Tringa is 'n genus van voëls in die familie van strandlopers en snippe (Scolopacidae). Die genus omvat 13 spesies.[1] Voëls in die genus is hoofsaaklik varswatervoëls, gewoonlik met helderkleurige bene.
Die bene van spesies in die genus is óf rooi (Tringa erythropus), …
… óf geel (Kleingeelpootruiter), …
… óf bleekgroen (Groenpootruiter), …
… óf oker-kleurig (Tringa ochropus).
Tringa is 'n genus van voëls in die familie van strandlopers en snippe (Scolopacidae). Die genus omvat 13 spesies. Voëls in die genus is hoofsaaklik varswatervoëls, gewoonlik met helderkleurige bene.
İlbizcüllüt (lat. Tringa Linn., 1758) cinsi Quşlar (Aves) sinfinin Mələrcüllütlər (Scolopacidae) fəsiləsinə, Cüllütkimilər (Charadriiformes) dəstəsinə aiddir[1].
Azərbaycanda İlbizcüllüt cinsinə 6 növ daxildir:
Sahil daşçevirəni
Adi caydaqcüllüt
Sağsağanı alacüllüt
Qara ilbizcüllüt
Fiyu ilbizcüllüt
Green Sandpiper (Tringa ochropus)
1. Azərbaycanın heyvanlar aləmi. III cild, Onurğalılar. Bakı: "Elm", 2004.-620 səh.
İlbizcüllüt (lat. Tringa Linn., 1758) cinsi Quşlar (Aves) sinfinin Mələrcüllütlər (Scolopacidae) fəsiləsinə, Cüllütkimilər (Charadriiformes) dəstəsinə aiddir.
Tringa és un gènere d'ocells de la família dels escolopàcids (Scolopacidae) de distribució gairebé mundial. Als Països Catalans i amb certa regularitat es poden contemplar les gambes roja pintada i roja vulgar, la gamba verda, la valona, la xivita i la siseta. Altres espècies es poden presentar de manera ocasional. Aquests noms vulgars (gamba, valona, xivita i siseta) es poden fer extensius a altres espècies del gènere, habitants d'altres latituds.
Segons la classificació del Congrés Ornitològic Internacional (versió 2.5, 2010) aquest gènere està format per 13 espècies:
Les espècies T. brevipes i T. incanus són sovint incloses al gènere Heteroscelus.
Tringa és un gènere d'ocells de la família dels escolopàcids (Scolopacidae) de distribució gairebé mundial. Als Països Catalans i amb certa regularitat es poden contemplar les gambes roja pintada i roja vulgar, la gamba verda, la valona, la xivita i la siseta. Altres espècies es poden presentar de manera ocasional. Aquests noms vulgars (gamba, valona, xivita i siseta) es poden fer extensius a altres espècies del gènere, habitants d'altres latituds.
Tringa er en slægt af sneppefugle. Slægten omfatter 13 arter i verden. I Danmark er rødben, svaleklire og tinksmed ynglefugle, mens sortklire og hvidklire er almindelige trækgæster. Desuden er lille gulben og damklire sjældne gæster.
Slægt Tringa danske repræsentanter
Tringa er en slægt af sneppefugle. Slægten omfatter 13 arter i verden. I Danmark er rødben, svaleklire og tinksmed ynglefugle, mens sortklire og hvidklire er almindelige trækgæster. Desuden er lille gulben og damklire sjældne gæster.
Slægt Tringa danske repræsentanter
Die Wasserläufer (Tringa) sind eine Gattung aus der Familie der Schnepfenvögel. Die Wasserläufer-Arten sind insbesondere im Schlichtkleid einander sehr ähnlich. Die meisten verfügen jedoch über sehr typische und auffällige Rufe, an denen sie gut zu bestimmen sind.
Nach Untersuchungen der mitochondrialen DNA ist auch der Schlammtreter – bisher in die monotypische Gattung Catoptrophorus gestellt – in diese Gattung einzugliedern. Diese nordamerikanische Art ist etwa so groß wie eine Pfuhlschnepfe und damit größer als alle anderen Arten der Gattung.[1]
Wasserläufer fressen Land- und Süßwasserinsekten, kleine Krebstiere, Würmer und Mollusken. Bei einigen Arten gehören auch kleine Fischchen und Kaulquappen zum Nahrungsspektrum. Ihre Nahrung finden sie überwiegend im Flachwasser. Der Grünschenkel und der Dunkle Wasserläufer suchen Nahrung auch noch in verhältnismäßig tiefem Wasser. Dies ist möglich, weil insbesondere beim Dunklen Wasserläufer die Nasenlöcher des relativ langen und dünnen Schnabels sehr hoch angesetzt sind.
Unter den Wasserläufern finden sich sowohl Bodenbrüter als auch solche Arten, die in Baumnestern brüten. Der Waldwasserläufer nutzt ebenso wie der Einsame Wasserläufer aufgegebene Nester andere Vogelarten. Besonders häufig werden Drosselnester genutzt. Die Gelege umfassen gewöhnlich vier Eier.
Zu den in Mitteleuropa vorkommenden Arten gehört der Rotschenkel, der in Europa und Asien vom Mittelmeer und den Steppen- und Wüstengebieten bis an den Nordrand der Baumgrenze brütet.
Der etwas größere Grünschenkel brütet im Norden Europas und Asiens. Er ist in Mitteleuropa vor allem während der Zugzeiten zu beobachten. Zu den wichtigsten Winterquartieren gehört unter anderem die Atlantikküste Westeuropas.
Der Dunkle Wasserläufer ist ein Brutvogel der Arktis und der nördlichen borealen Nadelwaldzone. In Mitteleuropa ist er während der Zugzeiten ein regelmäßiger Durchzügler sowohl an der Küste als auch im Binnenland. Während des Höhepunktes des Zuges können in den Niederlanden 5.000 bis 10.000 Individuen beobachtet werden. In kleiner Zahl überwintern Dunkle Wasserläufer auch in Belgien, dem niederländischen Rheindelta und im Nordwesten Deutschlands.[2]
Bis in die 1950er Jahre brütete der Waldwasserläufer fast ausschließlich östlich der Oder. Seitdem hat es eine deutliche Änderung der Bestandssituation in Mitteleuropa gegeben. Während es in Polen einen deutlichen Rückgang der Bestände gab, kommt es seit den 1960er Jahren zu einer Arealausweitung und einer Bestandszunahme im Norden und Osten Deutschlands. Brutpaare wurden zuerst in Mecklenburg-Vorpommern, Niedersachsen und im Süden Schleswig-Holsteins beobachtet. Seit den 1970er Jahren ist der Waldwasserläufer auch Brutvogel in Brandenburg, Sachsen und Sachsen-Anhalt. In Österreich gibt es seit den 1980er Jahren Nachweise während der Brutzeit. In Dänemark wurde der Waldwasserläufer erstmals 1956 beobachtet, Mitte der 1990er Jahre betrug die Zahl der Brutpaare 50–60. In Finnland hat der Waldwasserläufer sein Brutareal nach Norden ausgedehnt und brütet jetzt unter anderem in Lappland, in Russland ist er auch Brutvogel auf der Kola-Halbinsel.[3]
Der knapp starengroße Bruchwasserläufer ist ein Brutvogel der gemäßigten und borealen bis subarktischen Tundrenzone. In Mitteleuropa ist er ein sehr seltener, nur lokal vorkommender Brut- und Sommervogel. Er ist häufiger und regelmäßiger während der Zugzeiten als Durchzügler und Rastvogel zu beobachten.
Die folgenden Arten gehören zur Gattung der Wasserläufer:
Die Wasserläufer (Tringa) sind eine Gattung aus der Familie der Schnepfenvögel. Die Wasserläufer-Arten sind insbesondere im Schlichtkleid einander sehr ähnlich. Die meisten verfügen jedoch über sehr typische und auffällige Rufe, an denen sie gut zu bestimmen sind.
Nach Untersuchungen der mitochondrialen DNA ist auch der Schlammtreter – bisher in die monotypische Gattung Catoptrophorus gestellt – in diese Gattung einzugliedern. Diese nordamerikanische Art ist etwa so groß wie eine Pfuhlschnepfe und damit größer als alle anderen Arten der Gattung.
Wasserläufer fressen Land- und Süßwasserinsekten, kleine Krebstiere, Würmer und Mollusken. Bei einigen Arten gehören auch kleine Fischchen und Kaulquappen zum Nahrungsspektrum. Ihre Nahrung finden sie überwiegend im Flachwasser. Der Grünschenkel und der Dunkle Wasserläufer suchen Nahrung auch noch in verhältnismäßig tiefem Wasser. Dies ist möglich, weil insbesondere beim Dunklen Wasserläufer die Nasenlöcher des relativ langen und dünnen Schnabels sehr hoch angesetzt sind.
Unter den Wasserläufern finden sich sowohl Bodenbrüter als auch solche Arten, die in Baumnestern brüten. Der Waldwasserläufer nutzt ebenso wie der Einsame Wasserläufer aufgegebene Nester andere Vogelarten. Besonders häufig werden Drosselnester genutzt. Die Gelege umfassen gewöhnlich vier Eier.
Chamchanga ni ndege wa jenasi mbalimbali katika familia ya Scolopacidae. Chamchanga tumbo-jeupe huitwa kiulimazi kwa kawaida. Ndege hawa ni weusi au kahawia na weupe, na wana domo refu na miguu mirefu na myembamba. Huonekana kandi ya bahari, viziwa au mito ambapo hukamata wadudu, gegereka hata samaki wadogo. Hutaga mayai 3-5 ardhini mahali majimaji.
Kiulimazi
Chamchanga madoa
Chamchanga miguu-njano
Chamchanga-mtoni
Chamchanga miguu-kijani
Chamchanga kijani
Chamchanga-wangwa
Chamchanga miguu-hina
Chamchanga kijivu
Spotted sandpiper
Grey-tailed tattler
Nordmann's greenshank
Wandering tattler
Greater yellowlegs
Willet
Solitary sandpiper
Chamchanga ni ndege wa jenasi mbalimbali katika familia ya Scolopacidae. Chamchanga tumbo-jeupe huitwa kiulimazi kwa kawaida. Ndege hawa ni weusi au kahawia na weupe, na wana domo refu na miguu mirefu na myembamba. Huonekana kandi ya bahari, viziwa au mito ambapo hukamata wadudu, gegereka hata samaki wadogo. Hutaga mayai 3-5 ardhini mahali majimaji.
De tjirken of tsjirken (Tringa) binne in skaai út de famylje fan de Snipfûgels.
It binne meast net al te grutte waadfûgels mei lange poatten en in lange snaffel dy't meast yn it undjippe wetter har iten byinoar skarrelje.
De Tüters (Tringa) sünd en Geslecht mank de Snippenvagels. Sunnerlich in't Slichtkleed seht se meist all liek ut. De meisten Tüters hefft en Stimm, wo se mit upfallt, wenn se roopt. Dor sünd se ok an to bestimmen.
Tüters freet Insekten, lüttje Kreefte, Wörmer un Weekdeerter. De wecken Aarden versmaht ok lüttje Fische un Pielepoggen nich. Ehr Freten finnt se meist in flack Water. Gröönbeensnippe un Swatte Tüter söökt Freten ok in Water, wat en beten deeper is. Dat könnt se maken, wiel sunnerlich bi den Swatten Tüter de Nesenlöcker bannig hooch an den langen, dünnen Snavel ansett sünd.
Mank de Tüters gift dat Aarden, de bröödt up'e Eer, man ok de wecken, de boot ehre Nester in Böme. Normolerwiese leggt se veer Eier.
Düsse 11 Aarden höört to de Tüters mit to:
. Mehr Biller, Videos oder Audiodateien to’t Thema gifft dat bi Wikimedia Commons. De Tüters (Tringa) sünd en Geslecht mank de Snippenvagels. Sunnerlich in't Slichtkleed seht se meist all liek ut. De meisten Tüters hefft en Stimm, wo se mit upfallt, wenn se roopt. Dor sünd se ok an to bestimmen.
Tüters freet Insekten, lüttje Kreefte, Wörmer un Weekdeerter. De wecken Aarden versmaht ok lüttje Fische un Pielepoggen nich. Ehr Freten finnt se meist in flack Water. Gröönbeensnippe un Swatte Tüter söökt Freten ok in Water, wat en beten deeper is. Dat könnt se maken, wiel sunnerlich bi den Swatten Tüter de Nesenlöcker bannig hooch an den langen, dünnen Snavel ansett sünd.
Mank de Tüters gift dat Aarden, de bröödt up'e Eer, man ok de wecken, de boot ehre Nester in Böme. Normolerwiese leggt se veer Eier.
Tringa is a genus of waders, containing the shanks and tattlers. The genus name Tringa is the Neo-Latin name given to the green sandpiper by the Italian naturalist Ulisse Aldrovandi in 1599. They are mainly freshwater birds, often with brightly coloured legs as reflected in the English names of six species, as well as the specific names of two of these and the green sandpiper. They are typically associated with northern hemisphere temperate regions for breeding. Some of this group—notably the green sandpiper—nest in trees, using the old nests of other birds, usually thrushes.
The willet and the tattlers have been found to belong in Tringa; these genus changes were formally adopted by the American Ornithologists' Union in 2006.[1]
The present genus in the old, more limited sense was even further subdivided into Tringa proper and Totanus, either as subgenera or as full genera. The available DNA sequence data suggests however that neither of these is monophyletic and that the latter simply lumps together a number of more or less closely related apomorphic species. Therefore, it seems unwarranted to recognize Totanus even as a subgenus for the time being.[2]
The genus Tringa was introduced in 1758 by the Swedish naturalist Carl Linnaeus in the tenth edition of his Systema Naturae.[3] The name Tringa is the Neo-Latin name given to the green sandpiper by the Italian naturalist Ulisse Aldrovandi in 1603 based on Ancient Greek trungas, a thrush-sized, white-rumped, tail-bobbing wading bird mentioned by Aristotle.[4][5] The type species is the green sandpiper (Tringa ochropus).[6]
The genus contains 13 species.[7]
_at_Bharatpur_I_IMG_5552.jpg)
Tringa legs are either red (Spotted redshank, T. erythropus), ...
... yellow (Lesser yellowlegs, T. flavipes), ...
_Bahrain.jpg)
... pale green (Common greenshank, T. nebularia), ...
_at_Bharatpur_I_IMG_5691.jpg)
... or ochre (Wood sandpiper, T. glareola)
The shanks' and tattlers' closest relatives are sandpipers of the genera Actitis and Xenus. Together with these, they are related to the phalaropes, as well as the turnstones and calidrids.[8] The large genus Tringa and the two very small genera which are most closely related form a phylogeny similar to the situation found in many other shorebird lineages such as calidrids, snipes and woodcocks, or gulls.
The same study[8] has indicated that some morphological characters such as details of the furcula and pelvis have evolved convergently and are no indicators of close relationship. Similarly, the leg/foot color wildly varies between close relatives, with the spotted redshank, the greater yellowlegs, and the common greenshank for example being more closely related among each other than to any other species in the group; the ancestral coloration of the legs and feet was fairly certainly drab buffish as in e.g. the green sandpiper. On the other hand, the molecular phylogeny reveals that the general habitus and size as well as the overall plumage pattern are good indicators of an evolutionary relationship in this group.
The Nordmann's greenshank, a rare and endangered species, was not available for molecular analyses. It is fairly aberrant and was formerly placed in the monotypic genus Pseudototanus. It appears closest overall to the semipalmata-flavipes and the stagnatilis-totanus-glareola groups, though it also has some similarities to the greater yellowlegs and common greenshank.
Fossil shanks are known since the Miocene, possibly even since the Eo-/Oligocene some 33-30 million years ago (mya) which would be far earlier than most extant genera of birds. However, it is uncertain whether Tringa edwardsi indeed belongs into the present-day genus or is a distinct, ancestral form. The time of the Tringa-Actitis-Xenus-Phalaropus divergence has been tentatively dated at 22 mya, the beginning of the Miocene;[10] even if the dating is largely conjectural, it suggests that T. edwardsi does indeed not belong into the modern genus. Molecular dating[11]—which is not too reliable, however—indicates that the diversification into the known lineages occurred between 20 and 5 mya. The fossil record contains species formerly separated in Totanus from the Early Miocene onwards. Although these are usually known from very scant remains, the fact that apparently apomorphic Tringa as well as a putative phalarope are known from about 23-22 mya indicates that the shank-phalarope group had already diverged into the modern genera by the start of the Miocene. The biogeography of living and fossil species—notably, the rarity of the latter in well-researched North American sites—seems to suggest that Tringa originated in Eurasia. Time and place neatly coincide with the disappearance of the last vestiges of the Turgai Sea, and this process may well have been a major factor in the separation of the genera in the shank-phalarope clade. Still, scolopacids are very similar osteologically, and many of the early fossils of presumed shanks require revaluation.[9]
"Tringa" hoffmanni is now in Ludiortyx. While its relationships are disputed, it was not a charadriiform.
Tringa is a genus of waders, containing the shanks and tattlers. The genus name Tringa is the Neo-Latin name given to the green sandpiper by the Italian naturalist Ulisse Aldrovandi in 1599. They are mainly freshwater birds, often with brightly coloured legs as reflected in the English names of six species, as well as the specific names of two of these and the green sandpiper. They are typically associated with northern hemisphere temperate regions for breeding. Some of this group—notably the green sandpiper—nest in trees, using the old nests of other birds, usually thrushes.
The willet and the tattlers have been found to belong in Tringa; these genus changes were formally adopted by the American Ornithologists' Union in 2006.
The present genus in the old, more limited sense was even further subdivided into Tringa proper and Totanus, either as subgenera or as full genera. The available DNA sequence data suggests however that neither of these is monophyletic and that the latter simply lumps together a number of more or less closely related apomorphic species. Therefore, it seems unwarranted to recognize Totanus even as a subgenus for the time being.
La tringoj estas specioj de vadbirdoj en genroj karakterizitaj de mezlonga beko kaj longaj, ofte brilkoloraj, kruroj. Ili aprtenas al familio de Skolopedoj kaj ordo de Ĥaradrioformaj. Ili ĉasas videblajn predojn plie ol per tuŝoprobado kiel plej granda parto de vadbirdoj.
Tiuj specioj rilatas al mezvarmaj regionoj por bredado ol la resto de tiu grandparte arkta familio. Ili troviĝas ĉe fluanta akvo plie ol multaj vadbirdoj.
Nekutime inter vadbirdoj, kelkaj el tiu grupo, ĉefe la Blankpuga tringo, nestumas en arboj uzante malnovajn nestojn de aliaj birdoj, kutime de Najtingaloj.
FAMILIO SKOLOPEDOJ
La plej proksimaj parencoj de tringoj estas la falaropoj, la ŝtonturnuloj kaj la kalidroj (van Tuinen et al. 2004). La nuntempa grupo estas nune konsiderata kiel formata el granda genro Tringa kaj el du tre malgrandaj, similaj kun la stato trovata en multaj aliaj vadbirdoj kiel tiuj de la grupoj de kalidroj, galinagoj kaj skolopoj aŭ mevoj. La Striflugila tringo, Tringa semipalmata, eksa Catoptrophorus semipalmatus, la Mallongkrura tringo, Tringa brevipes - eksa Heteroscelus brevipes kaj la Griza flavkrura tringo, Tringa incana - eksa Heteroscelus incanus, igixs nuntempe atribuitaj al genro Tringa (Pereira & Baker, 2005); tiuj genroŝanĝoj estis konsekvence adoptitaj de la American Ornithologists' Union (Banks et al., 2006).
Similaj pristudoj indikis ke kelkaj morfologiaj ecoj kiel detaloj de la klaviklosto aŭ forkosto kaj pelvo evoluis paralele kaj ne estas indikiloj de proksima rilato. Simile la koloroj de kruroj kaj piedoj sufiĉe diferenciĝas inter proksimaj parencoj kiel la Malhela tringo, Tringa erythropus, la Granda flavkrura tringo, Tringa melanoleuca kaj la Griza tringo, Tringa nebularia, ekzemple pli parencaj inter si ol aliaj specioj de la grupo; la jarcenta krurkoloro iĝis ekzemple senkolora ĉe la Blankpuga tringo, Tringa ochropus. Krome la molekula filogenio pruvas, ke la ĝeneralaj kutimoj, grandoj kaj bildoj de supra plumaro estas bonkvalitaj indikiloj de evolua rilato ene de tiu grupo.
La Tringa guttifer, rara kaj endanĝerita specio ne estas atingebla por molekulaj analizoj. Ĝi estas kvazaŭ malsimila kaj estis iam lokita ĉe monotipa genro Pseudototanus. Ĝi ŝajnas pli proksima al grupoj semipalmata-flavipes aŭ stagnatilis-totanus-glareola, kvankam ĝi havas ankaŭ similaĵojn kun la Granda flavkrura tringo, Tringa melanoleuca kaj la Griza tringo, Tringa nebularia.
Fosiliaj tringoj estas konataj eĉ el Mioceno kaj Plioceno (ĉ. 5 mya), eble eĉ el Eoceno kaj Oligoceno (ĉ. 33-30 mya), kio irus pli malproksimen ol la plej granda parto de la nunaj genroj de birdoj. Tamen estas necerta ĉu Tringa edwardsi apartenas ja al nuna genro aŭ temas pri malsama praformo. La tempon de la disigo inter tringoj kaj falaropoj oni kolpodis fiksi je 22 mya, komence de la Mioceno (Paton et al., 2003); oni ne konas fosiliojn de tiu epoko kaj kvankam la kalkulo estas nur supozo, ĝi supozigas, ke T. edwardsi ne apartenas certe al moderna genro. Tamen molekulaj datigoj (Pereira & Baker, 2005) -kio ne estas tamen certiga- indikas, ke la disiĝo inter la du konataj grupoj okazis inter 20 kaj 5 mya, kio supozigas, ke la evolua historio de tringoj kaj parencoj ne povas estis certigitaj de konataj fosilioj.
"Totanus" (=Tringa) teruelensis ne estas ŝajne tringo (Olson, 1985).
La tringoj estas specioj de vadbirdoj en genroj karakterizitaj de mezlonga beko kaj longaj, ofte brilkoloraj, kruroj. Ili aprtenas al familio de Skolopedoj kaj ordo de Ĥaradrioformaj. Ili ĉasas videblajn predojn plie ol per tuŝoprobado kiel plej granda parto de vadbirdoj.
Tiuj specioj rilatas al mezvarmaj regionoj por bredado ol la resto de tiu grandparte arkta familio. Ili troviĝas ĉe fluanta akvo plie ol multaj vadbirdoj.
Nekutime inter vadbirdoj, kelkaj el tiu grupo, ĉefe la Blankpuga tringo, nestumas en arboj uzante malnovajn nestojn de aliaj birdoj, kutime de Najtingaloj.
FAMILIO SKOLOPEDOJ
Genro Xenus Terekio, Xenus cinereus Genro Actitis Blankventra tringo, Actitis hypoleucos aŭ Tringa hypoleuca Makula tringo, Actitis macularia aŭ Tringa macularia Genro Tringa Blankpuga tringo, Tringa ochropus Solema tringo, Tringa solitaria Mallongkrura tringo, Tringa brevipes - eksa Heteroscelus brevipes Griza flavkrura tringo, Tringa incana - eksa Heteroscelus incanus Malhela tringo, Tringa erythropus Granda flavkrura tringo, Tringa melanoleuca Griza tringo, Tringa nebularia Striflugila tringo, Tringa semipalmata - eksa Catoptrophorus semipalmatus Flavkrura tringo, Tringa flavipes Makulita verdkrura tringo, Tringa guttifer Marĉotringo, Tringa stagnatilis Ruĝkrura tringo, Tringa totanus Brovtringo, Tringa glareolaTringa es un género de aves caradriformes de la familia Scolopacidae conocidas vulgarmente como archibebes. Son aves marinas caracterizadas por poseer un largo pico y unas patas también largas y coloradas.
Se conocen 13 especies de Tringa:[1]
Tringa es un género de aves caradriformes de la familia Scolopacidae conocidas vulgarmente como archibebes. Son aves marinas caracterizadas por poseer un largo pico y unas patas también largas y coloradas.
Tilder (Tringa) on kurvitslaste sugukonda kuuluv linnuperekond.
Eestis on kaheksa liiki tildreid:
Tringa Scolopacidae familiako hegazti genero bat da. Itsaso inguruetan bizi dira.
Tringa Scolopacidae familiako hegazti genero bat da. Itsaso inguruetan bizi dira.
Viklot (Tringa) on kurppien heimoon kuuluva rantalintusuku. Viklojen sukuun kuuluu BirdLife Suomen ja ITIS:n mukaan 13 lajia.
Vikloilla on hyvin pitkät jalat, kuin myös nokka, pitkä ja suora.[1]
Viklot (Tringa) on kurppien heimoon kuuluva rantalintusuku. Viklojen sukuun kuuluu BirdLife Suomen ja ITIS:n mukaan 13 lajia.
Le genre Tringa regroupe des oiseaux limicoles (vivant dans la vase des marais) de la famille des Scolopacidae, nommés communément chevaliers. Les plus fréquemment rencontrés sont le Chevalier gambette (Tringa totanus) et le Chevalier cul-blanc (Tringa ochropus).
Ils se nourrissent de vers, d'insectes, de mollusques qu'ils vont chercher dans la vase en fouillant avec leur long bec.
D'après la classification de référence (version 2.2, 2009) du Congrès ornithologique international (ordre phylogénique) :
Le genre Tringa regroupe des oiseaux limicoles (vivant dans la vase des marais) de la famille des Scolopacidae, nommés communément chevaliers. Les plus fréquemment rencontrés sont le Chevalier gambette (Tringa totanus) et le Chevalier cul-blanc (Tringa ochropus).
Tringa Linnaeus, 1758 è un genere di uccelli, prevalentemente acquatici, della famiglia Scolopacidae.[1]
Sulla base di recenti studi filogenetici sono state inserite in questo genere alcune specie che in passato erano attribuite ai generi Heteroscelus e Catoptrophorus[2].
In base a tali acquisizioni il genere comprende attualmente le seguenti specie viventi:[1]
Sono state descritte anche le seguenti specie fossili:
Tringa Linnaeus, 1758 è un genere di uccelli, prevalentemente acquatici, della famiglia Scolopacidae.
Tilbītes (Tringa) ir sloku dzimtas (Scolopacidae) tārtiņveidīgo putnu ģints, kas apvieno 13 mūsdienās dzīvojošas sugas.[1] Lielākā daļa no tām mājo saldūdens ūdenstilpju krastos, lai gan dažas sugas apmetas arī okeāna krastā, piemēram klaidoņtilbīte.[2] Tilbītes galvenokārt izplatītas ziemeļu puslodes mērenajā joslā.Tās sastopamas Eiropā, Āzijā un Ziemeļamerikā, bet, piemēram, klaidoņtilbīte izplatīta arī Austrālijā.[2]
Latvijā sastopamas 6 tilbīšu sugas: tumšā tilbīte (Tringa erythropus), purva tilbīte (Tringa glareola), lielā tilbīte (Tringa nebularia), meža tilbīte (Tringa ochropus), dīķa tilbīte (Tringa stagnatilis) un pļavu tilbīte (Tringa totanus).[3]
Saskaņā ar jaunākajiem ģenētiskajiem pētījumiem 2006. gadā ģints tika paplašināta ar 3 jaunām sugām: klaidoņtilbīti (Tringa incana), Sibīrijas klaidoņtilbīti (Tringa brevipes) un dubļu tilbīti (Tringa semipalmata).[4] Nesenā pagātnē tilbītes tika iedalītas vairākās apakšģintīs, tomēr DNS pētījumi liecina, ka šādam iedalījumam nav pamata.[5]
Tilbītes ir vidēji lieli putni, kuru ķermeņa garums ir apmēram 21—31 cm. Lielākā ģintī ir lielā tilbīte, kuras ķermeņa garums sasniedz 35 cm, spārnu plētums 70 cm, svars 290 g.[6] Mazākā ir purva tilbīte, kuras mazāko īpatņu ķermeņa garums ir 19 cm, spārnu plētums 56 cm.[7] Visām tilbīšu sugām ir taisns un garš knābis, kas daļai sugu nedaudz uzliekts uz augšu. Apspalvojumā dominē baltā, pelēkā un tumši brūnā krāsa. Vairākām sugām ir košas kājas un knābji.
Tilbītes parasti apmetas upju, ezeru, purvu un dīķu krastos un ir izplatītas tundrā, mežos un stepē. Tās barojas ar dažādiem kukaiņiem un bezmugurkaulniekiem, kurus atrod, rakņājoties piekrastes dūņās un dubļos. Lielākā daļa sugu ligzdo uz zemes, bet, piemēram, meža tilbīte ligzdo kokos, izmantojot citu putnu pamestās ligzdas.[8]
Tilbīšu ģints (Tringa)
Tilbītes (Tringa) ir sloku dzimtas (Scolopacidae) tārtiņveidīgo putnu ģints, kas apvieno 13 mūsdienās dzīvojošas sugas. Lielākā daļa no tām mājo saldūdens ūdenstilpju krastos, lai gan dažas sugas apmetas arī okeāna krastā, piemēram klaidoņtilbīte. Tilbītes galvenokārt izplatītas ziemeļu puslodes mērenajā joslā.Tās sastopamas Eiropā, Āzijā un Ziemeļamerikā, bet, piemēram, klaidoņtilbīte izplatīta arī Austrālijā.
Tringa is een geslacht van vogels uit de familie strandlopers en snippen (Scolopacidae). Het geslacht telt 13 soorten.[1]
Tringa is een geslacht van vogels uit de familie strandlopers en snippen (Scolopacidae). Het geslacht telt 13 soorten.
Tringa er ei slekt i snipefamilien, Scolopacidae. Dette er 13 artar av elegante vadarar som hekkar på den nordlege halvkula, samla sett sirkumpolart. Dei fleste artane har typisk overvintringsområde sør for ekvator, nokre artar jamvel på det australske kontinentet.
Tringa-snipene deler fellesnamnet 'sniper' med artar i andre slekter slik som Actitis og Calidris.
Dette er sniper med slank kroppsform, lange bein, og relativt langt, rettpeikande nebb. Dei beitar på grunt vatn, langs kystar av hav og inne i ferskvassområde, fleire artar overvintrar til dømes i Amazonasbassenget. Artane er mykje like, spesielt i fjørdrakta. Men dei fleste har meget typisk og særeige læte, som gjer dei enkle å identifisere. Dei får ei hekkedrakt med mørkare flekker enn vinterdrakta, hos sotsniper er heile sommardrakta langt mørkare enn hos dei andre Tringa-snipene. Alle manglar den karakteristiske mursteinsraude farga i hekkedrakta som nokre Calidris-sniper får.
Artane i denne gruppa varierer òg i storleik. Den minste, eremittsnipa, har kroppslengd frå 18 centimeter og willetsnipa kan bli opp til 41 centimeter. Alle Tringa-artane har ein liten rest av symjehud mellom tå nummer to og tre.[1]
Tringa-sniper et insekt, små krepsdyr, makk og blautdyr. Nokre artar tar småfisk og rumpetroll. Dei finn føda hovudsakleg på grunt vatn og mange artar kan løpe med nebbet dels ned i vatnet for å jage fiskar. Gluttsnipe og sotsniper leitar mat sjølv på relativt djupt vann. Nokre artar, som sotsnipe, kan velje å symje i samband med søk etter føde.
Nokre få artar kan i somme tilfelle legge reiret i tre. Skogsnipa nyttar trastreir i tre. Tringa-sniper legg typisk fire egg i kvart kull.
Raudstilk hekkar i Europa og Asia inkludert det meste av Noreg. Dei norske hekkefuglane overvinrar lengst sør av den europeiske populasjonen, på vestkysten av Afrika.[2] Grønstilk hekkar i indre og austlege Noreg, mest på Austlandet, men òg i Finnmark. Dei overvinrar i Afrika sør for Sahara.[3] Sotsnipa hekkar i det indre Finnmark. Gluttsnipa hekkar omtrent frå Buskerud og nordover gjennom det meste av landet til indre Finnmark. Ho manglar på Vestlandet. Vinterkvarteret for dei fleste gluttsnipene frå Noreg er Afrika sør for Sahara.[4] Skogsnipa er hekkefugl på Austlandet og nordover til Nordland fylke.
Tringa i rekkjefølgje etter Clementslista versjon 6.10 frå august 2015[5] med norske namn etter Norske navn på verdens fugler.[6]
Wikimedia Commons har multimedia som gjeld: Tringa Tringa er ei slekt i snipefamilien, Scolopacidae. Dette er 13 artar av elegante vadarar som hekkar på den nordlege halvkula, samla sett sirkumpolart. Dei fleste artane har typisk overvintringsområde sør for ekvator, nokre artar jamvel på det australske kontinentet.
Tringa-snipene deler fellesnamnet 'sniper' med artar i andre slekter slik som Actitis og Calidris.
Tringa er en slekt i snipefamilien. Det finnes 13 arter innenfor slekten. Artene hekker på den nordlige halvkule og overvintrer i Afrika, Amerika og i deler av Oseania.
Tringa er en slekt i snipefamilien. Det finnes 13 arter innenfor slekten. Artene hekker på den nordlige halvkule og overvintrer i Afrika, Amerika og i deler av Oseania.
Multimedia w Wikimedia Commons Tringa – rodzaj ptaka z rodziny bekasowatych (Scolopacidae).
Rodzaj obejmuje gatunki występujące w Eurazji i Ameryce Północnej[10].
Długość ciała 18–41 cm; masa ciała 31–375 g; rozpiętość skrzydeł 54–74 cm[11].
Do rodzaju należą następujące gatunki[20]:
Tringa – rodzaj ptaka z rodziny bekasowatych (Scolopacidae).
Genul Tringa sau fluierarii include păsări limicole migratoare din familia scolopacidelor (Scolopacidae), ordinul caradriiformelor (Charadriiformes) și cuprinde majoritatea fluierarilor. Se întâlnesc în vecinătatea apelor (de-a lungul malurilor râurilor, lacurilor) și în ținuturile mlăștinoase din tundră, păduri sau stepă. Ca hrană consumă insecte, larve, viermi, crustacei etc. Au o talie de 21-31 cm. Picioarele sunt lungi. Ciocul este lung, solid, drept sau ușor curbat în sus. Penajul combină culorile albe, cenușii și negricioase. Trăiesc în zonele arctice sau temperate din emisfera nordică (Europa, Asia și America de Nord). Speciile nordice întreprind, după perioada de cuibărit, migrații foarte lungi spre sud unde iernează. Cuibăresc pe pământ, unii în copaci sau folosesc cuiburile altor păsări. Sunt păsări monogame. Femela depune de obicei 4 ouă de culoare verzuie cu pete brune și cenușiii, care sunt clocite circa 3 săptămâni.
Genul Tringa include 13 specii:
În România sunt întâlnite 6 specii:
Genul Tringa sau fluierarii include păsări limicole migratoare din familia scolopacidelor (Scolopacidae), ordinul caradriiformelor (Charadriiformes) și cuprinde majoritatea fluierarilor. Se întâlnesc în vecinătatea apelor (de-a lungul malurilor râurilor, lacurilor) și în ținuturile mlăștinoase din tundră, păduri sau stepă. Ca hrană consumă insecte, larve, viermi, crustacei etc. Au o talie de 21-31 cm. Picioarele sunt lungi. Ciocul este lung, solid, drept sau ușor curbat în sus. Penajul combină culorile albe, cenușii și negricioase. Trăiesc în zonele arctice sau temperate din emisfera nordică (Europa, Asia și America de Nord). Speciile nordice întreprind, după perioada de cuibărit, migrații foarte lungi spre sud unde iernează. Cuibăresc pe pământ, unii în copaci sau folosesc cuiburile altor păsări. Sunt păsări monogame. Femela depune de obicei 4 ouă de culoare verzuie cu pete brune și cenușiii, care sunt clocite circa 3 săptămâni.
Genul Tringa include 13 specii:
Tringa brevipes Tringa erythropus Tringa flavipes Tringa glareola Tringa guttifer Tringa incana Tringa melanoleuca Tringa nebularia Tringa ochropus Tringa semipalmata Tringa solitaria Tringa stagnatilis Tringa totanusÎn România sunt întâlnite 6 specii:
Tringa stagnatilis - Fluierarul de lac Tringa totanus - Fluierarul cu picioare roșii Tringa glareola - Fluierarul de mlaștină Tringa nebularia - Fluierarul cu picioare verzi Tringa ochropus - Fluierarul de zăvoi Tringa erythropus - Fluierarul negruTringa är ett släkte med vadare inom familjen snäppor. De häckar främst vid sötvatten i tempererade områden på norra halvklotet.
Arterna i släktet Tringa är närmast besläktade med snäppor i släktena Actitis och Xenus, vilka tidigare även slagits samman med släktet Tringa. Även simsnäpporna i Phalaropus tillhör samma grupp.[1].
Släktet delades tidigare upp i två grupper, Tringa och Totanus, antingen som undersläkten eller som två egna släkten. DNA-studier visar att denna uppdelning är felaktig och att den senare gruppen helt enkelt bara slår samman ett antal mer eller mindre närbesläktade och apomorfa (det vill säga specialiserade) arter.[2][3] Morfologiska karaktärer, exempelvis gaffelbenet och bäckenbenet har utvecklats genom konvergent evolution och att dessa likheter inte är indikationer på nära släktskap.
På samma sätt uppvisar mycket närbesläktade arter kraftigt skiftande benfärg. Exempelvis syns detta hos svartsnäppa, större gulbena och gluttsnäppa som är varandras närmaste släktingar, men har alla tre olika benfärg. Omvänt är större gulbena och mindre gulbena inte närmast släkt som man tidigare trott. Den molekylära fylogenin visar istället att fältkännetecken som storlek, mönster på fjäderdräkten och deras generella biotopval är de bästa indikatorerna på det evolutionära släktskapet inom denna grupp.
DNA-studier visar också att den avvikande willet (tidigare ensam art i släktet Catoptrophorus) och gråsnäpporna i Heteroscelus är en del av Tringa.[2][4] DNA:t hos den ostasiatiska och hotade fläckgluttsnäppan (Tringa guttifer) har ännu inte studerats och dess exakta placering inom släktet är ännu inte utredd. Den är förhållandevis avvikande från de andra arterna och fördes tidigare till det egna släktet Pseudototanus.
Arter inom släktet i taxonomisk ordning:[5]
Man känner till flera fossil av Tringa-snäppor[6] från och med miocen, eller kanske till och med så långt tillbaka som eocen/oligocen (33–30 miljoner år sedan), vilket är mycket tidigare än merparten av idag existerande släkten av fåglar. Det är emellertid osäkert huruvida det äldsta kända Tringa-fossilet, Tringa edwardsi, verkligen tillhör det nuvarande släktet Tringa, eller om det är en anfader som ska ses som en distinkt form vilken bör placeras i ett eget släkte. Man brukar annars placera uppkomsten av Tringa-Actitis-Xenus-Phalaropus till 22 miljoner år sedan (början av miocen)[7]. Denna högst sannolika datering indikerar att T. edwardsi inte hör till dagens släkte av Tringa. Molekylär datering[2] indikerar att de idag kända utvecklingslinjerna uppstod för 20 till 5 miljoner år sedan. Det kända fossila materialet innehåller – visserligen bara som ofullständiga och mindre lämningar – uppenbara apomorfa Tringa och förmenta simsnäppor från cirka 23–22 miljoner år sedan, vilket indikerar att gruppen snäppor-simsnäppor redan hade utvecklats till sina idag samtida släkten kring tidig miocen.
Biogeografin för både de levande såväl som de fossila fynden indikerar att Tringa har sitt ursprung i Eurasien. Exempelvis förekommer det extremt få fynd av Tringa-fossil i de väl undersökta Nordamerikanska utgrävningsplatserna. Tid och plats sammanfaller med försvinnandet av de sista spåren av Turgajhavet, och detta kan mycket väl utgöra den främsta orsaken till uppdelningen av de olika kladerna inom gruppen snäppor-simsnäppor. Det ska dock tilläggas att arterna inom familjen snäppor är mycket lika rent osteologiskt och många av de fossila fynd av förmenta snäppor som gjordes tidigt behöver utvärderas igen.[6].
"Tringa" hoffmanni förs numera till släktet Ludiortyx. Dess släktskap med Tringa är omdiskuterat, men arten är i varje fall inte en vadarfågel.
Benen på arterna inom släktet Tringa är antingen röda (svartsnäppa)...
... gula (mindre gulbena)...
... ljust gröna (grönbena)...
... eller ockrafärgade (skogssnäppa)
Tringa är ett släkte med vadare inom familjen snäppor. De häckar främst vid sötvatten i tempererade områden på norra halvklotet.
Catoptophorus Des Murs, 1854 (unjustified emendation)
Catoptrophonus Gray, 1871 (unjustified emendation)
Catoptrophorus Bonaparte, 1827
Catorthrophorus Brehm, 1855 (unjustified emendation)
Catroptophorus Giebel, 1877 (unjustified emendation)
Helodromas
Heteroscelus Baird, 1858
Pseudototanus
Rhyacophilus Kaup, 1829
Rhyacophorus Bonaparte, 1842 (unjustified emendation)
Rhyacophylus Lillo, 1905 (unjustified emendation)
Rhynchophilus Bonaparte, 1856 (unjustified emendation)
Rhyncophilus Des Murs, 1854 (unjustified emendation)
Rhyocophilus Bonaparte, 1854 (unjustified emendation)
Totanus Bechstein, 1803
Trynga Möhring, 1758 (скасований)
Вікісховище: category:Tringa 
EOL: 20107 
ITIS: 176614 
NCBI: 161681 Fossilworks: 83482 Коловодник, уліт (Tringa) — рід птахів родини баранцевих (Scolopacidae). Довжина тіла 20— 7 см, вага 58—200 гр.
Відомо 14 видів, з них в Україні — шість:
Інші види:
Це незавершена стаття з орнітології.Коловодник, уліт (Tringa) — рід птахів родини баранцевих (Scolopacidae). Довжина тіла 20— 7 см, вага 58—200 гр.
Tringa là một chi chim trong họ Scolopacidae.[1] Các loài trong chi này chú yếu là các loài chim nước ngọt, thường với đôi chân màu sắc rực rỡ. Chúng thường gắn liền với các vùng ôn đới Bắc bán cầu để sinh sản. Một số trong nhóm này - đặc biệt là các choắt bụng trắng - làm tổ trên cây, bằng cách sử dụng tổ cũ của các loài chim khác, thường chim hoét.
Tringa semipalmata và Tringa brevipes, Tringa incana đã được tìm thấy là thuộc trong chi Tringa; những thay đổi này chi được chính thức thông qua bởi Liên minh các nhà điểu cầm học Mỹ vào năm 2006.
Bài viết Bộ Choi choi này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Tringa là một chi chim trong họ Scolopacidae. Các loài trong chi này chú yếu là các loài chim nước ngọt, thường với đôi chân màu sắc rực rỡ. Chúng thường gắn liền với các vùng ôn đới Bắc bán cầu để sinh sản. Một số trong nhóm này - đặc biệt là các choắt bụng trắng - làm tổ trên cây, bằng cách sử dụng tổ cũ của các loài chim khác, thường chim hoét.
Tringa semipalmata và Tringa brevipes, Tringa incana đã được tìm thấy là thuộc trong chi Tringa; những thay đổi này chi được chính thức thông qua bởi Liên minh các nhà điểu cầm học Mỹ vào năm 2006.
Tringa Linnaeus, 1758
Ули́ты (лат. Tringa) — род птиц семейства бекасовых (Scolopacidae). Величина его представителей составляет 21—31 см. К общим признакам относятся прямой и твёрдый клюв, слегка загнутый кверху, а также оперение, сочетающее белый, серый и черноватый цвет. Всего к улитам относятся 10 видов, которые распространены в Европе, Азии и Северной Америке. Улиты селятся как правило по берегам рек, озёр и на болотах в тундре, лесной зоне или в степи. Гнездятся на земле, некоторые на деревьях, занимая гнёзда дроздов и других птиц. Кладка состоит из четырёх зеленоватых яиц с бурыми и серыми пятнами. Все улиты являются перелётными птицами.
Род включает следующие виды[1]:
К роду улитов близки ещё несколько родов: перевозчики (Actitis), пепельные улиты (Heteroscelus), мородунки (Xenus). Перепончатопалый улит также считается монотипическим родом Catoptrophorus.
Ули́ты (лат. Tringa) — род птиц семейства бекасовых (Scolopacidae). Величина его представителей составляет 21—31 см. К общим признакам относятся прямой и твёрдый клюв, слегка загнутый кверху, а также оперение, сочетающее белый, серый и черноватый цвет. Всего к улитам относятся 10 видов, которые распространены в Европе, Азии и Северной Америке. Улиты селятся как правило по берегам рек, озёр и на болотах в тундре, лесной зоне или в степи. Гнездятся на земле, некоторые на деревьях, занимая гнёзда дроздов и других птиц. Кладка состоит из четырёх зеленоватых яиц с бурыми и серыми пятнами. Все улиты являются перелётными птицами.
鷸屬（學名Tringa）是鷸科的一屬涉禽，主要分佈在北半球的溫帶地區。主要包括以下幾種：
这是一篇鴴形目相關小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。 
_at_Bharatpur_I_IMG_5552.jpg)
_at_Bharatpur_I_IMG_5691.jpg)
_in_Kolkata_I_IMG_4169.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
_01.jpg)
_at_Bharatpur_I_IMG_5523.jpg)
_(11).JPG)
_near_Hodal_I_IMG_9635.jpg)
_at_Bharatpur_I_IMG_5552.jpg)
_at_Bharatpur_I_IMG_5691.jpg)
.jpg)
