According to Fauna Europaea, the weevil genus name Oryx Tournier 1874 is an invalid synonym of Paroryx Reitter 1913 (presumably the genus name Oryx was not actually an available name in 1874 since it was already being used for the bovid mammal genus Oryx de Blainville 1816).
Groves (2011) recognizes six Oryx species. The East African oryxes have traditionally been treated as a single species, Oryx beisa (and often even considered conspecific with the Gemsbok, O. gazella, of southwest Africa).According to Groves (2011), however, although they are very similar in appearance they are best treated as three distinct species: Beisa Oryx (O. beisa), found in northern and central Somalia and the Ogaden region of Ethiopia north to Berbera, west to Eritrea, and south into the Awash Valley; Galla Oryx (O. gallarum), found in northern Kenya and northeastern Uganda and extending into Somalia and southeastern Ethiopia; and Fringe-eared Oryx (O. callotis), found in southeastern Kenya and northeastern Tanzania. The fourth oryx species still living in the wild is the Gemsbok.
In addition to these four species are two species that went extinct in the wild, but persist in captivity and are the focus of reintroduction efforts. The Scimitar-horned Oryx (Oryx dammah)--both sexes of which have long, slender, hollow horns that are annulated (i.e. with ring-like divisions) for the basal third and curve over the back--used to be found on the southern and northern edges of the Sahara Desert. They did not inhabit the desert interior, as does the Addax (Addax nasomaculatus). The former range of the Scimitar-horned Oryx, which encompassed over 4 million square km, experiences prolonged droughts, the most recent of which extended from the 1960s to the early 1990s! The ongoing southward spread of the Sahara Desert likely contributed to the decline of this species. When sedentary, herds consisted of 10 to 30 or even 100 individuals. During migration, groups of 1000 or more would aggregate (an aggregation of 10,000 was reported from Chad in 1936). It is estimated the the wild population of Scimitar-horned Oryx once numbered around a million individuals. In addition to the expansion of the Sahara, the main causes of extinction were human population growth, motorized access to the desert, overhunting, and increased use of key habitats by livestock. The last known wild individuals were in Chad and Niger in the 1980s. Fortunately, captive populations were established beginning in the 1960s (around 4,000 captive animals are in the United Arab Emirates in a private collection and around 2,000 on private ranches in Texas, U.S.A.), so re-establishing wild Scimitar-horned Oryx populations is a possibility that is being actively pursued.
The only native oryx species outside Africa is the Arabian Oryx (Oryx leucoryx). This species was extinct in the wild by 1972, but since then free-ranging populations have been established in Israel, Oman, and Saudi Arabia. This species was formerly present throughout the Arabian Peninsula, extending north to Israel, Jordan, Kuwait, Iraq, Syria, and Sinai. Poaching and overhunting in Oman eliminated the last wild individuals. Fortunately, captive breeding efforts had begun in the 1950s and reintroduction efforts began in the early 1980s and are ongoing. The world captive population is around 6,000 to 7,000, but the re-introduced free-ranging populations include only around 250 mature individuals.
(Kingdon 1997; Groves 2011)
Gemsbokke (ook spitsbokke of spiesbokke genoem) is 'n genus van wildsbokke wat in die droë gebiede van Afrika en Arabië voorkom. Hulle is gehoefde soogdiere wat vinnig kan hardloop en tot die subfamilie van perdagtige wildsbokke (Hippotraginae) behoort.
Hierdie bokke vorm troppe van 8 tot 60 individue. Pasgebore kalwers kan minute na hul geboorte reeds saam met die trop hardloop. Hulle het 'n lewensduur van ongeveer 20 jaar. Van die spesies (soos die Arabiese gemsbok) is weens siektes en die jag daarvan bedreigd.
Gemsbokke is herbivore (hulle vreet plante). Hulle vreet gras, struike en wortels, en spandeer die meeste van hul tyd aan beweiding. Die bokke is almal herkouers; hulle sluk hul voedsel sonder om dit te kou. Na 'n ruk sal hulle gedeeltes daarvan opbring en herkou, voordat hulle dit finaal insluk. Hulle is aangepas om in droë gebiede te oorleef en kan weke klaarkom sonder om water te drink, aangesien hulle baie van die water wat hulle benodig, kry van die plante wat hulle vreet.
Gemsbokke (ook spitsbokke of spiesbokke genoem) is 'n genus van wildsbokke wat in die droë gebiede van Afrika en Arabië voorkom. Hulle is gehoefde soogdiere wat vinnig kan hardloop en tot die subfamilie van perdagtige wildsbokke (Hippotraginae) behoort.
Hierdie bokke vorm troppe van 8 tot 60 individue. Pasgebore kalwers kan minute na hul geboorte reeds saam met die trop hardloop. Hulle het 'n lewensduur van ongeveer 20 jaar. Van die spesies (soos die Arabiese gemsbok) is weens siektes en die jag daarvan bedreigd.
Gemsbokke is herbivore (hulle vreet plante). Hulle vreet gras, struike en wortels, en spandeer die meeste van hul tyd aan beweiding. Die bokke is almal herkouers; hulle sluk hul voedsel sonder om dit te kou. Na 'n ruk sal hulle gedeeltes daarvan opbring en herkou, voordat hulle dit finaal insluk. Hulle is aangepas om in droë gebiede te oorleef en kan weke klaarkom sonder om water te drink, aangesien hulle baie van die water wat hulle benodig, kry van die plante wat hulle vreet.
Köpgəröküz (lat. Oryx) — cütdırnaqlılar dəstəsinin boşbuynuzlular fəsiləsinə aid cins.
Köpgəröküz (lat. Oryx) — cütdırnaqlılar dəstəsinin boşbuynuzlular fəsiləsinə aid cins.
An oriksed eo an antilopenned bras a ya d'ober ar genad Oryx.
3 pe 4 spesad oriksed a zo:
An oriksed eo an antilopenned bras a ya d'ober ar genad Oryx.
Els òrixs (Oryx) formen un gènere de quatre grans espècies d'antílops, que tenen banyes llargues i rectes o que apunten cap enrere. Tres de les espècies són nadiues d'Àfrica i una quarta procedeix de la Península Aràbiga. Existeixen petites poblacions de diverses espècies d'òrix, com l'òrix blanc, a Texas i Nou Mèxic (EUA), com a poblacions en captivitat a ranxos d'animals salvatges.
A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Òrix
Die Oryxantilopen (Oryx) sind eine Gattung aus der Unterfamilie der Pferdeböcke (Hippotraginae). Die Arten dieser Gattung verteilten sich ursprünglich über alle trockenen und halbtrockenen Gebiete Afrikas sowie der Arabischen Halbinsel.
Beide Geschlechter dieser Groß-Antilopen haben lange Hörner und eine typische schwarze Gesichtsmaske. Die Bullen haben eine Standhöhe von bis zu 180 cm und ein Maximalgewicht von 200 kg. Bei weiblichen Oryxen liegt die Standhöhe bei 160 cm und das Gewicht bei maximal 160 kg. Die Hörner der männlichen Tiere sind oft etwas kürzer, aber kräftiger als bei den weiblichen.[1][2][3] Selbst direkt von vorne ist es für den unerfahrenen Betrachter schwer zu entscheiden, welches Geschlecht das Tier hat, doch männliche Oryx leben als Einzelgänger, weibliche hingegen in Gruppen von bis zu 40 Tieren. Es wurde beobachtet, dass sich Oryxantilopen mit ihren Hörnern auch gegen große Raubkatzen wie Löwen erfolgreich verteidigen können.
Oryxantilopen sind an das Leben ohne Wasser für längere Zeit angepasst. Ähnlich wie bei Kamelen kann die Körpertemperatur der Oryxantilopen weit über das für Säugetiere typische Niveau von 38 °C ansteigen, ohne dass das Tier dabei Schaden nimmt. Der Biologe Lavers berichtet davon, dass in einem Versuch eine Oryxantilope ohne Trinkwasser acht Stunden in einer Klimakammer mit 45 °C ihre Körpertemperatur knapp über 45 °C stabil gehalten hatte. Sie überleben diese extremen Temperaturen aufgrund eines Aderngeflechts an der Halsschlagader, das wie ein Wärmeaustauscher funktioniert. Dabei bewirkt das in der Nase abgekühlte Blut eine weitere Kühlung der Schlagader, bevor das Blut zum Gehirn strömt. Trotzdem können die Oryx an Hitzschlag sterben: Wenn sie sich bei großer Hitze zu lange schnell bewegen müssen, ist der Kühleffekt nicht mehr ausreichend.
Weil ihre Nahrung durch nächtlichen Tau Wasser aufnimmt, fressen sie bevorzugt nachts bis in die frühen Morgenstunden.
Die beiden kleineren Arten stehen auf der Liste der bedrohten Tiere, wobei die Säbelantilope stark gefährdet ist, die Arabische Oryx aber 2011 von stark gefährdet auf gefährdet zurückgestuft wurde.[4] Die Arabische Oryx war 1972 in der Wildnis ausgerottet, wurde aber wieder ausgesetzt. Dank Zuchtprogrammen und Auswilderungen gab es 2011 circa 1000 wildlebende Exemplare auf der Arabischen Halbinsel.[4] Die in Nordafrika beheimatete Säbelantilope kam zuletzt nur noch im Naturschutzgebiet Ouadi Rimé–Ouadi Achim vor, gilt aber seit 2000 dort als ausgestorben. Wiederansiedlungsprogramme gibt es in Tunesien, Marokko, Senegal und zuletzt im Niger.
Es werden sechs Arten unterschieden:
Die Beisa-Oryx wird manchmal nur als Unterart des Spießbocks geführt.
Der Name Oryx stammt aus dem Altgriechischen, wo ὄρυξ „spitzes Eisen“ oder „spitzes Werkzeug“ bedeutete. Zudem ist ὄρυς, allenfalls als Variante von ὄρυξ, auch der Name eines „unbekannten wilden Thiers in Libyen“ (Wilhelm Pape).[5]
Der in Russland tätige deutsche Biologe Peter Simon Pallas war der erste, der den Begriff 1767 in der wissenschaftlichen Literatur verwendete. Wie andere Autoren verwendete er den Namen in der Folge aber für verschiedene Antilopen. Henri Marie Ducrotay de Blainville unterteilte 1816 die Antilopen und verwendete Oryx als allgemeinen Begriff.[6]
Im Arabischen sind die Begriffe Maha, Wudhaihi, Baqar al Wash und Boosolah für die Arabische Oryx (المها العربية) in Verwendung.[6]
Der deutsche Zoologe Josef H. Reichholf vertritt die Theorie, dass Oryxantilopen das Vorbild für die mythologische Vorstellung und weit verbreitete Darstellung des Einhorns gewesen sein könnte. Betrachtet man eine Oryxantilope aus einem gewissen seitlichen Winkel, verschmelzen die eng beieinander stehenden Hörner zu einem.[1] Wegen seiner besonderen Anpassungsfähigkeit an die widrigen Lebensbedingungen der Wüste und seiner Genügsamkeit wurde der Spießbock zum Wappentier Namibias erkoren und eine stilisierte arabische Oryx zum Logo von Qatar Airways gemacht.
Die Oryxantilopen (Oryx) sind eine Gattung aus der Unterfamilie der Pferdeböcke (Hippotraginae). Die Arten dieser Gattung verteilten sich ursprünglich über alle trockenen und halbtrockenen Gebiete Afrikas sowie der Arabischen Halbinsel.
Beide Geschlechter dieser Groß-Antilopen haben lange Hörner und eine typische schwarze Gesichtsmaske. Die Bullen haben eine Standhöhe von bis zu 180 cm und ein Maximalgewicht von 200 kg. Bei weiblichen Oryxen liegt die Standhöhe bei 160 cm und das Gewicht bei maximal 160 kg. Die Hörner der männlichen Tiere sind oft etwas kürzer, aber kräftiger als bei den weiblichen. Selbst direkt von vorne ist es für den unerfahrenen Betrachter schwer zu entscheiden, welches Geschlecht das Tier hat, doch männliche Oryx leben als Einzelgänger, weibliche hingegen in Gruppen von bis zu 40 Tieren. Es wurde beobachtet, dass sich Oryxantilopen mit ihren Hörnern auch gegen große Raubkatzen wie Löwen erfolgreich verteidigen können.
Choroa ni wanyamapori wakubwa wa jenasi Addax na Oryx katika familia Bovidae. Kwa asili jina hili lilitumika kwa nususpishi O. beisa callotis, nususpishi O. b. beisa ilikuwa ikiitwa bara bara. Siku hizi spishi zote za Oryx huitwa choroa. Wanatokea maeneo makavu (jangwa na nyika) katika Afrika na Bara Arabu.
Wana pembe ndefu nyembamba na nyofu au zilizopindika kidogo. Rangi yao ni ya mchanga au takriban nyeupe na wana mabaka meusi kichwani na miguuni, lakini choroa wa Sahara hana mabaka meusi.
Wanyama hawa wanaweza kuendelea kuishi bila maji kwa wiki nyingi, kwa sababu huzidi halijoto ya mwili wao kuzuia kutoa jasho, na mkojo wao ni mzito sana. Hula nyasi, majani na matunda.
Ili kupata maelezo kuhusu masanduku ya uanapwa ya spishi angalia: Wikipedia:WikiProject Mammals/Article templates/doc.
Makala hii kuhusu mnyama fulani bado ni mbegu.Choroa ni wanyamapori wakubwa wa jenasi Addax na Oryx katika familia Bovidae. Kwa asili jina hili lilitumika kwa nususpishi O. beisa callotis, nususpishi O. b. beisa ilikuwa ikiitwa bara bara. Siku hizi spishi zote za Oryx huitwa choroa. Wanatokea maeneo makavu (jangwa na nyika) katika Afrika na Bara Arabu.
Wana pembe ndefu nyembamba na nyofu au zilizopindika kidogo. Rangi yao ni ya mchanga au takriban nyeupe na wana mabaka meusi kichwani na miguuni, lakini choroa wa Sahara hana mabaka meusi.
Wanyama hawa wanaweza kuendelea kuishi bila maji kwa wiki nyingi, kwa sababu huzidi halijoto ya mwili wao kuzuia kutoa jasho, na mkojo wao ni mzito sana. Hula nyasi, majani na matunda.
Oriksantiloopen (Oryx) san en skööl faan hurndiarten (Bovidae) uun det onerfamile faan a Hippotraginae. Jo lewe uun a drüg regiuunen faan Afrikoo an uun Araabien.
Uun't woopen faan Namiibia
Oriksantiloopen (Oryx) san en skööl faan hurndiarten (Bovidae) uun det onerfamile faan a Hippotraginae. Jo lewe uun a drüg regiuunen faan Afrikoo an uun Araabien.
Oryx is a genus consistin o fower lairge antelope species. Three o thaim are native tae arid pairts o Africae, an the fowert tae the Arabie Peninsula.
Oryx is a genus consistin o fower lairge antelope species. Three o thaim are native tae arid pairts o Africae, an the fowert tae the Arabie Peninsula.
Ο Όρυξ είναι γένος αντιλόπης το οποίο περιλαμβάνει τέσσερα είδη. Τα τρία από αυτά είναι ιθαγενή των ξηρών περιοχών της Αφρικής, ενώ το τρίτο στην Αραβική χερσόνησο. Το τρίχωμά τους είναι χλωμό με αντιθέσεις (σκούρα σημάδια στο πρόσωπο και στον λαιμό), και τα μακριά τους κέρατα είναι σχεδόν ίσια. Εξαίρεση αποτελεί ο Όρυξ Ντάμμα, που δεν φέρει σκούρα σημάδια στα πόδια, έχει μόνο αμυδρά σημάδια στο κεφάλι, έχει ωχρό λαιμό και κέρατα σαφώς κυρτά προς τα πίσω.
Η λέξη Όρυξ είναι καθαρά ελληνικής προέλευσης. Προέρχεται από το αρχαίο Ὂρυξ, το οποίο μετατράπηκε στα αγγλικά σαν oryx. Στα ελληνικά ο πληθυντικός είναι όρυγες ενώ η μετατροπή στα αγγλικά είναι oryxes.
Όλα τα είδη όρυγα ζουν σε περιοχές κοντά στην έρημο, αντέχοντας χωρίς νερό για μακρές περιόδους. Ζουν σε κοπάδια το πολύ 600 ατόμων. Τα νεογέννητα είναι ικανά να τρέξουν αμέσως μετά την γέννησή τους. Και τα αρσενικά και τα θηλυκά φέρουν από ένα ζευγάρι κέρατα, τα οποία είναι στενά και ίσια, εκτός του Όρυγα Ντάμμα που είναι σαν γιαταγάνι, και μπορούν να ξεπεράσουν σε μήκος το 1 μέτρο. Αυτά τα κέρατα είναι θανατηφόρα - Έχουν σημειωθεί θάνατοι λιονταριών εξαιτίας τους. Επίσης αυτά τα κέρατα κάνουν τους όρυγες ένα τρόπαιο, που έχει οδηγήσει στην σχεδόν εξαφάνιση τα δύο βόρεια είδη.
Oryx dammah είναι ο μοναδικός όρυγας που έχει σαφώς κυρτά κέρατα, ωχρό λαιμό, και χωρίς σκούρα σημάδια στα πόδια.
Oryx beisa μοιάζει με τον στενά συγγενικό O. gazella, αλλά ο τελευταίος έχει μια πιο μαύρη ουρά, μια μαύρη κηλίδα στη βάση της ουράς και περισσότερο μαύρο στα πόδια και κάτω πλευρά.
Ο Όρυξ είναι γένος αντιλόπης το οποίο περιλαμβάνει τέσσερα είδη. Τα τρία από αυτά είναι ιθαγενή των ξηρών περιοχών της Αφρικής, ενώ το τρίτο στην Αραβική χερσόνησο. Το τρίχωμά τους είναι χλωμό με αντιθέσεις (σκούρα σημάδια στο πρόσωπο και στον λαιμό), και τα μακριά τους κέρατα είναι σχεδόν ίσια. Εξαίρεση αποτελεί ο Όρυξ Ντάμμα, που δεν φέρει σκούρα σημάδια στα πόδια, έχει μόνο αμυδρά σημάδια στο κεφάλι, έχει ωχρό λαιμό και κέρατα σαφώς κυρτά προς τα πίσω.
ஆப்பிரிக்க மறிமான் (Oryx) என்பது நான்கு பெரிய மறிமான் இனங்கள் உள்ள ஓர் இனமாகும். இவற்றில் மூன்று ஆப்பிரிக்காவை இருப்பிடமாகக் கொண்டது. மற்றையது அராபிய தீபகற்பத்தை இருப்பிடமாகக் கொண்டது. இவற்றின் மயிர் பழுப்பு நிறத்தையும் வேறுபட்ட கருமையான அடையாளங்களை முகத்திலும் காலிலும் கொண்டுள்ளன. இவற்றின் கொம்புகள் பொதுவாக நிமிர்ந்து காணப்படும். கொடுவாள் ஆப்பிரிக்க மறிமான் காலில் கருமையான அடையாளத்தைக் குறைவாகக் கொண்டு, தலையில் மங்கலான கடும் வண்ண அடையாளத்துடனும், தொண்டையில் மஞ்சட்காவி நிறமும், வளைவற்ற கொம்புகளைக் கொண்டும் காணப்படும்.
ஆப்பிரிக்க மறிமான் (Oryx) என்பது நான்கு பெரிய மறிமான் இனங்கள் உள்ள ஓர் இனமாகும். இவற்றில் மூன்று ஆப்பிரிக்காவை இருப்பிடமாகக் கொண்டது. மற்றையது அராபிய தீபகற்பத்தை இருப்பிடமாகக் கொண்டது. இவற்றின் மயிர் பழுப்பு நிறத்தையும் வேறுபட்ட கருமையான அடையாளங்களை முகத்திலும் காலிலும் கொண்டுள்ளன. இவற்றின் கொம்புகள் பொதுவாக நிமிர்ந்து காணப்படும். கொடுவாள் ஆப்பிரிக்க மறிமான் காலில் கருமையான அடையாளத்தைக் குறைவாகக் கொண்டு, தலையில் மங்கலான கடும் வண்ண அடையாளத்துடனும், தொண்டையில் மஞ்சட்காவி நிறமும், வளைவற்ற கொம்புகளைக் கொண்டும் காணப்படும்.
Biciid (Af-Ingiriis: Oryx; Af-Carabi: مها) waa xayawaan ku dhaqan duurka kaasi oo ka mid ah bahda naasleyda ee qaraabada yihiin Goodirka iyo deeroda. Sida ugu badan biciidku wuxuu asal ahaan laga helaa ilaa maantana aad ugu dhaqan yahay qaarada Afrika.
Biciid waa nooc ka mid ah ugaarta. wuxuu leeyahay geeso dhaadheer. waxoo u egtahay sida rida oo kale laakiin woo ka weynyahay. Qabiil ka mid ah qabaa,ilka soomaalida gaar ahaan woqooyiga ayaa la yidhaahdaa Biciide ayagoo loogu magac daray biciidka, maadaama biciidku yahay mid fara badan oo ku noolaanjirey soomaaliya gaar ahaan gobolka Sanaag oo beeshani degan tahay.
Biciid (Af-Ingiriis: Oryx; Af-Carabi: مها) waa xayawaan ku dhaqan duurka kaasi oo ka mid ah bahda naasleyda ee qaraabada yihiin Goodirka iyo deeroda. Sida ugu badan biciidku wuxuu asal ahaan laga helaa ilaa maantana aad ugu dhaqan yahay qaarada Afrika.
Biciid waa nooc ka mid ah ugaarta. wuxuu leeyahay geeso dhaadheer. waxoo u egtahay sida rida oo kale laakiin woo ka weynyahay. Qabiil ka mid ah qabaa,ilka soomaalida gaar ahaan woqooyiga ayaa la yidhaahdaa Biciide ayagoo loogu magac daray biciidka, maadaama biciidku yahay mid fara badan oo ku noolaanjirey soomaaliya gaar ahaan gobolka Sanaag oo beeshani degan tahay.
Oryx is a genus consisting of four large antelope species called oryxes. Their pelage is pale with contrasting dark markings in the face and on the legs, and their long horns are almost straight. The exception is the scimitar oryx, which lacks dark markings on the legs, only has faint dark markings on the head, has an ochre neck, and has horns that are clearly decurved.
The Arabian oryx was only saved from extinction through a captive-breeding program and reintroduction to the wild.[1] The scimitar oryx, which is now listed as extinct in the wild, also relies on a captive-breeding program for its survival.[2]
The term "oryx" comes from the Greek word ὄρυξ, óryx, for a type of antelope. The Greek plural form is óryges, although "oryxes" has been established in English. Herodotus mentions a type of gazelle in Libya called ὄρυς, orus, probably related to the verb ὀρύσσω, orussō, or ὀρύττω, oruttō,[3] meaning "to dig". White oryxes are known to dig holes in the sand.
The Arabian oryx (Oryx leucoryx, Arabic: المها), became extinct in the wild in 1972 in the Arabian Peninsula. It was reintroduced in 1982 in Oman, but poaching has reduced its numbers there. One of the largest populations of Arabian oryxes exists on Sir Bani Yas Island in the United Arab Emirates. Additional populations have been reintroduced in Qatar, Bahrain, Israel, Jordan, and Saudi Arabia. As of 2011, the total wild population is over 1,000, and 6,000–7,000 are being held in captivity. In 2011, the IUCN downgraded its threat category from extinct in the wild to vulnerable, the first species to have changed back in this way.[1][4][5]
The scimitar oryx, also called the scimitar-horned oryx (Oryx dammah), of North Africa, is now listed as extinct in the wild. Unconfirmed surviving populations have been reported in central Niger and Chad, and a semiwild population currently inhabiting a fenced nature reserve in Tunisia is being expanded for reintroduction to the wild in that country.[6] Several thousand are held in captivity around the world.[2]
The East African oryx (Oryx beisa) inhabits eastern Africa and the closely related gemsbok (Oryx gazella) inhabits southern Africa. The gemsbok is monotypic and the East African oryx has two subspecies; the common beisa oryx (O. b. beisa) and the fringe-eared oryx (O. b. callotis). In the past, both were considered subspecies of the gemsbok. The East African oryx is an endangered species,[7] whereas the gemsbok is not.[8]
Gemsbok were introduced in New Mexico by the Department of Game and Fish in the late 1960s and early 1970s as an experiment in offering a unique hunting opportunity to New Mexico residents. Between 1969 and 1973, 93 oryx were released onto White Sands Missile Range. White Sands Missile Range, located between the cities of Albuquerque, NM and El Paso, TX, is a 3,200 square mile US Army facility which also hosts White Sands National Park. The first atomic bomb was test detonated at Trinity Site near the northern boundary of the range. The gemsbok released onto the range quickly began to reproduce. Researchers believed that the population would never grow beyond 500 to 600 and would remain within the Tularosa Basin. However, the animals proved to be extremely opportunistic, and quickly spread into the San Andres Mountains to the north and west of Tularosa Basin. At one time, numbers of Oryx in New Mexico were estimated to be around 6,000 (original release numbers were less than 100). Today, numbers have been held around the 2,000 mark through managed hunting efforts. The success of the oryx in New Mexico is due in part to the abundance of food. In Africa, they eat grasses, forbs, and melons. In New Mexico, they feed on desert grasses, yucca, buffalo gourds, and mesquite bean pods. They are especially adapted to desert life and can go a long time without drinking water. This area also lacks a way to control the population. Lions and other natural predators cull the population in Africa, with only 10% of calves reaching one year of age. In New Mexico, predators like coyotes and mountain lions are not effective at controlling numbers, allowing the oryx to reproduce without restriction. [9] [10] [11] [12]
Oryx dammah is the only oryx with clearly curved horns, an ochre neck, and no dark markings on the legs.
Oryx beisa resembles the closely related O. gazella, but the latter has an entirely black tail and more black to the legs and lower flanks.
All oryx species prefer near-desert conditions and can survive without water for long periods. They live in herds of up to 600 animals. Newborn calves are able to run with the herd immediately after birth. Both males and females possess permanent horns. The horns are narrow and straight except in the scimitar oryx, where they curve backwards like a scimitar. The horns can be lethal: oryxes have been known to kill lions with them, and they are thus sometimes called sabre antelopes (not to be confused with the sable antelope). The horns also make the animals a prized game trophy, which has led to the near-extinction of the two northern species.
Between 1969 and 1977, the New Mexico Department of Game and Fish in the US intentionally released 95 gemsbok into its state's White Sands Missile Range[13] and that population is now estimated between 3,000 and 6,000 animals.[14] Within the state of New Mexico, oryxes are classified as "big game" and can be hunted.
The oryx is the national animal of Namibia, the State of Qatar, and the company Qatar Airways has an oryx as its logo.[15][16]
The main boss of the MMO game Realm of the Mad God is Oryx the Mad God, named after the creator of the original sprite sheets, Oryx. His four direct subordinates also bear the names of four South African species of oryx.
Oryxes appear briefly, along with many other species of animal, in the Talk Talk music video It's My Life.
In the video game Tom Clancy's Rainbow Six Siege, a playable defending operator nicknamed Oryx was introduced in Year 5 Season 1. His ability is called "Remah Dash," where he can charge to break holes in walls and knock down enemies.
Oryx is a nickname for a character in Margaret Atwood's book Oryx and Crake.
Oryx is also the main antagonist’s name in the video game Destiny: The Taken King, a god who seeks vengeance on the player, known as a Guardian, after they killed his son Crota. He is killed by the player in the raid “King’s Fall”. He is portrayed as “Oryx, the Taken King”.
The Oryx is mentioned in Pliny's Natural History, where he writes, "There is a wild beast, named by the Egyptians Oryx, which, when the star rises, is said to stand opposite to it, to look steadfastly at it, and then to sneeze, as if it were worshiping it."[17]
Oryx is a genus consisting of four large antelope species called oryxes. Their pelage is pale with contrasting dark markings in the face and on the legs, and their long horns are almost straight. The exception is the scimitar oryx, which lacks dark markings on the legs, only has faint dark markings on the head, has an ochre neck, and has horns that are clearly decurved.
The Arabian oryx was only saved from extinction through a captive-breeding program and reintroduction to the wild. The scimitar oryx, which is now listed as extinct in the wild, also relies on a captive-breeding program for its survival.
Oryx es un género de mamíferos artiodáctilos de la subfamilia Hippotraginae, o antílopes con aspecto de caballo, compuesto por cuatro especies. La denominación vulgar del género alterna entre órix, órice, antílope órice o gacela órice.
Se trata de antílopes de gran tamaño y armados con largos cuernos rectos y anillados, de un metro o más de longitud, en contraste con sus pequeñas orejas. Su aspecto recuerda a un caballo, pues poseen el cuello ancho cubierto de crin, cabeza de perfil recto y formas redondeadas con largas patas. Son resistentes a las temperaturas extremas, a la sed, y además pueden mantener un galope sostenido durante muchos kilómetros. Como particularidad, pueden aumentar la temperatura de su cuerpo para poder irradiar el calor al ambiente en lugar de absorberlo, gracias a un sofisticado sistema de irrigación sanguínea que también permite que la sangre más fría sea la que riegue el cerebro tras pasar previamente por las narinas del animal, donde se refresca.
Machos y hembras de todas las especies están armadas con una desarrollada cornamenta, y su carácter temperamental se puede comparar al de un toro bravo, de forma que su caza es peligrosa para cualquier predador; en las luchas intraespecíficas, ambos contendientes embisten con los cuernos en paralelo, de forma que se produce un forcejeo entre ellos sin que se llegue a herir al rival, mientras que a la hora de defenderse de depredadores, embisten apuntando con su cornamenta de forma que pueden ensartar a su enemigo.
Se reconocen cuatro especies de Oryx:[1]
Oryx es un género de mamíferos artiodáctilos de la subfamilia Hippotraginae, o antílopes con aspecto de caballo, compuesto por cuatro especies. La denominación vulgar del género alterna entre órix, órice, antílope órice o gacela órice.
Orüks (Oryx) on nelja antiloobiliiki hõlmav perekond.
Kolm neist esinevad Aafrika kuivadel aladel ning üks Araabia poolsaarel. Orüksite karvkate on kahvatu, tumedamate triipudega peapiirkonnas ning jalgadel, ning nende sarved on pikad ja sirged. Erandiks on mõõksarv-orüks (Oryx dammah), kelle sarved on kaarjad ning kelle karvkattel puuduvad tumedad triibud, välja arvatud aimatavalt tumedamad laigud peapiirkonnas.
Orix Bobidoen familiako eta Oryx generoko ugaztun artiodaktiloen izen arrunta da. Antilopeen antzekoak dira eta sable moduan kurbatutako adar luzeak dituzte. Ekialde Hurbilean eta Afrikan bizi dira[1].
Hitza antzinako grezierazko Ὂρυξ (Óryx) hitzetik dator, arabiar orixarik horrela izendatzen zutelako.
Orix Bobidoen familiako eta Oryx generoko ugaztun artiodaktiloen izen arrunta da. Antilopeen antzekoak dira eta sable moduan kurbatutako adar luzeak dituzte. Ekialde Hurbilean eta Afrikan bizi dira.
Hitza antzinako grezierazko Ὂρυξ (Óryx) hitzetik dator, arabiar orixarik horrela izendatzen zutelako.
Keihäsantiloopit[2] (Oryx) on onttosarvisten heimoon kuuluva nisäkässuku.
Mammal Species of the World -teoksen mukaan sukuun kuuluvat seuraavat lajit:[1]
Keihäsantiloopit (Oryx) on onttosarvisten heimoon kuuluva nisäkässuku.
Les Oryx forment un genre (Oryx) d'antilopes de la famille des Bovidae. Ils sont répandus en Afrique surtout dans la savane, ainsi que sur la péninsule arabique, où ils ont disparu avant d'y être réintroduits. Les oryx portent typiquement des cornes longues et droites, pointant vers l'arrière.
Les oryx se reconnaissent à leurs cornes longues, minces et droites, à leur crinière relativement courte, à leur bosse sur l’épaule et à leurs gros sabots. Leur robe est fine, blanche et porte des marques noires, grises et/ou brunes. Les deux sexes portent des cornes. Ils ont une hauteur au garrot de 81 à 120 cm et une masse corporelle de 65 à 200 kg. Leurs cornes mesurent entre 38 et 127 cm.
Le substantif[1] masculin[2] « oryx » est un emprunt[1] — par l'intermédiaire du latin oryx[1], « gazelle »[3] — au grec ancien[1],[2] ὄρυξ[3] / órux, de même sens. Le nom du genre, Oryx, remonte probablement à Hérodote, qui décrit une antilope de Libye en l’appelant « Oryx »[4]. Ce nom semble un dérivé du verbe oryssoo ou oryttoo qui signifie creuser. L’oryx d’Arabie creuse des fosses dans le sable pour se reposer plus au frais. L’« Oryx » libyen dont parle Hérodote était peut-être un oryx algazelle, mais il pouvait s’agir aussi d’addax de la même région.
Quatre espèces sont actuellement reconnues[5] :
Gemsbok (mâle) au parc national d'Etosha en Namibie.
Oryx d'Arabie dans la réserve de Hai Bar en Israël.
Oryx algazelle (femelle et juvénile) au Tchad.
Oryx beïsa (femelle) au parc national de l'Awash en Éthiopie.
Bien adaptés à la vie dans le désert, les oryx sont capables de se passer d’eau pendant une assez longue période de temps et peuvent supporter une forte augmentation de leur température corporelle. Aux moments les plus chauds de la journée, ils cherchent à s’abriter dans les rares coins à l’ombre.
En déclin à la fin du xxe siècle, l'animal n'est plus menacé. Au contraire, les efforts de préservation ont si bien porté leurs fruits que l'oryx entre désormais en concurrence avec le bétail domestique pour l'accès aux pâturages et aux points d'eau[6].
Les Oryx forment un genre (Oryx) d'antilopes de la famille des Bovidae. Ils sont répandus en Afrique surtout dans la savane, ainsi que sur la péninsule arabique, où ils ont disparu avant d'y être réintroduits. Les oryx portent typiquement des cornes longues et droites, pointant vers l'arrière.
Oryx é un xénero de mamíferos artiodáctilos ruminantes da familia dos bóvidos, subfamilia dos hipotraguinos e tribo dos hipotraguininos.
O xénero comprende catro especies de grandes antílopes con aspecto de cabalo con cornos, adaptados a viviren en zonas semidesérticas ou mesamo desérticas, e que son coñecidos vulgarmente como órix ou órices.
Os princiais caracteres distintivos dos órix son:[1][2]
Son resistentes ás temperaturas extremas, á sede, e ademais poden manter un galope sostido durante moitos quilómetros. Como particularidade, poden aumentar a temperatura do seu corpo para poder irradiar a calor ao ambiente en lugar de absorbelo, grazas a un sofisticado sistema de irrigación sanguínea que tamén permite que o sangue máis frío sexa o que regue o cerebro tras pasar previamente polas narinas do animal, onde se refresca.
Machos e femias de todas as especies presentan unha desenvolvida cornamenta, e o seu carácter e temperamento pódese comparar ao dun touro bravo, de forma que a súa caza é perigosa para calquera depredador.
Nas loitas intraespecíficas, ambos os contendentes trucan cos cornos en paralelo, de forma que se produce un forcexo entre eles sen que se chegue a ferir ao rival, mentres que á hora de defenderse de depredadores, trucan apuntando coa súa cornamenta de forma que poden ensartar ao seu inimigo.
O xénero foi creado en 1816 polo naturalista francés Henri Marie Ducrotay de Blainville na súa obra Prodrome d'une nouvelle distribution systématique du règne animal (Comezo dunha nova distribución do reino animal), publicada no Bull. Sci. Soc. Philom. Paris, 1816: 75.
Blainville tirou o nome Oryx do grego antigo όρυχ óryx, que significa "antílope", "gacela".
A clasificación do xénero Oryx é discutida. Para algúns autores comprendería unha única especie, O. gazella,[2] para outros serian tres, O. gazella, O. beisa e O. dsammah,[1] e para a mairoía as catro aquí indicadas.[3]
Oryx é un xénero de mamíferos artiodáctilos ruminantes da familia dos bóvidos, subfamilia dos hipotraguinos e tribo dos hipotraguininos.
O xénero comprende catro especies de grandes antílopes con aspecto de cabalo con cornos, adaptados a viviren en zonas semidesérticas ou mesamo desérticas, e que son coñecidos vulgarmente como órix ou órices.
Gli orici sono un gruppo di quattro specie di antilopi che costituiscono il genere Oryx. Sono antilopi di grandi dimensioni, dotate di corna imponenti; tre specie sono africane, una quarta si trova in Arabia.
Le quattro specie di oryx note sono:
Gli orici sono un gruppo di quattro specie di antilopi che costituiscono il genere Oryx. Sono antilopi di grandi dimensioni, dotate di corna imponenti; tre specie sono africane, una quarta si trova in Arabia.
Oriksai (lot. Oryx) – viena iš arklinių antilopių (Hippotraginae) genčių, kurią sudaro 4 rūšys. Jos paplitusios sausringose Afrikos srityse bei Arabijos pusiasalyje.
Tai stamboko sudėjimo, šviesių spalvų kailio (su tamsiomis juostomis ant snukio, papilvės), ilgų tiesių ragų antilopės. Gali ilgai išbūti be vandens, perneša didelį karštį. Ragais gali mirtinai sužaloti plėšrūnus. Dauguma oriksų rūšių nyksta ar yra pavojuje dėl medžioklės, gyvenamosios erdvės nykimo.
Oriksai (lot. Oryx) – viena iš arklinių antilopių (Hippotraginae) genčių, kurią sudaro 4 rūšys. Jos paplitusios sausringose Afrikos srityse bei Arabijos pusiasalyje.
Tai stamboko sudėjimo, šviesių spalvų kailio (su tamsiomis juostomis ant snukio, papilvės), ilgų tiesių ragų antilopės. Gali ilgai išbūti be vandens, perneša didelį karštį. Ragais gali mirtinai sužaloti plėšrūnus. Dauguma oriksų rūšių nyksta ar yra pavojuje dėl medžioklės, gyvenamosios erdvės nykimo.
Oryx merupakan salah satu dari tiga atau empat spesies antelop besar dalam genus Oryx, biasanya memiliki tanduk yang menegak atau condong ke belakang. Dua atau tiga spesies ini merupakan tempatan kepada Afrika, dengan yang keempat merupakan haiwan asal Semenanjung Arab. Sejumlah kecil populasi beberapa spesies oryx, seperti "Scimitar Oryx", wujud di Texas dan New Mexico, Amerika Syarikat sebagai populasi dalam kurungan di ladang haiwan liar.
Oryx Arab (Oryx leucoryx), merupakan spesies terkecil, menjadi pupus secara liar pada 1972 dari Semenanjung Arab. Ia diperkenalkan semula pada 1982 di Oman tetapi pemburuan haram mempunyai kesan negetif. Populasi selanjutnya telah diperkenalkan di Qatar, Bahrain, Israel dan Arab Saudi, dengan jumlah populasi liar sekitar 886 pada tahun 2003 [1]. Sekitar 600 lagi ada dalam tahanan.
Oryx Scimitar, juga dikenali sebagai Oryx tanduk Scimitar (Oryx dammah) dari Afrika Utara kini kemungkinannya pupus secara liar. Bagaimanapun, terdapat laporan yang tidak disahkan tentang populasi yang masih hidup di tengah Niger dan Chad, dan populasi yang kini hidup di taman simpan semulajadi berpagar di Tunisia kini ditingkatkan bagi dibebaskan secara liar dinegara tersebut[2].
Oryx Afrika Timur yang terdapat di Afrika Timur, dan Gemsbok yang berkait rapat terdapat di keseluruhan timur dan selatan Afrika. Kedua-duanya dianggap spesies terancam. Antara 1969 dan 1977, New Mexico Department of Game and Fish membebaskan 93 Gemsbok di Tapak Peluru Berpandu White Sands di New Mexico dan populasi itu kini dianggarkan sekitar 1,700 ekor [3]. Pengkelasan antara kedua haiwan ini berbeza antara pakar. Satu sistem meletakkan Gemsbok sebagai satu spesies (Oryx gazella), dan Oryx Afrika Timur sebagai (Oryx beisa) dengan dua subspesies tersendiri, Oryx Timur Afrika "sebenar" (Oryx beisa beisa) dan Fringe-eared oryx (Oryx beisa calliotis). Satu lagi sistem meletakkan spesies Oryx gazella, dengan tiga subspesies: Oryx gazella gazella, Oryx gazella beisa, dan Oryx gazella calliotis.
Kesemua spesies oryx cenderung tinggal di kawasan hampir gurun dan mampu hidup tanpa air untuk tempoh masa yang lama. Ia hidup berkelompok sehingga 600 ekor haiwan. Bayi baru lahir mampu berlari dengan kawasan sejurus selepas dilahirkan. Kedua jantina memiliki tanduk kekal. Tanduknya runcing, dan lurus kecuali bagi scimitar oryx, di mana ia condong kebelakang seperti scimitar. Tanduknya mampu membunuh dan oryx diketahui membunuh singa dengannya—dan oryx kadang kala dikenali sebagai antelope sabre. Tanduknya menjadikannya sebagai tropi berharga, yang mendorong kepada hampir pupusnya dua spesies utara.
Oryx memiliko profil tanduk sekata, terutamanya jika dilihat pada pandangan sisi, kelihatannya seperti memiliki tanduk tunggal, yang mendorong kepada jangkaan bahawa ia mungkin merupakan sumber mitos Unicorn.
Mata Oryx dianggap cantik oleh orang Arab di Arabia dan biasanya digunakan bagi menggambarkan keindahan mata wanita.
Oryx merupakan salah satu dari tiga atau empat spesies antelop besar dalam genus Oryx, biasanya memiliki tanduk yang menegak atau condong ke belakang. Dua atau tiga spesies ini merupakan tempatan kepada Afrika, dengan yang keempat merupakan haiwan asal Semenanjung Arab. Sejumlah kecil populasi beberapa spesies oryx, seperti "Scimitar Oryx", wujud di Texas dan New Mexico, Amerika Syarikat sebagai populasi dalam kurungan di ladang haiwan liar.
De oryxen of spiesbokken (Oryx) zijn een geslacht van woestijnbewonende antilopen uit Afrika en Arabië. Ze behoren tot de onderfamilie der paardantilopen (Hippotraginae).
Oryxen zijn te herkennen aan de lange, dunne rechte hoorns, de vrij korte manen, de bult op de schouder en grote hoeven. De dunne vacht is wit van kleur met zwarte, grijze en/of bruine markeringen. Beide geslachten dragen hoorns. Ze hebben een schouderhoogte van 81 tot 120 centimeter en een lichaamsgewicht van 65 tot 200 kilogram. De hoorns worden 38 tot 127 centimeter lang. De geslachtsnaam Oryx is waarschijnlijk ontleend aan Herodotus, die een antilope uit Libië met de naam "Orys" beschrijft[1]. Deze naam lijkt afgeleid van het werkwoord "oryssoo"of "oryttoo" dat graven betekent. De Arabische Oryx graaft kuilen in het zand om koeler te kunnen rusten. De Libische "Orys"van Herodotus was mogelijk de Algazel, maar de Addax uit hetzelfde gebied zou ook in aanmerking kunnen komen.
Waarnemingen van oryxen liggen waarschijnlijk aan de oorsprong van de eenhoorn. De vertalers van de Septuagint kozen voor het Hebreeuwse woord "Reem" de Griekse vertaling "Monokeroos" ofwel Eenhoorn, mogelijk omdat in Psalm 22:21 het woord "karen = hoorn" in enkelvoud gebruikt is[2], in relatie met "Remim" in meervoud. In Israël is "Reem" de gangbare naam voor het geslacht Oryx, "Reem laban" is de Arabische Oryx of Witte Oryx, "Reem Sahara" is de Algazel. In het Arabisch luidt een naam voor de Witte Oryx "Rim" of "Ri'im", de Arabische Bijbelvertaling is de enige die de Middeleeuwse vertaling van "Reem" correct verbeterd heeft, alle andere vertalers kozen voor Eenhoorns, Neushoorns of rundersoorten.
Oryxen zijn goed aangepast aan het leven in de woestijn. Ze kunnen langere tijd zonder water en ze kunnen hoge stijgingen in de lichaamstemperatuur aan. Op het heetst van de dag zoeken de dieren verkoeling in de schaarse schaduw.
Er zijn drie tot vier soorten. Twee soorten, de algazel uit Noord-Afrika en de Arabische oryx, zijn ernstig bedreigd en in het wild zo goed als uitgestorven. De derde soort, de gemsbok, is daarentegen zeer algemeen en komt voor in een groot gedeelte van zuidelijk en oostelijk Afrika. De Oost-Afrikaanse ondersoorten worden soms tot een aparte soort gerekend, Oryx beisa.
De oryxen of spiesbokken (Oryx) zijn een geslacht van woestijnbewonende antilopen uit Afrika en Arabië. Ze behoren tot de onderfamilie der paardantilopen (Hippotraginae).
Oryks[2] (Oryx) – rodzaj ssaków z podrodziny antylopowców (Hippotraginae) w rodzinie wołowatych (Bovidae). Oryksy znane były już starożytnym Egipcjanom, którzy często przedstawiali ich wizerunki na reliefach. Najbardziej znanym gatunkiem jest żyjący w Afryce Północnej, na skraju Sahary (Czad), oryks szablorogi (Oryx dammah) o zagiętych do tyłu długich, prawie metrowych rogach, pokrytych pierścieniowatymi zgrubieniami. Są zwierzętami bardzo płochliwymi i nadzwyczaj szybkimi. Sierść oryksa jest barwy żółtawobiałej, a jedynie szyję ma rdzawoczerwoną. Długość ciała ok. 2,3 m, wysokość w kłębie do 140 cm. Znakomicie przystosowany do życia w warunkach półpustynnych. Gatunek zagrożony wyginięciem.
Oryks arabski, który żył na pustynnych obszarach Półwyspu Arabskiego, został wytępiony całkowicie do 1972 r. Dzięki Brytyjskiemu Towarzystwu Ochrony Fauny w Londynie zapoczątkowano hodowlę zorganizowaną w USA. W 1987 r. powtórnie przywrócony do naturalnego środowiska.
Do rodzaju należą cztery gatunki[2][3]:
Oryks (Oryx) – rodzaj ssaków z podrodziny antylopowców (Hippotraginae) w rodzinie wołowatych (Bovidae). Oryksy znane były już starożytnym Egipcjanom, którzy często przedstawiali ich wizerunki na reliefach. Najbardziej znanym gatunkiem jest żyjący w Afryce Północnej, na skraju Sahary (Czad), oryks szablorogi (Oryx dammah) o zagiętych do tyłu długich, prawie metrowych rogach, pokrytych pierścieniowatymi zgrubieniami. Są zwierzętami bardzo płochliwymi i nadzwyczaj szybkimi. Sierść oryksa jest barwy żółtawobiałej, a jedynie szyję ma rdzawoczerwoną. Długość ciała ok. 2,3 m, wysokość w kłębie do 140 cm. Znakomicie przystosowany do życia w warunkach półpustynnych. Gatunek zagrożony wyginięciem.
Oryks arabski, który żył na pustynnych obszarach Półwyspu Arabskiego, został wytępiony całkowicie do 1972 r. Dzięki Brytyjskiemu Towarzystwu Ochrony Fauny w Londynie zapoczątkowano hodowlę zorganizowaną w USA. W 1987 r. powtórnie przywrócony do naturalnego środowiska.
Oryx ou Órix é um gênero de mamíferos bovídeos nativos da África e da Arábia, do mesmo grupo dos antílopes.[1] Estes animais são muito fortes e pesados, com crina curta, chifres longos, redondos e retos. Pode ser encontrado criado em zoológicos mundo afora, como por exemplo, o de Belo Horizonte (Minas Gerais - Brasil) e o do Beto Carrero(Penha/SC - Brasil).
Oryx ou Órix é um gênero de mamíferos bovídeos nativos da África e da Arábia, do mesmo grupo dos antílopes. Estes animais são muito fortes e pesados, com crina curta, chifres longos, redondos e retos. Pode ser encontrado criado em zoológicos mundo afora, como por exemplo, o de Belo Horizonte (Minas Gerais - Brasil) e o do Beto Carrero(Penha/SC - Brasil).
Oryx är ett släkte av slidhornsdjur som tillhör underfamiljen gräsätande antiloper.[1] Arterna i släktet har haft ett utbredningsområde som omfattade de torra och halvtorra regionerna i Afrika och på den Arabiska halvön, men idag finns bara få individer av släktet i naturen.[2]
Hos bägge kön av dessa stora antiloper finns långa horn och en typisk svart ansiktsmönstring. Hornen är 60 till 150 centimeter långa. Hos sabeloryx är hornen böjda och hos de andra arterna nästan raka. Kroppslängden (huvud och bål) ligger mellan 153 och 235 centimeter.[2] Hanar når en mankhöjd av 140 centimeter och en vikt av upp till 210 kg. Svanslängden är 45 till 90 centimeter.[2] Honor har däremot en mankhöjd omkring 120 cm och en vikt av cirka 160 kg. Hanarnas horn har något kortare avstånd från varandra och är lite längre än honornas horn. Pälsfärgen hos vuxna exemplar varierar mellan grå, brun och krämfärgad. Beroende på art förekommer olika mörka strimmor.[2] På individernas nacke sträcker sig en man fram till axlarna. Släktets medlemmar har en tofs vid svansens slut och hos hannar förekommer en tofs på strupen.[2]
Det har iakttagits individer som framgångsrikt försvarat sig med hornen mot rovdjur som lejon.
Arterna av släktet kan uthärda längre tider utan vatten. Liksom kameldjur kan de öka kroppstemperaturen över 38 °C (som är vanligt för däggdjur) utan att skada sig. Biologen Chris Lavers skriver att en individ från släktet som hölls åtta timmar i en kammare med 45 °C mådde bra vid experimentets slut. Djurets kroppstemperatur var något över 45 °C. Det är inte klarlagt hur dessa djur klarar av uppgiften.[3]
Dessa slidhornsdjur är allmänt aktiva på morgonen och på eftermiddagen. De kan vandra upp till 90 km i loppet av 18 timmar för att nå områden med färska blad. Dessutom äter arterna gräs och vätskebehovet täcks när de kommer fram till pölar eller vattendrag.[2]
Honor och deras ungar bildar flockar, ungdjur av hankön bildar ungkarlsflockar och äldre hannar lever ensam. Hos arabisk oryx har honornas flockar cirka 6 medlemmar. Flockar med 20 till 40 medlemmar är vanligare hos sabeloryx och ibland bildar flera flockar en hjord med cirka 1000 exemplar. Hos gemsbock förekommer dessutom flockar med en alfahanne, flera honor och deras ungar. Fortplantningssättet varierar beroende på art. Släktets medlemmar kan leva 20 år.[2]
Bestånden av de två storleksmässigt mindre arterna, sabeloryx och Oryx leucoryx, är starkt hotade. Den sistnämnda arten räknades 1972 som utdöd i vilt tillstånd men återinfördes senare i sitt ursprungliga utbredningsområde. Från arten sabeloryx finns bara ett fåtal av den ursprungliga populationen i naturen, trots allt listas den av IUCN som utdöd i vilt tillstånd.[4]
Släktet utgörs av fyra arter:[1]
Oryx är ett släkte av slidhornsdjur som tillhör underfamiljen gräsätande antiloper. Arterna i släktet har haft ett utbredningsområde som omfattade de torra och halvtorra regionerna i Afrika och på den Arabiska halvön, men idag finns bara få individer av släktet i naturen.
Oriks (Oryx), çöllerde ve kurak düzlüklerde sürüler halinde yaşayan iri antiloplar. Üç farklı türü vardır.[1]
Oriks (Oryx), çöllerde ve kurak düzlüklerde sürüler halinde yaşayan iri antiloplar. Üç farklı türü vardır.
Bayağı oriks (Oryx gazella) Kuzey Afrika oriksi (Oryx dammah) Arabistan oriksi (Oryx leucoryx)Oryx là một chi động vật có vú trong họ Bovidae, bộ Artiodactyla. Chi này được de Blainville miêu tả năm 1816.[1] Loài điển hình của chi này là Antilope oryx Pallas, 1777 (= Capra gazella Linnaeus, 1758).
Chi này gồm các loài:
Oryx là một chi động vật có vú trong họ Bovidae, bộ Artiodactyla. Chi này được de Blainville miêu tả năm 1816. Loài điển hình của chi này là Antilope oryx Pallas, 1777 (= Capra gazella Linnaeus, 1758).
Oryx Blainville, 1816
ВидыО́риксы[1] или сернобыки́[1] (лат. Oryx) — род из подсемейства саблерогих антилоп. Представители этого рода изначально населяли все пустынные и полупустынные территории Африки и Аравийского полуострова. Оба пола этих крупных антилоп носят длинные рога, а также располагают характерной чёрной окраской морды. Рога у самцов расположены ближе друг к другу, чем у самок.
Ориксы приспособлены к долгому существованию без воды. Как и у верблюдов, их температура тела может значительно превышать средние для млекопитающих показатели в 38 °С. Орикс в состоянии провести восемь часов без воды при температуре 45 °С, повышая температуру тела до 45 °С. До сих пор не выяснено, каким образом это не вредит обмену веществ. Из-за своей непритязательности и особого умения приспособляться к крайне неблагоприятным условиям для жизни орикс избран геральдическим животным Намибии, а также изображён на эмблеме Катарских авиалиний.
К роду ориксов относятся виды[2][1]:
Восточноафриканского орикса (Oryx beisa) некоторые исследователи считают одним из подвидов аравийского орикса.
Ввиду интенсивной охоты сахарский и аравийский ориксы являются весьма редкими и находятся под угрозой вымирания. В 1972 году аравийский орикс, живший на воле, был истреблён и сохранился лишь в зоопарках. Позже были предприняты усилия по его повторному внедрению в дикую природу. В настоящее время аравийский орикс обитает в Омане, Саудовской Аравии, ОАЭ и Израиле. Живущий в Северной Африке сахарский орикс встречается сегодня лишь в двух небольших ареалах в пустыне Сахара.
О́риксы или сернобыки́ (лат. Oryx) — род из подсемейства саблерогих антилоп. Представители этого рода изначально населяли все пустынные и полупустынные территории Африки и Аравийского полуострова. Оба пола этих крупных антилоп носят длинные рога, а также располагают характерной чёрной окраской морды. Рога у самцов расположены ближе друг к другу, чем у самок.
東非劍羚 Rüppell, 1835
彎角劍羚 Cretzschmar, 1827
南非劍羚 (Linnaeus, 1758)
阿拉伯劍羚 Pallas, 1766
劍羚屬(Oryx)包含四種劍羚。其中三種原生於非洲的乾燥區,第四種原生於阿拉伯半島。
属名「Oryx」來自希臘語「Ὂρυξ」,指一種羚羊,字義上為鎬。
オリックス属(オリックスぞく、Oryx)は、偶蹄目ウシ科に含まれる属。
頸部背面の正中線に沿って短い体毛が直立し、鬣状になる[2]。
雌雄共に直線的かサーベル状に湾曲した細長い角がある[2]。角には15 - 30本の環状の隆起がある[2]。吻端は体毛で覆われ皮膚が裸出(鼻鏡)しない[2]。第3 - 4指趾の蹄(主蹄)の間には臭腺(蹄間腺)がある[2]。
乳頭の数は4個[2]。
アダックスAddax nasomaculatus
ベイサオリックスOrix beisa
ゲムズボックOrix gazella
アラビアオリックスOrix leucoryx
シロオリックスOrix dammah
以下の分類・英名はMSW3(Grabb, 2005)を基に、和名は(今泉, 1988)に従う[1][2]。
砂漠や半砂漠、サバンナなどに生息する[2]。6-30頭からなる小規模な群れを形成して生活する[2]。シロオリックスは雨期に1000頭に達する大規模な群れを形成することもあった[5]。
食性は植物食で、草本、葉、果実、球根などを食べる[2]。水があれば飲むものの、水を飲まなくても長期間生活することができる[2]。
娯楽としての狩猟、家畜との競合などにより生息数は減少している種もいる[5]。アラビアオリックスは1972年に野生個体は絶滅し、1980年から飼育下繁殖個体を野生に戻す試みが進められている[6]。シロオリックスは1988年以降は生息報告例がなく野生個体は絶滅したとされ[7]、1997 - 1998年の調査でも生息する証拠が発見されていない[5]。
오릭스(Oryx)는 초식 동물인 영양의 일종으로 하얀 얼굴과 몸에 검은 줄무늬가 있다. 서식지는 아라비아 사막, 아프리카의 사하라 사막, 이스라엘로 사막에서 적응할 수 있도록 식물을 많이 먹고 물을 적게 마시는 것으로 발달했다.
종류는 겜스복, 아프리카오릭스, 아라비아오릭스, 서남아시아오릭스, 긴칼뿔오릭스가 있다. 현재 아랍 연맹에서는 오릭스가 멸종위기에 놓여 있어 보존하자는 의견에 따라 이를 보호하고 있다.
다음은 2019년 주라노(Zurano) 등의 연구에 기초한 영양아과의 계통 분류이다.[1]
영양아과 임팔라족 네소트라구스족 리드벅족 네오트라구스족 바위타기영양족 다이커영양족 하테비스트족 힙포트라구스족