[5] Tillfälligt har den påträffats i Nya Zeeland.[1]
Fågeln förekommer i skogsbryn och gläntor samt tilliggande jordbruksmark. Den ses ofta sitta högt uppe på en bar trädgren, varifrån den gör utfall för att fånga stora flygande insekter. Den är en social fågel som är särskilt aktiv vid skymningen och ses då jaga i grupp. Den häckar i ett trädhål, i juni i norra delen av utbredningsområdet, maj-juni i Japan, mars-maj i Indien och Myanmar och på Sumatra januari-april. Arten är flyttfågel i norr, stannfågel i söder.[4][6]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal till följd av habitatförstörelse, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]
Rödnäbbad blåkråka (Eurystomus orientalis) är en fågel i familjen blåkråkor inom ordningen praktfåglar med vid utbredning från Himalaya till östra Australien.
Yểng quạ (tên khoa học: Eurystomus orientalis) là một loài chim trong họ Sả rừng.[2]
Loài chim này có thể được tìm thấy ở khu vực miền đông châu Á và tây nam Thái Bình Dương, từ Nhật Bản qua Trung Quốc tới Ấn Độ, Đông Nam Á và khu vực miền bắc và miền đông Australia.
Yểng quạ (tên khoa học: Eurystomus orientalis) là một loài chim trong họ Sả rừng.
Loài chim này có thể được tìm thấy ở khu vực miền đông châu Á và tây nam Thái Bình Dương, từ Nhật Bản qua Trung Quốc tới Ấn Độ, Đông Nam Á và khu vực miền bắc và miền đông Australia.
Eurystomus orientalis Linnaeus, 1766
Ареал Охранный статусВосточный широкорот[1] (лат. Eurystomus orientalis) — птица семейства сизоворонковые (Coraciidae).
Восточный широкорот длиной от 25 до 28 см. Самый крупный подвид (E. о. solomonensis), обитающий на Соломоновых островах и Бугенвиле, достигает длины 34 см. У птиц большая голова и очень короткая шея. Хвост и ноги также очень короткие. Оперение тёмно-зелёное, отливающее на свету различными оттенками. Серо-зелёная нижняя часть тела темнее верхней части тела. Горло и верхняя часть груди синевато-пурпурного цвета. Голова чёрная или тёмно-коричневая, глаза тёмные. Иногда заметно тонкое, светлое или красноватое окологлазное кольцо. Красный клюв относительно короткий, но очень широкий заканчивается тонким, тёмным крючком.
9 подвидов восточного широкорота распространены от юго-западной Индии, восточных Гималаев и Шри-Ланки через всю Юго-Восточную Азию к северу до Кореи, Маньчжурии, бассейна Уссури и юга Японии. Также заселены острова, расположенные к югу от Японии. Кроме того, вид обитает на Андаманских островах, Филиппинах и на Больших и Малых Зондских островах до Сулавеси. В восточной части Тихого океана вид заселил многие острова Меланезии, такие как архипелаг Бисмарка и Соломоновы острова, почти всю Новую Гвинею, а также север, запад и юго-запад Австралии. В Австралии, Новой Гвинеи, Китае и Японии восточный широкорот является единственным представителем сизоворонковых.
Вид населяет разные жизненные пространства. В более южных областях распространения вторичные леса и окраины влажных джунглей, поляны во влажных джунглях с редко растущими высокими деревьями, плантации кофе и каучука, а также галерейные леса вдоль рек влажных джунглей. На севере его можно встретить в лесах, окраинах сельскохозяйственных угодий, иногда в степи. В Австралии птицы населяют окрестности человеческих поселений, гнездясь на фруктовых плантациях, а также в больших парках.
Питается насекомыми. Жуки составляют основу питания, однако, наряду с ними кормится также сверчками, саранчой, цикадами и богомолами. Клопы, моли и термиты играют незначительную роль. Вид применяет различные охотничьи стратегии. Эффективнее всего, пожалуй, относительно быстрый, как у соколиных охотничий полёт, используемый, прежде всего, в сумеречное и предрассветное время. Часто для общей охоты собираются несколько птиц. Охота на пролетающих насекомых ведётся также из засады на деревьях или телефонных столбах. На земле птицы охотятся реже. Наряду с насекомыми добычей становятся также мелкие млекопитающие, амфибии и рептилии. Очевидно, птицы регулярно проглатывают мелкие камушки, чтобы с их помощью измельчать жёсткие хитиновые ткани отдельных животных, а также другие материалы, такие как кусочки стекла и фарфора, а также ракушки, которые часто находят в гнездовых пещерах птиц.
Птицы моногамны. В период гнездования они строго территориальны. Токование самца выражается в полётах токования над участком гнездования и пением. Птицы откладывают яйца в дуплах и пещерах, покинутых дятлами или бородатковыми. Они часто находятся на большой высоте на погибших или живущих деревьях. Кладка, которую высиживают оба родителя 17—21 день, состоит из 3—4 яиц. Выводковый период длится около месяца. Обе птицы снабжают птенцов кормом.
Восточный широкорот (лат. Eurystomus orientalis) — птица семейства сизоворонковые (Coraciidae).
三宝鸟(学名:Eurystomus orientalis)又名佛法僧,为佛法僧科三寶鳥屬的鸟类。该物种的模式产地在爪哇。[2]
体长约28厘米。喙短而阔,口角深裂呈红色,只有尖端微黑。通体羽色多蓝绿色,头部和尾部为黑色。成鸟的喉部具显著亮蓝色,幼鸟缺少,头部和背部杂有褐色羽。
「三寶鳥」或「佛法僧」的名稱來自日本。夜間森林中“but po so”(音似日語“佛法僧”。佛寶、法寶與僧寶為佛教中之「三寶」)的鳥鳴聲,被認為是此鳥所發,故名。1935年發現此鳥鳴聲實為普通角鴞所發。
ブッポウソウ(仏法僧、Eurystomus orientalis)とは鳥綱ブッポウソウ目ブッポウソウ科に分類される鳥である[1]。
ユーラシア大陸東部とオーストラリアで繁殖する。種小名orientalisは「東洋の」の意でブッポウソウ科では本種のみユーラシア大陸東部にも分布する。日本には夏鳥として飛来し、本州、四国、九州で繁殖し、冬は東南アジアに渡る。
全長約30cm[1]。雌雄同色で、頭部は黒褐色、尾羽は黒色[1]。のどは群青色で、胴体は光沢のある青色の羽毛で覆われ、この羽毛は光の加減により緑色に見えることもある[1]。初列風切に白い斑紋があり、翼を広げる時[2]、飛翔している時には目立つ[1]。嘴と脚は赤橙色である[1]。
生息域内では平地から山地まで分布し、水辺に近い森林に生息する[1]。
樹洞を巣にするが、木製の電柱やダムに設けられた排水溝等を巣として利用することもある。
食性は動物食で昆虫類等を食べる[1]。獲物は飛翔しながら捕食する[1]。そのため、高木の枝や谷間の上を通過する高圧線などにとまり、昆虫類を探していると思われる個体を観察することが多い。その場合、ヒタキ類のように同じ場所から飛び立ち、捕食に成功しても失敗しても、ほぼ元の位置に帰るという行動を繰り返す(ことが多い)。
繁殖形態は卵生で1回に4-6個の卵を産む。巣の中や周囲には貝類の殻、プルタブや瀬戸物のかけらなど光沢のあるものがあり、ブッポウソウがこういったものを集めることが知られている[3]。この習性はヒナがこれらの堅いものを飲み込み、消化器官の砂嚢に入れておく事で、昆虫の堅い殻をすりつぶす為に親鳥がヒナに与えている事が明らかになっている[4]。
森の中で夜間「ブッ・ポウ・ソウ」と聞こえ、仏・法・僧の三宝を象徴するとされた鳥の鳴き声がこの鳥の声であると信じられてきたため、この名が付けられた。しかし、実際のブッポウソウをよく観察しても「ゲッゲッゲッ」といった汚く濁った音の鳴き声[5]しか発せず件の鳴き声を直接発することが確認できないため、声のブッポウソウの正体は長く謎とされた。
結局のところ、この鳴き声の主はフクロウ目のコノハズクであり、このことが明らかになったのはラジオ放送が契機となった。
1935年(昭和10年)6月7日、日本放送協会名古屋中央放送局(現在のNHK名古屋放送局)は愛知県南設楽郡鳳来寺村(現在の新城市)の鳳来寺山で「ブッ・ポウ・ソウ」と鳴く鳥の鳴き声の実況中継を全国放送で行った[3][6]。その放送を聞き、鳴き声の主を探した者が、同年6月12日に山梨県神座山で、「ブッ・ポウ・ソウ」と鳴く鳥を撃ち落としたところ、声の主がコノハズクであることが分かった[3]。時を同じくし、放送を聴いていた人の中から「うちの飼っている鳥と同じ鳴き声をする」という人がでてきた。6月10日にその飼っている鳥を鳥類学者黒田長禮が借り受け見せてもらうとその鳥はコノハズクであり、山梨県神座山で撃ち落とされたのと同日である6月12日の早朝に、この鳥が「ブッ・ポウ・ソウ」と鳴くところを確認した[3]。そのコノハズクは東京・浅草の傘店で飼われていたもので、生放送中、ラジオから聴こえてきた鳴き声に誘われて同じように鳴き出したという[3]。この二つの事柄がその後に行われた日本鳥学会で発表され、長年の謎だった鳴き声「ブッ・ポウ・ソウ」の主はコノハズクだということが初めて判明した[3]。
LEAST CONCERN (IUCN Red List Ver. 3.1 (2001))
絶滅危惧IB類 (EN)(環境省レッドリスト)
近年、全国的に減少しており、環境省のレッドデータブックでは絶滅危惧種に指定されている。広島県や岡山県、長野県天龍村では巣箱による保護で繁殖個体数が回復し、徐々に増加しつつある。山梨県身延町や宮崎県高原町のブッポウソウ繁殖地が天然記念物に指定されている。
파랑새(학명: Eurystomus orientalis)는 파랑새과에 속하는 새로서, 한국에서는 여름 철새인 새이다. 몸길이 28cm이고 몸색깔은 선명한 청록색이며 머리·꽁지·날개는 검은색이고 부리와 다리는 선명한 붉은색이다. 나뭇가지나 전봇대 꼭대기에서 굴러가는 듯한 날개짓이 독특하다.
주로 큰 나무가 있는 활엽수나 혼효림, 도시공원과 농경지 부근에서 생활한다. 나무 위에서 생활하며 날아다니는 곤충을 잡아먹으며 침엽수나 낙엽 활엽수, 노목의 줄기에 있는 썩은 구멍이나 딱따구리의 낡은 둥지를 이용해서 번식한다. 5-7월에 3-5개의 알을 낳는데, 알은 둥근 모양으로 순백색이며 얼룩무늬가 없다. 세종특별자치시의 시조이기도 하다.
수컷의 머리 꼭대기와 머리 옆은 검은 갈색이고, 윗등은 푸른색을 띤 갈색인데, 어깨•아랫등•허리•위꼬리덮깃으로 내려가면서 점차 불명확한 푸른 녹색이 된다.
아랫등 이하의 깃털은 기부가 갈색을 띠고 있기 때문에 고르게 푸른 녹색은 아니다. 턱 밑과 멱은 머리 꼭대기보다 다소 엷고 검은 갈색이다. 멱 중앙의 깃털은 자색을 띠며 또한 아름다운 푸른 자색의 축반이 있다. 가슴과 옆구리는 등과 같은 색이다.
배•아래꼬리덮깃•아랫날개덮깃•겨드랑이깃은 선명한 녹색인데, 7월에 시작하는 털갈이에 의하여 얻어 진다. 암컷은 일반적으로 수컷보다 색이 엷다.
산란기는 5월 하순에서 7월 상순이며, 한 배의 산란수는 3~5개이다. 새끼는 알을 품은지 22~23일이 되면 부화한다. 암수가 함께 키운다. 곤충류가 주식인데 주로 딱정벌레목•매미목•나비목을 먹는다.
대한민국, 일본, 중국의 우수리•만주동부, 히말라야산록 등지에 분포한다. 겨울에는 중국남부, 말레이반도, 인도네시아 자바•발리, 미얀마, 인도 등지에서 월동한다.
파랑새(학명: Eurystomus orientalis)는 파랑새과에 속하는 새로서, 한국에서는 여름 철새인 새이다. 몸길이 28cm이고 몸색깔은 선명한 청록색이며 머리·꽁지·날개는 검은색이고 부리와 다리는 선명한 붉은색이다. 나뭇가지나 전봇대 꼭대기에서 굴러가는 듯한 날개짓이 독특하다.
주로 큰 나무가 있는 활엽수나 혼효림, 도시공원과 농경지 부근에서 생활한다. 나무 위에서 생활하며 날아다니는 곤충을 잡아먹으며 침엽수나 낙엽 활엽수, 노목의 줄기에 있는 썩은 구멍이나 딱따구리의 낡은 둥지를 이용해서 번식한다. 5-7월에 3-5개의 알을 낳는데, 알은 둥근 모양으로 순백색이며 얼룩무늬가 없다. 세종특별자치시의 시조이기도 하다.