Other Physical Features: endothermic ; bilateral symmetry
Perception Channels: tactile ; chemical
Key Reproductive Features: gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual
Tutucuquyruq opossumlar (lat. Pseudocheiridae) – ikikəsicidişlilər dəstəsinə aid heyvan fəsiləsi.
Tutucuquyruq opossumlar (lat. Pseudocheiridae) – ikikəsicidişlilər dəstəsinə aid heyvan fəsiləsi.
Pseudocheiridae zo ur c'herentiad e rummatadur ar bronneged godellek.
6 genad ha 17 spesad (16 posom hag 1 plaver) zo ennañ :
Pseudocheiridae zo ur c'herentiad e rummatadur ar bronneged godellek.
Els utes (Pseudocheiridae) són una família de marsupials arborícoles que conté disset espècies vivents. Viuen en zones de boscos i arbusts d'Austràlia i Nova Guinea.
Els utes (Pseudocheiridae) són una família de marsupials arborícoles que conté disset espècies vivents. Viuen en zones de boscos i arbusts d'Austràlia i Nova Guinea.
Possumovití (Pseudocheiridae) jsou čeledí vačnatců, řádu dvojitozubců, v pěti rodech čítají 14 druhů. Vyskytují se převážně v Austrálii a na Nové Guineji. Do nedávna byly possumovití klasifikováni do jedné čeledi spolu s vakoveverkovitými. I přesto, že je zde jistý fylogenetický vztah, odlišují se především tvarem zubů. Possumovití mají ostré selenodontní zuby, což znamená že jejich zubní korunky jsou zpevněné lištami a záhyby sklovin. Zatímco vakoveverkovití mají zaoblenější zuby s malými hrbolky.
Většina possumovitých má chápavý ocas. Jsou to středně velká zvířata, váží od 0,5 do 2 kg. Stejně jako ostatní členové řádu dvojitozubců jsou syndaktilní a diprodontní. Vak je velký a je obrácený otvorem dopředu, odchovávají jen malý počet mláďat.
Possumovití jsou převážně stromoví býložraví vačnatci s hustou srstí a chápavým ocasem.
Vakovec létavý má osrstěnou létací blánu mezi lokty a zadníma nohama, čímž se liší od vakoveverkovitých, kteří mají blánu až po zápěstí.
Possumovití (Pseudocheiridae) jsou čeledí vačnatců, řádu dvojitozubců, v pěti rodech čítají 14 druhů. Vyskytují se převážně v Austrálii a na Nové Guineji. Do nedávna byly possumovití klasifikováni do jedné čeledi spolu s vakoveverkovitými. I přesto, že je zde jistý fylogenetický vztah, odlišují se především tvarem zubů. Possumovití mají ostré selenodontní zuby, což znamená že jejich zubní korunky jsou zpevněné lištami a záhyby sklovin. Zatímco vakoveverkovití mají zaoblenější zuby s malými hrbolky.
Většina possumovitých má chápavý ocas. Jsou to středně velká zvířata, váží od 0,5 do 2 kg. Stejně jako ostatní členové řádu dvojitozubců jsou syndaktilní a diprodontní. Vak je velký a je obrácený otvorem dopředu, odchovávají jen malý počet mláďat.
Possumovití jsou převážně stromoví býložraví vačnatci s hustou srstí a chápavým ocasem.
Vakovec létavý má osrstěnou létací blánu mezi lokty a zadníma nohama, čímž se liší od vakoveverkovitých, kteří mají blánu až po zápěstí.
Die Ringbeutler oder Ringelschwanzbeutler (Pseudocheiridae) sind eine Familie der Beuteltierordnung der Diprotodontia. Ihren Namen verdanken sie dem zum Klettern verwendeten Ringelschwanz. Sie sind eng verwandt mit den Gleitbeutlern und wurden früher mit ihnen in eine Familie gestellt. Die Unterschiede zu diesen liegen vor allem in der unterschiedlichen Zahnstruktur. Die Familie der Ringbeutler umfasst sechs Gattungen mit 20 Arten.
Ringbeutler kommen zu einem Großteil in Australien und auf Neuguinea vor.
Ringbeutler sind mittelgroße Beuteltiere, die großteils an das Baumleben angepasst sind. Dazu dienen der Greifschwanz und zwei „Daumen“ (zwei Zehen der Vordergliedmaßen sind, wie beim Koala, den anderen gegenübergestellt und ermöglichen einen sicheren Griff an den Ästen). Der Schwanz ist meist ebenso lang wie der Körper und an der Unterseite unbehaart. Der Kopf ist kurz, die Ohren sind klein und rund. Ihr Fell ist weich und wollig, an der Oberseite meist grau oder braun und an der Unterseite gelblich bis weiß. Sie erreichen eine Kopfrumpflänge von 20 bis 48 cm und ein Gewicht von 0,7 bis 2 kg. Die Riesengleitbeutler haben eine Gleitmembran entwickelt, mit Hilfe derer sie Gleitflüge zwischen den Ästen unternehmen können.
Die Ringbeutler sind nachtaktive Tiere. Mit Ausnahme des Felsen-Ringbeutlers, der felsiges Terrain bewohnt, sind alle Baumbewohner, die zum Teil kaum auf den Boden kommen. Den Tag verbringen sie in Baumhöhlen oder Blätternestern (oder im Fall des Felsen-Ringbeutlers in Höhlen oder Felsspalten) verborgen, um in der Nacht auf Nahrungssuche zu gehen.
Ringbeutler sind Pflanzenfresser, die sich vorwiegend von Blättern ernähren. Daneben nehmen sie gelegentlich auch Blüten und Früchte zu sich.
Ringbeutler haben nach hinten geöffnete Beutel mit zwei oder vier Zitzen. Es kommen aber nur ein oder zwei Junge zur Welt, die bis zu 6 Monate im Beutel verbringen, sieben bis zehn Monate gestillt werden und im 2. Lebensjahr geschlechtsreif werden.
Ihre Lebenserwartung beträgt vier bis fünf Jahre, vom Riesengleitbeutler wird ein Alter von bis zu 15 Jahren berichtet.
Die Abholzung der Wälder stellt sicher die größte Gefahr für die Ringbeutler dar. Zwei der 20 Arten werden von der IUCN als gefährdet eingestuft. Für viele nur auf Neuguinea lebende Arten fehlen jedoch zuverlässige Daten.
Die Ringbeutler werden meist in folgende sechs Gattungen unterteilt:
Ein mögliches Kladogramm der Ringbeutler sieht folgendermaßen aus:[1]
Ringbeutler (Pseudocheiridae) HemibelideinaeLemuren-Ringbeutler (Hemibelideus)
Riesengleitbeutler (Petauroides)
Grüne Ringbeutler (Pseudochirops)
Felsen-Ringbeutler (Petropseudes)
Ringelschwanz-Kletterbeutler (Pseudocheirus)
Neuguinea- und Queensland-Ringbeutler (Pseudochirulus)
Die Ringbeutler oder Ringelschwanzbeutler (Pseudocheiridae) sind eine Familie der Beuteltierordnung der Diprotodontia. Ihren Namen verdanken sie dem zum Klettern verwendeten Ringelschwanz. Sie sind eng verwandt mit den Gleitbeutlern und wurden früher mit ihnen in eine Familie gestellt. Die Unterschiede zu diesen liegen vor allem in der unterschiedlichen Zahnstruktur. Die Familie der Ringbeutler umfasst sechs Gattungen mit 20 Arten.
Pseudocheiridae is a family of arboreal marsupials containing 17 extant species of ringtailed possums and close relatives. They are found in forested areas and shrublands throughout Australia and New Guinea.
Physically, they appear very similar to the pygmy possums, except for their greater size. Even so, they are relatively small animals, with the largest being cat-sized, and they weigh between 200 grams and 2 kilograms. They have grasping hands and feet with opposable first toes on their hindfeet, and, in all species save the greater glider, a prehensile tail. They are nocturnal, with large eyes.[2]
All species feed almost entirely on leaves. To enable them to digest this tough and fibrous food, they have an enlarged cecum containing fermenting bacteria, and, like rabbits, they are coprophagous, passing food through their digestive tracts twice. Their teeth include a battery of grinding molars, and they lack lower canines. Their dental formula is:
Most are solitary animals, although a few live in small family groups, and they are generally shy and secretive, making them difficult to study. They travel across home ranges of up to 3 hectares (7.5 acres).[2] Gestation lasts up to 50 days, but varies depending on species.
The listing for extant species is based on The Third edition of Wilson & Reeder's Mammal Species of the World (2005), except where the Mammal Diversity Database and IUCN agree on a change. The 18 living species of pseudocheirid possum are grouped into three subfamilies and six genera.
Pseudocheiridae is a family of arboreal marsupials containing 17 extant species of ringtailed possums and close relatives. They are found in forested areas and shrublands throughout Australia and New Guinea.
Los pseudoquéiridos (Pseudocheiridae) son una familia de mamíferos marsupiales del orden Diprotodontia que contiene aproximadamente 17 especies de zarigüeyas de cola anillada y formas afines.[1]
Los pseudoquéiridos (Pseudocheiridae) son una familia de mamíferos marsupiales del orden Diprotodontia que contiene aproximadamente 17 especies de zarigüeyas de cola anillada y formas afines.
Pussioravat (Pseudocheiridae) on pussieläinheimo harvaetuhampaisten lahkossa. Heimoon kuuluu kuusi sukua ja yhteensä 17 lajia.[1] Ne ovat läheistä sukua pussiliito-oraville.
Pussioravat ovat kooltaan 20–48 senttimetriä pitkiä ja painavat 0,7–2 kilogrammaa. Pussioravat ovat sopeutuneen hyvin elämään puussa. Niillä on karvattoman tarttumahännän lisäksi kaksi "peukaloa", sillä kaksi eturaajan varpaista on kääntynyt vastakkaiselle puolelle parantamaan otetta, kuten koalalla. Pussioravien turkki on pehmeä ja selkäpuolelta yleensä harmaa tai ruskea ja vatsasta kellertävä.
Pussioravat ovat kasvinsyöjiä ja hakevat ruokaa lähinnä öisin. Päivällä ne ovat suojassa puussa tai kivikoissa.
Pussioravat (Pseudocheiridae) on pussieläinheimo harvaetuhampaisten lahkossa. Heimoon kuuluu kuusi sukua ja yhteensä 17 lajia. Ne ovat läheistä sukua pussiliito-oraville.
Pussioravat ovat kooltaan 20–48 senttimetriä pitkiä ja painavat 0,7–2 kilogrammaa. Pussioravat ovat sopeutuneen hyvin elämään puussa. Niillä on karvattoman tarttumahännän lisäksi kaksi "peukaloa", sillä kaksi eturaajan varpaista on kääntynyt vastakkaiselle puolelle parantamaan otetta, kuten koalalla. Pussioravien turkki on pehmeä ja selkäpuolelta yleensä harmaa tai ruskea ja vatsasta kellertävä.
Pussioravat ovat kasvinsyöjiä ja hakevat ruokaa lähinnä öisin. Päivällä ne ovat suojassa puussa tai kivikoissa.
Pseudocheiridae est une famille de marsupiaux comprenant trois sous-familles, six genres et dix-sept espèces :
Pseudocheiridae est une famille de marsupiaux comprenant trois sous-familles, six genres et dix-sept espèces :
Gli Pseudocheiridi (Pseudocheiridae Winge, 1893) sono una famiglia di marsupiali dell'ordine dei Diprotodonti[1]. Devono il nome comune di «coda ad anello» alla coda arricciata adatta per arrampicarsi. Sono strettamente imparentati con i Petauridi, tanto che in passato venivano raggruppati con questi in un'unica famiglia. Le differenze tra queste due famiglie risiedono principalmente nella diversa struttura della dentatura. Gli Pseudocheiridi comprendono 18 specie suddivise in sei generi.
Gli Pseudocheiridi sono marsupiali di medie dimensioni, adattati prevalentemente ad uno stile di vita arboricolo. Sono dotati di coda prensile e di due «pollici» (cioè di due dita della mano opponibili rispetto alle altre, come nel koala, che consentono una presa sicura sui rami). La coda è di solito lunga quanto il resto del corpo ed è priva di peli sul lato inferiore. La testa è corta e le orecchie sono piccole e rotonde. La pelliccia è soffice e lanosa, ed è generalmente di colore grigio o marrone sul dorso e giallo o bianco sul ventre. Hanno una lunghezza testa-corpo di 20-48 cm e un peso di 0,7-2 kg. Il petauro maggiore (Petauroides volans) ha sviluppato una membrana planante grazie alla quale può spostarsi in aria da un ramo all'altro.
Gli Pseudocheiridi sono diffusi in gran parte dell'Australia e della Nuova Guinea.
Gli Pseudocheiridi sono animali notturni. Fatta eccezione per il coda ad anello delle rocce (Petropseudes dahli), che abita terreni rocciosi, tutte le specie sono arboricole e scendono a terra solo molto raramente. Trascorrono la giornata nascosti nelle cavità degli alberi o in nidi fatti di foglie (o in grotte o fessure rocciose nel caso del coda ad anello delle rocce) per uscire la sera alla ricerca di cibo.
Gli Pseudocheiridi sono vegetariani e si nutrono principalmente di foglie. Inoltre mangiano occasionalmente anche fiori e frutti.
Gli Pseudocheiridi hanno un marsupio con apertura posteriore dotato all'interno di due o quattro capezzoli. Le femmine, tuttavia, partoriscono solo uno o due piccoli, che trascorrono i primi sei mesi di vita nel marsupio; essi sono svezzati a partire dai sette-dieci mesi di età e raggiungono la maturità sessuale nel loro secondo anno di vita.
Vivono circa quattro-cinque anni, ma è stato segnalato anche il caso di un petauro maggiore che ha raggiunto i 15 anni di età.
La maggiore minaccia per gli Pseudocheiridi è costituita dalla deforestazione. Tre delle 18 specie classificate vengono considerate a rischio di estinzione dalla IUCN. Tuttavia per molte delle specie che vivono solo in Nuova Guinea mancano dati attendibili.
La famiglia degli Pseudocheiridi comprende 18 specie, suddivise in tre sottofamiglie[1]:
Gli Pseudocheiridi (Pseudocheiridae Winge, 1893) sono una famiglia di marsupiali dell'ordine dei Diprotodonti. Devono il nome comune di «coda ad anello» alla coda arricciata adatta per arrampicarsi. Sono strettamente imparentati con i Petauridi, tanto che in passato venivano raggruppati con questi in un'unica famiglia. Le differenze tra queste due famiglie risiedono principalmente nella diversa struttura della dentatura. Gli Pseudocheiridi comprendono 18 specie suddivise in sei generi.
Riestauodegiai posumai (lot. Pseudocheiridae, angl. Ringtailed possums, vok. Ringbeutler) – sterblinių žinduolių šeima.
Riestauodegiai posumai (lot. Pseudocheiridae, angl. Ringtailed possums, vok. Ringbeutler) – sterblinių žinduolių šeima.
Kleine koeskoezen (Pseudocheiridae) zijn een familie van buideldieren die voorkomt in Australië en Nieuw-Guinea. Er zijn ongeveer 30 soorten bekend, waarvan 17 levend. De familie is het nauwste verwant aan de buideleekhoorns, vliegende buidelmuizen en slurfbuidelmuis, waarmee ze de superfamilie Petauroidea vormen.
De leden van deze familie zijn gespecialiseerde bladeters met complexe kiezen. Ze zijn relatief slecht in het overleven op eilanden; slechts twee soorten komen voor op eilanden rond Nieuw-Guinea. Kleine koeskoezen leven in het noorden meestal in bergbossen.
De familie omvat de volgende soorten:
Kleine koeskoezen (Pseudocheiridae) zijn een familie van buideldieren die voorkomt in Australië en Nieuw-Guinea. Er zijn ongeveer 30 soorten bekend, waarvan 17 levend. De familie is het nauwste verwant aan de buideleekhoorns, vliegende buidelmuizen en slurfbuidelmuis, waarmee ze de superfamilie Petauroidea vormen.
De leden van deze familie zijn gespecialiseerde bladeters met complexe kiezen. Ze zijn relatief slecht in het overleven op eilanden; slechts twee soorten komen voor op eilanden rond Nieuw-Guinea. Kleine koeskoezen leven in het noorden meestal in bergbossen.
De familie omvat de volgende soorten:
Marlu† Marlu kujamarpensis† Marlu praecursor† Paljara† Paljara tirarense† Pildra† Pildra antiqua† Pildra magna† Pildra secunda† Pildra tertia† Pseudokoala† Pseudokoala cathysanatamaria† Pseudokoala erlita† Onderfamilie Hemibelideinae Geslacht Hemibelideus Queenslandkoeskoes (Hemibelideus lemuroides) Geslacht Petauroides Petauroides stirtoni† Petauroides ayamaruensis† Reuzenkoeskoes (Petauroides volans) Onderfamilie Pseudocheirinae Petropseudes Rotskoeskoes (Petropseudes dahli) Pseudocheirus Pseudocheirus marshalli† Pseudocheirus occidentalis Oostelijke koeskoes (Pseudocheirus peregrinus) Pseudochirulus Pseudochirulus canescens Pseudochirulus caroli Pseudochirulus cinereus Pseudochirulus forbesi Pseudochirulus herbertensis Pseudochirulus larvatus Pseudochirulus mayeri Pseudochirulus schlegeli Onderfamilie Pseudochiropinae Pseudochirops Pseudochirops albertisii Gestreepte koeskoes (Pseudochirops archeri) Pseudochirops corinnae Pseudochirops coronatus Pseudochirops cupreus Pseudochirops winteri
Multimedia w Wikimedia Commons Pseudopałankowate[2] (Pseudocheiridae) – rodzina ssaków z rzędu dwuprzodozębowców (Diprotodontia) wyłoniona z lotopałankowatych (Petauridae).
Obejmuje gatunki zamieszkujące w Australii i Nowej Gwinei na obszarach porośniętych lasami lub zaroślami[3].
Są to średniej wielkości ssaki o długości ciała 30–105 cm wyglądem przypominające drzewnicowate (Burramyidae). Charakteryzują się obecnością długiego, chwytnego ogona, dużymi oczami, pięciopalczastymi kończynami, dobrze wykształconym paluchem oraz dużą torbą lęgową otwierającą się do przodu. Dwa palce (I i II) przednich kończyn są przeciwstawne pozostałym. U przedstawiciela rodzaju Petauroides występuje błona lotna umożliwiająca wykonywanie lotów ślizgowych, co upodabnia go do lotopałanek. W uzębieniu brak dolnych kłów.
Wzór zębowy I C P M 40 = 3 1 3 4 2 0 3 4Układ trawienny wykazuje przystosowania do spożywania liści. Pseudocheiridae mają powolne tempo przemiany materii, stosunkowo prosty żołądek i silnie rozwinięte jelito ślepe, w którym zachodzi fermentacja przy udziale bakterii. U kilku gatunków stwierdzono koprofagię. Nadtrawiony pokarm jest wydalany w postaci luźnych odchodów, zjadanych przez zwierzę w celu ponownego strawienia.
Pseudopałankowate prowadzą nocny, zwykle samotniczy, nadrzewny tryb życia – rzadko schodzą na ziemię. Niektóre gatunki przebywają w małych grupach rodzinnych. Petropseudes dahli jest jedynym znanym torbaczem, u którego stwierdzono sprawowanie opieki nad potomstwem przez oboje rodziców[4].
Ze względu na płochliwe usposobienie i prowadzony tryb życia Pseudocheiridae są trudne do obserwacji i pozostają zwierzętami słabo poznanymi.
Pseudopałankowate są blisko spokrewnione z lotopałankami, do których były wcześniej zaliczane. Archer w 1984 zaproponował wydzielenie rodziny ze względu na różnice w uzębieniu. Część systematyków, w tym McKenna i Bell (1997) oraz Osborne i Christidis (2001), nie akceptuje takiego podziału. Do rodziny należą następujące podrodziny[5][3][2]:
Pseudopałankowate (Pseudocheiridae) – rodzina ssaków z rzędu dwuprzodozębowców (Diprotodontia) wyłoniona z lotopałankowatych (Petauridae).
Família de marsupiais que contém 17 espécies de possums.
Família de marsupiais que contém 17 espécies de possums.
Ringsvanspungråttor eller ringsvansopossumar (Pseudocheiridae) är en familj i underklassen pungdjur. Dessa djur har fått sitt namn efter den ringlade svansen som används för klättring. De är nära släkt med flygpungekorrar och räknades tidigare tillsammans med dessa i en gemensam familj. Skillnader mellan dessa djurgrupper finns huvudsakligen inom tändernas struktur.[1] I familjen ringsvanspungråttor finns sex släkten med tillsammans 16 arter.
Arter av familjen förekommer huvudsakligen i Australien och på Nya Guinea.[1]
Ringsvanspungråttor är medelstora pungdjur som är bra anpassade till ett liv i träd. Därför har de en gripsvans och två "tummar" (två tår på de främre extremiteterna är, liksom hos koalan, motsättliga). Svansen är mest lika lång som kroppen och saknar på undersidan hår. Huvudet är litet och öronen små och runda. Den mjuka och ulliga pälsen är på ovansidan oftast grå eller brun och på undersidan gul- eller vitaktig. Kroppslängden för vuxna djur ligger mellan 16 och 48 cm, svanslängden mellan 17 och 55 cm, samt vikten mellan 0,5 och 2 kg. Jätteflygfalang har en glidmembran och hoppar eller glider med hjälp av denne från gren till gren.[1][2]
Dessa djur är aktiva på natten. Med undantag av arten Petropseudes dahli som förekommer i klippiga områden lever de i träd och når sällan marken. Under dagen vilar de i håligheter i träd eller bon av löv (Petropseudes dahli använder grottor eller bergsprickor) för att leta efter föda under natten.[2][3]
Ringsvanspungråttor är växtätare och livnär sig företrädesvis av löv men ibland även av blommor och frukter.[1]
I honornas pung finns två till fyra spenar och öppningen ligger bakåt. Honan föder ett till två ungar åt gången som tillbringar sex månader i pungen. Efter sju till tio månader slutar honan att ge di och efter två år är ungarna könsmogna.
För de flesta arter ligger medellivslängden vid fyra eller fem år. Bara arten jätteflygfalanger (Petauroides volans) kan bli upp till 15 år gammal.[2]
Det största hotet består av förstöringen av arternas levnadsområde genom skogsröjning. Två arter listas av IUCN som sårbar (vulnerable). För flera arter som lever på Nya Guinea saknas säkra data.[4]
Vanligtvis indelas familjen i följande tre underfamiljer med tillsammans sex släkten.[5]
Fossil av individer från familjen är kända från miocen.[2]
Ringsvanspungråttor eller ringsvansopossumar (Pseudocheiridae) är en familj i underklassen pungdjur. Dessa djur har fått sitt namn efter den ringlade svansen som används för klättring. De är nära släkt med flygpungekorrar och räknades tidigare tillsammans med dessa i en gemensam familj. Skillnader mellan dessa djurgrupper finns huvudsakligen inom tändernas struktur. I familjen ringsvanspungråttor finns sex släkten med tillsammans 16 arter.
Kıvrık kuyruklu keseligiller (Pseudocheiridae), iki ön dişliler takımına ait bir keseli familyası. İsimleri, tırmanırken kullandıkları kıvrak kuyruklarından kaynaklanmaktadır. Uçar kuskusgiller ile yakın akrabadırlar. Eski sınıflandırmalarda hatta aynı familyaya konulurlardı. Ancak daha modern sınıflandırmalarda farklı çene yapılarından dolayı iki familyaya ayrılırlar. Kıvrıkkuyruklu keseligiller familyası altı cinse ayrılan 16 türden oluşmaktadır.
Kıvrık kuyruklu keseligiller ağaçlarda yaşayan orta büyüklükte keselilerdir. Dalların arasında tırmanırken kıvrık kuyruklarını ve ön ayaklarında bulunan, diğer parmaklarından daha uzun olan iki parmaklarını kullanırlar (Koala'da olduğu gibi). Kuyruklarının uzunluğu vücut uzunlukları ile daima aynıdır. Kafaları kısa, kulakları küçük ve yuvarlağımsı olur. Postları yumuşak ve yünlü, üst kısımları gri veya kahverengi, alt tarafları ise sarı veya beyaz olur. 20 – 48 cm uzunluğa ve 0,7 – 2 kg ağırlığa ulaşırlar.
Uçar kıvrık kuyruklu keselinin (Petauroides), uçar kuskusgiller'de olduğu gibi daldan dala süzülmesini sağlayan uçma derisi (patagium) vardır.
Kıvrık kuyruklu keseligiller çoğunlukla Avustralya ve Yine gine'de yaşar.
Gece aktif olurlar. Kaya kıvrık kuyruklu keselisinin dışında tüm diğerleri ağaçta yaşar ve neredeyse hiç yere inmezler. Gündüzleri ağaç kovuklarında veya yapraklar ile yaptıkları yuvalarda geçirir ve geceleri yiyecek aramaya çıkarlar.
Kıvrık kuyruklu keseligiller otçuldur ve genelde yapraklar ile beslenirler. Yanı sıra çiçek ve meyvede yerler.
Kıvrık kuyruklu keseligillerin girişi arkada bulunan bir keseleri ve 2 veya 4 memeleri vardır. Sadece bir veya iki yavru doğururlar. Yavru ilk altı ayı kesede geçirir, 7 - 10 ay kadar anne sütü ile beslenir ve 2 yaşına varınca erginlik çağına ulaşır.
Ömürleri 4 - 5 yıl civarında olur. Ancak kanatlı kıvrık kuyruklu keselinin 15 yıl yaşadığıda rivayet edilir.
Kıvrık kuyruklu keseligiller altı cinse bölünürler:
Kıvrık kuyruklu keseligillerin kladogramı şu şekilde yapılır:
Kıvrık kuyruklu keseligiller (Pseudocheiridae) |--N.N. | |--Bayağı kıvrık kuyruklu keseli (Pseudocheirus) | |--Yeni gine kıvrık kuyruklu keselisi (Pseudochirulus) | |--N.N. |--N.N. | |--Lemur kıvrık kuyruklu keselisi (Hemibelideus) | |--Uçar kıvrık kuyruklu keseli (Petauroides) | |--N.N. |--Yeşil kıvrı kkuyruklu keseli (Pseudochirops) |--Kaya kıvrık kuyruklu keselisi (Petropseudes)
Kıvrık kuyruklu keseligiller (Pseudocheiridae), iki ön dişliler takımına ait bir keseli familyası. İsimleri, tırmanırken kullandıkları kıvrak kuyruklarından kaynaklanmaktadır. Uçar kuskusgiller ile yakın akrabadırlar. Eski sınıflandırmalarda hatta aynı familyaya konulurlardı. Ancak daha modern sınıflandırmalarda farklı çene yapılarından dolayı iki familyaya ayrılırlar. Kıvrıkkuyruklu keseligiller familyası altı cinse ayrılan 16 türden oluşmaktadır.
Морфометрія. Довжина голови й тіла: 163–480 мм, довжина хвоста: 170–550 мм, вага: 0,5–2 кг. Зубна формула: 3/2, 1/0, 3/3, 4/4 = 40.
Опис. Посумові мають сильний чіпкий хвіст, але хвіст найбільшого сумчастого планериста, Petauroides volans слабо чіпкий і в основному використовується як кермо під час ширяння. Всі Pseudocheiridae мають кутні зуби, на яких знаходиться низка гострих гребенів, що використовуються при розтиранні листя. Мікробна ферментація відбувається у великій сліпій кишці й допомагає при переробці рослинного матеріалу. Pseudocheirus peregrinus також практикує копрофагію, щоб отримувати більше поживних речовин з їжі. Волосяний покрив може бути вовнистим чи шовковистим. Незвичайний Pseudochirops archeri має волосяний покрив, який здається зеленим, хоча насправді є поєднанням чорного, жовтого та білого волосся.
Всі члени Pseudocheiridae деревні. Один рід досяг ковзної здібності через розвиток мембран, що з'єднують передні й задні кінцівки. Цей рід, Petauroides, має аналогічні філогенетичні позиції, що й Petaurus в родині Petauridae. Petauroides volans, може ширяти більше ніж на 100 метрів і робити майже 90-градусні повороти. Посумові мають дуже спеціалізований раціон, що включає листя чотирьох видів фігових дерев (рід фікус). Геологічні спектр Pseudocheiridae простягається з міоцену до сьогодення.
Родина Посумові (Pseudocheiridae)
Pseudocheiridae là một họ động vật có vú trong bộ Hai răng cửa. Họ này được Winge miêu tả năm 1893.[1]
.jpg)
Phương tiện liên quan tới Pseudocheirus peregrinus tại Wikimedia Commons
.png){kind=small}
Bài viết liên quan đến động vật có vú này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Pseudocheiridae là một họ động vật có vú trong bộ Hai răng cửa. Họ này được Winge miêu tả năm 1893.
см. текст
Кольцехво́стые кускусы (Pseudocheiridae) — небольшое семейство двурезцовых сумчатых, состоящее из 4 или 5 родов:
До недавнего времени входили в семейство сумчатых летяг (Petauridae), от которых практически не отличаются. Это небольшие сумчатые (весом от 0,5 до 2 кг) с сильным цепким хвостом. Конечности пятипалые, хватательные; I и II пальцы на передних конечностях противопоставлены остальным. Зубов 40. Выводковая сумка хорошо развита и открывается вперёд. У одного из представителей семейства, гигантского летучего кускуса, имеется планирующая кожная мембрана, похожая на таковую у сумчатых летяг. Однако она идёт не от запястий, а от локтей до щиколоток.
Водятся в Австралии и на Новой Гвинее, ведут в основном древесный образ жизни. Кольцехвостые кускусы преимущественно растительноядны и питаются листьями.
環尾袋貂屬（粗卷尾袋貂），哺乳綱的一屬，屬於環尾袋貂科。而與環尾袋貂屬（粗卷尾袋貂）同科的動物尚有大袋鼯屬（大袋鼯）、岩卷尾袋貂屬（岩卷尾袋貂）等之數種哺乳動物。
반지꼬리주머니쥐과(Pseudocheiridae)는 나무 위에서 생활을 하는 17종의 현존하는 반지꼬리주머니쥐 종을 포함하고 있는 유대류 과이다.
오스트레일리아와 뉴기니의 숲 지역과 관목지대에서 발견된다.
3개 아과, 6개 속에 17종의 주머니쥐를 포함하고 있다.
다음은 캥거루목의 계통 분류이다.[2]
캥거루목 웜뱃아목 웜뱃상과† Diprotodontidae
캥거루아목 쿠스쿠스아목 쿠스쿠스상과 주머니하늘다람쥐상과
.jpg)
