Distribucion General: Se encuentran desde el norte de México hasta el norte de Bolivia y Guyana.
'''Myioborus miniatus,[2] tamién denomada candelita gargantipizarra, gorginegra, pechinegra o selvática, chipe de monte, abanicu pechinegro y pavito gorjigris,[3] ye una especie d'ave paseriforme de la familia Parulidae que vive nos montes d'América, dende Méxicu hasta Bolivia.
La candelita plomiza mide una media de 13,5 cm de llargu.[4] Los sos partes cimeros son de color gris escuru col pileu castañal acoloratada. La so cola tien forma d'abanicu y ye corita colos llaterales y la base inferior blancos. El color de les sos partes inferiores varia regionalmente, na mayor parte de la so área de distribución son de color mariellu intensu anque nes rexones del norte son coloraes. Los machos presenten el gargüelu negru, estendiéndose'l negru a los llaterales del pechu, la cara y la frente nes variedaes norteñas.
La so área de distribución estiéndese fragmentadamente peles zones montascoses de Méxicu, Centroamérica, la metá septentrional de los Andes, dende Venezuela hasta Bolivia, y los sos estribaciones como la cordal de la mariña venezolana.
El so hábitat natural son los montes húmedos de monte. Alcuéntrase principalmente ente los 1000 y 3000 m d'altitú, anque baxen hasta los 250 m pel hibiernu.[5]
La especie describióse científicamente pol ornitólogu británicu William John Swainson en 1827.[6] Reconócense doce subespecies:[6]
'''Myioborus miniatus, tamién denomada candelita gargantipizarra, gorginegra, pechinegra o selvática, chipe de monte, abanicu pechinegro y pavito gorjigris, ye una especie d'ave paseriforme de la familia Parulidae que vive nos montes d'América, dende Méxicu hasta Bolivia.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Tinwen yddfddu (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: tinwennod gyddfddu) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Myioborus miniatus; yr enw Saesneg arno yw Slate-throated redstart. Mae'n perthyn i deulu'r Telorion y Byd Newydd (Lladin: Paruliadae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn M. miniatus, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r tinwen yddfddu yn perthyn i deulu'r Telorion y Byd Newydd (Lladin: Paruliadae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Telor Semper Leucopeza semperi Telor Swainson Limnothlypis swainsoniiAderyn a rhywogaeth o adar yw Tinwen yddfddu (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: tinwennod gyddfddu) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Myioborus miniatus; yr enw Saesneg arno yw Slate-throated redstart. Mae'n perthyn i deulu'r Telorion y Byd Newydd (Lladin: Paruliadae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn M. miniatus, sef enw'r rhywogaeth.
Der Larven-Waldsänger (Myioborus miniatus) ist ein kleiner Singvogel aus der Gattung Myioborus in der Familie der Waldsänger (Parulidae). Er ist die am weitesten verbreitete Art der Gattung. Das Verbreitungsgebiet erstreckt sich vom südwestlichen Nordamerika über Zentralamerika bis Südamerika. Die IUCN listet sie als „nicht gefährdet“ (least Concern).
Larven-Waldsänger erreichen eine Körperlänge von 13 bis 13,5 Zentimetern und wiegen um die 9,5 Gramm. Die Flügellänge beträgt beim Männchen 5,8 bis 6,7 Zentimeter, beim Weibchen 5,8 bis 6,5 Zentimeter. Adulte männliche Larven-Waldsänger der Nominatform haben ein schiefergraues Kopf- und Oberseitengefieder. Der Kronenfleck ist gelbbraun-rötlich und das vordere Gesicht, die Kehle sowie der Schnabel und die Beine schwärzlich. Die Flügel sind schwärzlich mit schiefergrauen Federrändern. Charakteristisch sind wie bei allen Arten aus der Gattung Myioborus die äußeren, weißen Schwanzfedern; die restlichen Schwanzfedern sind schwärzlich. Die schwarzen Unterschwanzdecken mit den breiten, weißen Spitzen wirken wie ein quergebändertes Gitter. Das Unterseitengefieder ist zinnoberrot.
Adulte Weibchen ähneln dem Männchen. Die Unterarten unterscheiden sich außer im Unterseitengefieder kaum voneinander. So trägt die Unterart Myioborus m. hellmayri ein lachsrot-oranges Unterseitengefieder, die Unterart Myioborus m. comptus ein orange-gelbes und die Unterart Myioborus m. ballux ein gelbes mit einem orange getönten Brustgefieder.
Juvenile der Nominatform haben ein rußgraues Kopf- und Oberseitengefieder und ein gestreiftes zimtbraun-bräunliches Unterseitengefieder.
Larven-Waldsänger sind zum größten Teil Standvögel und wandern nur beschränkt innerhalb der Höhenlagen der von ihnen bewohnten Standorte. Die nördlichen Unterarten wandern auch bis in den Südosten von Arizona und den Südwesten von New Mexico. Sie bewohnen in Mexiko und im Norden von Zentralamerika feuchte, bergige Kiefern- und Kiefern-Eichen-Wälder sowie Wolken- und Nebelwälder meist in Höhen von 1500 bis 3000 Metern. In Costa Rica sind sie in submontanen und montanen Wäldern in Höhen von 700 bis 2000 Metern vorzufinden, vereinzelt auch bis zu einer Höhe von 3000 Metern. In Südamerika treten sie in submontanen und montanen Wäldern in den Anden und in den Tepuis von Venezuela, Guyana und Brasilien in Höhen von 500 bis 2500 Metern auf. Beim Zusammentreffen mit dem nah verwandten Brillen-Waldsänger (Myioborus melanocephalus) zeigen Larven-Waldsänger ein aggressives Verhalten. Sie ernähren sich überwiegend von Insekten und weiteren Wirbellosen.
Ihr aus Moos erbautes, napfförmige Nest legen sie in der unteren Bereichen der Vegetation oder auf dem Boden sowie an abgesackten Steilufern an. Ein Gelege besteht gewöhnlich aus zwei bis drei Eiern. Die Brutzeit unterscheidet sich je nach Standort: in Costa Rica von April bis Mai und in Kolumbien von Dezember bis Juli. Über andere Brutzeiten gibt es keine genauen Untersuchungen. Gerade flügge gewordene Jungvögel wurden in Chimborazo (Ecuador) im Februar gesichtet, im August in Mérida (Venezuela) und im Dezember in Junín (Peru). Die Bebrütungszeit beträgt 13 bis 15 Tage. Flügge werden die Jungvögel nach 12 bis 14 Tagen.
Es gibt zwölf anerkannte Unterarten:
Der Larven-Waldsänger (Myioborus miniatus) ist ein kleiner Singvogel aus der Gattung Myioborus in der Familie der Waldsänger (Parulidae). Er ist die am weitesten verbreitete Art der Gattung. Das Verbreitungsgebiet erstreckt sich vom südwestlichen Nordamerika über Zentralamerika bis Südamerika. Die IUCN listet sie als „nicht gefährdet“ (least Concern).
The slate-throated whitestart or slate-throated redstart (Myioborus miniatus) is a species of bird in the family Parulidae native to Central and South America.[1][2]
The slate-throated whitestart is a long-tailed warbler measuring 12 cm (4.7 in) long.[3] It has a deep rufous head, dark back, and contrasting bright yellow breast, belly and white vent and tail tips. The bill is black, and the legs are blackish-gray.
While most of its plumage changes little throughout its large range, the underparts grade from yellow in most of its range, to red in the northernmost part.
It is found disjunctly in humid highland forests, from upper understory to mid canopy, in Mexico, Central America, the Andes from western Venezuela to northwestern Argentina, the Venezuelan Coastal Range, Sierra Nevada de Santa Marta and the tepuis. It occurs at around 600 to 2,500 m (2,000 to 8,200 ft) above sea level.[1][4]
Pairs remain together throughout year, often accompanying mixed flocks. It hops and flits about while flashing its tail to frighten insects which are then caught in aerial pursuits. It will occasionally take protein corpuscles from Cecropia plants and will occasionally glean insects from tree bark.
The slate-throated whitestart's call note is a sharp "pik" note. The song varies with region, although throughout most of range it is a varied series of whistled notes, some slurred up, some slurred down.
From April to May, pairs nest in a bulky, roofed structure with a side entrance, usually nestled in niche in bank or steep slope. The female lays 3, or sometimes 2, speckled white eggs.
The slate-throated whitestart or slate-throated redstart (Myioborus miniatus) is a species of bird in the family Parulidae native to Central and South America.
Ardezparulio
La Ardezparulio (Myioborus miniatus), estas birdospecio de la familio de Paruliedoj kaj genro de Mjoboroj kiuj karakteras pro montrado de blankaj eksteraj vostoplumoj kaj havo de malhelaj supraj partoj kaj flavaj al ruĝaj subaj partoj.
Ĝi troviĝas laŭ disa distibuado en humidaj arbaroj de altaj teroj de Meksiko, Centrameriko, Andoj el okcidenta Venezuelo al nordokcidenta Argentino, la Venezuela Marbordo, Sierra Nevada de Santa Marta kaj Tepui.
La plumaro estas ardezgriza kape kaj supre (kio nomigas la specion) kun bruneca makulo en supra malantaŭa krono (kion havas ankaŭ aliaj samgenranoj). La plej rimarkinda karaktero estas ke la subaj partoj estas tre flavaj en plej parto de ties granda teritorio dum estas tre ruĝaj en la plej norda parto de tiu teritorio. Kiel ĉe aliaj membroj de la genro, ankaŭ tiu montras blankajn eksterajn vostoplumojn. Beko kaj kruroj estas nigrecaj.
Ardezparulio
La Ardezparulio (Myioborus miniatus), estas birdospecio de la familio de Paruliedoj kaj genro de Mjoboroj kiuj karakteras pro montrado de blankaj eksteraj vostoplumoj kaj havo de malhelaj supraj partoj kaj flavaj al ruĝaj subaj partoj.
Ĝi troviĝas laŭ disa distibuado en humidaj arbaroj de altaj teroj de Meksiko, Centrameriko, Andoj el okcidenta Venezuelo al nordokcidenta Argentino, la Venezuela Marbordo, Sierra Nevada de Santa Marta kaj Tepui.
La plumaro estas ardezgriza kape kaj supre (kio nomigas la specion) kun bruneca makulo en supra malantaŭa krono (kion havas ankaŭ aliaj samgenranoj). La plej rimarkinda karaktero estas ke la subaj partoj estas tre flavaj en plej parto de ties granda teritorio dum estas tre ruĝaj en la plej norda parto de tiu teritorio. Kiel ĉe aliaj membroj de la genro, ankaŭ tiu montras blankajn eksterajn vostoplumojn. Beko kaj kruroj estas nigrecaj.
La candelita plomiza (Myioborus miniatus),[2] también denominada candelita gargantipizarra, gorginegra, pechinegra o selvática, chipe de montaña, abanico pechinegro y pavito gorjigris,[3] es una especie de ave paseriforme de la familia Parulidae que vive en las montañas de América, desde México hasta Bolivia.
La candelita plomiza mide una media de 13,5 cm de largo.[4] Sus partes superiores son de color gris oscuro con el píleo castaño rojizo. Su cola tiene forma de abanico y es negruzca con los laterales y la base inferior blancos. El color de sus partes inferiores varía regionalmente, en la mayor parte de su área de distribución son de color amarillo intenso aunque en las regiones del norte son rojas. Los machos presentan la garganta negra, extendiéndose el negro a los laterales del pecho, la cara y la frente en las variedades norteñas.
Su área de distribución se extiende fragmentadamente por las zonas montañosas de México, Centroamérica, la mitad septentrional de los Andes, desde Venezuela hasta Bolivia, y sus estribaciones como la cordillera de la costa venezolana.
Su hábitat natural son los bosques húmedos de montaña. Se encuentra principalmente entre los 1000 y 3000 m de altitud, aunque bajan hasta los 250 m en invierno.[5]
La especie fue descrita científicamente por el ornitólogo británico William John Swainson en 1827.[6] Se reconocen doce subespecies:[6]
La candelita plomiza (Myioborus miniatus), también denominada candelita gargantipizarra, gorginegra, pechinegra o selvática, chipe de montaña, abanico pechinegro y pavito gorjigris, es una especie de ave paseriforme de la familia Parulidae que vive en las montañas de América, desde México hasta Bolivia.
Myioborus miniatus Myioborus generoko animalia da. Hegaztien barruko Parulidae familian sailkatua dago.
Myioborus miniatus Myioborus generoko animalia da. Hegaztien barruko Parulidae familian sailkatua dago.
Huppuviuhkakerttuli (Myioborus miniatus) Keski- ja Etelä-Amerikassa elävä kerttuleihin kuuluva varpuslintu.
Kooltaan huppuviuhkakerttuli on noin 12 cm. Lajin pää kaula ja selkä ovat väriltään tumman tuhkanharmaat. Vatsan väri muuttuu etelästä pohjoiseen mentäessä sitruunankeltaisesta kirsikanpunaiseksi. Lajin pyrstön sivujen sulat ovat valkoiset. Huppuviuhkakerttulin päälaella on ruosteenpunainen laikku. [2]
Huppuviuhkakerttulin levinneisyys ulottuu Etelä-Amerikasta Meksikoon. Levinneisyysalue levenee Sierra Madren kohdalla ja ulottuu pohjoisessa aina Maderas del Carmenin vuorille Coahuilassa. [3]
Huppuviuhkakerttulit elävät pilvi- ja vuoristometsissä 2 500–7 000 metrin korkeudessa. Laji liikkuu sekä metsien latvuskerroksissa että maan lähellä.[2]
Huppuviuhkakerttulit syövät pääasiassa hyönteisiä. Etsiessään ravintoa puista huppukerttuli leväyttelee pyrstöään auki ja kiinni. Tämä saattaa houkutella hyönteisiä tulemaan esiin, jolloin ne on helppo syödä. Laji voi etsiä ruokaa yhdessä muiden kerttuleiden tai tangaroiden kanssa. [2]
Huppuviuhkakerttuli (Myioborus miniatus) Keski- ja Etelä-Amerikassa elävä kerttuleihin kuuluva varpuslintu.
Myioborus miniatus
La Paruline ardoisée (Myioborus miniatus) est une espèce de passereaux appartenant à la famille des Parulidae.
Cet oiseau est gris ardoisé avec la tête et la gorge noire. Il a une tache rouge sur la tête et le ventre est jaune ou rouge
Il se nourrit d'insectes.
On la trouve de façon disjointe dans les forêts humides d'altitude du Mexique, d'Amérique centrale, des Andes de l'ouest du Venezuela au nord-ouest de l'Argentine, la Cordillère de la côte vénézuélienne, la Sierra Nevada de Santa Marta et les tepuis. Alors qu'il y a très peu de changements de plumage sur son immense territoire, l'espèce qui a le ventre jaune dans la plupart des endroits, l'a rouge dans la partie septentrionale de son aire de répartition.
D'après Alan P. Peterson, 12 sous-espèces ont été décrites :
Myioborus miniatus
La Paruline ardoisée (Myioborus miniatus) est une espèce de passereaux appartenant à la famille des Parulidae.
De meniezanger (Myioborus miniatus) is een zangvogel uit de familie Parulidae (Amerikaanse zangers).
Deze soort telt 12 ondersoorten:
De meniezanger (Myioborus miniatus) is een zangvogel uit de familie Parulidae (Amerikaanse zangers).
A mariquita-cinza (Myioborus miniatus) é uma espécie de ave da família Parulidae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Argentina, Bolívia, Brasil, Colômbia, Costa Rica, Equador, El Salvador, Guatemala, Guiana, Honduras, México, Nicarágua, Panamá, Peru, Estados Unidos da América e Venezuela. Seus habitats naturais são regiões subtropicais ou tropicais húmidas de alta altitude e florestas secundárias altamente degradadas.[1]
A mariquita-cinza (Myioborus miniatus) é uma espécie de ave da família Parulidae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Argentina, Bolívia, Brasil, Colômbia, Costa Rica, Equador, El Salvador, Guatemala, Guiana, Honduras, México, Nicarágua, Panamá, Peru, Estados Unidos da América e Venezuela. Seus habitats naturais são regiões subtropicais ou tropicais húmidas de alta altitude e florestas secundárias altamente degradadas.
Skiffervitstjärt[2] (Myioborus miniatus) är en fågel i familjen skogssångare inom ordningen tättingar.[3] IUCN kategoriserar arten som livskraftig.[1]
Skiffervitstjärt delas in i tolv underarter med följande utbredning:[3]
Skiffervitstjärt (Myioborus miniatus) är en fågel i familjen skogssångare inom ordningen tättingar. IUCN kategoriserar arten som livskraftig.
Skiffervitstjärt delas in i tolv underarter med följande utbredning:
M. m. miniatus – bergstrakter i västra Mexiko (södra Sonora i Guerrero, Oaxaca och västra Chiapas) M. m. molochinus– bergstrakter i östra Mexico (Sierra de Tuxtla i sydöstra Veracruz) M. m. intermedius – södra Mexiko (östligaste Oaxaca och Chiapas) till östra Guatemala M. m. hellmayri – subtropiska bergsområden från Guatemala till sydvästra El Salvador M. m. connectens – subtropiska bergsområdem i El Salvador och Honduras M. m. comptus – subtropiska bergsområden i Costa Rica (Cordillera Central och Guanacaste) M. m. aurantiacus – bergstrakter i östra Costa Rica (Cordillera de Talamanca) och västra Panama M. m. ballux – östra Panama (Darién) till Colombia, västra Venezuela och nordvästra Ecuador M. m. sanctaemartae – Santa Marta-bergen (nordöstra Colombia) M. m. pallidiventris – bergstrakter längs kusten i norra Venezuela (östra Falcón till Monagas) M. m. subsimilis – västra Anderna i Ecuador (El Oro) för nordvästligaste Peru (Piura) M. m. verticalis – sydöstra Ecuador till Peru, Bolivia, sydöstra Venezuela, Guyana och nordvästra BrasilienMyioborus miniatus là một loài chim trong họ Parulidae.[1]
Myioborus miniatus (Swainson, 1827)
Ареал Охранный статусКрасно-чёрный горихвостковый певун[1] (лат. Myioborus miniatus) — птица семейства древесницевых.
Длина тела составляет от 13 до 13,5 см,вес — около 9,5 г. Длина крыла составляет у самца от 5,8 до 6,7 см, у самки от 5,8 до 6,5 см. У совершеннолетних самцов номинативной формы оперение головы и верхней части тела серое. Пятно на макушке головы жёлто-коричнево-красноватое, лицо, горло, а также клюв и ноги черноватые. Крылья черноватые с серой каймой на перьях. Характерными являются внешние, белые перья хвоста, остальные перья хвоста черноватые. Подхвостье чёрное с широкими, белыми вершинами. Оперение нижней части тела ярко-красное.
Совершеннолетние самки похожи на самцов. Подвиды отличаются друг от друга окраской оперения нижней части тела. Так, у подвида M. m. hellmayri оперение розовато-оранжевого, у M. m. comptus — оранжево-жёлтого, а у M. m. ballux — жёлтого цвета с оранжевым оттенком на груди.
Оседлые птицы, мигрируют только локально в пределах населённых ими высокогорных мест. Северные подвиды мигрируют до юго-востока Аризоны и юго-запада Нью-Мехико. Они населяют в Мексике и на севере Центральной Америки влажные, горные сосновые и сосново-дубовые леса, а также туманные леса чаще на высоте от 1500 до 3000 м над уровнем моря. В Коста-Рике их можно найти в горных лесах на высоте от 700 до 2000 м, и даже до 3000 м над уровнем моря. В Южной Америке они встречаются в горных лесах в Андах и в тепуи Венесуэлы, Гайаны и Бразилии на высоте от 500 до 2500 м над уровнем моря. При встрече с близкородственным видом очковым горихвостковым певуном (Myioborus melanocephalus) птицы показывают агрессивное поведение.
Птицы питаются преимущественно насекомыми и другими беспозвоночными.
Чашеобразное гнездо из мха птицы строят в нижнем ярусе растительности или на земле, а также на обрывистых берегах. В кладке обычно от 2-х до 3-х яиц. Инкубационный период длится, в зависимости от региона, в Коста-Рике — с апреля по май, в Колумбии — с декабря по июль. Самостоятельными молодые птицы становятся через 12—14 дней.
Красно-чёрный горихвостковый певун (лат. Myioborus miniatus) — птица семейства древесницевых.