El corriol de Madagascar (Charadrius thoracicus) és un ocell de la família dels caràdrids (Charadriidae) que habita les costes del sud-oest de Madagascar i antany també les del sud-est.
El corriol de Madagascar (Charadrius thoracicus) és un ocell de la família dels caràdrids (Charadriidae) que habita les costes del sud-oest de Madagascar i antany també les del sud-est.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Cwtiad Madagasgar (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cwtiaid Madagasgar) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Charadrius thoracicus; yr enw Saesneg arno yw Black-banded sand plover. Mae'n perthyn i deulu'r Cwtiaid (Lladin: Charadriidae) sydd yn urdd y Charadriiformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn C. thoracicus, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r cwtiad Madagasgar yn perthyn i deulu'r Cwtiaid (Lladin: Charadriidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Corgwtiad Aur Pluvialis dominica Corgwtiad aur y Môr Tawel Pluvialis fulva Cwtiad aur Pluvialis apricaria Cwtiad Caint Charadrius alexandrinus Cwtiad gwargoch Charadrius ruficapillus Cwtiad Llwyd Pluvialis squatarola Cwtiad Malaysia Charadrius peronii Cwtiad teirtorch Charadrius tricollaris Cwtiad torchog Charadrius hiaticula Cwtiad torchog bach Charadrius dubius Cwtiad tywod mawr Charadrius leschenaultii Hutan mynydd Charadrius morinellusAderyn a rhywogaeth o adar yw Cwtiad Madagasgar (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cwtiaid Madagasgar) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Charadrius thoracicus; yr enw Saesneg arno yw Black-banded sand plover. Mae'n perthyn i deulu'r Cwtiaid (Lladin: Charadriidae) sydd yn urdd y Charadriiformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn C. thoracicus, sef enw'r rhywogaeth.
Madagaskarpræstekrave (Charadrius thoracicus) er en vadefugl, der lever på Madagaskar.
Madagaskarpræstekrave (Charadrius thoracicus) er en vadefugl, der lever på Madagaskar.
Der Madagaskarregenpfeifer (Charadrius thoracicus) ist ein kleiner Watvogel aus der Familie der Charadriidae. Er stammt aus dem Westen Madagaskars und ist an den Ufern von Lagunen, Küstenwiesen und in Salzwiesen beheimatet. Diese Regenpfeifer nisten hauptsächlich in offenem Grasland und trockenem Wattenmeer um alkalische Seen.[1][2] Die Art wird von der IUCN aufgrund ihres geringen Bruterfolgs, ihrer geringen Fortpflanzungsrate und ihrer schwachen Anpassung an den zunehmenden Verlust des Lebensraums als gefährdet (vulnerable) eingestuft, was einen Rückgang der Populationen bedeutet.[3][2]
Erwachsene Männchen und Weibchen haben sehr ähnliches Gefieder, Weibchen sind jedoch etwas schwerer als männliche Exemplare und haben längere Flügel, was auf einen leichten Sexualdimorphismus hindeutet. Das Brutkleid des Madagaskarregenpfeifers besteht aus einer weißen Stirn, die von einem schwarzen Balken und einem schwarzen Stirnband begrenzt wird, und einem weißen Stirnband direkt darüber. Ein zusätzliches schwarzes Band verläuft hinter dem Auge um den Hinterhals, zusammen mit einem dicken schwarzen Band über der oberen Brust. Der Rest des Gesichts ist weiß. Ausgewachsene Exemplare wiegen 31–43 g, wobei Weibchen durchschnittlich 37,8 g und Männchen 36,4 g wiegen.[4] Vom Mantel über die Skapulierfedern bis zum Hinterteil ist das Gefieder graubraun. Die beiden mittleren Schwanzfedern sind grau/braun, die äußeren heller mit dunkleren distalen Bändern und weißen Spitzen. Die Unterseite ist weiß, mit einem gerüschten Unterbauch und verdeckten Oberteilen. Schnabel, Beine und Augen sind während der Brutzeit schwarz. Außerhalb der Brutzeit ist das Erscheinungsbild der Art matter, wobei die schwarzen Markierungen eher braun sind. Dunenjunge wiegen ungefähr 7,1 g und haben einen limettengrünen Schnabel, der zur Spitze hin bräunlich schwarz wird, mit braunen Augen und matten limettengrünen Beinen.[5]
Der Vogelruf besteht aus einem kurzen "Pip", das alle 2–3 Sekunden wiederholt wird, sowie einem einzelnen "Pipipipreeeet", das 3–6 Mal schnell wiederholt wird. Erwachsene rufen während der Brutzeit, wenn sie sich Gruppen anschließen, fliegen, alarmieren und Küken besuchen. Der Alarmruf ist ein "qui qui qui qui", während die Flügel schlagen. Wenn die Gefahr vorüber ist, ist ein "tick tick" zu hören.[5]
Der Madagaskarregenpfeifer ist die einzige in Madagaskar endemische Regenpfeiferart und kommt hauptsächlich an der West- und Südküste von Andriamandroro bis Tapera vor. Es wird geschätzt, dass diese Population 139 km² einnimmt und vom Mahavavy-Delta im Norden bis nach Fort-Dauphin im Südosten brütet.[2] Nester finden sich vorwiegend in dünn bewachsenen Lebensräumen wie Grasland, Küstenwatten, Salzwiesen, Rändern von alkalischen Seen und Mangroven, und Brutstätten erstrecken sich nicht mehr als einige Kilometer landeinwärts.[5] Es ist nicht bekannt, dass der Madagaskarregenpfeifer wandert.
Der Bruterfolg der monogamen Regenpfeiferart ist sehr gering, mit einem geschätzten Nesterfolg von 22,9 %, langen Nistintervallen (52 Tage) und einer geringen Nistrate. Am Tsimanampetsotsa-See und in der Marambitsy-Bucht sind die meisten Bruten. Die Brutzeit liegt zwischen August und Mai, wobei die Eier zwischen April und Dezember gelegt werden. Pro Saison gibt es zwei Gelege.[6][5][2]
Das Nest des Madagaskarregenpfeifers besteht aus einer kleinen Kuhle im Boden, meist in trockenen Böden in Graslandschaften, offenem Wattenmeer, angrenzenden Mangroven und alkalischen Seen. Die Mulden werden mit frischem und trockenem Pflanzenmaterial ausgekleidet und können auch kleine Kieselsteine und Schalenabfälle enthalten. Ein bis zwei Eier werden normalerweise in Abständen von 2–3 Tagen gelegt. Sie messen etwa 33 × 24 mm und haben ein Volumen von 8–9 cm³.[5] Nester sind häufig in der Nähe von lebender Vegetation anzutreffen (je nach Umgebung unterschiedlich) und befinden sich im Durchschnitt 2 bis 50 m vom Wasserrand entfernt, da Gewässer für die Ernährung von entscheidender Bedeutung sind. Beide Eltern helfen, das Nest zu bauen und zu verteidigen, wobei die Treue zur Partnerstelle und die Paarbindung hoch sind.[2]
Beide Geschlechter tragen mit gleichem Aufwand zum Ausbrüten der Eier bei, wobei die Brut 1–3 Tage nach der letzten Eiablage beginnt. Eier können schon vor Brutbeginn vor der Sonne geschützt werden. Die Eier werden den größten Teil des Tages bebrütet und an den heißesten Tageszeiten beschattet. Die Brutzeit beträgt 27 bis 28 Tage, nachdem das letzte Ei gelegt wurde. Wenn Eier unbeaufsichtigt sind, werden sie zum Schutz und zur Tarnung abgedeckt. Das Gelege wird gegen Raubtiere von beiden Elternteilen verteidigt. Es dauert ungefähr 30 Tage, bis die Küken geschlüpft sind, und beide Eltern nehmen an der Brutpflege teil.[5][2] Küken können etwa 27–37 Tage nach dem Schlüpfen fliegen und 1–5 Tage später flügge werden.
Der Madagaskarregenpfeifer wird von der IUCN als gefährdet (vulnerable) eingestuft und muss möglicherweise bald als "stark gefährdet" eingestuft werden.[3][1]
Aufgrund des Drucks auf ihren Lebensraum in Feuchtgebieten ist anzunehmen, dass die kleine Population ständig zurückgeht. Die endemische Art ist der seltenste Regenpfeifer in Madagaskar. Der Bestand wird auf 3100 ± 396 Individuen geschätzt, was eine Zahl von 1800 bis 2300 ausgewachsene Vögel bedeutet.[3] Darüber hinaus ist der Bruterfolg sehr gering und die Vermehrungsraten zu niedrig, als dass sich der Bestand erholen kann.[2]
Die Hauptbedrohung ist der Verlust oder die Verschlechterung des Lebensraums, hauptsächlich aufgrund der Umwandlung vieler natürlicher Feuchtgebiete von Regenpfeifern in Reisfeldern und Garnelenfarmen. Da die Population auf spezielle Feuchtgebiete beschränkt ist, sind sie besonders anfällig für die Zerstörung von Lebensräumen. Rinder können der Population helfen, indem sie Platz zum Nisten schaffen, bergen jedoch das unvermeidliche Risiko, Vögel und Nester mit Füßen zu zertreten. Die Lebensumstände des Madagaskarregenpfeifers wie kleine Gelege, lange Inkubationszeiten, langsames Wachstum der Küken und lange Wiedereingliederungsintervalle machen ihn weniger widerstandsfähig gegen Umweltveränderungen und damit sehr empfindlich für Lebensraumbedrohungen.[5][1]
Drei Brutplätze befinden sich in geschützten Nationalparks: See Tsimanampetsotsa, Kirindy Mitea und Baly Bay. Die Bekämpfung von Raubtieren wurde als Schutzmaßnahme vorgeschlagen, dies kann jedoch schwierig sein, da die Raubtiere selbst in Madagaskar endemisch, gefährdet oder geschützt sind.[5][2]
Der Madagaskarregenpfeifer (Charadrius thoracicus) ist ein kleiner Watvogel aus der Familie der Charadriidae. Er stammt aus dem Westen Madagaskars und ist an den Ufern von Lagunen, Küstenwiesen und in Salzwiesen beheimatet. Diese Regenpfeifer nisten hauptsächlich in offenem Grasland und trockenem Wattenmeer um alkalische Seen. Die Art wird von der IUCN aufgrund ihres geringen Bruterfolgs, ihrer geringen Fortpflanzungsrate und ihrer schwachen Anpassung an den zunehmenden Verlust des Lebensraums als gefährdet (vulnerable) eingestuft, was einen Rückgang der Populationen bedeutet.
The Madagascar plover (Charadrius thoracicus), also known as the black-banded plover, is a small (37 g) monogamous shorebird in the family Charadriidae, native to western Madagascar. It inhabits shores of lagoons, coastal grasslands, and breeds in salt marshes. These plovers mainly nest in open grassland and dry mudflats surrounding alkaline lakes.[2][3] The species is classified as vulnerable by the IUCN because of its low breeding success, slow reproductive rate, and weak adaptation to increasing habitat loss, leading to declining population numbers.[1][3]
Adult males and females have sexually monomorphic plumage, however females are slightly heavier than males and have longer wings, suggesting slight sexual dimorphism. The breeding plumage of the Madagascar plover consists of a white forehead bordered by a black bar and a black crown band, with a white crown band just above. An extra black band is present running from behind the eye, around the hind neck, along with a thick black band across upper chest. The rest of the face is white. Adults weigh 31-43 g, with females weighing on average 37.8 g and males 36.4 g.[4] From the mantle and scapular feathers to the rump, the plumage is greyish brown. The central two feathers of the tail are grey/brown, with the outer feathers a lighter shade with darker distal bands and white tips. The underparts are white, with a rufous lower belly and undertail coverts. The bill, legs and eyes are black during the breeding season. Outside of breeding season, the species' appearance is duller, with the black markings more brown. Downy young weigh about 7.1 g and have a lime-green bill that turns brownish black towards the tip, with brown eyes and dull lime-green legs.[5]
Calling consists of a short ‘pip’ repeated every 2-3 s, as well as a ‘pipipipreeeet’ single note repeated rapidly 3-6 times. Adults call during the breeding season when joining groups, flying, alarming, and attending chicks. The alarm call is a ‘qui qui qui qui’ whilst flapping wings. When the predator is clear a ‘tick tick’ sound can be heard.[5]
The Madagascar plover is the only plover species endemic to Madagascar, and is present mainly on the west and south coasts from Andriamandroro to Tapera. It is estimated that this population occupies 139 km2, and breeds from the Mahavavy River delta in the north to Fort-Dauphin in the south-east.[3] Nests are predominantly found in sparsely vegetated habitats such as grasslands, coastal mudflats, salt marshes, edges of alkaline lakes and mangroves, and breeding does not extend more than a few kilometers inland.[5] The Madagascar plover is not known to migrate.
The breeding success of Madagascar plovers is very low, with an estimated 22.9% nest success, long re-nesting intervals (52 days), and a low rate of re-nesting. Lake Tsimanampetsotsa and Marambitsy Bay have the highest number of nesting plovers. The breeding season is between August and June, with peak egg laying between April and December. Two clutches of eggs are laid each season.[6][5][3] Madagascar plovers are long-lived birds with life-expectancies of approximately 9 years, although there is evidence that individuals can live much longer than this.[7]
A Madagascar plover nest comprises a small scrape in the ground, most commonly in dry soil in grasslands, open mudflats, bordering mangroves and alkaline lakes. Scrapes are lined with material from plants, both fresh and dry, and can also include small pebbles and shell debris. One to two eggs are usually laid at 2-3 day intervals. They measure about 33 x 24 mm and have a volume of 8–9 cm3.[5] Nests are commonly found near living vegetation (varying with environment) and are on average located 2–50 m away from the water's edge, as water bodies are vital for feeding. Both parents help to build and defend the nest, with mate site fidelity and pair-bonding being high.[3]
Both sexes contribute to the incubation of the eggs with equal effort, with incubation beginning 1–3 days after the last egg is laid. Eggs may be shaded from the sun before incubation begins. Eggs are incubated for the majority of the day and shaded during the hottest parts of the day. The incubation period lasts for 27–28 days after the last egg is laid. When eggs are unattended they are covered for protection and camouflage, and when approached by predators they are defended by both parents. Eggs take approximately 30 days to hatch, and both parents participate in brood care.[5][3] Chicks are able to fly around 27–37 days after hatching, and fledge 1–5 days later.[3]
The Madagascar plover is classified as Vulnerable by the IUCN, and may have to be uplisted to Endangered status soon.[1][2]
The small population is believed to be undergoing continuous decline due to pressure on its wetland habitat. The species is the rarest breeding plover in Madagascar, and it is estimated that the endemic population consists of 3100 ± 396 total individuals, implying 1800-2300 mature birds.[1] Additionally, nesting success is very low, and life history traits do not enable the species to reproduce quick enough to recover.[3]
The main threat is habitat loss or degradation, mainly due to the conversion of many natural plover wetland habitats to rice paddies and shrimp farms. As the population is restricted to specialised wetland habitats, they are especially vulnerable to habitat degradation. Cattle may aid the population by creating space to nest, but present the inevitable risk of trampling of birds and nests. The Madagascar plover's life history traits such as small clutch sizes, long incubation periods, slow chick growth and long re-nesting intervals make it less able to withstand environmental change, and thus very sensitive to habitat threats.[5][2]
Three nesting localities are located in protected national parks: Lake Tsimanampetsotsa, Kirindy Mitea, and Baly Bay. Control of predators has been suggested as a conservation measure, however this may be difficult as the predators themselves may be endemic to Madagascar, endangered, or protected species.[5][3]
The Madagascar plover (Charadrius thoracicus), also known as the black-banded plover, is a small (37 g) monogamous shorebird in the family Charadriidae, native to western Madagascar. It inhabits shores of lagoons, coastal grasslands, and breeds in salt marshes. These plovers mainly nest in open grassland and dry mudflats surrounding alkaline lakes. The species is classified as vulnerable by the IUCN because of its low breeding success, slow reproductive rate, and weak adaptation to increasing habitat loss, leading to declining population numbers.
El chorlitejo malgache (Charadrius thoracicus)[2][3] es una especie ave limícola de la familia Charadriidae endémica de Madagascar. Es el chorlito más pequeño del mundo, mide 14 cm de longitud y pesa 25 gramos. Habita en manglares, playas arenosas, marismas intermareales y lagunas salinas costeras.
El chorlitejo malgache (Charadrius thoracicus) es una especie ave limícola de la familia Charadriidae endémica de Madagascar. Es el chorlito más pequeño del mundo, mide 14 cm de longitud y pesa 25 gramos. Habita en manglares, playas arenosas, marismas intermareales y lagunas salinas costeras.
Charadrius thoracicus Charadrius generoko animalia da. Hegaztien barruko Charadriidae familian sailkatua dago.
Charadrius thoracicus Charadrius generoko animalia da. Hegaztien barruko Charadriidae familian sailkatua dago.
Madagaskarintylli (Charadrius thoracicus) on Madagaskarin lounaisrannikon kotoperäinen kahlaaja. Harvinaisena sitä tavataan saaren itärannikolla. Lajin holotyypin kuvaili Charles Wallace Richmond Madagaskarin itärannikon Loholokasta 1896.[2]
Madagaskarintylli (Charadrius thoracicus) on Madagaskarin lounaisrannikon kotoperäinen kahlaaja. Harvinaisena sitä tavataan saaren itärannikolla. Lajin holotyypin kuvaili Charles Wallace Richmond Madagaskarin itärannikon Loholokasta 1896.
Charadrius thoracicus
Le Pluvier à bandeau noir (Charadrius thoracicus) ou Gravelot de Madagascar, est une petite espèce de limicoles appartenant à la famille des Charadriidae.
C'est le plus petit pluvier du monde : il pèse 25 g et mesure 14 cm de longueur.
Il est endémique à Madagascar.
Ses habitats naturels sont les mangroves, les plages de sable, les marais intertidaux et les lagunes côtières salines.
Charadrius thoracicus
Le Pluvier à bandeau noir (Charadrius thoracicus) ou Gravelot de Madagascar, est une petite espèce de limicoles appartenant à la famille des Charadriidae.
Il corriere fasciato o corriere del Madagascar (Charadrius thoracicus (Richmond, 1896)) è un uccello della famiglia Charadriidae, endemico del Madagascar.[2]
Questo uccello vive e nidifica esclusivamente in Madagascar, in una fascia che va da nordovest (Mahajanga) a sudest (Tolagnaro), sebbene la ridotta popolazione (ca. 3000 individui) lo renda difficile da osservare.
Il corriere fasciato o corriere del Madagascar (Charadrius thoracicus (Richmond, 1896)) è un uccello della famiglia Charadriidae, endemico del Madagascar.
De madagaskarplevier (Charadrius thoracicus) is een waadvogel uit de familie van plevieren (Charadriidae).
Deze soort is endemisch op Madagaskar.
De madagaskarplevier (Charadrius thoracicus) is een waadvogel uit de familie van plevieren (Charadriidae).
Sieweczka madagaskarska (Charadrius thoracicus) – gatunek ptaka z rodziny sieweczkowatych (Charadriidae).
Jest gatunkiem endemicznym występującym tylko na Madagaskarze.
Jego naturalnym siedliskiem są mangrowe subtropikalne lub tropikalne lasy, piaszczyste brzegi, niedostępne mokradła, przybrzeżne i słone laguny.
Jest to najmniejsza na świecie siewka, przy wadze 25 g i 14 cm długości.
Sieweczka madagaskarska (Charadrius thoracicus) – gatunek ptaka z rodziny sieweczkowatych (Charadriidae).
Charadrius thoracicus é uma espécie de ave da família Charadriidae.
É endémica de Madagáscar.
Os seus habitats naturais são: florestas de mangal tropicais ou subtropicais, costas arenosas, marismas intertidais e lagoas costeiras de água salgada.[1]
Charadrius thoracicus é uma espécie de ave da família Charadriidae.
É endémica de Madagáscar.
Os seus habitats naturais são: florestas de mangal tropicais ou subtropicais, costas arenosas, marismas intertidais e lagoas costeiras de água salgada.
Madagaskarpipare[2] (Charadrius thoracicus) är en fågel i familjen pipare inom ordningen vadarfåglar.[3]
Madagaskarpipare är en rätt liten, långbent och kustlevande strandpipare, med en kroppslängd på 14 centimeter. Hätta och rygg är medelbruna med blekare spetsar på fjädrarna, vilket ger ett fläckigt intryck. Vingfjädrarna är mörkare. Ett svartaktigt ögonstreck går fram till näbben och skiljs från hättan av ett långt, smalt och blekt ögonbrynsstreck. Undersidan är vitaktig med orange anstrykning och ett ganska brett svart bröstband. Liknande kittlitzstrandpipare saknar det svarta bröstbandet.
Fågeln förekommer på kustnära sydvästra Madagaskar.[3]
Arten är nära släkt med kittlitzstrandpipare, på lite längre håll arter som svartbent strandpipare och rödhuvad strandpipare. DNA-studier tyder på att denna grupp troligen är närmare släkt med viporna i Vanellus samt piparna i Anarhynchus, Peltohyas och Erythrogonys än med till exempel större strandpipare (Charadrius hiaticula).[4] Än så länge (2017) har dessa resultat inte lett till några taxonomiska förändringar.
Fågeln har på svenska även kallats madagaskarstrandpipare samt svartbandad strandpipare
IUCN kategoriserar arten som sårbar.[1]
Madagaskarpipare (Charadrius thoracicus) är en fågel i familjen pipare inom ordningen vadarfåglar.
Charadrius thoracicus là một loài chim trong họ Charadriidae.[2] Đây là loài đặc hữu của Madagascar. Môi trường sống tự nhiên của chúng là rừng nhiệt đới hoặc cận nhiệt đới ngập mặn, bờ cát, đầm bãi triều, đầm phá và mặn ven biển.
Charadrius thoracicus là một loài chim trong họ Charadriidae. Đây là loài đặc hữu của Madagascar. Môi trường sống tự nhiên của chúng là rừng nhiệt đới hoặc cận nhiệt đới ngập mặn, bờ cát, đầm bãi triều, đầm phá và mặn ven biển.
Charadrius thoracicus Richmond, 1896
Охранный статусМадагаскарский зуёк (Charadrius thoracicus) — вид птиц из семейства ржанковых. Это небольшие (вес 37 г) моногамные птицы, обитающие в западной части Мадагаскара и являющиеся эндемиками данного острова. Об их миграциях, если таковые имеют место, ничего не известно.
МСОП присвоил виду статус VU[1], так как он демонстрирует низкий темп размножения и низкую адаптивность[2][1]. Предпринимаются усилия по сохранению вида, возможно скорое присвоение ему статуса EN[3].
Мадагаскарский зуёк (Charadrius thoracicus) — вид птиц из семейства ржанковых. Это небольшие (вес 37 г) моногамные птицы, обитающие в западной части Мадагаскара и являющиеся эндемиками данного острова. Об их миграциях, если таковые имеют место, ничего не известно.
МСОП присвоил виду статус VU, так как он демонстрирует низкий темп размножения и низкую адаптивность. Предпринимаются усилия по сохранению вида, возможно скорое присвоение ему статуса EN.