Emperor penguins use a complex set of vocalizations that are critical in individual recognition between mates and parents and offspring. Their calls are known for using two frequency bands simultaneously, a "two-voice" system. Aside from the mate attraction and recognition calls described above, emperor penguins use contact calls to maintain contact with conspecifics during feeding or travel. Chicks use a frequency-modulated whistle to beg for food and to contact a parent. Physical displays are also used to communicate among conspecifics. An appeasement posture, where the flippers are held slightly out and the bill is raised, is used to avoid aggression when moving through the colony. It is unknown how emperor penguins perceive prey, as they can dive to depths of 400 to 450 meters in pursuit of prey, depths at which there is little to no light.
Communication Channels: visual ; acoustic
Perception Channels: visual ; tactile ; acoustic ; chemical
Emperor penguins are not considered endangered and are not currently protected under international or regional laws. In areas where reliable population counts have been conducted, the evidence suggests that populations are stable. However, some colonies have not been monitored consistently and human disturbance may result in declines in breeding populations. Estimates of population sizes (as of 1995) were 195,400 breeding pairs, or a total population size of 400,000 to 450,000.
US Migratory Bird Act: no special status
US Federal List: no special status
CITES: no special status
IUCN Red List of Threatened Species: least concern
There are no negative impacts of Emperor penguins on humans.
Research on the extraordinary abilities of Emperor penguins to withstand extreme cold, and to successfully reproduce under those conditions, can help us to understand and appreciate the evolution of these incredible adaptations.
Emperor penguins are important members of the Antarctic ecosystem. They are predators of small fish, cephalopods, and crustaceans and are, in turn, important prey for larger predators such as leopard seals (Hydrurga leptonyx) and large sharks.
Emperor penguins eat primarily crustaceans, fish, and cephalopods. The proportions of prey they take vary seasonally and geographically, depending on the abundance of prey in the area. Crustaceans eaten are primarily amphipods (Amphipoda) or from the family Euphausiidae (krill), making up to 75% of the diet in some areas. Cephalopods eaten include Psychroteuthis glacialis, Alluroteuthis antarcticus, and Kondakovia longimana. Fish prey include Gymndraco acuticeps, Pleuragramma antarcticum, Trematomus eulepidotus, other Trematomus species, Pagothenia species, Notolepis coatsi, Electrona antarctica, and fish in the family Channichthyidae.
Emperor penguins search for prey in the open water of the Southern Ocean or in ice-free polynyas (an area of open water) and tidal cracks in pack ice. They have been recorded diving to depths of 400 to 450 meters and traveling 150 to 1000 km in a single foraging trip.
Animal Foods: fish; mollusks; aquatic crustaceans
Primary Diet: carnivore (Piscivore , Eats non-insect arthropods, Molluscivore )
Emperor penguins are restricted to the cold waters of the Antarctic. Their terrestrial range is limited to the fast ice, continental shelf, and surrounding islands between 66 and 78 degrees south latitude.
Biogeographic Regions: antarctica (Native )
Emperor penguins forage exclusively in the cold waters of the Antarctic, with rare individuals being found further north than 65 degrees South. They breed almost exclusively on stable pack ice near coastal areas and up to 18 km offshore. Only two, small breeding colonies are known to occur on land. Breeding colonies usually occur in sheltered areas, where ice cliffs and icebergs protect the site from the harshest of winds.
Habitat Regions: polar ; saltwater or marine
Terrestrial Biomes: icecap
Aquatic Biomes: pelagic ; coastal
Average longevity for emperor penguins has been estimated at 19.9 years. At least 19.1% of young survive their first year and 95.1% of adults are estimated to survive from year to year.
Average lifespan
Status: wild: 19.9 years.
Emperor penguins are strikingly colored, with deep black feathers dorsally, including the head, chin, throat, back, dorsal part of the wings (flippers), and tail. This dark coloration fades to a brownish color as it becomes worn, between December and February. The belly is satin white from the upper breast to venter and including the underparts of the wings. Auricular patches are bright yellow at the head, fading to a less vivid yellow as the patch meets the white breast feathers. The upper mandible is black and the lower mandible is pink, orange, or lilac colored. Males and females are similar in size and coloration throughout the year. Immature emperor penguins are similar in size and coloration to adults, except that their auricular patches, chin, and throat are white. Chicks are covered with silvery-grey downy feathers with a black head and distinctive white eye and cheek patches. Adults weigh from 22 to 37 kg, depending on where they are in the reproductive cycle, as both males and females lose substantial portions of their mass while incubating eggs and tending to hatchlings. They stand up to about 115 cm.
Range mass: 22000 to 37000 g.
Average length: 115 cm.
Other Physical Features: endothermic ; homoiothermic; bilateral symmetry
Sexual Dimorphism: sexes alike
Antarctic giant petrels (Macronectes giganteus) and Antarctic skuas (Stercorarius maccormicki) are the primary predators of chicks in colonies, taking from 7 to 34% of young. Leopard seals (Hydrurga leptonyx) take young when they enter the sea after moulting and adults (0.5% of breeding population during November and December in one study). Adults are also taken by killer whales (Orca orcinus). Little is known about specific anti-predatory adaptations, although emperor penguins probably use their speed and agility in the water to escape some predation and may be warned of predators by group members.
Known Predators:
Emperor penguins are monogamous during each breeding season. Although most individuals form a new pair bond with a new individual each year, one study found that 14.6% of pairs in one year were re-formed the next year, and 4.9% in the third year. Males arrive at the nesting site shortly before females and begin to display to attract females. There is an unequal sex ratio in emperor penguins, with more females than males (at one site 39.5% males, 60.5% females). This unequal sex ratio leads to intense competition for mates among females. Males use the "ecstatic" display to attract females - in which they stand still, let the head fall to the chest, inhales, gives a courtship call, and holds his position for a few seconds before moving on to another position. Courtship calls are characterized by repeated syllables separated by silent periods, and are performed by both sexes. Calls are highly variable among individuals and serve a critical role in individual recognition.
Mating System: monogamous
Emperor penguins travel to colonial nesting areas in March or early April, when pair formation and breeding occurs. In May or early June a single, large (460 to 470 g) egg is laid and is passed to the male parent for incubation. Females then return to their foraging areas until the end of incubation. All egg laying and hatching is highly synchronous in colonies. Parental protection of eggs and hatchlings is critical, as incubation and brooding occurs during the depths of the Antarctic winter in some of the most severe and frigid conditions on earth. Exposure of eggs and hatchlings to the cold can result in rapid death. Chicks grow rapidly , fledgling at about 50% of adult mass. Most emperor penguins make their first return to the nesting colony at about 4 years old, but age at first breeding is usually 5 to 6 years in males and 5 years in females.
Breeding interval: Emperor penguins breed once yearly, although not all individuals breed each year.
Breeding season: Breeding occurs in March and April.
Range eggs per season: 1 (high) .
Average eggs per season: 1.
Average time to hatching: 64 days.
Average fledging age: 150 days.
Average age at sexual or reproductive maturity (female): 5 years.
Average age at sexual or reproductive maturity (male): 5-6 years.
Key Reproductive Features: iteroparous ; seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; oviparous
Males are solely responsible for incubating the eggs, a period of about 64 days. Females invest significant portions of energy into egg laying and leave to forage soon after. When the eggs begin to hatch, females return to take over brooding and feeding of the hatchling. Males can feed the hatchlings with an esophageal secretion for up to 10 days after hatching, if the female hasn't returned. At this point males have been fasting for about 115 days. Males and females then alternate brooding responsibilities with foraging trips for 45 to 50 days after hatching. Males and females regurgitate food for the young from these foraging trips. As the chicks grow the frequency of foraging trips by both parents increases, as the area of open water comes closer to the colony during the Antarctic summer. Young emperor penguins then form large creches of chicks until they leave the nesting area, at about 150 days old, in December or early January. At this point they have been abandoned by their parents and have not begun yet to moult their downy feathers. By the time they reach open water foraging areas they have nearly completed their moult.
Parental Investment: altricial ; pre-fertilization (Provisioning, Protecting: Female); pre-hatching/birth (Provisioning: Female, Protecting: Male); pre-weaning/fledging (Provisioning: Male, Female, Protecting: Male, Female)
TheEmperor Penguin(Aptenodytes forsteri) is the tallest and heaviest of all livingpenguinspecies and isendemictoAntarctica. The male and female are similar inplumageand size, reaching 122cm (48in) in height and weighing anywhere from 22 to 45 kg (49 to 99 lb). The dorsal side and head are black and sharply delineated from the white belly, pale-yellow breast and bright-yellow ear patches. Like all penguins it is flightless, with a streamlined body, and wings stiffened and flattened into flippers for a marinehabitat.
Over the past 50 years, the west coast of the Antarctic Peninsula has been among the most rapidly-warming parts of the planet. The east coast of the Peninsula has also warmed, though less rapidly. Significant warming has also been observed in the Southern Ocean, with upper ocean temperatures to the west of the Antarctic Peninsula having increased by over 1°C since 1955. Associated with this warming trend, sea ice declines in the Antarctic Peninsula region have already been observed (IUCN 2009).
Changes in seasonal sea ice are potentially a significant threat to breeding Emperor Penguins. Although it is possible that a reduction in sea ice could actually benefit Emperor Penguins by reducing the distance adults must travel to feed during the breeding season, there are important negative effects that should be considered. Pack ice extent reaches its minimum in late summer. At this time, however, ice is still essential as a platform for crèched chicks before they fledge, as it is later for adults to moult successfully. Growing chicks and moulting adults are unable to survive in the ocean without their waterproof feathers. Early ice break-up in warm years has caused chicks to be swept into the ocean and drown (IUCN 2009).
Should global temperatures increase by 2°C, scientists estimate that colonies to the north of 70°S would probably become unviable. This would impact 40 percent of all colonies, and nearly 40 percent of the total breeding population of Emperor Penguins (IUCN 2009).
In 2001, a large iceberg collided with the Ross Sea ice shelf in the vicinity of a well-established Emperor Penguin breeding colony. The sea ice supporting a considerable proportion of the colony was broken. In addition to the direct impacts of the collision, the colony was affected for several years afterwards by the continued presence of the iceberg. Chick production was markedly reduced and remained lower than usual for some years (IUCN 2009). With increases in temperature and thinning of the sea ice, such events are likely to occur more frequently.
Reduced food availability is another potentially serious consequence of a warming climate. Antarctic krill are small, extremely abundant shrimplike invertebrates that form the basis of much of the Antarctic food web. Krill feed on phytoplankton in the open ocean or on the underside of sea ice. Projected declines in sea ice extent are likely to reduce the number of krill in the Southern Ocean, which would, in turn, have profound effects on the Antarctic food web. In addition to its direct effects on Emperor Penguins, krill availability is likely to impact the abundance of penguin prey species such as fishes and squid, which also feed on krill (IUCN 2009).
Emperor Penguin colonies exist at the edge of the Antarctic continent, so there is little potential for colonies to move southward. However, two Emperor Penguin colonies are known to occur on land rather than on ice, and these have remained stable over the last 20 years. This suggests that other colonies might potentially shift to land as sea ice decreases, though this would depend on finding land areas with suitable access to food resources, a feature that is likely key to determining the location of Emperor Penguin colonies (IUCN 2009).
Die keiserpikkewyn (Aptenodytes forsteri) is 'n voël wat aan die familie van pikkewyne (Spheniscidae) en die genus van groot-pikkewyne (Aptenodytes) behoort. Dit is die grootste en swaarste pikkewynspesie ter wêreld en is endemies aan Antarktika. Dit is die enigste voëls wat hul eiers op ys kan lê.[2]
Keiserpikkewyne leef in die koudste klimaat op aarde. Temperature op die Antarktiese ys kan tot so laag as -95.6 °C daal. Hulle broei aan die begin van die Antarktiese winter (in Maart en April) rondom die Antarktiese vasteland. Die pikkewyne kom in groot kolonies van tot 20 000 voëls voor, waar hulle dig teen mekaar saamdrom om warm te bly.[3] Keiserpikkewyne word gemiddeld 20 jaar oud, hoewel sommige tot 40 jaar oud kan word.[4]
Die pikkewyne vreet meestal skaaldiere, soos kril, maar sal ook vis en inkvis vreet.
Hulle liggaamsvorm help hulle om te oorleef. Hulle het kort vlerke wat hulle help om te swem en tot 274 meter diep te duik. Die diepste duik wat aangeteken is, is 525 meter.[3] Hulle kan vir kort rukkies tot 15 km/h swem, wat hulle help om van hul grootste vyand, die seeluiperd, te ontsnap. Hulle het ook 'n dik laag spek, wat hulle help om warm te bly. 'n Laag donserige vere vang lug teen die lyf vas, wat die liggaamshitte binne hou en die koue lug en water uithou. Hulle skei ook olie af wat hulle droog in die water hou.
Terwyl hulle rats en vinnig in die water is, kan hulle net stadig op die grond waggel. Op ys kan hulle op hul mae lê en hul vlerke gebruik om oor die ys te gly.
Keiserpikkewyne spandeer die meeste van hul tyd in die water en gaan net aan wal om te broei.[2] Daar is niks op die ys waarmee hulle neste kan bou nie. Die wyfie lê een eier in die winter, waarna die mannetjie die eier op sy voete plaas om dit warm te hou.[2]
Die mannetjie het 'n spesiale vou op sy maag wat oor die eier pas.[5] Hulle vreet nie gedurende hierdie tyd nie, en kan tot die helfte hul gewig verloor.[2] Hulle bondel dig teenmekaar saam terwyl hulle konstant bly beweeg. Die pikkewyne aan die buitekant van die groep sal stadig na die middel waggel. Die groep kan tot 200 meter in 24 uur aflê.[5]
Die wyfie keer in die lengte wanneer die eier uitbroei terug, waarna die mannetjie na die see gaan om te vreet, maar kom terug om die kuiken te help grootmaak.[2] Die kuiken leef vir ongeveer 50 dae op sy ouers se voete, totdat dit sterk genoeg is om die koue self te trotseer.[3]
Die keiserpikkewyn (Aptenodytes forsteri) is 'n voël wat aan die familie van pikkewyne (Spheniscidae) en die genus van groot-pikkewyne (Aptenodytes) behoort. Dit is die grootste en swaarste pikkewynspesie ter wêreld en is endemies aan Antarktika. Dit is die enigste voëls wat hul eiers op ys kan lê.
İmperator pinqvini[1] (lat. Aptenodytes forsteri) — hazırda dünyada mövcud olan pinqvin növləri arasında çəki və boy baxımından ən irisi olan pinqvin növü. Yetkin sərdin orta boyu 122 sm, çəkisi isə 22 və 45 kq arasında dəyişir. Başı və arxa hissəsi qara, qarın nahiyyəsi isə ağdır. Digər pinqvinləri kimi imperator pinqvinləridə uça bilmirlər. Kral pinqvini ilə birlikdə İmperator pinqvinləri cinsinə daxildilər. Latın adı alman alimi İqonn Fosterin (1729—1798)[2] şərəfinə adlandırılmışdır.
Erkəklər 130 sm hündürlüyə və ortalama olaraq 35—40 kq olur. Bəzən çəkisi 50 kq olan fərdlərə rast gəlinir. Dişilər 114 sm boya, 32 kq çəkiyə malik olur. Boğa nahiyyəsində sarı-narıncı rəng vardır.
İmperator pinqvini ilk dəfə Faddey Bellinshauzen ekspedisiyası zamanı (1819—1822) kəşf edilmişdir.
Bu növün öyrənilməsində Robert Skottun təşkil etdiyi 1910—1913 illər ekspedisiyasının böyük rolu olmuşdur. Edrian Uilson Evans burnundan Mak-Myodro körfəzində yerləşən Kroze burnuna gedərək bir necə imperator pinqvinini ovlamışdır. Bu addın bu canlıların öyrənilməsində əhəmiyyətli addım olmuşdur[3].
İnperator pinqvinləri bütün digər pinüvinlərindən daha uzaq cənubda yaşayır. Onların hazırda ümumi sayı 300000 baş təşkil edir. Onlar əsasən Antarktidanın sahil bölgəsində yaşayırlar. Ancaq çütləşmə və yumurta vermə zamanı materikin daxilinə miqrasiya edirlər.
2009 ilə qədər süşünülürdü ki, onların dünyada cəmi 34 koloniyası mövcuddur. Ancaq sputnikdən aparılan araşdırmalar düşərgələrin 38 olması qeydə alınır[4].
İmperator pinqvini okeanlarda ov edirlər.,ovlarının əsasını isə kril, balıq və kalmarlar təşkil edir. Onlar qrup halında o edirlər. Ovlarını mühasirəyə alaraq onları ovlayırlar. Kiçik ovlarını elə suda ikən yeyirlər. İri şikarları isə suyun səthinə çıxdıqdan sonra parçalayaraq yeyirlər. Suda 3–6 km/s təşkil edir. Suyun 535 metrinə dalmaq bacarıqları vardır. Suyun altında isə 15 dəqiqə qalırlar. Onlar ovda əsasən görmə bacarığına əsaslanırlar.
Koloniyalar təbii əlverişli yerlərdə yerləşir. Ən iri koloniyaların on minlərlə üzvü olur. Onlar adətən buzun üzəri ilə qarınları ilə hərəkət edirlər. Bunun üçün ayaqlarından və qanadlarından istifadə edirlər. Onlar bir yerə toplanaraq dövr edirlər. Bu dörüyələrin mərkəzində temperatur hətta + 35 °C çatır. Halbuki, kənarlarda tepmeratur -20 °C olur.
İlin iki ayını dənizdə olurlar. Digər vaxtlarını isə nəsil artırmağa sərf edirlər.
Möhtəşəm adına baxmayaraq insanlar koloniyaya yaxınlaşarkən fərdlər bala və yumurtalarını qoyaraq qaçırlar[5].
İmperator pinqvini çoxalmağa may-iyun ayları başlayırlar. Bu zaman ətrafda temoeratur -50 °C, küləyin temperaturu isə 200 km/s olur. Yumurta qoyma materik sahilində, nadir hallarda isə materik daxilində olur. Onlar materikdə ilin on ayını keçirirlər. Koloniyalar 10 000 və ya 300 baş ola bilir.
May, iyunun əvvəllərində pinqvinlər bir yumurta qoyur. Yumurta 450 q ağırlığ və 12х9 sm ölçüyə malik olurlar. Yumurtada temperatur 31,4 C° təşkil edir. 45-50 gün erkək aç-yalavac yumurtanı ayaqları arasında əmələ gələn sallaq dərinin altında gizlədir. Dişilər isə dənizə qida dalınca gedir. Quşlar 1 m² ərazidə 10 fərd toplaşır. Dişilər bol qida ilə geri qayıdırlar. Bu müddət ərzində isə erkəklər çəkilərinin 40 % itirirlər. Yumurtadan çıxan balalar ancaq valideynlərinin gətirdiyi qidalarla qidalanırlar. Onların üzməyə başlaması ancaq yanvardan başlayır.
Təbii halda İmperator pinqvini 25 il yaşaya bilir. Ancaq onları vəhşi təbiətdə çoxlu sayda düşmənləri vardır. Yetkin fərdlərin yeganə düşmənləri Osa və dəniz bəbiridir. Fırtınaquşlar isə balalara və yumurtalara təhlükə törədə bilir. Ancaq quşlar iri fərdlərə təhlükə deyil.
İmperator pinqvini (lat. Aptenodytes forsteri) — hazırda dünyada mövcud olan pinqvin növləri arasında çəki və boy baxımından ən irisi olan pinqvin növü. Yetkin sərdin orta boyu 122 sm, çəkisi isə 22 və 45 kq arasında dəyişir. Başı və arxa hissəsi qara, qarın nahiyyəsi isə ağdır. Digər pinqvinləri kimi imperator pinqvinləridə uça bilmirlər. Kral pinqvini ilə birlikdə İmperator pinqvinləri cinsinə daxildilər. Latın adı alman alimi İqonn Fosterin (1729—1798) şərəfinə adlandırılmışdır.
Ar mank impalaerel (Aptenodytes forsteri) a zo un evn dic'houest da nijal, brosezat en Antarktika.
Ar spesad manked brasañ ha ponnerañ eo. Heñvel eo ar par har ar barez an eil ouzh egile evit pluñv ha ment, da lâret eo 122 cm a uhelder hag eus 22 da 45 kg a bouez.
E voued a zo dreist holl pesked, kresteneged ha kefalopoded.
Bevañ a ra al labous en Antarktika.
Ar mank impalaerel (Aptenodytes forsteri) a zo un evn dic'houest da nijal, brosezat en Antarktika.
El pingüí emperador[1] o pingüí austral emperador[2] (Aptenodytes forsteri) és una espècie de pingüí endèmica de l'Antàrtida, el més gran i pesant de tots els pingüins vivents. Els mascles i les femelles, semblants en plomatge i dimensions, assoleixen els 122 cm d'envergadura i pesen entre 22 i 45 kg. El seu nom científic, forsteri, li va ser donat en 1844 en honor al naturalista alemany Johann Reinhold Forster. Destaquen com a grans nedadors, per la seva particular forma de protegir-se del fred, per la seva monogàmia i el peculiar viatge que realitzen a la recerca del seu lloc de cria.
Un estudi fet l'any 2012, cartografiant mitjançant un satèl·lit d'imatges de molta alta resolució (Very High Resolution satellite images) va demostrar que la població total de pingüins emperador era el doble de la que s'havia considerat anteriorment. Amb aquest sistema s'han comptat uns 595.000 pingüins emperador respecte als 300.000 estimats anteriorment.[3]
Viu per tota l'Antàrtida. Fora de les aigües antàrtiques esporàdicament s'observa a Sud-amèrica (Argentina i Xile), fins a Nova Zelanda i altres illes oceàniques dels mars del Sud.
Normalment viu més de vint anys, fins i tot hi ha constància que s'han donat casos que arriben als quaranta. De mitjana, els adults fan uns 1,1 metres d'altura i pesen trenta quilos. A principis de l'any 2000, científics de la Base Antàrtica Marambio de l'Argentina, van localitzar una colònia amb individus d'1,70 metres d'alçada.
El seu cap i ales són negres, l'abdomen és blanc; el seu bec és llarg, punxegut i lleugerament corb al seu extrem; les potes són de color gris i plenes de plomes fins a la meitat; presenta tons daurats als costats del coll. El mascle té un plec abdominal que li serveix de bossa per a incubar l'ou i cuidar la cria. Les cries estan cobertes per un espès plomatge gris, més llanós i opac que els adults. Aquesta capa és vital els primers dies.
Principalment s'alimenta de krill, cefalòpodes i peixos petits. Per a trobar menjar, el pingüí emperador pot submergir-se de 150 a 250 metres en l'Oceà Antàrtic, fins i tot es pensa que pot fer submersions de 565 metres. A dins de l'aigua poden contenir la respiració fins a 20 minuts. La seva velocitat nedant és de 6 a 9 km per hora.
Per a combatre el fred, aquests pingüins formen compactes agrupacions amb una curiosa conducta de relleu. Els que estan més a l'exterior a poc a poc van endinsant-se al centre del grup, on la calor es conserva millor, i al mateix temps els de l'interior passen a les vores de l'agrupació, on serveixen de barrera contra el fred i el vent. Fora de la formació les temperatures arriben als 40° sota zero, dintre pot ser tan alta com 20 °C.
Els pingüins emperador recorren un noranta quilòmetres terra endins fins al lloc de cria, on apleguen centenars d'ells. Segueixen exactament el mateix camí que els seus antecessors per arribar fins al territori de reproducció. El viatge comença al març o abril, amb les temperatures extremes de 40° sota zero. Una vegada al lloc de cria, busquen parella en realitzar exhibicions, aixecar les ales o inclinar-se. Al maig o juny la femella pondrà un ou d'aproximadament 450 grams. Aquest és el moment al qual la femella passa l'ou curosament amb les potes al mascle, si l'ou toqués només poca estona, seria mortal. Una vegada el mascle té l'ou en la seva borsa abdominal, la femella inicia altre cop el viatge cap al mar a la recerca de menjar.
Mentrestant els mascles formen compactes agrupacions en les quals s'alternen de l'interior a l'exterior de la formació i viceversa. Així sobreviuen al fred i al vent de fins a 200 km per hora. La incubació dura de 62 a 64 dies. Si la criatura neix abans de la tornada de la seva mare, el seu pare l'alimentarà amb una substància que segrega una glàndula de l'esòfag. Després de dos mesos, la femella torna i distingeix la seva cria de la de centenars de pingüins i trobarà la seva parella. Regurgitarà el menjar i alimentarà la cria. És llavors el torn del mascle d'anar de nou a buscar menjar al mar. Després d'unes setmanes tornarà i els dos cuidaran de la criatura. Una vegada sigui independent, formarà petits grups amb les altres cries imitant el comportament dels adults. Al desembre, ja seran grans i començaran el viatge cap al mar. Fins als cinc anys no es reproduirà. Aquestes aus són monògames serials, encara que cada any trien una parella diferent.
Foca lleopard, petrell gegant antàrtic, orca i tauró.
No és una espècie rara. A la terra, les seves colònies sovint estan compostes per centenars de milers d'individus, encara que en el passat van sofrir grans massacres a les mans dels éssers humans, que les han matat pel seu greix i per la seva pell. Per fortuna, la inaccessibilitat de la regió antàrtica ha contribuït a la seva preservació.
El viatge de l'emperador, film documental que descriu el viatge anual que realitzen els pingüins emperador per l'Antàrtida per caminar terra endins als indrets que fan servir per criar. Fou guardonat amb l'Oscar al millor documental de l'any 2005.
El pingüí emperador o pingüí austral emperador (Aptenodytes forsteri) és una espècie de pingüí endèmica de l'Antàrtida, el més gran i pesant de tots els pingüins vivents. Els mascles i les femelles, semblants en plomatge i dimensions, assoleixen els 122 cm d'envergadura i pesen entre 22 i 45 kg. El seu nom científic, forsteri, li va ser donat en 1844 en honor al naturalista alemany Johann Reinhold Forster. Destaquen com a grans nedadors, per la seva particular forma de protegir-se del fred, per la seva monogàmia i el peculiar viatge que realitzen a la recerca del seu lloc de cria.
Un estudi fet l'any 2012, cartografiant mitjançant un satèl·lit d'imatges de molta alta resolució (Very High Resolution satellite images) va demostrar que la població total de pingüins emperador era el doble de la que s'havia considerat anteriorment. Amb aquest sistema s'han comptat uns 595.000 pingüins emperador respecte als 300.000 estimats anteriorment.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Pengwin ymerodrol (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: pengwiniaid ymerodrol) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Aptenodytes forsteri; yr enw Saesneg arno yw Emperor penguin. Mae'n perthyn i deulu'r Pengwin (Lladin: Spheniscidae) sydd yn urdd y Sphenisciformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. forsteri, sef enw'r rhywogaeth.[2] Yr Antartig
Fe'i ceir yn aml ar lan y môr.Ni all hedfan, er fod ganddo adenydd.
Mae'r pengwin ymerodrol yn perthyn i deulu'r Pengwin (Lladin: Spheniscidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Jentŵ Pygoscelis papua Pengwin Adélie Pygoscelis adeliae Pengwin bach Eudyptula minor Pengwin barfog Pygoscelis antarcticus Pengwin brefog Spheniscus demersus Pengwin cribfelyn Eudyptes chrysocome Pengwin ffiordydd Eudyptes pachyrhynchus Pengwin llygadfelyn Megadyptes antipodes Pengwin macaroni Eudyptes chrysolophus Pengwin Magellan Spheniscus magellanicus Pengwin Patagonia Aptenodytes patagonicus Pengwin Periw Spheniscus humboldti Pengwin y Galapagos Spheniscus mendiculus Pengwin ymerodrol Aptenodytes forsteriAderyn a rhywogaeth o adar yw Pengwin ymerodrol (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: pengwiniaid ymerodrol) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Aptenodytes forsteri; yr enw Saesneg arno yw Emperor penguin. Mae'n perthyn i deulu'r Pengwin (Lladin: Spheniscidae) sydd yn urdd y Sphenisciformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. forsteri, sef enw'r rhywogaeth. Yr Antartig
Fe'i ceir yn aml ar lan y môr.Ni all hedfan, er fod ganddo adenydd.
Tučňák císařský (Aptenodytes forsteri) je nejvyšší a nejtěžší ze všech tučňáků. Je endemitem Antarktidy. Samec má stejné zbarvení peří jako samice, bývá však o něco vyšší a těžší. Obecně druh dosahuje výšky až 122 centimetrů a váhy mezi 22–45 kilogramy. Hřbet a hlavu má černou, břicho bílé a okolí uší žluté. Jako všichni ostatní tučňáci je nelétavý a jeho křídla jsou tuhá a zploštěná v ploutve.
Loví většinou ryby, ale i korýše, například kril, a hlavonožce, například krakatice. Při lovu může pod vodou zůstat až 18 minut a ponořit se do hloubky až 535 metrů. K tomu má přizpůsobené tělo – má neobvykle strukturovaný hemoglobin, který mu umožňuje fungovat i při malých hodnotách kyslíku, tvrdé kosti zabraňující barotraumatu a schopnost zpomalit metabolismus a pozastavit funkci méně důležitých orgánů.
Tučňák císařský je známý svými cestami, které dospělí jedinci každý rok uskutečňují kvůli páření a krmení mláďat. Velké skupiny ptáků, ve kterých mohou být až tisíce jedinců, cestují 100–160 km. Je to jediný druh tučňáka, který se rozmnožuje během antarktické zimy. Samice snese jediné vejce, které inkubuje samec a samice mezitím v moři loví potravu. Po vylíhnutí mláděte se o něj rodiče starají v kolonii. V přírodě tučňák císařský žije většinou okolo 20 let, ale pozorování naznačují, že někteří jedinci se mohou dožít až 50 let.
Tučňáka císařského popsal v roce 1844 anglický zoolog George Robert Gray, který jeho rodové jméno Aptenodytes sestavil ze starořeckých slov ἀ-πτηνο-δύτης [a-ptēno-dytēs], „bez-křídla-potápěč“. Jeho druhové jméno forsteri je pocta německému přírodovědci Johannu Reinholdu Forsterovi, který doprovázel kapitána Jamese Cooka na jeho druhé tichomořské plavbě a který pojmenoval pět jiných druhů tučňáka.[2]
Spolu s podobně zbarveným, ale menším tučňákem patagonským (A. patagonicus), je tučňák císařský jediným žijícím druhem rodu Aptenodytes. Fosilní nálezy na Novém Zélandu z pozdního pliocénu, tedy asi před třemi miliony lety, ukázaly, že v tomto rodu byl další druh, A. ridgeni.[3] Výzkum chování a genetiky tučňáků ukázal, že je rod Aptenodytes bazální větví celého řádu, což znamená, že se oddělil od větve, z níž se vyvinuly všechny ostatní rody tučňáků.[4] Zkoumání mitochondriální a jaderné DNA naznačuje, že toto odtržení proběhlo zhruba mezi 40 miliony lety.[5]
Dospělý tučňák císařský dosahuje výšky až 122 centimetrů.[6] Jeho váha se pohybuje mezi 22 a 45 kilogramy[6][7] a závisí na pohlaví, protože samci váží více než samice, a také na ročním období, protože samec i samice ztrácejí podstatnou část své váhy při chovu mláďat a sezení na vejcích.[6] Samec musí vystát více než dva měsíce antarktické zimy, aby uchránil vejce před mrazem. Během této doby ani jednou nejí a proto většina samců za tu dobu ztratí okolo 12 kg.[8] Průměrná váha na začátku sezení je u samců 38 kg a u samic 29,5 kg. Po tomto období mají obě pohlaví hmotnost průměrně 23 kg.[6][7][9]
Jako všichni tučňáci má také tučňák císařský hydrodynamický tvar, který minimalizuje odpor vody při plavání, a křídla přeměněná na tuhé ploché ploutve.[3] Jazyk má opatřený háčky orientovanými směrem dozadu, takže brání úniku lapené kořisti.[10] Samci a samice jsou téměř stejně vysocí a mají totožné zbarvení.[7] Na hlavě, bradě, krku, zádech, ocasu a hřbetu ploutví má tento druh černé opeření. Na břiše a spodku křídel je bílý a v horní části hrudi začíná peří přecházet do světle žluta. Okolí uší je pak jasně žluté. Vrchní část osmicentimetrového zobáku je černá a spodní část může být růžová nebo oranžová.[3] Nedospělý jedinec má bradu, krk a okolí uší bílé a zobák černý.[3] Mládě je většinou pokryté šedým peřím a má černou hlavu s bílou maskou.[3] V roce 2001 bylo pozorováno mládě s bílým peřím na celém těle, ale nejednalo se u skutečného albína, jelikož nemělo růžové oči.[11] Mládě po vylíhnutí váží průměrně 315 gramů a peří mu vyroste, když dosáhne asi 50 % váhy dospělého jedince.[3]
Od listopadu do února tmavé peří tučňáka císařského bledne do hněda před tím, než se během ledna nebo února přepeří.[3] Vzhledem k ostatním druhům ptáků je u tohoto druhu přepeřování rychlé, trvá v průměru pouze 34 dní. Nové peří vyvstane z pokožky poté, co naroste do třetiny své konečné délky, ještě před tím, než odpadne staré peří. Děje se tak kvůli snížení tepelných ztrát.[3]
Každoroční šance dožití tučňáka císařského je 95,1 % a průměrná doba života činí 19,9 let. Někteří vědci odhadují, že 1 % těchto tučňáků se může dožít 50 let.[12] Na druhou stranu pouze 19 % mláďat přežije svůj první rok života.[3] 80 % tučňáků císařských tvoří jedinci starší čtyř let.[12]
Protože tučňák císařský nestaví žádné hnízdo, které by mu sloužilo ke znovunalezení svého partnera nebo mláděte, musí spoléhat na zvukovou komunikaci.[3] Používá složité směsice zvuků, které jsou pro rozpoznání rodičů, mláďat a partnerů zásadní.[7] Zřejmě disponuje nejrozmanitějšími zvukovými signály ze všech tučňáků.[3] K dorozumívání používá dvou kmitočtových pásem naráz.[13]
Tučňák císařský se rozmnožuje v nejstudenějším prostředí ze všech ptáků – teplota vzduchu může klesnout na -40 °C a vítr může dosáhnout rychlosti až 144 km/h. Teplota vody je -1,8 °C, což je mnohem méně než průměrná teplota tučňákova těla (39 °C). K zabránění ztráty tepla se u tohoto druhu vyvinuly mnohé adaptace.[3] Pod pokožkou má vrstvu škáry tlustou až 3 cm a 80–90 % izolace zajišťuje peří.[3] Výsledná vrstva tuku mu ztěžuje pohyb na pevnině. Má krátké tuhé peří ve tvaru kopí. S hustotou 15 per na cm2 je to nejhustěji opeřený pták na světě.[14] Tučňák císařský má svaly, které mu umožňují držet peří na zemi vzpřímené a vytvořit tak vrstvu vzduchu, která také redukuje ztrátu tepla. Naopak ve vodě se peří zploští a díky tomu tučňák neprovlhne.[3] Aby udržel peří mastné a voděodolné, musí ho čechrat.[15]
Tučňák císařský je schopný beze změny metabolismu udržet běžnou tělesnou teplotu při okolních teplotách -10 až 20 °C. Při nižších teplotách se jeho metabolismus výrazně zrychlí, ale normální teplotu těla si umí udržet v širokém teplotním rozmezí od -47 po 38 °C.[3] Pro zrychlení metabolismu využívá plavání, chození, třesení a zvýšené spalování tuků, které navozuje hormon glukagon.[3] Při teplotách nad 20 °C se tučňák císařský snaží zabránit přehřívání, a proto zvedá svá křídla, čímž se plocha jeho těla odhalená větru zvýší o 16 %.[3]
Mimo zimu čelí tučňák císařský i dalšímu problému spojenému s ponory do velké hloubky – výrazně se zvyšujícímu tlaku, který může představovat až 40–násobek atmosférického tlaku. Takový tlak by u většiny jiných pozemských živočichů způsobil barotrauma. Kosti tohoto tučňáka nejsou téměř vyplněné vzduchem, ale jsou velmi pevné, což zabrání mechanickému barotraumatu. Není ale známo, jak se tučňák vypořádává s dekompresní nemocí.[10]
Při potápění se tučňákovi císařskému sníží spotřeba kyslíku, protože zpomalí tlukot svého srdce až na 5 úderů za minutu a pozastaví funkci méně důležitých orgánů.[10] Jeho hemoglobin a myoglobin jsou schopny transportovat kyslík v krvi v malých koncentracích, díky čemuž při jeho malých hodnotách neztratí vědomí.[16]
Tučňák císařský se vyskytuje téměř výhradně mezi 66° a 77° jižní šířky. Téměř vždy se rozmnožuje na krách nejdále 18 km od pobřeží.[7] Kolonie s mláďaty se většinou schovávají před větrem u ledovcových útesů.[7] Počet žijících jedinců není vůbec znám a někteří autoři dokonce navrhují z těchto důvodů přesunout tučňáka císařského z kategorie „málo dotčený“ (LC) do kategorie „chybí údaje“ (DD).[17] Informace z roku 1990 hovoří o 400 000–450 000 jedincích, kteří žijí asi ve 40 koloniích.[9] Okolo 80 000 párů žije v Rossově moři.[18] Velké kolonie se nachází na mysu Washington (20 000-25 000 párů), na ostrově Coulman ve Viktoriině zemi (asi 22 000 párů), v Coatsově zemi (14 300-31 400 párů) a v Zemi královny Maud (16 000 párů).[9] Ví se o dvou pevninských koloniích, jedna je na Antarktickém poloostrově[19] a druhá na mysu ledovce Taylor v Australském Antarktickém teritoriu.[20] V roce 2009 satelitní snímky ledovců pomohly vědcům objevit deset předtím neznámých kolonií tučňáka císařského v Antarktidě, čímž se počet známých kolonií těchto tučňáků aktuálně dostává k číslu 38.[17][21] Několik zbloudilých tučňáků císařských bylo v minulosti hlášeno na Heardově ostrově a McDonaldových ostrovech,[22] Jižní Georgii a Jižních Sandwichových ostrovech a na Novém Zélandu.[9][23]
Tučňák císařský je sociální zvíře. Lovící jedinci někdy synchronizují potápění a vynořování.[24] Někteří tučňáci jsou aktivní ve dne, někteří v noci. Většinu roku tráví cestováním mezi hnízdištěm a oblastí lovu.[9]
Americký fyziolog Gerry Kooyman v roce 1971 zveřejnil výsledky zkoumání chování tučňáka císařského pod vodou pomocí nahrávacích zařízení. Objevil, že se potápí do hloubky až 265 metrů a pod vodou vydrží až 18 minut.[24] Pozdější výzkum ukázal, že se jedna malá samice poblíž zálivu McMurdo Sound potopila do hloubky 535 metrů. Je možné, že se tučňák císařský může potopit ještě hlouběji, protože přesnost nahrávacích zařízení se ve větších hloubkách zmenšuje.[3] Další výzkum jednoho jedince ukázal, že se ve vodě 900 metrů hluboké běžně ponořuje do hloubky 150 metrů a ve vodě hluboké 450–500 metrů se potápí do hloubek buď jen 50 metrů nebo více než 400 metrů.[25]
Samci i samice musí z kolonií kvůli potravě urazit vzdálenost až 500 kilometrů. Tučňák císařský je zdatný plavec, průměrně při plavání dosahuje rychlosti 6–9 km/h.[26] Na pevnině se pohybuje střídavě kolébavým pohybem a klouzáním se po ledu na svém břiše, kdy se odráží nohama a ploutvemi (křídly). Jako všichni ostatní tučňáci neumí létat.[3]
Proti chladu se kolonie tučňáka císařského chrání choulením, kterého se účastní desítky až stovky jedinců a při němž se každý tučňák opírá o souseda. Tučňáci vně skupiny vystavení větru se pomalu přemisťují po okraji útvaru na závětrnou stranu, takže každý jedinec je chvíli uvnitř skupiny a chvíli vně.[27]
Tučňák císařský se živí převážně rybami, korýši a hlavonožci,[28] ale složení potravy se mění od populace k populaci. Ryby jsou většinou nejdůležitějším zdrojem potravy, z nich nejčastější je treska antarktická (Pleuragramma antarcticum). Další běžnou potravou jsou ostatní ryby z čeledi ledovkovitých (Nototheniidae), krakatice glaciální (Psychroteuthis glacialis), krakatice Kondakova (Kondakovia longimana) nebo krunýřovka krillová (Euphausia superba).[3] Tučňák císařský hledá potravu v Jižním oceánu, a to buď v otevřených vodách nebo v prasklinách ledovců.[7] Jednou z jeho strategií je ponořit se do hloubky okolo 50 metrů, kde nad sebou nalezne ryby plovoucí pod ledovcem. Chytí jednu z nich a zase se ponoří hlouběji. Tak to dělá asi šestkrát a pak plave na hladinu, nadechnout se.[29]
Mezi predátory tučňáka císařského patří ptáci a vodní savci. Největším pozemským predátorem mláďat je buřňák obrovský (Macronectes giganteus), který má za vinu až 34 % úmrtí mláďat v koloniích, i když se často spokojí i s mrtvými tučňáky. Chaluha antarktická (Stercorarius maccormicki) žere většinou mrtvá mláďata, protože živá jsou v období, kdy na místo výskytu kolonií doráží, na ni moc velká.[3]
Jediní dva známí mořští predátoři jsou oba savci: tuleň leopardí (Hydrurga leptonyx), který se živí dospělými i mladými tučňáky,[30] a kosatka dravá (Orcinus orca), která se živí pouze dospělci.[31]
Pokud jeden z páru chovajícího mládě zemře, druhý jej zanedlouho opustí a vydá se hledat potravu do moře.
Tučňák císařský sexuálně dospívá ve věku asi tří let a většinou se začne rozmnožovat o jeden až tři roky později.[3] Rozmnožovací cyklus začíná na počátku antarktické zimy, což je v březnu nebo v dubnu, kdy se všichni dospělí jedinci v koloniích přemisťují z moří do hnízdišť. Při tom urazí vzdálenost 100–160 kilometrů.[32] Zdá se, že se začínají hýbat spolu se zkracováním denní doby – úspěšně se k rozmnožování podařilo přimět jedince chované v zajetí pomocí systému osvětlení, který napodoboval změny délky antarktického dne.[33]
Námluvy tučňáka císařského začínají v březnu nebo dubnu, kdy se venkovní teplota může pohybovat okolo -40 °C. Na začátku si nezadaný samec položí hlavu na hruď, nadechne se a vydá 1–2 sekundy trvající zvuk. Poté se pohybuje po kolonii a volání opakuje. Když najde partnerku, tak si samec a samice stoupnou proti sobě, natáhnou hlavy směrem vzhůru a v této pozici několik minut přetrvávají. Poté se spolu pohybují po kolonii s tím, že samice většinou následuje samce. Před kopulací se jeden z páru ukloní druhému a druhý to zopakuje.[3]
Tučňák císařský je sériově monogamní – jeden rok je věrný jednomu partnerovi, ale jen asi 15 % jedinců zůstane věrných jednomu partnerovi více let.[3]
Samice v květnu nebo na začátku června vyvrhne jedno vejce vážící 460–470 g.[3] Jeho tvar trochu připomíná hrušku a měří 12 × 8 cm.[3] Většinou váží pouze 2,3 % váhy své matky, což ho činí jedním z nejlehčích (v poměru k váze matky) vajec mezi ptáky.[3] 15,7 % váhy tohoto vejce tvoří skořápka; ta musí být stejně jako u ostatních druhů tučňáků velmi silná, aby se vejce nerozbilo.[3]
Po vyvrhnutí vejce je matka vyhladovělá a trpí nedostatkem živin, takže velmi opatrně předá vejce samci a okamžitě se vrací na dva měsíce do moře lovit potravu.[3] Předání vejce je velmi obtížné a mnoho párů ho upustí na zem. Když se to stane, mládě vevnitř velmi rychle zemře, protože vejce nedokáže vystát nízké teploty na povrchu ledu. Když se předání podaří, samec potom 64 dnů v kuse drží vejce na svých nohách, než se mládě vylíhne.[3] Tučňák císařský je jediný druh tučňáka, který se chová tímto způsobem, u ostatních druhů se samec a samice v inkubování vejce střídají.[3] V době, kdy se vejce vylíhne, už je samec v kolonii okolo 115 dní. Aby přežili zimu a silný vítr, který může dosahovat rychlosti až 200 km/h, choulí se samci k sobě. Během čtyř měsíců, kdy se přemisťuje, rozmnožuje a inkubuje mládě, ztratí samec až 20 kilogramů, takže z 38 kg mu zbude pouze 18 kg tělesné váhy.[34][35]
Líhnutí může kvůli silné skořápce trvat dva až tři dny. Čerstvě narozené mládě je závislé na svých rodičích kvůli teplu a potravě.[3] Jestliže se vylíhne před návratem matky, krmí ho otec tvarohovitou hmotou, kterou vytváří žlázou v jícnu, složenou z 59 % z bílkovin a z 28 % z lipidů.[36]
Samice se do kolonie vrátí do deseti dnů po vylíhnutí mláděte, tedy někdy v půlce července nebo na začátku srpna.[3] Svého partnera najde pomocí hlasových signálů a začne se starat o mládě. Krmí ho potravou předtím natrávenou ve svém žaludku. Samec je opustí a asi 24 dnů stráví lovem potravy v moři.[3] Partneři se poté střídají v lovu a péči o mládě.[3]
Asi 45–50 dní po vylíhnutí mláďata utvoří těsnou skupinu, čímž se navzájem ohřívají. Během této doby se oba rodiče vydají do moře lovit potravu, aby je nakrmili.[3] Tyto skupiny mohou čítat až několik tisíc mláďat.[3] Od začátku listopadu mláďatům začne růst peří a tento proces trvá až dva měsíce; často ho nemají kompletní ani v době opouštění kolonie. Během této doby je přestanou krmit rodiče. Všichni tučňáci se v prosinci nebo lednu přemístí k moři a stráví tam zbytek (antarktického) léta.[30][37]
Tučňák císařský patří mezi téměř ohrožené druhy podle IUCN.[38] Spolu s devíti dalšími druhy tučňáků se uvažuje o jeho zařazení do Endangered Species Act Spojených států.[39] Hlavním důvodem toho je údajně ubývání dostupnosti potravy kvůli klimatickým změnám a průmyslovému rybolovu. Mezi další důvody patří choroby, ničení jeho přirozeného prostředí výskytu a narušování lidmi (hlavně vinou turismu).[39][40] Podle jedné studie mláďata začínají být znepokojená při přiblížení se helikoptéry na méně než 1 kilometr.[41]
V průběhu neobvykle dlouhého teplého období na konci 70. let 20. století byl pozorován padesátiprocentní pokles populace v Adélině zemi v důsledku zvýšeného vymírání dospělých jedinců, a to hlavně samců. Na druhou stranu následné opětovné ochlazení sice zastavilo toto vymírání, ale vlivem nižších teplot se snížila úspěšnost vylíhnutí mláďat z vajec (při větší teplotě nemusí mít vejce tak silnou skořápku). Proto je tučňák císařský považován za druh velmi citlivý na klimatické změny.[42]
Podle studie Oceánografického institutu ve Woods Hole provedené v lednu 2009 se tučňák císařský může dostat na pokraj vyhynutí do roku 2100. Pomocí matematických modelů totiž vědci vypočítali, jak ztráta ledovcové plochy způsobená globálním oteplováním ovlivní velkou kolonii v Adélině zemi v Antarktidě. Tyto modely předpověděly 87% úbytek této populace do konce tohoto století, tedy ze současných 3000 párů na 400 párů. Takovýto úbytek může nastat v celkové populaci tučňáka císařského.[43] Údajně se bude jednat o podobný úbytek, jaký již jednou nastal (v 70. letech 20. století).[44]
Životem tučňáka císařského se zabývá několik filmů. Velmi známý je francouzský dokument z roku 2005 Putování tučňáků, který se zabývá jeho životním cyklem.[45][46] Dvakrát se jím také zabýval David Attenborough z BBC, a to v páté epizodě seriálu Life in the Freezer z roku 1993[47] a v seriálu Zázračná planeta.[48]
Tučňáci císařští jsou hlavními postavami v animovaném filmu Happy Feet a Big-Z, postava z filmu Divoké vlny, je také tučňák císařský.[49]
V tomto článku byl použit překlad textu z článku Emperor Penguin na anglické Wikipedii.
{{Cite episode}}
označená jako k „pouze dočasnému použití“. {{Cite episode}}
označená jako k „pouze dočasnému použití“.
Tučňák císařský (Aptenodytes forsteri) je nejvyšší a nejtěžší ze všech tučňáků. Je endemitem Antarktidy. Samec má stejné zbarvení peří jako samice, bývá však o něco vyšší a těžší. Obecně druh dosahuje výšky až 122 centimetrů a váhy mezi 22–45 kilogramy. Hřbet a hlavu má černou, břicho bílé a okolí uší žluté. Jako všichni ostatní tučňáci je nelétavý a jeho křídla jsou tuhá a zploštěná v ploutve.
Loví většinou ryby, ale i korýše, například kril, a hlavonožce, například krakatice. Při lovu může pod vodou zůstat až 18 minut a ponořit se do hloubky až 535 metrů. K tomu má přizpůsobené tělo – má neobvykle strukturovaný hemoglobin, který mu umožňuje fungovat i při malých hodnotách kyslíku, tvrdé kosti zabraňující barotraumatu a schopnost zpomalit metabolismus a pozastavit funkci méně důležitých orgánů.
Tučňák císařský je známý svými cestami, které dospělí jedinci každý rok uskutečňují kvůli páření a krmení mláďat. Velké skupiny ptáků, ve kterých mohou být až tisíce jedinců, cestují 100–160 km. Je to jediný druh tučňáka, který se rozmnožuje během antarktické zimy. Samice snese jediné vejce, které inkubuje samec a samice mezitím v moři loví potravu. Po vylíhnutí mláděte se o něj rodiče starají v kolonii. V přírodě tučňák císařský žije většinou okolo 20 let, ale pozorování naznačují, že někteří jedinci se mohou dožít až 50 let.
Kejserpingvinen (Aptenodytes forsteri) er den største af alle pingviner med en højde på lidt over 1 meter og en vægt på cirka 40 kg.
Kejserpingvinen er skinnende sort på hoved, kinder og strube. Det store næb, som er næsten 10 cm langt, er sort med en rødviolet streg på begge sider. Fra nakken, forbi siderne af hovedet, til den øverste del af brystet løber et gul-orange bånd. Vingerne er sorte, mens ryggen og halen er mørk blågrå til gråsort. Hele bugen er hvid. Fødderne er sorte med store kløer.
Kejserpingvinen lever kun på Antarktis. Her findes den hele vejen rundt om det store, kolde kontinent mellem 66-78 graders sydlig bredde.
Kejserpingvinen er først og fremmest tilknyttet havet. Her lever den det meste af året. Den kommer næsten aldrig på fastlandet.
Kejserpingvinerne lever primært af mindre fisk, små blæksprutter og krebsdyr, som den fanger i de frie vandmasser. Den er en dygtig svømmer og kan nå en fart på ca. 14 km i timen.
Når den jager fisk og blæksprutter, kan kejserpingvinen nå havdybder på 400-450 meter. Når den leder efter føde, kan kejserpingvinen svømme helt op til 1000 km.[kilde mangler]
Kejserpingvinen yngler i kolonier, som er placeret på isen, og ynglesæsonen begynder i marts-april måned. Tit ligger kolonierne langt fra iskanten, og så må kejserpingvinen bevæge sig mange kilometer over den snedækkede is. Når han og hun har fundet sammen og parret sig, lægger hunnen 1 æg. Der er ingen form for rede. Ægget lægges direkte på isen. Når hunnen har lagt sit ene æg, forsvinder hun straks igen, og hun vender først tilbage, når ungen er kommet frem.
Hannen må altså klare udrugningen af ægget alene. Det foregår på den måde, at han ruller ægget ind mellem sine to fødder og derefter lægger en hudfold fra maven ned over ægget. Selv om det kan fryse ned til minus 60 grader, holder ægget sig varmt. For yderligere at beskytte sig selv og ægget under kraftige storme, stiller hannerne sig tæt sammen.[1][2]
I de næste to måneder står hannen stille og ruger, og i den periode er han nødt til at tære på sit opsparede fedt. Først når ungen kommer ud af ægget, vender hunnen tilbage og overtager pasningen, mens hannen tager tilbage til havet for at æde. Hvis det sker, at hunnen kommer for sent, kan hannen gylpe et meget nærende sekret op, så ungen kan overleve de første 15 dage.
Kejserpingvinen (Aptenodytes forsteri) er den største af alle pingviner med en højde på lidt over 1 meter og en vægt på cirka 40 kg.
Der Kaiserpinguin (Aptenodytes forsteri) ist die größte Art aus der Familie der Pinguine (Spheniscidae) und zählt zusammen mit dem Königspinguin (Aptenodytes patagonicus) zur Gattung der Großpinguine (Aptenodytes). Es werden keine Unterarten für den Kaiserpinguin anerkannt. Auf Grund zahlreicher Infotainment- und Dokumentarfilme zählt der Kaiserpinguin zu den bekanntesten Pinguinarten. Der Film Die Reise der Pinguine, der die Brutpflege dieser Art thematisiert, wurde im Jahr 2006 mit einem Oscar ausgezeichnet.
Die Bestandssituation des Kaiserpinguins wurde 2016 in der Roten Liste gefährdeter Arten der IUCN als „Near Threatened (NT)“ = „potentiell gefährdet“ eingestuft.[1][2]
Der Kaiserpinguin erreicht eine Körpergröße zwischen 100 und 130 Zentimeter und wiegt zwischen 22 und 37 Kilogramm.[3] Es besteht weder ein Sexualdimorphismus noch ein jahreszeitlicher Unterschied in der Gefiederfärbung.
Ausgewachsene Kaiserpinguine haben einen schwarzen Kopf, ein schwarzes Kinn und eine schwarze Kehle. Der Übergang zwischen der Kehlfärbung und der gelblich-weißen Brust ist sehr scharf. Kaiserpinguine haben auffällige Ohrflecken, die etwa vier Zentimeter breit sind. Sie sind am oberen Ende leuchtend gelb und gehen dann in ein blasseres Gelb über. Die Körperoberseite ist dunkel graublau und wirkt kurz vor der Mauser, wenn das Gefieder sehr abgetragen ist, bräunlich. Die Körperunterseite ist weiß und auf der oberen Brust gelblich überwaschen. Die Flossen sind auf der Unterseite weißlich mit einem dunklen Flecken an der Spitze. Der Schnabel ist etwa acht Zentimeter lang und sehr schmal. Der Oberschnabel ist schwarz, der Unterschnabel variiert je nach Individuum zwischen rosa, orange oder violett. Die Iris ist braun. Die Füße und die Beine sind schwarz, die äußere Seite der Beine ist befiedert.
Jungvögel ähneln den Adulten, allerdings sind sie noch etwas kleiner und ihre Ohrenflecken sind anfangs weißlich. Das Kinn und die Kehle sind weißlich grau, der Schnabel ist schwarz. Die Küken haben ein silbergraues Daunenkleid mit einer auffällig weißen Gesichtsmaske. Der Kopf ist schwarz.
Verwechslungsmöglichkeiten bestehen ausschließlich mit dem Königspinguin. Dieser ist allerdings etwas kleiner. Die gelborangen Gefiederpartien sind etwas leuchtender und schärfer abgegrenzt als beim Kaiserpinguin. Die Beine des Königspinguins sind außerdem nicht befiedert.
Kaiserpinguine haben laute trompetenartige Rufe. Ihre Lautäußerungen sind überwiegend in den Brutkolonien zu hören, gelegentlich geben sie allerdings auch auf offenem Wasser Kontaktlaute von sich. Kaiserpinguine, die an Land Kontaktrufe von sich geben, weisen in der Regel mit ihrem Schnabel nach oben. Der Kontaktruf währt etwa eine Sekunde. Rufe, die in Zusammenhang mit der Paarbildung stehen, sind komplexer in ihrem Rhythmus und bestehen aus einer Reihe wiederholter Silben, die von kurzen Pausen unterbrochen werden. Sie werden von beiden Geschlechtern gerufen. Der Ruf des Weibchens weist mehr Silben auf. Die Rufe sind individuell auf Grund der Reihung der Silben und den Pausen dazwischen unterscheidbar. Diese Rufe sind vor allem in der Zeit der Paarbildung zu vernehmen. Verpaarte Vögel sind nicht sehr ruffreudig, erst nach der Eiablage sind wieder Rufe zu hören. Paare rufen dann auch häufig gemeinsam.[3][4]
Drohrufe sind in der Regel sehr kurz und sehr variabel. Sie erinnern zum Teil an die Kontaktrufe, ähneln gelegentlich auch einem Grunzen. Die Kontaktrufe der Küken sind kurz und dauern etwa eine halbe Sekunde. Das individuelle Rufmuster eines Kükens entwickelt sich kurz nach dem Schlupf und verändert sich während der Nestlingszeit kaum. Der Ruf spielt eine erhebliche Rolle beim Finden von Elternvogel und Küken innerhalb der Brutkolonie.[4]
Der Kaiserpinguin ist zirkumpolar verbreitet und ist der am südlichsten lebende Pinguin. Er ist gleichzeitig das einzige Wirbeltier, das im antarktischen Inlandeis über längere Zeit verweilen kann. Der Lebensraum des Kaiserpinguins sind die kalten Gewässer der antarktischen Zone. Er hält sich innerhalb der Packeisgrenzen auf. Seine Brutgebiete liegen auf Meereis zwischen dem 66° und 78° S. Brutkolonien finden sich am Rand von Antarktika, der antarktischen Halbinsel und angrenzenden Inseln. Irrgäste werden gelegentlich auch nördlich des 65° S beobachtet und sind gelegentlich auch vor Südgeorgien, der Heardinsel sowie vor Neuseeland gesehen.[3]
Der Bestand gilt als stabil. Die Zahl der geschlechtsreifen und damit fortpflanzungsfähigen Kaiserpinguine wurde bisher auf 270.000 bis 350.000 Individuen geschätzt.[2] Neuerdings ist nach Auswertung von Satellitenaufnahmen von einer Zahl von 595.000 Tieren in 46 Kolonien auszugehen.[5][6] Brutkolonien liegen gewöhnlich auf flachem Meereis und befinden sich entweder in der Nähe der Eiskante oder bis zu 18 Kilometer weiter Inland. Häufig liegen sie im Windschatten von Eisklippen, -hügeln oder -bergen.[4]
Die Überlebensfähigkeit der Kaiserpinguine hängt von der Überwindung der Klimakrise durch Einhaltung des Pariser Übereinkommens ab. Auf Basis von Simulationsmodellen lässt sich für das „Weiter-so-wie-bisher“-Treibhausgasemissionsszenario vorhersagen, dass 80 % der Kolonien bis zum Jahr 2100 praktisch ausgestorben sein werden und die Gesamtzahl der Kaiserpinguine voraussichtlich um mindestens 81 % sinken wird.[7] Bei Einhaltung der Ziele des Pariser Übereinkommens wird es in der Antarktis hingegen überlebenssichernde Rückzugsorte für Kaiserpinguine geben und bis zum Jahr 2100 werden nach den 1,5-°C- und 2-°C-Klimaszenarien von Paris laut Prognose nur 19 % bzw. 31 % der Kolonien praktisch ausgestorben sein; infolgedessen geht die weltweite Population unter Annahme der 1,5 °C von Paris um mindestens 31 % und unter Annahme der 2 °C von Paris um 44 % zurück, wobei sich die Population ab etwa 2060 dann jedoch stabilisieren würde.[7]
Der Kaiserpinguin ist ein Seevogel und jagt ausschließlich im Meer. Er ernährt sich von Fischen, Tintenfischen und Krill. Kaiserpinguine jagen in Gruppen. Sie schwimmen direkt in einen Fischschwarm hinein, bewegen sich dort schnell hin und her und schnappen nach allem, was vor ihre Schnäbel kommt. Kleinere Beutetiere fressen sie direkt im Wasser, mit größeren Beutetieren müssen sie an die Wasseroberfläche kommen, um sie dort zu zerteilen. Bei der Jagd legen die Kaiserpinguine große Entfernungen zurück und erreichen Geschwindigkeiten von bis zu 36 km/h und Tiefen von bis zu 535 Metern. Notfalls können sie bis zu zwanzig Minuten unter Wasser bleiben. Je heller es ist, desto tiefer tauchen sie. Als Sichtjäger spüren sie die Beute nicht durch ihr Gehör oder Echolot auf, sondern müssen sie sehen, um sie zu fangen.
Pinguine haben ein Gefieder, welches sich im Lauf der Evolution speziell angepasst hat. Sie besitzen viele kurze Federn, die zusammen ein dichtes Gefieder bilden. Mit Hilfe des Schnabels und der Füße reiben die Pinguine ihr Gefieder mit einem ölig-tranigen Drüsensekret ein, welches von der Bürzeldrüse (Hautdrüse) gebildet wird. Das Gefieder wird dadurch vollständig wasserdicht. Das Sekret hält die Federn weich und geschmeidig und hemmt außerdem das Wachstum von Pilzen und Bakterien. An der Bürzeldrüse scheidet ein Pinguin täglich bis zu einhundert Gramm Sekret aus. Pinguine wenden täglich viel Zeit für die Gefiederpflege auf. Während der einmal im Jahr auftretenden Mauser ist eine weitere Besonderheit zu beobachten. Während bei vielen anderen Vögeln sich bei der Mauser das Gefieder ausdünnt oder kahle Stellen sichtbar werden, ist dies bei Pinguinen nicht der Fall. Bei ihnen wachsen die neuen Federn unterhalb der Federschäfte des alten Gefieders. Wenn die neuen Federn größer werden, drücken sie die alten Schäfte schrittweise nach außen, bis die alten Federn abfallen. Dann kommt darunter bereits eine neue Feder zum Vorschein, die die Lücke sofort schließt und damit den Wärmeschutz aufrechterhält.
Unter dem Pinguingefieder haben Pinguine außerdem noch eine dicke Fettschicht, die jedoch außer beim Kaiserpinguin nicht signifikant zum Kälteschutz beiträgt. Das Gefieder macht rund 90 % der Isolierung bei einem Pinguin aus. Im Gegensatz zu Walen oder Robben dient die Fettschicht des Pinguins hauptsächlich als Nährstoffvorrat und kaum zum Kälteschutz. Wie effizient das Gefieder verhindert, dass Körperwärme nach außen dringt, zeigt sich bei Kaiserpinguinen, die nach Schneestürmen zum großen Teil mit Schnee bedeckt sind. Der Schnee beginnt praktisch nicht zu schmelzen, weil die Temperatur an der Körperoberfläche nur unwesentlich über 0 °C liegt.
Die Füße der Kaiserpinguine sind an der Unterseite nur sehr gering durchblutet und geben wenig Wärme an den eisigen Untergrund ab. Die Füße der Männchen sind an der Oberseite, auf der das Ei liegt, stark durchblutet.
Während sich tagsüber bei Sonneneinstrahlung eine Pinguinkolonie eher unregelmäßig auf der Eisfläche verteilt, rücken die Pinguine ab Sonnenuntergang zu sogenannten Huddles („Kuschelhaufen“) zusammen, um sich gegen Kälte und Wind zu schützen, insbesondere bei Stürmen ein überlebensnotwendiges Verhalten.[9]
Kaiserpinguine pflanzen sich im Alter von drei bis sechs Jahren erstmals fort. Sie wandern bis zu 200 Kilometer landeinwärts über das gefrorene Meer zu ihren Brutplätzen. Diese müssen in Gegenden liegen, in denen im antarktischen Sommer das Eis nicht schmilzt. Im April beginnt die Paarungszeit mit der Balz und im Mai/Juni (antarktischer Winter) fangen sie mit der Brut an. Sie bauen kein Nest wie andere Pinguinarten, sondern bilden gemeinsam in Talsenken oder im Windschatten von Anhöhen gelegene Kolonien, in denen die Tiere oft den Ort wechseln. An warmen Tagen ziehen sich die Kolonien weitläufig auseinander. Die Paarungspartner erkennen sich an stimmlichen Merkmalen, wobei die oft überzähligen Weibchen um die Gunst der Männchen buhlen. Das Weibchen legt ein einziges Ei, welches rund 450 Gramm wiegt, verlässt nach der Ablage die Brutkolonie und kehrt ins Meer zurück, wo es auf Nahrungssuche geht. Das Männchen legt sich das Ei auf die Füße, bedeckt es mit seiner Bauchfalte und trägt es so umher. Dabei kann es vorkommen, dass das Ei von den Füßen auf das Eis rollt. In diesem Fall stirbt der Embryo nach ein bis zwei Minuten unweigerlich ab. Um sich vor dem eisigen Wind zu schützen, rücken die Tiere eng zusammen, wechseln jedoch ständig ihre Plätze, so dass jedes Tier mal am Rand und mal im wärmeren Inneren der kreisförmig zusammengezogenen Kolonie steht.
Die Küken schlüpfen, nach etwa 64 Tagen Brutzeit, ab Mitte Juli und haben bis zum Januar (Sommer auf der Südhalbkugel) Zeit, flügge zu werden. Sie tragen einen feinen grauen Flaum. Ihr Köpfchen ist schwarz und rund, um die Augen haben sie einen weißen Ring. Zunächst verbleiben sie in der Bauchfalte der Männchen. Die Männchen füttern ihre Jungen mit einer milchigen Substanz (Trophallaxis), wobei sie während der Brutphase ein Drittel ihres Körpergewichtes verlieren.
Die Weibchen kehren mit rund drei Kilogramm vorverdautem Fisch zum Küken zurück. Das Küken bekommt vom Weibchen seinen ersten Fisch. Nun wandern die Männchen zum Meer, um ihre Reserven aufzufüllen. Beim Austausch der sehr jungen Küken von den Vätern zu den Müttern muss der Wechsel sekundenschnell vonstattengehen, da die Küken den antarktischen Temperaturen nur wenige Sekunden standhalten. Viele Jungtiere sterben bei diesen Tauschmanövern. Die Alttiere wechseln sich nun ständig mit der Fütterung ab. Da inzwischen Sommer in der Antarktis herrscht, zeigt sich der Vorteil dieser Brutstrategie: Das Küken benötigt viel Nahrung, um zu wachsen, und der Weg zum Meer verkürzt sich zusehends mit der zunehmenden Schmelze des Packeises.
Während die Küken auf ihre Eltern warten, schließen sie sich zu einer sogenannten Crèche, einer Ansammlung von Jungvögeln, zusammen. Sie stehen dicht beieinander, um sich vor der antarktischen Kälte zu schützen.
Bei der ersten Mauser verliert der Nachwuchs das Flaumfederkleid und bekommt das Federkleid der Erwachsenen. Im Alter von etwa sechs Monaten verlassen die Jungtiere die Pinguinkolonie und kehren erst drei bis sechs Jahre später dorthin zurück, um selbst zu brüten.
Kaiserpinguine haben sehr wenige Feinde und können bis zu 50 Jahre alt werden, auch wenn sie normalerweise mit etwa 20 Jahren sterben. Die einzigen Feinde, die einen erwachsenen Kaiserpinguin im Wasser oder in der Nähe des Wassers töten könnten, sind Seeleoparden oder Orcas.
Auf dem Packeis kommt es vor, dass Raubmöwen und Riesensturmvögel Küken der Kaiserpinguine erbeuten. Die größte Bedrohung geht dabei vom Riesensturmvogel aus, der für bis zu einem Drittel der Verluste unter den jungen Kaiserpinguinen verantwortlich ist.
Der Kaiserpinguin (Aptenodytes forsteri) ist die größte Art aus der Familie der Pinguine (Spheniscidae) und zählt zusammen mit dem Königspinguin (Aptenodytes patagonicus) zur Gattung der Großpinguine (Aptenodytes). Es werden keine Unterarten für den Kaiserpinguin anerkannt. Auf Grund zahlreicher Infotainment- und Dokumentarfilme zählt der Kaiserpinguin zu den bekanntesten Pinguinarten. Der Film Die Reise der Pinguine, der die Brutpflege dieser Art thematisiert, wurde im Jahr 2006 mit einem Oscar ausgezeichnet.
Die Bestandssituation des Kaiserpinguins wurde 2016 in der Roten Liste gefährdeter Arten der IUCN als „Near Threatened (NT)“ = „potentiell gefährdet“ eingestuft.
Aptenodytes forsteri es un specie de Aptenodytes. Illo produce Aptenodytes forsteri egg[*].
The Emperor penguin (Aptenodytes forsteri) is the heichest an hiviest o aw livin penguin species an is endemic tae Antarcticae. The male an female is seimilar in plumage an size, reachin 122 cm (48 in) in heicht an weichin onywhere frae 22 tae 45 kg (49 tae 99 lb). The dorsal side an heid is black an sharply delineatit frae the white belly, pale-yellae breast an bricht-yellae ear patches. Like aw penguins it is flichtless, wi a streamlined body, an wings stiffened an flattened intae flippers for a marine habitat.
Its diet consists primarily o fish, but can include crustaceans an aw, like krill, an cephalopods, or like squid. In huntin, the species can remain submerged up tae 18 meinute, divin tae a depth o 535 m (1,755 ft). It haes several adaptations tae facilitate this, includin an unuisual structured hemoglobin tae allou it tae function at laich oxygen levels, solid banes tae reduce barotrauma, an the ability tae reduce its metabolism an shut doun non-essential organ functions.
The Emperor Penguin is mibbe baist kent for the sequence o joorneys adults mak each year in order tae mate an tae feed their affspring. The anly penguin species that breeds in the Antarctic winter, it treks 50–120 km (31–75 mi) ower the ice tae breedin colonies whilk mey include thoosands o individuals. The female lays a single egg, whilk is incubatit bi the male while the female returns tae the sea tae feed; parents subsequently tak turns foragin at sea an carin for their chick in the colony. The lifespan is typically 20 years in the wild, though observations suggest that some individuals mey live tae 50 year o age.
The Emperor penguin (Aptenodytes forsteri) is the heichest an hiviest o aw livin penguin species an is endemic tae Antarcticae. The male an female is seimilar in plumage an size, reachin 122 cm (48 in) in heicht an weichin onywhere frae 22 tae 45 kg (49 tae 99 lb). The dorsal side an heid is black an sharply delineatit frae the white belly, pale-yellae breast an bricht-yellae ear patches. Like aw penguins it is flichtless, wi a streamlined body, an wings stiffened an flattened intae flippers for a marine habitat.
Its diet consists primarily o fish, but can include crustaceans an aw, like krill, an cephalopods, or like squid. In huntin, the species can remain submerged up tae 18 meinute, divin tae a depth o 535 m (1,755 ft). It haes several adaptations tae facilitate this, includin an unuisual structured hemoglobin tae allou it tae function at laich oxygen levels, solid banes tae reduce barotrauma, an the ability tae reduce its metabolism an shut doun non-essential organ functions.
The Emperor Penguin is mibbe baist kent for the sequence o joorneys adults mak each year in order tae mate an tae feed their affspring. The anly penguin species that breeds in the Antarctic winter, it treks 50–120 km (31–75 mi) ower the ice tae breedin colonies whilk mey include thoosands o individuals. The female lays a single egg, whilk is incubatit bi the male while the female returns tae the sea tae feed; parents subsequently tak turns foragin at sea an carin for their chick in the colony. The lifespan is typically 20 years in the wild, though observations suggest that some individuals mey live tae 50 year o age.
Hông-tè Khiā-gô (ha̍k-miâ Aptenodytes forsteri) sī só͘-ū ê khiā-gô tang-tiong siāng lò koh toā-châng ê chiáu-chéng. In sī Lâm-ke̍k Tāi-lio̍k ê te̍k-iú-chéng. Kang--ê bó--ê goā-hêng sio-siâng, koân chì 122 cm, tāng 22 chì 45 kg. Thâu kap kha-chhiah-phiaⁿ sī o͘-sek, pak-tó͘ pe̍k-sek, hêng-khám lio̍h-á n̂g, oá hīⁿ-á chhim n̂g; o͘ pe̍h hun-bêng. Chhan-chhiūⁿ kî-tha ê khiā-gō sī bē poe ê chiáu-á, ū liū-soàⁿ-hêng ê hêng-khu kap ngē-ngē ê si̍t-á, sek-ha̍p hái-iûⁿ ê khoân-kéng.
Tī só͘-ū ê chiáu-lūi tang-tiong, Hông-tè Khiā-gô ū siāng kài koâⁿ ê hoân-si̍t khoân-kéng. Khong-khì ê un-tō͘ ē-tàng lak kah −40 °C, hong-sok ū-sî kàu 144 km/h. Sek-èng koâⁿ ê ki-lêng ū kúi-ā-chióng: In ê si̍t-á thê-kiong 80–90% ê pó-un hāu-kó, jī-chhiáⁿ phoê-hā ū 1 têng chí-hông, siāng kāu chì 3 cm (tī hoān-si̍t chêng). Ú-mn̂g ê bi̍t-tō͘ sī só͘-ū ê chiáu-lūi siāng koân--ê.
Hông-tè Khiā-gô (ha̍k-miâ Aptenodytes forsteri) sī só͘-ū ê khiā-gô tang-tiong siāng lò koh toā-châng ê chiáu-chéng. In sī Lâm-ke̍k Tāi-lio̍k ê te̍k-iú-chéng. Kang--ê bó--ê goā-hêng sio-siâng, koân chì 122 cm, tāng 22 chì 45 kg. Thâu kap kha-chhiah-phiaⁿ sī o͘-sek, pak-tó͘ pe̍k-sek, hêng-khám lio̍h-á n̂g, oá hīⁿ-á chhim n̂g; o͘ pe̍h hun-bêng. Chhan-chhiūⁿ kî-tha ê khiā-gō sī bē poe ê chiáu-á, ū liū-soàⁿ-hêng ê hêng-khu kap ngē-ngē ê si̍t-á, sek-ha̍p hái-iûⁿ ê khoân-kéng.
De Keeserpinguin ass déi gréisst Aart aus der Uerdnung vun de Pinguinen. E gehéiert zesumme mam Kinnekspinguin zu der Gattung vun de Grousspinguinen.
De Keeserpinguin ka bis zu 1,30 Meter grouss ginn a weit bis zu 50 Kilogramm. En huet e grousse Kierper mat engem klenge Kapp a klenge Féiss. En huet Fiederen déi hanne schwaarz a vir wäiss sinn. Ënner dem Hals an de Baken ass e liicht orange.
De Keeserpinguin ass dee Pinguin deen am südlechsten op der Äerd lieft, an dat um Packäisgürtel ronderëm den antarktesche Kontinent.
De Keeserpinguin ass déi gréisst Aart aus der Uerdnung vun de Pinguinen. E gehéiert zesumme mam Kinnekspinguin zu der Gattung vun de Grousspinguinen.
De Keeserpinguin ka bis zu 1,30 Meter grouss ginn a weit bis zu 50 Kilogramm. En huet e grousse Kierper mat engem klenge Kapp a klenge Féiss. En huet Fiederen déi hanne schwaarz a vir wäiss sinn. Ënner dem Hals an de Baken ass e liicht orange.
De Keeserpinguin ass dee Pinguin deen am südlechsten op der Äerd lieft, an dat um Packäisgürtel ronderëm den antarktesche Kontinent.
Yperana ruvicha (karaiñe'ẽ: pingüino emperador) - (Aptenodytes forsteri) ha'e peteĩ guyra yperana juehegua oiko tenda ro'ýpe, jueheguaty yperana tĩmbukúva pegua.
Ko guyra juehegua oikove mante Antártidape, yperana tuichave ha pohyive; kuimba'e ha kuña hague ijojava, ijyvatekue ha'e nunga 120 cm ha ipohyikue ha'e 20 gotyo 45 kilo. Ijatukupe, ipepo ha iñakã hũva, hete guýre morotĩva, ha ipyti'a sa'yjukangýva ha oreko mokõi mbore sa'yju iñakã ykére. Guyra ndoveveiva, ojepokuita porãete.
Ho'u mante pira ro'o ha jatyta yguasu pegua. Oheka tembi'u yguasúre, ojepokuita.
Yperana ruvicha kokuaava ijyvate 115-120 cm ha ipohýikue 22 gotyo 45 kg kuimba'e pohyiveva kuñare.[2]
Yperana ruvicha (karaiñe'ẽ: pingüino emperador) - (Aptenodytes forsteri) ha'e peteĩ guyra yperana juehegua oiko tenda ro'ýpe, jueheguaty yperana tĩmbukúva pegua.
Ko guyra juehegua oikove mante Antártidape, yperana tuichave ha pohyive; kuimba'e ha kuña hague ijojava, ijyvatekue ha'e nunga 120 cm ha ipohyikue ha'e 20 gotyo 45 kilo. Ijatukupe, ipepo ha iñakã hũva, hete guýre morotĩva, ha ipyti'a sa'yjukangýva ha oreko mokõi mbore sa'yju iñakã ykére. Guyra ndoveveiva, ojepokuita porãete.
Ho'u mante pira ro'o ha jatyta yguasu pegua. Oheka tembi'u yguasúre, ojepokuita.
Yperana ruvicha kokuaava ijyvate 115-120 cm ha ipohýikue 22 gotyo 45 kg kuimba'e pohyiveva kuñare.
Ο Αυτοκρατορικός πιγκουίνος είναι θαλάσσιο πτηνό της οικογενείας των Απτηνοδυτιδών (πιγκουίνων), της οποίας αποτελεί το μεγαλύτερο μέλος. Η επιστημονική ονομασία του είδους είναι Aptynodetes forsteri και δεν περιλαμβάνει υποείδη.[1]
Ο αυτοκρατορικός πιγκουίνος είναι τυπικός εκπρόσωπος της κατηγορίας στην οποία εντάσσονται πτηνά ανίκανα να επιτελέσουν τη λειτουργία της πτήσης (flightless birds), κάτι που αποτυπώνεται και στην επιστημονική ονομασία του γένους (βλ. Ονοματολογία). Είναι ξεχωριστό -και θαυμαστό- είδος από κάθε άποψη, με σωματικές ικανότητες και φυσιολογία που το καθιστούν ιδιαίτερο μέσα στο ζωικό βασίλειο. Πέραν τούτου, αποτελεί υπόδειγμα κοινωνικότητας και εγκαρτέρησης στα δρώμενα των αποικιών αναπαραγωγής του, γεγονός που έχει καταγραφεί κατά τις τελευταίες δεκαετίες στον κινηματογράφο και στα μέσα κοινωνικής δικτύωσης, είτε υπό τη μορφή ντοκιμαντέρ είτε ως μυθοπλασία (κινούμενα σχέδια, κ.λ.π.) (βλ. Αναπαραγωγή).
Ο αυτοκρατορικός πιγκουίνος είναι το ψηλότερο και βαρύτερο από τα αρτίγονα είδη πιγκουίνων, ενδημικό στην Ανταρκτική. Το αρσενικό και το θηλυκό είναι παρόμοια σε μέγεθος και πτέρωμα, φθάνοντας τα 122 εκατοστά σε ύψος και τα 22-45 κιλά σε βάρος. Η ράχη και το κεφάλι είναι μαύρα, σαφώς οριοθετημένα από τη λευκή κοιλιά, το απαλό κίτρινο στήθος και τις φωτεινές κίτρινες περιοχές στα αυτιά. Όπως όλοι οι πιγκουίνοι, δεν μπορεί να πετάξει, αλλά διαθέτει υδροδυναμικό σώμα και άκαμπτες πτέρυγες, αμφότερα προσαρμοσμένα για το θαλάσσιο οικοσύστημα, εκεί όπου ο συγκεκριμένος πιγκουίνος είναι, πράγματι, «αυτοκράτορας».
Η διατροφή του αποτελείται κυρίως από ψάρια, αλλά μπορεί να περιλαμβάνει καρκινοειδή και κεφαλόποδα. Στο κυνήγι, μπορεί να παραμείνει κάτω από το νερό μέχρι 18 λεπτά, σε βάθη που μπορούν να φθάσουν τα 535 μέτρα. Για να συμβεί αυτό, είναι απαραίτητες κάποιες φυσιολογικές προσαρμογές, όπως η παρουσία μιας ασυνήθιστα δομημένης αιμοσφαιρίνης που λειτουργεί σε χαμηλά επίπεδα οξυγόνου, στέρεο ερειστικό σύστημα για να αντιμετωπίζει τη νόσο των δυτών (barotrauma), καθώς και την ικανότητα να μειώνει το μεταβολισμό του, διακόπτοντας βασικές λειτουργίες κάποιων οργάνων.
- Ο αυτοκρατορικός πιγκουίνος είναι ο μοναδικός ανώτερος οργανισμός του ζωικού βασιλείου που αποτολμά -και καταφέρνει- να αναπαράγεται κάτω από τις δυσκολότερες συνθήκες που μπορεί να συναντήσει κανείς στον Πλανήτη: τον χειμώνα της Ανταρκτικής. (βλ. Αναπαραγωγή).
Η επιστημονική ονομασία του γένους είναι νεολατινικός όρος με ελληνογενή ρίζα που παραπέμπει τόσο στην ανικανότητα του πτηνού προς πτήση, όσο και στην ικανότητά του στις ενάλιες καταδύσεις: [ΕΤΥΜΟΛ. Aptenodytes < Απτηνοδύτης < αρχ. απτήν + δύτης]. Ο όρος μαρτυρείται από το 1810 στους αδελφούς Κυριακό και Μανουήλ Καπετανάκη.[2] Αντίστοιχα: [ΕΤΥΜΟΛ. Απτήν (-ήνος) < α (στερητ.) + πτηνός (επίθετο) «αυτός που έχει την ικανότητα να πετάει, ο φτερωτός» (η λέξη πτηνό είναι ουσιαστικοποιημένος τύπος του επιθέτου)] [3][4]
Η επιστημονική ονομασία του είδους, forsteri παραπέμπει στον Γερμανό πάστορα και φυσιοδίφη Γ. Φόρστερ, προς τιμήν του οποίου ονομάστηκε (βλ. Συστηματική ταξινομική).
Το είδος περιγράφηκε για πρώτη φορά, το 1844, από τον Άγγλο ζωολόγο Τζορτζ Ρόμπερτ Γκρέι (George Robert Gray) στην Ανταρκτική,[5] ο οποίος έδωσε την ονομασία Aptynodetes από την ελληνική Απτηνοδύτης (βλ. Ονοματολογία) και την ονομασία forsteri προς τιμήν του Γερμανού πάστορα και φυσιοδίφη Γιόχαν Ράινχολντ Φόρστερ (Johann Reinhold Forster). Ο Φόρστερ είχε συνοδεύσει τον Τζέιμς Κουκ στο δεύτερο ταξίδι του (1772-5) μαζί με τον γιο του Γκέοργκ, ο οποίος ζωγράφιζε τα ζώα που συναντούσαν. Ο Γιόχαν Φόρστερ είχε την τιμή να δώσει ονομασίες σε πέντε taxa πινγκουίνων, που πρωτοείδε στο συγκεκριμένο ταξίδι.[6][7][8]
Μαζί με τον βασιλικό πιγκουίνο είναι τα μόνα αρτίγονα είδη στο γένος Aptenodytes. Απολιθώματα ενός τρίτου, εξαφανισμένου είδους (Α. ridgeni), που έζησε στα τέλη του Πλειόκαινου, περίπου τρία εκατομμύρια χρόνια πριν, ανακαλύφθηκαν στην Νέα Ζηλανδία.[9] Μελέτες της συμπεριφοράς των ειδών και η γενετική έχουν προτείνει ότι το γένος Aptenodytes είναι φυλογενετικά βασικό (basal), με άλλα λόγια, ότι αποσχίστηκε από έναν αρχικό κλάδο που οδήγησε σε όλα τα άλλα αρτίγονα είδη.[10] Στοιχεία μιτοχονδριακού και πυρηνικού DNA δείχνουν ότι αυτή η απόσχιση εμφανίστηκε περίπου 40 εκατομμύρια χρόνια πριν.[11]
Ο αυτοκρατορικός πιγκουίνος απαντά αποκλειστικά σε μία ζώνη της Ανταρκτικής περιφερειακά του Νοτίου Πόλου, μεταξύ 66° και 77°, νότιων γεωγραφικών πλατών.
Τρεις μεγάλες αποικίες έχουν αναφερθεί στα ηπειρωτικά: μία (τώρα πιθανόν μη υπάρχουσα), στα νησιά Ντάιον (Dion), έξω από τις δυτικές ακτές της Ανταρκτικής Χερσονήσου (Antarctic Peninsula),[12] μία σε ένα ακρωτήρι στον παγετώνα Τέιλορ (Taylor) στο Αυστραλιανό έδαφος της Ανταρκτικής [13] και, πιο πρόσφατα, μία στοn Κόλπο Αμούνδσεν (Amundsen Bay).[14]
Από το 2009, αριθμός μικρότερων αποικιών έχει αναφερθεί ότι δημιουργείται στα ηπειρωτικά στρώματα πάγου -όχι στον πάγο στη θάλασσα.[15] Ο βορειότερος αναπαραγωγικός πληθυσμός βρίσκεται στη νήσο Σνόου (Snow), κοντά στο βόρειο άκρο της Ανταρκτικής Χερσονήσου,[14] ενώ κάποια περιπλανώμενα άτομα έχουν καταγραφεί στα νησιά Χερντ (Heard) [16] και Νότια Γεωργία (South Georgia),[17] αλλά και στην Αργεντινή, την Χιλή και την Νέα Ζηλανδία.[18][19][20]
Αναπαράγεται σχεδόν πάντοτε σε σταθερές τράπεζες πάγου κοντά στην ακτή και μέχρι 18 χλμ. από τις ακτές (offshore). Ωστόσο, δεν είναι διόλου ασυνήθιστο τα εδάφη αναπαραγωγής να βρίσκονται βαθιά στα ηπειρωτικά, σε αποστάσεις που ξεπερνούν τα 100 χλμ. από τη θάλασσα (βλ Αναπαραγωγή). Οι αποικίες αναπαραγωγής βρίσκονται συνήθως σε περιοχές όπου, τα καλυμμένα με πάγο, βράχια και τα παγόβουνα προσφέρουν καταφύγιο από τον άνεμο.[21]
Οι ενήλικες αυτοκρατορικοί πιγκουίνοι έχουν ύψος 110-130 εκ.,[22] ενώ το βάρος τους κυμαίνεται από 22,7 - 45,4 κιλά και διαφέρει ανάλογα με το φύλο, με τα αρσενικά να ζυγίζουν περισσότερο από τα θηλυκά (ελαφρός φυλετικός διμορφισμός).
Το βάρος του κάθε ατόμου διαφέρει, επίσης ανάλογα με την εποχή καθώς τόσο το αρσενικό όσο και το θηλυκό χάνουν πολύ βάρος, ενόσω επωάζουν ή μεγαλώνουν τους νεοσσούς τους. (βλ. Αναπαραγωγή) Όπως όλοι οι πιγκουίνοι, ο αυτοκρατορικός έχει υδροδυναμικό σώμα για να ελαχιστοποιεί την αντίσταση του νερού όταν κολυμπάει, ενώ οι πτέρυγες είναι σχετικά άκαμπτες, λειτουργώντας περισσότερο όπως τα πτερύγια των θαλάσσιων θηλαστικών.[24] Η γλώσσα του είναι εξοπλισμένη με μύστακες (barbs), ακιδωτούς σχηματισμούς με κατεύθυνση προς την οπίσθια πλευρά του στόματος, έτσι ώστε να αποτρέπεται η διαφυγή της λείας.[25]
Τα φύλα είναι παρόμοια σε χρωματισμούς.[21] Οι ενήλικες έχουν μαύρα φτερά στην άνω επιφάνεια του σώματος, που καλύπτουν το κεφάλι, την ράχη, το πάνω μέρος των πτερύγων και την ουρά, αλλά και το πηγούνι και τον λαιμό. Αυτές οι μαύρες περιοχές είναι σαφώς οριοθετημένες ως προς το ανοιχτόχρωμο πτέρωμα στα άλλα σημεία του σώματος. Η κάτω επιφάνεια των πτερύγων και η κοιλιά έχουν λευκό χρώμα που, σταδιακά, γίνεται απαλό κίτρινο στο πάνω μέρος του στήθους, ενώ τα ωτικά καλυπτήρια είναι φωτεινά κίτρινα. Το ράμφος φθάνει τα 8 εκ. σε μήκος, με την ρινοθήκη να είναι μαύρη και την γναθοθήκη ροζ, πορτοκαλί ή λιλά.[26]
Στα νεαρά άτομα, τα ωτικά καλυπτήρια, το πηγούνι και ο λαιμός έχουν λευκό χρώμα, ενώ το ράμφος είναι μαύρο.
Το σκούρο πτέρωμα του αυτοκρατορικού πιγκουίνου «ξεθωριάζει» προς το καφέ από το Νοέμβριο μέχρι τον Φεβρουάριο (καλοκαίρι στην Ανταρκτική), πριν από την ετήσια έκδυση, τον Ιανουάριο και το Φεβρουάριο.[26] Η έκδυση πραγματοποιείται ταχύτατα, σε σύγκριση με άλλα πτηνά, διαρκώντας μόνο 34 ημέρες, περίπου. Τα καινούργια φτερά κάνουν την εμφάνισή τους πάνω από το δέρμα, αφού έχουν μεγαλώσει κατά το 1/3 του συνολικού μήκους τους, και πριν ακόμη αποπέσουν τα παλαιά φτερά, ώστε να μειωθεί στο ελάχιστο η απώλεια θερμότητας. Τα νέα φτερά, στη συνέχεια, ωθούν τα παλαιά να πέσουν πριν ολοκληρωθεί η ανάπτυξή τους.[27]
Η διατροφή των αυτοκρατορικών πιγκουίνων αποτελείται κυρίως από ψάρια, μαλακόστρακα και κεφαλόποδα,[28] αν και η σύνθεσή της ποικίλλει από πληθυσμό σε πληθυσμό. Τα ψάρια είναι συνήθως η πιο σημαντική πηγή τροφής, με το είδος της Ανταρκτικής Pleuragramma antarcticum, να αποτελεί το μεγαλύτερο μέρος της διατροφής του πουλιού. Άλλα είδη που καταγράφονται περιλαμβάνουν ψάρια της οικογένειας Nototheniidae, τα καλαμάρια Psychroteuthis glacialis και Kondakovia longimana, καθώς και το κριλ της Ανταρκτικής, Euphausia superba.[29]
Οι πιγκουίνοι αναζητούν θηράματα στα ανοικτά του Νότιου Ωκεανού, είτε σε ελεύθερες από πάγο περιοχές της ανοικτής θάλασσας ή σε ρωγμές στις τράπεζες πάγου που έχουν δημιουργηθεί από την παλίρροια.[21] Μία από τις μεθόδους κυνηγιού, είναι να καταδύεται στα 50 μέτρα, περίπου, εκεί όπου μπορεί να εντοπίσει εύκολα ψάρια που ζουν στον πάγο (συμπαγικά, sympagic), που συνήθως κολυμπούν στον πυθμένα, όπως το Pagothenia borchgrevinki. Η σύλληψη της λείας γίνεται με επανειλημμένες καταδύσεις -5 με 6 φορές- πριν αναδυθεί για να αναπνεύσει.[30] Ο αυτοκρατορικός πιγκουίνος είναι εξαιρετικός κολυμβητής, κινούμενος με επιδέξιους ελιγμούς και, αλλάζοντας γρήγορα κατεύθυνση. Συνήθως κολυμπάει με ταχύτητες γύρω στα 11χλμ/ώρα, αλλά έχουν καταγραφεί και ταχύτητες 14,5 χλμ/ώρα.[31]
Ο αυτοκρατορικός πιγκουίνος αναπαράγεται στο ψυχρότερο περιβάλλον του Πλανήτη, κάτι που είναι απαγορευτικό για οποιοδήποτε άλλο μέλος του ιπτάμενου βασιλείου, με θερμοκρασίες του αέρα που μπορεί να φθάσουν στους -60 °C και οι ταχύτητες του ανέμου μπορεί να φτάσουν τα 200 χλμ/ώρα. Η θερμοκρασία του νερού είναι η χαμηλότερη δυνατή, στους -1.8 °C, πολύ χαμηλότερη από τον μέσο όρο της θερμοκρασίας του σώματος του πτηνού, στους 39 °C. Επομένως, είναι εύλογο και αναμενόμενο, το είδος να έχει αναπτύξει προσαρμογές στη φυσιολογία του, ώστε να αντισταθμίζει την απώλεια θερμότητας.[32] Το πτέρωμα παρέχει το 80-90% της μόνωσης, ενώ διαθέτει ένα στρώμα υποδερμικού λίπους, το οποίο μπορεί να φθάσει τα 3 εκ. σε πάχος, πριν την αναπαραγωγή.[33] Αυτό το στρώμα, ωστόσο, παρεμποδίζει την κινητικότητα των αυτοκρατορικών πιγκουίνων στο έδαφος, σε σύγκριση με τα «ξαδέλφια» τους, τους πιγκουίνους του Μαγγελάνου (Spheniscus magellanicus), οι οποίοι έχουν πολύ λιγότερο λίπος.[34] Τα φτερά του είναι μικρά, λογχοειδή και άκαμπτα, τοποθετημένα πυκνά πάνω σε ολόκληρη την επιφάνεια του δέρματος. Η πυκνότητά τους φθάνει τα 15 φτερά/εκ.2, την υψηλότερη από κάθε άλλο είδος πτηνού.[35] Ένα επιπλέον μονωτικό στρώμα που αποτελείται από ξεχωριστά στελέχη πτίλων, παρεμβάλλεται μεταξύ των κυρίως φτερών και του δέρματος.
Εξειδικευμένοι μύες επιτρέπουν στα φτερά να ανορθώνονται, όταν το πουλί είναι στη στεριά, μειώνοντας την απώλεια θερμότητας μέσω παγίδευσης ενός στρώματος αέρα δίπλα στο δέρμα. Αντιστρόφως, το πτέρωμα «οριζοντιώνεται» στο νερό, στεγανοποιώντας έτσι το δέρμα και το πτιλώδες υπόστρωμα.[36] Η περιποίηση του πτερώματος (preening) είναι ζωτικής σημασίας για την διευκόλυνση της μόνωσης, καθώς και της αδιαβροχοποίησής του μέσω της λίπανσης με ειδικό ελαιώδη παράγοντα.[37]
Ο αυτοκρατορικός πιγκουίνος είναι σε θέση να αυτοθερμορρυθμίζεται, δηλαδή να διατηρεί σταθερή την θερμοκρασία του σώματός του σε ευρύ φάσμα θερμοκρασιών χωρίς, ωστόσο, να χρειαστεί να μεταβάλλει τον μεταβολισμό του. Γνωστό ως θερμο-ουδέτερη ζώνη (thermoneutral range), το εύρος αυτό εκτείνεται από τους -10 °C έως τους 20 °C. Κάτω από αυτό το εύρος θερμοκρασιών, ο μεταβολικός ρυθμός του σώματος αυξάνεται σημαντικά, παρόλο που ένα άτομο μπορεί να διατηρήσει τη θερμοκρασία του εσωτερικού (πυρήνα) του σώματός του (38,0 °C) μέχρι την εξωτερική θερμοκρασία των -47 °C.[38] Η συνεχής κίνηση με κολύμπι, περπάτημα και το μυικό ρίγος είναι τρεις σημαντικοί μηχανισμοί για την αύξηση του μεταβολισμού. Μια τέταρτη διαδικασία περιλαμβάνει αύξηση στην διάσπαση των λιπών από ένζυμα, η οποία πυροδοτείται από την ορμόνη γλυκαγόνη.[39]
Αλλά και αντίστροφα, σε θερμοκρασίες πάνω από 20 °C, το πτηνό ενεργοποιεί και πάλι τον μεταβολικό του ρυθμό, ώστε να αυξηθεί η απώλεια θερμότητας. Αυτά υποβοηθούνται με το άπλωμα των πτερύγων του και εκθέτοντας την κάτω πλευρά τους, οπότε αυξάνει η συνολική εκτιθέμενη επιφάνεια του σώματος κατά 16%, διευκολύνοντας την περαιτέρω απώλεια θερμότητας.[40]
Εκτός από το κρύο, ο αυτοκρατορικός πιγκουίνος έρχεται αντιμέτωπος με μιαν ακόμη κατάσταση που, θεωρητικά, θα μπορούσε να αποβεί εξαιρετικά επικίνδυνη. Στις μεγάλες καταδύσεις που πραγματοποιεί, η υδροστατική πίεση που ασκείται στους ιστούς του σώματός του είναι εξαιρετικά υψηλή, έως 40 φορές μεγαλύτερη από εκείνη στην επιφάνεια του νερού, η οποία στους περισσότερους άλλους χερσαίους οργανισμούς θα μπορούσε να προκαλέσει συμπτώματα που είναι γνωστά με την γενική ονομασία νόσος των δυτών ή βαρότραυμα (barotrauma). Μία από τις προσαρμογές του σώματος του πιγκουίνου για να αντιμετωπιστεί αυτή η κατάσταση είναι ότι, τα οστά του δεν είναι πνευματικά, δηλαδή δεν έχουν τους γεμάτους με αέρα χώρους που τα κάνουν ελαφρύτερα, αλλά -και εφόσον δεν υπάρχει η δυνατότητα για πτήση- είναι «γεμάτα» με οστίτη ιστό σε όλη τους την έκταση. Ωστόσο, παραμένει ακόμη ανεξήγητο, πώς αντιμετωπίζουν την αυξημένη διαλυτότητα αζώτου στο αίμα τους, σε τόσο μεγάλα βάθη.[41]
Κατά τη διάρκεια των καταδύσεών του σε μεγάλα βάθη, ο καρδιακός ρυθμός του πουλιού μειώνεται σε πολύ χαμηλά επίπεδα, της τάξης των 15-20 παλμών/λεπτό, οπότε μειώνεται σημαντικά η ανάγκη για οξυγόνο και αναστέλλεται, για όσο διαρκεί η κατάδυση, η λειτουργία κάποιων μη βασικών οργάνων.[25] Ωστόσο, η σημαντικότερη προσαρμογή είναι ότι, η αιμοσφαιρίνη και η μυοσφαιρίνη του πτηνού εξακολουθούν να είναι σε θέση να δεσμεύουν και να μεταφέρουν οξυγόνο στους ιστούς, ακόμη και σε αυτές τις χαμηλές συγκεντρώσεις του αερίου στο αίμα, κάτι που σε οποιονδήποτε άλλον οργανισμό θα προκαλούσε απώλεια αισθήσεων.[42]
Δεδομένου ότι το είδος δεν διατηρεί σταθερές θέσεις φωλιάσματος, έτσι ώστε τα άτομα να μπορούν να εντοπίσουν τους δικούς τους εταίρους ή νεοσσούς, οι αυτοκρατορικοί πιγκουίνοι βασίζονται αποκλειστικά στα φωνητικά καλέσματα για την αναγνώριση.[43] Χρησιμοποιούν ένα πολύπλοκο σύνολο καλεσμάτων που είναι κρίσιμα για την ατομική αναγνώριση, εμφανίζοντας τη μεγαλύτερη διακύμανση σε μεμονωμένες κλήσεις από όλους τους πιγκουίνους.[21][43] Οι αυτοκρατορικοί πιγκουίνοι χρησιμοποιούν δύο ζώνες συχνοτήτων ταυτόχρονα.[44] Οι νεοσσοί χρησιμοποιούν ένα «σφύριγμα» (whistle) διαμορφωμένης συχνότητας όταν ζητούν τροφή και για να επικοινωνήσουν με τους γονείς.[21]
Η αναπαραγωγή των αυτοκρατορικών πιγκουίνων αποτελεί το σημαντικότερο «κεφάλαιο» της ζωής τους και ένα από τα κορυφαία δρώμενα της εξελικτικής πορείας των οργανισμών, ανεξαρτήτως ταξινομικής μονάδας (taxon). Ο τρόπος με τον οποίο αυτή διαδραματίζεται (sic), αποτελεί υπόδειγμα συνεργασίας και αντοχής, στοιχεία χωρίς τα οποία θα ήταν αδύνατον να πραγματοποιηθεί κάτω από τις δεδομένες συνθήκες.
Ωστόσο οι «νόμοι» της ζωής και της εξέλιξης είναι σκληροί. Αυτά τα ίδια τα πτηνά που, σχεδόν θυσιάζονται για να φέρουν στον κόσμο τους νεοσσούς τους, αλλάζουν στάση αμέσως μόλις συμβεί μια καθοριστική απώλεια. Εάν ένας από τους εταίρους πεθάνει ή σκοτωθεί κατά τη διάρκεια της περιόδου αναπαραγωγής, ο επιζών γονέας εγκαταλείπει το αυγό ή τα μικρά του και πάει πίσω στη θάλασσα για να τραφεί, κάτι που σημαίνει ότι είναι αδύνατον να επιβιώσει ο νεοσσός χωρίς την παρουσία και των δύο γονέων.
Δύο είναι τα κύρια στοιχεία που κυριαρχούν στο παρασκήνιο του αναπαραγωγικού κύκλου του αυτοκρατορικού πιγκουίνου: το πρώτο είναι οι ακραίες, δυσμενέστατες καιρικές συνθήκες που έχουν επιλεγεί για την αναπαραγωγή. Ουδείς ανώτερος οργανισμός επιλέγει τον χειμώνα της Ανταρκτικής για να αναπαραχθεί, πολύ περισσότερο όταν είναι άμεσα εκτεθειμένος στο εξωτερικό περιβάλλον.
Το δεύτερο είναι η συνεργασία, για την ακρίβεια, η συνεργασία που εμπεριέχει την αυταπάρνηση. Ουδείς των εταίρων εγκαταλείπει αυτό το οποίο αναλαμβάνει εξ αρχής και προσπαθεί να το διεκπεραιώσει. Οι προσπάθειες δεν έχουν πάντοτε αίσιο τέλος, το αντίθετο μάλιστα, υπάρχουν πολλές απώλειες. Ωστόσο, η επιμονή στον σκοπό είναι αυτό που αξίζει να παρατηρήσει κανείς στον αυτοκρατορικό πιγκουίνο και που, τελικά, χαρακτηρίζει αυτόν τον υπεύθυνο οργανισμό.
Ο ετήσιος κύκλος αναπαραγωγής του αυτοκρατορικού πιγκουίνου διαδραματίζεται ως εξής (βλ. και Εικόνα):
Ιανουάριος- Φεβρουάριος: Το καλοκαίρι της Ανταρκτικής βρίσκεται στην κορύφωσή του. Τα ενήλικα πτηνά κολυμπούν και αναζητούν την τροφή τους στην ανοικτή θάλασσα. Πρέπει να τραφούν εξαιρετικά καλά, για να αντιμετωπίσουν τη νηστεία των επομένων μηνών. Εκείνα που έχουν διαβεί το 4ο έτος της ηλικίας τους είναι έτοιμα να αναπαραχθούν, αν και συνήθως αρχίζουν 1 με 3 χρόνια αργότερα.[45]
Μάρτιος-Απρίλιος: Ο ερχομός του φθινοπώρου στην Ανταρκτική και η επακόλουθη μείωση της διάρκειας της ημέρας, [iii] «πυροδοτούν» την έναρξη μιας μακράς πορείας από την ακτή προς τα ηπειρωτικά, προς αναζήτηση των κατάλληλων περιοχών ωοτοκίας. Μερικές φορές, οι καλυπτόμενες αποστάσεις φθάνουν τα (50-)100 έως 120(-160) χιλιόμετρα, κάτι εξαιρετικά κοπιαστικό για ένα πτηνό που κινείται αργά και αδέξια στη στεριά,[46] με μέση ωριαία ταχύτητα μόλις τα 2,8 χλμ/ώρα.[31] Μερικές φορές, όταν ο πάγος είναι ομοιόμορφα κατανεμημένος, μετακινείται με πρηνηδόν ολίσθηση (toboganning), κάνοντας δηλαδή σκι (sic) με την κοιλιά του.
Ταυτόχρονα, αρχίζει η περίοδος νηστείας για όλα τα πουλιά. Δεν θα ξανατραφούν μέχρι να ξαναδούν τη θάλασσα.
Παρόλο που είναι φθινόπωρο, οι θερμοκρασίες πέφτουν αρκετά, φθάνοντας ήδη τους -40 °C. Οι πιγκουίνοι αναζητούν το ταίρι τους, με τα αρσενικά να καταφθάνουν λίγο νωρίτερα από τα θηλυκά. Υπάρχει ανισότητα στην αναλογία των φύλων, με περισσότερα θηλυκά από αρσενικά (σε μια αποικία καταγράφηκε αναλογία 39,5% αρσενικά, 60,5% θηλυκά). Αυτή η ανισότητα οδηγεί σε έντονο ανταγωνισμό για τα αρσενικά μεταξύ των θηλυκών.[47] Το αρσενικό δίνει εντυπωσιακές «παραστάσεις» (ecstatic displays), στεκόμενο ακίνητο και τοποθετώντας το κεφάλι στο στήθος του και αρθρώνοντας κάποιο κάλεσμα ερωτοτροπίας για 1-2 δευτερόλεπτα. Κατόπιν αρχίζει να περιφέρεται στην αποικία και επαναλαμβάνει το κάλεσμα. Όταν συναντηθεί με το επιθυμητό θηλυκό, στέκεται απέναντί του πρόσωπο με πρόσωπο και τεντώνει το κεφάλι και το λαιμό του, ενώ το θηλυκό μιμείται τις κινήσεις του «κατοπτρικά». Και οι δύο κρατούν αυτή τη στάση για μερικά λεπτά. Μόλις επιβεβαιωθεί ο «δεσμός» τους, περιφέρονται γύρω από την αποικία, με το θηλυκό να ακολουθεί το αρσενικό. Εάν δεν συμβεί κάτι απρόοπτο θα μείνουν μαζί, όχι μόνον εφέτος αλλά και για αρκετά χρόνια ακόμη. Ωστόσο, εάν αργήσει ο ένας από τους δύο να κάνει την εμφάνισή του τον επόμενο χρόνο, υπάρχει μεγάλη πιθανότητα για «απιστία», διότι προέχει ο χρονισμός (timing) αναπαραγωγής, αφού οι καιρικές συνθήκες στην Ανταρκτική δεν μπορούν να περιμένουν.[48]
Μάιος: Είναι ο τελευταίος μήνας του φθινοπώρου και οι συνευρέσεις των συντρόφων βρίσκονται στην κορύφωσή τους. Πριν από τη συνουσία, το ένα πουλί υποκλίνεται βαθιά μπροστά στο άλλο, με το ράμφος κοντά στο έδαφος, ενώ ο άλλος εταίρος τον μιμείται.[49] Το ζευγάρι δεν φτιάχνει φωλιά. Κάτι τέτοιο, άλλωστε, θα ήταν ανώφελο, αφ’ ενός λόγω του -επικίνδυνα- παγωμένου εδάφους, αφετέρου λόγω της έλλειψης υλικών κατασκευής στην περιοχή.
Ιούνιος: Ο σκληρός χειμώνας της Ανταρκτικής είναι παρών και, μαζί του, αρχίζει ο «γολγοθάς» του ζευγαριού, ιδιαίτερα του αρσενικού. Στις αρχές Ιουνίου -ή και στα τέλη του προηγούμενου μήνα- το θηλυκό γεννάει ένα (1) και μοναδικό αβγό. Το αβγό έχει σχήμα αχλαδιού, απαλό λευκοπράσινο χρώμα και διαστάσεις 12 Χ 8 εκατοστά, περίπου, ενώ ζυγίζει γύρω στα 450-470 γραμμάρια.[49] Φαίνεται μεγάλο αλλά, τυπικά, δεν είναι διότι αντιστοιχεί μόλις στο 2,3% του βάρους της μητέρας, κατ’ ουσίαν δηλαδή είναι από τα μικρότερα αβγά που γεννάει ένα πουλί, αναλογικά με τον όγκο του.[50] Το αβγό βγαίνει από το σώμα της μητέρας και τοποθετείται από την ίδια, επιδέξια στην πάνω πλευρά των ποδιών της, χωρίς να έλθει σε επαφή με το παγωμένο έδαφος, ενώ το καλύπτει και το θερμαίνει στο κάτω μέρος της κοιλιάς, μέσα σε μια ειδική θυλακωτή πτυχή του σημείου εκείνου (brood patch).
Ωστόσο, οι ανάγκες της γέννας έχουν εξαντλήσει τα διατροφικά αποθέματα του θηλυκού, που πρέπει να αναχωρήσει επειγόντως για τη θάλασσα, το μόνο μέρος όπου μπορεί να τραφεί. Το αβγό πρέπει να το παραλάβει το αρσενικό που θα πραγματοποιήσει ολόκληρη σχεδόν την επώαση. Οι στιγμές που το θηλυκό τού «παραδίδει» το αβγό είναι κρίσιμες και καθοριστικές, διότι εάν έλθει σε επαφή με το έδαφος, το έμβρυο «καταψύχεται» ταχύτατα. Ευτυχώς, το κέλυφος του αβγού είναι αρκετά παχύ, με 15,7% του συνολικού βάρους, οπότε μειώνονται οι κίνδυνοι θραύσης κατά την «παράδοση». Το αρσενικό πλησιάζει το θηλυκό μέχρι να ακουμπήσουν τα πόδια του στα δικά της πόδια. Έπειτα, με μαλακές, προσεκτικότατες κινήσεις το θηλυκό αφήνει το αυγό να «ρολάρει» απαλά προς τα πόδια του αρσενικού και...απελευθερώνεται. Δεν είναι πάντοτε αυτή η «παράδοση» επιτυχής. Πολλά αυγά κατρακυλούν στο εξαιρετικά παγωμένο έδαφος και, όταν επανέλθουν στα πόδια του γονέα, είναι ήδη πολύ αργά για το έμβρυο.
Η δυσκολότερη φάση του αναπαραγωγικού κύκλου του αυτοκρατορικού πιγκουίνου έχει μόλις αρχίσει. Το θηλυκό αναχωρεί εξαντλημένο για τη θάλασσα, που απέχει δεκάδες χιλιόμετρα από την τοποθεσία της γέννας, αναζητώντας επειγόντως τροφή. Θα λείψει για δύο μήνες, περίπου (64 ημέρες, μέσος όρος απουσίας).[49] Το αρσενικό έχει ακόμη δυσκολότερο έργο, διότι αναλαμβάνει το αβγό αποκλειστικά υπό την προστασία του, με το «μαρτυρικό» καθήκον να το ισορροπεί (sic) ανάμεσα στα πόδια του, στεκόμενος όρθιος για δύο μήνες, χωρίς να τού πέσει στο έδαφος, να μην τραφεί καθόλου βασιζόμενος στα αποθέματα λίπους του και, κυρίως, να αντέξει τον σκληρότερο χειμώνα του Πλανήτη.
Ιούλιος: Ο χειμώνας της Ανταρκτικής «δείχνει τα δόντια του». Οι θερμοκρασίες πέφτουν στους -45 °C έως -60 °C, αλλά είναι κυρίως οι ισχυρότατοι άνεμοι που φθάνουν τα 200 χλμ/ώρα. Ουδείς ανώτερος οργανισμός θα μπορούσε να αντέξει αυτές τις συνθήκες. Ακόμη και η σκληροτράχηλη πολική αρκούδα του Βορείου Πόλου, γεννάει μέσα σε φωλιές σκαμμένες στο χιόνι, προφυλαγμένη από το κρύο. Ο αυτοκρατορικός πιγκουίνος, όμως, είναι απόλυτα εκτεθειμένος στο εξωτερικό περιβάλλον.
Η αποικία των -αρσενικών πλέον- πουλιών καταφεύγει στην εξής απλή αλλά σοφή στρατηγική: τα πουλιά σχηματίζουν κύκλο με τη ράχη τους στραμμένη προς τον άνεμο και, πάντοτε ισορροπώντας το αβγό στα πόδια τους, ακουμπάνε το ένα πάνω στο άλλο, στήθος με ράχη. Με αυτόν τον τρόπο δημιουργούν εστία θερμότητας, που μέσω των σωμάτων τους, προσπαθούν να την διατηρήσουν όσο το δυνατόν καλύτερα και για περισσότερο χρονικό διάστημα. Φυσικά τα πουλιά στο εσωτερικό του κύκλου είναι εκείνα που θερμαίνονται περισσότερο, ενώ εκείνα στην περιφέρεια δέχονται τις ριπές του ανέμου. Γι αυτό, αλλάζουν μεταξύ τους κάθε τόσο, με τα εσωτερικά να περνάνε προς τα έξω και τούμπαλιν και, όλα αυτά με αγαστή συνεργασία. Το μόνο που έχουν να κάνουν, πλέον, είναι να υπομένουν και να περιμένουν.
Αύγουστος: Οι πρώτοι νεοσσοί έρχονται στον -σκληρό- κόσμο της Ανταρκτικής. Η έξοδος από το αβγό μπορεί να διαρκέσει δύο ή και τρεις ημέρες για να ολοκληρωθεί, καθώς το κέλυφος του αυγού είναι παχύ. Οι νεοσσοί είναι ημι-φωλεόφιλοι, καλύπτονται μόνο με ένα λεπτό στρώμα από πούπουλα και εξαρτώνται άμεσα από τον πατέρα για τροφή και ζεστασιά.[52] Στην πλειονότητα των περιπτώσεων ο νεοσσός εκκολάπτεται πριν από την επιστροφή της μητέρας, οπότε ο -ήδη εξαντλημένος από τη νηστεία- πατέρας, τον τροφοδοτεί με ένα ειδικό πήγμα που εμέσσει από το πεπτικό του σύστημα, αποτελείται από 59% πρωτεΐνες και 28% λιπίδια, και το οποίο παράγεται από έναν ειδικό αδένα στον οισοφάγο του.[53]
Στα μέσα Αυγούστου αρχίζουν να επιστρέφουν τα πρώτα θηλυκά. Τα αρσενικά τις υποδέχονται με φωνές ενθουσιασμού, εξαντλημένα από την ασιτία. Η επιστροφή μπορεί να γίνει ανά πάσα στιγμή από την εκκόλαψη έως δέκα ημέρες αργότερα. Η αποικία κατακλύζεται από χιλιάδες φωνές και, εκείνη, οφείλει να βρει το ταίρι και τον νεοσσό της ακούγοντας και αναγνωρίζοντας το κάλεσμα του πατέρα. Μόλις γίνει αυτό, η μητέρα αναλαμβάνει αμέσως το αβγό -εάν δεν έχει ήδη εκκολαφθεί- ή τον νεοσσό σιτίζοντάς τον με αναμασημένη τροφή που έχει αποθηκεύσει στο στομάχι της. Το αρσενικό φεύγει με τη σειρά του για τη θάλασσα, όπου θα τραφεί για να αναπληρώσει το χαμένο σωματικό του βάρος. Θα επιστρέψει μετά από 24 ημέρες, περίπου.[46] Η συνέχεια είναι απλούστερη για τους γονείς, αφού αλλάζουν τακτικά βάρδιες. Ο ένας γονέας προσέχει τον νεοσσό και ο άλλος τρέφεται στη θάλασσα. Αυτό μπορεί να επαναληφθεί μέχρι και έξι φορές στη σειρά,[49] διότι οι νεοσσοί πεινάνε διαρκώς, αλλά και το λιώσιμο των πάγων που ακολουθεί, μειώνει την διανυόμενη απόσταση μέχρι τη θάλασσα.[47]
Όταν επιστρέψουν τα θηλυκά, τα αρσενικά έχουν να τραφούν τέσσερις μήνες, περίπου (!) -μέσος όρος νηστείας 115 ημέρες-,[49] από τη στιγμή που άφησαν τη θάλασσα, γύρω στον Απρίλιο. Όλο αυτό το διάστημα έχουν χάσει 20 κιλά, από περίπου 38 κιλά σε μόλις 18 κιλά, δηλαδή πάνω από το 50% του αρχικού τους βάρους.
Σεπτέμβριος-Οκτώβριος: Οι πρώτοι μήνες της άνοιξης βρίσκουν την «οικογένεια» να αναθρέφει, όχι μόνον τους δικούς της νεοσσούς, αλλά και των διπλανών οικογενειών, ένα φαινόμενο που στην ηθολογία των ζώων αποκαλείται Crèche. Παρατηρείται σε αρκετά είδη, όχι μόνο πτηνών, αλλά και θηλαστικών (π.χ. στα λιοντάρια) και γίνεται για να εξυπηρετηθεί κάποιος κοινός σκοπός. Στην περίπτωση των πιγκουίνων είναι η προστασία από το κρύο. Οι ενήλικες, μαζί με τους νεοσσούς τους, αναμιγνύονται σε μεγάλα σύνολα και προσπαθούν να ζεσταθούν, μέχρι να καλυτερέψει ο καιρός.[56] Οι νεοσσοί συνήθως καλύπτονται με ασημί-γκρι πτίλα και έχουν μαύρα κεφάλια με λευκές «μάσκες».[26] Ένας νεοσσός με ολόλευκο πτέρωμα βρέθηκε το 2001, αλλά δεν θεωρήθηκε ότι είναι αλμπίνο, δεδομένου ότι δεν διέθετε ροζ οφθαλμούς.[57] Oι νεοσσοί ζυγίζουν περίπου 315 γραμ. μετά την εκκόλαψη, και πτερώνονται όταν φθάσουν περίπου το 50% του βάρους των ενηλίκων.[45]
Νοέμβριος: Είναι ο τελευταίος μήνας της ανταρκτικής άνοιξης και οι καιρικές συνθήκες είναι ήδη πολύ βελτιωμένες. Τα Crèche αρχίζουν να διαλύονται και οι πρώτες εκδύσεις (moulting) των νεοσσών είναι στο προσκήνιο. Οι γονείς αρχίζουν σταδιακά να μειώνουν τη συχνότητα και την ποσότητα σίτισης και οι νεοσσοί αρχίζουν να εγκαταλείπουν την αποικία.
Δεκέμβριος: Το καλοκαίρι μπαίνει στην Ανταρκτική και αρχίζει το λιώσιμο των πάγων. Η σίτιση των νεοσσών έχει διακοπεί από τους γονείς, το πτέρωμά τους έχει αλλάξει κατά μεγάλο ποσοστό και όλα τα πουλιά παίρνουν τον δρόμο προς τη θάλασσα. Η πρόσβαση αυτή τη φορά είναι πολύ πιο εύκολη. Οι πάγοι λιώνοντας αποκαλύπτουν το υπόστρωμα του εδάφους, όπου το περπάτημα των -αδέξιων στη στεριά- πουλιών πραγματοποιείται με σχετική άνεση, ενώ οι αποστάσεις είναι αισθητά μειωμένες, εκεί όπου υπήρχε καθαρός πάγος. Τα πουλιά φθάνουν κατά ομάδες στη θάλασσα, όπου θα περάσουν το υπόλοιπο καλοκαίρι σιτιζόμενα. Οι νεαροί πιγκουίνοι θα περιμένουν τουλάχιστον 4-5 χρόνια μέχρι να ωριμάσουν σεξουαλικά, ενώ οι ενήλικες απολαμβάνουν το καλοκαίρι μέχρι τον δύσκολο επόμενο χειμώνα. Ο ετήσιος αναπαραγωγικός κύκλος έχει ολοκληρωθεί.
Ο μέσος ετήσιος ρυθμός επιβίωσης των πιγκουίνων έχει μετρηθεί σε 95,1%, με μέσο προσδόκιμο ζωής τα 19,9 χρόνια. Οι ίδιοι ερευνητές υπολόγισαν ότι το 1% των πιγκουίνων που εκκολάφθηκαν θα μπορούσε να φθάσει σε ηλικία 50 ετών.[58] Ωστόσο, μόνο το 19% των νεοσσών επιβιώνουν στο 1ο έτος της ζωής τους.[59] Ως εκ τούτου, το 80% του πληθυσμού των αυτοκρατορικών πιγκουίνων περιλαμβάνει ενήλικες πέντε ετών και άνω.[58]
Οι κύριοι θηρευτές του είδους είναι τα πτηνά και τα υδρόβια θηλαστικά που ζουν στην περιοχή της Ανταρκτικής. Ο πλέον επικίνδυνος είναι ο γιγάντιος μακρονήκτης (Macronectes giganteus), το κυρίαρχο αρπακτικό πτηνό της ηπείρου, που ευθύνεται για το 34% των θανάτων νεοσσών του αυτοκρατορικού πιγκουίνου σε ορισμένες αποικίες, αν και, συχνά, τρέφεται με νεκρά άτομα εκκαθαρίζοντας την περιοχή. Επίσης, ο ληστόγλαρος του Νότιου Πόλου (Stercorarius maccormicki) είναι ένα ακόμη αρπακτικό πτηνό που περιφέρεται στις αποικίες, αλλά η έλευσή του συμπίπτει με τους ήδη ανεπτυγμένους νεοσσούς, οπότε στρέφεται μόνο σε νεκρά πουλιά.[60] Περιστασιακά, ένας γονέας μπορεί να υπερασπιστεί σθεναρά τον νεοσσό από τυχόν επίθεση, αν και μπορεί να μην αντιδράσει εάν ο νεοσσός του είναι ασθενικός.[61]
Οι μόνοι θηρευτές που επιτίθενται σε υγιείς ενήλικες πιγκουίνους, είναι από τα ισχυρότερα αρπακτικά θηλαστικά του Νοτίου Πόλου, με υψηλό δείκτη ευφυίας. Το πρώτο είναι η φώκια-λεοπάρδαλη (Hydrurga leptonyx), η οποία επιτίθεται και συλλαμβάνει ενήλικα πουλιά και νεοσσούς αμέσως μετά την είσοδό τους στο νερό.[37] Το δεύτερο είναι η όρκα (Orcinus orca), η οποία επιτίθεται ως επί το πλείστον σε ενήλικα πτηνά, αν και δεν λέει όχι σε τυχόν νεοσσούς που θα μπουν ή θα πλησιάσουν το νερό.[61]
Η κύρια και σημαντικότερη απειλή για το είδος θεωρείται η προβλεπόμενη αλλαγή του κλίματος, με αποτελέσματα που θα έχουν επιπτώσεις, κυρίως μέσω μελλοντικών μειώσεων στη συγκέντρωση και το πάχος του θαλάσσιου πάγου, καθώς αυτά επηρεάζονται από την ταχύτητα και επιμονή του ανέμου, καθώς και αλλαγές σε άλλες κλιματικές μεταβλητές, όπως η καθίζηση.[62] Οι μειώσεις στο πάχος του πάγου αναμένεται να επηρεάσουν την αναπαραγωγή των πληθυσμών εξαιτίας των αρνητικών συνεπειών από τη μη-συνέχεια του πάγου, πάνω στον οποίο στηρίζονται οι αποικίες, ειδικά μέχρι τον Απρίλιο-Δεκέμβριο.[63] Η όχληση είναι μια -μικρότερη- απειλή σε ορισμένες περιοχές, με κύρια προβλήματα στις αποικίες που προκαλούνται από την εγγύτητα των επιστημονικών βάσεων και τις κινήσεις αεροσκαφών.[64]
Ο συνολικός πληθυσμός εκτιμήθηκε, το 2009, να αναπαράγεται σε 46 μικρές και μεγάλες αποικίες, απλωμένες γύρω από την Ανταρκτική και την υπο-Ανταρκτική, με το 35%, περίπου, να βρίσκονται βόρεια του Ανταρκτικού Κύκλου. Οι αποικίες των πτηνών είναι γνωστό ότι παρουσιάζουν διακυμάνσεις με την πάροδο του χρόνου, συχνά αποκοπτόμενες σε «θυγατρικές», που απομακρύνονται από την κεντρική «μητρική» αποικία, ενώ κάποιες είναι γνωστό ότι έχουν εξαφανιστεί.[14]
Ειδικά, η αποικία στο Ακρωτήριο Κρόζιερ (Crozier) της Θάλασσας του Ρος είχε μειωθεί δραστικά σε μέγεθος, μεταξύ των πρώτων επισκέψεων από το Discovery Expedition το 1902-1903 και των μετέπειτα επισκέψεων του Terra Nova Expedition το 1910-11, φθάνοντας σε μερικές εκατοντάδες πουλιά και στο χείλος της εξαφάνισης λόγω αλλαγών στην θέση των τραπεζών πάγου. Από τη δεκαετία του 1960 ανέκαμψε εντυπωσιακά,[12] αλλά το 2009 μειώθηκε και πάλι σε ένα μικρό πληθυσμό, περίπου 300 ατόμων.[65]
Ο συνολικός πληθυσμός του είδους εκτιμήθηκε, το 2009, στα 595.000 άτομα (ενήλικων πτηνών), μέσω δορυφορικών δεδομένων.[15] To είδος αξιολογείται ως Σχεδόν Απειλούμενο (ΝΤ).[20]
Ανάλυση που πραγματοποιήθηκε [66] το 2010 στοιχειοθετεί ότι, όλες οι αποικίες βόρεια των 67°-68° S (Νότιο γεωγραφικό πλάτος) θα μπορούσαν να χαθούν, εάν η θερμοκρασία της τροπόσφαιρας ανέλθει 2 °C πάνω από τα προβιομηχανικά επίπεδα, με αρνητικές επιπτώσεις για όλες τις αποικίες βόρεια από τις 70° S. Σε αυτή τη μελέτη, το 2042 είναι το μέσον έτος (εύρος 2025-2052) κατά το οποίο προβλέπεται αύξηση της θερμοκρασίας κατά 2 °C, σύμφωνα με τα τέσσερα κλιματικά μοντέλα που χρησιμοποιούνται (IPCC Τέταρτη Έκθεση Αξιολόγησης [AR4]), από στοιχεία που συλλέγονται σχετικά με τις περιβαλλοντικές συνθήκες στο Νότιο Ωκεανό κατά τις τελευταίες δεκαετίες.[66]. Τα εν λόγω μοντέλα χρησιμοποιούνται για την πρόβλεψη των μεταβολών του κλίματος και των βιοτόπων στο Νότιο Ωκεανό μέχρι το 2025-2052, συγκεκριμένα μετρώντας την θαλάσσια έκταση των πάγων, την αντοχή τους στην τήξη, τη συγκέντρωση και το πάχος τους, αλλά και τις ταχύτητες ανέμου, την βροχόπτωση και τη θερμοκρασία του αέρα. Προβλέψεις, στη συνέχεια, γίνονται με βάση ιστορικές ανταποκρίσεις των ειδών στο παρελθόν, από διακυμάνσεις στις περιβαλλοντικές συνθήκες.[66] Υποθέτοντας ότι η απώλεια των αποικιών ακολουθεί εκθετική τάση του πληθυσμού, η BirdLife International έχει προβλέψει ότι, μείωση περίπου 27% στον αριθμό των αναπαραγωγικών ζευγαριών θα συμβεί τα επόμενα 61 χρόνια (τρεις γενιές).
Ωστόσο, υπάρχουν σημαντικές αβεβαιότητες σχετικά με τις μελλοντικές αλλαγές στις μεταβλητές των καιρικών συνθηκών και, πώς αυτές είναι πιθανό να επηρεάσουν το είδος. Επίσης, είναι αβέβαιο κατά πόσον θα υπάρξει καθυστέρηση στη μείωση των ενηλίκων ατόμων καθώς μειώνονται ταυτόχρονα τα νεαρά άτομα, ή εάν η μείωση αυτή θα είναι ανάλογη με την απώλεια των αποικιών, καθώς οι κλιματικές αλλαγές έχουν ως αποτέλεσμα την αύξηση της θνησιμότητας των ενηλίκων ατόμων. Η «μετεγκατάσταση» των αποικιών του αυτοκρατορικού πιγκουίνου θα συνεχίσει να περιορίζεται από την επεκτεινόμενη μείωση του πάχους του θαλάσσιου πάγου, γεγονός που καθιστά πιο δύσκολο για τα πουλιά να βρουν σταθερές και μακροχρόνια ανθεκτικές τράπεζες πάγου για αναπαραγωγή.[66] Οι αποικίες θα μπορούσαν ενδεχομένως να μετακινηθούν σε οποιαδήποτε από τις περιοχές των ακτών δεν επηρεάζεται από τις ακμές πάγου που σχηματίζονται από τις ριπές του ανέμου, ωστόσο, όταν αυτό είχε συμβεί στο παρελθόν, θεωρήθηκε ως σπάνιο γεγονός.[67][68][69] Με αυτές τις αβεβαιότητες κατά νου, μια προληπτική προσέγγιση έχει ληφθεί, με τον πληθυσμό να αναμένεται να μειωθεί κατά 20-29%, κατά τις επόμενες τρεις γενιές.
Ο αυτοκρατορικός πιγκουίνος έχει γίνει κατορθωτό να εκτραφεί, εκτός από την Ανταρκτική, στον Θαλάσσιο Κόσμο (Sea World) του Σαν Ντιέγκο. Πάνω από 20 άτομα έχουν εκκολαφθεί εκεί από το 1980.[70][71] Θεωρήθηκε είδος-οδηγός (flagship species) και, έκτοτε, 55 άτομα μετρήθηκαν σε ζωολογικούς κήπους και ενυδρεία στη Β. Αμερική, το 1999.[72]
i. ^ Η ορθή απόδοση τόσο της τάξης όσο και της οικογένειας είναι Σφηνισκόμορφα και Σφηνισκίδες, αντίστοιχα,[77] ώστε να μη δημιουργείται αντίφαση με την -ορθή- απόδοση του γένους Απτηνοδύτης εκ του Aptenodytes. Ωστόσο, έχει επικρατήσει στα συγγράματα -ακόμη και τα επιστημονικά- η πρώτη απόδοση, οπότε καταχρηστικά ακολουθείται αυτή στο παρόν λήμμα.
ii. ^ Στην εγκυκλοπαίδεια «Πάπυρος Λαρούς Μπριτάνικα», εκδ. 1963, το πτηνό καταχωρείται στο λήμμα Πινγκουΐνος (με διαλυτικά).[78]
iii. ^ Πειράματα που πραγματοποιήθηκαν με πιγκουίνους σε αιχμαλωσία κατέδειξαν ότι, εάν υπάρχει μίμηση των συνθηκών φωτός που υπάρχουν στην Ανταρκτική, οι πιγκουίνοι αρχίζουν να αναπαράγονται.[79]
Ο Αυτοκρατορικός πιγκουίνος είναι θαλάσσιο πτηνό της οικογενείας των Απτηνοδυτιδών (πιγκουίνων), της οποίας αποτελεί το μεγαλύτερο μέλος. Η επιστημονική ονομασία του είδους είναι Aptynodetes forsteri και δεν περιλαμβάνει υποείδη.
Ο αυτοκρατορικός πιγκουίνος είναι τυπικός εκπρόσωπος της κατηγορίας στην οποία εντάσσονται πτηνά ανίκανα να επιτελέσουν τη λειτουργία της πτήσης (flightless birds), κάτι που αποτυπώνεται και στην επιστημονική ονομασία του γένους (βλ. Ονοματολογία). Είναι ξεχωριστό -και θαυμαστό- είδος από κάθε άποψη, με σωματικές ικανότητες και φυσιολογία που το καθιστούν ιδιαίτερο μέσα στο ζωικό βασίλειο. Πέραν τούτου, αποτελεί υπόδειγμα κοινωνικότητας και εγκαρτέρησης στα δρώμενα των αποικιών αναπαραγωγής του, γεγονός που έχει καταγραφεί κατά τις τελευταίες δεκαετίες στον κινηματογράφο και στα μέσα κοινωνικής δικτύωσης, είτε υπό τη μορφή ντοκιμαντέρ είτε ως μυθοπλασία (κινούμενα σχέδια, κ.λ.π.) (βλ. Αναπαραγωγή).
Ο αυτοκρατορικός πιγκουίνος είναι το ψηλότερο και βαρύτερο από τα αρτίγονα είδη πιγκουίνων, ενδημικό στην Ανταρκτική. Το αρσενικό και το θηλυκό είναι παρόμοια σε μέγεθος και πτέρωμα, φθάνοντας τα 122 εκατοστά σε ύψος και τα 22-45 κιλά σε βάρος. Η ράχη και το κεφάλι είναι μαύρα, σαφώς οριοθετημένα από τη λευκή κοιλιά, το απαλό κίτρινο στήθος και τις φωτεινές κίτρινες περιοχές στα αυτιά. Όπως όλοι οι πιγκουίνοι, δεν μπορεί να πετάξει, αλλά διαθέτει υδροδυναμικό σώμα και άκαμπτες πτέρυγες, αμφότερα προσαρμοσμένα για το θαλάσσιο οικοσύστημα, εκεί όπου ο συγκεκριμένος πιγκουίνος είναι, πράγματι, «αυτοκράτορας».
Η διατροφή του αποτελείται κυρίως από ψάρια, αλλά μπορεί να περιλαμβάνει καρκινοειδή και κεφαλόποδα. Στο κυνήγι, μπορεί να παραμείνει κάτω από το νερό μέχρι 18 λεπτά, σε βάθη που μπορούν να φθάσουν τα 535 μέτρα. Για να συμβεί αυτό, είναι απαραίτητες κάποιες φυσιολογικές προσαρμογές, όπως η παρουσία μιας ασυνήθιστα δομημένης αιμοσφαιρίνης που λειτουργεί σε χαμηλά επίπεδα οξυγόνου, στέρεο ερειστικό σύστημα για να αντιμετωπίζει τη νόσο των δυτών (barotrauma), καθώς και την ικανότητα να μειώνει το μεταβολισμό του, διακόπτοντας βασικές λειτουργίες κάποιων οργάνων.
Ο αυτοκρατορικός πιγκουίνος είναι ο μοναδικός ανώτερος οργανισμός του ζωικού βασιλείου που αποτολμά -και καταφέρνει- να αναπαράγεται κάτω από τις δυσκολότερες συνθήκες που μπορεί να συναντήσει κανείς στον Πλανήτη: τον χειμώνα της Ανταρκτικής. (βλ. Αναπαραγωγή).Император оцон шувуу (Aptenodytes forsteri) нь бүх оцон шувууны зүйлээс хамгийн хүнд, томд тооцогдох ба зөвхөн Антарктид тивд амьдарна. Өдгөө тоологдоод байгаа нийт хэмжээ нь 400-450,000 байна. Император оцон шувуу дунджаaр 20 хүртэл насалдаг.
Нас бие гүйцсэн император оцон шувуу 122 см өндөр, 22-45 кг жинтэй байх ба эр нь эмээс биеэр том юм. Энэхүү оцон шувуу нь бусад оцон шувуудын адил шувтан хэлбэрийн биетэй бөгөөд энэ нь сэлж, шумбах үед усны даралт, эсэргүүцлийг багасгадаг ба далавч нь хатуу, хавтгай сэлүүр болон хувьсч хөгжжээ. Эр, эм нь өнгө үзэмжээр онцын ялгаагүй. Насанд хүрсэн император оцон шувууны нурууны өд нь тод хар ба толгой, эрүү, сүүл далавчны ар хэсгийг бүрхсэн байна. Далавчны өвөр хэсэг, гэдэс нь цагаан өнгөтэй ба чихний орчимд хурц шар өнгийн толботой. Хүзүү, цээж нь цайвар шардуу байна. Дээд хошуу нь 8 см урт, хар өнгөтэй, доод эрүү, хошуу нь ягаан, улбар шардуу өнгөтэй. Император оцон шувууны дэгдээхэй нь мөнгөлөг саарал өд сөдөөр бүрхэгдсэн, хар хошуу, толгойтой, нүүр нь нүд, хацарын хавиар цагаан цайвар байна.
Император оцон шувууны бараан өд нь 11 сараас 2 сарын хооронд бор өнгөтэй болох ба 1-2 сард өд сөд нь гуужин солигддог. Бусад шувуудын гуужилттай харьцуулахад хурдан буюу ердөө 34 хоног зарцуулах аж.
Император оцон шувуу нь голдуу загасаар хооллох ба мөн наймаалж, арваалж, сам хорхой гэх мэт барьж иднэ. Тэд ан хийхдээ 18 минутын турш, 535 м хүртэлх гүнд шумбаж чаддаг байна. Сэлэх дундаж хурд нь 6-9 км/ц. Тэдний гол дайсан нь алуурчин халим, далайн ирвэс зэрэг юм.
Оцон шувуу гэхээр Антарктид тивд л байдаг мэт төсөөлөл байдаг ч, үнэндээ 2 зүйлийн оцон шувуу л Антарктидад амьдардаг байна. Нэг нь Император, нөгөө нь Адэли оцон шувуу юм. Адэли оцон шувуу нь зуны улиралд, цас мөс хайлан газрын хөрс нь гарсан далайн эрэгт өндөглөн дэгдээхэйгээ бойжуулдаг бол император оцон шувуу нь тэсгим хүйтэн өвөл, цас мөсөөр хучигдсан талд үржлийн үе нь эхэлдэг аж. Антарктид тивд намрын улирал болох 3-4 сард хэдэн мянгаар сүрэглэн далайгаас холдож мөсөн талд очдог. Энэ газар нь далайн эргээс 50-100 км зайтай юм. Ингэж хол зам туулах шалтгаан нь махчин амьтдаас холдох, мөн дэгдээхэй нь өсөж бойжихоос өмнө мөсөн эрэг хайлах магадлалтай тул хэмээгддэг. 5-6 сард эм нь 12 см урт, 450 гр өндөг гаргана. Ядарч цуцсан эм нь хоол тэжээл хайн далайруу зүглэх ба эр нь өндгөө дарж үлддэг. Зогсоо байдалд, сарвуун дээрээ өндөгөө тавиад гэдэс хэсгээрээ дулаацуулан дарах ба үүр гэх юмгүй. Эр оцон шувууд -60 хэмийн хүйтэнд, цасан шуурганд бөөгнөрөн ойртож зогсоод өндгөө дарсаар байдаг. 65 хоноод өндөг хагаран 315 гр жинтэй дэгдээхэй гарна. Энэ хүртэл эр оцон шувуу цаснаас өөр идэх юмгүй тул биеийн жингийн 40% алдаж турдаг байна. Үржлийн мөсөн тал уруу явж эхлэхээс тооцвол 120 өдөр хоол тэжээлгүй байна гэсэн үг юм. 8 сард дэгдээхэй нь гарах ч эм нь буцаж ирж амжаагүй бол эр оцон шувуу ходоодноос сүү мэт шингэн гулгин гаргаж хооллоно. Эм нь буцаж ирээд дэгдээхэйгээ өсгөж, хооллох тул эр нь далай уруу явах ч эцэж туйлдсан зарим нь үхэж хорогдох нь бий.
Далайгаас барьсан хоол тэжээлээ ходоодондоо хадгалан ирсэн эх оцон шувуу бага багаар гулгин гаргаж дэгдээхэйгээ тэжээнэ. Хэдэн 7 хоногийн дараа эр нь буцаж ирэх ба ээлжлэн өсгөдөг. 1 нас хүртэл нийт дэгдээхэйн 19% нь л амьд үлддэг аж. Дэгдээхэй өсгөх явцад Антарктидын салхич шувуу дайрж довтлон дэгдээхэйг барьдаг бол, Өмнөд туйлын цахлай зэрэг махчин шувууд үхсэн дэгдээхэй зэргээр хооллодог.
Император оцон шувуу (Aptenodytes forsteri) нь бүх оцон шувууны зүйлээс хамгийн хүнд, томд тооцогдох ба зөвхөн Антарктид тивд амьдарна. Өдгөө тоологдоод байгаа нийт хэмжээ нь 400-450,000 байна. Император оцон шувуу дунджаaр 20 хүртэл насалдаг.
பேரரசப் பென்குயின் என்பதே உலகிலுள்ள பென்குயின்கள் யாவற்றினும் உயரமானதும் எடையுள்ளதும் ஆகும். இவை அண்டார்க்டிக்காவைத் தாயகமாகக் கொண்டவை. மற்ற பென்குயின்களைப் போலவே இவற்றாலும் பறக்கவியலாது. ஆண், பெண் பென்குயின்கள் அளவிலும் தோற்றத்திலும் ஏறத்தாழ ஒன்றுபோலவே இருக்கும். இவற்றின் உயரம் 48 அங்குலம் வரையும் எடை 22 முதல் 45 கிலோகிராம் வரையும் இருக்கும். இவற்றின் தலை, முதுகுப் பகுதிகள் கருப்பாகவும் வயிற்றுப்பகுதி வெள்ளையாகவும் மார்புப் பகுதி வெளிர்மஞ்சள் நிறத்திலும் காது மடலருகே நல்ல மஞ்சள் நிறத்திலும் இருக்கும். இவற்றின் இறக்கைப் பகுதி கடல் வாழ்க்கைக்கு ஏற்ப துடுப்பு போல் இருக்கும். மீன் இவற்றின் முதன்மையான உணவு.
அண்டார்டிகா பகுதியில் ஏற்பட்டு வரும் பருவநிலை மாற்றத்தின் காரணமாக இந்த வகையான பெங்குயின்கள் வேகமாக அழிந்துவருகின்றன. 20ஆம் நூற்றாண்டில் ஏற்பட்டதைபோல 21ஆம் நூற்றாண்டிலும் இந்த வகைப்பறவைகள் அழியும் காலநிலையை பனிக்கட்டி உருகுதலின் காரணமாக ஏற்பட்டுள்ளது. அன்டார்க்டிக்காவின் ரோஸ் கடல் (Ross Sea) பகுதியில் கூட இந்த தாக்கம் இருக்கும்.[2]
பேரரசப் பென்குயின் என்பதே உலகிலுள்ள பென்குயின்கள் யாவற்றினும் உயரமானதும் எடையுள்ளதும் ஆகும். இவை அண்டார்க்டிக்காவைத் தாயகமாகக் கொண்டவை. மற்ற பென்குயின்களைப் போலவே இவற்றாலும் பறக்கவியலாது. ஆண், பெண் பென்குயின்கள் அளவிலும் தோற்றத்திலும் ஏறத்தாழ ஒன்றுபோலவே இருக்கும். இவற்றின் உயரம் 48 அங்குலம் வரையும் எடை 22 முதல் 45 கிலோகிராம் வரையும் இருக்கும். இவற்றின் தலை, முதுகுப் பகுதிகள் கருப்பாகவும் வயிற்றுப்பகுதி வெள்ளையாகவும் மார்புப் பகுதி வெளிர்மஞ்சள் நிறத்திலும் காது மடலருகே நல்ல மஞ்சள் நிறத்திலும் இருக்கும். இவற்றின் இறக்கைப் பகுதி கடல் வாழ்க்கைக்கு ஏற்ப துடுப்பு போல் இருக்கும். மீன் இவற்றின் முதன்மையான உணவு.
பருவநிலைஅண்டார்டிகா பகுதியில் ஏற்பட்டு வரும் பருவநிலை மாற்றத்தின் காரணமாக இந்த வகையான பெங்குயின்கள் வேகமாக அழிந்துவருகின்றன. 20ஆம் நூற்றாண்டில் ஏற்பட்டதைபோல 21ஆம் நூற்றாண்டிலும் இந்த வகைப்பறவைகள் அழியும் காலநிலையை பனிக்கட்டி உருகுதலின் காரணமாக ஏற்பட்டுள்ளது. அன்டார்க்டிக்காவின் ரோஸ் கடல் (Ross Sea) பகுதியில் கூட இந்த தாக்கம் இருக்கும்.
အမ်ပရာပင်ကွင်း
The emperor penguin (Aptenodytes forsteri) is the tallest and heaviest of all living penguin species and is endemic to Antarctica. The male and female are similar in plumage and size, reaching 100 cm (39 in) in length and weighing from 22 to 45 kg (49 to 99 lb). Feathers of the head and back are black and sharply delineated from the white belly, pale-yellow breast and bright-yellow ear patches.
Like all penguins, it is flightless, with a streamlined body, and wings stiffened and flattened into flippers for a marine habitat. Its diet consists primarily of fish, but also includes crustaceans, such as krill, and cephalopods, such as squid. While hunting, the species can remain submerged around 20 minutes, diving to a depth of 535 m (1,755 ft). It has several adaptations to facilitate this, including an unusually structured haemoglobin to allow it to function at low oxygen levels, solid bones to reduce barotrauma, and the ability to reduce its metabolism and shut down non-essential organ functions.
The only penguin species that breeds during the Antarctic winter, emperor penguins trek 50–120 km (31–75 mi) over the ice to breeding colonies which can contain up to several thousand individuals. The female lays a single egg, which is incubated for just over two months by the male while the female returns to the sea to feed; parents subsequently take turns foraging at sea and caring for their chick in the colony. The lifespan is typically 20 years in the wild, although observations suggest that some individuals may live to 50 years of age.
Emperor penguins were described in 1844 by English zoologist George Robert Gray, who created the generic name from Ancient Greek word elements, ἀ-πτηνο-δύτης [a-ptēno-dytēs], "without-wings-diver". Its specific name is in honour of the German naturalist Johann Reinhold Forster, who accompanied Captain James Cook on his second voyage and officially named five other penguin species.[2] Forster may have been the first person to see the penguins in 1773–74, when he recorded a sighting of what he believed was the similar king penguin (A. patagonicus) but given the location, may very well have been A. forsteri.[3]
Together with the king penguin, the emperor penguin is one of two extant species in the genus Aptenodytes. Fossil evidence of a third species—Ridgen's penguin (A. ridgeni)—has been found in fossil records from the late Pliocene, about three million years ago, in New Zealand.[4] Studies of penguin behaviour and genetics have proposed that the genus Aptenodytes is basal; in other words, that it split off from a branch which led to all other living penguin species.[5] Mitochondrial and nuclear DNA evidence suggests this split occurred around 40 million years ago.[6]
Adult emperor penguins are 110–120 cm (43–47 in) in length, including bill and tail. The weight ranges from 22.7 to 45.4 kg (50 to 100 lb) and varies by sex, with males weighing more than females. It is the fifth heaviest living bird species, after only the larger varieties of ratite.[7] The weight also varies by season, as both male and female penguins lose substantial mass while raising hatchlings and incubating their egg. A male emperor penguin must withstand the extreme Antarctic winter cold for more than two months while protecting his egg. He eats nothing during this time. Most male emperors will lose around 12 kg (26 lb) while they wait for their eggs to hatch.[8] The mean weight of males at the start of the breeding season is 38 kg (84 lb) and that of females is 29.5 kg (65 lb). After the breeding season this drops to 23 kg (51 lb) for both sexes.[9][10][11]
Like all penguin species, emperor penguins have streamlined bodies to minimize drag while swimming, and wings that are more like stiff, flat flippers.[12] The tongue is equipped with rear-facing barbs to prevent prey from escaping when caught.[13] Males and females are similar in size and colouration.[9] The adult has deep black dorsal feathers, covering the head, chin, throat, back, dorsal part of the flippers, and tail. The black plumage is sharply delineated from the light-coloured plumage elsewhere. The underparts of the wings and belly are white, becoming pale yellow in the upper breast, while the ear patches are bright yellow. The upper mandible of the 8 cm (3 in) long bill is black, and the lower mandible can be pink, orange or lilac.[14] In juveniles, the auricular patches, chin and throat are white, while its bill is black.[14] Emperor penguin chicks are typically covered with silver-grey down and have black heads and white masks.[14] A chick with all-white plumage was seen in 2001, but was not considered to be an albino as it did not have pink eyes.[15] Chicks weigh around 315 g (11 oz) after hatching, and fledge when they reach about 50% of adult weight.[16]
The emperor penguin's dark plumage fades to brown from November until February (the Antarctic summer), before the yearly moult in January and February.[14] Moulting is rapid in this species compared with other birds, taking only around 34 days. Emperor penguin feathers emerge from the skin after they have grown to a third of their total length, and before old feathers are lost, to help reduce heat loss. New feathers then push out the old ones before finishing their growth.[17]
The average yearly survival rate of an adult emperor penguin has been measured at 95.1%, with an average life expectancy of 19.9 years. The same researchers estimated that 1% of emperor penguins hatched could feasibly reach an age of 50 years.[18] In contrast, only 19% of chicks survive their first year of life.[19] Therefore, 80% of the emperor penguin population comprises adults five years and older.[18]
As the species has no fixed nest sites that individuals can use to locate their own partner or chick, emperor penguins must rely on vocal calls alone for identification.[20] They use a complex set of calls that are critical to individual recognition between parents, offspring and mates,[9] displaying the widest variation in individual calls of all penguins.[20] Vocalizing emperor penguins use two frequency bands simultaneously.[21] Chicks use a frequency-modulated whistle to beg for food and to contact parents.[9]
The emperor penguin breeds in the coldest environment of any bird species; air temperatures may reach −40 °C (−40 °F), and wind speeds may reach 144 km/h (89 mph). Water temperature is a frigid −1.8 °C (28.8 °F), which is much lower than the emperor penguin's average body temperature of 39 °C (102 °F). The species has adapted in several ways to counteract heat loss.[22] Dense feathers provide 80–90% of its insulation and it has a layer of sub-dermal fat which may be up to 3 cm (1.2 in) thick before breeding.[23] While the density of contour feathers is approximately 9 per square centimetre (58 per square inch), a combination of dense afterfeathers and down feathers (plumules) likely play a critical role for insulation.[24][25] Muscles allow the feathers to be held erect on land, reducing heat loss by trapping a layer of air next to the skin. Conversely, the plumage is flattened in water, thus waterproofing the skin and the downy underlayer.[26] Preening is vital in facilitating insulation and in keeping the plumage oily and water-repellent.[27]
The emperor penguin is able to thermoregulate (maintain its core body temperature) without altering its metabolism, over a wide range of temperatures. Known as the thermoneutral range, this extends from −10 to 20 °C (14 to 68 °F). Below this temperature range, its metabolic rate increases significantly, although an individual can maintain its core temperature from 38.0 °C (100.4 °F) down to −47 °C (−53 °F).[28] Movement by swimming, walking, and shivering are three mechanisms for increasing metabolism; a fourth process involves an increase in the breakdown of fats by enzymes, which is induced by the hormone glucagon.[29] At temperatures above 20 °C (68 °F), an emperor penguin may become agitated as its body temperature and metabolic rate rise to increase heat loss. Raising its wings and exposing the undersides increases the exposure of its body surface to the air by 16%, facilitating further heat loss.[30]
In addition to the cold, the emperor penguin encounters another stressful condition on deep dives—markedly increased pressure of up to 40 times that of the surface, which in most other terrestrial organisms would cause barotrauma. The bones of the penguin are solid rather than air-filled,[31] which eliminates the risk of mechanical barotrauma.
While diving, the emperor penguin's oxygen use is markedly reduced, as its heart rate is reduced to as low as 15–20 beats per minute and non-essential organs are shut down, thus facilitating longer dives.[13] Its haemoglobin and myoglobin are able to bind and transport oxygen at low blood concentrations; this allows the bird to function with very low oxygen levels that would otherwise result in loss of consciousness.[32]
The emperor penguin has a circumpolar distribution in the Antarctic almost exclusively between the 66° and 77° south latitudes. It almost always breeds on stable pack ice near the coast and up to 18 km (11 mi) offshore.[9] Breeding colonies are usually in areas where ice cliffs and icebergs provide some protection from the wind.[9] Three land colonies have been reported: one (now disappeared) on a shingle spit at the Dion Islands on the Antarctic Peninsula,[33] one on a headland at Taylor Glacier in Victoria Land,[34] and most recently one at Amundsen Bay.[3] Since 2009, a number of colonies have been reported on shelf ice rather than sea ice, in some cases moving to the shelf in years when sea ice forms late.[35]
The northernmost breeding population is on Snow Island, near the northern tip of the Peninsula.[3] Individual vagrants have been seen on Heard Island,[36] South Georgia,[37] and occasionally in New Zealand.[11][38]
The total population was estimated in 2009 to be at around 595,000 adult birds, in 46 known colonies spread around the Antarctic and sub-Antarctic; around 35% of the known population lives north of the Antarctic Circle. Major breeding colonies were located at Cape Washington, Coulman Island in Victoria Land, Halley Bay, Cape Colbeck, and Dibble Glacier.[39] Colonies are known to fluctuate over time, often breaking into "suburbs" which move apart from the parent group, and some have been known to disappear entirely.[3] The Cape Crozier colony on the Ross Sea shrank drastically between the first visits by the Discovery Expedition in 1902–03[40] and the later visits by the Terra Nova Expedition in 1910–11; it was reduced to a few hundred birds, and may have come close to extinction due to changes in the position of the ice shelf.[41] By the 1960s it had rebounded dramatically,[41] but by 2009 was again reduced to a small population of around 300.[39]
In 2012 the emperor penguin was uplisted from a species of least concern to near threatened by the IUCN.[1][42] Along with nine other species of penguin, it is currently under consideration for inclusion under the US Endangered Species Act. The primary causes for an increased risk of species endangerment are declining food availability, due to the effects of climate change and industrial fisheries on the crustacean and fish populations. Other reasons for the species's placement on the Endangered Species Act's list include disease, habitat destruction, and disturbance at breeding colonies by humans. Of particular concern is the impact of tourism.[43] One study concluded that emperor penguin chicks in a crèche become more apprehensive following a helicopter approach to 1,000 m (3,300 ft).[44]
Population declines of 50% in the Terre Adélie region have been observed due to an increased death rate among adult birds, especially males, during an abnormally prolonged warm period in the late 1970s, which resulted in reduced sea-ice coverage. On the other hand, egg hatching success rates declined when the sea-ice extent increased; chick deaths also increased; The species is therefore considered to be highly sensitive to climatic changes.[45] In 2009, the Dion Islands colony, which had been extensively studied since 1948, was reported to have completely disappeared at some point over the previous decade, the fate of the birds unknown. This was the first confirmed loss of an entire colony.[46]
Beginning in September 2015, a strong El Niño, strong winds, and record low amounts of sea ice resulted in "almost total breeding failure" with the deaths of thousands of emperor chicks for three consecutive years within the Halley Bay colony, the second largest emperor penguin colony in the world. Researchers have attributed this loss to immigration of breeding penguins to the Dawson-Lambton colony 55 km (34 mi) south, in which a tenfold population increase was observed between 2016 and 2018. However, this increase is nowhere near the total number of breeding adults formerly at the Halley Bay colony.[47]
A Woods Hole Oceanographic Institution study in January 2009 found that emperor penguins could be pushed to the brink of extinction by the year 2100 due to global climate change. The study constructed a mathematical model to predict how the loss of sea ice from climate warming would affect a big colony of emperor penguins at Terre Adélie, Antarctica. The study forecasted an 87% decline in the colony's population, from three thousand breeding pairs in 2009 to four hundred breeding pairs in 2100.[48]
In June 2014 a study by the Woods Hole Oceanographic Institution concluded that emperor penguins are at risk from global warming, which is melting the sea ice. This study predicted that by 2100 all 45 colonies of emperor penguins will be declining in numbers, mostly due to loss of habitat. Loss of ice reduces the supply of krill, which is a primary food for emperor penguins.[49]
In December 2022, a new colony at Verleger Point in West Antarctica was discovered by satellite imaging, bringing the total known colonies to 66.[50]
The emperor penguin is a social animal in its nesting and its foraging behaviour; birds hunting together may coordinate their diving and surfacing.[51] Individuals may be active day or night. A mature adult travels throughout most of the year between the breeding colony and ocean foraging areas; the species disperses into the oceans from January to March.[11]
The American physiologist Gerry Kooyman revolutionised the study of penguin foraging behaviour in 1971 when he published his results from attaching automatic dive-recording devices to emperor penguins. He found that the species reaches depths of 265 m (869 ft), with dive periods of up to 18 minutes.[51] Later research revealed a small female had dived to a depth of 535 m (1,755 ft) near McMurdo Sound. It is possible that emperor penguins can dive for even deeper and longer periods, as the accuracy of the recording devices is diminished at greater depths.[52] Further study of one bird's diving behaviour revealed regular dives to 150 m (490 ft) in water around 900 m (3,000 ft) deep, and shallow dives of less than 50 m (160 ft), interspersed with deep dives of more than 400 m (1,300 ft) in depths of 450 to 500 m (1,480 to 1,640 ft).[53] This was suggestive of feeding near or at the sea bottom.[54] In 1994, a penguin from Auster rookery reached a depth of 564 m; the entire dive took him 21.8 min.[55]
Both male and female emperor penguins forage for food up to 500 km (311 mi) from colonies while collecting food to feed chicks, covering 82–1,454 km (51–903 mi) per individual per trip. A male returning to the sea after incubation heads directly out to areas of permanent open water, known as polynyas, around 100 km (62 mi) from the colony.[53]
An efficient swimmer, the emperor penguin exerts pressure with both its upward and downward strokes while swimming.[56] The upward stroke works against buoyancy and helps maintain depth.[57] Its average swimming speed is 6–9 km/h (3.7–5.6 mph).[58] On land, the emperor penguin alternates between walking with a wobbling gait and tobogganing—sliding over the ice on its belly, propelled by its feet and wing-like flippers. Like all penguins, it is flightless.[12] The emperor penguin is a very powerful bird. In one case, a crew of six men, trying to capture a single male penguin for a zoo collection, were repeatedly tossed around and knocked over before all of the men had to collectively tackle the bird, which weighs about half as much as a man.[59]
As a defence against the cold, a colony of emperor penguins forms a compact huddle (also known as the turtle formation) ranging in size from ten to several hundred birds, with each bird leaning forward on a neighbour. As the wind chill is the least severe in the center of the colony, all the juveniles are usually huddled there. Those on the outside upwind tend to shuffle slowly around the edge of the formation and add themselves to its leeward edge, producing a slow churning action, and giving each bird a turn on the inside and on the outside.[60][61]
The emperor penguin's predators include birds and aquatic mammals. Southern giant petrels (Macronectes giganteus) are the predominant land predator of chicks, responsible for over one-third of chick deaths in some colonies; they also scavenge dead penguins. The south polar skua (Stercorarius maccormicki) mainly scavenges for dead chicks, as the live chicks are usually too large to be attacked by the time of its annual arrival in the colony.[62] Occasionally, a parent may attempt to defend its chick from attack, although it may be more passive if the chick is weak or sickly.[63]
The only known predators thought to attack healthy adults, and who attack emperor penguins in the water, are both mammals. The first is the leopard seal (Hydrurga leptonyx), which takes adult birds and fledglings soon after they enter the water.[64] Orcas (Orcinus orca), mostly take adult birds, although they will attack penguins of any age in or near water.[63]
Although Emperor penguins can breed at around three years of age, they generally do not begin breeding for another one to three years.[16] The yearly reproductive cycle begins at the start of the Antarctic winter, in March and April, when all mature emperor penguins travel to colonial nesting areas, often walking 50 to 120 km (31 to 75 mi) inland from the edge of the pack ice.[65] The start of travel appears to be triggered by decreasing day lengths; emperor penguins in captivity have been induced successfully into breeding by using artificial lighting systems mimicking seasonal Antarctic day lengths.[66] The British Antarctic Survey (BAS) used satellite imagery to find new Emperor penguin breeding sites in Antarctica, a discovery that increased the estimated population of the Emperor penguins by 5 to 10 percent to around 278,000 breeding pairs. Given their remote locations and harsh weather conditions, penguin populations are found by scanning aerial imagery and locating enormous pages of ice that have been stained with their guano. The new discoveries increased the number of known breeding sites from 50 to 61.[67]
The penguins start courtship in March or April, when the temperature can be as low as −40 °C (−40 °F). A lone male gives an ecstatic display, where it stands still and places its head on its chest before inhaling and giving a courtship call for 1–2 seconds; it then moves around the colony and repeats the call. A male and female then stand face to face, with one extending its head and neck up and the other mirroring it; they both hold this posture for several minutes. Once in pairs, couples waddle around the colony together, with the female usually following the male. Before copulation, one bird bows deeply to its mate, its bill pointed close to the ground, and its mate then does the same.[68]
Contrary to popular belief, Emperor penguins do not mate for life; they are serially monogamous, having only one mate each year, and remaining faithful to that mate. However, fidelity between years is only around 15%.[68] The narrow window of opportunity available for mating appears to be an influence, as there is a priority to mate and breed which usually precludes waiting for the previous year's partner to arrive at the colony.[69]
The female penguin lays one 460–470 g (1.01–1.04 lb) egg in May or early June;[68] it is vaguely pear-shaped, pale greenish-white, and measures around 12 cm × 8 cm (4+3⁄4 in × 3+1⁄4 in).[65] It represents just 2.3% of its mother's body weight, making it one of the smallest eggs relative to the maternal weight in any bird species.[70] 15.7% of the weight of an emperor penguin egg is shell; like those of other penguin species, the shell is relatively thick, which helps minimize risk of breakage.[71]
After laying, the mother's food reserves are exhausted and she very carefully transfers the egg to the male, and then immediately returns to the sea for two months to feed.[65] The transfer of the egg can be awkward and difficult, especially for first-time parents, and many couples drop or crack the egg in the process. When this happens, the chick inside is quickly lost, as the egg cannot withstand the sub-freezing temperatures on the icy ground for more than one to two minutes. When a couple loses an egg in this manner, their relationship is ended and both walk back to the sea. They will return to the colony next year to try mating again. After a successful transfer of the egg to the male penguin, the female departs for the sea and the male spends the dark, stormy winter incubating the egg against his brood patch, a patch of skin without feathers. There he balances it on the tops of his feet, engulfing it with loose skin and feathers for around 65-75 consecutive days until hatching.[68] The emperor is the only penguin species where this behaviour is observed; in all other penguin species both parents take shifts incubating.[72] By the time the egg hatches, the male will have fasted for around 120 days since arriving at the colony.[68] To survive the cold and savage winds of up to 200 km/h (120 mph), the males huddle together, taking turns in the middle of the huddle. They have also been observed with their backs to the wind to conserve body heat. In the four months of travel, courtship, and incubation, the male may lose as much as 20 kg (44 lb), from a total mass of 38 to 18 kg (84 to 40 lb).[73][74]
Hatching may take as long as two or three days to complete, as the shell of the egg is thick. Newly hatched chicks are semi-altricial, covered with only a thin layer of down and entirely dependent on their parents for food and warmth.[75] The chick usually hatches before the mother's return, and the father feeds it a curd-like substance composed of 59% protein and 28% lipid, which is produced by a gland in his oesophagus.[76] This ability to produce "crop milk" in birds is only found in pigeons, flamingos and male Emperor penguins. The father is able to produce this crop milk to temporarily sustain the chick for generally 4 to 7 days, until the mother returns from fishing at sea with food to properly feed the chick. If the mother penguin is delayed, the chick will die.[77] The young chick is brooded in what is called the guard phase, spending time balanced on its parent's feet and kept warm by the brood patch.[75]
The female penguin returns at any time from hatching up to ten days afterwards, from mid-July to early August.[65] She finds her mate among the hundreds of fathers by his vocal call and takes over caring for the chick, feeding it by regurgitating the partially digested fish, squid and krill that she has stored in her stomach. The male is often reluctant to surrender the chick he has been caring for all winter to its mother, but he soon leaves to take his turn at sea, spending 3 to 4 weeks feeding there before returning.[65] The parents then take turns, one brooding while the other forages at sea.[68] If either parent is delayed or fails to return to the colony, the lone parent will return to the sea to feed, leaving the chick to die.[78] Abandoned eggs do not hatch and orphaned chicks never survive. Female emperors who failed to find a mate to breed with, or have lost their own chick may attempt to adopt a stray chick or steal the chick of another female. The mother of the chick and neighboring females will fight to protect the chick or reclaim it, if it has been successfully stolen. These scuffles involving several birds often result in the chick being smothered or trampled to death. Chicks which have been adopted or stolen are quickly abandoned once again, as it is impossible for the female to feed and care for the chick alone. The orphaned chicks wander around the colony attempting to seek food and protection from other adults. They will even try to shelter themselves in an adult bird's brood patch already occupied by their own chick. These stray chicks are brusquely driven away by the adults and their chicks. All orphaned chicks will rapidly become weaker and die of starvation, or freeze to death.[79][80]
About 45–50 days after hatching, the chicks form a crèche, huddling together for warmth and protection. During this time, both parents forage at sea and return periodically to feed their chicks.[75] A crèche may consist of around a dozen, up to several thousand chicks densely packed together and is essential for surviving the low Antarctic temperatures.[81]
From early November, chicks begin moulting into juvenile plumage, which takes up to two months and is usually not completed by the time they leave the colony. Adults cease feeding them during this time. All birds make the considerably shorter trek to the sea in December and January. The birds spend the rest of the summer feeding there.[64][82]
The emperor penguin's diet consists mainly of fish, crustaceans and cephalopods,[83] although its composition varies from population to population. Fish are usually the most important food source, and the Antarctic silverfish (Pleuragramma antarcticum) makes up the bulk of the bird's diet. Other prey commonly recorded include other fish of the family Nototheniidae, the glacial squid (Psychroteuthis glacialis), and the hooked squid species Kondakovia longimana, as well as Antarctic krill (Euphausia superba).[54] The emperor penguin searches for prey in the open water of the Southern Ocean, in either ice-free areas of open water or tidal cracks in pack ice.[9] One of its feeding strategies is to dive to around 50 m (160 ft), where it can easily spot sympagic fish like the bald notothen (Pagothenia borchgrevinki) swimming against the bottom surface of the sea-ice; it swims up to the bottom of the ice and catches the fish. It then dives again and repeats the sequence about half a dozen times before surfacing to breathe.[84]
Since the 1930s, there have been several attempts at keeping emperor penguins in captivity. Malcolm Davis of the National Zoological Park made early attempts at keeping penguins, capturing several from Antarctica.[85] He successfully transferred penguins to the National Zoological Park on March 5, 1940,[86] where they lived for up to 6 years.[85]
Until the 1960s, keeping attempts were largely unsuccessful, as knowledge of penguin keeping in general was limited and acquired by trial and error. The first to achieve a level of success was Aalborg Zoo where a chilled house was built especially for this Antarctic species. One individual lived for 20 years at the zoo and a chick was hatched there, but died shortly after.[87]
Today, the species is kept at just a few zoos and public aquariums in North America and Asia. Emperor penguins were first successfully bred at SeaWorld San Diego; more than 20 birds have hatched there since 1980.[88][89] Considered a flagship species, 55 individuals were counted in captivity in North American zoos and aquaria in 1999.[90] In China, the emperor penguin was first bred at Nanjing Underwater World in 2009,[91] followed by Laohutan Ocean Park in Dalian in 2010.[92] Since then it has been kept and bred at a few other facilities in China, and the only confirmed twin emperor penguins (the species normally lays just one egg) hatched at Sun Asia Ocean World in Dalian in 2017.[93] In Japan, the species is housed at Port of Nagoya Public Aquarium and Wakayama Adventure World, with successful hatching at Adventure World.[94]
In June 2011, a juvenile emperor penguin was found on the beach at Peka Peka, north of Wellington in New Zealand. He had consumed 3 kg (6.6 lb) of sand, which he had apparently mistaken for snow, as well as sticks and stones, and had to undergo a number of operations to remove these to save his life. Following recovery, on 4 September, the juvenile, named "Happy Feet" (after the 2006 film), was fitted with a tracking device and released into the Southern Ocean 80 km (50 mi) north of Campbell Island.[95][96] However, 8 days later scientists lost contact with the bird, suggesting that the transmitter had fallen off (considered likely) or that he had been eaten by a predator (considered less likely).[97]
The species' unique life cycle in such a harsh environment has been described in print and visual media. Apsley Cherry-Garrard, the Antarctic explorer, wrote in 1922: "Take it all in all, I do not believe anybody on Earth has a worse time than an emperor penguin".[98] Widely distributed in cinemas in 2005, the French documentary La Marche de l'empereur, which was also released with the English title March of the Penguins, told the story of the penguins' reproductive cycle.[99][100] The subject has been covered for the small screen five times by the BBC and presenter David Attenborough: first in episode five of the 1993 series on the Antarctic Life in the Freezer,[101] again in the 2001 series The Blue Planet,[102] once again in the 2006 series Planet Earth,[103] in Frozen Planet in 2011[104] and a one-hour programme dedicated to the species in the 2018 series Dynasties.
The computer-animated movie Happy Feet (2006, followed by a sequel Happy Feet Two, 2011) features emperor penguins as its primary characters, with one in particular that loves to dance; although a comedy, it too depicts their life cycle and promotes an underlying serious environmental message of threats from global warming and depletion of food sources by overfishing.[105] The computer-animated movie Surf's Up (2007) features a surfing emperor penguin named Zeke "Big-Z" Topanga.[106] More than 30 countries have depicted the bird on their stamps – Australia, Great Britain, Chile and France have each issued several.[107] It has also been depicted on a 1962 10 franc stamp as part of an Antarctic expedition series.[108] Canadian band The Tragically Hip composed the song "Emperor Penguin" for their 1998 album Phantom Power.
DC Comics' crime boss character Oswald Chesterfield Cobblepot, aka "The Penguin", styles himself after an emperor penguin, a fact which is often referenced in stories, e.g., in his occasional alias "Forster Aptenodytes."[109] Tim Burton's film Batman Returns (1992) reimagines Cobblepot (Danny DeVito) as a feral child raised at the Gotham Zoo by emperor penguins, played by little-people actors including Felix Silla. Most other iterations of the character's backstory do not have this element.
{{cite AV media}}
: CS1 maint: others in cite AV media (notes) (link) The emperor penguin (Aptenodytes forsteri) is the tallest and heaviest of all living penguin species and is endemic to Antarctica. The male and female are similar in plumage and size, reaching 100 cm (39 in) in length and weighing from 22 to 45 kg (49 to 99 lb). Feathers of the head and back are black and sharply delineated from the white belly, pale-yellow breast and bright-yellow ear patches.
Like all penguins, it is flightless, with a streamlined body, and wings stiffened and flattened into flippers for a marine habitat. Its diet consists primarily of fish, but also includes crustaceans, such as krill, and cephalopods, such as squid. While hunting, the species can remain submerged around 20 minutes, diving to a depth of 535 m (1,755 ft). It has several adaptations to facilitate this, including an unusually structured haemoglobin to allow it to function at low oxygen levels, solid bones to reduce barotrauma, and the ability to reduce its metabolism and shut down non-essential organ functions.
The only penguin species that breeds during the Antarctic winter, emperor penguins trek 50–120 km (31–75 mi) over the ice to breeding colonies which can contain up to several thousand individuals. The female lays a single egg, which is incubated for just over two months by the male while the female returns to the sea to feed; parents subsequently take turns foraging at sea and caring for their chick in the colony. The lifespan is typically 20 years in the wild, although observations suggest that some individuals may live to 50 years of age.
La Imperiestra pingveno (Aptenodytes forsteri) estas la plej granda (plej alta kaj plej fortika) de ĉiuj pingvenoj. Ĝi estas la nura pingveno kiu reproduktiĝas dum la vintro en Antarktio, kie ĝi estas endemia. Nature, imperiestraj pingvenoj tipe vivas por 20 jaroj, sed iuj registroj indikas maksimuman vivdaŭron de proksimume 40 al 50 jaroj. La masklo kaj la ino estas similaj laŭ plumaro kaj grando, kaj atingas 122 cm de alto kaj pezas inter 22 kaj 45 kg. La dorso kaj kapo estas nigraj kaj tre klare limomarkita el la blanka ventro, estas ankaŭ palflava brusto kaj brilflavaj orelareaj makuloj.
Imperiestraj pingvenoj manĝas ĉefe krustacojn (kiel kriloj) kaj malgrandajn fiŝojn kaj ankaŭ cefalopodojn kiaj loligoj aŭ kalmaroj. Por ĉasado la specio povas resti submerĝe ĝis 18 minutojn, plonĝe al profundoj de ĝis 535 m. Ĝi havas kelkajn adaptojn por faciligi tion, kiaj nekutime strukturita hemoglobino kiu permesas funkciadon je niveloj de malmulta oksigeno, solidaj ostoj por malpliigi eblon de premovundo, kaj la kapablon malpliigi sian metabolismon kaj nuligi la neneprajn organismajn funkciojn.
La nura pingveno kiu reproduktiĝas dum la vintro en Antarktio, la Imperiestra pingveno marŝas 50–120 km sur la frosto al la reproduktaj kolonioj kiuj povas enhavi milojn da individuoj. La ino demetas ununuran ovon, kiu estas kovata de nur la masklo dum la ino revenas al la maro por manĝi; la gepatroj poste faras vicojn por manĝi mare kaj idozorgadi en la kolonio.
La Imperiestra pingveno estis unuafoje priskribita en 1844 de la angla zoologo George Robert Gray, kiu kreis ties genran nomon el la vorteroj de la Antikva greka ἀ-πτηνο-δύτης [a-ptēno-dytēs], "sen-flugilaj-plonĝantoj". Ties specifa nomo estas honora al la germana naturalisto Johann Reinhold Forster, kiu akompanis la kapitanon James Cook en lia dua pacifikoceana ŝipveturado kaj oficiale nomigis kvin aliajn pingvenajn speciojn.[1] Forster eble estis la unua persono kiu vidis tiujn pingvenojn en 1773-74; li registris vidaĵon de kio estis supozata A. patagonicus sed, pro la loko, eble estis A. forsteri.[2]
Kun la similkolora sed pli malgranda Reĝa pingveno (A. patagonicus), la Imperiestra pingveno estas unu el du vivantaj specioj de la genro Aptenodytes. Pruvaro el fosilioj de tria specio —Ridgena pingveno (A. ridgeni) — estis trovitaj en fosiliejoj el fina Plioceno, de antaŭ ĉirkaŭ tri milionoj da jaroj, en Novzelando.[3] Studoj de pingvenaj kutimaro kaj genetiko proponis, ke la genro Aptenodytes estas baza; alivorte, ĝi disiĝis el branĉo kiu kondukas al ĉiuj aliaj vivantaj pingvenaj specioj.[4] Pruvaro per mitokondria kaj ĉelnuklea DNA sugestas, ke tiu disigo okazis antaŭ ĉirkaŭ 40 milionoj da jaroj.[5]
Tiuj pingvenoj estas antarktaj marbirdoj, kies piedoj sidas preskaü ĉe la vosto, kaj kiuj ne kapablas flugi (kiel ĉe ĉiuj pingvenoj), ĉar iliaj flugiloj estas tre malgrandaj, rigidaj kaj ebenecaj, adaptitaj al maraj habitatoj. La plej granda el tiuj sfeniskoformaj birdoj (palmopiedaj birdoj) estas la Imperiestra pingveno (Aptenodytes forsteri). Tiu sfenisko sin nutras en la oceano kaptante fiŝojn kaj krustulojn. Danke al siaj flugiloj, kiuj fariĝis naĝiloj, ĝi kapablas naĝi tiel bone kiel la delfeno, uzante la piedojn kiel stirilon.
Averaĝe plenkreskulo estas 122 cm alta sed ĝenerale 110 al 130 cm,[6] kaj peza 22–37 kg, sed ĝenerale kaj pli precize 22.7 al 45.4 kg, tiu pezo varias laŭ sekso, kun maskloj pli pezaj ol inoj. Ĝi estas la kvina plej peza inter vivantaj birdospecioj, post nur la plej grandaj variantoj de Strutoformaj.[7] La pezo varias ankaŭ laŭ la sezono, ĉar kaj masklaj kaj inaj pinvenoj perdas grandan kvanton da maso dum idozorgado kaj kovado de la ovo. Masklo de Imperiestra pingveno devas elteni la antarktan malvarmon pli ol du monatoj por protekti sian ovon el pleja malvarmo. Dum tiu tempo li manĝas nenion. Plej masklaj pingvenoj perdas ĉirkaŭ 12 kg dum ili atendas eloviĝon.[8] Ĉefa pezo de maskloj starte de la reprodukta sezono estas 38 kg kaj tiu de inoj estas 29.5 kg. Post la reprodukta sezono tio falas al 23 kg por ambaŭ seksoj.[9][10][11]
Kiel ĉiuj pingvenaj specioj, ankaŭ la Imperiestra pingveno havas aerodinamikan (respektive akvodinamikan) korpon por minimumi la reziston dum naĝado, kaj flugilojn kiuj iĝis rigidaj kaj ebenecaj naĝiloj.[12] La lango estas ekipita per antaŭenirajn bartojn por eviti ke la predo eskapu dumkapte.[13] Maskloj kaj inoj estas similaj laŭ grando kaj koloro.[9] La plenkreskulo havas tre nigrajn dorson, kapon, mentonon, gorĝon, dorsan parton de naĝiloj, kaj voston. La nigra plumaro estas tre klare limigita el la helkolora plumaro de aliaj partoj. La subaj partoj de flugiloj kaj ventro estas blankaj, kio iĝas palflava en supra brusto, orelareaj makuloj estas brilflavaj. La supra makzelo de la 8 cm longa beko estas nigra, kaj la suba makzelo povas esti rozkolora, oranĝa aŭ viola.[14] Ĉe junuloj, la orelareaj makuloj, mentonon kaj gorĝo estas blankaj, dum ties beko estas nigra.[14]
La ido de Imperiestra pingveno estas tipe kovrita per arĝento-griza lanugo kaj havas nigran kapon kaj blankan maskon.[14] Oni trovis idon kun tutblanka plumato en 2001, sed ĝi ne estis konsiderita albino ĉar ĝi ne havas rozkolorajn okulojn.[15] Idoj pezas ĉirkaŭ 315 g post eloviĝo, kaj elnestiĝas kiam ili atingas ĉirkaŭ 50% el la pezo de plenkreskuloj.[16]
La malhela plumaro de la Imperiestra pingveno nuanciĝas al bruna el novembro ĝis februaro, antaŭ la ĉiujara plumoŝanĝado en januaro kaj februaro.[14] Plumoŝanĝado estas rapida en tiu specio kompare kun aliaj birdoj, ĉar daŭras nur ĉirkaŭ 34 tagoj. La plumoj de la Imperiestra pingveno eliras el la haŭto post ili kreskis ĝis triono el ties totala longo, kaj antaŭ la perdo de la malnovaj plumoj, por helpi malpliigon de perdo de malvarmo. Tiam la novaj plumoj forpelas la malnovajn antaŭ fini sian kreskon.[17]
La averaĝa ĉiujara survivindico de la Imperiestra pingveno estis mezurita je 95.1%, kun averaĝa vivodaŭro de 19.9 jaroj. La samaj priserĉistoj ĉirkaŭkalkulis ke 1% el eloviĝintaj Imperiestraj pingvenoj povus atingi aĝon de 50 jaroj.[18] Kontraste nur 19% el idoj survivas sian unuan vivojaron.[19] Tamen 80% el la populacio de Imperiestra pingveno enhavas plenkreskulojn de kvin jaroj kaj pli aĝajn.[18]
Ĉar tiu specio ne havas fiksajn nestolokojn kie la individuoj povus uzi por lokigi siajn partnerojn aŭ idojn, la Imperiestra pingveno devas dependi nur el voĉaj alvokoj por identigo.[20] Ili uzas komplikan serion de alvokoj kiuj estas gravaj por individua rekono inter gepatroj, idoj kaj partneroj,[9] montrante la plej ampleksan variadon en individua alvokaro inter ĉiuj pingvenoj.[20] Voĉantaj Imperiestraj pingvenoj uzas du frekvencojn samtempe.[21] Idoj uzas frekvenco-modulatan fajfon por manĝopeti kaj kontakti la gepatrojn.[9]
La Imperiestra pingveno reproduktiĝas en plej malvarmaj medioj inter ĉiuj birdospecioj; aeraj temperaturoj povas atingi -40 °C, kaj ventorapido 144 km/h. Akva temperaturo estas -1.8 °C, kio estas multe pli malalta ol la averaĝa korpa temperaturo de la Imperiestra pingveno nome 39 °C. La specioj adaptiĝis laŭ diversaj vojoj por kontraŭstari la perdon de varmo.[22] Plumoj havigas 80–90% el ties izoligo, kaj ĝi havas tavolon de subhaŭta graso kiu povas esti ĝis 3 cm dika antaŭ reproduktado.[23] Tiu rezulta grastavolo malhelpas la moveblon de la Imperiestra pingveno surtere kompare al ties malpli gras-izolata kuzo, la Magelana pingveno.[24] Ties rigidaj plumoj estas mallongaj, lanĉoformaj (harpun-formaj), kaj dense premitaj super la tuta haŭta surfaco. Kun ĉirkaŭ 100 plumoj kovrantaj unu kvadratan colon (15 plumoj por cm2), ĝi havas la plej altan plumodensecon inter ĉiuj ajn birdospecioj.[25] Kroma tavolo por izoligo estas formata de separataj vakuoj de lanugaj fadenoj inter plumoj kaj haŭto. Muskloj permesas la plumojn erektiĝi surtere, malpliigante la varmoperdon kaptante tavolon de aero ĉe la haŭto. Male la plumaro ebeniĝas enakve, tiele akvimunante la haŭton kaj la lanugan subtavolon.[26] Plumaranĝado gravegas por faciligi izoladon kaj por plutenado de la plumaro oleeca kaj akvimuna.[27]
La Imperiestra pingveno kapablas termoreguliĝi (pluteni sian kernan korpotemperaturon) sen ŝanĝi sian metabolismon, super ampleksa gamo de temperaturoj. Konata kiel termoneutra gamo, tio etendas el -10 al 20. Sub tiu temperatura gamo, ties metabola indico grave pliiĝantas, kvankam individuo povas pluteni sian korpotemperaturon el 38.0 C suben al -47 °C.[28] Movoj per naĝado, piedirado aŭ fridotremado estas tri mekanismoj por pliigi metabolismon; kvara procezo estas pliiĝo en la rompo de graso fare de enzimoj, kion faras la hormono glukagono.[29] Je temperaturoj super 20 °C Imperiestra pingveno povas agitiĝi laŭ ties korpotemperaturo kaj metabola indico altiĝas por ekperdi varmon. Levante siajn flugilojn kaj eksponante siajn subaĵojn pliigas la eksponon de ties korpa surfaco al aero je 16%, faciligante plian varmoperdon.[30]
Krom malvarmo, la Imperiestra pingveno trafas alian stresigan kondiĉon en profundaj plonĝoj —nome pliiĝanta premo de ĝis 40 fojoj tiu de la surfaco, kio ĉe plej aliaj surteraj organismoj kaŭzus premovundon. La ostoj de tiu pingveno estas solidaj pli ol aerplenaj,[31] kio nuligas la riskon de mekanika premovundo.
Dum plonĝado la oksigena uzado fare de la Imperiestra pingveno estas markite malpliigita, ĉar ties korindico malpliiĝas tiom kiom ĝis 15–20 korfrapoj minute kaj malfunkciiĝas la nenepraj organoj, tiele faciligante pli longdaŭrajn plonĝojn.[13] Ties hemoglobino kaj mioglobino kapablas kapti kaj transporti oksigenon al malaltaj sangokoncentroj; tio permesas la birdon funkcii je malaltaj oksigenaj niveloj kiuj povus alimaniere rezulti en perdo de konscio.[32]
La Imperiestra pingveno havas ĉirkaŭpolusan distribuadon en Antarkto preskaŭ nur inter 66° kaj 77° sudaj latitudoj. Ĝi preskaŭ ĉiam reproduktiĝas sur stabila glaciejo ĉe la marbordo kaj ĝis 18 km fore.[9] Reproduktaj kolonioj estas kutime situanta en areoj kie glaciklifoj kaj glacimontoj ŝirmas ilin el la vento.[9] Oni registris tri terkoloniojn: unu (nune malaperinta) sur ŝtoneteca ejo ĉe insulo Dion ĉe la Antarkta Duoninsulo,[33] unu sur ĉeftero ĉe la glaĉero Taylor en la Antarkta Teritorio pretendata de Aŭstralio,[34] kaj pli ĵuse unu ĉe la Golfo Amundsen.[2] La plej norda reprodukta populacio estas sur Neĝinsulo (Sud-Ŝetlandoj), ĉe la norda pinto de la Duoninsulo.[2] Individuaj vagantoj estis registritaj ĉe la Insulo Herdo,[35] Suda Georgio,[36] kaj en Novzelando.[11][37]
La totala populacio estis ĉirkaŭkalkulita en 2009 je 595,000 plenkreskuloj, en 46 konataj kolonioj disaj tra Antarkto kaj Ĉeantarkto; ĉirkaŭ 35% el la konata populacio loĝas norde de la Antarkta Cirklo. Ĉefaj reproduktaj kolonioj estas ĉe Kabo Vaŝingtono, Insulo Coulman en Lando de Viktorio, Sciencostacio Halley, Kabo Colbeck, kaj Glaĉero Dibble.[38] Oni scias, ke la kolonioj fluktuas laŭlonge de la tempo, ofte disiĝe al "ĉirkaŭurboj" kiuj apartiĝas el la patra grupo, kaj kelkaj oni scias, ke tute malaperis.[2] La kolonio de Kabo Crozier en la Maro de Ross draste falis laŭ grando inter la unuaj vizitoj fare de la Ekspedicio Discovery en 1902-3 kaj la postaj vizitoj fare de la Ekspedicio Terra Nova en 1910-11; ĝi estis malpliiĝinta al kelkaj centoj de birdoj, kaj povas esti veninta proksime de formorto pro ŝanĝoj en la situacio de la glaciejo.[39] Ĉe la 1960-aj jaroj ĝi estis rekuperita spektakle,[39] sed ĉe 2009 estis denove malpliigita al malgranda populacio de ĉirkaŭ 300.[38]
En 2012 la Imperiestra pingveno estis suprenlistita el specio Malplej Zorgiga al Preskaŭ Minacata fare de IUKN.[40][41] Kun naŭ aliaj specioj de pingvenoj, ĝi estas nune laŭ konsidero por inkludo laŭ la usona Traktato pri Endanĝeritaj Specioj. La ĉefaj tialoj por tio estas malpliiĝo de manĝodisponeblo pro efiko de klimata ŝanĝo kaj industriaj fiŝkaptejoj sur la populacioj de krustuloj kaj fiŝoj. Aliaj tialoj por ties eventuala lokigo en tiu listo estas malsanoj, habitatodetruo, kaj ĝenado ĉe la reproduktaj kolonioj fare de homoj. Ĉefe pro turismo.[42] Studo montris, ke la idoj de Imperiestra pingveno en infanvartejo iĝas pli ekscitaj post helikoptera alproksimiĝo al 1,000 m.[43]
Populaciaj malpliiĝoj de 50% en la regiono Adelilando estis observitaj pro pliiĝanta mortindico de plenkreskuloj, ĉefe de maskloj, dum nenormale longa varma periodo fine de la 1970-aj jaroj, kiu rezultis en malpliiĝo de la marglacia kovro. Aliflanke la eloviĝaj sukcesindicoj malpliiĝis kiam la marglacia etendo pliiĝis. La specio fakte estas konsiderata tre sentema al klimataj ŝanĝoj.[44] En 2009 oni informis, ke la tre studita kolonio de la insuloj Dion, unuafoje registrita en 1948, estis malaperinta kompare kun la antaŭa jardeko, nome la unua konfirmita perdo de kolonio.[45]
Studo de la Oceanografia Instituto Woods Hole en januaro de 2009 trovis, ke la Imperiestra pingveno povus esti pelata al bordo de formorto ĉirkaŭ la jaro 2100 pro tutmonda klimata ŝanĝo. Per apliko de matematikaj modeloj por antaŭdiri kiel la perdo de marglacio pro klimata varmigo povus efiki al granda kolonio de Imperiestraj pingvenoj ĉe Adelilando, Antarkto, ili antaŭanoncis malpliiĝon de 87% en la kolonia populacio ĉe la fino de la jarcento, el la nunaj 3,000 reproduktaj paroj en la kolonio al 400 reproduktaj paroj.[46]
En 2009, danke al satelitaj bildoj kiuj montris grandajn glaciejojn kovritajn de fekoj, tiom etendaj kiuj estis videblaj el la spaco, sciencistoj povis malkovri dek koloniojn de Imperiestraj pingvenoj ĝis tiam nekonataj[47]. Novembre de 2012, francaj serĉistoj de la ŝipo Astrolabe konstatis du el tiuj kolonioj proksime de la glaĉero Mertz, kiam ties futuro estis necerta pro la rompo de la glaĉero Mertz en 2010. Tiuj du kolonioj enhavas 6,000 idojn, tio estas almenaŭ 12,000 reproduktaj individuoj[48].
La Imperiestra pingveno estas socia animalo por sia kutimaro kaj reprodukta kaj manĝada; birdoj ĉasantaj kune povas kunordigi sian plonĝadon kaj surfacadon.[49] Individuoj povas esti aktivaj tage aŭ nokte. Maturaj plenkreskuloj veturas tra plej el la jaro inter la nestareoj kaj oceanaj manĝareoj; tiu specio disiĝas en la oceanoj el januaro al marto.[11]
La usona zoologo kaj fiziologo Gerry Kooyman revoluciis la studadon de la pingvena manĝokutimaro en 1971 kiam li publikigis siajn rezultojn el ligado de aŭtomataj merĝoregistriloj al Imperiestraj pingvenoj,[49] kaj registris merĝon de 235 m fare de Reĝa pingveno en 1982.[50]
Li trovis, ke la Imperiestra pingveno atingas profundon de 265 m, kun plonĝoperiodoj de ĝis 18 minutoj.[49] Posta enketado montris, ke malgranda ino estis plonĝinta ĝis profundo de 535 m ĉe McMurdo Sound. Eble la Imperiestra pingveno povas plonĝi eĉ pli profunde, ĉar akurateco de la merĝoregistriloj malpliiĝas ĉe pli grandaj profundoj.[51] Plua studo pri plonĝokutimaro de unu birdo pruvis regulajn plonĝojn de ĝis 150 m en akvo 900 m profunda, kaj neprofundajn plonĝojn de malpli ol 50 m, interdise kun profundaj plonĝoj de pli ol 400 m en profundoj de 450 al 500 m.[52] Tio sugestas manĝon proksime aŭ ĉe la marfundo.[53]
Kaj masklo kaj ino de Imperiestra pingveno serĉas manĝon ĝis 500 km for el la kolonioj dum la kolektado de manĝo por nutri la idojn, kovrante 82-1,454 km por individuo kaj por veturo. Masklo revenante al maro post kovado direktas sin rekte al areoj de konstanta malferma akvo, konataj kiel polinioj, je ĉirkaŭ 100 km el la kolonio.[52]
Kompetenta naĝanto, la Imperiestra pingveno elpelas sin per kaj supreniraj kaj subeniraj elanoj dum naĝado.[25] La subenira frapo funkcias kontraŭ flosanteco kaj helpas teni profundon.[54] Ties averaĝa naĝorapido estas 6–9 km/h.[55] Surtere la Imperiestra pingveno alternas inter piedirado per balanciĝa sinteno kaj toboganado — glitante sur la glacio sur sia ventro, elpelata per piedo kaj per flugilecaj naĝiloj. Kiel ĉiuj pingvenoj, ĝi estas nefluga.[12] La Imperiestra pingveno estas tre pova birdo. Foje aro de ses viroj klopodis kapti solan masklan pingvenon por bestoĝardena kolekto, kaj ili estis ripete frapitaj antaŭ ili povis nur kolektive inter ĉiuj kapti la birdon, kiu pezis ĉirkaŭ duono el viro.[56]
Kiel defendo kontraŭ malvarmo, kolonio de Imperiestra pingveno formas kompaktan “strobilon” (konata ankaŭ kiel testuda formaĵo) game laŭ grando el dek al kelkaj centoj da birdoj, el kiuj ĉiu birdo klinas antaŭ najbaro. Ĉar la sentotemperaturo estas malpli akra ĉe la centro de la kolonio, ĉiuj junuloj estas kutime amasigitaj tie. Tiuj eksteraj tendencas moviĝi malrapide ĉe la bordo de la formaĵo kaj eniri en la interno, produktante turniĝan agadon, per kio ĉiu birdo havigas vicon interne kaj ekstere.[57][58]
La dieto de la Imperiestra pingveno konsistas ĉefe el fiŝoj, krustuloj kaj cefalopodoj,[59] kvankam ties kompono varias el populacio al populacio. Fiŝoj estas kutime la plej grava manĝofonto, kaj la antarkta arĝentfiŝo (Pleuragramma antarcticum) formas la kernon de la birda dieto. Aliaj predoj komune registritaj estas aliaj fiŝoj de la familio Nototeniedoj, la glacia kalmaro (Psychroteuthis glacialis), kaj la hokokalmaro Kondakovia longimana, same kiel la Antarkta krilo (Euphausia superba).[53] La Imperiestra pingveno serĉas predojn en malferma akvo de la Suda Oceano, ĉu en senglaciaj areoj de malferma akvo aŭ en tajdaj rompejoj de glaciejoj.[9] Unu el ties manĝostrategioj estas plonĝi al ĉirkaŭ 50 m, kie ĝi povas facile trovi glacimediajn fiŝojn kiaj la Kalva nototeno (Pagothenia borchgrevinki) naĝante kontraŭ la suba surfaco de la marglacio; ĝi naĝas al la glacio kaj tie ĝi kaptas la fiŝon. Ĝi poste plonĝas denove kaj ripetas la sekvencon ĉirkaŭ seson da fojoj antaŭ surfaciĝi por spirado.[60]
Predantoj de Imperiestra pingveno estas kaj birdoj kaj akvaj mamuloj. La Suda giganta petrelo (Macronectes giganteus) estas la ĉefa terpredanto de idoj, responsa por ĝis 34% el la mortoj de idoj en kelkaj kolonioj kvankam ili ofte ankaŭ kadavromanĝas mortintajn pingvenojn. La Sudpolusa rabmevo (Stercorarius maccormicki) ĉefe kadavromanĝas mortintajn idojn, ĉar la vivantaj idoj estas tro grandaj por esti atakitaj ĉe la tempo de ties ĉiujara alveno en la kolonion.[61] Foje patro povas defendi sian idon el atako, kvankam povas esti pli pasiva se la ido estas malsana aŭ febla.[62]
La ununuraj konataj predantoj kiuj atakas sanajn plenkreskulojn kaj kiuj atakas Imperiestrajn pingvenojn en akvo estas ambaŭ mamuloj. La unua estas la foko marleopardo (Hydrurga leptonyx), kiu kaptas foje plenkreskajn birdojn, same kiel idojn tuj post ili eniras en akvo.[27] La Granda orcino (Orcinus orca), ĉefe kaptas plenkreskajn birdojn, kvankam ĝi povas ataki pingvenojn de ĉiu ajn aĝo en aŭ ĉe akvo.[62] Se ano de reprodukta paro mortiĝas aŭ estas mortigita dum la reprodukta sezono, la survivanta patro devas abandoni sian ovojn aŭ junulon kaj revenas al maro por manĝi.
La Imperiestra pingveno kapablas reproduktiĝi je ĉirkaŭ la trian jaron de aĝo, kaj kutime ekreproduktiĝas ĉirkaŭ unu al tri jarojn poste.[16] La jara reprodukta ciklo komencas je la starto de la antarkta vintro, en marto al aprilo, kiam ĉiuj maturaj Imperiestraj pingvenoj veturas al la koloniaj nestareoj, ofte piedirante 50 al 120 km interne el la bordo de la glaciejo.[63] La starto de la veturado ŝajne estas anonvita de la mallongigo de la tagolongoj; Imperiestraj pingvenoj en kaptiveco estis konvinkita sukcese al reproduktado per uzado de lumsistemoj imitantaj la sezonajn antarktajn tagolumojn.[64]
Komence de la antarkta aŭtuno, la pingvenoj forlasas la oceanon, kie abundas nutraĵoj, por migri dum pluraj semajnoj sur la bankizo ĝis firma grundo. Tie ili grupiĝas en grandaj kolonioj, pariĝas kaj kopulacias. La pingvenoj startas pariĝadon en marto aŭ aprilo, kiam la temperaturo povas esti tiom malalta kiom ĝis -40 °C . Sola masklo montras kvietan memmontradon, dum li staras kvieta kaj metas sian kapon sur sia brusto antaŭ enspiri kaj elsendi pariĝan alvokon dum 1–2 sekundoj; li poste moviĝas ĉirkaŭ la kolonio kaj ripetas la alvokon. Poste masklo kaj ino staras unu antaŭ la alia, havante etenda kapon kaj kolon supren kaj la alia same; ambaŭ tenas tiun sintenon dum kelkaj minutoj. Post pariĝado, la paro vagadas ĉirkaŭ la kolonio kune, kaj la ino kutime sekvas la masklon. Antaŭ kopulacio, unu birdo ege kliniĝas al sia partnero, kun beko indike ĉe la grundo, kaj tiam la partnero faras same.[65]
La Imperiestraj pingvenoj estas serie monogamaj. Ili havas nur unu partneron jare, kaj restas fidela al tiu. Tamen fideleco dum jaroj estas nur ĉirkaŭ 15%.[65] Ili profitas oportunon disponeblan por pariĝi kaj ne atendas la aperon de la partnero de la antaŭa jaro.[66]
Maje aŭ komence de junie, kiam regas la antarkta nokto, la ino demetas sian solan ovon 460–470 g,[65] kiun ŝi konfidos al la masklo. Ĝi estas iome piroforma, pale verdecblanka, kaj ĉirkaŭ 12 × 8 cm.[63] Tio estas ĝuste 2.3% el la korpopezo de la patrino, kio faras ĝin unu el plej malgrandaj ovoj relative al la maternala pezo inter ĉiuj birdospecioj.[67] Ĉirkaŭ 15.7% el la pezo la ovo de Imperiestra pingveno estas ŝelo; kiel ĉe tiuj de aliaj pingvenaj specioj, la ŝelo estas relative dika, kio malpliigas riskon de rompo.[68]
Post la ovodemeto, la manĝaj rezervoj de la patrino estas elĉerpitaj kaj ŝi tre zorge transdonas la ovon al la masklo, antaŭ tuje reveni al la maro dum du monatoj por manĝi.[63] La transdono de la ovo povas esti malfacila, kaj multaj paroj faligas la ovon dum la procezo. Kiam tio okazas, la enova ido tuj perdiĝas, ĉar la ovo ne povas elteni la frostigajn temperaturojn de la glacia grundo. Tiu ĉi metas la ovon sur siaj piedoj, kies polmoj bone trafluataj per sango estas sufiĉe varmaj. Poste la masklo per sia poŝo, kiu rolas kiel vivanta nesto, kovas la ovon dum du monatoj. Bone protektate interne de la poŝkavo, la ovo ne povas fali eksteren, dum la birdo moviĝas. Fakte la patro devas ŝpari siajn kaloriojn, ĉar komenciĝas la fasta periodo.
La masklo pasas la vintron kovante la ovon en sia kovosako, balance sur siaj piedoj, dum 64 sinsekvaj tagoj ĝis eloviĝo.[65] La Imperiestra pingveno estas la nura specio kie tiu kutimaro estis observita; en ĉiuj aliaj pingvenaj specioj ambaŭ gepatroj faras vicojn por kovado.[69] Ĉe eloviĝo, la masklo fastis dum ĉirkaŭ 115 tagoj ekde la alveno al la kolonio.[65] Por survivi la malvarmon de −60 °C kaj la ventojn de ĝis 200 km/h, la maskloj ariĝas kune kaj faras vicojn en la mezo de la masklaro, nomata "testudo", kie ili malrapide antaŭen paŝetas kaj turniĝetas, por ke la bestoj alterne povu lokiĝi interne de la cirklo. La birdoj sin protektas kontraŭ la blizardo kaj la frostego danke al la dika tavolo da graso, kiu troviĝas sub ilia haŭto. Oni povas observi ilin havante siajn dorsojn al vento por konservi la korpovarmon. En la kvar monatoj de veturado, pariĝado kaj kovado, la masklo povas perdi tiom multe kiom ĝis 20 kg, el ĉirkaŭ 38 kg al ĝuste 18 kg.[70][71]
Eloviĝo povas daŭri ĝis 2 al 3 tagoj, ĉar la ŝelo de la ovo estas dika. Ĵus elovinĝintaj idoj estas duonmalfrumaturaj, kovritaj nur de fajna tavolo de lanugo kaj tute dependaj el la patro por manĝo kaj varmo.[72] Se la ido eloviĝas antaŭ la reveno de la patrino, la patro nutras ĝin per kazeeca substanco komponita el 59% da proteino kaj 28% da lipido, kio estas produktita de glando en lia ezofago.[73] La ido estas zorgata dum la nomata zorgofazo, pasante tempo inter la patraj piedoj kaj ŝirme en la kovosako.[72]
Transdoninte sian ovon al la masklo, la ino tuj reiras al la maro por sin nutri kaj retrovi siajn fortojn. Sata je kelkaj kilogramoj da fiŝo kaj provizita per nova grastavolo, ŝi revenas al la kolonio ĉirkaŭ eloviĝo aŭ ĝi dek tagojn poste, meze de julio al komenco de aŭgusto.[63] Alveninte, ŝi ekserĉas sian partneron, kiun ŝi identigas inter centoj da patroj laŭ la voĉo. Estis la lasta tempolimo: la masklo, fastinta dum 3 monatoj, perdis preskaŭ duonon de la pezo. Ŝi prenas vicon por zorgado de la ido, kiun li nutras per regurgitado de manĝo kiun ŝi stokis en sia stomako. La masklo poste lasas por fari vicon en maro, kie li restas ĉirkaŭ 24 tagojn antaŭ reveni.[63] La gepatroj tiam faras vicojn,[72] unu idozorgadas dum la alia manĝas ĉemare.[65]
La birdido eloviĝas post 2 monatoj en la poŝo kaj partoprenas la familian manĝon englutante taŭgan fiŝnutraĵon digestitan de la patrina stomako. La ido restadas pliajn 5 semajnojn en la patrina poŝo. Poste ĉiuj idoj grupiĝas laŭ "infanvartejo", gardate kaj nutrate de siaj gepatroj dum 45–50 tagoj. Infanvartejo povas enhavi ĝis kelkajn milojn da birdoj dense kunamasigitaj kaj tio nepras por survivi la malaltajn antarktajn temperaturojn.[74] Ili malrapide kreskas, ĉar la nutraĵo alportita laŭvice de la gepatroj celas nutri la tutan familion.
El komenca novembro, la idoj ekas mudon al junula plumaro, kio postulas ĝis du monatojn kaj ofte ne estas kompletita kiam ili lasas la kolonion; la gepatroj jam ne plu nutras ilin tiam. Ĉiuj birdoj faras la veturon al la maro en decembro aŭ januaro kaj pasas la reston de la somero manĝante tie.[27][75] La idoj fariĝas sendependaj, kiam ili aĝas 5 monatojn. Tiutempe regas la antarkta somero kaj ĉiuj forlasas la pingvenejojn. La glacio fendiĝas, rompiĝas pro la varmo, kaj malfermiĝas la vojo al la oceano.
Tiu specio estis bredita for de Antarkto ĉe SeaWorld San Diego; pli ol 20 individuoj estis eloviĝintaj tie ekde 1980.[76][77] Konsiderita flagospecio, 55 individuoj estis kalkulitaj en kaptiveco en bestoĝardenoj kaj publikaj akvarioj de Nordameriko en 1999.[78] La specio estas tenita en kaptiveco en nur du lokoj en la mondo.[79]
Junie de 2011, junulo de Imperiestra pingveno estis trovita sur la strando de Peka Peka, norde de Velingtono en Novzelando. Ĝi estis konsuminta 3 kg el sablo, kion ĝi miskomprenis kiel neĝo, same kiel bastonetoj kaj ŝtonoj, kaj suferis nombrajn operaciojn por eligi tion kaj savi sian vivon. Post la rekupero, la 4an de septembro, la junulo, nomita "Happy Feet" (laŭ la nomo de la filmo de 2006), estis markita de kontrola aparato kaj liberigita en la Suda Oceano 80 km norde de Kampbelinsulo.[80][81][82] Tamen, 8 tagojn poste sciencistoj perdis kontakton kun la birdo, kio sugestis, ke la transmitilo estis forfalinta (konsiderita verŝajna) aŭ ke la pingveno estis manĝita de predanto (konsiderita malpli verŝajna).[83]
La unika vivociklo de tiu specio en tiom akra medio estis priskribita kaj per presado kaj per aŭdovidaj resursoj. Apsley Cherry-Garrard, la esploristo de Antarkto, asertis ke estas neniu surtere kiu havas pli malbonan tempon ol la Imperiestra pingveno.[84] Amplekse distribuata en kinejoj en 2005, la franca dokumentario La Marche de l'empereur (la imperiestra marŝado), rakontas la historion de la pingvena reprodukta ciklo.[79][85] Tiu temo estis traktita por la malgranda ekrano (televido) trifoje fare de la BBC kaj la fama prezentisto David Attenborough, unue en epizodo kvina de serio de 1993 pri Antarkto Life in the Freezer,[86] denove en serio de 2006 nome Planet Earth,[87] kaj fine en Frozen Planet en 2011.[88]
La perkomputila animacia filmo Happy Feet (2006) aperigas Imperiestrajn pingvenojn kiel ĉefaj roluloj, kun partikulara trajto, ke unu emas danci; kvankam temas pri komedio, ĝi priskribas ties vivociklon kaj starigas priokupigan seriozan primedian mesaĝon pri minacoj el tutmonda varmigo kaj malaltigo de manĝoresursoj pro troa fiŝkaptado.[89] La perkomputila animacia filmo Surf's Up (2007) aperigas surfantan Imperiestran pingvenon nome Zeke "Big-Z" Topanga.[90] Pli ol 56 landoj aperigis tiun birdospecion sur siaj poŝtmarkoj – Aŭstralio, Granda Britio, Ĉilio kaj Francio eldonis eĉ kelkajn.[91] Ĝi aperas ekzemple en belgia poŝtmarko de 1962 de 10 frankoj kiel parto de serio pri ekspedicio al Antarkto.[92][93]
Kanada grupo The Tragically Hip inkludis kanton 'Emperor Penguin' (Imperiestra pingveno) en sia albumo de 1998 nome Phantom Power.
La Norda kazuaro havas similan karakteron kun la Imperiestra pingveno (Aptenodytes forsteri). Nome ambaŭ estas membroj el tre separataj familioj, kvankam ankaŭ ambaŭ el ili posedas flugilojn, sed ne povas flugi. Ties strukturo estas la sama: antaŭbrakaj kaj fingrecaj ostoj kovritaj de ties flugilo. Kvankam ambaŭ specioj estas nekredeble dissimilaj, tiu simileco inter ili utilas por la sama funkcio.
Imperiestraj pingvenoj, Maro de Ross, Antarkto.
Dezajno de Imperiestraj pingvenoj, publikigita de George Robert Gray en 1844, el verko The zoology of the voyage of the H.M.S. Erebus & Terror, under the command of Captain Sir James Clark Ross, during the years 1839 to 1843.
La Imperiestra pingveno (Aptenodytes forsteri) estas la plej granda (plej alta kaj plej fortika) de ĉiuj pingvenoj. Ĝi estas la nura pingveno kiu reproduktiĝas dum la vintro en Antarktio, kie ĝi estas endemia. Nature, imperiestraj pingvenoj tipe vivas por 20 jaroj, sed iuj registroj indikas maksimuman vivdaŭron de proksimume 40 al 50 jaroj. La masklo kaj la ino estas similaj laŭ plumaro kaj grando, kaj atingas 122 cm de alto kaj pezas inter 22 kaj 45 kg. La dorso kaj kapo estas nigraj kaj tre klare limomarkita el la blanka ventro, estas ankaŭ palflava brusto kaj brilflavaj orelareaj makuloj.
Imperiestraj pingvenoj manĝas ĉefe krustacojn (kiel kriloj) kaj malgrandajn fiŝojn kaj ankaŭ cefalopodojn kiaj loligoj aŭ kalmaroj. Por ĉasado la specio povas resti submerĝe ĝis 18 minutojn, plonĝe al profundoj de ĝis 535 m. Ĝi havas kelkajn adaptojn por faciligi tion, kiaj nekutime strukturita hemoglobino kiu permesas funkciadon je niveloj de malmulta oksigeno, solidaj ostoj por malpliigi eblon de premovundo, kaj la kapablon malpliigi sian metabolismon kaj nuligi la neneprajn organismajn funkciojn.
La nura pingveno kiu reproduktiĝas dum la vintro en Antarktio, la Imperiestra pingveno marŝas 50–120 km sur la frosto al la reproduktaj kolonioj kiuj povas enhavi milojn da individuoj. La ino demetas ununuran ovon, kiu estas kovata de nur la masklo dum la ino revenas al la maro por manĝi; la gepatroj poste faras vicojn por manĝi mare kaj idozorgadi en la kolonio.
El pingüino emperador (Aptenodytes forsteri) es una especie de ave esfenisciforme de la familia Spheniscidae.
Esta especie, endémica de la Antártida, es la de mayor tamaño y peso de todos los pingüinos. El macho y la hembra son similares en plumaje y tamaño; pueden superar los 120 cm de altura y pesan entre 20 y 45 kg. La espalda, las alas y la cabeza son de color negro, la parte anterior es blanca desde las patas hasta el vientre, con el pecho de un tono amarillo pálido y dos auriculares a la altura de los oídos de un llamativo amarillo brillante. Como todos los pingüinos, no puede volar, pero tiene unas alas rígidas y planas, y un cuerpo hidrodinámico particularmente adaptado para un hábitat marino.
Su dieta está compuesta principalmente de peces, pero también puede incluir crustáceos como el kril y cefalópodos como el calamar. Mientras caza puede permanecer sumergido hasta dieciocho minutos, buceando a una profundidad de más de quinientos metros. Ha desarrollado diversas adaptaciones para facilitar esta tarea, como una hemoglobina con una estructura que le permite trabajar eficazmente con un bajo nivel de oxígeno, unos huesos sólidos para reducir el barotraumatismo y la capacidad de retardar su metabolismo y pausar las funciones de órganos no esenciales.
El pingüino emperador es conocido principalmente por el singular ciclo reproductivo de los adultos, que repiten cada año un largo viaje para aparearse y para alimentar a sus crías. Es la única especie de pingüino que se reproduce durante el crudo invierno antártico, realizando caminatas de entre cincuenta y ciento veinte kilómetros sobre el hielo hasta las colonias de cría, que pueden incluir miles de individuos. La hembra pone un único huevo que es incubado inicialmente por el macho, mientras que ella regresa al mar para alimentarse; posteriormente los padres se turnan para alimentarse en el mar y el cuidado de sus polluelos en la colonia. Su esperanza de vida suele ser de unos veinte años en su hábitat natural, aunque hay datos que indican que algunos ejemplares pueden vivir hasta cincuenta años de edad.
Probablemente los primeros europeos en observar a los pingüinos fueron exploradores ibéricos, que los llamaron pájaros niño o pájaros bobos por su andar torpe y erguido y su incapacidad de volar. El término «pingüino» se aplicó inicialmente al alca gigante del Atlántico norte (Pinguinus impennis); tras la extinción del alca gigante a finales del siglo XIX, el nombre se perpetuó en las aves de la familia Spheniscidae.[3][4]
El pingüino emperador fue descrito en 1844 por el zoólogo inglés George Robert Gray a partir de los especímenes obtenidos por los miembros de la expedición Erebus y Terror.[5] El nombre del género proviene de la palabra griega ἀ-πτηνο-δύτης [a-ptēno-dytēs], «buceador sin alas». Gray le asignó su nombre específico en honor al naturalista alemán Johann Reinhold Forster, que acompañó al capitán James Cook en su segundo viaje por el Pacífico y que describió otras cinco especies de pingüino.[6][7]
Junto con el similar en color pero de menor tamaño pingüino rey (A. patagonicus), el emperador es una de las dos únicas especies existentes en la actualidad del género Aptenodytes. Se han encontrado evidencias de una tercera especie, el pingüino Ridgen (A. ridgeni), en los registros fósiles de finales del Plioceno (hace unos tres millones de años) en Nueva Zelanda.[8] Estudios sobre el comportamiento y la genética de los pingüinos concluyeron que Aptenodytes es un género basal; esto es, que se separó de la rama que dio lugar a todas las especies de pingüinos existentes.[9] Los análisis de ADN mitocondrial y nuclear sugieren que esta división se produjo alrededor de hace cuarenta millones de años.[10]
El pingüino emperador adulto puede alcanzar los 115-120 cm de altura; el peso va desde los 22 hasta los 45 kg y varía según el sexo, con los machos que pesan generalmente más que las hembras.[11] El peso también varía según la temporada, porque tanto machos como hembras almacenan importantes reservas de grasa, especialmente antes del período de muda y del de ayuno, y pierden mucho peso mientras incuban los huevos y crían a sus polluelos. Un macho debe soportar las bajas temperaturas antárticas durante más de dos meses para proteger su huevo del frío extremo, y durante todo este tiempo no se alimenta, por lo que pierde mucho peso mientras incuba, a la espera de que su cría salga del cascarón.[12] El peso promedio de los machos al comienzo de la temporada de reproducción es de 38 kg y el de las hembras es de 29 kg, mientras que después de la temporada de reproducción éste se reduce a 23 kg para ambos sexos.[13][14][15]
Como todas las especies de pingüinos, el emperador tiene un cuerpo hidrodinámico para minimizar la resistencia del agua al nadar, y sus alas se han vuelto rígidas y planas, semejantes a aletas.[16] La lengua está equipada con púas orientadas hacia atrás para evitar que las presas se escapen cuando son capturadas.[17] Machos y hembras son similares en tamaño y coloración.[13] Los adultos tienen las plumas dorsales de un color negro intenso, que cubren la cabeza, la barbilla, la garganta, la espalda, la parte dorsal de las aletas y la cola. La separación del plumaje negro del de color claro de otras partes del cuerpo está claramente definida. Las partes inferiores de las alas y el vientre son de color blanco, y van adquiriendo un tono amarillo pálido hacia la parte superior del pecho, mientras que los auriculares son de color amarillo brillante. El pico es robusto, de unos ocho cm de longitud y ligeramente curvado hacia abajo. Caminan erguidos; las patas están situadas muy atrás en el cuerpo, dificultando el desplazamiento en tierra pero actuando como timones bajo el agua; los tarsos son cortos, así como los pies, que están inclinados hacia arriba, y su cola es corta y firme, con plumas robustas.[18][4][19] La mandíbula superior del pico es negra, y la mandíbula inferior puede ser de color rosa, naranja o lila.[20] En los juveniles, los auriculares, la barbilla y la garganta son blancos, y el pico negro.[20] Los polluelos del pingüino emperador están normalmente cubiertos de un plumón de color gris plateado y tienen la cabeza negra y la cara blanca.[20] Un polluelo con todo su plumaje blanco fue descubierto en 2001, pero no fue considerado albino al no tener los característicos ojos de color rosa asociados al albinismo.[21] Los polluelos pesan alrededor de 315 g tras la eclosión, y dejan el área de cría cuando alcanzan en torno al 50% de su peso de adulto.[22]
Su plumaje oscuro se torna marrón desde noviembre hasta febrero, antes de la muda anual que se produce en enero y febrero.[20] En esta especie la muda es rápida en comparación con otras aves, y dura solo aproximadamente 34 días. Las plumas del pingüino emperador surgen de su piel cuando han alcanzado un tercio de su tamaño total y antes de que pierdan las viejas, para así reducir la pérdida de calor; después las nuevas plumas hacen caer las antiguas antes de terminar su crecimiento.[23] Este sistema de renovación del plumaje mejora su impermeabilidad y su protección contra el frío. Normalmente los emperadores no nadan durante la muda.[24]
Dado que esta especie tiene un modelo de incubación errante, trasladándose libremente a sitios más favorables que le permitan resistir las extremas condiciones meteorológicas de su hábitat y no tiene unos lugares fijos de anidamiento que los individuos puedan usar para localizar a su propio compañero o a su polluelo, los emperadores deben confiar únicamente en llamadas vocales para su identificación y localización entre cientos o miles de individuos en la colonia, y necesitan aumentar la complejidad y el contenido de información en sus llamadas. Su reclamo es nasal y trompeteante, y utilizan un complejo juego de llamadas a dos voces que son críticas a la hora del reconocimiento individual entre padres, descendientes y compañeros, vocalizaciones que constituyen la variación más amplia en llamadas individuales de todos los pingüinos.
A diferencia de otras especies de pingüinos que emiten sonidos con una estructura similar, los emperadores son los únicos cuyas sus vocalizaciones utilizan dos bandas de frecuencia simultáneamente, con sus respectivos armónicos, y la interacción de estas frecuencias genera un ritmo que diversos estudios indican que posiblemente represente un medio por el cual estos pingüinos aumentan el contenido de información en sus llamadas que puede facilitar el proceso de reconocimiento individual. Las llamadas de identificación están formadas por sílabas separadas por períodos de silencio; estas sílabas se agrupan en series repetitivas y cada serie se define como un grupo que termina en una sílaba larga; una llamada está formada por entre una y cuatro series. Las diferencias en las características de la frecuencia entre ambos sexos son claras, sobre todo en el modelado temporal de las sílabas, aunque estos rasgos diferenciativos no sean apreciables por el oído humano. Los polluelos usan un silbido en frecuencia modulada para pedir la comida y ponerse en contacto con sus padres.[25][13][26]
El pingüino emperador se reproduce en un ambiente más frío que el de cualquier otra especie de ave; la temperatura ambiente es de -20 °C de media y puede llegar a -40 °C, y la velocidad del viento puede alcanzar los 144 km/h. La temperatura del agua es de unos gélidos -1,8 °C, mucho más baja que la temperatura corporal media de este pingüino, que está en los 39 °C.
Para sobrevivir en este ambiente glacial ha experimentado diversas adaptaciones que le permiten contrarrestar la pérdida de calor.[27] El plumaje proporciona el 80-90% de su aislamiento; sus plumas son rígidas y cortas, lanceoladas (con forma de lanza) y se agrupan de forma densa en varias capas sobre toda la superficie de su piel. Con alrededor de quince plumas por centímetro cuadrado, el pingüino emperador tiene la mayor densidad de plumas de entre todas las aves.[28] También cuentan con una capa adicional de aislamiento formada por varias capas de suaves filamentos entre las plumas y la piel. Los músculos mantienen las plumas erguidas en tierra, reduciendo la pérdida de calor al mantener una capa de aire sobre la piel. Por el contrario, el plumaje se aplana en el agua, impermeabilizando la piel y el suave plumón.[29] El acicalamiento es vital para facilitar el aislamiento y mantener el plumaje aceitoso y repelente al agua.[30] Tiene además una capa de grasa hipodérmica que puede ser de hasta tres centímetros de grosor antes del período de cría.[31] Esta gruesa capa de grasa hace que su movilidad en tierra sea reducida en comparación con su pariente, el pingüino de Magallanes (Spheniscus magellanicus), que cuenta con una capa de grasa más fina.[32]
Es capaz de mantener su cuerpo a una temperatura constante sin modificar su metabolismo con temperaturas ambiente comprendidas entre -10 y 20 °C; por debajo de estas temperaturas su ritmo metabólico aumenta de manera significativa, aunque un individuo puede mantener su temperatura corporal entre 37,6 y 38,0 °C con una temperatura ambiente de −47 °C.[33] El movimiento nadando, andando y el escalofrío son tres mecanismos que utiliza para aumentar el ritmo metabólico; un cuarto proceso implica un aumento de la disolución enzimática de grasas, que es inducido por el glucagón, una hormona peptídica.[33] Por el contrario, con temperaturas ambientales por encima de 20 °C puede mostrarse muy activo y agitar el cuerpo para aumentar la pérdida de calor; separando sus alas para exponer las partes ocultas aumenta la exposición de su superficie corporal al aire en un 6%, lo que también facilita la pérdida de calor.[33]
Además de al frío, estas aves están sometidas a otras exigentes condiciones durante sus inmersiones a gran profundidad, momento en el que experimentan presiones de hasta cuarenta veces la existente a nivel de superficie, lo que causaría un barotraumatismo a la mayoría de animales terrestres. Sus huesos son particularmente sólidos y no tienen aire en su interior, lo que limita los riesgos de traumatismo físico.
Cuando se sumerge, su consumo de oxígeno disminuye drásticamente, su ritmo cardíaco se reduce a tan solo quince o veinte latidos por minuto y dirige el flujo sanguíneo hacia los órganos vitales, lo que facilita inmersiones prolongadas.[17] A diferencia de otras especies, que son incapaces de utilizar todo el oxígeno de sus pulmones debido a que su hemoglobina no puede unirse eficazmente al oxígeno y transportarlo en concentraciones bajas, la hemoglobina del emperador tiene una excepcional capacidad aglutinante y aprovecha todo el oxígeno contenido en sus sacos aéreos para transportarlo hasta los órganos vitales incluso cuando su concentración es muy débil, y así evitar dañar los tejidos, permitiéndole permanecer consciente con tasas muy bajas de oxígeno.[34]
El pingüino emperador es un animal social en su comportamiento de nidificación y de búsqueda de alimento; estas aves cazan juntas y pueden coordinar sus zambullidas y sus salidas a la superficie.[24] Los individuos pueden ser activos durante el día o durante la noche. Un adulto maduro viaja durante la mayor parte del año entre las áreas de cría y de alimentación; la especie se dispersa en los océanos de enero a marzo.[15]
El fisiólogo estadounidense Gerry Kooyman dio un gran paso en el estudio del comportamiento de búsqueda de alimento de esta especie en 1971, cuando publicó sus resultados al colocarles dispositivos que registraban sus inmersiones. Mediante este método descubrió que el emperador alcanzaba profundidades de 265 m, con períodos de inmersión de hasta dieciocho minutos.[24] Investigaciones posteriores revelaron que una pequeña hembra se sumergió a una profundidad de 535 m cerca del estrecho de McMurdo. Es posible que el emperador pueda sumergirse todavía a mayor profundidad, dado que la precisión de los dispositivos de grabación disminuye a grandes profundidades.[35] Un estudio sobre el comportamiento de inmersión de estas aves mostró zambullidas regulares a 150 m en aguas de unos 900 m de profundidad, y buceos de 50 m o menos, intercaladas con inmersiones profundas de más de 400 m en aguas de 450 a 500 m de profundidad.[36] Dado que sus inmersiones a más de 400 m de profundidad se dan solamente durante periodos prolongados de tiempo soleado, su supone que estas inmersiones no pueden darse durante la noche del invierno austral.[37]
Tanto los machos como las hembras pueden llegar a recorrer hasta 500 kilómetros desde sus colonias buscando comida para sus polluelos, cubriendo entre 82 y 1454 kilómetros por individuo y viaje. Un macho que vuelve al mar después de la incubación se dirige directamente a zonas de agua que permanecen sin helar casi todo el año, conocidas como polinias, aproximadamente a 100 kilómetros de la colonia.[36]
Nadador eficiente, el pingüino emperador ejerce impulso tanto con sus brazadas ascendentes como descendentes cuando nada.[28] En las aves que nadan bajo el agua impulsándose con alas, el empuje durante la fase de recuperación (ascenso) puede ser insignificante o incluso mayor que durante la fase de potencia (descenso) y los pingüinos aparentemente aumentan el empuje hacia arriba para compensar la flotabilidad durante la natación horizontal cerca de la superficie.[38] Su velocidad de natación media es de seis a nueve kilómetros por hora.[39] En tierra, el emperador alterna entre andar con un paso tambaleante y un deslizamiento sobre su vientre similar a una bajada en tobogán, propulsándose con sus patas y alas similares a aletas. Como todos los pingüinos, es incapaz de volar.[16]
Como defensa contra el frío, los emperadores forman grupos compactos compuestos generalmente de cinco a diez individuos, pero que pueden llegar a varios cientos de aves, donde cada uno avanza pegado a su vecino. Los individuos situados en el exterior cara al viento andan arrastrando los pies despacio alrededor del borde de la formación y se pasan a su borde de sotavento, produciendo una acción de giro lento que permite a los componentes del grupo estar en el interior y en el exterior de la formación, y así exponerse al frío viento y alternativamente protegerse en el interior del grupo o en el extremo protegido del viento.[40][41]
Su dieta consiste principalmente en peces, crustáceos y cefalópodos, aunque su composición varía de unas poblaciones a otras.[42] Los peces son por lo general su principal fuente de alimento, y el diablillo antártico (Pleuragramma antarcticum) constituye el grueso de la dieta de estas aves. Otras presas que figuran habitualmente en su dieta incluyen otros peces de la familia Nototheniidae, el calamar glaciar (Psychroteuthis glacialis) y otras especies de calamar como Kondakovia longimana, y el kril antártico (Euphausia superba).[43] Los emperadores buscan sus presas en las zonas de mar abierta del océano Antártico, en áreas sin hielo o en grietas en el banco de hielo.[13]
Investigaciones realizadas en el mar de Ross mostraron que la mayor parte de inmersiones realizadas en búsqueda de presas era inferior a los 200 m de profundidad, y de éstas la mayoría se encontraban en un rango de entre 20 y 180 m.[42] Una de sus estrategias de búsqueda de alimento es sumergirse hasta aproximadamente 50 m de profundidad y dirigirse hacia las aguas bajo la capa de hielo, donde puede descubrir fácilmente peces del subhielo como el notothen calvo (Pagothenia borchgrevinki) nadando cerca de la superficie bajo esta capa de hielo marino; posteriormente retrocede al lugar de zambullida y repite la secuencia varias veces. En ocasiones captura varios peces en una misma inmersión.[44]
Se desconoce cómo pueden localizar sus presas entre la oscuridad existente a grandes profundidades. Existen hipótesis, aunque todavía no muy desarrolladas, que apuntan a que pueden aprovecharse de la bioluminiscencia de muchos crustáceos, cefalópodos y peces pelágicos, o que podrían utilizar alguna forma de ecolocalización.[45]
Entre los predadores del pingüino emperador se encuentran diversas aves y mamíferos marinos. El petrel gigante antártico (Macronectes giganteus) es su principal predador aviar, responsable de hasta un 34% de muertes de polluelos en algunas colonias. El págalo polar (Stercorarius maccormicki) busca sobre todo crías muertas cuando los juveniles vivos son demasiado grandes para ser atacados cuando se desarrolla su llegada anual a la colonia.[46]
Los principales predadores acuáticos son ambos mamíferos: la foca leopardo (Hydrurga leptonyx), que captura algunas aves adultas así como jóvenes inexpertos poco después de que entran en el agua,[47] y la orca (Orcinus orca), que caza pingüinos adultos.[48] Existen discrepancias entre distintos investigadores sobre la incidencia de la depredación de las orcas en las poblaciones de pingüino emperador.[49]
Si uno de los miembros de una pareja criadora muere o lo matan durante la temporada de cría, el padre que sobrevive debe abandonar su huevo o la cría y volver al mar para alimentarse.
Comparada con la de otras aves marinas, la supervivencia de los pingüinos adultos de un año al siguiente es baja, y oscila entre el 70-80% en el pingüino de Adelia y el 87% en el de ojo amarillo, aunque se ha establecido la tasa media de supervivencia anual del pingüino emperador en un 95,1%, con una esperanza de vida media de 19,9 años, frente a los tan solo diez años de media de otros pingüinos. Existen estimaciones de que el 1% de los emperadores podría alcanzar factiblemente una edad de 50 años. En contraste, solo el 19-20% de los jóvenes independientes sobrevive a su primer año de la vida. El 80% de la población de pingüinos emperador comprende adultos con cinco o más años de edad.[50][51][52][53]
El emperador puede reproducirse en torno a los tres años de edad, y por lo general comienza la cría aproximadamente de uno a tres años más tarde.[22] Todos los demás pingüinos se reproducen y crían en primavera-verano, en tierra firme y sobre un nido; sin embargo el emperador se reproduce y cría en otoño-invierno, lo hace sobre el hielo marino adyacente al continente antártico, y no construye un nido.[54] Su ciclo reproductivo anual comienza al principio del invierno antártico, en marzo y abril, cuando todos los ejemplares adultos viajan hasta las colonias de anidamiento, recorriendo a menudo de 50 a 120 kilómetros tierra adentro desde el borde del banco de hielo.[55] El inicio del viaje parece que puede estar relacionado con la disminución de la duración del día; pingüinos emperador en cautiverio han sido inducidos con éxito a la cría mediante el uso de sistemas de iluminación que imitan la duración estacional del día en la Antártida.[56]
Existe una marcada desigualdad en la proporción de individuos de cada sexo, pues en una colonia hay un 39,5% de machos frente a un 60,5% de hembras.[57] Esta desigual proporción sexual hace que se produzca una intensa competición entre las hembras para conseguir a un macho.[13] Comienzan el cortejo en marzo o abril, con temperaturas que pueden estar en torno a los -40 °C. Un macho sin pareja realiza una demostración extática, permaneciendo en un lugar y colocando la cabeza en el pecho antes de inhalar y realizar una llamada de cortejo durante uno o dos segundos, caracterizada por sílabas repetidas separadas por períodos silenciosos, y que repite también la hembra; después se mueve en torno a la colonia y repite la llamada. Entonces un macho y una hembra se colocan de pie cara a cara y uno eleva la cabeza y el cuello y el otro lo imita; ambos mantienen esta postura durante varios minutos. Una vez emparejados, ambos se desplazan juntos caminando con un bamboneo a lo largo de la colonia, con la hembra por lo general tras el macho. Antes de la cópula, una de las aves hace una profunda inclinación ante su pareja, sitúa su pico cerca del suelo y su compañero hace lo mismo.[58]
Aunque se cite a menudo a los emperadores como animales monógamos, y la monogamia es habitual en otras especies de aves longevas, la relación entre las parejas de pingüino emperador se define más bien como monogamia seriada;[59] tienen solo un compañero cada año, y durante esa temporada permanecen fieles a ese compañero, sin embargo la fidelidad entre temporadas es solo de aproximadamente el 15%.[58][59] La motivación podría ser una adaptación a un largo ciclo reproductivo y a un medio ambiente muy exigente, y así, la carencia de un lugar fijo para anidar o la imposibilidad de formar un nido propiamente dicho, o la estrecha franja de oportunidades disponibles para el acoplamiento hacen que prevalezca una prioridad de aparearse y reproducirse que a menudo impide esperar a que aparezca el compañero del año anterior.[60][59]
A diferencia de la mayoría de los pingüinos, que ponen dos, la hembra del emperador pone un único huevo de 460-470 g de peso en mayo o a principios de junio, en el hielo recién formado;[58] su forma es vagamente periforme, de color pálido blanco-verdoso, y mide aproximadamente 12 × 8 cm.[55] Representa solo el 2,3% del peso del cuerpo de su madre, lo que lo convierte en uno de los huevos más pequeños con relación al peso maternal de cualquier especie de ave.[61] La cáscara representa el 15,7% del peso de un huevo de emperador; de igual manera que en otras especies de pingüino, la cáscara es relativamente gruesa, lo que reduce al mínimo el riesgo de rotura.[62]
Tras la puesta, las reservas alimenticias de la madre están agotadas, por lo que trasfiere el huevo al macho y vuelve al mar durante dos meses para alimentarse.[55] La transferencia puede resultar difícil, por lo que algunas parejas pueden dejar caer el huevo en el proceso; cuando esto sucede el huevo por lo general se malogra, dado que no puede resistir las glaciales temperaturas de la tierra helada. El macho pasa el invierno incubando el huevo en una especie de bolsa de anidamiento, un repliegue de piel cubierta de plumas, apoyado sobre la parte superior de sus patas para impedir que toque el suelo y protegiéndolo con su plumaje ventral inferior, durante 64-67 días consecutivos hasta la eclosión, el período de incubación consecutiva más prolongado de todas las aves.[58][63] El pingüino emperador es la única especie de pingüino en la que se ha observado este comportamiento; en otras especies ambos padres se encargan de la incubación.[64] En el momento de la eclosión del huevo el macho habrá ayunado durante aproximadamente 115 días desde su llegada a la colonia de cría.[58] Para sobrevivir al frío y a vientos de hasta 200 km/h, los machos se acurrucan juntos, turnándose para ocupar el centro del grupo. También han sido observados con sus espaldas al viento para conservar el calor corporal. En los cuatro meses que transcurren entre el viaje, el cortejo y la incubación, el macho puede perder hasta veinte kilogramos, pasando de aproximadamente unos treinta y ocho kilogramos de peso total a tan solo dieciocho.[65][66]
La eclosión puede durar no menos de dos o tres días hasta completarse, debido al grosor de su cáscara. Los pollitos recién nacidos son semialtriciales, cubiertos de solo una delgada capa de pelusa y completamente dependientes de sus padres para recibir alimento y calor.[67] Si la cría nace antes del retorno de la madre, el padre lo alimenta con una sustancia parecida a una cuajada formada por un 59% de proteínas y un 28% de lípidos, producida por una glándula situada en su esófago.[68] El polluelo recién nacido pasa un período denominado «fase de guardia», y transcurre su tiempo entre las patas de sus padres apoyado sobre la parte superior de sus patas y protegido por su plumaje ventral inferior.[67]
La hembra vuelve a la colonia de cría en cualquier momento entre la eclosión de huevo y unos diez días después, de mediados de julio a principios de agosto.[55] Encuentra a su compañero entre cientos de machos por sus voces de llamada y a partir de ese momento ella asume las atenciones y cuidados del polluelo, alimentándolo regurgitando la comida que ha almacenado en su estómago. Entonces es el macho el que se marcha a la costa, pasando allí unos veinticuatro días hasta su retorno a la colonia. Su viaje es ligeramente más corto que el inicial, porque el hielo ha ido fundiéndose desde entonces y la distancia entre el lugar de cría y el mar disminuye gradualmente. A partir de entonces los padres se turnan, y mientras uno se encarga de la cría el otro se dirige a la costa para alimentarse.[58][55]
Aproximadamente 45-50 días después de la eclosión, los polluelos se agrupan para formar una «guardería», acurrucándose juntos para protegerse del frío y de los predadores. Durante este tiempo ambos padres se dirigen al mar a alimentarse y vuelven periódicamente para alimentar a su cría.[67] Estos grupos de guardería pueden estar formados hasta de varios miles de aves colocadas muy juntas unas a otras, y son esenciales para sobrevivir a las extremadamente bajas temperaturas antárticas.[69]
El porcentaje de mortalidad de las crías de pingüino emperador en las colonias es muy elevado, y, dependiendo del clima y de la situación del hielo durante la temporada, puede alcanzar hasta el 90%;[70] sin embargo el índice de supervivencia es del 95% cuando consiguen alcanzar los dos años de edad.[71]
Una investigación realizada en Tierra Adelia mostró que la «adopción» en el pingüino emperador era relativamente común. Las adopciones prolongadas eran escasas (2-3%) y la mayoría no superaba los diez días. Los polluelos adoptados tenían entre uno y dos meses de edad, y los padres adoptivos eran reproductores fallidos o adultos no criadores en la colonia durante el ciclo reproductor, generalmente hembras. La adopción se daba mayoritariamente tras el secuestro del polluelo (más del 50% de los casos), o al encontrarlo vagando solo por la colonia.[57][72]
A partir de principios de noviembre, los polluelos comienzan a mudar el plumaje juvenil, proceso que puede durar hasta dos meses y a menudo todavía no se ha completado cuando abandonan la colonia; los adultos dejan de alimentarlos durante este tiempo. Todas las aves realizan el ahora considerablemente más corto viaje hasta el mar en diciembre o enero y pasan allí el resto del verano alimentándose.[47][70]
Aunque se han realizado grandes avances en el estudio de estas aves que han revelado en gran medida las adaptaciones del emperador para sobrevivir en un clima tan extremo, todavía existen muchas preguntas sobre por qué deciden criar a sus jóvenes durante el crudo invierno antártico. Probablemente una de las razones sea la estabilidad del hielo marino, pues crían a sus jóvenes en el hielo que se derretirá cuando llegue el verano. Por otra parte, si criase en verano (que dura solo cuatro meses en el Antártico), no completaría su ciclo de cría antes del comienzo del invierno. Incluso cuando los polluelos adquieren su plumaje, a finales de la primavera, solo tienen el 60% del peso adulto, y diciembre es el principio del verano antártico, cuando la comida está más disponible, facilitando la tarea de alimentar a sus crías.[73][28]
El pingüino emperador tiene una distribución circumpolar en la Antártida, casi exclusivamente entre los paralelos 66° y 77° de latitud sur. Casi siempre se reproduce sobre hielo estable cerca de la costa y hasta 18 km hacia el interior.[13] Las colonias de cría se encuentran normalmente en las zonas donde los acantilados de hielo y los icebergs los abrigan del viento.[13] Su población total se estimó en los años 1990 en alrededor de 400 000-450 000 individuos, que se distribuyen entre no menos de cuarenta colonias independientes.[15] Aproximadamente 80 000 parejas se reproducen en el área del mar de Ross.[74] Las principales colonias de cría están localizadas en cabo Washington (20 000-25 000 parejas), isla Coulman en Tierra Victoria (aproximadamente 22 000 parejas), bahía de Halley, Tierra de Coats (14 300-31 400 parejas) y la bahía Atka en la Tierra de la Reina Maud (16 000 parejas).[15] Existen dos colonias terrestres registradas: una en un cordón litoral en la isla Dion en la península Antártica,[75] y otra en un cabo en el glaciar Taylor en el Territorio Antártico Australiano.[76] Se han registrado algunos divagantes en la isla Heard,[77] en Georgia del Sur y en Nueva Zelanda.[15][78]
Clasificado como especie bajo preocupación menor en la Lista Roja de la UICN desde el año 2004, en 2012 esta organización cambió su situación a especie casi amenazada al estimarse una decadencia demográfica moderadamente rápida en las tres próximas generaciones de estas aves por efecto del calentamiento global, aunque hace notar que existen numerosas incertidumbres sobre estos cambios y sus efectos en la especie.[2]
En el año 2007 el Servicio de Pesca y Vida Silvestre de los Estados Unidos propuso la inclusión del emperador, junto con otras nueve especies de pingüino, bajo la protección de la Ley de Especies en Peligro de los Estados Unidos (US Endangered Species Act), debido al decline en la disponibilidad de comida motivado fundamentalmente por los efectos del cambio climático y la pesca industrial de las poblaciones de peces y crustáceos, así como las enfermedades y la destrucción de su hábitat. Sin embargo en diciembre de 2008 el Servicio finalmente solo propuso la protección de siete especies, entre las que no se encontraba el pingüino emperador.[79]
Otra de las preocupaciones respecto a la conservación de esta especie es el posible impacto sobre sus poblaciones del ecoturismo.[80] Un estudio ha demostrado que un alto porcentaje de polluelos del pingüino emperador se veían perturbados y experimentaban alteraciones ante la aproximación de un helicóptero a 1000 m de distancia.[81]
Se ha observado un descenso en la población de estos pingüinos del 50% en la región de Tierra Adelia, Antártida, debido a un incremento en la mortalidad adulta, sobre todo de machos, durante un anormalmente largo período cálido a finales de los años 1970 que provocó una reducción de la cobertura de hielo. Por otra parte, el porcentaje de huevos incubados con éxito disminuyó cuando la cobertura de hielo aumenta, por lo que se considera que esta especie es muy sensible a los cambios climáticos.[82] Aunque en ocasiones se argumenta que una reducción de la extensión del hielo marino podría beneficiarles dado que se reduciría la distancia que los adultos tendrían que recorrer para alimentarse durante la época de reproducción, la Unión Internacional para la Conservación de la Naturaleza (UICN) ha alertado que, por el contrario, existen numerosos e importantes efectos negativos que deben ser tomados en consideración, y que los cambios en el hielo marino estacional son potencialmente una importante amenaza para la cría de los pingüinos emperador.[83]
Un estudio de la Institución Oceanográfica de Woods Hole presentado en enero de 2009 indica que el emperador podría ser llevado al borde de extinción hacia el año 2100 debido al cambio climático global. Aplicando modelos matemáticos para predecir como la disminución de la capa de hielo marino provocada por el calentamiento del clima afectaría a una gran colonia de estos pingüinos en Tierra Adelia, pronosticaron una decadencia del 87% en la población de la colonia hacia el final del siglo, que pasaría de las 3000 parejas reproductoras actualmente en la colonia, a 400 parejas, con algunos modelos que incluso elevaban este porcentaje hasta el 95%; esta decadencia puede ser reflejada en la población total de la especie, estimada en aproximadamente 200 000 parejas reproductoras.[84]
A través de unas imágenes tomadas por satélite en 2009, donde se apreciaron áreas del hielo manchado por excrementos lo bastante grandes como para ser visibles desde el espacio, científicos de la British Antarctic Survey pudieron descubrir diez colonias de pingüinos emperador antes desconocidas en Antártida. La utilización combinada de los recuentos y de la utilización de satélites podría ayudar a realizar un mejor seguimiento de los cambios futuros en la población de la especie.[85]
El pingüino emperador es un ejemplo de las llamadas especies estandarte (flagship species) o totémicas, especies que se eligen para representar una causa ambiental, como un ecosistema que necesita conservación, y que son escogidas por su vulnerabilidad, atractivo o peculiaridad con el fin de generar apoyo y reconocimiento del público en general y así, con el apoyo a estas especies, conseguir la conservación de un ecosistema completo y de todos los animales que viven en él.[86][87][88]
Esta especie se mantiene en cautividad en pocos lugares del mundo.[89] El emperador se ha conseguido reproducir con éxito fuera de la Antártida en el SeaWorld San Diego (California), donde más de veinte individuos han incubado desde 1980.[90][91] En el año 1999 se contabilizaron cincuenta y cinco ejemplares en cautividad en zoos y acuarios estadounidenses.[92]
El singular ciclo vital de esta especie en un ambiente extremo ha sido descrito a menudo en medios visuales y escritos. El explorador antártico Apsley Cherry-Garrard dijo en su libro de memorias El peor viaje del mundo: «En términos generales, no creo que haya nadie en la Tierra que lo pase peor que un pingüino emperador».[93]
Con una amplia distribución en los cines en 2005, el documental francés La Marche de l'empereur, ganador de un Óscar al mejor largometraje documental, cuenta la historia del ciclo reproductivo de estos pingüinos.[89][94] En la película de animación en 3D Happy Feet (2006), los emperadores son los personajes principales, y trata sobre uno en particular que ama el baile; aunque es una obra de cine familiar orientada al público infantil y en tono de comedia, también representa su ciclo de vida y promueve un serio mensaje ambiental subyacente sobre las amenazas del calentamiento global y sobre la reducción de fuentes de alimento debida a la sobrepesca.[95] En otra película de animación en 3D, Surf's Up (2007), uno de sus protagonistas, «Big Z», es un pingüino emperador.[96] También han sido llevados a la pequeña pantalla dos veces por la BBC, presentados por David Attenborough, primero en el quinto episodio de la serie de 1993 Life in the Freezer,[97] y posteriormente en el documental de 2006 Planeta Tierra.[98]
Más de cuarenta países han representado en alguna ocasión a estas aves en sus sellos postales.[99] El grupo de rock canadiense The Tragically Hip incluyó el tema «Emperor Penguin» en su álbum de 1998 Phantom Power.[100]
El pingüino emperador (Aptenodytes forsteri) es una especie de ave esfenisciforme de la familia Spheniscidae.
Esta especie, endémica de la Antártida, es la de mayor tamaño y peso de todos los pingüinos. El macho y la hembra son similares en plumaje y tamaño; pueden superar los 120 cm de altura y pesan entre 20 y 45 kg. La espalda, las alas y la cabeza son de color negro, la parte anterior es blanca desde las patas hasta el vientre, con el pecho de un tono amarillo pálido y dos auriculares a la altura de los oídos de un llamativo amarillo brillante. Como todos los pingüinos, no puede volar, pero tiene unas alas rígidas y planas, y un cuerpo hidrodinámico particularmente adaptado para un hábitat marino.
Su dieta está compuesta principalmente de peces, pero también puede incluir crustáceos como el kril y cefalópodos como el calamar. Mientras caza puede permanecer sumergido hasta dieciocho minutos, buceando a una profundidad de más de quinientos metros. Ha desarrollado diversas adaptaciones para facilitar esta tarea, como una hemoglobina con una estructura que le permite trabajar eficazmente con un bajo nivel de oxígeno, unos huesos sólidos para reducir el barotraumatismo y la capacidad de retardar su metabolismo y pausar las funciones de órganos no esenciales.
El pingüino emperador es conocido principalmente por el singular ciclo reproductivo de los adultos, que repiten cada año un largo viaje para aparearse y para alimentar a sus crías. Es la única especie de pingüino que se reproduce durante el crudo invierno antártico, realizando caminatas de entre cincuenta y ciento veinte kilómetros sobre el hielo hasta las colonias de cría, que pueden incluir miles de individuos. La hembra pone un único huevo que es incubado inicialmente por el macho, mientras que ella regresa al mar para alimentarse; posteriormente los padres se turnan para alimentarse en el mar y el cuidado de sus polluelos en la colonia. Su esperanza de vida suele ser de unos veinte años en su hábitat natural, aunque hay datos que indican que algunos ejemplares pueden vivir hasta cincuenta años de edad.
Keiserpingviin (Aptenodytes forsteri) on pingviinlaste sugukonda kuuluv suur lennuvõimetu lind. Keiserpingviinid on pingviinide seas kõige pikemad ja raskemad.
Keiserpingviinid on Antarktika endeemid.
Isaslinnud sarnanevad emaslindudega nii sulestikult kui ka suuruselt. Nende kõrgus ulatub 122 cm-ni ja kaal umbes 22–37 kg-ni.
Keiserpingviinide seljaosa on must, kõhuosa aga valge, rinnaosa helekollakas, kõrvapiirkond on säravkollane.
Emane pingviin muneb korraga ainult ühe muna. Ta jätab muna isaslinnu hoolde, kes hakkab seda hauduma. Isaslind asetab muna hoolikalt nahavoldi alla varjule. Ta haub püsti seistes kaks kuud, sel ajal ei söö ta kordagi. Emaslind sööb hoolega kala, et kooruva poja jaoks toidutagavara koguda.
Esimesed kaks elukuud veedab poeg soojas oma vanemate jalgade vahel. Aastavanune pingviinipoeg on saanud täisealiseks. Nad ei ole üksinda. nad on koos perega või gruppidega. Nad munevad.
Selles artiklis on kasutatud ingliskeelset artiklit en:Emperor Penguin seisuga 17.07.2008.
Keiserpingviin (Aptenodytes forsteri) on pingviinlaste sugukonda kuuluv suur lennuvõimetu lind. Keiserpingviinid on pingviinide seas kõige pikemad ja raskemad.
Keiserpingviinid on Antarktika endeemid.
Pinguino enperadore (Aptenodytes forsteri) Aptenodytes generoko animalia-espeziea, hegaztien Spheniscidae familiakoa.
Euskaraz, pinguino enperadore du izen arrunta. Pinguino guztien artean handiena da hau. Nola arra hala emea berdintsuak dira lumei eta tamainari dagokienez: 120 cm-ko garaiera eta 20-45 kg-ko pisua izan ohi dute.
Gaur egungo Aptenodytes generoko bi espezie bizidunetako bat da pinguino enperadorea —bestea pinguino erregea da—, baina bada froga fosilik beste espezie bat, A. ridgeni, existitu zela baieztatzeko. Espezie haren fosila duela hiru milioi urtekoa da, eta Zeelanda Berrian aurkitu dute.
Pinguino enperadoreak beltzak ditu bizkarra, hegalak eta burua; aurrealdea (hanketatik bularreraino), berriz, zuria. Bularra hori argia du, eta belarrien inguruan bi aurikular hori distiratsu ditu.
Pinguino guztiak bezala, ezin du hegan egin. Hegal gogorrak ditu, eta gorputz hidrodinamikoa, eta igerilari bikaina da.
Elikadurari dagokionez, arrainak jaten ditu bereziki, baita krustazeoak (krilla, adibidez) eta zefalopodoak (txipiroia) ere. Ehizan ari dela, 18 min-raino egon daiteke ur azpian, eta 500 m-ko sakoneraraino hel daiteke. Izan ere, urpean igeri egiteko egokituta du gorputza pinguino enperadoreak: oxigeno gutxirekin moldatu ahal izateko hemoglobina-egitura berezia du, hezur sendoak ditu barotraumatismoa ekiditeko eta gaitasuna du metabolismoa atzeratzeko eta ezinbestekoak ez diren organo-funtzioak pausatzeko.
Pinguino enperadoreak helduen ugaltze-ziklo bereziagatik dira batez ere ezagunak: urtero bidaia luzea egiten dute (50-120 km), bikotekatzeko eta kumeak elikatzeko. Antarktikako negu gorrian ugaltzen den pinguino-espezie bakarra da. Emeak arrautza bakarra erruten du. Hasieran, arrak txitatzen du arrautza; bitartean, emea itsasora joaten da jatera. Gero, gurasoek txandak egiten dituzte, txitak zaintzeko eta itsasora jatera joateko.
Antarktikako espezie endemikoa da. Habitat naturalean, 20 bat urte inguru bizi da.
Pinguino enperadore (Aptenodytes forsteri) Aptenodytes generoko animalia-espeziea, hegaztien Spheniscidae familiakoa.
Euskaraz, pinguino enperadore du izen arrunta. Pinguino guztien artean handiena da hau. Nola arra hala emea berdintsuak dira lumei eta tamainari dagokienez: 120 cm-ko garaiera eta 20-45 kg-ko pisua izan ohi dute.
Gaur egungo Aptenodytes generoko bi espezie bizidunetako bat da pinguino enperadorea —bestea pinguino erregea da—, baina bada froga fosilik beste espezie bat, A. ridgeni, existitu zela baieztatzeko. Espezie haren fosila duela hiru milioi urtekoa da, eta Zeelanda Berrian aurkitu dute.
Pinguino enperadoreak beltzak ditu bizkarra, hegalak eta burua; aurrealdea (hanketatik bularreraino), berriz, zuria. Bularra hori argia du, eta belarrien inguruan bi aurikular hori distiratsu ditu.
Pinguino guztiak bezala, ezin du hegan egin. Hegal gogorrak ditu, eta gorputz hidrodinamikoa, eta igerilari bikaina da.
Elikadurari dagokionez, arrainak jaten ditu bereziki, baita krustazeoak (krilla, adibidez) eta zefalopodoak (txipiroia) ere. Ehizan ari dela, 18 min-raino egon daiteke ur azpian, eta 500 m-ko sakoneraraino hel daiteke. Izan ere, urpean igeri egiteko egokituta du gorputza pinguino enperadoreak: oxigeno gutxirekin moldatu ahal izateko hemoglobina-egitura berezia du, hezur sendoak ditu barotraumatismoa ekiditeko eta gaitasuna du metabolismoa atzeratzeko eta ezinbestekoak ez diren organo-funtzioak pausatzeko.
Pinguino enperadoreak helduen ugaltze-ziklo bereziagatik dira batez ere ezagunak: urtero bidaia luzea egiten dute (50-120 km), bikotekatzeko eta kumeak elikatzeko. Antarktikako negu gorrian ugaltzen den pinguino-espezie bakarra da. Emeak arrautza bakarra erruten du. Hasieran, arrak txitatzen du arrautza; bitartean, emea itsasora joaten da jatera. Gero, gurasoek txandak egiten dituzte, txitak zaintzeko eta itsasora jatera joateko.
Antarktikako espezie endemikoa da. Habitat naturalean, 20 bat urte inguru bizi da.
Keisaripingviini (Aptenodytes forsteri) on suurin pingviinilaji. Lajin nimesi George Robert Gray vuonna 1844 Johann Reinhold Forsterin kunniaksi.
Keisaripingviini voi olla jopa 130 senttimetriä pitkä, mutta yleensä se kasvaa noin 120 senttimetrin pituiseksi. Paino vaihtelee 20 ja 40 kilogramman välillä. Suurin tunnettu yksilö painoi 46 kilogrammaa. Laji on elossa olevista linnuista viidenneksi suurin. Sillä on kaulan sivuilla ja kurkussa samanlaiset oranssinkeltaiset läiskät kuin sen lähisukulaisella kuningaspingviinillä. Sukupuolet ovat samanvärisiä. Keisaripingviini elää keskimäärin noin 20-vuotiaaksi; vanhimmat tunnetut yksilöt ovat olleet 40-vuotiaita. Poikaskuolleisuus on suuri ensimmäisen elinvuoden aikana, mutta täysikasvuisiksi selviytyneet yksilöt elävät pitkään.
Keisaripingviiniä tavataan ainoastaan Etelämantereella. Se on ainoa lintulaji, joka lisääntyy Etelämantereella talvella. Tiedossa on yli 40 lisääntymisyhdyskuntaa, joiden koko vaihtelee Dion Islandin 200 parista Coulman Islandin 50 000 pariin. Tarkkaa parimäärää ei tunneta, sillä kaukaisimmat yhdyskunnat ovat niin vaikeasti tavoitettavissa, että niitä ei ole voitu takseerata[2] Laji on silmälläpidettävä ilmastonmuutoksen ja ihmisen lisääntyneen vaikutuksen takia.[1]
Satelliittikuvista tehtyjen laskentojen perusteella Etelämantereella on huhtikuun 2012 tietojen perusteella 595 000 keisaripingviiniä. Yhteisöjä havaittiin 46, joista seitsemän oli ennestään tuntemattomia. Kyseessä oli ensimmäinen kattava laskelma.[2][3]
Keisaripingviini saa muiden pingviinien tapaan ravintonsa merestä. Se syö pääasiassa krillejä ja muita äyriäisiä, mutta voi sukeltaa jopa 250 metriin saalistamaan mustekaloja. Laji syö myös kaloja. Syvin mitattu sukellus on ollut 565 metriä. Sukelluksissa keisaripingviini voi olla jopa 22 minuuttia. Normaali sukellusvauhti on 6–9 km/h, mutta ne voivat edetä 19 km/h vauhtia. Lisääntymiskauden aikana keisaripingviinit voivat olla syömättä 2–3 kuukautta, joten ennen lisääntymiskautta ne syövät jatkuvasti kerätäkseen vararasvaa. Ruokakalat ovat yleensä 3–15 cm kokoisia.
Keisaripingviinin lisääntyminen tapahtuu keskitalvella Etelämantereella. Yhdyskunnat sijaitsevat uudella merijäällä, eivät jäävuorilla. Vain kaksi yhdyskuntaa sijaitsee mantereella.[4] Tällöin voi olla jopa 60 astetta pakkasta ja tuulla 80 km/h (22,25 m/s), ja myrskytuuli voi olla peräti 180 km/h. Pysyäkseen lämpiminä keisaripingviinit kerääntyvät jopa 6 000 yksilön lisääntymisyhdyskunniksi. Ne kerääntyvät pesimään pian uuden merijään muodostuttua syksyllä (huhti–toukokuussa). Pingviinit lisääntyvät noin loka–marraskuussa. Pingviinit ovat pariuskollisia, mutta jos toinen puolisoista on kuollut, toinen voi ottaa uuden puolison.
Naaras munii yhden munan, jonka se vierittää koiraalle haudottavaksi. Yleensä luovutus tapahtuu pian muninnan jälkeen, mutta joskus naaraat saattavat istua tuntikausia munan päällä, kunnes koiras tulee vaatimaan sitä itselleen. Itse luovutustapahtuma on nopea ja hätäinen tapahtuma, sillä jos koiras ei ota munaa nopeasti ihopoimuunsa, se jäätyy ja lisääntyminen epäonnistuu. Koiras hautoo munaa jalkojensa päällä ihopoimun suojassa yhdeksän viikkoa. Se nukkuu pääosan tuosta ajasta, sillä nukkuessa sen energiankulutus on alimmillaan. Vaikka muna tuhoutuisi, naaras ei muni uudestaan ennen kuin vuoden päästä. Muna on suhteellisen pieni, se painaa noin 465 grammaa.
Tavallisesti naaras palaa ennen poikasen kuoriutumista, mutta jos poikanen syntyy aikaisemmin, koiras ruokkii sitä oksentamalla kuvustaan maitomaista nestettä. Naaras palaa koiraan luo noin kahden kuukauden kuluttua ja löytää kumppaninsa äänten perusteella. Se ottaa huolehtiakseen poikasesta ja koiras lähtee merelle syömään. Vastakuoriutunut poikanen painaa 120–160 grammaa ja on 15 senttimetrin pituinen. Naaras ruokkii poikasta oksentamalla sille sulanutta ruokaa vatsastaan. Muutaman viikon kuluttua koiras palaa perheensä luo ja kumpikin emo hoitaa poikasta. Pari kuukautta kuoriutumisen jälkeen, säiden alkaessa kylmetä, poikaset kerääntyvät tiiviiksi parveksi lämmönhukan vähentämiseksi, ja emot jatkavat niiden ruokkimista. Parvea vartioi muutama aikuinen. Emot tunnistavat poikasensa äänestä, joka voi kuulua yli kilometrin päähän. Lopulta emot ja poikanen lähtevät merelle ja viettävät siellä loppukesän. Lisääntyvät yksilöt aloittavat syksyllä taas vaelluksensa lisääntymispaikalle ja nuoret lisääntymiskyvyttömät yksilöt jäävät mereen jäänreunan läheisyyteen. Lisääntymiskykyisiä keisaripingviinit ovat 4–8-vuotiaina.
Keisaripingviinin suurimpia uhkaajia ovat miekkavalas, merileopardi ja hait, poikasia ja sairaita yksilöitä saalistavat myös isokihu ja isomyrskyliitäjät. Myös Antarktikselle tuodut ja villiintyneet koirat olivat niiden uhkana, mutta nyttemmin ne on poistettu alueelta.
Keisaripingviini (Aptenodytes forsteri) on suurin pingviinilaji. Lajin nimesi George Robert Gray vuonna 1844 Johann Reinhold Forsterin kunniaksi.
Aptenodytes forsteri
Le Manchot empereur (Aptenodytes forsteri) est un oiseau endémique de l'Antarctique, est le plus grand et le plus lourd de tous les manchots. Le mâle et la femelle ont un plumage similaire et sont de même taille, atteignant jusqu'à 122 cm de hauteur pour une masse qui varie entre 20 et 40 kg. Le dos et la tête sont noirs et le ventre blanc, le haut de la poitrine jaune clair ; deux marques jaune vif au niveau des oreilles sont très visibles. Comme les autres manchots, il est incapable de voler. Ses ailes raides et aplaties et son corps profilé sont particulièrement adaptés à l'habitat marin.
Son alimentation se compose essentiellement de poissons, mais peut également comprendre des crustacés comme le krill ou des céphalopodes comme le calmar. Lorsqu'il chasse, il peut rester sous l'eau durant 18 mn, plongeant à une profondeur de 535 m. L'espèce est bien adaptée pour la plongée, car elle possède une hémoglobine à la structure particulière capable de fonctionner avec de faibles taux de dioxygène. Le Manchot empereur possède aussi des os solides qui lui permettent de résister au barotraumatisme, ainsi qu'une capacité à réduire son métabolisme et à mettre en veille certaines fonctions non essentielles.
Le Manchot empereur est connu pour le cycle de vie bien réglé des adultes qui répètent chaque année le même rituel pour se reproduire et élever leurs petits. Il s'agit de la seule espèce de manchot qui se reproduit au cours de l'hiver antarctique. Il réalise alors un long périple de 50 à 120 km sur la glace pour former des colonies pouvant comprendre des milliers d'individus. Les femelles pondent un unique œuf, que le mâle couve tandis que la femelle retourne vers la mer afin de chercher de la nourriture. Par la suite, les parents partent chercher leur nourriture en mer à tour de rôle, l'un d'entre eux restant avec leur oisillon dans la colonie. L'espérance de vie du Manchot empereur est généralement de 20 ans dans la nature, bien que des observations laissent à penser que certains individus peuvent atteindre l'âge de 50 ans.
Comme tous les manchots, le Manchot empereur a un corps élancé afin de limiter les forces de frottement lorsqu'il nage, et des ailes semblables à des nageoires plates et rigides[1]. Les mâles et les femelles ont une taille et une coloration similaires[2]. L'adulte en plumage nuptial a des plumes d'un noir profond sur le dos, qui couvrent également la tête, le menton, la gorge et le dessus des ailes. Ce plumage noir est bien délimité du plumage plus clair qui couvre le reste du corps. L'intérieur des ailes et le ventre sont blancs, tirant vers le jaune pâle en haut de la poitrine, et une tache jaune vif est visible au niveau des oreilles. Le bec, mesurant 8 cm, est incurvé et partiellement emplumé. Sa partie supérieure est noire, tandis que la partie inférieure est rose, orange ou lilas[3]. La langue est munie de poils orientés de manière à éviter que les proies attrapées ne s'échappent[4]. Les pattes palmées sont noires.
Le plumage sombre du Manchot empereur pâlit pour devenir gris-brun entre novembre et février, avant la mue annuelle en janvier et février[3]. La mue est très rapide chez cette espèce en comparaison d'autres oiseaux, et ne prend que 34 jours. Les plumes du Manchot empereur sortent de la peau après avoir atteint le tiers de leur longueur finale, et avant que les anciennes ne soient tombées, afin de réduire les pertes de chaleur. Les nouvelles plumes expulsent ensuite les anciennes avant de finir leur croissance[5]. Ce renouvellement du plumage améliore son étanchéité et sa protection contre le froid. Pendant cette période, le Manchot empereur ne peut pas plonger et est donc obligé de jeûner.
Le Manchot empereur adulte mesure jusqu'à 122 cm. Sa masse peut varier de 20 à 40 kg[6], notamment en fonction du sexe, les mâles étant en moyenne plus lourds que les femelles. La masse varie également selon la saison car les animaux, mâles comme femelles, perdent beaucoup de masse lorsqu'ils élèvent leurs oisillons et couvent les œufs[7]. Ainsi, mâles et femelles pèsent en moyenne respectivement 38 et 29 kg avant la saison de reproduction. Après celle-ci, la masse moyenne chute à 23 kg pour les deux sexes[2],[8],[9].
Chez les juvéniles, les taches de chaque côté de la tête, le menton et la gorge sont blancs tandis que la tête et le bec sont noirs[3]. L'oisillon du Manchot empereur est quant à lui couvert d'un duvet gris-argenté avec la tête noire à bandes blanches[3]. En 2001, un oisillon entièrement blanc est découvert, mais il n'est pas identifié comme un individu albinos car ses yeux ne sont pas roses[10]. Les oisillons pèsent environ 315 g à l'éclosion, et quittent le nid lorsqu'ils atteignent 50 % de leur masse adulte[3].
Le Manchot empereur vit et se reproduit dans un environnement plus froid que n'importe quelle autre espèce d'oiseau. La température de l'air peut atteindre −40 °C, avec un vent soufflant jusqu'à 144 km/h. L'eau de mer, à −1,8 °C, est à une température largement inférieure à la température corporelle de 39 °C des manchots. Ceux-ci doivent donc être adaptés pour limiter les pertes de chaleur[11]. Entre 80 et 90 % de l'isolation des manchots est assurée par leur plumage[12]. Les plumes sont raides, courtes et lancéolées, et couvrent l'ensemble de leur corps : avec 15 plumes par cm2, les Manchots empereurs ont le plumage le plus dense de tous les oiseaux[13]. Une couche isolante supplémentaire est formée par des filaments duveteux présents entre la peau et les plumes. Des muscles permettent au manchot de tenir ses plumes dressées lorsqu'il est sur terre, de manière à réduire les pertes de chaleur en emprisonnant une couche d'air entre la peau et les plumes. Inversement, dans l'eau, le plumage est plaqué contre la peau, pour que la silhouette soit mieux profilée pour la nage[14]. La toilette est vitale aux manchots pour conserver une bonne isolation et un plumage bien imperméable[15]. L'isolation est aussi assurée par une épaisseur de graisse de couverture pouvant atteindre 3 cm avant le début de la saison de reproduction. Cette couche graisseuse limite le Manchot empereur dans ses mouvements, notamment en comparaison de son cousin moins bien pourvu en graisse mais plus agile, le Manchot de Magellan[16].
Le Manchot empereur est capable de maintenir son corps à une température constante sans que son métabolisme ne soit modifié pour des températures comprises entre −10 °C et +20 °C. En dessous, son métabolisme augmente de manière significative. Un manchot peut toutefois maintenir une température corporelle d'entre 37,6 °C et 38 °C pour des températures extérieures s'abaissant jusqu'à −47 °C[17]. Les mouvements qu'il réalise pour nager, marcher et frissonner lui permettent de se réchauffer, et il peut également y avoir une augmentation de la catalyse des lipides issus de ses réserves de graisse par des enzymes, un phénomène induit par une hormone : le glucagon[18]. Lorsque la température dépasse 20 °C, le Manchot empereur peut devenir agité, son métabolisme augmente pour évacuer de la chaleur. Le fait de lever ses ailes lui permet d'augmenter la surface corporelle qu'il expose à l'air de 16 %, ce qui facilite encore les pertes de chaleur excédentaire[19].
En plus du froid, le Manchot empereur est soumis à d'autres conditions contraignantes lors de ses plongées en profondeur. En effet, il est alors soumis à des pressions 40 fois plus importantes que celles qui règnent à la surface, ce qui causerait pour la plupart des autres organismes terrestres un barotraumatisme. Ses os sont particulièrement solides, ce qui limite les risques de traumatisme physique. Par contre, on ne sait pas comment l'espèce évite les troubles de décompression liés au diazote.
Quand il plonge, le Manchot empereur utilise nettement moins de dioxygène. En effet, sa fréquence cardiaque s'abaisse à 5 battements par minute et les organes non essentiels diminuent très fortement leur activité[4]. Son hémoglobine et sa myoglobine sont capables de fixer et transporter le dioxygène même lorsque sa concentration dans le sang est très faible, ce qui permet au manchot de rester conscient avec des taux très faibles de dioxygène[20].
Grâce à ces adaptations, le Manchot empereur peut retenir sa respiration durant vingt minutes et plonger à une profondeur supérieure à 500 m[21]. Le physiologiste américain Gerry Kooyman révolutionne l'étude de l'approvisionnement des manchots en nourriture lorsqu'il publie en 1971 les résultats de puces électroniques prenant des enregistrements lors de la plongée de Manchots empereurs. Il découvre alors que l'espèce peut atteindre une profondeur de 265 m, et que ses plongées peuvent durer jusqu'à 18 minutes[22]. Des recherches ultérieures observent une petite femelle atteignant la profondeur de 535 m près du détroit de McMurdo. Il est possible que le Manchot empereur puisse plonger encore plus profond, la précision des outils de mesure étant diminuée à de grandes profondeurs[23]. D'autres études sur le comportement d'un oiseau en plongée ont révélé des plongées régulières de 150 m dans des eaux de 900 m de profondeur, entrecoupées de petites plongées de 50 m et de plongées profondes de plus de 400 m, à des profondeurs de 450 ou 500 m[24]. Cela suggère qu'il se nourrit près du fond océanique[25].
Le Manchot empereur n'a pas de nid fixe. Ainsi pour localiser son ou sa partenaire et son oisillon au sein de la colonie, il utilise des appels sonores[26] : on dit qu'il brait ou qu'il jabote[27]. Il possède à sa disposition un registre complexe de cris nécessaires à la reconnaissance des parents entre eux et des adultes avec leur petit[2]. Il dispose de la plus grande variété de cris de tous les manchots[26]. Le Manchot empereur utilise simultanément deux bandes de fréquences[28]. Les oisillons réclament de la nourriture et appellent leurs parents par un sifflement dont ils peuvent moduler la fréquence[2].
Les Manchots empereurs sont des animaux sociables, vivant en colonies. Ils chassent ensemble et peuvent coordonner leurs plongées et leurs remontées à la surface[22]. Ils sont actifs de jour comme de nuit. Un adulte passe une grande partie de l'année à circuler entre la zone de nidification et les zones océaniques riches en nourriture. Les animaux se dispersent dans l'océan de janvier à mars[9].
Un comportement spécifique que l’on retrouve chez le Manchot empereur faisant face au froid est le regroupement en un amas compact appelé « tortue ». Les observations ont montré l’existence de roulements entre les individus subissant le blizzard à la périphérie de ces tortues, et ceux à l’intérieur où la température peut atteindre les 37 °C en 45 minutes en moyenne[29]. Une idée simpliste serait que les manchots se comportent ainsi afin que les mêmes individus ne soient pas toujours exposés au froid et que les individus au centre n'aient pas trop chaud. Cependant, les écologistes du comportement animal privilégient une explication bien plus « individu-centrée ». En effet, puisque s’immiscer jusqu’au centre de la tortue parait difficile du fait du regroupement très compact des individus, les manchots à la périphérie qui font directement face au blizzard auront tendance à contourner et à se positionner derrière le groupe pour se protéger du vent. Après un certain temps, les individus initialement au centre vont donc se retrouver exposés à leur tour au blizzard et vont changer de position, et ainsi de suite. Le comportement de formation en tortue serait donc basé sur des stratégies individuelles pour l’accès à la chaleur[30].
Le Manchot empereur est une proie privilégiée pour divers oiseaux et mammifères marins. Le Pétrel géant (Macronectes giganteus) est son principal prédateur terrestre, responsable à lui seul de jusqu'à 34 % des morts de jeunes dans certaines colonies. Le Labbe de McCormick (Stercorarius maccormicki) se nourrit principalement d'oisillons morts, car les jeunes sont trop gros pour être menacés à la période durant laquelle il arrive dans la colonie[31].
Les principales menaces pour le manchot lorsqu'il est dans l'eau proviennent de deux mammifères marins : le Léopard de mer (Hydrurga leptonyx), qui s'attaque aux adultes et aux jeunes lors de leurs premières plongées[32], et l'Orque (Orcinus orca), qui s'attaque aux adultes[33].
Une importante partie de la mortalité des oisillons est imputable aux mauvais soins lors de la couvaison. Le parent resté pour s'occuper de l'œuf peut le perdre, parfois lors de conflits ou de bousculades, ou cesser de le couver. Ce type de perte atteint son maximum au mois de mai, juste après la ponte, et les manchots ayant toujours leur œuf en juin sont généralement les plus expérimentés[34]. Par la suite, le poussin est soumis à des conditions climatiques très rudes, conduisant parfois à sa mort, mais il peut également souffrir de malnutrition lorsque le parent parti se nourrir tarde à revenir de son voyage en mer[33].
La morphologie du manchot, que ses ailes hydrodynamiques ont rendu inapte au vol, est adaptée à la nage : son corps rigide et son cou court lui permettent de se propulser dans l'eau à une vitesse de 5 à 10 km/h, avec des pointes pouvant atteindre 30 km/h. Sa densité corporelle est élevée, ses ailes lui servent de nageoires et ses pattes de gouvernail. Ses plongées sont profondes (plus de 300 m) et ne durent que quelques minutes.
Il est capable de réaliser de longues marches, mais aussi de se déplacer sur le ventre par glissage. Mâles et femelles vont parfois chercher leur nourriture à plus de 500 km des colonies pour nourrir les oisillons, couvrant entre 82 et 1 454 km par individu et par voyage. Un mâle retournant à la mer après avoir couvé se dirige directement vers des aires d'eau libre permanentes, connues sous le nom de polynies, à environ 100 km de la colonie[24].
Le Manchot empereur se nourrit principalement de poissons, de crustacés et de céphalopodes[35], mais des variations significatives existent d'une population à une autre. Les poissons constituent généralement la principale source de nourriture, et la Calandre antarctique (Pleuragramma antarcticum) représente une large part de l'alimentation de l'oiseau. Les poissons de la famille des Nototheniidae, certains calmars comme le Calmar des glaces (Psychroteuthis glacialis), et le Krill antarctique (Euphausia superba) sont également fréquemment consommés par le manchot[25]. Le Manchot empereur chasse dans les eaux de l'océan Austral, dans des zones libérées des glaces ou dans des cassures dans la banquise[2]. Une des stratégies qu'il adopte consiste à plonger à environ 50 m de profondeur, de manière à pouvoir repérer des poissons vivant juste sous la banquise comme Pagothenia borchgrevinki, un poisson perciforme que l'on rencontre fréquemment juste sous la couche de glace. Une fois sa proie repérée, il remonte rapidement vers la glace pour l'attraper. Il plonge ensuite à nouveau et répète cette séquence environ six fois avant de remonter à la surface pour respirer[36]. La composition de son alimentation peut varier significativement au cours de l'année et d'une colonie à l'autre. Ainsi, le poisson peut constituer entre 20 et 96 % de son alimentation, le krill entre 1 et 68 % de son alimentation et les céphalopodes entre 3 et 65 % de son alimentation[37]. La résistance au jeûne du Manchot empereur est stupéfiante : en quatre mois, sa masse peut passer de 40 à 23 kg, ne conservant plus que deux kilos de graisse.
Les Manchots empereurs présentent la particularité de se reproduire dans l'une des régions les plus inhospitalières du monde, l'Antarctique, pendant l'hiver : les températures peuvent descendre jusqu'à −60 °C, avec des vents dépassant les 200 km/h. Parfois, lorsqu'un site d'hivernage devient trop venteux, une colonie de Manchots empereurs déménage vers un lieu moins hostile.[réf. nécessaire]
Le Manchot empereur est mature à partir de l'âge de trois ans, mais il ne commence généralement à se reproduire qu'environ un à trois ans plus tard[38]. Le cycle de reproduction annuel commence au début de l'hiver austral, en mars et avril, quand tous les Manchots empereurs adultes se dirigent vers les aires de nidification des colonies. Il leur faut souvent marcher sur 50 à 120 km de la périphérie de la banquise vers l'intérieur des terres[39]. Le début du voyage semble être induit par la diminution de la durée des jours. Ainsi, en contrôlant la luminosité et imitant des jours courts, des scientifiques ont provoqué l'entrée en reproduction de Manchots empereurs en captivité[40].
Les manchots commencent leur parade amoureuse en mars ou en avril, alors que la température n'est parfois que de −40 °C. Le mâle fait une parade extatique au cours de laquelle il se tient immobile puis place sa tête sur sa poitrine avant de prendre son inspiration et émettre un cri de parade d'une à deux secondes. Il se déplace ensuite dans la colonie en répétant ce cri. Un mâle et une femelle se tiennent ensuite face à face, allongeant l'un après l'autre la tête et le cou, et ce durant plusieurs minutes. Une fois formés, les couples se dandinent dans la colonie, la femelle suivant généralement le mâle. Avant la copulation, l'un des oiseaux fait une révérence à son compagnon, le bec s'approchant près du sol, avant que l'autre ne l'imite[41].
Les Manchots empereurs sont monogames. Les couples se forment pour toute la saison de reproduction. Toutefois, la fidélité d'une année sur l'autre n'est que de 15 %[41]. La durée assez courte de la période féconde chez la femelle explique cela ; il est plus important de se reproduire que d'attendre de retrouver son partenaire de l'année précédente[42].
La femelle pond un œuf de 460 à 470 g en mai ou début juin[41]. Il a vaguement une forme de poire, est de couleur vert-blanchâtre pâle et mesure environ 12 cm de long pour 8 cm de diamètre[39]. Il représente 2,3 % de la masse de sa mère, ce qui en fait l'un des plus petits œufs, relativement à la masse de la femelle, de toutes les espèces d'oiseaux[43]. La coquille constitue 15,7 % de la masse de l'œuf ; comme chez la plupart des espèces d'oiseaux, elle est relativement épaisse, ce qui limite les risques de casse[44].
Étant donné que la terre est couverte de glace, le Manchot empereur ne nidifie pas, mais il porte l'œuf sur ses pattes, hautement vascularisées, et le recouvre d'un épais repli de peau (la température sous le repli est estimée à plus de 30 °C) : l’œuf évite ainsi tout contact avec la glace[45]. Au moment de la ponte, la femelle rabat sa queue sous elle pour réceptionner l'œuf, puis le dépose sur ses pattes et va à tout petits pas vers le mâle pour le lui présenter. Les réserves pondérales de la femelle sont alors épuisées, et elle doit donner avec précaution son œuf au mâle avant de se diriger vers l'océan où elle va se nourrir durant deux mois[46],[39]. Le transfert de l'œuf peut se révéler compliqué, et de nombreux couples le font tomber durant cette opération. Quand cela arrive, l'embryon est rapidement perdu, car l'œuf ne peut résister aux températures extrêmement basses du sol glacé. Le mâle passe l'hiver à couver l'œuf sous son repli de peau, le balançant sur la pointe de ses pattes, durant 64 jours consécutifs jusqu'à l'éclosion[41]. Le Manchot empereur est la seule espèce de manchot où le mâle couve l'œuf seul. Lorsque l'œuf éclot, le mâle a jeûné pendant environ 115 jours depuis son arrivée dans la colonie[41]. Pour survivre au froid et aux vents de parfois plus de 200 km/h, les mâles se regroupent et se tiennent les uns contre les autres, comme une forme de tortue, en se relayant afin de ne pas être toujours exposés sur les bords de la formation. Durant tout le temps du voyage, de la cour et de la couvaison, le mâle perd 10 à 15 kg, soit 30 à 45 % de sa masse initiale qui varie entre 34 et 40 kg[47].
La coquille de l'œuf étant relativement épaisse, l'éclosion peut durer entre deux et trois jours. Les oisillons sont semi-nidicoles, couverts seulement d'une fine couche de duvet et entièrement dépendants de leurs parents pour se nourrir et maintenir leur température[48]. Si le jeune éclot avant le retour de la mère, le père le nourrit par régurgitation avec une sécrétion composée de 59 % de protéines et 28 % de lipides, produite par une glande de son œsophage et parfois appelée « lait de manchot»[49].
La femelle revient au moment de l'éclosion, voire dix jours après celle-ci, à la mi-juillet ou début août[39]. Elle retrouve son partenaire grâce à son cri, et va s'occuper du petit, le nourrissant en régurgitant la nourriture qu'elle a stockée dans son estomac. Le mâle part alors à son tour vers l'océan pour s'alimenter, et y passe environ 24 jours avant de revenir[39]. Les parents entament alors un roulement, s'occupant tour à tour de leur oisillon tandis que l'autre part chercher de la nourriture en mer[41]. Le printemps austral venu, environ 45 à 50 jours après l'éclosion, les jeunes sont suffisamment âgés pour être capables de réguler leur température, et ils sont laissés dans des « crèches » qui regroupent les poussins de différents couples. Pour se protéger du froid, ils imitent les adultes en formant une tortue pendant que les parents sont en mer en quête de nourriture. Les parents peuvent parfois plonger cent fois par jour pour rapporter toutes les une à deux semaines deux à quatre kilos de poissons et de petits crustacés à leur progéniture[48].
En décembre, lors de l'été austral, les poussins ont grandi, mué, et sont prêts à prendre le large. Les adultes abandonnent les jeunes sur la banquise, et ceux-ci finissent par se jeter à l'eau en groupe. Ils ne pèsent alors que 45 % de la masse d'un adulte[7], et ils ne reviendront se reproduire à leur tour, au même endroit, qu'une fois qu'ils auront atteint l'âge de cinq ans.
L'espérance de vie du Manchot empereur a été évaluée à 19.9 ans. Les mêmes chercheurs estiment que 1 % des manchots éclos sont susceptibles d'atteindre l'âge de cinquante ans[50]. D'un autre côté, seulement 19 % des oisillons survivent à leur première année de vie[51]. Ainsi, la population de manchots est composée essentiellement d'adultes de cinq ans et plus[50].
La colonie de Halley, située dans la mer de Weddell, est habituellement la deuxième plus importante colonie de manchots empereurs au monde, avec jusqu’à 25.000 couples venant se reproduire chaque année. Pourtant, en 2016, 2017 et 2018, presque tous les poussins sont morts en raison de la fonte de leur habitat, en conséquence du réchauffement climatique[52].
Les Manchots empereurs vivent en Antarctique, autour du pôle, entre les latitudes 66° et 77° Sud. Ils se reproduisent généralement sur un pack stable non loin des côtes[2]. Les colonies qu'ils forment alors cherchent des zones planes abritées du vent par des rochers ou des icebergs pour s'installer[2]. La population globale de Manchots empereurs adultes est évaluée à 595 000 individus selon un comptage en 2012 effectué par une équipe de chercheurs américains grâce à des images satellites[53],[54], ceux-ci sont répartis dans 44 colonies indépendantes[9]. Environ 80 000 couples peuvent être rencontrés dans le secteur de la mer de Ross[55]. Les plus grandes colonies sont localisées au cap Washington (20 000 à 25 000 couples), sur l'île Coulman en terre Victoria (environ 22 000 couples), dans la baie de Halley, en terre de Coats (entre 14 300 et 31 400 couples) et en baie d'Atka, dans la Terre de la Reine-Maud (16 000 couples)[9]. Deux colonies terrestres sont connues : une sur une pointe de terre des îles Dion, dans la péninsule Antarctique[56], et l'autre sur un promontoire du glacier Taylor dans le Territoire Antarctique australien[57]. Des individus isolés ont également été observés sur les îles Malouines[58], sur l'île Heard[59], en Géorgie du Sud et en Nouvelle-Zélande[9],[60].
La survie des manchots empereurs dépend de la résolution de la crise climatique en se conformant à la Convention de Paris. Sur la base de modèles de simulation, on peut prédire, dans le scénario d'émissions de gaz à effet de serre, que 80 % des colonies seraient pratiquement éteintes d'ici 2100 et que le nombre total de manchots empereurs devrait diminuer d'au moins 81 %[61]. En se conformant aux objectifs de l’Accord de Paris, l’Antarctique fournira en revanche un refuge sûr au manchot empereur. D'ici à 2100, selon les scénarios climatiques de 1,5 °C et de 2 °C de la Convention de Paris, respectivement 19 % et 31 % des colonies seront pratiquement éteintes. En conséquence, la population mondiale devrait diminuer d'au moins 31 % en supposant les 1,5 °C de Paris et de 44 % en supposant les 2 °C de Paris, mais la population se stabilisera à partir de 2060 environ[61].
Le Manchot empereur a été décrit pour la première fois en 1844 par le zoologiste anglais George Robert Gray, à partir de spécimens rapportés par les membres de l'expédition Erebus et Terror[62]. Il a nommé le genre à partir de l'ancien grec ἀ-πτηνο-δύτης [a-ptēno-dytēs], signifiant « plongeur sans ailes » et le nom d'espèce a été choisi en l'honneur du naturaliste allemand Johann Reinhold Forster, qui accompagnait James Cook lors de son second voyage dans le Pacifique et identifia alors cinq autres espèces de manchots[63]. La première colonie est découverte par le docteur Edward Adrian Wilson en 1902, au cours de l'expédition Discovery[64],[65]. Le premier œuf est découvert sur un morceau de glace flottant par l'expédition de James Clark Ross en 1840, mais n'est identifié qu'en 1905.
Avec le Manchot royal (A. patagonicus), aux coloris similaires mais plus petit, le Manchot empereur est l'une des deux espèces existantes du genre Aptenodytes. Des fossiles démontrent l'existence d'une troisième espèce, le Manchot de Ridgen (A. ridgeni), dont on a retrouvé en Nouvelle-Zélande des fossiles datant de la fin du Pliocène, il y a environ trois millions d'années[66]. Des études portant sur le comportement du manchot et sur ses caractéristiques génétiques ont conclu que le genre Aptenodytes est à la base de l'arbre phylogénétique des manchots[67]. Des ADN mitochondriaux et cellulaires ont permis d'estimer l'apparition de cette branche à environ quarante millions d'années avant notre ère[68].
L'espèce est considérée comme quasi menacée par l'UICN. Toutefois, avec neuf autres espèces de manchots, l'espèce voit en 2010 étudier son éventuelle inclusion dans l'Endangered Species Act américain. Cela s'explique notamment par la forte diminution de ses ressources en nourriture du fait des effets du réchauffement climatique et de la pêche industrielle sur les populations de crustacés et de poissons. D'autres raisons sont également évoquées parmi lesquelles les maladies, la destruction de son habitat et la présence humaine qui perturbe les couples en reproduction. Le tourisme est particulièrement concerné par ce dernier point[69]. Une étude a montré que les oisillons du Manchot empereur se montraient plus peureux après avoir été approchés par un hélicoptère à moins de 1 000 m[70].
Une diminution de la population de l'ordre de 50 % a été observée en Terre Adélie du fait d'une augmentation de la mortalité des adultes, et notamment des mâles, au cours d'une période chaude prolongée à la fin des années 1970 qui a entraîné une réduction de la couverture de la banquise. D'un autre côté, le taux de réussite des éclosions diminue lorsque l'étendue de la banquise augmente. Pour ces raisons l'espèce est considérée comme très sensible aux aléas climatiques[71].
Une étude de l'Institut océanographique de Woods Hole en janvier 2009 envisage que le Manchot empereur pourrait être au bord de l'extinction d'ici l'année 2100 du fait du changement climatique. En appliquant des modèles mathématiques pour prédire comment la diminution de la banquise va affecter une colonie importante de Manchots empereurs de Terre Adélie, ils prévoient un déclin de 87 % de la population de la colonie d'ici la fin du siècle, faisant passer la population de 3 000 à 400 couples. Un tel déclin est envisageable pour l'ensemble de la population de manchots, soit 200 000 couples environ[72].
En 2009, grâce à des images satellites qui montraient de larges zones de glace recouvertes d'excréments, assez étendues pour être visibles de l'espace, des scientifiques ont pu découvrir dix colonies de Manchots empereurs jusque-là inconnues[73]. En novembre 2012, des chercheurs français de l'Astrolabe ont repéré deux de ces colonies à proximité du glacier Mertz, alors que leur devenir était incertain à la suite de la rupture du glacier Mertz en 2010. Ces deux colonies comprennent 6 000 poussins, c'est-à-dire au moins 12 000 animaux reproducteurs[74].
Selon les estimations, les populations de Manchot empereur pourraient décliner jusqu’à 70 % d’ici la fin du XXIe siècle[52].
L'espèce est très rarement élevée en captivité. On peut notamment citer l'exemple de SeaWorld San Diego qui élève des manchots loin de l'Antarctique et où plus de 20 jeunes sont nés depuis 1980[75],[76].
Le cycle de vie unique de l'espèce dans un environnement très hostile est un thème très souvent repris dans la littérature ou à la télévision. L'explorateur de l'Antarctique Apsley Cherry-Garrard a dit un jour : « je ne crois pas qu'aucun animal sur Terre n'ait une vie plus difficile que le Manchot empereur »[77]. Le documentaire La Marche de l'empereur, très largement diffusé dans les salles du monde entier, raconte l'histoire du cycle de reproduction du Manchot empereur[78],[79]. Ce film obtient un bon accueil par le public et les critiques, et se voit décerner l'Oscar du meilleur documentaire en 2006, et obtient quatre nominations aux césars la même année (premier film, musique, son, montage)[80]. Ce sujet a également été repris par deux fois par la BBC et le présentateur David Attenborough, une première fois dans l'épisode cinq de la série sur l'Antarctique Life in the Freezer[81], et à nouveau en 2006 dans la série Planète Terre[82].
Les personnages principaux du film d'animation Happy Feet (2006) sont des Manchots empereurs, dont un est passionné de danse. Bien qu'il s'agisse d'un divertissement, ce film représente le cycle de vie des manchots et fait passer un message environnemental sur les risques du changement climatique et de la surpêche[83]. Dans le film d'animation Les Rois de la glisse (2007), on retrouve un Manchot empereur surfeur nommé Zeke « Big-Z » Topanga[84].
L'album de 1998 Phantom Power du groupe The Tragically Hip comprend un titre nommé Emperor Penguin.
Un duo de musique électronique de Chicago s'appelle Emperor Penguin.
Plus de trente pays ont représenté l'oiseau sur leurs timbres, même à plusieurs reprises pour l'Australie, le Royaume-Uni, le Chili et la France[85]. Un timbre le représentant d'une planche (Penguins III) de 6,6 £ a été créé en novembre 2008 pour le territoire britannique antarctique[86].
Aptenodytes forsteri
Le Manchot empereur (Aptenodytes forsteri) est un oiseau endémique de l'Antarctique, est le plus grand et le plus lourd de tous les manchots. Le mâle et la femelle ont un plumage similaire et sont de même taille, atteignant jusqu'à 122 cm de hauteur pour une masse qui varie entre 20 et 40 kg. Le dos et la tête sont noirs et le ventre blanc, le haut de la poitrine jaune clair ; deux marques jaune vif au niveau des oreilles sont très visibles. Comme les autres manchots, il est incapable de voler. Ses ailes raides et aplaties et son corps profilé sont particulièrement adaptés à l'habitat marin.
Son alimentation se compose essentiellement de poissons, mais peut également comprendre des crustacés comme le krill ou des céphalopodes comme le calmar. Lorsqu'il chasse, il peut rester sous l'eau durant 18 mn, plongeant à une profondeur de 535 m. L'espèce est bien adaptée pour la plongée, car elle possède une hémoglobine à la structure particulière capable de fonctionner avec de faibles taux de dioxygène. Le Manchot empereur possède aussi des os solides qui lui permettent de résister au barotraumatisme, ainsi qu'une capacité à réduire son métabolisme et à mettre en veille certaines fonctions non essentielles.
Le Manchot empereur est connu pour le cycle de vie bien réglé des adultes qui répètent chaque année le même rituel pour se reproduire et élever leurs petits. Il s'agit de la seule espèce de manchot qui se reproduit au cours de l'hiver antarctique. Il réalise alors un long périple de 50 à 120 km sur la glace pour former des colonies pouvant comprendre des milliers d'individus. Les femelles pondent un unique œuf, que le mâle couve tandis que la femelle retourne vers la mer afin de chercher de la nourriture. Par la suite, les parents partent chercher leur nourriture en mer à tour de rôle, l'un d'entre eux restant avec leur oisillon dans la colonie. L'espérance de vie du Manchot empereur est généralement de 20 ans dans la nature, bien que des observations laissent à penser que certains individus peuvent atteindre l'âge de 50 ans.
Is í an Phiongain impireach an phiongain is mó agus is troime, suas le 1.2 m ar airde. Ní thagann sé i dtír riamh. Áitríonn sé na farraigí mórthimpeall an Antartaigh. Is féidir leis tumadh chuig doimhneacht 268 m. Póraíonn sé ar oighearshlaod ag tús an gheimhridh. Gorann an t-aon ubh amháin ar chosa an fhireannaigh ar feadh 64 lá le linn an tsneachta shíobtha ghoimhiúil Mholaigh.
O pingüín emperador[2][3] (Aptenodytes forsteri) é unha especie de ave esfenisciforme da familia Spheniscidae, endémica da Antártida, sendo a máis alta e con máis peso de tódalas especies de pingüíns en existencia.[4] Os machos e as femias son semellantes en plumaxe e tamaño, poden acadar entre 110 e 130 cm de altura[5] cun peso de entre 22 a 45 kg.[6] As costas, ás e cabeza son negras, a parte anterior é branca desde as pernas á barriga, o peito é dun ton amarelo pálido e ten dúas manchas á altura dos oídos dun amarelo brillante.[7] Como todos os pingüíns non poden voar, ao ter ás ríxidas e planas e un corpo hidrodinámico particularmente adaptado a un hábitat mariño.[8]
Aliméntase principalmente de peixes, crustáceos e cefalópodos.[9] Cando caza pode estar mergullado ata 18 minutos, e chegar a unha profundidade duns 535 metros.[10] Desenvolveu varias adaptacións para facilitar este proceso, como unha hemoglobina cunhas características que lle permiten traballar de forma eficaz cun baixo contido de osíxeno, uns ósos sólidos para reducir o barotraumatismo, e unha capacidade de diminuír a actividade do seu metabolismo e deter as funcións de órganos non esenciais.[11]
É a única especie de pingüín que se reproduce durante o duro inverno antártico,[12] facendo viaxes de entre 50 e 120 km sobre o xeo para chegar ás colonias de reprodución, que poden constar de miles de individuos. A femia pon un único ovo que inicialmente é incubado polo macho, mentres a femia retorna ao mar para alimentarse. Tras isto os pais establecen quendas para coidar das crías e ir ao mar a alimentarse. A esperanza de vida destes pingüíns é xeralmente duns 20 anos no seu hábitat natural, aínda que hai datos que indican que algúns exemplares poden vivir ata os 50 anos de idade.[13]
Esta especie foi descrita por primeira vez en 1844 polo biólogo inglés George Robert Gray, quen creou o nome xenérico dende elementos do grego antigo, ἀ-πτηνο-δύτης [a-ptēno-dytēs] 'mergullador sen ás'. O nome específico déuselle na honra do naturalista alemán Johann Reinhold Forster, quen acompañou o capitán James Cook na súa segunda viaxe e nomeou oficialmente outras cinco especies de pingüíns.[14] Forster puido ser a primeira persoa en divisar esta especie entre 1773 e 1774, xa que rexistrou o que pensou que eran exemplares de A. patagonicus, mais pola localización do avistamento estes eran con toda probabilidade A. forsteri realmente.[15]
Xunto coa especie de cor semellante pero menor tamaño, o Aptenodytes patagonicus, o pingüín emperador é unha das dúas especies existentes do xénero Aptenodytes. Existen evidencias fósiles dunha terceira especie (Aptenodytes ridgeni) atopadas en rexistros fósiles do Plioceno tardío, de hai uns tres millóns de anos, en Nova Zelandia.[16] Os estudios do comportamento e xenética dos pingüíns suxiren que o xénero Aptenodytes é basal, separado dunha das pólas que deu lugar ao resto de especies de pingüíns existentes.[17] As probas de ADN mitocondrial e ADN nuclear indicaron que esta separación ocorreu hai uns 40 millóns de anos.[18]
Os exemplares adultos poden chegar a medir entre 110 e 130 cm de altura.[5] O seu peso pode variar entre os 22,7 e os 45,4 kg, sendo os machos máis pesados que as femias. É a quinta especie de aves máis pesada existente, só por detrás das especies máis grandes de Struthioniformes.[4] O seu peso é variable segundo a estación do ano, xa que tanto os machos coma as femias perden unha cantidade substancial de masa corporal nos períodos de cría e incubación dos ovos. Un pingüín emperador macho pode chegar a soportar o frío antártico durante máis de dous meses mentres protexe os ovos, sen alimentarse en absoluto durante este tempo, o que lles provoca unha perda de peso duns 12 kg.[19] O peso medio dos machos a comezo da tempada de cría é duns 38 kg, e o das femias é duns 29,5 kg. Tras este período, ámbolos dous sexos quédanse nuns 23 kg de peso.[6][20][21]
Ao igual que todas as especies de pingüíns, teñen un corpo hidrodinámico que reduce a fricción coa auga cando se mergullan, e unhas ás ríxidas en forma de aletas.[8] A súa lingua ten unhas pugas que impiden que se lles escapen as presas ao cazalas.[22] Os machos e as femias teñen unhas cores semellantes, con plumas negras cubrindo a totalidade das súas costas e que tamén chegan á cabeza, á barbela, á gorxa, á parte superior das aletas e á cola.[20] Esta plumaxe negra contrasta claramente co resto de cores máis claras. A parte inferior das aletas e o ventre son brancos, tornándose amarelo pálido na parte superior do peito, e posúen unhas manchas de cor amarelo brillante á altura dos oídos. A mandíbula superior do seu bico de 8 cm é negra, mentres que a inferior pode ser de cor rosa, laranxa ou lila. Nos pingüíns xoves, as manchas dos oídos, a barbela e a gorxa son de cor branca, e o bico de cor negra. As crías teñen habitualmente unha plumaxe de cor gris prateada, coa cabeza negra e branca.[7] Unha cría cunha pouco habitual plumaxe de cor completamente branca foi atopada no 2001, mais non se considerou albina ao non ter os ollos rosas.[23] As crías pesan ao redor duns 315 gramos ao saír do ovo, e comezan a botar plumas ao acadar aproximadamente o 50% do seu peso adulto.[24]
A plumaxe escura tornase marrón no verán antártico, dende novembro ata febreiro, antes da muda anual de xaneiro e febreiro.[7] O proceso da muda é rápido nesta especie en comparación con outras aves, levándolles só uns 34 días. As plumas emerxen dende a pel tras acadar un terzo da lonxitude total, e antes da perda das vellas plumas, axudando a reducir a perda de calor.[25]
A porcentaxe de supervivencia anual dos pingüíns emperador calculouse nun 95,1%, cunha esperanza media de vida duns 19,9 anos. A mesma investigación estimou que o 1% dos acabados de nacer serían capaces de acadar os 50 anos de idade.[13] Pola contra, só un 19% das crías sobreviven ao seu primeiro ano de vida,[26] o que fai que o 80% da poboación de pingüíns emperador se compoña de adultos de máis de cinco anos.[13]
Ao non ter un lugar permanente de cría que os individuos da especie poidan usar para localizar a súa parella ou cría, os pingüíns emperador empregan unhas chamadas vocais como método de identificación.[27] Empregan un complexo conxunto de chamadas que resultan dunha importancia crítica para o recoñecemento individual entre proxenitores, crías e parellas,[20] sendo a variación de chamadas máis ampla de tódolos pingüíns.[27] Nestas chamadas empregan dúas bandas de frecuencia ao mesmo tempo,[28] e as crías emiten un chío dunha frecuencia modulada para pedir o alimento e chamar aos seus proxenitores.[20]
Os pingüíns emperador reprodúcense no ambiente máis frío habitado polas aves, con temperaturas que poden acadar os -40 °C e ventos de ata 144 km/h. A temperatura da auga é de -1,8 °C, moito menor cá temperatura corporal media dos pingüíns de 39 °C. Debido a estes factores, a especie adaptouse de varias maneiras para contrarrestar as perdas de calor.[29] As plumas fornecen entre o 80 e o 90% do seu illamento, e posúen unha capa de graxa baixo a pel que pode acadar os 3 cm de ancho.[30] Esta capa de graxa provoca que teñan unha mobilidade máis reducida na terra en comparación con outras especies próximas coma o Spheniscus magellanicus.[31] As súas plumas son curtas e ríxidas, con forma de punta de lanza, e repártense de forma compacta por toda a superficie da pel. Ten a maior densidade de plumas de tódalas especies de aves, cunhas 15 plumas por cm2.[32] Os seus músculos permítenlles manter as plumas erectas cando están en terra, retendo unha capa de aire xunto á pel que axuda a reducir a perda de calor. Por outra banda, son capaces de manter a plumaxe pegada ao corpo cando están na auga, realizando unha función impermeable, facendo así que a pel non entre en contacto directo coa auga.[33] Os pingüíns acicálanse co seu pico para facilitar este illamento e para manter a plumaxe aceitosa e impermeable.[34]
Os pingüíns emperador teñen a capacidade de manter a súa temperatura corporal dentro dun extenso rango de temperaturas estable sen ter que alterar o seu propio metabolismo. Este rango esténdese dende os -10 °C ata os 20 °C. Por baixo destas temperaturas o seu metabolismo acelérase de forma significante, aínda que poden seguir mantendo a temperatura corporal dende os -38 °C ata os -47 °C.[35] O seu metabolismo acelérase ao nadar, camiñar e ao tremer. Outra forma de aceleración consiste nun proceso de degradación das graxas mediante encimas, inducido pola hormona glicagón.[36] A temperaturas superiores aos 20 °C estes pingüíns axítanse debido ao incremento da súa temperatura corporal e a aceleración do seu metabolismo para incrementar a perda de calor. Cando isto ocorre son capaces de erguer as súas ás incrementando a superficie en contacto co aire nun 16%, o que axuda na perda de calor.[37]
A maiores do frío, o pingüín emperador ten que soportar outras condicións adversas. Entre elas, aturan un incremento de presión de ata 40 veces a da superficie, o que en moitos outros organismos terrestres causaría barotraumas. Os ósos dos pingüíns son sólidos, sen ocos cheos de aire, permitíndolles soportar este tipo de presións sen risco de sufrir danos.[32]
Cando se mergullan, o uso de osíxeno redúcese considerablemente. O seu ritmo cardíaco baixa ata entre 15 e 20 pulsacións por minuto, e varios órganos non esenciais permanecen inactivos, facilitando o aguante baixo a auga.[22] A súa hemoglobina e mioglobina son capaces de transportar osíxeno a baixas concentracións de sangue. Isto permítelles seguir actuando a niveis moi baixos de osíxeno que de non ser así resultarían na perda de consciencia do animal.[11]
O pingüín emperador distribúese pola Antártida case en exclusiva entre as latitudes sur 66° e 77°, e adoita establecer zonas de cría en bloques de xeo estables preto da liña de costa. Estas colonias de cría adoitan localizarse en zonas onde os cantís de xeo e os icebergs serven como protección ante o vento.[20] Existen rexistros de tres colonias terrestres: unha xa desaparecida nunha restinga nas Illas Dion na Península Antártica,[38] outra nun cabo no glaciar Taylor dentro do Territorio Antártico Australiano,[39] e a máis recente delas na baía de Amundsen.[15] Dende 2009 rexistráronse varias colonias en superficies xeadas de lagoas interiores, no canto de na superficie xeada do mar nas costas.[40] As poboacións máis setentrionais atópanse na Illa Snow, preto do extremo norte da Península Antártica.[15] Tamén se teñen rexistrado individuos errantes na Illa Heard,[41] Xeorxia do Sur,[42] e no sur de Nova Zelandia.[6][43]
A poboación total estimouse no 2009 nuns 595 000 exemplares adultos, en 46 colonias coñecidas espalladas pola Antártida. Ao redor do 35% da poboación coñecida vive ao norte do círculo polar antártico. As principais colonias de cría localizáronse no cabo Washington, a Illa Coulman, a Estación de investigación Halley, o cabo Colbeck e o glaciar Dibble.[44] Sábese que as colonias poden flutuar no número de membros ao longo do tempo, chegando a dividirse noutras máis pequenas que se afastan do grupo maior, algunhas destas chegando a desaparecer por completo.[15] A colonia do cabo Crozier no mar de Ross viu o seu tamaño reducido drasticamente entre as primeiras visitas da Expedición Discovery en 1902 e 1903[12] e as seguintes visitas da Expedición Terra Nova en 1910 e 1911. Entre estas dúas reduciuse ata chegar a tan só uns poucos centos de aves.[45] Na década dos anos 1960 conseguiu recuperarse considerablemente,[45] aínda que no 2009 volveu verse reducida de novo ata unha poboación estimada duns 300 exemplares.[44]
O pingüín emperador é un animal social. Os individuos que cazan xuntos coordínanse nos mergullos e saídas á superficie.[46] Os adultos poden viaxar durante a maior parte do ano entre as zonas de cría e as zonas de alimentación, dispersándose no océano dende xaneiro ata marzo.[6]
O investigador norteamericano Gerry Kooyman publicou en 1971 os resultados dun estudo no que se suxeitaron uns dispositivos de gravación automática a unha serie de exemplares para rexistrar os seus mergullos. Estes resultados indicaron que a especie podía acadar unha profundidade de ata 265 metros, pasando períodos de tempo baixo a superficie de ata 18 minutos.[46] Outro estudo semellante posterior revelou que unha femia acadara unha profundidade de 535 metros preto do estreito McMurdo.[10] Investigacións posteriores feitas cun só exemplar indicaron mergullos regulares ata os 150 metros en augas duns 900 metros de profundidade, e mergullos pouco profundos de menos de 50 metros intercalados con outros de máis de 400 metros en augas de 450 a 500 metros de profundidade.[47] Este comportamento suxeriu un padrón de alimentación feita preto do fondo mariño.[48]
Tanto os machos como as femias poden desprazarse ata 500 km dende as colonias na procura de comida para alimentar as súas crías, cubrindo unha área de entre 82 e 1454 km por individuo en cada viaxe. Os machos que retornan ao mar trala incubación diríxense directamente cara a zonas de augas abertas permanentes, chamadas polinias, ata uns 100 km de distancia da colonia.[47]
Os pingüíns emperador son uns nadadores eficientes. Cando nadan exercen presión con movementos cara abaixo e tamén cara arriba,[32] contrarrestando desta forma a flotación e mantendo a profundidade.[49] A súa velocidade media ao nadar é de entre 6 e 9 km/h.[50] En terra, pode camiñar cambaleándose cara os lados ou deslizarse sobre o seu ventre polo xeo, propulsándose coas patas traseiras e as ás. Coma tódolos pingüíns, non é capaz de voar.[8] Malia súa aparencia pode chegar a exercer unha forza considerable, demostrado nun caso particular no que un grupo de 6 persoas tiveron dificultades para atrapar a un exemplar co propósito de levalo posteriormente a un zoolóxico.[51]
Como defensa ante o frío, as colonias forman unha piña, en grupos de dez a varios centos de aves, apoiándose cada unha delas na que ten a carón. As crías adoitan xuntarse no centro destes grupos, ao ser aí onde o vento chega menos frío. Os exemplares que se atopan no exterior da formación móvense lentamente ao redor da mesma cara a un dos extremos e posteriormente cara ao centro, semellando un movemento conxunto en forma de onda, e facendo así quendas con outros exemplares no interior e no exterior do grupo.[52][53]
A dieta do pingüín emperador consiste principalmente en peixes, crustáceos e cefalópodos,[9] malia que a composición exacta pode variar dunha poboación a outra. Os peixes adoitan ser a fonte de alimento máis importante, e o Pleuragramma antarcticum ocupa gran parte da súa dieta. Outras presas rexistradas inclúen outros peixes da familia Nototheniidae, o Psychroteuthis glacialis, o Kondakovia longimana, así como Euphausia superba.[48] O pingüín emperador adoita procurar o alimento nas aguas abertas do Océano Antártico e nas gretas do xeo da costa antártica.[20] Unha das estratexias de caza é a de mergullarse ata uns 50 metros de profundidade, dende onde pode detectar con facilidade peixes como o Pagothenia borchgrevinki nadando xusto baixo a superficie do xeo, nadando entón cara arriba para cazalo. Pode mergullarse de novo e repetir esta secuencia varias veces seguidas sen necesitar saír a superficie para respirar.[54]
Entre os predadores dos pingüíns emperador atópanse tanto outras aves coma mamíferos acuáticos. O Macronectes giganteus é o predador principal das crías en terra, sendo responsable de ata un 34% das mortes de crías nalgunhas das colonias. O Stercorarius maccormicki adoita buscar comida nos cadáveres de crías mortas.[55] Os proxenitores das crías deféndenas destes ataques, malia que é habitual que sexan máis pasivos nos casos en que as crías presenten un estado de saúde deteriorado.[56]
Os únicos predadores coñecidos por atacar os pingüíns emperador adultos e saudables nas augas mariñas son mamíferos acuáticos. O Hydrurga leptonyx adoita cazar tanto a adultos como a individuos máis xoves cando entran na auga para alimentarse.[57] As candorcas cazan principalmente a exemplares adultos, aínda que son capaces de atacar a pingüíns de calquera idade e tamaño unha vez atopados na auga.[56]
Os pingüíns emperador poden ter crías cando acadan os tres anos de idade, mais non adoitan ter as primeiras ata entre un e tres anos máis tarde.[24] O ciclo reprodutivo anual comeza co inverno antártico, en marzo e abril, cando as colonias de pingüíns adultos viaxan ata as zonas de cría, desprazándose entre 50 e 120 km terra dentro dende os bordos do xeo.[58] O comezo desta viaxe iniciase cando os días empezan a ser máis curtos. Algúns exemplares en catividade conseguiron reproducirse con éxito ao seren inducidos a isto mediante sistemas de iluminación que imitaban as horas de luz solar da Antártida.[59]
O cortexo comeza entre marzo e a abril, cando as temperaturas acadan uns mínimos de -40 °C. Os machos fican quedos no sitio apoiando a cabeza no peito e logo inhalan aire e fan unha chamada de cortexo que dura uns dous segundos. A continuación cambian de lugar na colonia, repetindo esta chamada. Cando atopa unha femia receptiva, ámbolos dous quedan de pé ou un fronte ao outro, estendendo a cabeza e o pescozo e mantendo a postura por varios minutos. Unha vez aparellados, camiñan xuntos pola colonia, a femia seguindo os pasos do macho. Antes da cópula, un dos membros da parella inclinase perante o outro, co bico apuntando cara ao chan, e logo o outro membro fai o mesmo.[60]
Os pingüíns emperador son monógamos en serie. Só teñen unha parella ao ano, manténdose fiel durante todo ese tempo. Tras este tempo, só un 15% mantén esta fidelidade de cara ao seguinte ano.[60] A estreita marxe de oportunidades de emparellamento semella ser unha influencia para isto, xa que a prioridade por aparearse habitualmente fai que descarten a espera pola parella do ano anterior.[61]
As femias poñen un ovo de entre 460 e 470 gramos en maio ou comezos de xuño.[60] A súa forma semella en certa medida á dunha pera, son de cor branca e verde pálido, e miden ao redor de 12 × 8 cm.[58] Representan só o 2,3% do peso corporal da nai, sendo un dos ovos máis pequenos en relación ao peso materno de tódalas especies de aves.[62] O 15,7% do peso destes ovos correspóndelle á casca, que ao igual que noutras especies de pingüíns é relativamente grosa, o que minimiza o risco de rachadura.[63]
Trala posta do ovo as reservas nutricionais da nai quedan esgotadas, polo que coidadosamente pásalle o ovo ao macho antes de retornar inmediatamente ao mar para alimentarse durante dous meses.[58] Esta transferencia do ovo presenta dificultades, cunha alta probabilidade de que o ovo caia ao chan. Cando isto ocorre a cría falece rapidamente, xa que o ovo non é capaz de soportar as baixas temperaturas do chan conxelado. O macho pasa o inverno incubando o ovo apoiándoo nos pés e cubríndoo co seu corpo, durante uns 64 días consecutivos ata que a cría racha a casca e sae do ovo.[60] Esta especie é a única na que se ten observado este comportamento; no resto de especies de pingüíns ámbolos dous proxenitores fan quendas para incubar os ovos.[64] Cando a cría sae do ovo, o macho terá pasado uns 115 días dende a súa chegada a colonia sen tomar ningún alimento.[60] Para sobrevivir ao frío e aos ventos de ata 200 km/h os machos forman un grupo pechado, facendo quendas no interior do mesmo. Tamén se teñen rexistros nos que se poñen de costas ao vento para conservar a calor corporal. Nos catro meses que dura o proceso de viaxe, cortexo e incubación, os machos poden chegar a perder ata 20 kg de peso, pasando dos 38 kg iniciais a tan só 18 kg.[65][66]
A cría pode tardar entre dous e tres días en saír por completo do ovo, xa que a casca do mesmo resulta moi grosa. As crías acabadas de nacer son semialtriciais, cubertas só cunha fina capa de penuxe e dependen por enteiro dos proxenitores para alimentarse e manter a calor.[67] Se a cría sae do ovo antes de que a nai retorne, o pai aliméntaa cunha substancia callada composta dun 59% de proteínas e un 28% de lípidos, producida por unha glándula que se atopa no seu esófago.[68] A cría pasa un tempo variable denominado fase de garda, no que se mantén sobre os pés do proxenitor e cuberto polo corpo deste para protexerse do frío.[67]
As femias adoitan retornar á colonia nun período de tempo variable, dende cando a cría sae do ovo ata uns dez días máis tarde, dende mediados de xullo ata comezos de agosto.[58] Atopa a súa parella entre os centos de membros do grupo mediante chamadas vocais e pasa a encargarse de coidar a cría, pasándolle o alimento regurxitado que leva almacenado no estómago. O macho deixa a colonia nese momento para pasar un tempo de ata uns 24 días no mar alimentándose antes de volver á colonia.[58] Os proxenitores fan quendas desta forma alternando a cría coa alimentación no mar.[60] Se o proxenitor que está a incubar non recibe o relevo antes de quedar sen enerxías volverá ao mar para alimentarse, abandonando a cría na colonia, que con toda probabilidade non será capaz de sobrevivir por si mesma.[69][70]
Pasados entre 45 e 50 días tras saír do ovo, as crías forman unha gardaría, agrupándose xuntos para manter a temperatura e protexerse. Neste período ámbolos dous proxenitores aliméntanse no mar e retornan de forma periódica para alimentar ás crías.[67] Estas gardarías poden conter ata varios miles de crías nun compacto grupo, sendo esenciais para a súa supervivencia nas baixas temperaturas da Antártida.[71]
A comezos de novembro as crías comezan a mudar a plumaxe, o que pode levarlles ata dous meses e habitualmente non completan cando marchan da colonia. Os adultos cesan a alimentación neste tempo. Entre decembro e xaneiro tódolos membros do grupo viaxan ata o mar aberto, onde pasan o resto do verán alimentándose.[57][72]
A especie foi capaz de reproducirse fóra da Antártida en SeaWorld San Diego, onde naceron máis de 20 novos membros dende 1980.[73][74] Considerada como unha especie bandeira, en 1999 había 55 individuos en catividade en zoolóxicos e aquariums de Norteamérica.[75] Na China, o primeiro exemplar nado en catividade fíxoo no Laohutan Ocean Park en agosto de 2010.[76] No Xapón, a especie mantense no Acuario Público de Nagoia e en Wakayama Adventure World, reproducíndose con éxito neste último.[77]
En 2012 o pingüín emperador pasou de estar considerada como unha especie de preocupación menor a case ameazada pola IUCN.[1][78] Xunto con outras nove especies de pingüíns, pasou posteriormente a considerarse a súa inclusión no Endangered Species Act nos Estados Unidos. As causas principais do incremento deste risco son a diminución do alimento dispoñible polos efectos do cambio climático e a pesca industrial masiva. Outras das causas inclúen as enfermidades propias da especie, a destrución dos seus hábitats e o impacto dos humanos nas colonias.[79] Nun estudio de 1997 determinouse que os grupos de crías tornábanse máis inquedos ao aproximarse en helicóptero a uns 1000 metros delas.[80]
Un período anormalmente prolongado de temperaturas altas nos anos 1970 causou unha redución na cuberta xeada do mar, detectándose así mesmo unha redución dun 50% da poboación de pingüíns na rexión da Terre Adélie debido a un incremento na taxa de mortalidade nos adultos. Por outra banda, a taxa de éxito nos nacementos reduciuse co posterior incremento da cuberta xeada no mar. Por mor destas variacións, considerouse que a especie ten unha sensibilidade especialmente alta perante os cambios climáticos.[81] En 2009 a colonia das Illas Dion, que fora estudada de forma extensiva dende 1948, rexistrouse coma desaparecida despois dun continuo declive, sendo a primeira desaparición confirmada dunha colonia.[82]
Un estudo da institución Woods Hole Oceanographic Institution en xaneiro de 2009 determinou que os pingüíns emperador poderían estar no bordo da extinción cara ao ano 2100 debido ao cambio climático global. Este estudo valeuse dun modelo matemático para predicir como a perda do xeo mariño por mor do cambio climático podería afectar a unha gran colonia de pingüíns emperador na rexión Terre Adélie. O resultado do estudo foi a predición dunha perda do 87% da poboación da colonia, pasando de 3000 parellas reprodutivas en 2009 a 400 parellas reprodutivas no 2100.[83] En xuño de 2014 outro estudo da mesma institución concluíu que o cambio climático está a ser un factor de risco para as poboacións de pingüíns emperador, debido a perda do xeo mariño. Este novo estudo predixo que no 2100 todas as 45 colonias rexistradas desta especie terían unha redución moi considerable no seu número de individuos, na súa maioría pola perda do seu hábitat e a consecuente diminución do alimento dispoñible.[84]
O ciclo de vida único desta especie nunhas condicións ambientais tan desfavorables foi descrita varias veces nos medios escritos e visuais. O explorador Apsley Cherry-Garrard declarou: "Tendo todo en consideración, non creo que ninguén máis na Terra pase peor tempo que un pingüín emperador".[85] O documental francés La Marche de l'empereur tivo unha extensa distribución en cines de todo o mundo en 2005, contando a historia do ciclo reprodutivo desta especie.[86][87] A especie foi tratada como tema principal en tres ocasións pola BBC con David Attenborough como presentador e narrador. A primeira ocasión foi no quinto episodio da serie de 1993 Life in the Freezer,[88] a segunda na serie de 2006 Planet Earth,[89] e finalmente a terceira na serie de 2011 Frozen Planet.[90]
O filme de animación Happy Feet de 2006 ten como personaxes a varios pingüíns emperador, sendo o protagonista un ao que lle encanta bailar. A pesar de ser unha comedia, considérase que é unha boa mostra do ciclo vital dos pingüíns emperador e que promove unha mensaxe subxacente máis seria advertindo das ameazas do cambio climático global e a diminución do alimento por mor da pesca masiva.[91] O tamén filme animado de 2007 Surf's Up ten como protagonista a un pingüín emperador ao que lle gusta facer surf.[92] Máis de 30 países teñen incluído a esta ave nalgúns dos seus selos: Australia, Reino Unido, Chile e Francia en particular teñen emitido este tipo de selos en múltiples ocasións.[93] A especie foi representada nunha moeda de 10 francos belgas de 1962 como parte dunha serie sobre expedicións antárticas.[94]
O pingüín emperador (Aptenodytes forsteri) é unha especie de ave esfenisciforme da familia Spheniscidae, endémica da Antártida, sendo a máis alta e con máis peso de tódalas especies de pingüíns en existencia. Os machos e as femias son semellantes en plumaxe e tamaño, poden acadar entre 110 e 130 cm de altura cun peso de entre 22 a 45 kg. As costas, ás e cabeza son negras, a parte anterior é branca desde as pernas á barriga, o peito é dun ton amarelo pálido e ten dúas manchas á altura dos oídos dun amarelo brillante. Como todos os pingüíns non poden voar, ao ter ás ríxidas e planas e un corpo hidrodinámico particularmente adaptado a un hábitat mariño.
Aliméntase principalmente de peixes, crustáceos e cefalópodos. Cando caza pode estar mergullado ata 18 minutos, e chegar a unha profundidade duns 535 metros. Desenvolveu varias adaptacións para facilitar este proceso, como unha hemoglobina cunhas características que lle permiten traballar de forma eficaz cun baixo contido de osíxeno, uns ósos sólidos para reducir o barotraumatismo, e unha capacidade de diminuír a actividade do seu metabolismo e deter as funcións de órganos non esenciais.
É a única especie de pingüín que se reproduce durante o duro inverno antártico, facendo viaxes de entre 50 e 120 km sobre o xeo para chegar ás colonias de reprodución, que poden constar de miles de individuos. A femia pon un único ovo que inicialmente é incubado polo macho, mentres a femia retorna ao mar para alimentarse. Tras isto os pais establecen quendas para coidar das crías e ir ao mar a alimentarse. A esperanza de vida destes pingüíns é xeralmente duns 20 anos no seu hábitat natural, aínda que hai datos que indican que algúns exemplares poden vivir ata os 50 anos de idade.
Carski pingvin (lat. Aptenodytes forsteri) je najveća i najteža od svih živućih vrsta pingvina, endemska vrsta koja živi na Antarktici. Carskog pingvina ne bi trebalo miješati s njihovom bliskom vrstom, kraljevskim pingvinom. Prema procjenama, populacija carskih pingvina iznosi između 150.000 i 200.000 parova, i stabilna je vrsta.
Mužjak i ženka jednake su visine i težine. Visoki su 122 centimetra, a teži između 27 i 37 kilograma. Krila i glava crne, trbuh bijele, leđa plavkasto-siva, a područje grla žutonarančaste boje. Kao i svi pingvini, neletač je, krupnog tijela i malih krila.
Hrani se ribama i račićima, ali i krilom i hobotnicama. U lovu, ispod vode može se sadržati više od 18 minuta i spustiti se na dubinu od 535 metara. Hemoglobin im je neobično strukturiran i dopušta čak i nisku razinu kisika. Ženka polaže jedino jaje, koje grije mužjak dok ženka ide premo moru i lovi ribe; oba roditelja brinu se oko mladunca u svojoj koloniji. Roditelji mlado hrane na svaka tri ili četiri dana. Carski pingvin obično živi 20 godina u divljini, ali neke jedinke dožive i do 50 godina.
Da se ne bi smrzli u ledenoj vodi, carski pingvini imaju nekoliko slojeva gustog perja i debeo sloj potkožnog sala. Kada stoje na ledu, poseban krvotok održava unutrašnju toplinu krvnih žila i na taj način sprječava gubitak topline preko kože. Mladunci carskog pingvina su prekriveni debelim slojem paperja svjetlosive boje. Njihovo paperje održava toplinu tijela, jer mladunci nisu sposobni sami održavati temperaturu svog tijela.
Carski pingvini su veoma društvene životinje. Jedan od načina na koji ovi pingvini održavaju toplinu kada temperatura padne je da se zbiju u veliku grupu. Temperatura unutar te grupe može dostići 25°С.
Ovi pingvini su aktivni i danju i noću. Odrasle jedinke prave gnijezda i potrazi su za hranom tijekom cijele godine. Od siječnja do ožujka se razilaze odlazeći i putujući u oceane u grupama. Odlični su lovci i primjenjuju razne taktike kako bi došli do plijena.
Na kopnu se kreću naizmjenično nesigurnim koracima i klizanjem po ledu na njihovim trbusima kretajući se odgurivanjem nogama i krilima nalik na peraja. Jedina je vrsta koja tijekom zime u Anktartici preko leda prohoda 50 do 120 kilometara u kolonijama koje mogu uključivati i do 1 000 jedinki.
Carski pingvin (lat. Aptenodytes forsteri) je najveća i najteža od svih živućih vrsta pingvina, endemska vrsta koja živi na Antarktici. Carskog pingvina ne bi trebalo miješati s njihovom bliskom vrstom, kraljevskim pingvinom. Prema procjenama, populacija carskih pingvina iznosi između 150.000 i 200.000 parova, i stabilna je vrsta.
Penguin kaisar yang mempunyai nama latin Aptenodytes forsteri, termasuk jenis yang terbesar di antara famili penguin, yaitu dengan tinggi badan mencapai lebih dari 1 meter dan bobot lebih dari 35 kg.[2] Sama seperti jenis penguin lainnya, penguin kaisar juga memiliki kaki yang berjaring dan bulu tebal di seluruh tubuhnya yang kedap air[2], dan merupakan spesies burung yang tidak dapat terbang.
Penguin kaisar dideskripsikan pada tahun 1844 oleh zoolog Inggris George Robert Gray.
Namun ciri yang paling terlihat untuk membedakan penguin kaisar dengan jenis penguin lain adalah garis kuning samar pada bagian lehernya.[3] Berbeda dengan penguin raja, di mana garis kuning pada leher penguin ini lebih mencolok dan membentuk lengkungan tegas di lehernya daripada Penguin kaisar.[4]
Populasi Penguin kaisar hanya terdapat di Benua Antartika - kutub selatan bumi, merupakan daerah terdingin di belahan dunia paling selatan dengan suhu terendah mencapai -73° celcius.[5] Mereka bersarang di sepanjang wilayah tepi pantai benua Antartika.[5]
Penguin kaisar dapat bertahan hidup di suhu dingin tersebut karena lapisan lemak setebal 2–3 cm pada tubuhnya berguna untuk menyimpan panas dan memisahkan udara dingin dari luar.[6]
Makanan utama penguin kaisar adalah ikan, udang, dan cumi-cumi.[7] Anatomi sayap yang pendek memungkinkan penguin jenis ini untuk berenang hingga sejauh 15 km dan menyelam sampai pada kedalaman 900 kaki selama 18 menit.[8] Oleh karena itu, ikan yang dimakannya lebih besar daripada yang dimakan oleh penguin-penguin dengan ukuran tubuh lebih kecil.[8]
Periode masa kawin pada penguin kaisar terjadi sepanjang tahun pada bulan Juni-Agustus.[8] Penguin jantan dewasa akan mengepak-kepakan sayap untuk menarik perhatian betinanya, kemudian ketika mereka sudah menemukan satu pasangan yang tepat keduanya akan membuat ikatan dengan cara saling menepukan sayap di bagian belakang leher.[8] Penguin adalah spesies burung yang setia pada satu pasangan.[8]
Setelah mengalami masa kawin, penguin betina akan bertelur dan telur dari penguin kaisar berbentuk seperti buah pir.[8] Masa mengerami adalah tugas dari penguin jantan, selama kurang lebih 3 bulan, telur akan dierami di atas kaki penguin dan dilindungi oleh bagian bawah perut mereka.[8] Kemudian penguin-penguin jantan tersebut akan membentuk koloni besar untuk menjaga suhu telur tetap hangat, sementara penguin betina secara berkelompok akan pergi hingga sejauh 90 mil untuk mengumpulkan makanan.[9]
Ketika telur menetas, penguin jantan yang telah dibekali cadangan makanan akan menjaga anak mereka sampai sang ibu kembali.[9] Begitu pula sebaliknya, saat penguin betina kembali untuk mengurus bayi penguin, penguin jantan pun pergi untuk mencari makan, terus-menerus secara bergantian hingga 13 bulan lamanya dan bayi penguin tumbuh menjadi penguin yang mandiri.[8]
Terdapat 40 koloni pertangkaran di sekitar Antartika, dan dalam satu koloni tersebut masing-masing berjumlah hingga 10.000 ekor Penguin Kaisar dewasa.[4] Koloni ini akan terus bersama-sama dan saling menghangatkan satu sama lain dengan cara berdiri saling berimpitan, terutama ketika penguin jantan sedang mengerami telur.[10] Pada bulan Januari-Februari, penguin akan bermigrasi ke arah selatan bumi untuk mencari makanan.[10]
Bayi penguin tidak pernah diajarkan cara berenang, menyelam ataupun berburu oleh orangtuanya. Secara otomatis, penguin akan beradaptasi dengan sendirinya untuk bertahan hidup.[4] Jika mereka lelah berjalan, penguin-penguin akan meluncur di atas es menggunakan bagian dadanya.[4]
Populasi penguin kaisar bergantung pada jumlah ikan yang ada di laut, jika penangkapan ikan oleh manusia terus dilakukan secara besar-besaran maka populasi penguin pun dapat berkurang jumlahnya.[10] Secara umum penguin tidak memiliki banyak musuh, singa laut adalah musuh utama mereka. Akan tetapi dengan kelincahan mereka di dalam air, penguin dapat dengan mudah menghindarinya.[10]
1. Tidak ada seorang pun tahu secara pasti dari mana penguin mendapatkan namanya, tetapi kemungkinan berasal dari bahasa latin pinguis yang berarti gemuk.[4]
2. Nenek moyang penguin telah hidup sejak 60 juta tahun yang lalu pada zaman prasejarah, yaitu waimanu.[4]
3. Penguin kaisar memiliki penglihatan yang sangat bagus sehingga memungkinkan dia untuk melihat di dalam kedalaman laut yang gelap.[4]
4. Semua spesies penguin tidak memiliki gigi, mereka menangkap ikan dengan paruhnya yang tajam dan kemudian langsung ditelannya.[4]
5. Jumlah populasi penguin telah menurun 50% selama kurun waktu 50 tahun terakhir.[11] Penyebab utamanya justru karena berkurangnya luas wilayah yang tertutup es di Antartika karena pemanasan global.[11]
|accessdaymonth=
yang tidak diketahui akan diabaikan (bantuan); Parameter |accessyear=
yang tidak diketahui mengabaikan (|access-date=
yang disarankan) (bantuan)
Penguin kaisar yang mempunyai nama latin Aptenodytes forsteri, termasuk jenis yang terbesar di antara famili penguin, yaitu dengan tinggi badan mencapai lebih dari 1 meter dan bobot lebih dari 35 kg. Sama seperti jenis penguin lainnya, penguin kaisar juga memiliki kaki yang berjaring dan bulu tebal di seluruh tubuhnya yang kedap air, dan merupakan spesies burung yang tidak dapat terbang.
Penguin kaisar dideskripsikan pada tahun 1844 oleh zoolog Inggris George Robert Gray.
Namun ciri yang paling terlihat untuk membedakan penguin kaisar dengan jenis penguin lain adalah garis kuning samar pada bagian lehernya. Berbeda dengan penguin raja, di mana garis kuning pada leher penguin ini lebih mencolok dan membentuk lengkungan tegas di lehernya daripada Penguin kaisar.
Keisaramörgæs (fræðiheiti: Aptenodytes forsteri) er stærst allra mörgæsa og eina mörgæsategundin sem makast um vetur á Suðurskautslandinu. Keisaramörgæsir éta aðallega átu og önnur krabbadýr, en einnig litla fiska og smokkfiska. Í sínu náttúrulega umhverfi lifa keisaramörgæsir yfirleitt í um 20 ár en geta orðið allt að 40 ára gamlar. Hæð kvendýra og karldýra er svipuð, þau geta náð allt að 122 sentimetra á hæð og vegið um 45 kíló. Keisaramörgæsin hefur ekki þá getu að fljúga, vængir þeirra virka frekar sem hreyflar í sjónum.
Líkamar keisaramörgæsa eru straumlínulaga sem gegnir þeim tilgangi að minnka viðnámið þegar þær synda. Sundfimi þeirra er talin einstök og ein sú besta á meðal fugla. Þær hafa fiður en vængir þeirra líkjast frekar bægslum eða hreifum heldur en fuglsvængjum.[1] Keisaramörgæsin vegur um þrjátíu kíló og er 115 sentimetrar á hæð. Æxlunartímabilið þeirra er frá apríl til desember. Keisaramörgæsin er með litríkar fjaðrir í kringum háls og höfuð. Þær eru með gul eyrnabót sem blandast niður meðfram bringu þeirra. Talið er að til séu um 595 þúsund keisaramörgæsir í heiminum.[2] Skyldasta fuglaætt þeirra er fýllinn.[1]
Keisaramörgæsir notast við líkamlegar aðlaganir og mikla samvinnu þeirra á milli í þeim tilgangi að komast af í þessum gríðarlegu erfiðum aðstæðum. Þarna á Suðurskautslandinu blása kaldir vindar sem mælast allt að mínus sextíu gráður á celcíus. Samvinnan þeirra blómstrar þegar köldustu vindar herja að þeim. Hópurinn allur safnar sér saman og hjúfrar sér saman til þess að forðast vindinn og einangra hitann. Þær skiptast síðan á, þær sem eru ystar fá að færa sig innar með tímanum og innri tekur við kuldanum. Keisaramörgæsir eyða heilu köldu vetrunum á opna ísnum við ekkert skjól. Þær meira að segja æxlast við þessi skilyrði. Kvendýrin verpa einu eggi og skilja það eftir. Í framhaldinu leggja þær af stað í veiðiferð út í ískaldan sjóinn. Þessar veiðiferðir geta endast allt upp í tvo heila mánuði. Þær þurfa að ferðast allavega fimmtíu mílur þegar loksins er náð opnu hafi. Þar veiða þær fiska, beitusmokk og ljósátu. Keisaramörgæsin getur kafað niður á 564 metra ofan í hafsdjúpin og haldið í sér andanum í allt að tuttugu mínútur.[3]
Karldýrið heldur egginu á hita á meðan móðirin er á veiðum eftir mat. Það er einkennandi fyrir keisaramörgæsir að þeir sitja ekki á eggjunum heldur koma þeim fyrir ofan á klóm sínum til þess að vernda þau frá kalda klakanum og breiða feldinum þeirra yfir eggin til að veita hlýju. Á meðan þessum tveimur mánuðum stendur éta karldýrin ekkert og nærast því ekkert og nota því allt sem þeir eiga til að þrauka út þessa erfiðu bið. Þegar kvendýrin snúa aftur á ísinn eru þær með magann fullan af mat handa nýfædda unganum sínum. Um leið leggur karldýrið af stað í veiðiferð í leit af æti fyrir þá sjálfa. Mæðurnar halda ungum sínum á hita með feldinum sínum því annars myndi ungarnir deyja innan nokkra mínútna. Um sumartímann í desember bráðnar mestallur ísinn eða brotnar, þá eru ungarnir tilbúnir að synda og veiða sjálfstætt. [3]
Hlébarðaselurinn er helsta dýrið sem veiðir keisaramörgæsir. Önnur rándýr eru sæljón og háhyrningar.[4] Skúmar, pípunefir, og aðrir fuglar nærast á eggjum þeirra og geta stundum líka veitt mörgæsarunga.[5]
Keisaramörgæs (fræðiheiti: Aptenodytes forsteri) er stærst allra mörgæsa og eina mörgæsategundin sem makast um vetur á Suðurskautslandinu. Keisaramörgæsir éta aðallega átu og önnur krabbadýr, en einnig litla fiska og smokkfiska. Í sínu náttúrulega umhverfi lifa keisaramörgæsir yfirleitt í um 20 ár en geta orðið allt að 40 ára gamlar. Hæð kvendýra og karldýra er svipuð, þau geta náð allt að 122 sentimetra á hæð og vegið um 45 kíló. Keisaramörgæsin hefur ekki þá getu að fljúga, vængir þeirra virka frekar sem hreyflar í sjónum.
Il pinguino imperatore (Aptenodytes forsteri G. R. Gray, 1844), uccello endemico dell'Antartide, è il più alto, il più grande e il più pesante tra tutti i pinguini[2]. Maschi e femmine hanno un piumaggio simile e le stesse dimensioni: un'altezza che può raggiungere i 125 cm e un peso compreso tra i 20 e i 40 kg. Dorso e testa sono neri e il ventre è bianco, mentre la parte alta del petto è color giallo chiaro; particolarmente evidenti sono due macchie giallo brillante a livello delle orecchie. Come gli altri pinguini, anch'esso è incapace di volare. Le sue ali rigide e appiattite e il corpo affusolato sono particolarmente adatti all'ambiente marino.
La sua dieta è costituita essenzialmente da pesci, ma può comprendere anche crostacei come il krill o cefalopodi come il calamaro. Mentre dà loro la caccia, può restare sott'acqua anche 20 minuti, immergendosi fino a una profondità di 600 m. La specie è ben adattata alle immersioni, in quanto possiede un'emoglobina dalla struttura particolare in grado di operare con bassissimi livelli di ossigeno. Il pinguino imperatore possiede inoltre delle ossa solide che gli permettono di resistere ai barotraumi, nonché la capacità di ridurre il metabolismo e di mettere in quiescenza alcune funzioni non vitali.
Il pinguino imperatore è noto per il ciclo vitale ben regolato, con gli adulti che ripetono ogni anno lo stesso rituale per riprodursi e allevare i propri piccoli. È la sola specie di pinguino che si riproduce nel corso dell'inverno antartico. Maschi e femmine effettuano un lungo viaggio sul ghiaccio di 50–100 km per formare delle colonie che possono comprendere migliaia di individui. Le femmine depongono un unico uovo, poi lasciano al maschio il compito della cova e tornano verso il mare in cerca di nutrimento. Successivamente, le femmine torneranno alla colonia, e allora saranno i maschi a dirigersi verso il mare, mentre le femmine rimangono insieme al pulcino. I genitori continueranno a fare la spola per l'approvvigionamento fino al termine delle cure parentali. L'aspettativa di vita del pinguino imperatore è generalmente di 20 anni in natura, ma alcune osservazioni lasciano pensare che certi individui possano raggiungere i 50 anni di età.
Come tutti i pinguini, il pinguino imperatore ha un corpo slanciato per limitare le forze di attrito durante il nuoto e delle ali simili a pinne piatte e rigide[3]. Maschi e femmine hanno dimensioni e colorazione simili[4]. Durante il periodo nuziale, l'adulto presenta delle piume di un nero intenso sul dorso, che ricoprono anche: la testa, il mento, la gola e il sopra delle ali. Questo piumaggio nero è ben delimitato dal piumaggio più chiaro che copre il resto del corpo. L'interno delle ali e il ventre sono di colore bianco, che sfuma nel giallo chiaro nella parte alta del petto, mentre a livello delle orecchie si trova una macchia color giallo brillante. Il becco, lungo circa 8–10 cm, è incurvato e parzialmente ricoperto di piume. La sua parte superiore è nera, mentre quella inferiore può essere rosa, arancio o lilla[5]. La lingua è munita di setole disposte in modo che la preda catturata non possa fuggire[6]. Le zampe palmate sono nere.
Il piumaggio scuro del pinguino imperatore sbiadisce fino a divenire grigio-bruno tra novembre e febbraio, prima della muta annuale di gennaio e febbraio[5]. Diversamente che in altri uccelli, la muta in questa specie dura molto poco, circa 30-35 giorni. Le piume del pinguino imperatore emergono dalla pelle dopo aver raggiunto un terzo della loro lunghezza finale, prima della caduta di quelle vecchie, così da ridurre la perdita di calore. Le nuove penne espellono poi quelle vecchie prima di terminare la loro crescita[7]. Questo rinnovamento del piumaggio ne migliora la tenuta e la protezione contro il freddo. Durante questo periodo, il pinguino imperatore non può immergersi ed è quindi costretto a digiunare.
Un pinguino imperatore adulto può misurare fino a 125 cm. Il suo peso può variare tra i 20 e i 40 kg[8], soprattutto in funzione del sesso, in quanto i maschi, in media, sono più pesanti delle femmine. Il peso varia anche in base alla stagione, poiché questi animali, sia i maschi che le femmine, perdono gran parte del loro peso durante il periodo di allevamento dei pulcini e della cova delle uova[9]. In effetti, maschi e femmine pesano in media rispettivamente 40 e 30 kg prima della stagione riproduttiva, ma quando questa è terminata, il peso medio scende a 25 kg in entrambi i sessi[4][10][11].
Nei giovani, le macchie su ogni lato della testa, del mento e della gola sono bianchi, mentre la testa e il becco sono neri[5]. Il pulcino del pinguino imperatore è a sua volta ricoperto da un piumino grigio-argenteo con la testa nera a strisce bianche[5]. Nel 2001, venne scoperto un pulcino interamente bianco, ma non si trattava di un individuo albino, in quanto i suoi occhi non erano rosa[12]. Alla schiusa i pulcini pesano circa 315 g e lasciano il nido quando raggiungono un peso pari al 50% di quello degli adulti[5].
Il pinguino Imperatore vive e si riproduce in un ambiente più freddo di qualsiasi altra specie di uccello. La temperatura dell'aria può scendere fino a -40 °C, con venti che soffiano fino a 150 km/h. L'acqua di mare, di -2 °C, presenta una temperatura di gran lunga inferiore rispetto a quella corporea dei pinguini di 40 °C. Essi devono quindi adattarsi per limitare le perdite di calore[13]. Tra l'80 e il 90% dell'isolamento dei pinguini è garantito dal loro piumaggio[14]. Le piume sono rigide, corte e lanceolate, e ricoprono tutto il corpo: con 15 piume per cm², i pinguini imperatore hanno il piumaggio più fitto di qualsiasi altro uccello[15]. Uno strato isolante supplementare è formato da dei filamenti soffici presenti tra la pelle e le piume. Dei muscoli permettono al pinguino di mantenere erette le piume quando si trova a terra, in modo da ridurre le perdite di calore intrappolando uno strato d'aria tra la pelle e le piume. Al contrario, quando è in acqua, le piume vengono premute contro la pelle, in modo da assumere una sagoma più idrodinamica per nuotare meglio[16]. La toeletta è importante per i pinguini al fine di conservare un buon isolamento e un piumaggio ben impermeabile[17]. L'isolamento è anche garantito da uno spessore di grasso protettivo che all'inizio della stagione riproduttiva può raggiungere i 3 cm. Questo strato di grasso limita il pinguino imperatore nei suoi movimenti, soprattutto in confronto al suo cugino meno ben fornito di grasso, ma più agile, il pinguino di Magellano[18].
Il pinguino imperatore è in grado di mantenere il corpo ad una temperatura costante senza modificare il suo metabolismo quando le temperature sono comprese tra i -10 e i +20 °C. Al di sotto dei -10 °C, il suo metabolismo aumenta in modo significativo. Un pinguino può comunque mantenere una temperatura corporea tra i 37,6 e i 38 °C anche quando la temperatura esterna scende fino a -50 °C[19]. I movimenti che effettua per nuotare, camminare e tremare gli consentono di riscaldarsi, ed esso può inoltre incrementare la catalisi dei lipidi delle sue riserve di grasso grazie agli enzimi, fenomeno indotto da un ormone, il glucagone[20]. Quando la temperatura supera i 20 °C, il pinguino imperatore può iniziare ad agitarsi, in modo che il suo metabolismo aumenti per smaltire il calore. Sollevare le ali gli permette di aumentare la superficie corporea esposta all'aria del 16%, in modo da facilitare ancora di più la perdita del calore in eccesso[21].
Oltre al freddo, il pinguino Imperatore deve fronteggiare altre condizioni ancor più proibitive durante le sue immersioni in profondità. In effetti, esso viene sottoposto a pressioni 40 volte maggiori di quelle presenti in superficie, che provocherebbero alla maggior parte degli altri organismi terrestri un barotrauma. Le sue ossa sono particolarmente solide, e questo limita il rischio di traumi fisici. Tuttavia, non è ancora stato spiegato in modo soddisfacente come la specie riesca ad evitare i danni da decompressione causati dall'azoto.
Quando si immerge, il pinguino imperatore utilizza significativamente una minore quantità di ossigeno. In effetti, la sua frequenza cardiaca si abbassa a 5 battiti al minuto e gli organi non vitali diminuiscono notevolmente la loro attività[6]. La sua emoglobina e la sua mioglobina sono in grado di fissare e trasportare l'ossigeno anche quando la sua concentrazione nel sangue è molto bassa, permettendo al pinguino di rimanere cosciente anche con livelli estremamente bassi di ossigeno[22].
Grazie a questi adattamenti, il pinguino imperatore può trattenere il respiro per 20 minuti e immergersi a una profondità superiore ai 500 m[23]. Il fisiologo americano Gerry Kooyman rivoluzionò gli studi riguardanti la ricerca di cibo dei pinguini quando pubblicò, nel 1971, i risultati ottenuti grazie all'installazione di microchip che registrarono dati nel corso delle immersioni dei pinguini imperatore. Scoprì infatti che la specie poteva raggiungere una profondità di 265 m, restando immersa anche per 18 minuti[24]. Nel corso di ulteriori ricerche una femmina di piccole dimensioni raggiunse una profondità di 535 m nei pressi dello stretto di McMurdo. È possibile che il pinguino imperatore possa immergersi ancor più in profondo, ma a grandi profondità la precisione degli strumenti di misura diminuisce[25]. Altri studi sul comportamento di un uccello in immersione hanno rivelato immersioni regolari di 150 m in acque profonde 1000 m, intervallate da piccole immersioni di 50 m e da immersioni profonde più di 450 m, a profondità di 500 o 600 m[26]. Questo suggerisce che la specie si nutra in prossimità del fondale oceanico[27].
Il pinguino Imperatore non ha un nido fisso. Quindi per individuare il suo o la sua partner e il suo pulcino all'interno della colonia utilizza dei richiami sonori[28]: in tal caso si dice che raglia o grida[29]. Esso ha a sua disposizione un complesso registro di richiami necessari sia al riconoscimento tra i due partner che al riconoscimento tra gli adulti e i loro piccoli[4]. È la specie di pinguino che dispone della più ampia gamma di richiami[28]. Esso utilizza simultaneamente due bande di frequenze[30]. I pulcini reclamano il cibo e chiamano i loro genitori con un fischio del quale possono modulare la frequenza[4].
I pinguini imperatore sono animali sociali che vivono in colonie. Cacciano insieme e possono coordinare le loro immersioni e risalite in superficie[24]. Sono attivi sia di giorno che di notte. Un adulto trascorre gran parte dell'anno a spostarsi tra la zona di nidificazione e le aree oceaniche ricche di nutrimento. Gli animali si disperdono nell'oceano da gennaio a marzo[11].
Un comportamento specifico che il pinguino imperatore mette in atto per difendersi dal freddo è quello di raggrupparsi in assembramenti compatti detti «testuggini». Le osservazioni hanno mostrato l'esistenza di scambi di posizione, in media ogni 45 minuti, tra gli individui sferzati dalla tormenta alla periferia di queste testuggini e quelli all'interno, dove la temperatura può raggiungere i 37 °C[31]. A prima vista si potrebbe pensare che i pinguini facciano così per evitare che gli stessi individui siano sempre esposti al freddo o, nel caso di quelli al centro, restino troppo al caldo. Tuttavia, gli ecologi del comportamento animale suggeriscono una spiegazione molto più «egocentrica». Infatti, poiché è molto difficile raggiungere il centro della testuggine a causa del raggruppamento troppo compatto degli individui, i pinguini posti in periferia, sferzati direttamente dalla tormenta, tendono ad aggirare e posizionarsi dietro al gruppo per proteggersi dal vento. Dopo un po', gli individui inizialmente posti al centro si troveranno esposti a loro volta alla tormenta e cambieranno di posizione, e così via. Il comportamento della formazione a testuggine sarebbe dunque basato su delle strategie individuali egoistiche per l'accesso al calore[32].
Il pinguino imperatore costituisce una preda ambita per vari uccelli e mammiferi marini. L'ossifraga (Macronectes giganteus) è il suo principale predatore terrestre, responsabile, da solo, del 34% delle morti dei giovani in alcune colonie. Lo stercorario di McCormick (Stercorarius maccormicki) si nutre principalmente di pulcini morti, poiché i giovani sono troppo grossi per essere minacciati nel periodo in cui questo arriva nella colonia[33].
Le principali minacce per il pinguino quando si trova in acqua provengono da due mammiferi: la foca leopardo (Hydrurga leptonyx), che attacca gli adulti e i giovani durante le loro prime immersioni[34], e l'orca (Orcinus orca), che attacca gli adulti[35].
Una percentuale consistente della mortalità dei pulcini è imputabile alla scarsa cura durante la cova. Il genitore rimasto ad occuparsi dell'uovo può smarrirlo, talvolta nel corso di conflitti o di scontri, o smettere di covarlo. Questo tipo di perdita raggiunge un massimo nel mese di maggio, subito dopo la deposizione, e i pinguini che hanno ancora il loro uovo in giugno sono generalmente quelli più esperti[36]. Da allora in poi, il pulcino è soggetto a condizioni climatiche molto dure, che portano talvolta alla sua morte, ma può anche soffrire di malnutrizione nel caso il genitore partito per alimentarsi tardi a tornare dal suo viaggio in mare[35].
La morfologia del pinguino, con le sue ali idrodinamiche che lo rendono inadatto al volo, è perfetta per il nuoto, infatti, il corpo rigido e il collo corto gli permettono di spingersi in acqua alla velocità di 10–15 km/h, con punte che possono raggiungere i 30 km/h. La densità del corpo è elevata, le ali fungono da pinne e le zampe da timone.
È in grado di camminare per lunghi tratti, ma anche di spostarsi sgusciando sul ventre. Maschi e femmine talvolta si spingono in cerca di cibo a più di 500 km di distanza dalla colonia per nutrire i pulcini, coprendo per ogni viaggio tra gli 80 e i 1500 km. Un maschio che ritorna verso il mare dopo aver covato si dirige direttamente verso le zone di acqua libera permanenti, note come polinie, a circa 100 km dalla colonia[26].
Il pinguino imperatore si nutre principalmente di pesci, crostacei e cefalopodi[37], ma esistono variazioni significative tra una popolazione e l'altra. I pesci costituiscono generalmente la principale fonte di nutrimento, e l'aringa antartica (Pleuragramma antarctica) rappresenta gran parte della dieta dell'uccello. Anche i pesci della famiglia dei Nototheniidae, alcuni calamari come il calamaro glaciale (Psychroteuthis glacialis), e il krill antartico (Euphausia superba) vengono consumati frequentemente dal pinguino[27]. Il pinguino imperatore caccia nelle acque dell'oceano Australe, nelle zone libere dai ghiacci o nelle interruzioni della banchisa[4]. Una delle strategie che adotta consiste nell'immergersi a circa 50 m di profondità, in modo da poter reperire quei pesci che vivono appena al di sotto della banchisa come Pagothenia borchgrevinki, un pesce perciforme che si incontra frequentemente appena sotto lo strato di ghiaccio. Appena avvista la sua preda, risale rapidamente verso il ghiaccio per catturarla. Poi si tuffa di nuovo e ripete questa sequenza circa 6 volte prima di risalire in superficie per respirare[38]. La composizione della sua dieta può variare significativamente nel corso dell'anno e da una colonia all'altra. Così, il pesce può costituire tra il 20 e il 96% della sua dieta, il krill tra l'1 e il 68% e i cefalopodi tra il 3 e il 65%[39]. La resistenza al digiuno del pinguino imperatore è estrema: in quattro mesi, il suo peso può passare da 40 a 20 kg, non conservando più di 2 kg di grasso.
I pinguini imperatore presentano la particolarità di riprodursi in una delle regioni più inospitali del mondo, l'Antartide, durante l'inverno: le temperature possono scendere fino a -65 °C, con venti che soffiano a più di 200 km/h. Talvolta, quando un sito di nidificazione diviene troppo ventoso, una colonia di pinguini imperatori può spostarsi verso un luogo meno ostile.
Il pinguino imperatore raggiunge la maturità a tre anni di età, ma generalmente inizia a riprodursi solo da uno a tre anni dopo[40]. Il ciclo di riproduzione annuale comincia all'inizio dell'inverno australe, in marzo e aprile, quando tutti i pinguini imperatori adulti si dirigono verso le aree di nidificazione delle colonie. Spesso devono camminare per 50–100 km dalla periferia della banchisa fin nell'entroterra[41]. L'inizio del viaggio sembra essere indotto dalla diminuzione della lunghezza delle giornate. Così, controllando la luminosità e imitando delle giornate brevi, gli scienziati hanno indotto l'ingresso nel periodo riproduttivo nei pinguini imperatori in cattività[42].
I pinguini iniziano il loro corteggiamento in marzo o in aprile, quando la temperatura si aggira talvolta sui -40 °C. Il maschio esegue una parata estatica nel corso della quale rimane immobile per poi appoggiare la testa sul collo prima di inspirare ed emettere un richiamo di uno o due secondi di durata. Inizia quindi a spostarsi per la colonia ripetendo quel richiamo. Maschio e femmina si dispongono poi faccia a faccia, allungando uno dopo l'altra la testa e il collo, anche per diversi minuti di seguito. Una volta formate, le coppie si spostano dondolando nella colonia, con la femmina che generalmente segue il maschio. Prima dell'accoppiamento, uno dei due fa un inchino al partner, tenendo il becco a poca distanza dal suolo, prima che l'altro faccia altrettanto[43].
I pinguini imperatori sono monogami. Le coppie si formano per tutta la stagione riproduttiva. Tuttavia, solo il 15% delle coppie rimangono fedeli da un anno all'altro[43]. Ciò è dovuto alla durata assai breve del periodo fertile della femmina: per lei è più importante riprodursi subito che aspettare di ritrovare il partner dell'anno precedente[44].
La femmina depone un uovo di 460-470 g in maggio o ai primi di giugno[43]. Esso ha una vaga forma a pera, è di colore verde-biancastro pallido e misura circa 10–12 cm di lunghezza per 7–8 cm di diametro[41]. Con un peso pari al 2,3% di quello della madre, è uno delle uova più piccole, relativamente al peso della femmina, fra tutte le specie di uccelli[45]. Il guscio costituisce il 15,7% del peso dell'uovo; come nella maggior parte delle specie di uccelli, esso è relativamente spesso, così da ridurre al minimo il rischio di rotture[46].
Dal momento che il terreno è coperto di ghiaccio, il pinguino imperatore non costruisce un nido, ma trasporta l'uovo sulle zampe, altamente vascolarizzate, e lo ricopre con una spessa piega di pelle (sotto la quale è stato stimato che la temperatura arrivi fino a 35 °C). Al momento della deposizione, la femmina ripiega la coda in avanti per accogliere l'uovo, poi lo deposita sulle zampe ed avanza a piccoli passi verso il maschio per presentarglielo. A questo punto le riserve di grasso della femmina sono divenute così scarse che deve passare con precauzione l'uovo al maschio prima di dirigersi verso l'oceano, dove resterà a nutrirsi per i prossimi due mesi[41][47]. Il trasferimento dell'uovo può rivelarsi complicato, e durante questa operazione molte coppie lo fanno cadere. Quando ciò accade, l'embrione va rapidamente perduto, in quanto l'uovo non può resistere alle temperature estremamente basse del terreno ghiacciato. Il maschio trascorre l'inverno a covare l'uovo sotto la sua piega di pelle, oscillando sulla punta delle zampe, durante i 64 giorni consecutivi, fino alla schiusa[43]. Il pinguino imperatore è la sola specie di pinguino in cui la cova viene effettuata dal solo maschio. Al momento della schiusa dell'uovo, il maschio digiuna ormai da circa 115 giorni dopo il suo arrivo nella colonia[43]. Per sopravvivere al freddo e ai venti che talvolta possono soffiare a 200 km/h, i maschi si raggruppano e si dispongono gli uni contro gli altri, come una sorta di testuggine, alternandosi per non restare sempre esposti ai bordi della formazione. Durante tutto il tempo del viaggio, del corteggiamento e della cova, il maschio perde dai 10 ai 15 kg, vale a dire dal 30 al 45% della sua massa iniziale, compresa tra i 35 e i 40 kg[48].
Essendo il guscio dell'uovo relativamente spesso, la schiusa può durare da due a tre giorni. I pulcini, semi-nidicoli, sono ricoperti solamente da un sottile strato di piumino e dipendono interamente dai genitori per il nutrimento e il mantenimento della temperatura[49]. Se il piccolo esce dall'uovo prima che torni la madre, il padre lo nutre rigurgitando una secrezione composta per il 60% da proteine e per il 30% da lipidi, prodotta da una ghiandola dell'esofago e chiamata talvolta «latte di pinguino»[50].
La femmina torna al momento della schiusa, anche dieci giorni dopo che essa ha avuto luogo, a metà luglio o ai primi di agosto[41]. Ritrova il partner grazie al suo richiamo e va ad occuparsi del piccolo, nutrendolo rigurgitando il cibo che ha immagazzinato dentro allo stomaco. Il maschio parte quindi a sua volta verso l'oceano per alimentarsi, e passeranno circa 24 giorni prima che torni[41]. I genitori iniziano allora a spartirsi i ruoli, occupandosi di volta in volta del pulcino mentre l'altro partner va in cerca di nutrimento in mare[43]. Sopraggiunta la primavera australe, circa 45-50 giorni dopo la schiusa, i giovani sono abbastanza cresciuti da essere in grado di regolare la loro temperatura, e vengono lasciati in degli «asili» che raggruppano i pulcini di differenti coppie. Per proteggersi dal freddo, imitano gli adulti formando una testuggine mentre i genitori sono in mare in cerca di nutrimento. I genitori a volte possono immergersi cento volte al giorno per riportare ogni una o due settimane da due a quattro chili di pesci e piccoli crostacei alla loro prole[49].
Nel mese di dicembre, durante l'estate australe, i pulcini sono cresciuti, hanno effettuato la muta e sono pronti a prendere il largo. Gli adulti abbandonano i giovani sulla banchisa, che finiscono per tuffarsi in acqua in gruppo. Il loro peso, a questo punto, è ormai il 45% di quello di un adulto[9], e torneranno a loro volta per riprodursi, nello stesso luogo, una volta raggiunta l'età di cinque anni.
La speranza di vita del pinguino imperatore è stata valutata a 20 anni. Gli stessi ricercatori stimano che l'1% dei pulcini usciti dall'uovo possono raggiungere i 50 anni di età[51]. Tuttavia, solo il 20% dei pulcini riescono a superare il primo anno di età[52]. Quindi, la popolazione di pinguini è composta essenzialmente da adulti dai cinque anni in su[51].
I pinguini imperatore vivono in Antartide, intorno al polo, a latitudini comprese tra 66 e 78 gradi sud. Si riproducono generalmente su un pack stabile non lontano dalle coste[4]. Le colonie che si formano cercano quindi zone pianeggianti riparate dai venti da rocce o iceberg per installarsi[4]. La popolazione globale di pinguini imperatore adulti viene valutata sui 595.000 esemplari secondo un censimento effettuato da una squadra di ricercatori americani grazie a delle immagini satellitari[53][54], a loro volta ripartiti in 44 colonie indipendenti[11]. Circa 80.000 coppie possono essere rinvenute nel settore del mare di Ross[55]. Le colonie più numerose sono situate a capo Washington (20.000-25.000 coppie), sull'isola di Coulman nella terra Victoria (circa 22.000 coppie), nella baia di Halley, nella terra di Coats (14.300-31.400 coppie) e nella baia di Atka, nella terra della Regina Maud (16.000 coppie)[11]. Sulla terraferma esistono altre due colonie: una su un ponte di terra delle isole Dion, nella penisola Antartica[56], e l'altra su un promontorio del ghiacciaio Taylor nel Territorio Antartico Australiano[57]. Esemplari isolati sono stati osservati anche sulle isole Falkland[58], sull'isola di Heard[59], in Georgia del Sud e in Nuova Zelanda[11][60].
Il pinguino imperatore venne descritto per la prima volta nel 1844 dallo zoologo inglese George Robert Gray, a partire da esemplari riportati dai membri della spedizione Erebus e Terror[61]. Coniò il nome del genere a partire dal greco antico ἀ-πτηνο-δύτης [a-ptēno-dytēs], che significa «subacqueo senza ali», e il nome della specie in onore del naturalista tedesco Johann Reinhold Forster, che accompagnò James Cook nel corso del suo secondo viaggio nel Pacifico, durante il quale identificò altre cinque specie di pinguino[62]. La prima colonia venne scoperta dal dottor Edward Adrian Wilson nel 1902, nel corso della spedizione Discovery[63][64]. Il primo uovo venne scoperto su un pezzo di ghiaccio galleggiante dalla spedizione di James Clark Ross nel 1840, ma venne identificato come tale solamente nel 1905.
Con il pinguino reale (A. patagonicus), dalla colorazione simile ma più piccolo, il pinguino imperatore è una delle due specie esistenti del genere Aptenodytes. I fossili dimostrano l'esistenza di una terza specie, il pinguino di Ridgen (A. ridgeni), del quale sono stati rinvenuti in Nuova Zelanda dei fossili risalenti alla fine del Pliocene, circa tre milioni di anni fa[65]. Alcuni studi condotti sul comportamento del pinguino e sulle sue caratteristiche genetiche sono giunti a concludere che il genere Aptenodytes sia alla base dell'albero filogenetico dei pinguini[66]. I DNA mitocondriale e cellulare hanno permesso di stimare la comparsa di questo gruppo attorno ai 40 milioni di anni fa[67].
La specie viene considerata come prossima alla minaccia dalla IUCN. Tuttavia, assieme ad altre nove specie di pinguino, per essa, nel 2010, è stata presa in considerazione un'eventuale inclusione nell'Endangered Species Act americano. Ciò si spiega con la forte diminuzione delle risorse alimentari a causa degli effetti del riscaldamento globale e della pesca industriale sulle popolazioni di crostacei e pesci. Tra le altre cause che sono state prese in considerazione vi sono le malattie, la distruzione dell'habitat e la presenza umana che disturba le coppie in riproduzione. Sotto quest'ultimo punto particolarmente dannoso è risultato essere il turismo[68]. Uno studio ha dimostrato che i pulcini di pinguino imperatore erano più timorosi dopo essere stati avvicinati da un elicottero a meno di 1000 m di distanza[69].
Un calo della popolazione di circa il 50% è stato osservato in Terra Adelie a causa di un aumento della mortalità degli adulti, in particolare dei maschi, nel corso di un periodo caldo prolungato alla fine degli anni '70 che portò alla riduzione dello strato della banchisa. Al contrario, il tasso di successo della schiusa delle uova diminuisce quando l'estensione della banchisa aumenta. Per questi motivi la specie è ritenuta molto sensibile ai rischi climatici[70].
Uno studio condotto dalla Woods Hole Oceanographic Institution nel gennaio 2009 prevede che il pinguino imperatore potrebbe rischiare di scomparire entro l'anno 2100 a causa dei cambiamenti climatici. Applicando dei modelli matematici per prevedere come la riduzione della banchisa andrà ad influire su un'importante colonia di pinguini imperatore della Terra Adelie, è stato previsto un declino dell'87% della popolazione della colonia da qui alla fine del secolo, che farà diminuire la popolazione da 3000 ad appena 400 coppie. Un tale declino potrebbe colpire l'intera popolazione di pinguini, di 200.000 coppie circa[71].
Nel 2009, grazie a delle immagini satellitari che mostravano ampie zone di ghiaccio ricoperte di escrementi, abbastanza grandi da essere visibili dallo spazio, gli scienziati hanno potuto scoprire dieci colonie di pinguino imperatore finora sconosciute[72]. Nel novembre 2012, dei ricercatori francesi dell'Astrolabe hanno identificato due di queste colonie in prossimità del ghiacciaio Mertz, il cui avvenire era ritenuto incerto a causa della rottura del ghiacciaio stesso nel 2010. Queste due colonie comprendevano 6000 pulcini, vale a dire almeno 12.000 esemplari riproduttori[73].
La specie è stata raramente allevata in cattività. Si può citare l'esempio del SeaWorld San Diego, dove vengono allevati dei pinguini provenienti dall'Antartide; qui, dal 1980, sono nati più di 20 piccoli[74][75].
Il ciclo vitale unico della specie in un ambiente così ostile è un tema molto spesso ripreso in letteratura o in televisione. L'esploratore dell'Antartide Apsley Cherry-Garrard disse una volta: «non conosco nessun altro animale sulla Terra che conduca una vita più difficile del pinguino imperatore»[76]. Il documentario «La marcia dei pinguini», ampiamente distribuito nei cinema di tutto il mondo, racconta la storia del ciclo di riproduzione del pinguino imperatore[77][78]. Questo film ottenne una buona accoglienza da parte del pubblico e della critica: si aggiudicò l'Oscar come miglior documentario nel 2006 e ottenne quattro nomination ai César lo stesso anno (miglior film, musica, suono, montaggio)[79]. Questo argomento è stato ripreso anche due volte dalla BBC e dal presentatore David Attenborough, una prima volta nel quinto episodio della serie sull'Antartide Life in the Freezer[80], e nuovamente nel 2006 nella serie Planet Earth[81].
I personaggi principali del film di animazione Happy Feet (2006) sono dei pinguini imperatore, tra i quali uno appassionato di danza. Pur trattandosi di un divertissement, questo film rappresenta il ciclo vitale dei pinguini e trasmette un messaggio ambientalista sui rischi del cambiamento climatico e della sovrapesca[82]. Nel film di animazione Surf's Up - I re delle onde (2007), troviamo un pinguino imperatore surfista chiamato Zeke «Big-Z» Topanga[83].
L'album del 1998 Phantom Power del gruppo The Tragically Hip comprende una traccia chiamata Emperor Penguin.
Nei videogiochi della serie di Inazuma Eleven, ben sette mosse sono ispirate al Pinguino Imperatore.
Nel mondo dei Pokémon, nelle versioni Diamante, Perla e Platino, uno dei tre starter è un pinguino che alla sua ultima evoluzione rappresenta un pinguino imperatore adulto.
Più di 30 paesi hanno rappresentato quest'uccello sui loro francobolli, anche più volte nel caso dell'Australia, del Regno Unito, del Cile e della Francia[84]. Un francobollo appartenente ad una serie (Penguins III) da 6,6 £ è stato creato nel novembre 2008 per il Territorio Antartico Britannico[85].
Il pinguino imperatore (Aptenodytes forsteri G. R. Gray, 1844), uccello endemico dell'Antartide, è il più alto, il più grande e il più pesante tra tutti i pinguini. Maschi e femmine hanno un piumaggio simile e le stesse dimensioni: un'altezza che può raggiungere i 125 cm e un peso compreso tra i 20 e i 40 kg. Dorso e testa sono neri e il ventre è bianco, mentre la parte alta del petto è color giallo chiaro; particolarmente evidenti sono due macchie giallo brillante a livello delle orecchie. Come gli altri pinguini, anch'esso è incapace di volare. Le sue ali rigide e appiattite e il corpo affusolato sono particolarmente adatti all'ambiente marino.
La sua dieta è costituita essenzialmente da pesci, ma può comprendere anche crostacei come il krill o cefalopodi come il calamaro. Mentre dà loro la caccia, può restare sott'acqua anche 20 minuti, immergendosi fino a una profondità di 600 m. La specie è ben adattata alle immersioni, in quanto possiede un'emoglobina dalla struttura particolare in grado di operare con bassissimi livelli di ossigeno. Il pinguino imperatore possiede inoltre delle ossa solide che gli permettono di resistere ai barotraumi, nonché la capacità di ridurre il metabolismo e di mettere in quiescenza alcune funzioni non vitali.
Il pinguino imperatore è noto per il ciclo vitale ben regolato, con gli adulti che ripetono ogni anno lo stesso rituale per riprodursi e allevare i propri piccoli. È la sola specie di pinguino che si riproduce nel corso dell'inverno antartico. Maschi e femmine effettuano un lungo viaggio sul ghiaccio di 50–100 km per formare delle colonie che possono comprendere migliaia di individui. Le femmine depongono un unico uovo, poi lasciano al maschio il compito della cova e tornano verso il mare in cerca di nutrimento. Successivamente, le femmine torneranno alla colonia, e allora saranno i maschi a dirigersi verso il mare, mentre le femmine rimangono insieme al pulcino. I genitori continueranno a fare la spola per l'approvvigionamento fino al termine delle cure parentali. L'aspettativa di vita del pinguino imperatore è generalmente di 20 anni in natura, ma alcune osservazioni lasciano pensare che certi individui possano raggiungere i 50 anni di età.
Imperatoriškasis pingvinas (lot. Aptenodytes forsteri, angl. Emperor Penguin, vok. Kaiserpinguin) – pingvininių (Spheniscidae) šeimos paukštis. Pirmasis aprašė zoologas George Robert Gray, 1844 m. Genties pavadinimą sukūrė sujungęs senovės graikų kalbos žodžius ἀ-πτηνο-δύτης (a-ptēno-dytēs) – „besparnis plaukikas“, o vokiečių gamtininko Johann Reinhold Forster garbei rūšį pavadino „forsteri“.[2] Didžiausias ir ištvermingiausias pingvinas. Pirmi paukščiai, kurie buvo suskaičiuoti nagrinėjant palydovų nuotraukas.
Pasaulinės gamtos apsaugos organizacijos duomenimis imperatoriškųjų pingvinų apsaugos būklė – beveik nykstantys. Populiacijos dydžiui daro įtaką globalinis atšilimas, vandenyno tarša naftos produktais ir žmonių lankymasis perimvietėse.
Endeminiai Antarktidos paukščiai. Paplitę tarp 66° – 78° pietų platumos. 2009 metų duomenimis populiacijoje yra 595 000 suaugusių individų.
Stambus paukštis: kūno ilgis apie 115 cm, o svoris – 22 – 45 kg. Galva, smakras, gerklė, nugara, išorinė sparnų pusė ir uodega yra juodos spalvos. Pilvas ir krūtinė blizgiai baltos spalvos. Viršutinėje kaklo dalyje, abiejose pusėse yra oranžinės dėmės. Snapas ilgas ir lenktas. Antsnapis – juodas, o posnapis yra rožinis ar oranžinis. Sparnai 25% trumpesni už kitų pingvinų rūšių sparnus. Jauniklių galva juoda, aplink akis iki viršugalvio ir smakrą pasagos formos balta dėmė, o kūnas sidabriškai pilkas.
Bendruomeniniai, visiškai neagresyvūs, tačiau baikštūs paukščiai. Laikosi kolonijomis nuo 500 iki 20 000 porų. Aktyvūs visą parą.[3] Ieškodami partnerio ar jauniklių pingvinai naudoja balsą. Nuo sausio iki kovo laikosi atviroje jūroje medžiodami. Plaukia 6 – 9 km/h greičiu. Gali panerti net į 400–450 m gylį. Panėrę išbūna apie 18 min.[4] Kai maitina jauniklius maisto ieško už 500 km nuo kolonijos. Sausumoje juda krypuodami arba slysdami pilvais. Laisvėje gyvena iki 19,9 metų. Lytiškai subręsta 5 – 6 metų.
Pagrindinę maisto raciono dalį sudaro žuvys: Gymndraco acuticeps, Pleuragramma antarcticum, Trematomus eulepidotus, Electrona antarctica. Taip pat medžioja galvakojus: Psychroteuthis glacialis, Alluroteuthis antarcticus, Kondakovia longimana ir krilių.
Monogamai, bet yra nustatyta, kad 14.6 % porų pakeičia partnerį po metų, 4.9 % – po dviejų metų.[3] Į perimvietes keliauja 50 – 120 km. Patinai atvyksta anksčiau už pateles.
Pradeda perėti ant ledo didelėmis kolonijomis dar spaudžiant šalčiui (iki – 60 °C) ir siaučiant uraganui. Patelės deda po vieną 450 g svorio kiaušinį, tuoj pat palieka koloniją ir traukia maitintis į atvirą jūrą. Sudėtingiausias etapas – kiaušinio perdavimas patinui, nes patekęs ant sniego jis žūva per kelias sekundes. Peri patinai 62-64 paras. Jie stovi stati ir kiaušinį laiko ant pėdų, sandariai pridengę papilvės odos raukšle. Taip jie gali net iš lėto žingsniuoti. Perintis patinas priverstas badauti, todėl labai liesėja ir netenka iki 45 % masės. Įmitusi patelė į koloniją grįžta tik po 2 mėnesių. Gūžyje ji parsineša iki 1 kg maisto ir pradeda globoti tik ką išsikalusį jauniklį. Išsikalęs jauniklis sveria 315 g. Jei jauniklis išsirita, kol patelė dar nebūna grįžusi, patinas maitina mažylį gūžyje susidariusiu stemplės liaukos sekretu. Tada patinas keliauja į jūrą ir grįžta po 1-1,5 mėnesio. Jis taip pat atneša maisto.
Paūgėję jaunikliai, kad būtų šilčiau laikosi susiglaudę dešimtimis ir net šimtais. Tokie jų sambūriai vadinami „vaikų darželiais“.[5]
Pasitaiko, kad dėties netekusi patelė pagrobia kitos poros jauniklį, ar pradeda globoti be tėvų likusį jauniklį. Tai ji daro kelias valandas ar kelias dienas, o po to jauniklį pameta ir jis pasmerktas žūčiai.[6]
Jaunikliams apsiplunksnavus suaugę 35 dienas šeriasi. Tuomet paukščiai nesimaitina. Gruodžio viduryje kolonija išyra, ir pingvinai patraukia į jūrą.
Jūroje plaukiojantiems arba ant ledo vaikščiojantiems paukščiams pavojingi jūrų leopardai, orkos, didieji audrapaukščiai ir antarktiniai plėšikai. Dažniausiai audrapaukščiai medžioja pavieniui stovinčius mažylius, todėl pastarieji, stengiasi laikytis grupėmis. Plėšrūs paukščiai išžudo apie 34 % pingvinų jauniklių.
Imperatoriškieji pingivinai gyvena atšiaurioje aplinkoje. Oro temperatūra siekia −40 °C, o vėjo greitis siekia 144 km/h, vandens temperatūra −1.8 °C. Šiems paukščiams yra būdingas socialinės termoreguliacijos instinktas. Perėdami laikosi glaudžiu būriu ir vis keičiasi vietomis: viduryje stovėję paukščiai pereina į pakraštį, o stovėję pakraštyje – atsistoja į vidurį. Paukščių kūnus nuo šalčio saugo tankios plunksnos – 1 cm² yra maždaug 15 plunksnų. Jos trumpos, prie pagrindo pūkuotos ir tankiai susipynusios, todėl susidaro oro sluoksnis, kuris sulaiko kūno šilumą. Po oda pingvinai turi 3 cm riebalinį sluoksnį. Kūno paviršiaus plotas, palygint su pingvino ūgiu, nedidelis. Dėl nosies kanalų sandaros iškvėpdami praranda labai mažai kūno šilumos. Priekinės ir užpakalinės paukščių galūnės irgi sulaiko šilumą.
Imperatoriškasis pingvinas (lot. Aptenodytes forsteri, angl. Emperor Penguin, vok. Kaiserpinguin) – pingvininių (Spheniscidae) šeimos paukštis. Pirmasis aprašė zoologas George Robert Gray, 1844 m. Genties pavadinimą sukūrė sujungęs senovės graikų kalbos žodžius ἀ-πτηνο-δύτης (a-ptēno-dytēs) – „besparnis plaukikas“, o vokiečių gamtininko Johann Reinhold Forster garbei rūšį pavadino „forsteri“. Didžiausias ir ištvermingiausias pingvinas. Pirmi paukščiai, kurie buvo suskaičiuoti nagrinėjant palydovų nuotraukas.
Pasaulinės gamtos apsaugos organizacijos duomenimis imperatoriškųjų pingvinų apsaugos būklė – beveik nykstantys. Populiacijos dydžiui daro įtaką globalinis atšilimas, vandenyno tarša naftos produktais ir žmonių lankymasis perimvietėse.
Imperatorpingvīns (Aptenodytes forsteri) ir liela auguma pingvīnu dzimtas (Spheniscidae) jūrasputns, kas pieder karalisko pingvīnu ģintij (Aptenodytes). Ģeogrāfisko variāciju nav.[1] Tas ir vislielākais un smagākais pingvīns visā pingvīnu dzimtā.
Imperatorpingvīni mājo tikai Antarktīdā un tie ir sastopami gandrīz tikai starp 66° un 77° dienvidu paralēli. Imperatorpingvīns ligzdo galvenokārt uz stabila pakledus kā pie paša krasta, tā arī līdz pat 18 km tālu no krasta.[2] Jaunās paaudzes audzināšanai pingvīni izvēlas ar ledus klintīm un aisbergiem no valdošajiem vējiem piesegtas vietas.[2] Kopējā imperatorpingvīnu populācija ir 400 000—450 000 pingvīnu, kas sadalās apmēram 40 mazākās, neatkarīgās kolonijās.[3] Apmēram 80 000 pāru perē Rosa jūras sektorā.[4] Lielākās kolonijas atrodas Vašingtona ragā, kur perē apmēram 20 000—25 000 pāru, Koulmena salā Viktorijas zemē (22 000 pāru), Kotsu Zemē (14 300—31 400 pāru) un Karalienes Modas Zemē (16 000 pāru).[3]
Dažreiz imperatorpingvīni tiek jaukti ar tiem līdzīgajiem karaliskajiem pingvīniem vai nosaukuma dēļ ar karaliskajiem cekulpingvīniem.
Imperatorpingvīns ir lielākais pingvīns visā pingvīnu dzimtā[5] un piektais smagākais putns pasaulē.[6] Tie var izaugt pat 1,3 metrus gari,[5] un to masa svārstās no 22 līdz 45 kilogramiem.[7] Masas svārstības ir atkarīgas no sezonas. Perēšanas un mazuļa auklēšanas laikā abi vecāki ievērojami zaudē svaru. Tēviņam, perējot olu, bez ēšanas jāpavada 2 mēneši aukstās ziemas laikā, kad tas zaudē apmēram 12 kg masas.[8] Uzsākot perēšanu, tēviņi vidēji sver 38 kg, bet mātītes — 29,5 kg. Beidzoties mazuļu auklēšanas laikam, abu dzimumu īpatņi sver apmēram vienādi — 23 kg.[5]
Lai arī mātītes ir nedaudz mazākas augumā, abi dzimumi izskatās vienādi.[2] Muguras daļa, galva, zods, rīkle, spārnu virspuses un aste ir koši melna, savukārt vēders un spārnu apakšas — baltas. Melnās un baltās krāsas robeža ir asa un kontrastaina. Imperatorpingvīniem ir blāvi dzeltenas krūtis, bet ap ausīm — spilgti oranždzelteni plankumi. Knābis samērā garš — 8 cm. Augšējā daļa ir melna, bet apakšējā — oranža vai sārta.[9] Jauniem pingvīniem knābis ir melns, bet ausu laukumi un krūtis — baltas. Laikā no novembra līdz februārim imperatorpingvīna melnās spalvas kļūst tumši brūnas, līdz spalvas nomainās pret jaunām. Spalvas tiek mainītas janvārī vai februārī, kas ir vasarā. Salīdzinot ar citiem putniem, spalvu maiņa notiek ātri, apmēram 34 dienu laikā.[9]
Imperatorpingvīna mazulim apspalvojuma vietā ir bieza dūnu kārta sudrabaini pelēkā tonī. Tas nodrošina to, ka mazulis saglabā praktiski visu sevis emitēto siltumu, kas ir vitāli svarīgi dzīves pirmsākumos. Mazuļa galva ir melna ar baltu seju.[9] Zinātnieki 2001. gadā fiksēja pilnīgi baltu pingvīnu mazuli, tomēr tas nebija albīns, jo tā acis nebija sarkanas.[10] Tikko izšķīlušies mazie pingvīnēni sver 315 gramus. Apspalvojums tiem izaug, kad tie sasniedz 50% no pieaugušā pingvīna masas.[9]
Imperatorpingvīna ķermenim ir plūdlīniju forma, kas samazina berzi peldēšanas laikā. Spārni, kā visiem pingvīniem, ir stīvi un plakani un attīstījušies par spēcīgām airkājām.[9] Tam ir neliela galva, īss kakls un nelielas kājas — pleznas. Tas viss palīdz saglabāt ķermeņa siltumu sūros Antarktīdas klimatiskajos apstākļos. Mēle klāta ar maziem ādas izciļņiem, kas neļauj medījumam izslīdēt no mutes.[11]
Tā kā imperatorpingvīniem nav ligzdas, tiem nav konkrētas, nemainīgas piesaistes vietas. Pāris viens otru un savu mazuli atrod ar balss palīdzību.[9] Pingvīna sauciens ir komplekss skaņu salikums, individuāls un atšķirīgs katram pingvīnam. Sauciens sastāv vienlaicīgi no divu nedaudz atšķirīgu frekvenču skaņām, ko bieži sauc par divbalsu signālu.[12] Mātītes frekvence ir ievērojami augstāka nekā tēviņam, tomēr cilvēka ausij tās nav izšķiramas.[12]
Neviens cits putns pasaulē neperē tādā aukstumā, kā to dara imperatorpingvīns. Gaisa temperatūra var noslīdēt līdz −40 °C, vēja ātrums sasniegt 144 km/h, bet ūdens temperatūra noslīdēt līdz sasalšanas punktam. Starp pingvīna ķermeņa temperatūru, kas ir 39 °C, un apkārtējo vidi veidojas milzīga starpība. Imperatorpingvīniem ir vairākas adaptācijas, kas ļauj saglabāt ķermeņa siltumu un nenosalt, arī uzvedības barā adaptācijas.[9] Apspalvojums nodrošina 80—90% termoizolācijas. Turklāt pingvīnam ir zemādas tauki, kas pirms perēšanas ir apmēram 3 cm biezi. Spalvas ir īsas, stīvas, un to forma līdzīga šķēpa uzgalim. Spalvas blīvi noklāj visu ķermeni — uz 1 cm² aug 15 spalvas. Tas ir visaugstākais spalvu augšanas blīvums starp visiem putniem pasaulē.[13] Papildu izolācija tiek nodrošināta ar vairākām dūnu kārtām, kas aug starp spalvām un ādu. Ādas muskuļi spēj spalvas sacelt un sabozt, tādējādi apspalvojums piepildās ar gaisu, un gaiss kalpo kā papildu izolācijas slānis. Zem ūdens spalvas sakļaujas un kļūst par ūdensnecaurlaidīgām bruņām, kas pasargā dūnas un ādu no samirkšanas.[9] Spalvu tīrīšana un eļļošana ir ļoti nozīmīga sevis sakopšanas un uzturēšanas daļa. Tikai ieeļļotas spalvas ir ūdensizturīgas.[14]
Gaisa temperatūras svārstības no −10 °C līdz 20 °C imperatorpingvīna vielmaiņu īpaši neietekmē. Ja temperatūra noslīd zemāk, pingvīniem, lai uzturētu ķermeņa siltumu, vielmaiņa ievērojami paātrinās. Tomēr šie rādītāji var būt ļoti individuāli. Ir zināmi indivīdi, kas spēj bez ievērojamām vielmaiņas izmaiņām regulēt ķermeņa temperatūru pie gaisa svārstībām no 38 °C līdz −47 °C. Lai paātrinātu vielmaiņu, pingvīni izmanto trīs mehāniskos paņēmienus: tie peld, staigā un trīc. Vielmaiņu paātrina arī aizkuņģa dziedzera hormons — glikagons.[9] Ja temperatūra paceļas virs 20 °C, pingvīns cenšas atdzesēties, paceļot uz augšu spārnus.
Imperatorpingvīns ir ne tikai piemērojies lielam aukstumam, tas spēj arī ienirt lielā dziļumā, kur spiediens uz ķermeni palielinās 40 reizes. Citiem sauszemes dzīvniekiem šāda spiediena izmaiņa izraisītu barotraumu. Salīdzinot ar lidojošiem putniem, pingvīna kauli ir blīvi veidoti, nevis pildīti ar gaisu.[13] Šāda kaulu struktūra izslēdz mehāniskas barotraumas iespēju. Nirstot imperatorpingvīna skābekļa patēriņš strauji krītas, jo tā sirds pukstu ritms kļūst ļoti lēns. Tie ir tikai 15—20 sitieni minūtē.[11] Hemoglobīns un mioglobīns spēj piesaistīt un transportēt skābekli arī ar mazu asins daudzumu aortās. Tādējādi imperatorpingvīns spēj funkcionēt ar ļoti maziem skābekļa resursiem.[4]
Imperatorpingvīns ir sociāls dzīvnieks. Tas izpaužas gan perējot, gan barojoties. Imperatorpingvīni reizēm medī kopā, koordinēti ienirstot un izceļoties no ūdens.[15] Imperatorpingvīni var būt aktīvi gan naktī, gan dienā, atkarībā no indivīda. Visu gadu imperatorpingvīni ceļo starp perēšanas areālu un barošanās areālu okeānā. Okeānā tie uzturas laikā no janvāra līdz martam.[3]
Amerikāņu fiziologs Gerijs Kuimens (Gerry Kooyman) 1971. gadā veica pingvīnu niršanas dziļuma pētījumus, piestiprinot automātiskos dziļuma mērītājus. Tika atklāts, ka lielākā daļa imperatorpingvīnu nirst 265 metru dziļumā un uzturas zem ūdens apmēram 18 minūtes.[15] Vēlākos gados tika fiksēts kādas neliela auguma mātītes niršanas rekords — 535 metri. Iespējams, ka imperatorpingvīni spēj ienirt vēl dziļāk, jo mērītāju rādījumi kropļojas lielā dziļumā.[9] Analizējot viena indivīda niršanas ieradumus, tika secināts, ka visbiežāk niršanas dziļums ir 150 m vietās, kur kopējais ūdens dziļums ir apmēram 900 m. Sekla niršanas sērija (50 m vai mazāk), kas kombinējas ar dziļu ieniršanu (400 m un vairāk), raksturīga vietām, kur ūdens dziļums ir 450—500 m.[16]
Mazuļu barošanas laikā gan mātītes, gan tēviņi barojas līdz pat 500 km attālumā no ligzdošanas kolonijas, vienā ceļojumā vienam pingvīnam veicot 80—1400 km. Pēc inkubācijas perioda, kad mātīte ir nomainījusi tēviņu pie mazuļa, tas dodas baroties un atgūt spēkus īpašos areālos — lāsmeņos, kuros ūdens sezonas laikā neaizsalst. Lāsmeņi parasti atrodas apmēram 100 km attālumā no kolonijas.[16] Imperatorpingvīna vidējais peldēšanas ātrums ir 6–9 km/h. Uz sauszemes tas staigāšanu ar kājām kombinē ar gulšanos uz vēdera un stumšanos ar pleznu un spārnu palīdzību. Imperatorpingvīni tāpat kā visi citi pingvīni nespēj lidot.
Lai efektīgāk saglabātu ķermeņa siltumu, imperatorpingvīni aukstā laikā spiežas cieši viens pie otra. Šādā kompaktā barā var būt vairāki desmiti vai simti tūkstoši pingvīnu. Viss bars lēnām soļo un mainās. Katrs pingvīns barā uz maiņām atrodas ārmalā vai iekšmalā.[17]
Imperatorpingvīns pamatā barojas ar zivīm, vēžveidīgajiem un kalmāriem,[18] un šo ingredientu proporcija variē starp dažādām populācijām. Parasti galvenā barība ir zivis, no kurām iecienītākā ir Antarktikas zvīņene (Pleuragramma antarcticum). Imperatorpingvīni medī arī nototēnijas (Nototheniidae), ledus kalmārus (Psychroteuthis glacialis), āķveida kalmāru (Onychoteuthidae) sugu — Kondakovia longimana un Antarktikas krilus (Euphausia superba).[9]
Imperatorpingvīniem dzimumbriedums iestājas 3 gadu vecumā, bet pāroties tie sāk gadu vai trīs gadus vēlāk.[9] Vairošanās cikls tiem sākas Antarktīdas ziemas sākumā — martā un aprīlī. Visi dzimumbriedumu sasniegušie imperatorpingvīni dodas uz ligzdošanas kolonijām, kas atrodas līdz pat 50—120 km no stabila pakledus vai malasledus areāla malas. Ceļojums sākas laikā, kad gaišais diennakts laiks kļūst izteikti īss. Zoodārzos, imitējot dienas saīsināšanos, var provocēt veiksmīgu vairošanos.[19]
Riests sākas martā vai aprīlī, kad temperatūra noslīd līdz −40 °C. Tēviņš nekustīgi stāv, noliecis un atspiedis galvu pret savām krūtīm. Brīdi stāvējis, viņš ieelpo un izkliedz riesta saucienu, kas ilgst 1—2 sekundes. Tad tēviņš nomaina atrašanās vietu un atkārto saucienu. Kad mātīte ir pievērsusi tēviņam uzmanību, abi stāv viens pret otru ar noliektiem kakliem, saspieduši galvas kopā. Šādā pozā abi nostāv vairākas minūtes. No šī brīža pāris ir izveidojies, un turpmāk abi visur pārvietojas kopā, tēviņam parasti ejot pa priekšu. Pirms sapārošanās pingvīni dziļi viens otram paklanās, ar knābi gandrīz aizskarot zemi.[9] Imperatorpingvīni veido sezonāli monogāmus pārus. Katru gadu pingvīniem ir tikai viens partneris, kuram tie paliek uzticīgi visas sezonas garumā. Tomēr tikai 15% pāru paliek kopā uz vairākiem gadiem. To skaidro ar ļoti īso laiku, kurā pingvīniem ir jāpaspēj sapāroties. Prioritāte ir pāra laicīga izveidošana, lai paspētu izaudzināt jauno paaudzi, nevis sagaidīt no okeāna iepriekšējā gada partneri.[9]
Maijā vai jūnija sākumā mātīte izdēj vienu gaiši zaļu, gandrīz baltu olu, kas ir apmēram 450 gramus smaga un 12×8 cm liela. Tās masa ir tikai 2,3% no mātītes svara. Imperatorpingvīnu ola proporcionāli ir vismazākā putnu ola pasaulē. No visas olas kopējā svara 15,7% sastāda čaumalas svars. Kā visām pingvīnu olām, čaumala ir relatīvi bieza.[9] Pēc olas izdēšanas mātītes enerģijas resursi ir izsmelti, un tā ļoti uzmanīgi olu atdod tēviņam. Tad tā pamet savu partneri uz 2 mēnešiem, lai dotos okeānā baroties. Olas nodošana ir ļoti svarīgs un sarežģīts mirklis. Daudziem pāriem tas neizdodas, un ola nokrīt uz ledus. Ja tā nokrīt, aukstajā Antarktīdas ziemā pingvīnēns olā iet bojā dažu sekunžu laikā. Tēviņš viens pats perē olu divus mēnešus jeb 64 dienas. Olu tas tur uz savām pēdām, cieši apsegtu ar vēdera kroku. Imperatorpingvīni ir vienīgie pingvīni, kuriem tēviņš visu inkubācijas periodu perē viens pats. Pārējām sugām tēviņi un mātītes perē uz maiņām. Kad pingvīnēns šķiļas no olas, tēviņš pēdējo reizi ir ēdis apmēram pirms 115 dienām, kad izkāpa no okeāna, lai dotos uz koloniju. Lai izdzīvotu skarbajā Antarktīdas ziemā, tēviņi cieši saspiežas kopā un periodiski mainās no ārējā apļa uz iekšējo un otrādi. Spēcīgā vējā, kas Antarktīdā reizēm var sasniegt 200 km/h, visi pingvīni pagriežas ar muguru pret vēju. Perēšanas laikā tēviņš var zaudēt līdz 20 kg no savas masas. Vidēji tēviņš sver 38 kg, bet beidzoties perēšanai, tie vairs ir tikai 18 kg smagi.[20]
Pingvīnēni šķiļas 2—3 dienas, jo olas čaumala ir bieza. Tikko izšķīlušies, mazie pingvīnēni ir daļēji apspalvoti. Tos sedz plāna dūnu kārtiņa. Mazulis ir pilnībā atkarīgs no sava tēva, kas to turpina sildīt ar vēdera kroku. Ja pingvīnēns ir izšķīlies pirms mātes atgriešanās, tēvs turpina par to rūpēties, pingvīnēnu turklāt pabarojot ar biezpienam līdzīgu substanci, kas izdalās no dziedzera barības vadā. Šī substance satur 59% olbaltumvielu un 28% lipīdu.[21] Mazulis visu laiku atrodas uz tēva pēdām zem siltās ādas krokas.
Mātīte atgriežas pirmo 10 dienu laikā pēc pingvīnēna izšķilšanās. Tas notiek laikā no jūlija vidus līdz augusta sākumam. Mātīte saucot atrod savu partneri starp simtiem un tūkstošiem citu pingvīnu. Satikušies, abi vecāki mainās. Māte paliek pie mazuļa, bet tēviņš dodas uz okeānu baroties. Mātīte pingvīnēnu pabaro, atrijot barību no kuņģa. Jūrā tēviņš pavada apmēram 24 dienas, tad atgriežas nomainīt mātīti, kas savukārt dodas uz jūru. Apmēram pēc 45—50 dienām mazuļi ir jau tik lieli, ka vairs nevar palīst zem vecāku vēdera krokas. Tie pulcējas kopā un veido pingvīnēnu baru, spiežoties viens pie otra, lai būtu siltāk. Abi vecāki pamet mazuli un dodas uz jūru, periodiski atgriežoties to pabarot.[9] Pingvīnēnu barā var būt vairāki tūkstoši mazuļu, kas stāv cieši viens pie otra.
Novembra sākumā jaunajiem pingvīniem dūnas sāk nomainīties pret jauna putna apspalvojumu. Apspalvojums izaug apmēram 2 mēnešu laikā. Bieži tas vēl nav pilnībā izveidojies, kad ir pienācis laiks pamest koloniju. Šajā laikā vecāki pārtrauc barot savu atvasi. Visi pingvīni decembrī vai janvārī dodas uz krastu un atlikušo vasaru pavada okeānā barojoties. Jaunie pingvīni var sākt peldēt un medīt, kad tiem ir beigusies spalvu maiņa.[22]
Imperatorpingvīna vidējais dzīves ilgums ir 19,9 gadi. Katru gadu izdzīvo apmēram 95% pieaugušo pingvīnu populācijas. Pirmajā gadā izdzīvo 19% mazuļu, tādēļ barā 80% pingvīnu ir pieci vai vairāk gadi un 1% sasniedz 50 gadu vecumu.[23]
Imperatorpingvīniem ir salīdzinoši maz ienaidnieku, līdz ar to tie var sasniegt ievērojamu vecumu. Pingvīnu mazuļu galvenais ienaidnieks ir dienvidu lielais vētrasputns (Macronectes giganteus), kas dažās kolonijās nogalina līdz 34% pingvīnēnu. Dienvidu polārā klijkaija (Stercorarius maccormicki) pamatā barojas ar mirušu pingvīnēnu gaļu, jo laikā, kad tā ierodas Antarktīdā, pingvīnu mazuļi ir jau paaugušies un kļuvuši par pārāk lielu medījumu.[9]
Jūrā pieaugušajiem pingvīniem uzbrūk divi plēsēji: jūras leopards un zobenvalis. Ja viens no vecākiem iet bojā, tad otrs ir spiests pamest olu vai mazuli un doties jūrā baroties.
Imperatorpingvīns (Aptenodytes forsteri) ir liela auguma pingvīnu dzimtas (Spheniscidae) jūrasputns, kas pieder karalisko pingvīnu ģintij (Aptenodytes). Ģeogrāfisko variāciju nav. Tas ir vislielākais un smagākais pingvīns visā pingvīnu dzimtā.
Imperatorpingvīni mājo tikai Antarktīdā un tie ir sastopami gandrīz tikai starp 66° un 77° dienvidu paralēli. Imperatorpingvīns ligzdo galvenokārt uz stabila pakledus kā pie paša krasta, tā arī līdz pat 18 km tālu no krasta. Jaunās paaudzes audzināšanai pingvīni izvēlas ar ledus klintīm un aisbergiem no valdošajiem vējiem piesegtas vietas. Kopējā imperatorpingvīnu populācija ir 400 000—450 000 pingvīnu, kas sadalās apmēram 40 mazākās, neatkarīgās kolonijās. Apmēram 80 000 pāru perē Rosa jūras sektorā. Lielākās kolonijas atrodas Vašingtona ragā, kur perē apmēram 20 000—25 000 pāru, Koulmena salā Viktorijas zemē (22 000 pāru), Kotsu Zemē (14 300—31 400 pāru) un Karalienes Modas Zemē (16 000 pāru).
Dažreiz imperatorpingvīni tiek jaukti ar tiem līdzīgajiem karaliskajiem pingvīniem vai nosaukuma dēļ ar karaliskajiem cekulpingvīniem.
De keizerspinguïn (Aptenodytes forsteri) is de grootste pinguïnsoort.[2]
De meest op de keizerspinguïn gelijkende pinguïnsoort is de koningspinguïn, tevens de tweede grootste soort. De koningspinguïn is echter iets kleiner en feller gekleurd. De gekleurde vlekken langs de zijkant van de kop zijn bij deze soort ook niet verbonden met hun witte voorkant, in tegenstelling tot de keizerspinguïn. Het verenkleed is bij beide geslachten gelijk. Koningspinguïns zijn vaak te verwarren met keizerspinguïns, keizerspinguïns hebben echter een kromme snavel, koningspinguïns niet. Mannetjes en vrouwtjes kunnen van elkaar onderscheiden worden aan de hand van de roep. De lichaamslengte bedraagt gemiddeld ongeveer 110 cm en het gewicht 22 tot 37 kg.[3] Keizerspinguïns worden ongeveer 20 jaar oud, hoewel ook leeftijden tot 40 jaar gemeld zijn.
Keizerspinguïns eten schaaldieren (zoals krill), inktvissen (voornamelijk pijlinktvissen) en vis. De pinguïns duiken 150 tot 550 meter diep om deze dieren te vangen. Daarbij kunnen ze tot 27 minuten onder water blijven en 'vliegen' ze als het ware door het water. Hun hartslag verlaagt daarbij van 70 tot 10 slagen per minuut en ze hebben ook een speciale hemoglobinestructuur die dit mogelijk maakt.[4]
Predators zijn zeeluipaard, orka en haai.
In tegenstelling tot andere pinguïns broedt de keizerspinguïn in de volle Antarctische winter. Hierbij trotseren de dieren temperaturen van vele tientallen graden Celsius onder het vriespunt, soms wel 60 graden onder nul.
In mei of juni (in de herfst op het zuidelijke halfrond) legt het wijfje op het ijs ver van de zee één ei. De vrouwtjes vertrekken daarna onmiddellijk weer naar zee, waar ze een vetlaag aanleggen vooraleer ze in de lente terugkeren.
De mannetjes blijven in een groep achter in de poolnacht. Het ei houden ze op hun voeten onder een beschermende huidplooi. Omdat ze door het ei worden gehinderd in hun bewegingen zijn vasten ze maandenlang en overleven op hun vetreserves. Om de snijdend koude wind, met soms snelheden tot 200 kilometer per uur, te overleven gaan al de dieren dicht bij elkaar staan en blijven voortdurend in beweging, zodat niet steeds dezelfde mannetjes aan de buitenkant staan.
Na twee maanden keert het vrouwtje terug en neemt de zorg van het net uitgekomen kuikentje over. De uitgeputte mannetjes, die ongeveer de helft van hun lichaamsgewicht hebben verloren, gaan terug naar zee, die ondertussen veel dichterbij is (het is dan lente en het winterpakijs is al gedeeltelijk gesmolten).
De kuikens worden door de vrouwtjes opgevoed in een soort crèche. De kuikens zijn grijzig met een zwart-witte kop. Bij de koningspinguïn zijn de kuikens volledig bruin.
Wanneer de jongen ongeveer vier jaar oud zijn, beginnen ze zelf ook aan de lange tochten naar de broedplaats. Tot die tijd blijven ze het hele jaar in het water, behalve wanneer ze in de rui zijn want dan krijgen ze kale plekken waardoor ze onderkoeld kunnen raken.
Volgens een studie uit 2012 zijn er 46 broedkolonies van keizerspinguïns. Het aantal broedparen werd geschat op circa 238.000, het totaal aantal volwassen dieren in het wild werd daaruit geschat op circa 595.000.[5]
Sinds 2012 beschouwt het IUCN de soort als 'gevoelig'; daarvoor was dat 'niet bedreigd'. De keizerspinguïn wordt bedreigd door de klimaatverandering, waardoor er minder ijs en minder dik ijs is.[1] Dat kan onder meer een impact hebben op het zee-ijs, waar pinguïns in het broedseizoen op rekenen om uit te rusten tijdens hun lange foerageertochten.[6][7] Ook verstoring door de mens, zoals de nabijheid van luchtvaart en wetenschappelijke basissen, vormt een mogelijke bedreiging.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe keizerspinguïn (Aptenodytes forsteri) is de grootste pinguïnsoort.
Keisarpingvin (Aptenodytes forsteri) er den største og tyngste av alle nolevande pingvinarter og er endemisk til Antarktis. Kjønna er mykje like i fjørdrakt og storleik, ca. 122 cm i høgd og med vekt frå 22 til 37 kg. Ryggsida er svart og med klår overgang til den kvite buksida. Brystet er bleikgult og han har lysegule øyreflekker. Han er ein straumlinjeforma kropp utan flygeevne, men vengene er forma som flate, stive luffar vel egna for symjing og marint levevis.
Fisk gjer ut for storparten av dietten, som òg kan inkludere krepsdyr som kril og blekksprutar. Det er observert at keisarpingvinar gjer dukk ned til djupner på over 500 meter og kan vere under vatn i opptil 18 minutt. Dei har mange tilpassingar for å meistre dette, inkludert eit uvanleg strukturert hemoglobin som gjev dei god funksjonsevne med lågt oksygennivå, solid skjelett som avgrensar trykkskilnadsskadar, barotrauma, og evna til å redusere stoffskiftet og stenge av uvesentlege organfunksjonar.
Keisarpingvinar er kanskje mest kjente for det årlege vandringsmønsteret vaksne fuglar gjer for å skaffe føde til avkommet. Dette er einaste pingvinarten som hekkar i den antarktiske vinteren, dei vandrar 50-120 km over isen og samlar seg i hekkekoloniar som kan innehalde tusenvis av individ. Hofuglen legg eitt egg og vandrar deretter til havet for å beite. I mellomtida rugar hannfuglen. Seinare vekslar foreldra mellom omsorg for ungen i kolonien og matauke til havs. Levetida er typisk 20 år i naturen, men observasjonar tyder på at enkelte individ kan oppnå 50 år i levealder.
Keisarpingvin (Aptenodytes forsteri) er den største og tyngste av alle nolevande pingvinarter og er endemisk til Antarktis. Kjønna er mykje like i fjørdrakt og storleik, ca. 122 cm i høgd og med vekt frå 22 til 37 kg. Ryggsida er svart og med klår overgang til den kvite buksida. Brystet er bleikgult og han har lysegule øyreflekker. Han er ein straumlinjeforma kropp utan flygeevne, men vengene er forma som flate, stive luffar vel egna for symjing og marint levevis.
Fisk gjer ut for storparten av dietten, som òg kan inkludere krepsdyr som kril og blekksprutar. Det er observert at keisarpingvinar gjer dukk ned til djupner på over 500 meter og kan vere under vatn i opptil 18 minutt. Dei har mange tilpassingar for å meistre dette, inkludert eit uvanleg strukturert hemoglobin som gjev dei god funksjonsevne med lågt oksygennivå, solid skjelett som avgrensar trykkskilnadsskadar, barotrauma, og evna til å redusere stoffskiftet og stenge av uvesentlege organfunksjonar.
Keisarpingvinar er kanskje mest kjente for det årlege vandringsmønsteret vaksne fuglar gjer for å skaffe føde til avkommet. Dette er einaste pingvinarten som hekkar i den antarktiske vinteren, dei vandrar 50-120 km over isen og samlar seg i hekkekoloniar som kan innehalde tusenvis av individ. Hofuglen legg eitt egg og vandrar deretter til havet for å beite. I mellomtida rugar hannfuglen. Seinare vekslar foreldra mellom omsorg for ungen i kolonien og matauke til havs. Levetida er typisk 20 år i naturen, men observasjonar tyder på at enkelte individ kan oppnå 50 år i levealder.
Keiserpingvin (Aptenodytes forsteri) er en flygeudyktig sjøfugl i slekten Aptenodytes (store pingviner). Arten, som er stedegen for Antarktis, er den fysisk største av alle pingvinene. Dens nærmeste slektning er kongepingvinen (Aptenodytes patagonicus).
Keiserpingvinen er den fysisk største av pingvinartene. Den kan bli opp mot 115 cm høy og veier typisk mellom 20 og 40 kg som voksen. Hannen er større enn hunnen.
Som pingviner flest gir den et svakt kileformet uttrykk. Fjærdrakten er sort på oversiden og hvit og gulhvit på undersiden. Hodet og nebbet er sort. På halsen, brystet og nebbet har fuglen innslag av gult og oransje i varierende grad. Nakken er blågrå. Føttene er gråsorte og har svømmehud mellom tærne. Vingene er omdannet til luffelignende svømmeredskaper som fuglene bruker til å skape framdrift under dykking. Lemmene er svært korte og sitter langt bak på kroppen, noe som bidrar til at fuglen går helt oppreist når den er på land.
Keiserpingvinen har en sirkumpolar utbredelse i Antarktis, normalt mellom 66°S og 78°S. Den er en av kun to pingvinarter som hekker der. Keiserpingvinen om vinteren og adeliepingvinen om sommeren.
Fram til nå har man regnet med en totalbestand på cirka 135 000–175 000 hekkende par. Bruk av avansert fototeknologi og satellitt under telling har imidlertid medført at bestandsestimatet nylig måtte revurderes. Under tellingen oppdaget forskerne flere populasjoner enn tidligere antatt. Per 2012 anslår de ny tallene en totalbestand på minimum 238 000 hekkende par fordelt i 46 kolonier, eller cirka 595 000 voksne individer.[2]
Keiserpingvinen har nylig blitt oppgradert til statusen nær truet på IUCNs rødliste. Dette begrunnes med den smale utbredelsen og at det er forventet nedgang i bestanden over de neste tre generasjonene, på grunn av klimaendringene som er forventet (global oppvarming). Det er imidlertid knyttet stor usikkerhet til endringene.[1]
Keiserpingviner er seriemonogame og svært sosiale. De finner seg altså en partner i parringstiden, og disse holder sammen til ungen er stor nok til å klare seg på egen hånd.
De fleste pingvinartene trekker nordover når vinteren nærmer seg, men keiserpingvinene trekker sørover for å hekke i store kolonier i Antarktika. Dyra står tett sammen for å holde på varmen. For at individene ytterst ikke skal fryse i hjel sirkulerer dyra posisjonene sine innad i kolonien. Denne teknikken brukes også av ungene etter hvert.
Hunnen legger ett egg på den kaldeste tiden av vinteren. Egget overlates til hannen, som ruger på det i cirka 66 dager før avkommet klekkes. Egget legges oppå føttene og dekkes av isolerende fjær i buken, slik at det ikke skal fryse. Avkommet mates i den første tiden med kromelk, en svært næringsrik substans som blant fugler ellers bare er kjent hos duer, flamingoer og hønsefugler.
Hunnen tar seg til havet for å nære seg opp etter eggleggingen. I hekke- og rugeperioden (som tilsammen varer opp mot 120 dager) spiser ikke hannen. Han kan derfor miste opp mot 50 prosent av kroppsvekten i rugeperioden. Da hunnen vender tilbake er egget klekket. Hun overtar ansvaret for avkommet, mens hannen når drar til havs for å nære seg opp etter rugetiden. Han returnerer først etter cirka en måned.
For å finne mat må keiserpingvinen dykke. Et vanlig dykk går til 50–60 meters dyp, ofte også til 150 meter. En sjelden gang i mellom kan imidlertid denne arten dykke til mer enn 500 meters dyp. Dykket kan vare i opp mot 18–20 minutter.[3] Arten spiser krill, fisk og blekksprut som den fanger og spiser mens den dykker.[4]
Keiserpingviner blir normalt omkring 20 år gamle, men en levetid på opp mot 40 år er kjent.
Keiserpingvin (Aptenodytes forsteri) er en flygeudyktig sjøfugl i slekten Aptenodytes (store pingviner). Arten, som er stedegen for Antarktis, er den fysisk største av alle pingvinene. Dens nærmeste slektning er kongepingvinen (Aptenodytes patagonicus).
Pingwin cesarski (Aptenodytes forsteri) – gatunek dużego ptaka z rodziny pingwinów, endemiczny dla Antarktydy. Jest największym żyjącym przedstawicielem rodziny pingwinów.
Populację szacuje się na 270–350 tys. osobników[3].
Pingwina cesarskiego opisał w 1844 roku George Robert Gray, który zapożyczył nazwę własną z języka greckiego klasycznego: a/α („bez”) pteno-/πτηνο- („pióro” lub „skrzydło”) i dytes/δυτης („nurek”)[4]. Specyficzny epitet oddaje cześć Johannowi Forsterowi, który towarzyszył kapitanowi Jamesowi Cookowi w drugiej podróży na Pacyfik i oficjalnie nazwał pięć innych gatunków pingwina.
Wygląd zewnętrzny: Obie płci ubarwione jednakowo. Wierzch ciała ciemnoszaroniebieski, brzuch biały. Płetwiaste skrzydła czarne z wierzchu i białe od spodu. Głowa czarna, na bokach szyi i podgardlu żółtopomarańczowe plamy, charakterystyczne dla tego gatunku. Dziób purpurowo-różowy. Łapy czarne, palce połączone błoną pławną. Pióra gęste, wodoodporne, bardzo dobrze izolują przed zimnem. W dole brzucha, nad nogami samce mają fałd tłuszczowy, służący do wysiadywania jaja.
Młode są pokryte grubą warstwą jasnoszarego puchu, umożliwiającego utrzymywanie ciepłoty ciała, co jest kluczowe we wczesnych latach życia kiedy pisklę nie potrafi jeszcze regulować temperatury ciała. Upierzenie na głowie czarne, poza białą częścią twarzową.
Rozmiary: Wielkość obu płci jest podobna; wzrost wynosi ok. 120-130 cm
Masa ciała: ok. 20-45 kg.
Odżywia się głównie skorupiakami (np. krylem), rybami i głowonogami (np. kałamarnicami). Jedną ze strategii żerowania jest nurkowanie na głębokość ok. 50 m, gdzie pingwin łatwo dopada żyjącą pod lodem rybę Pagothenia borchgrevinki, następnie ściga ją w górę aż pod pokrywę lodową i chwyta. Potem znów nurkuje i powtarza pościg ok. 6 razy, zanim wynurzy się by zaczerpnąć powietrza. Pingwin może również wypuszczać bąbelki do szczelin w lodzie, aby wypędzić stamtąd ukrywającą się rybę.
Przy polowaniu może pozostać pod wodą do 18 minut i zanurkować na głębokość 535 m[potrzebny przypis]. Jest to możliwe dzięki kilku adaptacjom: nietypowej struktury hemoglobiny pozwalającej na funkcjonowanie z niską zawartością tlenu, solidnych kości zmniejszających ryzyko barotraumy oraz zdolności do redukcji metabolizmu i wstrzymania funkcjonowania organów, które nie są niezbędne do życia.
Mogą być aktywne zarówno w dzień, jak i w nocy. Są zwierzętami towarzyskimi, żerującymi i gniazdującymi w koloniach. W czasie ciężkich warunków atmosferycznych, wiatrów wiejących do 200 km/h, tłoczą się dla ochrony i wymieniają się miejscami na zewnątrz stada. Dorosłe ptaki przez większość roku przemieszczają się pomiędzy lęgowiskami na lądzie a żerowiskami na oceanie. Od stycznia do marca przebywają niemal wyłącznie w oceanie, żerując w grupach.
Jak każdy pingwin, jest nielotny, a opływowy kształt ciała oraz spłaszczone i utwardzone jak płetwy skrzydła pozwalają mu na prowadzenie morskiego trybu życia. Nurkują zwykle na głębokość 150-250 m (maksymalna odnotowana głębokość – 565 m[5]). Przebywają pod wodą od 15 do 20 minut. Pływają z prędkością 6-9 km/h, na krótkich dystansach do 19 km/h. Na lodzie chodzą kiwając się lub ślizgają się na brzuchu odpychając się kończynami.
Długość życia: W naturze żyją na ogół do 20 lat, choć niekiedy dożywają 40.
Pingwiny cesarskie znane są szczególnie z pasma wędrówek odbywanych corocznie przez dorosłe okazy w celu przeżycia okresu godowego i wyżywienia potomstwa. Jako jedyny gatunek pingwinów odbywają lęgi w czasie antarktycznej zimy. Dobierają się w pary na początku antarktycznej jesieni, w marcu lub kwietniu, kiedy temperatura czasami spada poniżej –40 °C. Przemieszczają się wtedy ok. 90 km w głąb antarktycznej pokrywy lodowej na miejsca lęgowe, które mogą liczyć tysiące osobników.
W maju lub czerwcu samica składa jedno półkilowe jajo, które przekazuje samcowi, a sama wraca do oceanu na żerowisko, gdyż musi uzupełnić nadwątlone złożeniem jaja rezerwy pokarmowe. Następnie rodzice wymieniają się rolami pomiędzy wyruszaniem na żer a opieką nad pisklęciem. Przekazanie jaja jest kłopotliwe i wielu parom zdarza się upuścić je. W takim wypadku lęg jest stracony, gdyż jajo nie jest przystosowane do przetrwania niskiej temperatury na lodzie.
Samiec wysiaduje jajo w fałdzie skóry brzucha przez ok. 65 dni korzystając z zapasów tłuszczu, głównie śpiąc w tym czasie dla oszczędzania energii. W tym czasie temperatura może spadać nawet do –60 °C, wieją wiatry z prędkością do 200 km/h. Samce skupiają się w ścisłe gromady dla ochrony przed zimnem, wymieniając się miejscami na zewnątrz stada. Ustawiają się też tyłem do wiatru, aby stracić jak najmniej ciepła. Wysiadujące ptaki nie mogą pozostawić jaja, nie mogą więc też się odżywiać. Przymusowy post zaczyna się już w czasie zalotów i trwa łącznie ok. 110 dni. Samce tracą wtedy ok. 45% masy swojego ciała. Jeśli pisklę wykluje się przed przybyciem matki, to samiec stawia pisklę na nogach i przykrywa fałdą skóry oraz karmi ptasim mleczkiem wydzielanym w przełyku. Substancja ta, w przypadku tego gatunku, ze składa się z: białka – 59,3; lipidów – 28,3 i węglowodanów 7,8% suchej masy[6].
Po ok. 2 miesiącach samica powraca i odnajduje swojego partnera wśród setek innych po jego unikalnym głosie. Przejmuje opiekę nad pisklęciem, karmiąc je przetrawionym pokarmem zwracanym z wola. W tym czasie samiec wyrusza żerować do oceanu. Powraca po kilku tygodniach. Później rodzice zmieniają się w opiece nad pisklęciem co jakiś czas, wędrując często do 120 km między koloniami gniazdowymi a granicą paku lodowego. Po ok. 2 miesiącach od wyklucia, kiedy temperatura powietrza nieco wzrasta, podrośnięte pisklęta gromadzą się w „szkółkach”, tłocząc się dla ochrony przed zimnem, i są cały czas karmione przez rodziców, odbywających wędrówki na otwarty ocean. Po wypierzeniu się młode wraz z rodzicami udają się do morza, gdzie spędzają żerując resztę lata. Na początku jesieni dojrzałe ptaki (dojrzałość płciową samce osiągają w wieku 4-8 lat, samice – w wieku 3-6 lat) znów udają się na lęgowiska, podczas gdy młode pozostają na wybrzeżach.
Pingwin cesarski (Aptenodytes forsteri) – gatunek dużego ptaka z rodziny pingwinów, endemiczny dla Antarktydy. Jest największym żyjącym przedstawicielem rodziny pingwinów.
Populację szacuje się na 270–350 tys. osobników.
O pinguim-imperador (Aptenodytes forsteri) é a maior ave da família Spheniscidae (pinguins). Os adultos podem medir até 1,22 metros de altura e pesar até 37 kg. Os machos desta espécie são um dos poucos animais que passam o inverno na Antártida.
O pinguim-imperador caracteriza-se pela plumagem multicolorida: cinza-azulado nas costas, branco no abdômen, preto na cabeça e barbatanas. Esta espécie apresenta também uma faixa alaranjada em torno dos ouvidos. Sua alimentação baseia-se em pequenos peixes, krill e lulas, que pescam em profundidades de até 250 metros. O pinguim-imperador pode ficar submerso por cerca de vinte minutos sem respirar. Seus predadores naturais incluem a orca, foca-leopardo e tubarões.
O padrão reprodutivo é bastante característico. As fêmeas põem um único ovo em maio/junho, no final do outono, que abandonam imediatamente para passar o inverno no mar. O ovo é incubado pelo macho durante cerca de 65 dias, que correspondem ao inverno antártico. Para superar temperaturas de -40 °C e ventos de 200 km/h, os machos amontoam-se e passam a maior parte do tempo dormindo para poupar energia. Eles nunca abandonam o ovo, que congelaria, e sobrevivem à base da camada de gordura acumulada durante o verão. A fêmea substitui o macho apenas quando regressa no princípio da primavera. Se a cria choca antes do regresso da mãe, o macho do pinguim-imperador alimenta o filho com secreções de uma glândula especial existente no seu esôfago.
O pinguim-imperador foi descrito em 1844, pelo zoólogo britânico George Robert Gray. O seu nome genérico deriva do grego antigo: a/α "sem" pteno-/πτηνο- "pena" ou "asa" e dytes/δυτης "mergulhador".[2] O seu epíteto específico foi dado em honra do naturalista alemão Johann Reinhold Forster, que acompanhou o Capitão James Cook na sua segunda viagem ao Oceano Pacífico e nomeou oficialmente cinco outras espécies de pinguins.
Juntamente com o pinguim-rei (Aptenodytes patagonicus), que possui coloração semelhante mas é menor, o pinguim-imperador é uma das duas espécies extantes do género Aptenodytes. Evidência fóssil de uma terceira espécie, Aptenodytes ridgeni, foi encontrada nos registos fósseis do Plioceno tardio, de há cerca de três milhões de anos atrás, na Nova Zelândia.[3] Estudos comportamentais e genéticos em pinguins têm proposto o género Aptenodytes como sendo basal; por outras palavras, que se separou de um ramo evolutivo que deu origem a todas as outras espécies vivas de pinguins.[4] Evidência nucleares e mitocondriais sugerem que esta separação ocorreu há cerca de 40 milhões de anos atrás.[5]
Um pinguim-imperador adulto tem uma altura de 122 cm e pode pesar entre 22 e 37 kg, dependendo da altura do ciclo reprodutivo em que se encontre; quer o macho quer a fêmea perdem uma quantidade de peso substancial quando se encontram a cuidar das crias e a incubar os ovos.[6] Tal como todas as espécies de pinguins, possuem um corpo esguio que minimiza o atrito enquanto nadam, e asas que se tornaram em barbatanas planas e duras.[7] A língua está equipada com projecções dirigidas para o interior que previnem que as presas capturadas se soltem facilmente.[8] Os machos e as fêmeas são similares em tamanho e coloração.[6] O adulto possui penas dorsais de cor preta, que cobrem a cabeça, a garganta, as costas, a parte dorsal das asas e a cauda. A plumagem preta está bem delineada do resto da plumagem, que é de cor clara. A parte ventral das asas e do corpo são de cor branca, tornando-se de cor amarela pálida na parte mais anterior, enquanto que as manchas auriculares são de um amarelo vivo. A mandíbula superior do longo bico de 8 cm é de cor preta, e a mandíbula inferior pode ser rosa, laranja ou lilás.[9] Nos juvenis, as manchas auriculares e a garganta são brancas, enquanto que o bico é preto.[9] A cria de pinguim-imperador é tipicamente coberta por uma plumagem de cor cinzenta prateada, possuindo uma cabeça preta e máscara branca.[9] Uma cria com plumagem totalmente branca foi encontrada em 2001, mas não foi considerada como um albino, porque não possuía olhos de cor rosa.[10] As crias pesam cerca de 315 g após o nascimento e alcançam cerca de 50% do peso de um adulto na altura em que deixam de depender dos progenitores.[11]
A plumagem escura do pinguim-imperador desvanece-se para castanho, de Novembro até Fevereiro, antes da muda (biologia) anual em Janeiro e Fevereiro.[9] A muda é rápida nesta espécie comparado com outras aves, levando cerca de 34 dias. As penas do pinguim-imperador emergem a partir da pele depois de terem crescido um terço do seu comprimento, e antes de as penas mais antigas serem perdidas, com vista a ajudar a reduzir a perda de calor. Novas penas empurram então as mais antigas antes de completarem o seu crescimento.[12]
A taxa de sobrevivência média anual do pinguim-imperador é de cerca de 95,1%, com uma esperança média de vida de 19,9 anos. Os mesmos investigadores estimaram que 1% dos pinguins-imperador nascidos podem potencialmente chegar aos 50 anos.[13] Em contraste, apenas 19% das crias sobrevive ao primeiro ano de vida.[14] Assim sendo, 80% da população de pinguins-imperador é composta por adultos com cinco ou mais anos de vida.[13]
Como a espécie não possui locais fixos de incubação que os indivíduos possam utilizar para localizar o parceiro ou as crias, o pinguim-imperador tem que utilizar os chamamentos vocais para a identificação.[15] Utiliza um sistema complexo de vocalizações que são vitais no reconhecimento individual entre os progenitores e entre estes e as crias, apresentando a maior variação em vocalizações individuais de todos os pinguins. Quando vocaliza, o pinguim-imperador utiliza dois intervalos de frequência simultaneamente.[16] As crias utilizam uma vocalização modulada em frequência para pedir comida e para contactar os progenitores.[6]
O pinguim-imperador é a espécie de ave que se reproduz no ambiente mais frio. As temperaturas do ar podem chegar aos 40 °C negativos, e a velocidade do vento pode atingir os 144 km/h. A temperatura da água é próxima do ponto de congelamento, com cerca de 1,8 °C negativos, que é muito inferior à temperatura média corporal do pinguim-imperador, que é de 39 °C. A espécie adaptou-se de várias formas para evitar a perda de calor.[17] As penas proporcionam de 80 a 90% do seu isolamento térmico, e possuem uma camada subdérmica de gordura que pode chegar a ter 3 cm de espessura antes de uma época de reprodução.[18] As suas penas rígidas são curtas, lanceoladas e formam um conjunto denso ao longo de toda a superfície da pele. Com cerca de 100 penas a cobrir 6,5 cm², é a espécie de ave com maior densidade de penas.[19] Uma camada extra de isolamento é formado por tufos de primeira plumagem, entre as penas e a pele. Os músculos permitem que as penas permaneçam erectas quando as aves estão em terra, reduzindo a perda de calor ao fixarem uma camada de ar junto à pele. Inversamente, a plumagem ajusta-se junto à pele quando a ave está na água, provocando a impermeabilização da pele e da camada de plumagem adjacente.[20] A limpeza das penas é vital para garantir o correcto isolamento térmico e para manter a plumagem oleosa e repelente de água.[21]
O pinguim-imperador tem a capacidade de fazer termorregulação (manter constante a sua temperatura corporal) sem alterar o seu metabolismo, num intervalo grande de temperaturas. Conhecido como o intervalo termoneutro, pode estender-se dos –10 aos 20 °C. Abaixo deste intervalo de temperatura, a sua taxa metabólica aumenta significativamente, apesar de o indivíduo poder manter a sua temperatura corporal entre os 37,6 e os 38,0 °C até aos -47 °C de temperatura ambiente.[22] Para aumentarem o metabolismo, podem fazer um conjunto de movimentos: nadar, andar e tremer. Um quarto processo envolve a quebra metabólica de gorduras por enzimas, acção induzida pela hormona glucagon.[23] A temperaturas acima de 20 °C, o pinguim-imperador pode exibir agitação, isto porque o aumento de temperatura e de taxa metabólica leva a um aumento da perda de calor. Levantando as suas asas e expondo a parte inferior do corpo, aumenta a exposição da superfície corporal ao ar em cerca de 16%, facilitando uma maior perda de calor.[24]
Para além das condições adversas de frio, os pinguins-imperador encontram outro ambiente inóspito enquanto fazem mergulhos profundos. A pressão pode ser 40 vezes superior do que à superfície, o que para a maioria de outros animais terrestres pode causar trauma por pressão (barotrauma). Os ossos dos pinguins são sólidos e não pneumáticos, eliminando o risco de barotrauma mecânico. No entanto, é desconhecido como a espécie evita os efeitos do mal de descompressão induzido pelo nitrogénio. O uso de oxigénio é marcadamente reduzido, derivado da redução da taxa de batimento cardíaco para cerca de cinco vezes por minuto e da paragem de funcionamento dos órgãos que não são vitais, facilitando desta forma mergulhos de maior duração.[8] A hemoglobina e a mioglobina do pinguim-imperador são capazes de se ligar ao oxigénio e também de o transportar, a baixas concentrações no sangue; isto permite que a ave permaneça com as suas funções activas a muito baixas concentrações de oxigénio, condições que normalmente levaria a uma perda de consciência.[25]
O pinguim-imperador tem uma distribuição circumpolar, na região antárctica, quase exclusivamente entre os 66º e os 77º de latitude Sul. Quase sempre se reproduz em plataformas estáveis de gelo perto da costa e até 18 km para o interior.[6] As colónias reprodutoras estão normalmente localizadas em áreas onde ravinas de gelo ou icebergues as protegem da ação do vento.[6] A população total está estimada entre 400 mil e 450 mil indivíduos, distribuídos por cerca de 40 colónias independentes.[26] Cerca de 80 mil pares reproduzem-se no sector do Mar de Ross.[27] As maiores colónias de reprodução estão localizadas no Cabo Washington (de 20 mil a 25 mil pares), na Ilha Coulman e na Terra de Vitória (cerca de 22 mil pares), Baía Halley, Terra de Coats (de 14.300 a 31.400 pares), e Baía Atka na Terra da Rainha Maud (16 mil pares).[26] Duas colónias em terra foram relatas: uma na Ilha Dion, na Península Antártica,[28] e outra numa península na Geleira de Taylor, no Território Antárctico Australiano.[29] Indivíduos dispersos têm sido relatados na Ilha Heard,[30] nas Ilhas Geórgia do Sul e Sandwich do Sul e na Nova Zelândia.[26][31]
O pinguim-imperador é um animal social relativamente aos seu comportamentos de nidificação e procura de alimento: as aves que caçam juntas podem coordenar os seus mergulhos e retornos à superfície.[32] Possui hábitos tanto diurno quanto noturno. Um macho adulto viaja a maior parte do ano, entre a área de nidificação e as áreas de alimentação no mar. A espécie dispersa no mar entre Janeiro e Março.[26]
O fisiologista dos Estados Unidos da América, Gerry Kooyman, revolucionou o estudo do comportamento de procura de alimentos pelos pinguins, em 1971, quando publicou resultados que derivavam de recolha informação através de aparelhos colocados directamente nos pinguins-imperadores. Descobriu que a espécie alcança profundidades de 265 m, com períodos mergulho que iam até aos 18 minutos.[32] Pesquisas posteriores revelaram que uma pequena fêmea tinha mergulhado até uma profundidade de 535 m, perto do Estreito de McMurdo. É possível que o pinguim-imperador possa mergulhar mais fundo, visto que a pressão afectou a precisão dos aparelhos de medida a essas profundidades.[33] Estudo posterior acerca de comportamento de uma ave revelou mergulhos regulares até 150 m em águas com 900 m de profundidade e mergulhos pouco profundos até menos de 50 m, misturados com mergulhos profundos de mais de 400 m em águas com 450 a 500 m de profundidade.[34] Isto sugere uma alimentação quer perto da superfície quer junto ao fundo oceânico.[35]
Quer o macho quer a fêmea de pinguim-imperador procuram alimento até uma distância de 500 km das colónias, cobrindo no total entre 82 e 1454 km por indivíduo e por viagem. Um macho que regresse ao mar após o período de incubação, dirige-se directamente para áreas de mar aberto permanente, conhecidas como polínias, a cerca de 100 km da colónia.[34]
Nadador eficiente, o pinguim-imperador exerce pressão com o batimento das asas, no movimento para cima e no movimento para baixo.[19] O movimento para cima é contra a força que impele a boiar, ajudando a ave a manter a profundidade.[36] A sua velocidade média de mergulho é de 6 a 9 km/h.[37] Em terra, o pinguim-imperador alterna entre um movimento de andar, ondulante, e um movimento deslizante de peito sobre o gelo em que a propulsão é efetuada com a ajuda das patas e das asas. Tal como as outras espécies de pinguins, o pinguim-imperador não tem capacidade de voar.[7]
Como defesa contra o frio, uma colónia de pinguins-imperador forma um agregado compacto, que pode consistir entre dez a várias centenas de aves, com cada indivíduo inclinando-se em direcção ao seu vizinho. As aves na periferia tendem a movimentar-se lentamente ao longo da borda do agregado, produzindo uma acção de mistura lenta e provocando que cada ave esteja períodos dentro ou na periferia do agregado.[38]
A dieta do pinguim-imperador é composta principalmente por peixes, crustáceos e cefalópodes,[39] apesar da sua composição variar de população para população. O peixe é normalmente a fonte de alimento mais importante, sendo que a espécie Pleuragramma antarcticum perfaz a maior parte da dieta da ave. Outras presas que foram registadas incluem outros peixes da família Nototheniidae, duas espécies de cefalópodes, Psychroteuthis glacialis e Kondakovia longimana, assim como o krill antártico (Euphausia superba).[35] O pinguim-imperador procura as suas presas em mar aberto, no Oceano Antártico, em regiões livres de gelo ou em regiões com plataformas de gelo onde existam aberturas para a água.[6] Uma das suas estratégias de alimentação consiste no mergulho a profundidades de 50 m, onde pode facilmente localizar peixes que povoam as regiões logo abaixo da camada de gelo, como a espécie Pagothenia borchgrevinki que nada logo junto à camada de gelo, apanhando-os de seguida. Depois, mergulha novamente, repetindo a sequência cerca de meia dúzia de vezes antes de vir à superfície para respirar.[40]
Os predadores do pinguim-imperador incluem aves e mamíferos aquáticos; o petrel-gigante (Macronectes giganteus) é a ave que mais predação exerce sobre o pinguim-imperador, chegando a ser responsável pela morte de 34% das crias em algumas colónias. O mandrião-do-sul (Stercorarius maccormicki) alimenta-se principalmente de crias já mortas, já que as crias vivas são demasiado grandes para serem atacadas, pela altura da sua chegada anual à colónia.[41]
Os principais predadores aquáticos predadores são ambos mamíferos: a foca-leopardo (Hydrurga leptonyx), que captura alguns adultos mas também juvenis que fazem os seus primeiros mergulhos,[42] e a orca (Orcinus orca), que captura aves adultas.[43]
O pinguim-imperador atinge a maturidade sexual aos três anos de idade, começando a procriar de um a três anos mais tarde.[11] O ciclo de reprodução anual começa no início do inverno antárctico, em Março e Abril, quando os pinguins-imperador maduros viajam até áreas de nidificação em colónias, muitas vezes caminhando 50 a 120 km desde a borda da plataforma de gelo.[44] O começo da viagem parece ser despoletado por uma diminuição da duração de horas de sol por dia; pinguins-imperador em cativeiro foram induzidos a reproduzirem-se, com sucesso, através do uso de sistemas de iluminação que mimetizavam as variações da duração do dia antárctico.[45]
O pinguim começa as paradas nupciais em Março ou Abril, quando a temperatura chega a atingir –40 °C. Um macho solitário começa a sua exibição, de pé, colocando a cabeça sobre o peito antes de inalar e emitir chamamentos de cortejo por cerca de 1 a 2 segundos; de seguida, movimenta-se à volta da colónia, repetindo o chamamento. Um macho e uma fêmea apresentam-se então face a face, e um deles estendendo a cabeça e o pescoço e o outro imitando-o; ambos exibem esta postura durante vários minutos. Uma vez em pares, ambos vagueiam pela colónia juntos, normalmente a fêmea seguindo o macho. Antes da cópula, uma das aves curva o corpo em direcção ao parceiro, com o bico junto ao solo, e a outra ave faz a mesma exibição.[46]
Os pinguins-imperador apresentam monogamia em série. Só têm um parceiro em cada ano e nesse tempo permanecem fiéis. No entanto, a fidelidade para além de um ano é somente de 15%.[46] A estreita janela de oportunidade disponível parece ser uma influência, já que é uma prioridade o acasalamento e reprodução, podendo ser posto de parte a espera do aparecimento do parceiro do ano anterior.[47]
O pinguim fêmea faz a postura de um ovo com cerca de 460–470 g, em Maio ou início de Junho;[46] tem uma forma semelhante a uma pêra, de cor branca esverdeada pálida, medindo entre 12 × 8 cm.[44] Representa apenas 2,3% do peso corporal da progenitora, tornando esta espécie uma das aves que tem uma menor relação entre peso do ovo e peso da progenitora.[48] 15,7% do peso do ovo do pinguim-imperador trata-se da casca; tal como em outras espécies de pinguins, a casca é relativamente espessa de molde a minimizar o risco de fracturas.[49]
Após a postura do ovo, as reservas nutricionais da progenitora estão exauridas. Depois, a fêmea transfere muito cuidadosamente o ovo para o macho, antes de regressar imediatamente ao mar para dois meses em alimentação.[44] A transferência do ovo pode ser uma tarefa difícil e muitos casais deixam cair o ovo no processo. Quando isto acontece, a cria no interior do ovo é imediata e irremediavelmente afectada, já que o ovo não consegue suportar as baixas temperaturas do terreno gelado. O macho incuba o ovo numa bolsa de pele, ventral, balanceando-o com as patas, durante 64 dias consecutivos até a cria irromper do ovo.[46] O pinguim-imperador é a única espécie onde este comportamento é observado; em outras espécies de pinguins, ambos os progenitores alternam a incubação do ovo.[50] Por altura do nascimento da cria, o macho encontra-se sem comer por cerca de 115 dias, desde a sua chegada à colónia.[46] Para sobreviver ao frio e aos ventos de até 200 km/h, os machos formam agregados, andando às voltas dentro deles. Também foram observados expondo as costas em direcção ao vento, com vista a conservarem o calor corporal. Durante os quatro meses de incubação, o macho pode perder até cerca de 20 kg, dos 38 kg iniciais até aos 18 kg finais.[51][52]
A saída da cria de dentro do ovo pode demorar dois ou três dias. As crias recém-nascidas são semi-altriciais, cobertas com apenas uma fina camada de penugem e inteiramente dependentes dos progenitores para comida e aquecimento.[53] Se a cria sair do ovo antes da progenitora chegar, o pai alimenta-a com uma substância composta de 59% de proteína e 28% de lípidos, produzida por uma glândula no seu esófago.[54] A jovem cria é cuidada durante o que se chama fase de guarda, passando o tempo resguardada em cima das patas dos progenitores e dentro da bolsa ventral.[53]
O pinguim-imperador fêmea regressa entre a altura do nascimento da cria e até dez dias depois, de meio de Julho até início de Agosto.[44] Consegue achar o seu par, dentre as centenas de outros progenitores, através do seu chamamento vocal, e depois começa ela a tomar conta da cria, alimentando-a por regurgitação da comida que acumulou no seu estômago. O macho deixa então a colónia, dirigindo-se ao mar, onde passa cerca de 24 dias antes de regressar.[44] A sua viagem é mais curta que a original, já que o degelo diminuiu a distância entre o local de reprodução e o mar aberto. Os progenitores revezam-se várias vezes: enquanto um toma conta da cria, o outro alimenta-se no mar.[46]
Cerca de 45 a 50 dias após o nascimento, as crias formam creches, juntando-se à procura de calor e protecção. Durante este tempo, ambos os progenitores alimentam-se no mar e regressam periodicamente para alimentar as crias.[53] A creche poderá compreender até vários milhares de aves densamente aglomeradas e tal é essencial para a sobrevivência às baixas temperaturas da região antárctica.[55]
Desde o início de Novembro, as crias começam a ganhar a plumagem de adulto, processo que pode durar até dois meses e muitas vezes não está concluído pela altura em que abandonam a colónia; os adultos cessam de alimentar as crias por volta desta altura. Todas as aves fazem a relativa pequena viagem em direcção ao mar, em Dezembro ou Janeiro, passando o resto do Verão a alimentarem-se.[42][56]
A espécie tem sido reproduzida em cativeiro no SeaWorld San Diego; mais de 20 indivíduos nasceram neste local desde 1980.[57][58] Considerada como espécie-bandeira, 55 indivíduos existiam em cativeiro, em aquários e zoológicos da América do Norte, em 1999.[59] A espécie é conservada em cativeiro em apenas dois locais no mundo.[60]
O ciclo de vida desta espécie, num ambiente tão extremo, tem sido descrito em variados meios de comunicação social, desde os televisivos aos impressos. Apsley Cherry-Garrard, o explorador da Antárctida, afirmou não acreditar que mais ninguém à face da Terra passe uma vida tão difícil como o pinguim-imperador.[61] Distribuido largamente nos cinemas, em 2004, o documentário francês La Marche de l'empereur, também lançado com o título em inglês March of the Penguins, contava a história do ciclo reprodutivo desta espécie de pinguim.[60][62] O assunto foi também coberto pelo pequeno ecrã, por duas ocasiões, pela BBC e pelo apresentador David Attenborough, primeiramente no episódio número cinco da série de 1993 sobre a Antárctica, Life in the Freezer,[63] e novamente na série de 2006 intitulada Planet Earth.[64]
O filme de animação gerada por computador, Happy Feet (2006), tem como actores principais os pinguins-imperador, um deles em particular com grande propensão para dançar; apesar de ser um filme de comédia, também representa o ciclo de vida do pinguim-imperador e promove um mensagem ambiental séria relativa às ameaças do aquecimento global e à falta de alimento devido à sobrepesca.[65] O filme de animação gerada por computador, Surf's Up (2007), apresenta um pinguim-imperador surfista de nome Zeke "Big-Z" Topanga.[66] Mais de 30 países representaram esta ave nos seus selos: Austrália, Grã-Bretanha, Chile e França emitiram várias séries de selos.[67] Também foi representado num selo de 10 francos belgas, de 1962, como parte de uma série sobre uma expedição artárctica.[68]
O pinguim-imperador está listado como espécie não preocupante, pela União Internacional para a Conservação da Natureza e dos Recursos Naturais. Juntamente com outras nove espécies de pinguins, cogita-se a sua inclusão no US Endangered Species Act. A razão principal para este facto deve-se à falta de alimento disponível, devido aos efeitos das alterações climáticas e da pesca industrial nas populações de crustáceos e de peixes. Outras razões incluem as doenças, destruição de habitat e distúrbios nas colónias de reprodução, provocados por humanos. De particular interesse é o impacto do turismo.[69] Um estudo mostrou que as crias de pinguim-imperador tornavam-se mais apreensivas após aproximação de helicópteros a distâncias de 1000 m.[70]
Declínios populacionais de 50%, na região da Terra Adélia, foram observados. Foram devidos a um aumento de mortalidade em adultos, especialmente em machos, durante um período anormalmente quente e prolongado no fim da década de 1970, que resultou na diminuição da cobertura de gelo. Por outro lado, a taxa de sucesso de incubação dos ovos diminuiu quando a plataforma de gelo sobre o mar aumentou. A espécie é pois considerada muito sensível a alterações climáticas.[71]
|coautor=
(ajuda) |coautor=
(ajuda) |coautor=
(ajuda) |doi=
(ajuda) |coautor=
(ajuda) O pinguim-imperador (Aptenodytes forsteri) é a maior ave da família Spheniscidae (pinguins). Os adultos podem medir até 1,22 metros de altura e pesar até 37 kg. Os machos desta espécie são um dos poucos animais que passam o inverno na Antártida.
O pinguim-imperador caracteriza-se pela plumagem multicolorida: cinza-azulado nas costas, branco no abdômen, preto na cabeça e barbatanas. Esta espécie apresenta também uma faixa alaranjada em torno dos ouvidos. Sua alimentação baseia-se em pequenos peixes, krill e lulas, que pescam em profundidades de até 250 metros. O pinguim-imperador pode ficar submerso por cerca de vinte minutos sem respirar. Seus predadores naturais incluem a orca, foca-leopardo e tubarões.
O padrão reprodutivo é bastante característico. As fêmeas põem um único ovo em maio/junho, no final do outono, que abandonam imediatamente para passar o inverno no mar. O ovo é incubado pelo macho durante cerca de 65 dias, que correspondem ao inverno antártico. Para superar temperaturas de -40 °C e ventos de 200 km/h, os machos amontoam-se e passam a maior parte do tempo dormindo para poupar energia. Eles nunca abandonam o ovo, que congelaria, e sobrevivem à base da camada de gordura acumulada durante o verão. A fêmea substitui o macho apenas quando regressa no princípio da primavera. Se a cria choca antes do regresso da mãe, o macho do pinguim-imperador alimenta o filho com secreções de uma glândula especial existente no seu esôfago.
Pinguinul imperial (Aptenodytes forsteri) este cea mai mare și mai rezistentă pasăre marină. Face parte, împreună cu pinguinul regal, din genul Aptenodytes. Trăiește pe banchizele imense plutitoare ale Antarctidei, suportând temperaturi de -20°C și vânturi cu putere de uragan.
Pinguinul imperial trăiește pe banchizele Antarcticii și ale mărilor înconjurătoare, fiind astfel singura pasăre din lume care nu calcă în viața ei pe tărâm uscat. Spre deosebire de păsările zburătoare, el nu are oase pneumatice. Astfel se poate explica parțial de ce scufundările sub apă nu reprezintă un efort pentru el. Se poate scufunda până la adâncimi de maxim 565 m și poate rămâne sub apă chiar și 22 minute, mult mai mult decât alte specii de păsări scufundătoare.
Cu toate că pinguinul imperial este un animal marin și își dobândește hrana exclusiv din apă, cuibul și-l face la adăpostul unui zid de gheață, la o distanță mare de litoral. Deoarece păsările clocesc iarna, ele trebuie să aleagă un loc unde gheața nu se topește de la venirea verii până când puii devin independenți. Tocmai din acest motiv unele păsări se deplasează și până la 300 km în interiorul banchizei.
În Antarctica viețuiesc peste de 300 000 de pinguini imperiali. În arealul lor și chiar în afara acestuia au puțini inamici naturali. Numai leul de mare și balena ucigașă mai prind uneori câte un pinguin imperial mai dezvoltat. Pe banchizele plutitoare se mai întamplă ca și pescărușii răpitori să fure câțiva pui. Cel mai mare pericol pentru puii de pinguini îl reprezintă totuși lupul-de-mare.
Pinguinul imperial vânează pești și raci. Nu este un înotător deosebit de rapid, atingând sub apă viteze de doar 6–27 km/h.
Masculul clocește timp de 40–50 de zile, protejând oul de frig cu ajutorul membranei de clocit ce îi atârnă de la nivelul abdomenului. Masculii se așază aproape unul de altul pentru a păstra căldura, numărul acestora depășind uneori 6000. Timp de 110–115 zile, ei nu mănâncă absolut nimic.
Femela revine cu puțin timp înainte de ecloziune,(sau la cateva zile dupa) preia oul, iar apoi protejează puiul timp de aproximativ 40 de zile. Masculul, epuizat, care până în acest moment a pierdut aproape jumătate din greutatea corporală, poate porni, în sfârșit, în căutarea hranei. Când puiul devine suficient de mare pentru a viețui singur, rămâne cu puii de aceeași vârstă într-o „grădiniță”, părintii lor pornind la vânătoare.
Pinguinul imperial este un „turist” perseverent. Unele colonii, cum ar fi cea din insula Hope, se află la distanța de 300 km de țărm.
lnmkjk.lklgjuivkigbobi[k
Pinguinul imperial (Aptenodytes forsteri) este cea mai mare și mai rezistentă pasăre marină. Face parte, împreună cu pinguinul regal, din genul Aptenodytes. Trăiește pe banchizele imense plutitoare ale Antarctidei, suportând temperaturi de -20°C și vânturi cu putere de uragan.
Tučniak obrovský alebo tučniak cisársky alebo tučniak veľký (lat. Aptenodytes forsteri) je najväčší a najťažší zo všetkých žijúcich druhov tučniakov, výskytovo obmedzený na Antarktídu, kde ako jediný vták prezimuje. Tvarom aj sfarbením je veľmi podobný tučniakovi kráľovskému, ale je vyše dvojnásobne ťažší.
Samec a samica sú si podobní operením a veľkosťou. V dospelosti dosahujú 110 – 122 cm výškovo a hmotnosťou 22 – 45 kg, pričom samci vážia viac než samice. Hmotnosť závisí od toho, ako ďaleko sa dostali v reprodukčnom cykle. Obaja, samci aj samice, strácajú značnú hmotnosť počas vychovávania mláďat a inkubácie vajec. Tak, ako všetky druhy tučniakov, aj tučniak cisársky má telo prispôsobené na minimalizovanie odporu pri plávaní a krídla, z ktorých sa stali tuhé, ploché plutvy. Nie je schopný letu.
Jazyk je vybavený drobnými ostňami smerujúcimi do zadnej časti, slúžiacimi na zamedzenie úniku koristi po ulovení. Dospelý jedinec má tmavočierne chrbtové perie pokrývajúce hlavu, bradu, hrdlo, chrbát, chrbtovú časť krídel a chvost. Čierne operenie je výrazne ohraničené od svetlo sfarbeného operenia na iných častiach tela. Spodná časť krídel a brucha sú biele, prechádzajúce do bledožltej na vrchu pŕs, zatiaľ čo ušné škvrny sú svetložlté. Horná čeľusť 8 centimetrového zobáka je čierna a spodná môže byť ružová, oranžová alebo fialová.
Mláďatá majú ušné škvrny, bradu a hrdlo biele, zatiaľ čo zobák je čierny. Zvyčajne sú pokryté strieborno-sivým perím a majú čiernu hlavu a bielu masku. Čisto biely jedinec bol nájdený v roku 2001, ale keďže nemal ružové oči, nebol považovaný za albína. Po vyliahnutí váži mláďa okolo 315 g a operí sa po dosiahnutí 50% váhy dospelého jedinca.
Tmavé operenie tučniaka cisárskeho bledne a ustupuje do hnedej počas zimných mesiacov, od novembra do februára, pred každoročným pĺznutím v januári a prvej polovici februára. Pĺznutie je v porovnaní s ostatnými druhmi vtákov rýchle, trvá len približne 34 dní. Perie tučniakov sa objavuje na pokožke potom, čo dosiahne tretinu celkovej dĺžky a pred tým, než sa staré perie stratí, aby sa znížili tepelné straty. Nové perá potom vystrčia staré pred ukončením svojho rastu.
Vzhľadom na to, že druh nemá pevne stanovenú lokalitu hniezdenia, ktorú by jedinci mohli využiť na lokalizovanie vlastného partnera alebo mláďaťa, sa musí tučniak cisársky kvôli identifikácii spoliehať na hlasové signály. Používa komplexný súbor zvukových prejavov, ktoré sú veľmi dôležité pre individuálne rozpoznanie sa medzi rodičmi, potomkami a priateľmi, zobrazujúc najrozšírenejšie variácie jednotlivých zvukov spomedzi všetkých druhov tučniakov. Dorozumievajúce sa tučniaky cisárske využívajú dve frekvenčné pásma súčasne. Mláďatá používajú frekvenčne modulované hvízdanie pri žobraní o jedlo a kontaktovaní rodičov.
Tučniak cisársky sa rozmnožuje v najchladnejšom prostredí zo všetkých vtákov; teplota vzduchu môže dosiahnuť −40 °C, rýchlosť vetra 144 km/hod. Teplota vody je mrazivých −1,8 °C, čo je oveľa nižšie ako priemerná telesná teplota tučniaka cisárskeho (39 °C). Tento druh, schopný vydržať aj teplotu −62 °C, sa proti tepelným stratám prispôsobil niekoľkými spôsobmi:
Prevažnú časť jeho potravy tvoria ryby, kril, kôrovce a hlavonožce, napríklad sépia. Potravu si zaobstaráva v antarktických moriach, mimo ktorých sa zvyčajne nevyskytuje. Pri love dokáže zostať ponorený až 20 minút a potopiť sa do hĺbky 530 metrov. Počas lovu prepláva aj 1 000 km. Disponuje niekoľkými prispôsobeniami pre uľahčenie ponárania, vrátane pevných kostí na zníženie barotraumy a schopnosti redukovať metabolizmus a tak pozastaviť nepodstatné funkcie orgánov. Činnosť srdca sa znižuje na 15 – 20 úderov za minútu, čo tiež napomáha tučniakom stráviť viac času pod hladinou.
Ich hemoglobín a myoglobín je schopný viazať a transportovať kyslík pri nízkej koncentrácii krvi, čo umožňuje týmto vtákom zotrvať v činnosti pri nízkej hladine kyslíka, pričom v iných prípadoch by to viedlo k strate vedomia.
Tučniak cisársky je snáď najznámejší pre sled púti, ktoré dospelí vykonajú každý rok kvôli páreniu a kŕmeniu svojich potomkov. Jediný druh tučniaka, ktorý sa rozmnožuje počas antarktickej zimy putuje 50 až 120 km po ľade ku chovným kolóniám. Tieto kolónie môžu zahŕňať tisíce jedincov. Samica kladie jediné vajce, ktoré býva inkubované samcom, zatiaľ čo sa samica vracia k moru aby zohnala potravu. Rodičia sa neskôr striedajú v zháňaní potravy a starostlivosti o mláďa v kolónii.
Hniezdne obdobie tohto druhu začína v marci a apríli po tom, ako sa tučniaky vrátia na svoje ľadové hniezdiská, vzdialené niekedy až 150 km od mora. Počas pobytu v hniezdnej kolónii neprijímajú žiadnu potravu a žijú iba z tuku, nahromadeného počas leta. Začiatkom zimy znesie samica jedno vajce, ktoré od nej prevezme samec a inkubuje ho 62 – 67 dní. Samce sa zomknú k sebe a v antarktickej noci zohrievajú vajcia. Každý samec má vajce položené na nohách a prekryté kožným záhybom. Počas toho, ako samec zahrieva vajce, sa samica vykrmuje v mori. Počas dva mesiace trvajúcej inkubácie neprijímajú samce vôbec potravu a schudnú na polovicu pôvodnej váhy. Po vyliahnutí mláďaťa ho samec kŕmi mliekovitým výlučkom, bohatým na tuk. Keď sa nakrmená samica vráti z mora, preberie výchovu o mláďa a samec odchádza na more, aby sa prvý raz po takmer 4 mesiacoch nakŕmil. V období, kedy sa začína topiť ľadový príkrov pobrežných morí a prístup k moru sa skráti, začnú nosiť potravu potomkovi obaja rodičia.
Priemerná ročná miera prežitia tučniaka cisárskeho je 95,1%, s priemernou dĺžkou života 19,9 rokov. Tí istí výskumníci, ktorí to vypozorovali odhadujú, že 1% narodených mláďat by reálne mohlo dosiahnuť vek 50 rokov. Naopak, len 19% mláďat prežije svoj prvý rok života. Z toho dôvodu 80% populácie tučniaka cisárskeho tvoria dospelí jedinci starší ako 5 rokov.
Tučniak cisársky bol opísaný roku 1844 anglickým zoológom Georgeom Grayom, ktorý odvodil jeho všeobecné pomenovanie zo starej gréčtiny: a/α „bez“ pteno-/πτηνο- „schopný lietať“ alebo „okrídlený“ a dytes/δυτης „potápač“. Jeho konkrétny prívlastok je na počesť nemeckému prírodovedcovi Johannovi Forsterovi, ktorý sprevádzal kapitána Jamesa Cooka na jeho druhej plavbe Tichým oceánom a oficiálne pomenoval päť ďalších druhov tučniakov.
Spolu s podobne sfarbeným, ale menším tučniakom kráľovským (Aptenodytes patagonicus) je tučniak cisársky jedným z dvoch zachovaných druhov rodu Aptenodytes. Fosílny dôkaz o treťom druhu – tučniak Ridgenov (Aptenodytes ridgeni) – bol nájdený vo fosílnych záznamoch z neskorého pliocénu z pred asi troch miliónov rokov na Novom Zélande. Štúdie o správaní tučniakov a ich genetike navrhli, že rod Aptenodytes je bazálny; inými slovami, že sa oddelil od odvetvia, z ktorého pochádzajú všetky ostatné žijúce druhy tučniakov. Dôkaz z mitochondriálnej a jadrovej DNA naznačuje, že toto rozdelenie nastalo zhruba pred 40 miliónmi rokov.
Tento článok je čiastočný alebo úplný preklad článku Emperor Penguin na anglickej Wikipédii (číslo revízie nebolo určené).
Tučniak obrovský alebo tučniak cisársky alebo tučniak veľký (lat. Aptenodytes forsteri) je najväčší a najťažší zo všetkých žijúcich druhov tučniakov, výskytovo obmedzený na Antarktídu, kde ako jediný vták prezimuje. Tvarom aj sfarbením je veľmi podobný tučniakovi kráľovskému, ale je vyše dvojnásobne ťažší.
Cesarski pingvin (znanstveno ime Aptenodytes forsteri) je največji pingvin. Živi na antarktičnih obalah.
Samci in samice so podobni po obsegu in višini in dosežejo do 122 cm višine ter težo med 22 in 45 kg. Po zgornji strani je modro siv, spodaj bel, s črnim podvratjem ter z bleščeče se rumenima podušesnima lisama. Ima črno glavo in zatilje, temno rjave oči, dolg in šiljast ter črn kljun z rdečo spodnjo čeljustjo.
Sredi antarktične zime se zbero v velika krdela in potujejo proti notranjosti. Take skupine lahko štejejo tudi do 30000 glav. In to brez hrane, saj morajo valiti jajca. Marca, ko se druge živali odpravijo proti severu, da bi se izognile antarktični zimi, se cesarski pingvini selijo na jug. Pozimi Antarktiko obdajajo velikanske gmote morskega ledu, ki lebdi na oceanu najjužnejšega dela zemlje. Kljub ledenemu mrazu si cesarski pingvini prav ta kraj izberejo za parjenje in valjenje.
Vse druge živali, celo drugi pingvini, odidejo, še preden se antarktična zima prav začne. Vališča si pingvini poiščejo v zavetnih dolinah in ozkih globeli ledenih gora.
V koloniji si v času parjenja vsak samec in samica najde svojega partnerja. Po dvorjenju in paritvi samica izleže eno jajce in ga zaupa svojemu samcu. Gnezdenje v tem pustem, z ledom prekritem svetu ni težavno, saj cesarski pingvini ne spletajo gnezd. Samec položi pol kilograma težko jajce na nart. Prekrije ga z valilno gubo. To je kožna guba, ki ni poraščena s perjem.
Samec cesarskega pingvina varuje jajce oba meseca hladne antarktične zime, od maja do junija. V zavetju očetovega toplega telesa je jajce varno pred ostrim mrazom zunanjega sveta.
Samica pa se medtem odpravi hranit v morje. Vrne se čez približno dva meseca, tik preden se mladič izvali.
Perje, maščoba in drugi načini prilagoditve navadno ohranijo odrasle pingvine pri življenju, saj v tem času ne zaužijejo niti grižljaja.
»Ko človek gleda pingvine, se zdi vse tako preprosto,« pravi Gerald Kooyman, biolog, ki je opravil že prek 30 raziskovalnih izletov na Antarktiko. »Ko jih nekaj časa opazujemo, kar pozabimo, kako neverjetni so, vsaj dokler se vreme ne spremeni in veter zareže do kosti.« Ob izredno nizkih temperaturah in bičanju vetra cesarski pingvini vzdržujejo prijetno toploto, tako da se stisnejo v gruče. Gručo oblikuje več sto ali celo tisoč samcev, ki se stisnejo skupaj in se nato neprestano premikajo, tako da počasi krožijo od mrzlega obrobja do tople sredine, kjer ni vetra.
Neki znanstvenik je vso zimo opazoval te osupljive ptice. Pravi, da je prav presenetljivo videti 10.000 pingvinov v eni sami tihi gruči. Temperatura v njenem središču lahko doseže celo 25 °C. Ko se skupina loči, lahko opazovalci, če stojijo dovolj blizu gruče, čutijo, vohajo in celo vidijo vročino, ki je kakor zid pare. Pingvini stojijo skupaj izredno tesno. Tako je tisti, ki pride iz sredine, zaradi pritiska ostalih ptic nekaj trenutkov kvadraste oblike.
Samice se povrnejo k svojim zakonskim drugom šele tedaj, ko se je mladiček že polegel. V golši prineso 3 do 4 kg hrane. Vso to zalogo prevzame mladiček in jo spravi v svojo kožno gubo; izstradan samec pa se vrne k morju. Tisti, ki jim uspe priti do morja, se v treh do štirih tednih s hrano vrnejo na vališče in tako razbremenijo samice. Ko je mladič star šest tednov, prvič zleze iz materine vreče in gre v otroški vrtec skupno z drugimi mladiči. Vso to množico mladičev obdaja kot zid strnjena vrsta starih pingvinov. Šele po 5 do 6 mesecih se mladiči osamosvojijo in odpotujejo k morju.
Odrasla žival nima naravnih sovražnikov. Le mladički so v nevarnosti, da jih napade roparski galeb. Druge vrste pingvinov pa nimajo take sreče: pogosto so plen morskih leopardov in ork, mladički pa imajo še več plenilcev. Ogroža jih tudi onesnaževanje in podnebne spremembe.
Cesarski pingvin (znanstveno ime Aptenodytes forsteri) je največji pingvin. Živi na antarktičnih obalah.
Kejsarpingvin (Aptenodytes forsteri) är den största och tyngsta nu levande pingvinarten och är endemisk för Antarktis. Hanen och honan är lika såväl till fjäderdräkt som storlek, vilken uppgår till cirka 120 centimeter. De väger i genomsnitt mellan 22 och 37 kg. Ryggdelarna är svarta och skarpt avgränsade från den vita buken, det blekgula bröstet och de bjärt gula öronfläckarna. Liksom alla pingviner saknar den flygförmåga, har en strömlinjeformad kropp och vingarna stela och tillplattade till fenor för ett liv i havet.
Fisk utgör huvuddelen av dess föda, som även kan omfatta kräftdjur, såsom krill, och bläckfiskar. När den jagar kan kejsarpingvinen befinna sig under vatten i upp till 18 minuter, och dyka till ett djup av 535 meter. Den har flera anpassningar för att underlätta detta, däribland ett hemoglobin med ovanlig struktur som gör att den fungerar vid låga syrenivåer i kroppen. Den har solida ben för att reducera barotrauma (en sjukdom beroende på snabba tryckändringar) och förmåga att minska sin ämnesomsättning och stänga av oväsentliga organfunktioner.
Arten är kanske mest känd för de långa förflyttningar de adulta fåglarna gör varje år för att para sig och utfodra sin avkomma. Kejsarpingvinen är den enda pingvinen som häckar vintertid i Antarktis. Den vandrar 50 till 120 km över isen till häckningskolonier som kan omfatta tusentals individer. Honan lägger ett enda ägg, som ruvas av hanen medan honan återvänder till havet för att söka efter föda. Föräldrarna turas sedan om att söka föda i havet och ta hand om ungen i kolonin. Livslängden är normalt 20 år i naturen, men observationer tyder på att vissa individer kan uppnå 50 års ålder.
Kejsarpingvinen beskrevs 1844 av den engelske zoologen George Robert Gray, som bildade släktnamnet (Aptenodytes) från klassisk grekiska a/α "utan" pteno-/πτηνο- "fjäder" eller "vinge" och dytes/δυτης "dykare".[2] Artepitetet gavs till den tyske naturforskaren Johann Reinhold Forsters ära. Forster åtföljde kapten James Cook på dennes andra Stillahavsresa och namngav officiellt fem andra pingvinarter.
Tillsammans med den likartat färgade, men mindre kungspingvinen (A. patagonicus) är kejsarpingvinen en av två nu levande arter i släktet jättepingviner. Fossila fynd från en tredje art (A. ridgeni) har hittats från sen pliocen, omkring tre miljoner år sedan, på Nya Zeeland.[3] Studier av pingviners beteende och genetik tyder på att jättepingvinerna är ett basalt släkte, det vill säga att det är avskilt från den utvecklingslinje i släktträdet som innehåller alla de andra nu levande pingvinarterna.[4] Studier av mitokondriellt DNA och DNA från cellkärnor tyder på att denna åtskillnad uppstod för omkring 40 miljoner år sedan.[5]
En vuxen kejsarpingvin kan bli upp till 122 cm lång och kan väga från 22 till 37 kg, beroende på var i reproduktionscykeln den befinner sig. Både hanar och honor förlorar mycket vikt när de ruvar ägg och föder upp ungar.[6] Liksom alla pingvinarter har den en strömlinjeformad kropp som gör att den möter litet motstånd när den simmar, och vingar som har utvecklats till stela, platta fenor.[7] Tungan har bakåtriktade hullingar som hindrar att bytesdjur flyr när de fångats.[8] Honor och hanar är lika i storlek och färgning.[6] Den vuxna fågeln har djupsvarta dorsala fjädrar, som täcker huvudet, hakan, halsen, ryggen, den dorsala delen av fenorna och stjärten. De svarta fjädrarna är skarpt avtecknade från den ljust färgade övriga fjäderdräkten. Underdelarna av vingarna och buken är vita, vilket övergår i blekt gult på den övre delen av bröstet, medan öronfläcken är klargul. Den övre halvan av den 8 cm långa näbben är svart, och den undre halvan kan vara rosa, orange eller lila.[9] På juvenila fåglar är öronfläckarna, hakan och halsen vita, medan näbben är svart.[9] Ungarna brukar vara täckta med silvergrått dun och har svart huvud och vit mask.[9] Det förekommer, mycket sällsynt, färgavikelser hos kejsarpingvinen. Bland annat observerades 1997 en unge med helvit fjäderdräkt, som dock inte led av albinism utan någon annan form av färgavikelse.[10] Ungarna väger omkring 315 gram vid kläckningen och blir självständiga när de uppnått cirka 50 % av den adulta fågelns vikt.[11]
Från och med november bleknar kejsarpingvinens mörka fjäderpartier och blir brunare före den årliga ruggningen i januari och februari.[9] Ruggningen är snabb hos denna art jämfört med hos andra fåglar och tar bara omkring 34 dagar. Fjädrarna blir synliga på huden efter att de har vuxit till en tredjedel av sin totala längd, och för att reducera värmeförlusten sker detta sker innan den tappar sina gamla fjädrar. De nya fjädrarna tränger sedan ut de gamla innan de växer färdigt.[12]
Kejsarpingvinens genomsnittliga årliga överlevnadsfrekvens har uppmätts till 95,1 %, och den förväntade livslängden är 19,9 år. Samma forskare uppskattade att 1 % av de kejsarpingviner som föds möjligen kunde uppnå 50 års ålder.[13] I kontrast till detta överlever endast 19 % av juvenilerna sitt första levnadsår.[14] Därför består 80 % av kejsarpingvinpopulationen av adulta fåglar på fem år eller mer.[13]
Eftersom arten inte har några individuella reden inom häckningskolonin så förlitar de sig på enbart läten för att identifiera och lokalisera sin egen partner eller unge.[15] Den använder en komplex uppsättning läten som är avgörande för igenkännande mellan föräldrar, avkomma och partner,[6] och uppvisar den största variationen i individuella läten av alla pingviner.[15] Kejsarpingviner använder två frekvensområden samtidigt när de yttrar sig.[16] Ungarna använder en frekvensmodulerad vissling för att tigga mat och kontakta föräldrarna.[6]
Kejsarpingvinen häckar i den kallaste miljön av alla fågelarter. Lufttemperaturen kan vara ned till -40 °C, och vindhastigheten kan uppgå till 144 km/t. Vattentemperaturen är -1,8°, vilket är mycket lägre än kejsarpingvinens genomsnittliga kroppstemperatur på 39 °C. Arten har anpassat sig på olika sätt för motverka värmeförlust.[17] Fjädrarna tillhandahåller 80–90 % av dess isolering, och det har ett lager fett under läderhuden som kan vara upp till 3 cm tjockt före häckningen.[18] Dess styva fjädrar är korta, spjutformade, och tätt packade över hela hudytan. Med omkring 15 fjädrar per kvadratcentimeter har den högsta fjädertätheten av alla fågelarter.[19] Ett extra lager isolering bildas av separata skaft av duniga trådar mellan fjädrarna och huden. Muskler möjliggör att fjädrarna hålls resta på land, vilket minskar värmeförlusten genom att fånga ett lager luft närmast huden. Omvänt blir fjäderdräkten tillplattad i vattnet, så att huden och det duniga underlagret hålls vattentäta.[20] Putsning är livsviktig för att underlätta isolering och hålla fjäderdräkten oljig och vattenavvisande.[21]
Kejsarpingvinen är som alla pingviner regionalt heteroterm då den har olika temperaturer i ben och vingar än i resten av kroppen. Blodkärl i ben och vingar fungerar som värmeväxlare som håller kvar värmen i kroppen och därmed blir benen och vingarna kalla. Fotens hudtemperatur hos en pingvin som står på isen kan vara 0 °C. Den har förmåga att termoreglera (behålla sin kroppstemperatur) utan att ändra sin metabolism, över en stor variation av temperatur. Denna så kallade termoneutrala zon sträcker sig från –10 till 20 °C. Den är i övrigt endoterm och under den termoneutrala zonen ökar dess förbränning betydligt, fastän en individ kan behålla sin kroppstemperatur mellan 37,6 och 38,0 °C då den befinner sig i kyla ned till -47 °C.[22] Olika rörelser, som att simma, gå, eller darra är tre mekanismer för att öka metabolismen. En fjärde process innebär en ökning i nedbrytningen av fetter genom enzymer, vilken framkallas av hormonet glukagon.[23] Vid temperaturer över 20 °C börjar de ofta oroligt röra på sig. Då deras kroppstemperatur och ämnesomsättning stiger höjer de vingarna och blottar därmed undersidan vilket ökar kroppsytans utsatthet för luften med 16 %, vilket sänker kroppsvärmen.[24]
Förutom kylan möter kejsarpingvinen en annan ogynnsam miljö under sina djupdykningar. Då ökar trycket upp till 40 gånger yttrycket, vilket hos de flesta andra landlevande organismer skulle orsaka barotrauma. Pingvinens ben är solida istället för luftfyllda, vilket eliminerar risken för mekanisk barotrauma. Det är dock okänt hur arten undviker effekten av kväveframkallad tryckfallssjuka. Under dessa dyk minskar syreupptagningen markant, genom att dess hjärtfrekvens minskar till så lite som fem hjärtslag i minuten, och icke-väsentliga organ stängs ned, vilket underlättar längre dykningar.[8] Kejsarpingvinens hemoglobin och myoglobin kan binda och transportera syre vid låga blodkoncentrationer. Detta låter fågeln fungera med mycket låga syrenivåer som normalt skulle leda till medvetslöshet.[25]
Kejsarpingvin är den fågel som kan dyka djupast, till över 550 meters djup och den kan stanna under vatten i över 20 minuter.[26]
Kejsarpingvinen har en cirkumpolär utbredning i Antarktis och återfinns nästan uteslutande mellan breddgraderna 66º och 77º syd. Den häckar nästan alltid på stabil packis, i ett område som sträcker sig från kusten och 18 km inåt.[6] Häckningskolonierna ligger vanligen i områden där isklippor och isberg skyddar dem från vinden.[6] Den totala populationen uppskattas till omkring 400 000–450 000 individer, utspridda på så många som 40 oberoende kolonier.[27] En studie från 2012 visar på 46 kolonier och uppskattningsvis 595 000 individer.[28] Omkring 80 000 par häckar i Rosshavssektorn.[29] Större häckningskolonier finns vid Cape Washington (20 000–25 000 par), Coulman Island i Victoria Land (omkring 22 000 par), Halley Bay, Coats Land (14 300–31 400 par), och Atka Bay i Drottning Mauds land (16 000 par).[27] Två landkolonier har rapporterats: en på en grushalvö vid Dion Island på Antarktiska halvön,[30] och en på en udde vid Taylorglaciären i Australian Antarctic Territory.[31] Tillfälliga gäster har noterats på Heardön,[32] Sydgeorgien, och i Nya Zeeland.[27][33]
Kejsarpingvinen är social under häckningstid och födosökande. Fåglar som jagar tillsammans kan samordna sina ned- och uppdykningar.[34] Kejsarpingviner kan vara aktiva på dagen eller på natten. En adult fågel färdas under större delen av året mellan boplatsområdet och födoområdena vid havet. Fåglarna är spridda i havet från januari till mars.[27]
Den amerikanske fysiologen Gerry Kooyman revolutionerade studiet av pingviners beteende vid födosökande år 1971 när han publicerade sina resultat från att ha fäst apparater som automatiskt mäter dykdjupet för kejsarpingviner. Han fann att arten når djup på 265 meter och att dykperioderna varar upp till 18 minuter.[34] Senare forskning har visat att de kan dyka djupare än 550 meter och hålla andan i över 20 minuter.[26] Det är möjligt att kejsarpingvinen kan dyka ännu djupare, eftersom vattentrycket på dessa djup påverkade registreringsutrustningens exakthet.[35] Vidare studium av en fågels dykningsbeteende visade regelbundna dykningar till 150 meters djup i vatten som var omkring 900 meter djupt, och grunda dykningar på mindre än 50 meter, blandade med djupdykningar på mer än 400 meter i 450 till 500 meter djupa vatten.[36] Detta tyder på att fågeln hämtar föda nära eller på havsbottnen.[37]
Både hanar och honor av kejsarpingvin samlar föda på upp till 500 kilometers avstånd från sina kolonier för att utfodra ungarna. Den tillryggalägger 82–1 454 km per utfärd. En hane som återvänder till havet efter ruvningen ger sig direkt ut till områden med ständigt öppet vatten, så kallade polynjor, omkring 100 kilometer från kolonin.[36]
Kejsarpingvinen är en effektiv simmare som utövar tryck med både sina uppåtriktade och nedåtriktade simtag.[19] Simtaget uppåt motverkar flytkraften och bidrar till att den behåller rätt djup.[38] Dess genomsnittliga simhastighet är 6–9 km/t.[39] På land växlar kejsarpingvinen mellan att gå med en gungande gångstil och att kana på magen på isen. Den använder då fötterna och fenorna för att skjuta sig framåt. Liksom alla pingviner saknar den flygförmåga.[7]
Som ett skydd mot kylan bildar en koloni kejsarpingviner en kompakt klunga (även känd som sköldpaddsformationen) som varierar i storlek från tio till flera tusen fåglar, där varje fågel lutar sig framåt mot en granne. De på utsidan tenderar att hasa sakta längs klungans rand. På så sätt åstadkoms en långsamt snurrande rörelse och fåglarna turas om att vara på insidan och på utsidan.[40]
Kejsarpingvinens föda består mestadels av fisk, kräftdjur och bläckfiskar,[41] men sammansättningen varierar från population till population. Fiskar är vanligen den viktigaste födan, och fiskarten Pleuragramma antarcticum utgör huvuddelen av fågelns föda. Bland de andra bytesdjur som ofta observerats finns andra fiskar i familjen notingar, bläckfiskarterna Psychroteuthis glacialis och Kondakovia longimana, samt antarktisk krill.[37] Kejsarpingvinen söker efter byten i det öppna vattnet i Antarktiska oceanen, antingen i isfria områden med öppet vatten eller tidvattenssprickor i packis.[6] En av dess strategier för födosökande är att dyka till omkring 50 meters djup, där fiskar som lever under havsisen, till exempel Pagothenia borchgrevinki, syns bra mot isens undersida. Efter att ha fångat en fisk dyker den längre ned igen och upprepar sekvensen ett halvdussin gånger innan den går upp till ytan för att andas.[42]
Bland kejsarpingvinens predatorer finns fåglar och havslevande däggdjur. Den främsta fienden bland fåglarna är sydlig jättestormfågel, som står för upp till 34 % av dödsfallen bland juveniler i vissa kolonier. Sydpolslabb och antarktisk labb äter också deras ägg och ungar.[43]
De främsta havslevande predatorerna är båda däggdjur: Sjöleopard, som tar en del adulta fåglar, samt juveniler kort efter att de har gett sig ut i vattnet,[44] och späckhuggare, som tar adulta fåglar.[45]
Kejsarpingvinen blir könsmogen vid omkring tre års ålder, och börjar vanligen häcka omkring ett till tre år senare.[11] Den årliga reproduktionscykeln börjar vid inledningen av den antarktiska vintern, i mars och april, då alla mogna kejsarpingviner vandrar till häckningskolonier, ofta 50 till 120 km inåt land från kanten av packisen.[46] Resans början tycks utlösas av minskande dagslängd. Kejsarpingviner i fångenskap har med framgång förmåtts att häcka genom användning av belysningssystem som efterliknar årstidsvisa dagslängder i Antarktis.[47] Eftersom det inte finns så mycket land att häcka på måste kejsarpingvinen vänta till april då vintern anländer till södra halvklotet och Antarktis. Först då fryser sig havsisen tillräckligt stark för att bära dem den långa vandringen till häckningsplatsen.[källa behövs] Vandringen varar i 20 dagar utan stopp och består av karavaner av tusentals kejsarpingviner som kommer från olika håll och möts mer eller mindre samtidigt på samma tid, samma plats, varje år, trots att glaciär- och islandskapen formas om varje år.[källa behövs]
Pingvinerna inleder uppvaktningen i mars eller april, när temperaturen kan vara så låg som –40 °C. En ensam hane ger en extatisk uppvisning, där den står stilla och placerar sitt huvud på bröstet innan den andas in och yttrar ett uppvaktningsläte i 1–2 sekunder. Sedan rör den sig runt kolonin och upprepar lätet. En hane och en hona står sedan vända mot varandra. Den ena sträcker upp huvud och hals och den andra speglar detta. Båda håller denna pose i flera minuter. När väl paren har bildats vaggar de omkring i kolonin tillsammans. Vanligtvis går honan efter hanen. Före parning bugar sig en fågel djupt inför sin partner med näbben nedåtriktad nära marken, och partnern gör sedan det samma.[48]
Kejsarpingviner är seriellt monogama. De har bara en partner varje år och förblir trogna denna partner. Troheten från år till år är dock endast omkring 15 %.[48] Det korta tid som finns tillgänglig för häckning tycks vara en inverkande faktor, då det finns en prioritet för att häcka och föröka sig som ofta gör det omöjligt att vänta på att föregående års partner ska visa sig.[49]
Pingvinhonan lägger ett 460–470 gram tungt ägg i maj eller början av juni.[48] Ägget är vagt päronformat, blekt grönvitt, och mäter omkring 12 x 8 cm.[46] Det utgör endast 2,3 % av moderns kroppsvikt, vilket gör det till ett av de minsta äggen relativt moderns vikt av alla fågelarters ägg.[50] 15,7 % av ett kejsarpingvinägg är skal. Liksom hos andra pingvinarter är skalet relativt tjockt för att minimera risken för krossning.[51]
Efter äggläggningen är moderns näringsreserver uttömda och mycket försiktigt överför hon ägget till hanen, innan hon omedelbart återvänder till havet i två månader för att leta föda.[46] Överföringen av ägget kan vara besvärligt och svårt, och många par tappar ägget. När detta händer är ungen inuti ägget omedelbart förlorad eftersom ägget inte kan utstå de iskalla temperaturerna på marken. Hanen ruvar ägget i en ficka mellan de korta benen och balanserar det på fötterna oavbrutet i 64 dagar innan det kläcks.[48] Kejsarpingvinen är den enda pingvinart där detta beteende observeras. Hos alla andra pingvinarter turas föräldrarna om att ruva.[52] Vid den tidpunkt då ägget kläcks kommer hanen att ha fastat i omkring 115 dagar sedan han anlände till kolonin.[48] För att överleva kylan och vindar på upp till 200 km/t trycker hanarna sig tätt intill varandra och turas om att stå i mitten av skocken. Det har också observerats att de står med ryggarna mot vinden för att bevara kroppsvärmen. Under de fyra månader som ruvningen pågår kan hanen tappa så mycket som 20 kg, från ungefär 38 kg till bara 18 kg.[53][54] Kejsarpingvinerna svälter sig alltså igenom vintern på Antarktis stående tätt tillsammans på isen.[55] Temperaturen kan gå ner till minus sextio grader längst ut i gruppen.[källa behövs] Längst inne i gruppen har temperaturer på tjugo plusgrader uppmätts. Inte heller denna temperatur är särskilt hälsosam för kejsarpingvinen, varför de innerst placerade individerna gärna tar sig utåt.[källa behövs] Det vanligaste är att kejsarpingvinen föder upp en unge per häckningsperiod, men det är möjligt för dem att få två ägg per gång.[källa behövs]
Kläckningen kan ta så lång tid som två eller tre dagar. Nykläckta ungar räknas som bostannare, täckta av bara ett tunt lager dun och helt beroende av sina föräldrar för att få föda och värme.[56] Om ungen kläcks innan modern återvänder utfodrar fadern den med ett ostmasseliknande ämne som består av 59 % protein och 28 % lipider, vilket produceras av en körtel i hans matstrupe.[57] Den späda ungen värms i den så kallade vaktfasen, då den tillbringar tiden balanserad på sin förälders fötter och skyddad i ruvningspåsen.[56]
Pingvinhonan återvänder till häckningsplatsen någon gång mellan det att ägget kläcks till tio dagar senare, vilket sker från mitten av juli till början av augusti.[46] Hon finner sin partner bland de hundratals fäderna genom hans läte och tar över vårdnaden om ungen. Ungen utfodras genom att honan spyr upp föda som hon lagrat i magen. Hanen ger sig då iväg för att födosöka i havet, där han tillbringar ungefär 24 dagar innan han återvänder.[46] Hans resa på land blir något kortare än tidigare, eftersom issmältningen på sommaren gradvis minskar avståndet mellan häckningsplatsen och öppet hav. Föräldrarna turas sedan om att ta hand om ungarna medan den andra jagar föda till havs.[48]
Omkring 45–50 dagar efter kläckningen bildar ungarna en grupp, där de kryper ihop tillsammans för att få värme och skydd. Under denna tid skaffar båda föräldrar föda till havs och återvänder periodvis för att föda upp sina ungar.[56] En sådan grupp kan bestå av upp till flera tusen tätt hoppackade fåglar och är nödvändig för att överleva de låga temperaturerna i Antarktis.[58]
Från början av november börjar ungarna rugga till juvenil fjäderdräkt, vilket tar upp till två månader och ofta inte är fullbordat vid den tid då de lämnar kolonin. De vuxna fåglarna slutar utfodra dem vid denna tid. Alla fåglar gör den betydligt kortare färden till havet i december eller januari och tillbringar resten av sommaren där.[44][59]
Arten har avlats utanför Antarktis i SeaWorld San Diego, där mer än 20 individer har kläckts sedan 1980.[60][61] 55 individer beräknades finnas i fångenskap i nordamerikanska djurparker och akvarier 1999.[62] Arten hålls i fångenskap på endast två platser i världen.[63]
Artens unika livscykel i en så ogästvänlig miljö har beskrivits i böcker och filmer. Antarktisutforskaren Apsley Cherry-Garrard har sagt: "Allt sammantaget tror jag inte att någon på jorden har det värre än en kejsarpingvin".[64] Den franska dokumentärfilmen Pingvinresan (La Marche de l'empereur), som visades på många biografer år 2005, berättade historien om pingvinernas häckningscykel.[63][65] Ämnet har behandlats för TV två gånger av BBC och programledaren David Attenborough, först i femte delen av Life in the Freezer, en serie om Antarktis från 1993,[66] och åter i serien Planet Earth från 2006.[67]
Den datoranimerade filmen Happy Feet (2006) har kejsarpingviner i huvudrollerna, särskilt en som gillar att dansa. Fastän filmen är en komedi avbildar även den deras livscykel och framhåller ett underliggande allvarligt miljöbudskap om hot från global uppvärmning och utfiskning.[68] Den datoranimerade filmen Surf's Up (2007) innehåller en surfande kejsarpingvin vid namn Zeke "Big-Z" Topanga.[69] Mer än 30 länder har avbildat fågelarten på sina frimärken – Australien, Storbritannien, Chile och Frankrike har alla utgivit flera stycken.[70] Den har även avbildats på ett 10-francsfrimärke från Belgien som del av en serie om antarktiska expeditioner.[71]
Kejsarpingvinen listas sedan 2012 som nära hotad (NT) av Internationella naturvårdsunionen (IUCN). Tillsammans med nio andra arter av pingviner kommer den kanske att tas med i USA:s Endangered Species Act. De främsta anledningarna till detta är minskning av tillgång på föda på grund av effekterna av klimatförändring och det industriella fisket av fisk och skaldjur. Andra anledningar till en möjlig placering på denna lista är populationsminskning på grund av sjukdomar, habitatförstöring, och störning vid häckningskolonier av människan. Vad gäller det senare är turismens inverkan av särskild betydelse.[72]
Under slutet av 1970-talet i området kring Adélieland förekom populationsminskningar på upp till 50 % grund av ökad dödlighet bland adulta fåglar, särskilt bland hanar. Denna ökade dödlighet härleds till den abnormt långa värmeperiod som förelåg under denna period och som ledde till minskat istäcke på havet. Arten anses därför vara mycket känslig för klimatförändringar.[73]
Kejsarpingvin (Aptenodytes forsteri) är den största och tyngsta nu levande pingvinarten och är endemisk för Antarktis. Hanen och honan är lika såväl till fjäderdräkt som storlek, vilken uppgår till cirka 120 centimeter. De väger i genomsnitt mellan 22 och 37 kg. Ryggdelarna är svarta och skarpt avgränsade från den vita buken, det blekgula bröstet och de bjärt gula öronfläckarna. Liksom alla pingviner saknar den flygförmåga, har en strömlinjeformad kropp och vingarna stela och tillplattade till fenor för ett liv i havet.
Fisk utgör huvuddelen av dess föda, som även kan omfatta kräftdjur, såsom krill, och bläckfiskar. När den jagar kan kejsarpingvinen befinna sig under vatten i upp till 18 minuter, och dyka till ett djup av 535 meter. Den har flera anpassningar för att underlätta detta, däribland ett hemoglobin med ovanlig struktur som gör att den fungerar vid låga syrenivåer i kroppen. Den har solida ben för att reducera barotrauma (en sjukdom beroende på snabba tryckändringar) och förmåga att minska sin ämnesomsättning och stänga av oväsentliga organfunktioner.
Arten är kanske mest känd för de långa förflyttningar de adulta fåglarna gör varje år för att para sig och utfodra sin avkomma. Kejsarpingvinen är den enda pingvinen som häckar vintertid i Antarktis. Den vandrar 50 till 120 km över isen till häckningskolonier som kan omfatta tusentals individer. Honan lägger ett enda ägg, som ruvas av hanen medan honan återvänder till havet för att söka efter föda. Föräldrarna turas sedan om att söka föda i havet och ta hand om ungen i kolonin. Livslängden är normalt 20 år i naturen, men observationer tyder på att vissa individer kan uppnå 50 års ålder.
İmparator penguen (Aptenodytes forsteri), penguengiller (Spheniscidae) familyasının en büyük türü. Kral penguen (Aptenodytes patagonicus) ile beraber büyük penguenler (Aptenodytes) cinsine dahil edilir.
İmparator penguen 1,30 metre boyda olabilir ve 60 kilogram ağırlığına kadar ulaşabilir. Gövdesi yuvarlağımsı, kafası ve ayakları küçüktür. Üstte siyah, altta beyaz tüyleri vardır. Böylece avlanırken aşağıdan avları tarafından, yukarıdan ise düşmanları tarafından zor fark edilir. Sadece boynunun altı ve yanakları sarı-turuncu renge sahiptir.
İmparator pengueni dünyanın en güneyde yaşayan penguenidir. Güney Okyanusu ve Antarktika'nın parça buzullarında yaşayan 300.000 nüfus bulunur. Üremek için yalnız, parça buzulları terk ederek, üreme ve kuluçkaya emniyetli olan sabit karaya doğru, 200 kilometreye kadar yürürler.
İmparator pengueni bir deniz kuşu olup, sadece denizde avlanır. Balıklar, mürekkep balıkları ve kril adı verilen planktonik canlılar ile beslenir. İmparator penguenler gruplar halinde avlanırlar. Bu gruplar direkt olarak balık sürülerine dalar, oraya buraya çok hızlı hareket ederek gagalarına gelen ne ise onu kaparlar. Küçük avları hemen suyun içinde yerken, daha büyük avları parçalamak için su yüzeyine çıkarlar. Av esnasında imparator penguenler büyük mesafeleri kat ederler. Bu esnada 36 km/saate kadar hıza, 535 metre kadar derinliğe ulaşırlar.Acil durumlarda yirmi dakikaya kadar su altında kalabilirler. Su ne kadar berrak ise o kadar derine dalarlar. Görerek avlanırlar, yani duyarak avlarını hissetmezler, onları yakalamak için görmek zorundadırlar.
İmparator penguenleri ilk kez üç ile altı yaşları aralığında üremeye başlar. Kuluçka yerine doğru, donmuş deniz üzerinde karaya, 200 kilometreye kadar yürürler. Bu yer, Antarktika yazında buzun erimediği bir çevre olmalıdır. Nisan’da çiftleşme zamanı başlarken, Mayıs/Haziran (Antarktika kışı) kuluçkaya başlarlar. Diğer penguen türleri gibi yuva kurmazlar. Dişi, yaklaşık 450 gram gelen tek bir yumurta bırakır, yumurtayı bıraktıktan sonra kuluçka kolonisini terk ederek, besin arayacağı denize geri döner. Erkek yumurtaya oturur, karın bölgesindeki kıvrımları ile örter ve o şekilde de taşır. Buz gibi rüzgarlardan korunmak için hayvanlar sürekli yerlerini değiştirirler. Böylece her hayvan, bazen kenarda bazen de penguen kolonisinin sıcak iç kısımlarında bulunur.
Civcivler yaklaşık 64 günlük kuluçkadan sonra , Temmuz ortalarından itibaren yumurtalardan çıkarlar ve yetişkin hale gelmek için Ocak (Güney Yarımküre’nin yazı) ayına kadar zamanları vardır. Boz renkte narin ayva tüylere sahiptirler. Kafaları siyah, gözlerinin çevresinde beyaz bir halkaya sahiptirler. İlk başta erkek ebeveynlerinin karın kıvrımlarında kalırlar. Kuluçka evresinde vücut ağırlıklarının üçte birini kaybeden erkekler, yavrularını sütümsü bir madde ile beslerler.
Dişiler, yaklaşık üç kilogram ön sindirime uğramış balık ile civcivlere geri dönerler. Yavrular dişilerden ilk balıklarını alır. Bu kez rezervlerini doldurmak için denize erkekler gider. Sonrasında yaşlı hayvanlar sürekli besleme işini nöbetleşe değiştirirler. Bu arada Antarktika’da yaz hüküm sürmeye başlarken, bu kuluçka stratejisi avantajlarını gösterir. Yavruların büyümek için çok besine ihtiyaç vardır ve denize giden yol, parça buzlar eridiğinden artık çok daha kısadır.
Yavrular ebeveynlerini beklerken, bir anlamda kendi aralarında kreş oluştururlar. Antarktika soğunundan korunmak için birbirleri ile çok yakın dururlar.
Büyümekte olan genç penguen, zamanla narin ayva tüyünü kaybeder ve yetişkinlerin sahip olduğu tüylere kavuşur. Yaklaşık altı aylık olan genç hayvanlar, penguen kolonisini terk ederler ve ilk kez üç ile altı yıl kadar sonra, bizzat kendileri kuluçka yapmak için oraya geri dönerler.
İmparator penguenlerin çok az düşmanı vardır ve 50 yaşına kadar yaşayabilirler. Yetişkin bir imparator pengueni suda ya da suyun yakınlarında öldürenler, sadece leopar fokları (Hydrurga leptonyx) ve katil balinalardır. Bazen, buzul parçaların üstünde yırtıcımartıgiller (Stercorariidae) ve dev fırtına kuşlarının (Macronectes giganteus) civcivleri avladığı görülür. Genç penguen kayıplarının üçte birinin sorumlusu olan en büyük tehdit, dev fırtına kuşlarıdır
İmparator penguen (Aptenodytes forsteri), penguengiller (Spheniscidae) familyasının en büyük türü. Kral penguen (Aptenodytes patagonicus) ile beraber büyük penguenler (Aptenodytes) cinsine dahil edilir.
Імператорський пінгвін найвищий та найбільший серед своїх сородичів: їхній зріст може сягати до 1,30 м, а вага до 50 кг, ці показники стосуються найбільших зі самців пінгвінів. Його тіло обтічної форми. Невеликий розмір голови і ніг запобігає найменшій втраті тепла в холодних умовах Антарктиди. Оперення на спині чорне, а на грудях біле, що робить його у воді менш помітним для ворогів. Під шиєю і на щоках — жовто-оранжеве забарвлення. Імператорські пінгвіни можуть місяцями жити в океані і припливати до берега лише, щоби відпочити[1].
Імператорський пінгвін з усіх видів пінгвінів заходить далі за всіх на південь. Близько 300 тисяч особин імператорського пінгвіна живуть на крижинах навколо Антарктиди, але для спаровування і висиджування яєць мігрують на материк.
Як морський птах, імператорський пінгвін полює виключно в морі. Він живиться рибою, кальмарами і крилем. Імператорські пінгвіни полюють групами. Ці групи пливуть прямо в зграю риби і швидко нападають в ньому на здобич, клюючи все, що перед ними виникає. Дрібну здобич вони їдять прямо у воді, а з крупнішою здобиччю вони повинні виплисти на поверхню, щоб її обробити. Під час полювання імператорські пінгвіни долають великі відстані і досягають швидкості до 36 км/год. і глибину до 535 метрів. При необхідності вони можуть провести під водою до 20 хвилин. Чим більше світла, тим глибше вони пірнають, оскільки їх головним орієнтиром при полюванні є зір, а не ехолот.
Імператорські пінгвіни починають розмножуватися в травні—червні, коли в місцях їх проживання температура опускається нижче 50 °C, а вітер дує зі швидкістю до 200 км/год. Самка відкладає єдине яйце на лапи і накриває його зверху шкірною складкою, яка називається насідною сумкою. Через деякий час турботи про яйце бере на себе самець, у якого також є насідна сумка. Поки самець насиджує яйце, самка в цей час подорожує до відкритого моря в пошуках їжі. Самці ж збираються в щільні групи — близько 10 птахів на 1 м², що допомагає зберегти життя майбутньому потомству. Батьки годують своїх пташенят «молоком» — особливим соком, який проводить шлунок і стравохід пінгвіна. У цьому соку 28% жиру, білків близько 60%. Опісля двох місяців, самки повертаються з годування і одночасно з цим з яєць з'являються пташенята. Самки близько трьох тижнів годують пташенят напівперетравленою їжею, запасеною в подорожі по морю і тим же самим молоком. У віці п'яти тижнів пташенята імператорських пінгвінів вже не поміщаються в насідних сумках і йдуть в так звані «дитячі сади», де проводять час, щільно притиснувшись один до одного. Дорослі пінгвіни охороняють їх від нападів хижаків — буревісників і поморників. Батьки ж знаходять своє пташеня серед сотень інших, орієнтуючись голосовим сигналом, який сприймає лише потрібне дитинча, і годують тільки його. У цей період пташеня може за один раз з'їсти до 6 кг риби. Здібними до плавання пташенята стануть лише до січня. Тоді дорослі і молоді птахи йдуть в море до наступної весни.
У імператорських пінгвінів існує небагато ворогів, і природний вік цих птахів може досягати 35 років. Єдині хижаки, що вбивають дорослого імператорського пінгвіна у воді або поблизу води, — це косатки і морські леопарди. На крижинах іноді трапляється, що пташенята імператорського пінгвіна стають здобиччю поморників або гігантського буревісника. Саме від останнього виходить найбільша небезпека, оскільки він є причиною загибелі до третини пташенят імператорського пінгвіна. Для дорослих особин ці птахи не створюють небезпеки.
Chim cánh cụt hoàng đế (tên khoa học Aptenodytes forsteri) là một loài chim trong họ Spheniscidae.[2] Chúng là loại chim lớn nhất và nặng nhất trong số tất cả những loài chim cánh cụt sống và đặc hữu ở Châu Nam Cực. Con trống và con mái có bộ lông và kích thước tương tự nhau, chiều cao đạt tới 122 cm (48 in) và cân nặng từ 22 đến 45 kg (49 đến 99 lb). Đầu và lưng chúng màu đen, bụng và chân màu trắng, ngực màu vàng nhạt và tai màu vàng tươi. Cơ thể thuôn dài. Chim cánh cụt không biết bay, đôi cánh nhỏ và dẹt cùng chân chèo thích nghi với môi trường nước.
Thức ăn thường ngày của chim cánh cụt hoàng đế là cá, nhưng đôi khi chúng cũng ăn động vật giáp xác, các loài nhuyễn thể, động vật thân mềm và mực. Trong khi săn, loài này có thể lặn xuống dưới nước trên 18 phút và lặn sâu tới 535 m (1.755 ft). Chúng có một số đặc điểm giúp thích nghi với điều kiện này, bao gồm một hemoglobin có cấu trúc bất thường cho phép nó hoạt động ở nơi có nồng độ ôxy thấp, xương rắn để giảm chấn thương áp suất, và khả năng giảm sự trao đổi chất ở cơ thể nó và tắt các chức năng cơ quan không cần thiết.
Chim cánh cụt hoàng đế nổi tiếng với những chuỗi hành trình của các con lớn mỗi năm để giao phối với nhau và nuôi con cái. Các loài cánh cụt chỉ sinh sản duy nhất vào mùa đông ở Châu Nam Cực, chúng phải đi quãng đường dài khoảng từ 50–120 km (31–75 mi) trên băng để tới khu vực sinh sản, nơi có hàng ngàn cá thể. Những con mái sẽ đẻ ra một quả trứng duy nhất, sau đó con trống sẽ lo việc ấp trứng, còn con mái ra biển kiếm mồi. Sau đó, con trống và con mái thay nhau tìm kiếm thức ăn ngoài biển và chăm sóc cho cánh cụt con ở nơi sinh sản. Tuổi thọ của chim cánh cụt hoàng đế là 20 năm, mặc dù có một số con có thể sống tới 50 tuổi.
Chim cánh cụt hoàng đế đã được nhà động vật học người Anh George Robert Gray mô tả năm 1844. Ông đã đặt tên cho loài chim này dựa vào tiếng Hy Lạp cổ đại, ἀ-πτηνο-δύτης [a-ptēno-dytēs] có nghĩa là "thợ lặn không cánh". Tên cụ thể của nó để vinh danh nhà tự nhiên học người Đức Johann Reinhold Forster, người đã đi cùng thuyền trưởng James Cook trong chuyến du hành trên Thái Bình Dương lần thứ hai, lần mà James Cook chính thức đặt tên cho năm loài chim cánh cụt.
Tương tự với chim cánh cụt vua nhưng kích cỡ nhỏ hơn (A. patagonicus), chim cánh cụt hoàng đế là một trong hai loài còn tồn tại của chi Aptenodytes. Bằng chứng hóa thạch của loài cánh cụt thứ ba trong chi Aptenodytes - chim cánh cụt Ridgen (A. ridgeni) đã được tìm thấy tại New Zealand, ước tính chúng sống vào cuối thế Pliocen, tức hơn 3 triệu năm trước. ago, in New Zealand.[3] Nghiên cứu về hành vi và di truyền của chim cánh cụt, các nhà khoa học đã đưa ra giả thuyết rằng chi Aptenodytes là chi cơ bản,[4] nói cách khác, nó tách ra từ một nhánh bao gồm tất cả các loài cánh cụt khác.[5]
Chim cánh cụt hoàng đế lớn khi đứng có chiều cao 122 cm (48 in). Trọng lượng khoảng 22 đến 45 kg (49 đến 99 lb) và thay đổi theo giới tính, con trống nặng hơn con mái. Trọng lượng cũng thay đổi theo mùa, như chim cánh cụt trống và mái mất một khối lượng đáng kể trong khi nuôi con non và ấp trứng. Một con trống phải chịu đựng cái rét ở Nam Cực trong hơn 2 tháng để bảo vệ trứng của nó. Trong thời gian này, con trống không hề ăn gì cả. Hầu hết con trống này sẽ giảm 12 kg (26 lb) trong khi nó chờ cho con non nở.[6] Trọng lượng của con trống vào đầu mùa sinh sản là 38 kg (84 lb) và con cái là 29,5 kg (65 lb). Sau mùa sinh sản, cả con cái và con đực sẽ giảm khoảng 23 kg (51 lb).[7][8][9]
Giống như tất cả các loài chim cánh cụt khác, chim cánh cụt hoàng đế có một cơ thể phù hợp cho việc bơi: đôi cánh dẹt, chân chèo phẳng.[10] Lưỡi được trang bị phía sau lông tơ để ngăn chặn con mồi thoát ra ngoài khi bị bắt.[11] Con lớn có lông màu đen phía sau, trên đầu, cằm, cổ, lưng, phần lưng của chân chèo, và đuôi. Những phần dưới của cánh và bụng có màu trắng, màu vàng nhạt trên ngực, còn tai màu vàng tươi. Khi chúng ở tuổi thành niên, tai, cằm và họng có màu trắng, riêng cái mỏ màu đen. Chim cánh cụt con thường được phủ một lớp lông màu xám bạc và có đầu màu đen và trắng. Một con non với cả bộ lông màu trắng đã được tìm thấy năm 2001.[12] Nó đã bị coi là bạch tạng nếu như không có đôi mắt màu hồng. Con non cân nặng khoảng 315 g (11 oz) sau khi nở, và đủ lông khi trọng lượng của chúng bằng 50% trọng lượng con lớn.
Bộ lông màu đen của chim cánh cụt hoàng đế chuyển dần sang màu nâu từ tháng 11 cho tới tháng 2, trước đợt rụng lông hàng năm từ tháng 1 đến tháng 2.[13] Việc rụng lông của loài này nhanh hơn một số loài chim khác, chỉ tới 34 ngày. Bộ lông của chim cánh cụt hoàng đế sẽ mọc lên từ da sau khi chúng đã phát triển được một phần ba tổng chiều dài của chúng, và trước khi bị rụng mất lông cũ, để giúp giảm cách nhiệt và tăng tỏa nhiệt. Lông mới sau đó đã đẩy đi những cái lông cũ trước khi hoàn thành sự sinh trưởng của chúng.[14]
Trung bình mỗi năm tỷ lệ sống của chim cánh cụt hoàng đế đo được là 95,1%, với tuổi thọ trung bình là 19,9 năm. Một số nhà nghiên cứu lại ước tính rằng 1% trong số những con chim cánh cụt hoàng đế có thể sống tới 50 tuổi. Ngược lại, 19% những con non sống sót được qua năm đầu tiên. 80% số cánh cụt trưởng thành có độ tuổi từ 5 tuổi trở lên.
Có khoảng 80.000 cặp chim cánh cụt hoàng đế, tức 160.000 con, sống trên biển Ross. Mũi Washington có khoảng từ 40.000 con đến 50.000 con. Đảo Coulman ở Victoria Land có 44.000 con. Vịnh Halley, Coats Land có khoảng từ 28.600 con đến 62.800 con và Vịnh Atka ở Queen Maud Land (32.000) con.
Chim cánh cụt hoàng đế là một trong những điều mà tổ chức Liên minh Bảo tồn Thiên nhiên Quốc tế (IUCN) quan tâm nhất. Cùng với chín loài khác thuộc chim cánh cụt, nó đang được Mỹ xem xét để đưa vào Luật về loài nguy cấp (ESA). Một số lý do chính khiến chim cánh cụt hoàng đế thiếu thức ăn là do biến đổi khí hậu. Các lý do khiến số lượng chim cánh cụt hoàng đế giảm sút là do bệnh tật, sự ấm lên toàn cầu.
Số cánh cụt hoàng đế giảm 50% trong khu Terre Adélie do tỉ lệ tử vong của con lớn tăng lên, đặc biệt là con trống, trong một thời gian dài thời tiết ở đây ấm áp bất thường cuối năm 1970, khiến cho những biển băng bị tan. Mặt khác, mức độ trứng nở thành công giảm đi do biển băng tăng lên. Do đó loài này được cho là rất nhạy cảm với khí hậu.
Kết quả nghiên cứu của viện Hải dương học Woods Hole vào tháng 1 năm 2009 đã cho rằng chim cánh cụt hoàng đế có thể tuyệt chủng vào năm 2100 do biến đổi khí hậu trên Trái Đất. Bằng cách áp dụng mô hình toán học để dự đoán sự tan biển băng từ việc ấm lên toàn cầu, họ đã kết luận rằng cuối thế kỷ 21, chim cánh cụt hoàng đế sẽ giảm đi 87%, từ 3.000 cặp chim sẽ giảm xuống chỉ còn 400 cặp chim.
|date=
(trợ giúp) Chim cánh cụt hoàng đế (tên khoa học Aptenodytes forsteri) là một loài chim trong họ Spheniscidae. Chúng là loại chim lớn nhất và nặng nhất trong số tất cả những loài chim cánh cụt sống và đặc hữu ở Châu Nam Cực. Con trống và con mái có bộ lông và kích thước tương tự nhau, chiều cao đạt tới 122 cm (48 in) và cân nặng từ 22 đến 45 kg (49 đến 99 lb). Đầu và lưng chúng màu đen, bụng và chân màu trắng, ngực màu vàng nhạt và tai màu vàng tươi. Cơ thể thuôn dài. Chim cánh cụt không biết bay, đôi cánh nhỏ và dẹt cùng chân chèo thích nghi với môi trường nước.
Thức ăn thường ngày của chim cánh cụt hoàng đế là cá, nhưng đôi khi chúng cũng ăn động vật giáp xác, các loài nhuyễn thể, động vật thân mềm và mực. Trong khi săn, loài này có thể lặn xuống dưới nước trên 18 phút và lặn sâu tới 535 m (1.755 ft). Chúng có một số đặc điểm giúp thích nghi với điều kiện này, bao gồm một hemoglobin có cấu trúc bất thường cho phép nó hoạt động ở nơi có nồng độ ôxy thấp, xương rắn để giảm chấn thương áp suất, và khả năng giảm sự trao đổi chất ở cơ thể nó và tắt các chức năng cơ quan không cần thiết.
Chim cánh cụt hoàng đế nổi tiếng với những chuỗi hành trình của các con lớn mỗi năm để giao phối với nhau và nuôi con cái. Các loài cánh cụt chỉ sinh sản duy nhất vào mùa đông ở Châu Nam Cực, chúng phải đi quãng đường dài khoảng từ 50–120 km (31–75 mi) trên băng để tới khu vực sinh sản, nơi có hàng ngàn cá thể. Những con mái sẽ đẻ ra một quả trứng duy nhất, sau đó con trống sẽ lo việc ấp trứng, còn con mái ra biển kiếm mồi. Sau đó, con trống và con mái thay nhau tìm kiếm thức ăn ngoài biển và chăm sóc cho cánh cụt con ở nơi sinh sản. Tuổi thọ của chim cánh cụt hoàng đế là 20 năm, mặc dù có một số con có thể sống tới 50 tuổi.
Императорский пингвин был открыт экспедицией Ф. Ф. Беллинсгаузена и М. П. Лазарева 1819—1821 годов.
Значительный вклад в изучение императорского пингвина был сделан антарктической экспедицией Роберта Скотта 1910—1913 гг. когда группа из трёх человек (в том числе Эдриана Уилсона) отправилась с базы на мысе Эванс в проливе Мак-Мердо на мыс Крозье, где добыли несколько яиц пингвинов, что было важно для изучения эмбрионального периода развития этих птиц[4].
Императорский пингвин из всех видов пингвинов заходит далее всего на юг. Около 300 тысяч особей императорского пингвина живут на льдинах вокруг Антарктиды, но для спаривания и высиживания яиц мигрируют на материк.
До 2009 года считалось, что всего в мире существует 34 их колонии. В результате изучения спутниковых изображений Антарктики (LandSat Image Mosaic of Antarctica) учёными было обнаружено 38 следов помёта на снегу, что соответствует 38 местам зимовки, то есть такому же количеству колоний[5].
Как морская птица императорский пингвин охотится исключительно в океане. Он питается рыбой, кальмарами и крилем. Императорские пингвины охотятся в группах. Эти группы плывут прямо в косяк рыбы и быстро в нём нападают на добычу, клюя всё, что перед ними возникает. Мелкую добычу они едят прямо в воде, а с более крупной добычей они должны выплыть на поверхность, чтобы её разделать. Охотясь, императорские пингвины преодолевают большие расстояния, двигаясь со скоростью 3—6 км/ч и опускаясь на глубину до 535 метров. При необходимости они могут провести под водой до 15 минут. Чем больше света, тем глубже они ныряют, так как их главным ориентиром при охоте является зрение, а не слух или эхолот.
Колонии императорских пингвинов находятся в естественных укрытиях: за утёсами и крупными льдинами с обязательным наличием участков открытой воды. Самые большие колонии насчитывают до десяти тысяч особей. Часто императорские пингвины передвигаются лёжа на брюхе, работая лапами и крыльями.
Для того, чтобы согреться, императорские пингвины собираются в плотные группы, внутри которых температура может достигать +35 градусов при температуре окружающего воздуха −20 °C. При этом пингвины постоянно перемещаются от края группы в центр и обратно, чтобы все находились в равных условиях.
Около двух месяцев в году императорские пингвины проводят в море, остальное время уходит на продолжение рода.
Императорский пингвин, несмотря на гордый вид и название, является очень осторожной и даже пугливой птицей. Многие попытки окольцевать его не увенчались успехом, так как при приближении потенциальной опасности начиналась такая паника, что пингвины разбегались, бросая яйца и птенцов[6].
Императорские пингвины начинают размножаться в мае — июне, когда в местах их обитания температура опускается ниже −50 °C, а ветер дует со скоростью до 200 км/ч. В связи с такими погодными условиями птенцы императорского пингвина очень медленно развиваются. Гнездовые колонии императорских пингвинов расположены на прибрежных льдах, изредка на континенте. Колонии расположены в местах с наиболее благоприятным микроклиматом, имеющих защиту от ветров, дующих в это время года из середины материка, например, среди утёсов, ледников или в неровностях льда. Но также рядом с колонией должны быть расположены открытые полыньи, трещины или участки свободного ото льда моря. Это необходимо птицам для питания и кормления птенцов. При сильных морозах пингвины сбиваются в тесные группы, в отличие, например, от пингвинов Адели, которые согреваются парами на строго ограниченной гнездовой территории.
Императорские пингвины пребывают у побережья Антарктиды около 10 месяцев. Первые птицы на местах гнездования появляются в конце антарктического лета (середина марта-середина апреля). Здесь птицы объединяются в пары, сопровождая этот процесс криками и частыми драками. Так формируется колония. Максимальный размер колонии — 10 тысяч птиц, минимальный — 300 птиц.
Затем птицы успокаиваются, парами спокойно стоят днём, ночью собираются в группы, образуя «черепаху». В мае-начале июня самка откладывает единственное яйцо, с помощью клюва перекатывает его на лапы и накрывает сверху кожной складкой на нижней стороне брюха, которая называется наседной сумкой. Появление яйца сопровождается громкими криками родителей. Масса яйца императорского пингвина 450 г, размер 12х9 см; средняя температура яйца 31,4 C°. Через несколько часов заботы о яйце берёт на себя самец, у которого также есть наседная сумка. Самка же, проголодав 45—50 дней, отправляется на кормёжку в море. Самцы же при любом ухудшении погоды собираются в плотные группы — около 10 птиц на 1 м², что помогает сохранить жизнь будущему потомству. При этом в колонии присутствует примерно 4—8 % негнездящихся особей. Продолжительность насиживания яйца 62—66 дней, иногда и до 100 дней.
Самки возвращаются с кормёжки и одновременно с этим из яиц появляются птенцы. Каждая самка находит своего супруга по голосу. Самцы, наголодавшись 3 месяца и потеряв 40 % массы тела, передают им яйца или уже вылупившихся птенцов и сами уходят на кормёжку. Средняя масса вылупившегося птенца составляет 315 г. Если птенец вылупился раньше, чем вернулась из моря самка, то отец кормит его «молоком» — особым соком, который производит желудок и пищевод пингвина, а точнее эзофагиальная железа. В этом соке содержится гликолипопротеиновое вещество, имеющее около 28 % жира, белков около 60 %. На этой пище птенец может продержаться несколько дней. Самки около трёх недель кормят птенцов полупереваренной пищей, кашицей из криля и рыб, запасённой в путешествии по морю и тем же самым молоком. В возрасте пяти недель птенцы императорских пингвинов уже не помещаются в наседной сумке и уходят в так называемые «детские сады», где проводят время, плотно прижавшись друг к другу. Взрослые пингвины охраняют их от нападений хищников — буревестников и поморников. Родители же находят своего птенца среди сотен других и кормят только его. В этот период птенец может за один раз съесть до 6 кг рыбы. Период выкармливания птенца заканчивается в декабре — январе, в разгаре антарктического лета. Период линьки длится в течение 30—35 дней, во время которого птицы ничего не едят, неподвижно сидят и сильно худеют. Способными к плаванию птенцы станут лишь к январю. Тогда взрослые и молодые птицы уходят в море до следующей весны.
У императорских пингвинов существует немного врагов, и естественный возраст этих птиц может достигать 25 лет.
Единственные хищники, убивающие взрослого императорского пингвина в воде или вблизи воды — это косатки и морские леопарды. На льдинах иногда случается, что птенцы императорского пингвина становятся добычей поморников или гигантского буревестника. Именно от последнего исходит наибольшая опасность, так как он является причиной гибели до трети птенцов императорского пингвина. Для взрослых особей эти птицы не представляют опасности.
Императорский пингвин был открыт экспедицией Ф. Ф. Беллинсгаузена и М. П. Лазарева 1819—1821 годов.
Значительный вклад в изучение императорского пингвина был сделан антарктической экспедицией Роберта Скотта 1910—1913 гг. когда группа из трёх человек (в том числе Эдриана Уилсона) отправилась с базы на мысе Эванс в проливе Мак-Мердо на мыс Крозье, где добыли несколько яиц пингвинов, что было важно для изучения эмбрионального периода развития этих птиц.
皇帝企鹅(学名:Aptenodytes forsteri)常简称为帝企鹅或皇企鹅,是企鹅家族中体型最大的属种,成年皇帝企鹅身高可达120厘米,体重可达46公斤。在皇帝企鹅发现之前,有一种企鹅被认为是最大的企鹅,取名为国王企鹅。后来,在南极大陆沿海皇帝企鹅被发现,由于它比国王企鹅还高大,因此命名为皇帝企鹅[1]。
公皇帝企鹅雙腿和腹部下方之間有一塊佈滿血管的紫色皮膚的育兒袋,能讓蛋在環境溫度低達零下華氏180度(攝氏零下117度)的低溫中保持在舒適的華氏97度(攝氏36度),小皇帝企鹅身上的淺灰白色絨羽可禦寒防風,但不防水,防水的陵羽要等到牠們快成年時才會長出,慢慢替換身上的絨羽,身體下方的絨羽會先掉。
皇帝企鹅是群居性动物。每当恶劣的气候来临,牠们会挤在一起防风御寒。皇帝企鹅活动时间固定,夜晚出现,皇帝企鹅的活动区域主要有两处,一处为饮食区,一处为繁殖区,它们常年往来于这两个区域。仅在每年的1月到3月,皇帝企鹅会分散到大洋中,分成小群进行捕食
皇帝企鹅可以潜入水底150至500米,最深的潜水记录甚至可达565米。在水下,它们最长能屏住呼吸1小時。它们的游行速度为时速6到9千米,爆发速度可达到时速20千米。它们常用的一种捕食方法是潜入水底50米左右,然后在那里的浮冰下表面捕食贴近冰面游行的南极鱼(Pagothenioa borchgrevinki),一般捕食六次后再浮出水面进行呼吸。
在陆地上,皇帝企鹅是靠双脚摇摇摆摆行走或用腹部紧贴冰面滑行,在南极的冬季来临之前,一般每年的4月至5月间,成年皇帝企鹅要在南极浮冰区走出50至120千米,搬至繁殖区生活。为了抵抗寒冷,皇帝企鹅群经常要缓慢前行。
皇帝企鹅主要以甲壳类动物为食,偶尔也捕食小鱼和乌贼。它是唯一一种在南极洲的冬季进行繁殖的企鹅。在野生环境,皇帝企鹅寿命一般在10年左右,个别寿命可达20年。
在野外,皇帝企鹅的主要天敌包括南极巨海燕、豹海豹、逆戟鲸、贼鸥和鲨鱼。此外雪地流浪犬和它们的后代在被清除出南极之前,也是帝企鹅的一大天敌。
皇帝企鹅一般在5岁时达到性成熟,成熟后的皇帝企鹅需要行进90千米到达繁殖地。每年3至4月,皇帝企鹅开始求爱,此时的气温一般都已降至零下40摄氏度。皇帝企鹅每年仅有一个伴侣,相互保持忠诚,共同繁育小企鹅。但是一年过后,多数皇帝企鹅都会更换伴侣。在5至6月,雌企鹅会产下一枚重0.45千克的蛋,此时它们身体储存的能量消耗殆尽,必须返回大海捕食。在此期间,雄企鹅把蛋放在脚掌上,用育儿袋包覆,孵化时间大约65天。这期间,雄企鹅不进食,多数时间在睡眠中度过,依靠体中储存的脂肪度日。为了抵御低温和大风(可达200km/h),雄企鹅会挤在一起,并且轮流换到外围。小企鹅出生后,如果雌企鹅仍没有回来,企鹅爸爸就会将小帝企鹅坐在身下,用拿育儿袋将小企鹅全身覆盖,再从食道的一个分泌腺中分泌出乳白色的乳状物质来餵食小企鹅。 雌性企鹅大约出海2个月后,便会返回。它能在数以百计的新爸爸中,通过叫声找到自己的丈夫,并吐出储存在胃里的食物来喂食小企鹅。雄企鹅这时便会离开,去大海觅食,但他离开的时间将会比雌企鹅离开的时间短一些,因为渐暖的天气将会使大量的冰层融化,在陆地上行走的时间也会相对短暂。从此双方轮流照看小企鹅和觅食。随着天气逐渐变暖,小企鹅出生大约两个月后也可以单独活动,会聚在一起取暖,但它们仍需要父母的餵食。 在南极的夏季即将结束时,小企鹅和企鹅父母将会一起返回大海的捕食区,在夏季结束后,未达到性成熟的企鹅将继续留在捕食区,而那些成年的企鹅将重新开始返回繁殖区的旅程。
在19世纪末20世纪初,为了获取皇帝企鹅身上的油脂,曾有大量皇帝企鹅遭到人类屠杀,其数量不断下减,到20世纪20年代前后,由于受公众舆论强烈谴责,这种野蛮的屠杀才被迫停止。至1964年南极条约协商国制订《保护南极动植物区系议定措施》之后,皇帝企鹅及其他许多南极物种已受到普遍的保护。
皇帝企鹅的现存数量估计在15万至20万对左右[2],其种群数量相对稳定,从2001年起,世界自然保护联盟濒危物种红色名录中,皇帝企鹅的保护状况为近危[3]。自2009至2012年,由澳洲南極事務局、英國南極勘測(BAS)、明尼蘇達大學、美國國家科學基金會(National Science Foundation),以及斯克里普斯海洋研究所(Scripps Institution of Oceanography)共組的研究團隊透過空照圖,使原先從地面取得的企鵝數量分析更為準確。調查結果顯示現存於南極之數量將近60萬[4]。
皇帝企鹅(学名:Aptenodytes forsteri)常简称为帝企鹅或皇企鹅,是企鹅家族中体型最大的属种,成年皇帝企鹅身高可达120厘米,体重可达46公斤。在皇帝企鹅发现之前,有一种企鹅被认为是最大的企鹅,取名为国王企鹅。后来,在南极大陆沿海皇帝企鹅被发现,由于它比国王企鹅还高大,因此命名为皇帝企鹅。
公皇帝企鹅雙腿和腹部下方之間有一塊佈滿血管的紫色皮膚的育兒袋,能讓蛋在環境溫度低達零下華氏180度(攝氏零下117度)的低溫中保持在舒適的華氏97度(攝氏36度),小皇帝企鹅身上的淺灰白色絨羽可禦寒防風,但不防水,防水的陵羽要等到牠們快成年時才會長出,慢慢替換身上的絨羽,身體下方的絨羽會先掉。
エンペラーペンギン[3]
英名 Emperor penguinコウテイペンギン(Aptenodytes forsteri)は、鳥綱ペンギン目ペンギン科オウサマペンギン属に分類される鳥類。現生のペンギンでは最大種で、最も南に分布するペンギンでもある。別名エンペラーペンギン[2][3]。
南極大陸の周辺に分布し、非繁殖期は海上で群れを作って生活する。
全長115 - 130センチメートル[3]。体長は100-130cm、体重は20-45kgに達する。現生のペンギン目内では最大種[3]。頭部とフリッパーの外側の羽色は黒[3]。上胸は黄色[3]。腹部やフリッパーの内側は白色[3]。側頭部の耳の周辺は橙色[3]。
下嘴に黄色やピンク色の筋模様が入る[3]。後肢にはピンク色の斑紋が入る個体もいる[3]。下のくちばしの根もとには嘴鞘(ししょう)という部分があり、ここも黄色をしている。
外見はオウサマペンギンに似るが、オウサマペンギンは体長95cmほどと小型で、頭部から胸にかけての黄色部分が橙色を帯びること、くちばしやフリッパーが長くて頭身が小さいことなどから区別する。また、生息域や繁殖地も異なる。
最大で水深564メートルまで潜水した記録がある[3]。一方で水深の浅い大陸棚の周辺に好んで生息し、水深185メートル以上潜水するのは約5 %にすぎない[3]。通常は2分半から4分潜水し、深い場所に潜る際は12分潜水することもある[3]。最長潜水時間は22分だが、水深の浅い場所での記録であり氷の割れ目を探すのに手間取ったためと考えられている[3]。潜水能力は鳥類最高で、水深500m以上の深さに20分以上潜るとも言われる[要出典]。
1998年のワシントン岬の調査では食性の85 - 95 %は魚類、5 - 11 %はオキアミなどの甲殻類とする報告例もある[3]。他のペンギンと同様に肉食性で、魚類、イカ、オキアミなどを捕食する。卵や雛の捕食者としてオオフルマカモメが挙げられる[3]。一方で隣接する個体が暴れ約45 %の卵が壊れ雌雄で受け渡す際などの同種同士の影響により、繁殖に失敗することも多い[3]。繁殖に失敗した個体は別の親から卵や雛を奪おうとすることもあるが、この際に奪おうとした卵が壊れたり雛が死亡することが多い[3]。いっぽう、おもな天敵はシャチやヒョウアザラシである。
『ナショナルジオグラフィック』によると、英国の海洋生物学者の観察から、コウテイペンギンの瞬間的なスピード泳力の秘密は、羽毛に蓄えた空気から気泡を発生させることで、海水と体の間の摩擦抵抗を減らすことにあったとわかった。[4]
ペンギンは南極にすむと思われがちだが、実際に南極大陸におもな繁殖地を持つのはコウテイペンギンとアデリーペンギンの2種類だけである。アデリーペンギンは夏に地面が露出した海岸で繁殖するが、コウテイペンギンは零下数十度の冬の氷原で繁殖を始める。このためコウテイペンギンは「世界でもっとも過酷な子育てをする鳥」と呼ばれることがある。厳しい冬に子育てを始めるのも、ヒナの成長と餌の量に関連したものと考えられる。
南極では秋にあたる3月から4月の頃、群れは海を離れて繁殖地である氷原に上陸する。繁殖地は海岸から50-160kmほど離れた内陸部である。これほど海岸から離れる理由の一つは捕食者から逃れるため、また雛が成長する前に氷原が溶けてしまうからであると考えられている。求愛行動およびそれに続く交尾の後、5月から6月にかけてメスは長径12cm、重さ450g程度の卵を1個だけ産む。産卵により疲労しているメスは餌を求めて海へ向かい、繁殖地に残ったオスは卵を足の上に乗せ、抱卵嚢(ほうらんのう)と呼ばれる両肢の間のお腹のだぶついた皮を使って、抱卵を始める。抱卵は立ったままで行い、巣はない。
オスはブリザード(地吹雪)が吹き荒れて-60℃になる極寒の冬の氷原上で身を寄せ合い、抱卵を続ける。卵は約65日で孵化するが、抱卵中のオスは雪を食べるしかない絶食状態に置かれるため、エネルギー消費量を抑えるため睡眠に近い状態で過ごすものの、孵化する頃にはオスの体重は40%以上も減少してしまう。繁殖地へ移動した頃から数えると約120日間も絶食していることになる。8月頃にはヒナが生まれるが、メスがまだ戻ってきていない場合には、オスは食道から分泌した白色の乳状の物質(ペンギンミルクと呼ばれることがある)を餌としてヒナに与える。メスが海から戻ってくると、ヒナの給餌はメスが行うため、オスはやっと海に出て行けることになるが、遠い海までの道のりで力尽き死んでしまうオスもいる。オスだけが抱卵するのはコウテイペンギン特有であり、他のペンギンはオスとメスが交代で抱卵する。
海へ行ってきたメスはヒナのための食物(オキアミなど)を胃に貯蔵しており、食物を吐き出してヒナに餌として与える。ヒナは最初羽毛も生えていないが、やがてヒゲペンギンを小さくしたような黒と灰色の綿毛が生える。海へ行ったオスは、やはり同様に食物を胃に貯蔵して、数週間後に繁殖地へ戻ってくる。以後、オスとメスが交代でヒナの番と餌運びを行う。ただ、戻ってきてもヒナがなくなっていたりしていると、メスは他のヒナを奪って育てようとする。ヒナの成長につれ、摂取する餌の量が増えていくと、オスとメスが両方とも海に出るようになる。この頃、ヒナばかりが集まって「クレイシ」(フランス語でクレーシュCrèche、保育所の意味)という集団を作る。クレイシは子育てを行っていない若鳥などに守られながら徐々に海岸へと移動する。
ヒナが充分に成長する頃にはクレイシも海岸に到達し、南極も夏を迎える。ヒナが成鳥の羽に換羽するのと同時期に、成鳥も冬羽から夏羽に換羽する。なお換羽の間は海に入らず、絶食することとなる。換羽の終わった群れは餌の豊富な夏の南極海へ旅立つ。
大型であること・生息環境が安定していること・人間の影響がないことから生息数は安定している[3]。一方で温暖化による生息地の棚氷の減少が懸念されている[3]。海水面の変化により2100年までに多くの繁殖地が影響を受け、壊滅する繁殖地もあるという説もある[1]。
2009年に人工衛星からの調査では46コロニー、238,000ペア、595,000羽の個体数が確認された[1][5]。
コウテイペンギン(Aptenodytes forsteri)は、鳥綱ペンギン目ペンギン科オウサマペンギン属に分類される鳥類。現生のペンギンでは最大種で、最も南に分布するペンギンでもある。別名エンペラーペンギン。
황제펭귄(Aptenodytes forsteri)은 지구상에 생존하는 모든 펭귄들 중에서 가장 키가 크고 체중이 많이 나가는 종이다. 서식지는 남극과 포클랜드 제도이다. 암컷과 수컷은 덩치와 깃털 무늬가 비슷하며, 성체는 최고 120센티미터에 몸무게는 23~45킬로그램까지 나간다. 등은 검고 가슴 부위는 창백한 노란색을 띠고 있으며 귀 부위는 밝은 노란색이다. 다른 펭귄들과 마찬가지로 황제펭귄은 날지 못한다. 이들은 해양 생활에 적합한 유선형의 몸매와 플리퍼(flipper)로 불리는 납작한 날개를 갖고 있다.
이들의 주식은 주로 물고기인데, 크릴과 같은 갑각류와 오징어와 같은 두족류도 잡아먹는다. 사냥 때에 이들은 최대 수심 535미터까지 내려가며, 물 속에서 18분까지 버틸 수 있다. 황제펭귄의 신체는 이와 같은 사냥 환경에 최적화되어 있다. 황제펭귄의 헤모글로빈은 낮은 산소 농도에서도 작동하며, 단단한 골격은 압력 장애를 줄여 준다. 황제펭귄은 차가운 물 속에서 활동하면서, 물질대사의 정도를 낮추거나 중요하지 않은 신체 기관의 기능을 정지시킬 수 있다. 추운 겨울에 얼음 위에서 체온을 보존하기 위해 발에는 동맥과 정맥이 열을 교환하는 구조로 되어있다.
황제펭귄은 남극의 겨울 기간 동안 알을 낳는 유일한 종으로, 50 ~ 120킬로미터 정도 얼음 위를 걸어 새끼들을 키우는 군집장소까지 이동한다. 이 군집장소에는 최대 수천 마리의 개체들이 모인다. 성체 황제펭귄들은 노래를 통해 짝짓기를 하고, 암컷은 한 개의 알을 낳는다. 수컷은 암컷이 바다로 돌아가서 먹이를 충분히 먹고 돌아올 때까지 태양이 완전히 뜨지 않아 최대 -60°C까지 기온이 떨어지는 1개월을 포함하여 약 4개월간 알을 발등에 올려놓고 품는다. 이 기간동안 수컷은 수분정도만 섭취하며 버틴다. 알이 부화하면 수컷은 4개월간 위 속에 간직했던 물고기를 한 번 새끼에게 준다. 암컷이 돌아오면 수컷이 역할 교대를 하여 바다로 먹이를 섭취하러 나가며, 암컷이 새끼를 돌본다. 새끼가 성장하여 천적인 도둑갈매기로부터 안전해지면 한 곳에 모아 집단으로 관리한다. 펭귄의 새끼는 다른 조류와 마찬가지로 솜털로 덮여있는데, 성체가 되면 솜털이 빠지고 깃털이 나면서 수영에 적합한 상태가 된다. 황제펭귄의 수명은 야생에서 보통 20년 정도이지만, 기록에 따르면 일부 개체들은 50년까지 살 수 있다고 한다.