Fucus vesiculosus (sargazu vexigosu o sargazu vesiculoso) ye un alga marina atopada nes mariñes del mar del Norte, mar Bálticu (costa oeste), océanu Atlánticu y Pacíficu. Ye un alga bien variable. Puede crecer hasta 1 m de llargu y reconocer fácilmente poles visícules llenes de gas nitróxenu, en pares de dambos llaos de la nervadura central. Ascophyllum nodosum tamién tien visícules d'aire, pero nun tán en pares sinón en serie.
Les grandes algues pardes tienen ciclos de vida similares. Nel maduror formen cuerpos reproductivos en conceptáculos asitiaos nel interior de receptáculos que se formen cerca de les puntes de les cañes. Nestos conceptáculos prodúcense oogonios y anteridios y dempués de la meiosis son lliberaos. Dempués de la fecundación, el zigoto desenvuélvese, instálase y crez pa formar la planta en forma d'esporófito diploide.
La gran fase vexetativa ye diploide y gametofítica. La meiosis producir mientres la formación de los gametos. Los óvulos formar nes plantes femenines en conceptáculos enllastraos nos receptáculos. Los espermatozoides y los óvulos son lliberaos de los conceptáculos. Una vegada fecundáu, el zigotu asítiase y crez hasta formar el nuevu gametofitu diploide.[1]
La especie ye común especialmente nes mariñes protexíes dende los niveles medios mariñes a los baxos intermareales.[2] Ye rara nes mariñes espuestes onde cualesquier especimen pueden ser curtiu, retrasáu na crecedera y ensin visícules de gas.[3] Alcuéntrase nes mariñes atlántiques d'Europa: Mar Bálticu, Groenlandia, Azores, Islles Canaries y Madeira.[4] Ye una de les algues más comunes de les mariñes de les Islles Britániques.[5] Na mariña atlántica d'América del Norte dende la isla de Ellesmere y la badea de Hudson a Carolina del Norte.[2]
Fucus vesiculosus ye una importante fonte de yodu, elementu descubiertu en 1812 y usáu pa tratar el bocio, enfermedá de la glándula tiroidea debida al defectu de dichu elementu. Na década de 1860 col usu del sargazu como estimulante tiroideo notóse que frenaba tamién la obesidá pola medría del metabolismu basal polo que-y lo amestó a la llista de remedios pa la perda de pesu.
Ye conocida por propiedaes anticelulíticas y antiobesidad. Ye d'usu alimentario en Xapón, usáu como aditivu y saborizador en dellos productos. El sargazu ye inxeríu como componente de tabletas o polvos como suplementu nutricional. Dacuando atopar como kelp, pero ye otra alga de mar. Debe les sos propiedaes a dellos principios activos: acedu algínico, otros mucílagos: la fucoidina, la laminarina y diversos carotenoides (factores provitamínicos). Tien aceites esenciales y vitamines A, B1, C, Y y pequeñes cantidaes de B12; sales minerales, especialmente iodo, potasiu, bromu, sodiu, magnesiu, fierro, manganesu, cloru, fósforu, fucosa, azufre y siliciu; proteínes y lípidos. Utilízase'l balto de l'alga.
Ye encamentada pol Dr. Peter J. D'Acocoro nel so llibru "Los Grupos Sanguíneos y l'Alimentación" por contener fucosa unu de los elementos principales pa la producción del antigeno del sangre del grupu 0 y por consiguiente tamién ye bona pal restu yá que el 0 ye donante universal.
Coadyuva en dietes acutaes d'endelgazamientu. Los mucílagos ocupen l'estómagu, dando sensación d'enfastiu (absorbente capaz d'absorber 5 vegaes el so pesu n'agua, al llegar al estómagu, aumenta'l so volume y produz l'efectu saciante). Aumenta la masa fecal, ye un laxante mecánicu.
Los constituyentes primarios químicos d'esta alga inclúin: mucílagu, algina, manitol, beta-caroteno, zeaxantina, iodo, bromu, potasiu, aceites volátiles, y munchos minerales.
Fucus vesiculosus describióse por Carlos Linneo[6]
{commonscat}
Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Botánica, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies.Fucus vesiculosus (sargazu vexigosu o sargazu vesiculoso) ye un alga marina atopada nes mariñes del mar del Norte, mar Bálticu (costa oeste), océanu Atlánticu y Pacíficu. Ye un alga bien variable. Puede crecer hasta 1 m de llargu y reconocer fácilmente poles visícules llenes de gas nitróxenu, en pares de dambos llaos de la nervadura central. Ascophyllum nodosum tamién tien visícules d'aire, pero nun tán en pares sinón en serie.
Qovuqşəkilli fukus (lat. Fucus vesiculosus)[1] - fukus cinsinə aid bitki növü.[2]
El Fucus (Fucus vesiculosus L.) és una alga de la família de les Fucàcies i és conegut vulgarment com a "sargazo vesicoso" o "sargaso vejigosa", entre altres. La seva distribució és a les costes occidentals del mar Bàltic, al Mar del Nord, ja que és una de les algues més habituals a les illes britàniques, i a l'oceà Pacífic i Atlàntic. És una espècie de distribució mediolitoral i pel que fa al principat, no és gaire comuna, ja que no es troba a la mar mediterrània.
El nom genèric del Fucus deriva del nom del seu ordre, ordre Fucales. Pel que fa al nom de l'epítet (vesiculosus) prové dels aerocists característics que l'alga té a la seva superfície. Aquests aerocists són vesícules plenes de gas que, en alguns feòfits, serveixen de flotador.
El Fucus vesiculosus és una alga que mesura fins a un metre que es troba a zones rocoses i mediolitoral, on formen bandes de vegetació. El seu color és verd fosc quan es troba al seu hàbitat i de color bru fosc quan es troba dessecada.
El seu tal·lus és pla, acabat en uns lòbuls i amb ramificacions dicòtomes.
Altra estructura important d'aquest cromòfit és l'abundància d'aerocists. Aquestes vesícules, que permeten la flotabilitat, es troben agrupades en parells a banda i banda del nervi central.
Als extrems de les ramificacions es troben els receptacles, que són les cavitats fèrtils de l'alga. A l'interior d'aquests receptacles trobem els conceptacles, unes cavitats on es desenvolupen els gametangis masculins o femenins (el Fucus és dioic).
D'una banda, en els gametangis masculins o espermatogonis, la cèl·lula mare, que és diploide, pateix una meiosi i s'originen quatre cèl·lules. Cada cèl·lula (haploides) es divideix quatre cops més, però aquest cop per mitosi i donen lloc a 64 gàmetes masculins per espermatogoni. D'altra banda, els gametangis femenins, segueixen el mateix cicle, fent una divisió meiòtica de la cèl·lula mare i generant 4 cèl·lules haploides. Tot seguit, fan una mitosi i originen 8 gàmetes femenins o oosferes.
Un cop fetes les divisions, els gàmetes (zoogàmetes i oosferes) s'uneixen al medi extern, és a dir, a l'aigua, i donen lloc a un zigot. Aquest comença a germinar i arriba a una etapa final: la formació d'un tal·lus adult idèntic a l'inicial. Resumint, podem dir que el cicle reproductiu del Fucus és monogenètic i diploide.
La part utilitzada del Fucus vesiculosus és el tal·lus. Aquest està format per diverses substàncies que li donen múltiples qualitats. Són les següents:
Aquesta alga fucàcia pot tenir interacció amb altres medicaments, com és el cas dels medicaments per diabètics i pot produir hipoglucèmies. També es pot donar una hipoglucèmia perquè pot potenciar els efectes de la insulina.
Podem trobar el Fucus de diferents formes: en càpsules, pomades, pols, fresc, sec, etc. Cada forma Galènica té la seva posologia.
El Fucus (Fucus vesiculosus L.) és una alga de la família de les Fucàcies i és conegut vulgarment com a "sargazo vesicoso" o "sargaso vejigosa", entre altres. La seva distribució és a les costes occidentals del mar Bàltic, al Mar del Nord, ja que és una de les algues més habituals a les illes britàniques, i a l'oceà Pacífic i Atlàntic. És una espècie de distribució mediolitoral i pel que fa al principat, no és gaire comuna, ja que no es troba a la mar mediterrània.
Chaluha bublinatá (Fucus vesiculosus) je zelenavě hnědě nebo žlutohnědě zbarvená hnědá chaluha s kožovitými, vidličkovitě rozvětvenými pásy a drsnou střední žilkou.
Tato chaluha je tvořena pásy které mají většinou párové vzduchové bubliny a na špičce houbovitě nafouklá plodová tělesa. Ta obsahují samčí a samičí rozmnožovací buňky. S diskovitým příchytným orgánem se přidržují na skalách, dřevě, mušlích. Chlorofyl je překryt žlutohnědými barvivy (především fukoxanthinem). Často vytváří husté porosty. Při odlivu leží ochable a dostává černé zbarvení, při přílivu se jí zpět žlutohnědá barva vrací.
V oblasti příboje,v mělčinách Severního a Baltského moře, na pobřežích ochranných staveb, hrázích, pilířích, mušlích; až do hloubky 5 m.
Z hnědých chaluh se získávají řasové kyseliny a soli, např. želírovací prostředek a hnojiva (dodavatel jódů). Používá se i jako léčivá bylina. Prostřednictvím vysokého obsahu jódu zvyšuje činnost štítné žlázy, která reguluje celkový metabolický obrat v lidském organismu. Tímto mechanismem může chaluha přispívat i ke snižování tělesné hmotnosti a obezity. Předpokládá se, že chaluha může obsahem dalších látek přispívat též k podpoře růstu vlasů.
Chaluha bublinatá (Fucus vesiculosus) je zelenavě hnědě nebo žlutohnědě zbarvená hnědá chaluha s kožovitými, vidličkovitě rozvětvenými pásy a drsnou střední žilkou.
Blæretang (Fucus vesiculosus) er en brunalge med et 20-70 centimeter langt løv, der har flade, gaffeldelte flige. Den er kendetegnet ved sine parvist stillede luftfyldte flydeblærer. Blæretang er almindelig ved alle danske kyster, hvor den ofte vokser på så lavt vand, at den bliver tørlagt ved lavvande.[1]
Blæretangen vokser på sten og muslingeskaller, hvortil den er fæstet med en flad hæfteskive. Den ses ofte i et bredt bælte langs kysten, både i saltvand og brakvand, men findes sjældent på større dybder end 4-5 meter. Brændingen må heller ikke være for voldsom.[2]
Tangen holder sig oppe i vandet ved hjælp af luftblærer, der sidder parvis fire-fem centimeter fra spidsen af løvet. Disse luftblærer kan dog undertiden mangle.
I gamle dage brugte man blæretangen til at helbrede sygdomme i tarme og i mave
Blæretang kan også spises. Pluk kun de yderste skudspidser (10-15 cm). Kogetiden afhænger af alder – fra 20 til 45 minutter. Blæretang smager godt kogt med presset citron, stuvet eller i supper og sammenkogte retter.
Fisk har gavn af blæretang, idet de finder føde, lægger æg og skjuler sig i tangen. Posthornsormen "bor" på blæretangen.
Blæretang (Fucus vesiculosus) er en brunalge med et 20-70 centimeter langt løv, der har flade, gaffeldelte flige. Den er kendetegnet ved sine parvist stillede luftfyldte flydeblærer. Blæretang er almindelig ved alle danske kyster, hvor den ofte vokser på så lavt vand, at den bliver tørlagt ved lavvande.
Der Blasentang (Fucus vesiculosus) ist eine im Nordatlantik sowie in der Nord- und Ostsee weit verbreitete Braunalge. Er wird unter anderem als Heilmittel verwendet. Seine Bestände in der Ostsee sind in den letzten Jahren drastisch zurückgegangen.
Der Blasentang ist eine mehrjährige Großalge (Seetang) mit einer Länge von meist 10 bis 30 cm (selten länger). An der Basis ist er mit einer Haftplatte mit dem Untergrund verbunden. Der lederartig derbe, braungrüne Thallus ist abgeflacht, in einer Ebene gabelig verzweigt und von einer Mittelrippe durchzogen. Kennzeichnend und namensgebend sind die Gasblasen, die beidseitig der Mittelrippe paarig angeordnet sind und in den Gabelungen einzeln stehen. Sie verleihen der Alge Auftrieb im Wasser. Den Blasentang bedeckt eine Schleimschicht, die ihn bei Ebbe vor Austrocknung schützt.
Fucus-Arten sind Diplonten ohne Generationswechsel. Im Sommer finden sich an den Thallusenden geschwollene Fruchtkörper mit gallertigem Inhalt und warziger Oberfläche. Diese so genannten Rezeptakeln enthalten krugförmig eingesenkte Konzeptakeln, in denen die Gameten, Eizellen und Zoosporen, gebildet werden. Männliche und weibliche Gameten werden beim Blasentang auf verschiedenen Thalli gebildet (Diözie). Bei ansteigender Flut treten die Geschlechtszellen durch die porenartigen Öffnungen der Konzeptakeln aus. Die Eizellen sondern ein Pheromon (Fucoserraten) ab, das die Samenzellen anlockt. Die Gameten sind maximal zwei Stunden lebensfähig und breiten sich höchstens 2 bis 10 Meter weit aus.[1] Die befruchtete Zygote setzt sich fest und wächst zu einem neuen diploiden Thallus heran.
Die Hauptreifezeit reicht von September bis Mai. Im Juni und Juli degenerieren die vorjährigen Fruchtkörper und an den Thallusenden entstehen neue Rezeptakeln.
Das Verbreitungsgebiet des Blasentangs umfasst die Küstenregionen des Atlantik. Von Nordeuropa, der Nordsee und Ostsee ist er bis zu den Kanarischen Inseln und Marokko verbreitet. In Amerika kommt er von Kanada bis zur Karibik vor, auch an der Küste von Brasilien wurde er gefunden.[2]
Er wächst in der Brandungszone und oberen Gezeitenzone auf festem Untergrund wie Felsen, Steinen und Holz.
An der deutschen Nordsee (Deutsche Bucht) gibt es größere Bestände vor allem bei Helgoland. Im Wattenmeer ist der Blasentang auf Mauern und Muschelbänke beschränkt.[3]
An der deutschen Ostseeküste war der Blasentang bis zum 20. Jahrhundert auf Hartsubstrat überall verbreitet und kam bis in Meerestiefen von 14 Metern vor. Seit 2004 wurde hier, insbesondere in der Mecklenburger Bucht, ein extremer Rückgang beobachtet. Heute findet man nur noch wenige einzelne Tange und nur noch zwei Bestände (Wustrow und Salzhaff), die auf den Flachwasserbereich bis maximal 2 m Wassertiefe beschränkt sind. Dieser Rückgang konnte weder durch den Salzgehalt des Wassers, noch durch die Verfügbarkeit von Licht oder Hartsubstrat erklärt werden. Als Ursache dafür werden Raumkonkurrenz mit Miesmuscheln, Fraß durch Isopoden oder Schädigung der Keimzellen durch Ölverschmutzung angenommen.[1]
Auch in der Kieler Bucht wachsen die meisten Tange nur noch in einer Tiefe von 2 Metern, einzelne Exemplare kommen bis 3,5 Meter Tiefe vor. Die potentiell durch das Licht ermöglichte Wachstumsgrenze wurde hier bei 4 bis 6 Metern Tiefe ermittelt. Es wird vermutet, dass der Bewuchs durch Algen oder aufsitzende Rankenfußkrebse die Tange beschattet und somit das Vordringen in größere Tiefen verhindert.[4]
Die Meerasseln der Gattung Idotea fressen an den Tangen.[1] Der Tallus des Blasentangs wird von aufsitzenden Algen besiedelt (Epiphyten), beispielsweise von Ceramium und Enteromorpha[4] sowie Elachista fucicola.[5] Als aufsitzende Tiere treten Vielborster (Polydora) und Rankenfußkrebse (Balanus improvisus) auf, letztere können besonders in größerer Wassertiefe die Tange fast vollständig überziehen.[4]
Volkstümlich wurde der Blasentang auch Meereseiche, See-Eiche, Bläretung, Höckertang, Schweinetang[6], Klever, Steinklever[7] oder schlicht Tang genannt.[8]
Die Erstbeschreibung von Fucus vesiculosus erfolgte 1753 durch Carl von Linné in Species Plantarum, Band 2, S. 1158. Diese Art ist die Typusart (Lectotypus) der Gattung Fucus.[2]
Synonyme von Fucus vesiculosus L. sind Halidrys vesiculosus (L.) Stackh. und Virsodes vesiculosum (L.) Kuntze. Als weitere Synonyme gelten Fucus axillaris var. subecostatus J. Agardh, Fucus axillaris f. balticus (C. Agardh) Kjellm., Fucus balticus C. Agardh, Fucus divaricatus L., Fucus excisus Forsskål und Fucus inflatus L.[2]
Vom Blasentang existiert auch eine Form ohne Gasblasen, die an stark der Brandung ausgesetzten Stellen vorkommt.[9] Folgende Varietäten von Fucus vesiculosus werden unterschieden (Guiry in Algaebase, 2012):[2]
Blasentang wird vielseitig als Tiernahrung, Nahrungsmittelzusatzstoff, in der Düngemittel-Industrie, für industrielle Anwendungen und Lebensmittelverarbeitung verwendet. Die Ernte erfolgt ausschließlich aus Wildbeständen. Die angegebene Erntemenge (2005: 84 t) scheint im Vergleich mit anderen Seetang-Arten vergleichsweise gering.[10]
Blasentang enthält bis zu 0,1 bis 0,5 % Iod, außerdem Brom, Beta-Carotin, Alginsäure, Polyphenole mit antibiotischer Wirkung, Xanthophylle (Fucoxanthin), Polysaccharide und pektinartige Schleimstoffe. Für den Schleimstoff Fucoidan wurde eine immunstimulierende Wirkung bei Krebs nachgewiesen.[6] Außerdem besitzt der Blasentang einen hohen Gehalt an Mineralstoffen und Spurenelementen.[11] Wie alle Algen reichert er aber auch Arsen und Schwermetalle wie Blei und Cadmium an, welche in den zubereiteten Produkten nachweisbar sind.[12]
Die Pharmaindustrie verwendet Blasentang zur Gewinnung von Alginaten.[10] Der Blasentang wird in Irland und Frankreich zur Herstellung von Seetang-Extrakt für Kosmetikprodukte genutzt. Als Tangbäder werden die getrockneten Algen auch in der Thalassotherapie eingesetzt.[9]
Aufgrund seines hohen Jodgehaltes wurde Blasentang seit dem 17. Jahrhundert zur Kropfbehandlung angewendet.[13] In der Pflanzenheilkunde wird er bei Schilddrüsenunterfunktion, Heuschnupfen, Arterienverkalkung und Schuppenflechte eingesetzt. Um eine Überdosierung mit Iod zu vermeiden, darf er nicht bei Schilddrüsenüberfunktion sowie in der Stillzeit und Schwangerschaft eingenommen werden.[6]
Da vermutet wurde, dass die Wirkstoffe des Blasentangs den Grundumsatz erhöhen, wurde er seit der Mitte des 19. Jahrhunderts auch zur Behandlung von Adipositas eingesetzt.[13]
In Schottland wurde Blasentang als Dünger verwendet.[13] Heute werden aus ihm Mikro-Nährstoffe für Futtermittel bei der Tierhaltung gewonnen.[10] Lokal wird Blasentang auch als Verpackungsmaterial für die Hummerzucht und den Transport von Pierwürmern genutzt.[10] Eine mögliche Verwendung als Brennstoff (nachwachsender Rohstoff) wird untersucht.[14]
Der Blasentang (Fucus vesiculosus) ist eine im Nordatlantik sowie in der Nord- und Ostsee weit verbreitete Braunalge. Er wird unter anderem als Heilmittel verwendet. Seine Bestände in der Ostsee sind in den letzten Jahren drastisch zurückgegangen.
Kliawerbosker (Fucus vesiculosus) san en slach faan song an hiar tu a brün algen (Phaeophyceae).
Uun kliawerbosker san Jood, Broom, Beta-Karotiin an noch flook muar natelk mineraalien.
Kliawerbosker (Fucus vesiculosus) san en slach faan song an hiar tu a brün algen (Phaeophyceae).
Uun kliawerbosker san Jood, Broom, Beta-Karotiin an noch flook muar natelk mineraalien.
Fucus vesiculosus, known by the common names bladderwrack, black tang, rockweed, sea grapes, bladder fucus, sea oak, cut weed, dyers fucus, red fucus and rock wrack, is a seaweed found on the coasts of the North Sea, the western Baltic Sea and the Atlantic and Pacific Oceans. It was the original source of iodine, discovered in 1811, and was used extensively to treat goitre, a swelling of the thyroid gland related to iodine deficiency.[1]
The fronds of F. vesiculosus grow to 150 cm (59 in) long and 2.5 cm (1.0 in) wide and have a prominent midrib throughout. It is attached by a basal disc-shaped holdfast. It has almost spherical air bladders, which are usually paired one on either side of the mid-rib but may be absent in young plants. The margin is smooth and the frond is dichotomously branched. It is sometimes confused with Fucus spiralis with which it hybridises and is similar to Fucus serratus.[2][3]
Fucus vesiculosus is a common large alga on the shores of the British Isles.[4] It has been recorded from the Atlantic shores of Europe, Northern Russia, the Baltic Sea, Greenland, Azores, Canary Islands, Morocco and Madeira.[5][6] It is also found on the Atlantic coast of North America from Ellesmere Island, Hudson Bay to North Carolina.[7]
The species is especially common on sheltered shores from the middle littoral to lower intertidal levels.[7] It is rare on exposed shores, where any specimens may be short, stunted and without the air vesicles.[8] F. vesiculosus supports few colonial organisms but provides a canopy and shelter for the tube worm Spirorbis spirorbis, herbivorous isopods such as Idotea and surface-grazing snails such as Littorina obtusata.[2] Phlorotannins in Fucus vesiculosus act as chemical defenses against the marine herbivorous snail Littorina littorea.,[9] while galactolipids act as herbivore deterrents against the sea urchin Arbacia punctulata.[10] Methyl jasmonate may induce the phlorotannins production.[11] Fucophlorethol A is a type of phlorotannin found in F. vesiculosus.[12]
Plants of F. vesiculosus are dioecious. Gametes are generally released into the seawater under calm conditions, and the eggs are fertilized externally to produce a zygote.[2] Eggs are fertilized shortly after being released from the receptacle. A study on the coast of Maine showed that there was 100% fertilization at both exposed and sheltered sites.[2] Continuously submerged populations in the Baltic Sea are very responsive to turbulent conditions. High fertilization success is achieved because the gametes are released only when water velocities are low.[13]
Individuals of F. vesiculosus from the North Sea colonized the Baltic Sea less than 8,000 years ago. The event is paralleled by a switch from what seems to be obligate sexual recruitment to facultative asexual recruitment.[14] Asexual reproduction in Baltic Sea populations is accomplished by the production of adventitious branches that come loose and reattach to the bottom by the formation of rhizoids. Adventitious branches are present in thalli of F. vesiculosus in other areas too but asexual formation of new thalli has never been reported outside the Baltic Sea.[14][15]
Fucus vesiculosus is sold as a nutritional supplement. Primary chemical constituents include mucilage, algin, mannitol, fucitol, beta-carotene, zeaxanthin, volatile oils, iodine, bromine, potassium and other minerals.
Consumption of F. vesiculosus can cause platelet inhibition, which may potentiate the anticoagulant activity of warfarin (Coumadin).[16] It should be avoided before surgery.[16]
Some people may suffer an allergic reaction to the iodine in F. vesiculosus.[17]
Fucus vesiculosus, known by the common names bladderwrack, black tang, rockweed, sea grapes, bladder fucus, sea oak, cut weed, dyers fucus, red fucus and rock wrack, is a seaweed found on the coasts of the North Sea, the western Baltic Sea and the Atlantic and Pacific Oceans. It was the original source of iodine, discovered in 1811, and was used extensively to treat goitre, a swelling of the thyroid gland related to iodine deficiency.
Fuko aŭ vezika algo (Fucus vesiculosus) estas algogenro el la grupo de brunalgoj, tre disvastiĝanta sur la norda hemisfero, precipe en la bordaj regionoj de la Norda maro, Orienta maro, la Atlantiko kaj la Pacifiko. Ĝi kreskas sur rokoj, ŝtonoj kaj lignoj.
En la 19-a jarcento, fuko estis la ĉefa fonto de la kemia elemento jodo, malkovrita en 1811. Ĝi havas hodiaŭ gravecon en la naturaj metodoj por la maldikiĝo.
La forte varia makroalgo longas de 30 ĝis 100 cm. Ĝi konsistas el talo kaj la adhera plato. La koloro de la talo varias de la olivverda ĝis nigrabruna. Karakteriza estas la poare aranĝitaj gasvezikoj, kiuj helpas ŝvebadon de la algo. Dum maltajdo, fuko protektas sin per mukotavolo kontraŭ la elsekiĝo.
Somere troviĝas vezikoj kun ĵelea enteno kaj veruksimila surfaco ĉe fino de la stango. Tiuj vezikoj entenas seksajn ĉelojn, kiuj eliras tra la poroj el la veziko kaj fekundigas aliajn algojn en la proksimo. El tio estiĝas la juna stadio de la algoj, la svarmoĉeloj, kiuj adheras sur konvenaj lokoj kaj ekkreskas. La fuko estas do diploida sporofito; gametofitoj tute mankas, ke la fukaloj (ordo Fucales) estas la solaj plantoj, kiuj multobliĝas kiel la bestoj: haploidoj estas nur la (aniso-) gametoj.
Fuko entenas mukaĵon, alginon, mannitolon, beta-karotinon, zeaksantinon, jodon, bromon, kalion, volatilajn oleojn kaj aliajn mineralojn.
En Japanio, la algo estas surtabligitia kiel legomo. En Eŭropo, la vezika fuko estas uzata en la nutraĵa industrio kiel aldonaĵo kaj aromaĵo.
Pro la granda jodenteno, fuko estis uzata longtempe kontraŭ kropo. Oni uzis ĝin ankaŭ por mildigo de la plendoj, doloroj, kiujn kaŭzas reŭma artrito. Ĉar oni supozis, ke efikaĵoj de la vezika fuko pligrandigas la bazan metabolismon, oni uzis ĝin ekde mezo de la 19-a jarcento pro traktado de la trodikiĝo. Fuko estas ankoraŭ hodiaŭ parto de multaj malapetitaĵoj. Oni uzas ĝin plue por traktado de reflua ezofagito kaj kiel laksigaĵo. Oni malrekomendas uzon de fuko okaze de trofunkcio de tiroida glando, kormalsanoj kaj gravedeco.
Fuko aŭ vezika algo (Fucus vesiculosus) estas algogenro el la grupo de brunalgoj, tre disvastiĝanta sur la norda hemisfero, precipe en la bordaj regionoj de la Norda maro, Orienta maro, la Atlantiko kaj la Pacifiko. Ĝi kreskas sur rokoj, ŝtonoj kaj lignoj.
En la 19-a jarcento, fuko estis la ĉefa fonto de la kemia elemento jodo, malkovrita en 1811. Ĝi havas hodiaŭ gravecon en la naturaj metodoj por la maldikiĝo.
Fucus vesiculosus (sargazo vejigoso o sargazo vesiculoso) es un alga marina encontrada en las costas del mar del Norte, mar Báltico (costa oeste), océano Atlántico y Pacífico. Es un alga muy variable. Puede crecer hasta 1 m de largo y se la reconoce fácilmente por las vesículas llenas de gas nitrógeno, en pares a ambos lados de la nervadura central. Ascophyllum nodosum también tiene vesículas de aire, pero no están en pares sino en serie. Ambas especies son comunes en muchas playas gallegas o de las islas británicas.
Las grandes algas pardas tienen ciclos de vida similares. En la madurez, se forman cuerpos reproductivos en conceptáculos situados en el interior de receptáculos que se forman cerca de las puntas de las ramas. En estos conceptáculos se producen oogonios y anteridios y después de la meiosis son liberados. Después de la fecundación, el zigoto se desarrolla, se instala y crece para formar la planta en forma de esporófito diploide.
La gran fase vegetativa es diploide y gametofítica. La meiosis se produce durante la formación de los gametos. Los óvulos se forman en las plantas femeninas en conceptáculos incrustados en los receptáculos. Los espermatozoides y los óvulos son liberados de los conceptáculos. Una vez fecundado, el zigoto se asienta y crece hasta formar el nuevo gametófito diploide.[1]
La especie es común especialmente en las costas protegidas desde los niveles medios litorales a los bajos intermareales.[2] Es rara en las costas expuestas donde cualquier espécimen pueden ser corto, retrasado en el crecimiento y sin vesículas de gas.[3] Se encuentran en las costas atlánticas de Europa: Mar Báltico, Groenlandia, Azores, islas Canarias y Madeira.[4] Es una de las algas más comunes de las costas de las Islas Británicas.[5] En la costa atlántica de América del Norte desde la isla de Ellesmere y la bahía de Hudson a Carolina del Norte.[2]
Fucus vesiculosus es una importante fuente de yodo, elemento descubierto en 1812 y usado para tratar el bocio, enfermedad de la glándula tiroidea debida a la deficiencia de dicho elemento. En la década de 1860, con el uso del sargazo como estimulante tiroideo, se notó que frenaba también la obesidad por el incremento del metabolismo basal, por lo que se lo agregó a la lista de remedios para la pérdida de peso.
Es conocida por sus propiedades anticelulíticas y antiobesidad. Es de uso alimentario en Japón, usado como aditivo y saborizador en varios productos. El sargazo es ingerido, integrado en tabletas o polvos, como suplemento nutricional, y también en infusión. A veces se lo encuentra como kelp, pero es otra alga de mar. Debe sus propiedades a varios principios activos: ácido algínico, otros mucílagos: la fucoidina, la laminarina y diversos carotenoides (factores provitamínicos). Tiene aceites esenciales y vitaminas A, B1, C, E y pequeñas cantidades de B12; sales minerales, especialmente iodo, potasio, bromo, sodio, magnesio, hierro, manganeso, calcio, cloro, fósforo, fucosa, azufre, selenio, zinc y silicio; proteínas y lípidos. Se utiliza el talo del alga.
Es recomendada por el Dr. Peter J. D'Adamo en su libro "Los Grupos Sanguíneos y la Alimentación" por contener fucosa, uno de los elementos principales para la producción del antígeno de la sangre del grupo 0 y, por consiguiente, también es buena para el resto ya que el 0 es donante universal.
Coadyuva en dietas restringidas de adelgazamiento. Los mucílagos ocupan el estómago, dando sensación de saciedad (absorbente capaz de absorber 5 veces su peso en agua, al llegar al estómago, aumenta su volumen y produce el efecto saciante). Aumenta la masa fecal, es un laxante mecánico.
Los constituyentes primarios químicos de esta alga incluyen: mucílago, algina, manitol, beta-caroteno, zeaxantina, iodo, bromo, potasio, aceites volátiles, y muchos minerales.
Fucus vesiculosus fue descrita por Carlos Linneo[6]
Fucus vesiculosus (sargazo vejigoso o sargazo vesiculoso) es un alga marina encontrada en las costas del mar del Norte, mar Báltico (costa oeste), océano Atlántico y Pacífico. Es un alga muy variable. Puede crecer hasta 1 m de largo y se la reconoce fácilmente por las vesículas llenas de gas nitrógeno, en pares a ambos lados de la nervadura central. Ascophyllum nodosum también tiene vesículas de aire, pero no están en pares sino en serie. Ambas especies son comunes en muchas playas gallegas o de las islas británicas.
Põisadru ehk harilik põisadru (Fucus vesiculosus) on pruunvetikate klassi kuuluv liik.
Põisadru on Eesti suurim vetikas. Ta kasvab kuni 75 cm pikkuseks.
Põisadru kasvab peamiselt rannikualadel.
Vetikas on nime saanud põite järgi, mis aitavad tal vees püsti seista. Veekogu põhja ja veeobjektidele kinnitub ta kinnitusketta abil.
Põisadrut kasutatakse peamiselt väetisena.
Põisadru ehk harilik põisadru (Fucus vesiculosus) on pruunvetikate klassi kuuluv liik.
Põisadru on Eesti suurim vetikas. Ta kasvab kuni 75 cm pikkuseks.
Põisadru kasvab peamiselt rannikualadel.
Vetikas on nime saanud põite järgi, mis aitavad tal vees püsti seista. Veekogu põhja ja veeobjektidele kinnitub ta kinnitusketta abil.
Põisadrut kasutatakse peamiselt väetisena.
Rakkohauru[2] eli aikaisemmalta nimeltään rakkolevä (Fucus vesiculosus) on 20–50 cm pitkä ruskoleviin kuuluva levälaji. Rakkohauru ei kasvia muistuttavasta ulkomuodostaan huolimatta kuulu kasvikuntaan. Sillä on nahkamainen, litteä, haaroittunut ja väriltään ruskeanvihreä sekovarsi, jossa on pareittain pulleita ilmarakkoja, joista levä on saanut suomenkielisen nimensä. Niiden tarkoitus on kannatella suhteellisen painavaa leväkasvustoa kohti valoa. Ilmarakkoja ei ole voimakkaasti aallokolle alttiilla paikoilla kasvavilla yksilöillä.
Nyttemmin on huomattu, että Fucus radicans on oma lajinsa.
Rakkohauru on rehevöitymisen ja saastumisen vuoksi taantunut Itämerellä. 1900-luvun alussa rakkohauru kasvoi jopa 12 metrin syvyydessä Saaristomerellä ulkosaaristossa. Rakkohauru on eräs Itämeren avainlajeista. Kasvustot tarjoavat elinympäristön ja ravintoa runsaalle määrälle erilaisia selkärangattomia sekä pienille kaloille. Rakkohauru on muun muassa aikuisten leväsiirojen tärkeää ravintoa.
Rakkohauru hävisi monin paikoin Suomen rannikolta 1978–1979. Syynä pidetään silloista erikoisen voimakasta Atlantilta saapunutta suolapulssia, joka nosti ravinnepitoista vettä Suomen rannikolle sillä seurauksella, että eräät yksivuotiset rihmamaiset ruskolevät runsastuivat nopeasti. Nopeakasvuiset pilviruskolevä (Ectocarpus siliculosus) ja lettiruskolevä (Pilayella littoralis) valtasivat rakkohaurun kasvualueita ja tukahduttivat kasvustoja. Lisäksi veden yleinen sameneminen ravinnepiikin (eli nopean rehevöitymisilmiön) seurauksena pienensi rakkohaurun kasvusyvyyttä. Myös esimerkiksi se, että leväsiiran poikaset runsastuivat erittäin voimakkaasti Pilayellan ja Ectocarpuksen tarjotessa niille määrättömästi ravintoa, vaikutti rakkohaurun elinmahdollisuuksiin. Aikuinen leväsiira nimittäin laiduntaa erityisen tehokkaasti rakkohaurua ja räjähdysmäisesti kasvanut siirapopulaatio vaikutti varmasti leväkasvustojen vähenemiseen. Itämeri on 1900-luvun ajan rehevöitynyt myös hitaammalla nopeudella ja samat ilmiöt kuin 1978–79 vaikuttavat jatkuvasti rakkohaurun menestymiseen, kuin myös sen lukemattomiin seuralaislajeihin Itämerellä.
Myrskyjen pohjasta irrottamat rakkohaurut ajautuvat ruskeiksi valleiksi rannalle. Ennen näitä rantaan ajautuneita rakkohaurumassoja käytettiin kasvilannoitteena, sillä muiden ruskolevien tapaan rakkohaurussä on runsaasti mm. kaliumia.
Rakkohaurukasvustojen häviäminen heijastuu myös jopa aivan muiden eliöiden elinmahdollisuuksiin. Esimerkiksi rantakäärme on harvinaistunut, koska rakkohaurun vähentymisen myötä myös rantaan ajautuvat rakkohauruvallit, joihin rantakäärme munii, ovat vähentyneet.
Fucus-suvun rakkoleviä kasvaa yleisesti valtamerien vuorovesirannikoilla merenrannikon kallioihin ja kiviin kiinnittyneenä. Itämeressä elävää murtoveteen sopeutunutta F. vesiculosus -lajia tavataan yleisesti pitkin rannikkoamme esiintymisen kuitenkin vähentyessä Suomenlahden ja Pohjanlahden perukoita kohti.
Rakkohaurun sekovarsi on diploidinen ja vain sekovarren sukurakkuloissa eli konseptaakkeleissa kehittyvät sukusolut ovat haploideja. Leväyksilö tuottaa vain naaras- tai koiraspuolisia sukusoluja, mikä vastaa kasvien kaksikotisuutta. Koiraspuoliset sukusolut ovat uintisiimallisia, ja niiden hedelmöittäessä munasolun kasvaa tsygootista aikanaan uusi leväyksilö.
Rakkohaurua on kerätty lannoitteeksi ja maanparannusaineeksi viljelyksille. Sitä on myös käytetty katteena. Kasvivärjäyksessä rakkohaurustä saadaan punertavia, kellertäviä ja ruskeita värisävyjä. Rakkohauru kelpaa värjäykseen sekä tuoreena, että kuivattuna. [3]
Rakkohauru sisältää runsaasti vitamiineja ja kivennäisaineita ja sitä on syöty etenkin pula-aikoina. Rakkohauru on myrkytön, mutta se sisältää aineenvaihduntaa kiihdyttäviä ainesosia jonka vuoksi sitä on käytetty rohtona. Aineenvaihduntaa kiihdyttävät ainesosat ovat vesiliukoisia ja yleensä ravinnoksi tarkoitettu levä valmistetaan keittämällä tai höyryttämällä. Levä voidaan myös kuivata ja käyttää jauhettuna leivonnassa. Ravinnoksi yleensä kerätään kuluvan vuoden kasvustoa. Vanhemmat rakkohaurut sisältävät enemmän parkkiaineita eivätkä ne sula elimistössä kovin hyvin.[3]
Rakkohauru eli aikaisemmalta nimeltään rakkolevä (Fucus vesiculosus) on 20–50 cm pitkä ruskoleviin kuuluva levälaji. Rakkohauru ei kasvia muistuttavasta ulkomuodostaan huolimatta kuulu kasvikuntaan. Sillä on nahkamainen, litteä, haaroittunut ja väriltään ruskeanvihreä sekovarsi, jossa on pareittain pulleita ilmarakkoja, joista levä on saanut suomenkielisen nimensä. Niiden tarkoitus on kannatella suhteellisen painavaa leväkasvustoa kohti valoa. Ilmarakkoja ei ole voimakkaasti aallokolle alttiilla paikoilla kasvavilla yksilöillä.
Nyttemmin on huomattu, että Fucus radicans on oma lajinsa.
Fucus vesiculosus • Varech vésiculeux
Le Fucus vésiculeux ou Varech vésiculeux, Fucus vesiculosus, est une espèce d'algues brunes de la famille des Fucaceae. Il s'agit d'une sorte de varech que l'on rencontre dans la mer du Nord, dans la Baltique occidentale, dans l'océan Atlantique et dans l'océan Pacifique.
La fronde souple et élastique se ramifie de façon dichotomique et se présente sous forme de rubans de 20 à 100 cm de long, pouvant atteindre 2 cm de large[1]. Elle porte des vésicules aérifères ou flotteurs appelés aérocystes ou pneumatocystes qui lui permettent de maintenir une certaine flottabilité pour capter la lumière tout en restant accroché au substrat par son crampon. Cette algue est de couleur brun-olive foncé, mais les vésicules gazeuses sont plus claires. Au centre de chaque division de la fronde, il y a une côte médiane (pseudonervure) et à l'extrémité, au moment de la reproduction (généralement le printemps mais on trouve des pieds fertiles toute l'année en Bretagne), d'autres vésicules jaunâtres plus rugueuses : ces réceptacles contiennent les cellules reproductrices mâles ou femelles (espèce dioïque, le renflement du pied femelle laisse échapper une gelée verte, celui de pied mâle une gelée orangé). L'algue s'accroche au substrat par un crampon (disque adhésif de forme irrégulière) duquel s'élève un stipe de section ronde ou ovale[1].
De nombreuses variations morphologiques se rencontrent selon le degré d'agitation du milieu. Le nombre de flotteurs diminue notamment avec l'hydrodynamisme.
Il est connu dans le milieu de la phycologie pour être à l'origine d'une polémique sur son cycle de vie[réf. nécessaire] : selon les interprétations de son cycle de vie, il s'agirait d'un cycle monogénétique ou digénétique. Il s'agit d'une espèce dioïque. Vers Février-Mars, apparaissent des structures appelées conceptacles qui contiennent, selon le sexe de l'individu, des capsule contenant des gamètes. Les capsules des mâles, les anthéridies, contiennent 64 spermatozoïdes pourvus de deux flagelles tandis que les capsules des femelles, les oogones, contiennent 8 oosphères (l'équivalent de l'ovule chez le mammifère). Au printemps, les gamètes sont libérés et se rencontrent en milieu aquatique. L'impossibilité de rencontre des partenaires (à cause de la vie fixée des individus) rend la fécondation aléatoire, problème auquel l'émission synchrone de gamètes en grandes quantités pallie en partie.
Algue pérennante eurytherme et euryhaline, elle vit 50 % de son temps hors de l'eau et est donc soumise à de fortes variations de température et de salinité grâce à ses frondes épaisses qui se superposent[2]. Elle forme une ceinture qui se développe dans l'horizon moyen de l'étage médiolittoral. On peut trouver cette algue aussi bien sur côte rocheuse que sableuse. Elle pousse au niveau de l'étage médiolittoral, à une profondeur en général moindre que celle de Fucus serratus, mais elle peut tout de même atteindre 5 m de profondeur[1].
En Europe, elle vit dans l'Atlantique, dans la Manche, en mer du Nord et dans la mer Baltique.
Cette algue était autrefois utilisée comme source de nourriture pour le bétail. Son mucilage était aussi utilisé à des fins médicinales[1]. Il est aujourd'hui utilisé comme laxatif (ex:FUCA) ou comme coupe faims naturels par sa propriété amplificateur de sensation de satiété.
Cette espèce est en régression presque partout en Europe, et localement en forte régression (mesurée depuis les années 1990, notamment en Bretagne-Sud), pour des raisons encore mal comprises, mais étudiées par l'Ifremer et le CEVA[3].
Selon Catalogue of Life (5 novembre 2012)[4] :
Selon NCBI (5 novembre 2012)[5] :
Selon World Register of Marine Species (5 novembre 2012)[6] :
Fucus vesiculosus • Varech vésiculeux
Le Fucus vésiculeux ou Varech vésiculeux, Fucus vesiculosus, est une espèce d'algues brunes de la famille des Fucaceae. Il s'agit d'une sorte de varech que l'on rencontre dans la mer du Nord, dans la Baltique occidentale, dans l'océan Atlantique et dans l'océan Pacifique.
Botelleira, botella, pataca, corbela ou marmulo, Fucus vesiculosus,[1][2][3] é unha olga mariña parda (Phaeophyta) que se espalla polo mar do Norte, o mar Báltico (costa oeste), o océano Atlántico e polo Pacífico. Frecuente no litoral galego, distínguese ben polas súas bogas ou vesículas cheas de gas nitróxeno.
É un argazo moi variábel cun talo de até 60 cm, de consistencia coriácea, dividido dicotomicamente, de cor marrón-verdosa e fixado ás rochas mediante un disco. As cintas da lámina teñen nervios centrais prominentes e vesículas arredondadas (aerocistes) cheas de gas azote a ambos lados dos mesmos, polas dúas caras, rematando nos receptáculos, que son alongados, agudos e mucilaxinosos. Pode medrar até 1 m de longo. O argazo Ascophyllum nodosum tamén ten vesículas de ar, mais non están en pares senón en serie. Ambas as dúas especies son comúns en moitas praias galegas e británicas.
As grandes algas pardas teñen ciclos de vida semellantes. Na madureza fórmanse corpos reprodutivos en conceptáculos situados no interior de receptáculos que se forman preto das puntas das pólas. Nestes conceptáculos prodúcense oogonios e anteridios e despois da meiose son liberados. Trala fecundación, o cigoto desenvólvese, intálase e medra para formar a planta en forma de esporófito diploide.
A gran fase vexetativa é diploide e gametofítica. A meiose prodúcese durante a formación dos gametos. Os óvulos fórmanse nas plantas femininas en conceptáculos incrustados nos receptáculos. Os espermatozoides e mais os óvulos son ceibados dos conceptáculos. Unha vez fecundado, o cigoto aséntase e medra até formar o novo gametofito diploide.[4]
A especie é común especialmente nas costas protexidas dende os niveis medios litorais até os baixos intermareais.[5] É rara na beiramar exposta onde calquera espécime pode ser curto, atrasado no crecemento e sen vesículas de gas.[6] Atópase nas costas atlánticas de Europa: Mar Báltico, Groenlandia, Azores, illas Canarias e na illa de Madeira.[7] É un argazo moi común nas costas galegas e das Illas Británicas.[8] Na costa atlántica de América do Norte aparece dende a illa de Ellesmere e a baía de Hudson até Carolina do Norte.[5]
Na Guarda e en Camposancos, onde se lle chama botelleira, empregábase para alimentar os porcos.
Fucus vesiculosus é unha importante fonte de iodo, elemento descuberto en 1812 e usado para tratar o bocio, enfermidade da glándula do tiroides por mor á deficiencia de dito elemento. Na década de 1860 co uso deste argazo coma estimulante da tiroides notouse que freaba tamén a obesidade polo incremento do metabolismo basal polo que se engadiu á listaxe de remedios para a perda de peso.
É coñecida polas propiedades contra a celulite e a obesidade. É de uso alimentario no Xapón, usado coma adubo en varios produtos. A botella emprégase tamén a xeito de comprimidos ou en po coma suplemento nutricional. Debe as súas propiedades a varios principios activos: ácido alxínico, outras mucilaxes: a fucoidina, a laminarina e diversos carotenoides (factores provitamínicos). Ten aceites esenciais e vitaminas A, B1, C, E e pequenas cantidades de B12; sales minerais, especialmente iodo, potasio, bromo, sodio, magnesio, ferro, manganeso, cloro, fósforo, fucosa, xofre e silicio; proteínas e lípidos. Utilízase o talo da alga. Por este contido en fucosa, un dos elementos principais para a produción do antíxeno do sangue do grupo 0 (doador universal), é recomendada por moitos especialistas coma o doutor Peter J. D'Adamo na súa obra "Os Grupos Sanguíneos e a Alimentación".
Coadxuva en dietas restrinxidas de adelgazamento. A mucilaxe ocupa o estómago, dando sensación de saciedade (absorbente capaz de chuchar 5 veces o seu peso en auga, ao chegar ao estómago, aumenta o seu volume e produce o efecto de fartar). Aumenta a masa fecal, é un laxante mecánico.
Os constituíntes primarios químicos deste argazo inclúen: mucilaxe, alxina, manitol, beta-caroteno, zeaxantina, iodo, bromo, potasio, aceites volátiles, e moitos minerais.
Botelleira, botella, pataca, corbela ou marmulo, Fucus vesiculosus, é unha olga mariña parda (Phaeophyta) que se espalla polo mar do Norte, o mar Báltico (costa oeste), o océano Atlántico e polo Pacífico. Frecuente no litoral galego, distínguese ben polas súas bogas ou vesículas cheas de gas nitróxeno.
Bóluþang (fræðiheiti: Fucus vesiculosus) einnig nefnt blöðruþang, er brúnþörungur af þangætt (Fucaceae).
Bóluþang vex eingöngu í fjörum og er algengt við strendur Evrópu allt frá Norður Rússlandi, Grænlandi, Íslandi, Asoreyjar og niður til Madeira, Marokkó og Kanaríeyja. Við Atlantshafsströnd Norður-Ameríku frá Ellesmere-eyju, Hudsonflóa og til Norður-Karólínu.
Bóluþang vex um miðbik fjörunnar mest í hnullunga- og klapparfjörum og best ef þær eru skjólgóðar, oft í sambýli við klóþangið (Ascophyllum nodosum) í klóþangbeltinu. Það er þó ekki eins útbreitt og klóþangið og virðist frekar verða undir í samkeppni við það. Það sést vel á því að þar sem klóþang hefur verið skorið í stórum stíl til vinnslu, tekur bóluþangið oftast svæðið yfir en virðist svo hopa aftur þegar klóþangið vex smámsaman upp aftur en það gerist á löngum tíma þar sem vöxtur klóþangsins er svo hægur.
Bóluþangið er um 40 til 90 cm hátt, brúnt á litin en stundum grænleitt eða brúnleitt. Nafn sitt dregur bóluþangið af áberandi loftfylltum bólum sem sitja oftast tvær og tvær saman á hverri grein þangsins og virka eins og flothylki á flóði en þangið legst svo niður á fjöru. Bólurnar eru oftast ofan til á þanginu en stundum er þær líka í þéttum röðum niður eftir allri plöntunni. Blöðin eru eins til tveggja cm breið með greinilegri miðtaug sem bólurnar sitja sitthvorumegin við. Þau kvíslgreinast með tiltölulega reglubundnum hætti. Bóluþangið festir sig við botninn á steina eða klappir.
Líkt og á öðrum stórum þörungum eins og klóþanginu lifa nokkrar ásætur á bóluþanginu, þó ekki allar þær sömu. Til dæmis lifir þangskegg (Polysiphonia lanosa) engöngu á klóþangi en aldrei á bóluþangi, þótt þessar þangtegundir vaxi hlið við hlið. Öfugt er farið með snúðorma, þeir vaxa á bóluþangi en aldrei á klóþangi. Ekki er vitað afhverju þetta stafar. Hinsvegar má búast við að finna sömu sniglana á báðum tegundunum, eins og þangdoppu (Littorina obtusata).
Bóluþang (fræðiheiti: Fucus vesiculosus) einnig nefnt blöðruþang, er brúnþörungur af þangætt (Fucaceae).
Pūslėtasis guveinis (lot. Fucus vesiculosus, angl. bladder wrack) – guveininių (Fucaceae) šeimos rudadumblis. Paplitęs Baltijos ir Šiaurės jūrose, Atlanto vandenyno šiaurėje.
Daugiametis, 20–75 cm aukščio ir 0,5–2 m pločio dumblis. Išgyvena iki 3 metų. Jo gniužulai plokšti, išsišakoję, dvišakiai, padengti oro pūslelių poromis. Dauginasi lytiškai. Yra vyriški ir moteriški individai. Reprodukcija vyksta vieną kartą per metus. Gametangės susiformuoja vėlai rudenį filoidų viršūnėse (receptakulėse) specialiose kamerose (konceptakulėse). Šviesą mėgstanti jūrinė rūšis, auga ant riedulių ir uolų litoralėje ir sublitoralėje. Oro pūslelės palaiko guveinį šviesos sraute, kad vyktų fotosintezė.
Pūslėtojo guveinio populiacija teikia prieglobstį žieduotosioms kirmėlėms (Spirorbis spirorbis), vėžiagyviams (Idotea), moliuskams (Littorina obtusata).
Gali būti naudojamas kaip jūržolė, turtinga jodo ir kitų mikroelementų.
Lietuvoje rūšis reta, 2000 m. įtraukta į Raudonąją knygą (4(I) kategorija).[1] Žinoma 1 radavietė Palangoje, prie Rąžės žiočių, auga ant riedulių 2–2,3 m gylyje. Aptikti tik pavieniai individai. Manoma, kad jie gali augti dar keliose vietose ties Kuršių Nerija. Grėsmę kelia vandens tarša ir mažėjantis vandens skaidrumas.
Pūslėtasis guveinis (lot. Fucus vesiculosus, angl. bladder wrack) – guveininių (Fucaceae) šeimos rudadumblis. Paplitęs Baltijos ir Šiaurės jūrose, Atlanto vandenyno šiaurėje.
Daugiametis, 20–75 cm aukščio ir 0,5–2 m pločio dumblis. Išgyvena iki 3 metų. Jo gniužulai plokšti, išsišakoję, dvišakiai, padengti oro pūslelių poromis. Dauginasi lytiškai. Yra vyriški ir moteriški individai. Reprodukcija vyksta vieną kartą per metus. Gametangės susiformuoja vėlai rudenį filoidų viršūnėse (receptakulėse) specialiose kamerose (konceptakulėse). Šviesą mėgstanti jūrinė rūšis, auga ant riedulių ir uolų litoralėje ir sublitoralėje. Oro pūslelės palaiko guveinį šviesos sraute, kad vyktų fotosintezė.
Pūslėtojo guveinio populiacija teikia prieglobstį žieduotosioms kirmėlėms (Spirorbis spirorbis), vėžiagyviams (Idotea), moliuskams (Littorina obtusata).
Gali būti naudojamas kaip jūržolė, turtinga jodo ir kitų mikroelementų.
Lietuvoje rūšis reta, 2000 m. įtraukta į Raudonąją knygą (4(I) kategorija). Žinoma 1 radavietė Palangoje, prie Rąžės žiočių, auga ant riedulių 2–2,3 m gylyje. Aptikti tik pavieniai individai. Manoma, kad jie gali augti dar keliose vietose ties Kuršių Nerija. Grėsmę kelia vandens tarša ir mažėjantis vandens skaidrumas.
Ant kranto uolos
Pakrantėje
Matyti daugybė pūslelių
Pūšļu fuks (latīņu: Fucus vesiculosus), tiek dēvēts arī par pūšļaļģi, ir daudzgadīga brūnaļģe, kuras augšanas ilgums ir vidēji 4-5 gadi.[1]. Pūšļu fuks ir viena no izplatītākajām un svarīgākajām biotopu veidojošām sugām Baltijas jūrā. Tā veidotais komplekss kalpo neskaitāmam daudzumam citu sugu kā mazuļu šķilšanās vieta, slēptuve un barības vieta.[2] Tā ir vienīgā daudzgadīgā makroaļģu suga,kas ieceļojusi no Atlantijas okeāna, piemērojusies īpatnējam Baltijas jūras sāļumam (3-30‰).[3] Pūšļu fuka izplatība Baltijas jūrā ir apdraudēta saistībā ar lielo antropogēno ietekmi[4].
Fucus vesiculosus ir tumši olīvbrūnā krāsā (tā jūras krastā izžūstot, kļūst gandrīz melnā krāsā)[5],kas ir piestiprinājusies uz akmeņainiem substrātiem, var izaugt līdz 2 m.[6] Tai ir savdabīga smarža un nepatīkama, bezgaršīga, sāļa garša.[5]F.vesiculosus ir daudzi morfoloģiski pielāgojumi, kas ir izdevīgi to augšanas nosacījumiem. [7] Pirmkārt, Fucus vesiculosus lapotnē gar dzīslojumu izveidojušies pūslīši, kuros ir iekšā gaiss, kas spēj noturēt aļģi virs ūdens, pūslīši veidojas vasaras beigās . Otrkārt, tam ir saknei līdzīga struktūra, kas savieno pūšļu fuku uz substrāta. F.vesiculosus nav vadaudu.[7]Fucus vesiculosus stumbrs zarojas dihotomi-katrā zarošanas vietā stumbrs sadalās divos vienādos stumbros. [8] Fucus vesiculosus var sajaukt ar Fucus spiralis ar kuru tas ir hibridizēts.[9]
Pūšļu fuks ir plaši izplatīts Arktikā un auksti mērenajos reģionos. Baltijas jūrā tas ir plaši izplatīts uz cieta substrāta un bieži dominē seklas makroaļģe kopienas.[10]Pūšļu fuka augšanas apstākļi ir plaši: sākot no plūdmaiņu pakļautiem akmeņainiem krastiem līdz pat purviem. Izplatības areāls plešas gar Atlantijas okeāna austrumu krastiem, sākot no ziemeļu Norvēģijas līdz Marokai, ietverot arī Baltijas jūras un Baltās jūras areālus; kā arī gar Atlantijas okeāna rietumu krastiem, sākot no Kanādas līdz Ziemeļkarolīnai ASV. Norādes, ka F. vesiculosus areāls sniedzas līdz Kanāriju un Azoru salām ir apšaubāmas.[11]
Pūšļu fuks ir divmāju augs,[12] tam ir vīrišķie un sievišķie dzinumi. Tie vairojas, izlaižot ūdenī olšūnas un spermatozoīdus (anterozoīdus), un tas notiek tikai pilnmēness jauna mēness naktīs.[13] Fucus ir diplonti, raksturīga oogāmija, vīrišķais un sievišķais gametofīts ir ārēji līdzīgs,uz kuriem daivu galos attīstās receptakuli.[14] Pūšļu fukam Baltijas jūras areālā ir divi vairošanās periodi: vasaras sākums (maijs-jūnijs) un rudens(septembris-novembris).[15]
Pūšļu fuks aug vidēji 1 līdz 6 metru dziļumā uz cietas, akmeņainas pamatnes. Labos caurredzamības apstākļos šī aļģe var augt līdz 15 m dziļumam.[8]Ziemeļjūrā pūšļu fuka vidējais dzīves ilgums ir trīs gadi, aizsargājamās teritorijās tas var maksimāli izdzīvot četrus līdz piecus gadus, savukārt Baltijas jūrā pūšļu fuka dzīves ilgums ir lielākas, reprodukcijas ilgums 4-5 gadi, daži indivīdi var izdzīvot aizsargājamās teritorijās pat 20 gadus.[12] Pūšļu fuka audzes dod patvērumu lielam skaitam dažādu sīku organismu. Sugu daudzveidības ziņā tās ir visbagātākās biotopi Baltijas jūrā. Tajās sastopamas 30 bezmugurkaulnieku un 10 aļģu sugas.[13] F.vesiculosus nodrošina patvērumu tādiem organismiem kā Spirobis spirobis, zālēdājiem izopodiem, kā arī gliemežiem, piemēram, Littorina obtusata.[16] Pētījumā par Rīgas jūras līci atklāj, ka zems sāļums ,viļņu darbība, barības vielu koncentrācija, ūdens caurredzamība un bezmugurkaulnieku-herbivoru klātbūtne var ietekmēt Fucus vesiculosus fertilitātes indeksu,veicinot resursu novirzīšanu no ģeneratīvo uz veģetatīvo orgānu veidošanos.[17] Lai izdzīvotu no tā ēdājiem, pūšļu fuka neatņemama sastāvdaļa ir hlorotanīns, kam ir liela ekoloģiskā nozīme - tā arī aizsargā pret UV-starojumu un arī ir kā antioksidantu aģents.[18] Fucus vesiculosus vertikālais sadalījums (dziļuma ierobežojums) raksturo vides stāvokļa izmaiņas[19].), tāpēc to izmanto kā bioindikatoru, lai izvērtētu apkārtējās vides stāvokli.
Fucus vesiculosus izmantošanas iespējas ir plašas, to pielieto kā mēslojumu, ķermeņa kopšanas līdzekli, piemēram, dušas želejā un ķermeņa krēmos, kā arī kā uztura bagātinātāju.[20] Brūnaļģe Fucus vesiculosus tiek izmantots arī kā bioindikators, kas ļauj izvērtēt vides stāvokli, ir veikti daudzi pētījumi, piemēram, lai izvērtētu Černobilas katastrofas radītās sekas, veica radionuklīdu mērījumus Baltijas jūrā.[21]Brūnaļģe Fucus vesiculosus bioakumulē arsēnu un ir pierādīts, ka tieši brūnaļģēm ir augstāka arsēna koncentrācija nekā zaļaļģēm un sārtaļģēm.[22] Fucus vesiculosus kā bioindikators atspoguļo piesārņojuma potenciālo ietekmi organisma-biotopa kā arī populācijas/sugas-ekosistēmu līmenī.[23] Bioreducēšana ar Fucus vesiculosus var būt kā alternatīva un videi draudzīgs process, ko izmanto ,lai atgūtu zeltu no atšķaidītiem hidrometalurģijas šķīdumiem.[24] Fucus vesiculosus lietojums medicīnā ir ļoti plašs. Pētījumi ir atklājuši, ka brūnaļģes pozitīvi ietekmē cilvēka imūno sistēmu.[25] Fucus vesiculosus trīs galvenās sastāvdaļas ir jods, algīnskābe un fukoidāns. Jods pozitīvi veicina vairogdziedzera darbību, algīnskābe kā šķiedrviela ir noderīga, lai atbrīvotos no aizcietējumiem, savukārt fukoidāns -samazina holesterīna līmeni.[26]
Fucus vesiculosus ir nozīmīga loma bioloģiskās daudzveidības saglabāšanai, tas ir kā patvērums dažādām sugām, piemēram, Spirorbis spirorbis un Littorina obtusata,[27]kā arī, piemēram, Fucus vesiculosus izplatības izmaiņas var būtiski ietekmēt Baltijas jūras piekrastes ekosistēmu, tostarp piekrastes zivju nozveju.[10]Fucus vesiculosus tiek uzkatīts par nozīmīgu biotopu bezmugurkaulnieku sugām.Pētījumi liecina, ka Fucus vesiculosus klātbūtne neliecina par augstu sugu bagātību, taču pūšļaļģe dod noteiktām sugām patvērumu, kur novērojama augsta bezmugurkaulnieku biomasa. Izmainoties Fucus vesiculosus augšanas apstākļiem, izmainās bezmugurkaulnieku sastāvs, kas ietekmē augstākos trofiskos līmeņus, samazinot barības pieejamību zivīm.[28] Fucus vesiculosus apdraud galvenokārt eitrofikācija un ūdens piesārņojums.[29] Daudzās piekrastes teritorijās barības un toksisko vielu noplūde ir radikāli mainījusi jūras bentosa struktūru un sugu sastāvu.[28]Eitrofikācija ļoti negatīvi iespaido jūras dzīvotnes, tā rezultātā savairojas pavedienaļģes, kas ap daudzgadīgajām jūraszālēm veido biezu klājienu, kā arī ūdenī daudzkārt palielinās mikroskopisko aļģu biomasa, tādējādi aizturot saules gaismu. Tā rezultātā samazinās platības, kas piemērotas parastās jūraszāles, pūšļu fuka un sārtaļģes izplatībai. Kādreiz pūšļu fuks Baltijas jūrā bija sastopams līdz pat 8 m dziļumam, taču tagad tā izplatība robežojas ar 5 m atzīmi.[13]Ievērojama izplatības samazināšana vai pat izzušana ir novērojams tādos apgabalos kā-Stokholmas arhipelāgā, Tallinas līcī un Gdaņskas līcī, Helsinku arhipelāgā un Rīgas jūras līcī.[10]Pētījumā par F.vesiculosus samazināšanos Somijas dienvidkrastā laika posmā no 1977.g līdz 1981.g, liecināja, ka sāļuma pieaugums un augstā barības vielu koncentrācija Baltijas jūras Z-daļā rada negatīvas sekas uz Fuku audzēm.[30] Brūnaļģu Fuku audzes jūrā ir Latvijā īpaši aizsargājama dzīvotne.[31]
Pūšļu fuks (latīņu: Fucus vesiculosus), tiek dēvēts arī par pūšļaļģi, ir daudzgadīga brūnaļģe, kuras augšanas ilgums ir vidēji 4-5 gadi.. Pūšļu fuks ir viena no izplatītākajām un svarīgākajām biotopu veidojošām sugām Baltijas jūrā. Tā veidotais komplekss kalpo neskaitāmam daudzumam citu sugu kā mazuļu šķilšanās vieta, slēptuve un barības vieta. Tā ir vienīgā daudzgadīgā makroaļģu suga,kas ieceļojusi no Atlantijas okeāna, piemērojusies īpatnējam Baltijas jūras sāļumam (3-30‰). Pūšļu fuka izplatība Baltijas jūrā ir apdraudēta saistībā ar lielo antropogēno ietekmi.
Blaaswier (Fucus vesiculosus L.) is een bruinwiersoort uit het geslacht Fucus. Het groeit aan de noordelijke kusten van de Atlantische en Stille Oceaan evenals in de Noordzee en Oostzee. De soort komt regelmatig voor in kelpwouden. Het wier bezit luchtblazen die als drijforgaan dienstdoen.
Blaaswier is, net als andere bruinwieren, rijk aan een specifieke klasse polyfenolen, de florotannines. Deze hebben een sterke antioxidatieve werking via remming van een aantal enzymen die betrokken zijn bij oxidatieve stress.[1] Deze florotannines hebben ook antibiotische, antifungale en anti-inflammatoire eigenschappen en zijn mogelijk bruikbaar bij de bestrijding van diverse infectieziekten en daarmee gepaard gaande ontstekingen.[2]
Blaaswier bevat hoge concentraties jodium, tot 600 microgram per gram, en werd in de 18e eeuw gebruikt ter bestrijding van struma.[3] Ook andere mineralen, zoals kalium, magnesium, calcium en ijzer zijn rijkelijk aanwezig in blaaswier. Zware metalen of giftige elementen, zoals arseen, kunnen ook in hoge concentraties in de alg voorkomen.
Consumptie van blaaswier verandert de cholesterolstofwisseling en kan het cholesterolniveau in plasma doen dalen. Een mogelijk werkingsmechanisme is competitieve remming door de fucosterolen in blaaswier.[4][5]
Mogelijk draagt blaaswierconsumptie (nog meer dan soja) bij aan de lage incidentie van borstkanker, baarmoederkanker en andere hormoongerelateerde kankersoorten in Japan en diverse andere Aziatische landen. In deze regio maakt blaaswier van oudsher een belangrijk deel uit van de voeding (10%-25% van de voedselinname in Japan). Onderzoekers van de Universiteit van Berkeley hebben ontdekt dat een voeding die rijk is aan blaaswier bij ratten de oestradiolniveaus kan doen dalen.[5] Ook bij mensen blijkt volgens onderzoek dat blaaswierconsumptie de oestradiolniveaus kan doen dalen en bij kan dragen aan een normalisering van een afwijkend menstruatiepatroon.[6]
In vroeger tijden werd zeewier gebruikt voor de verrijking van arme landbouwgronden in kustgebieden. Voorbeelden hiervan zijn te vinden op de Falklandeilanden, de Araneilanden, de Kanaaleilanden en de Hebriden.
Tegenwoordig wordt zeewier nog gebruikt in de biologische landbouw. Enerzijds als snel afbrekende bodembedekker en compost tijdens de winter die erna de groei van aardappelen bevordert, anderzijds door er plantengier van te maken door het enige weken in een ton met water te laten rotten. Deze seaweed soup wordt verdund als groeistimulans voor de planten gebruikt. Zeewier en daarvan gemaakte gier is rijk aan meststoffen als kalium, stikstof en fosfor alsmede tal van aminozuren en sporenelementen.[7]
Blaaswier (Fucus vesiculosus L.) is een bruinwiersoort uit het geslacht Fucus. Het groeit aan de noordelijke kusten van de Atlantische en Stille Oceaan evenals in de Noordzee en Oostzee. De soort komt regelmatig voor in kelpwouden. Het wier bezit luchtblazen die als drijforgaan dienstdoen.
Blæretang, er ein vanleg brunalge i strandsonen i Noreg.
Fleirårig brunalge med ein tydeleg midtnerve heilt ut til enden av skota og til vanleg med kuleforma luftblærer, som oftast er ordna parvis på kvar side av midtnerven. Tangen kan verte over 1 m lang. Han- og hoorgan vert utvikla på ulike plantar. Organa sit i oppsvulma greinspissar (receptaklar). Receptaklane er ovale og modnast i april- juni. Receptaklane og skota dei sit på rotnar og fell av etter befruktinga. Utsjånaden på tangen kan variere sterkt med arv, miljø og alder.
Planta veks langs atlanterhavskystane i Europa, det nordlege Russland, Austersjøen, Grønland, Asorane, Kanariøyane, Marokko og Madeira. Ho er også funnen på atlanterhavskysten i Nord-Amerika frå Ellesmereøya og Hudsonbukta til Nord-Carolina.
Vanleg langs heile kysten og dannar ofte eit belt, blæretangbeltet, i øvre del av fjøresonen på skjerma stader, men kan også vekse djupare, ned til om lag 10 m. På sterkt utsette stader kan blæretangen heilt mangle blærer.
Blæretang (Fucus vesiculosus) er en brunalge som vokser langs hele norskekysten. Den er en av fire tangarter som har blærer og har flate grener med tydelig midtribbe og blærer parvis på hver side av midtribben. Tangen liker ikke for mye direkte bølger, men med litt beskyttelse fra andre tangarter finnes den også i bølgeeksponerte områder. Blæretang har svært variabel form, og der det er mye bølger, kan den mangle blærer.
Blæretang vokser i strandsonen på fjell, steiner og knatter, og blir fra 0,3 til 2m høy. Normalt finnes den mellom spiraltang og sagtang eller grisetang, der den dominerer. I områder med lav saltholdighet kan den dessuten finnes spredt nedenfor fjæresonen under sagtangen.
Formeringsorgan utvikles om våren og sommeren i enden av noen av grenene. De er ovale, oppsvulmet og slimete i moden tilstand.
Blæretang (Fucus vesiculosus) er en brunalge som vokser langs hele norskekysten. Den er en av fire tangarter som har blærer og har flate grener med tydelig midtribbe og blærer parvis på hver side av midtribben. Tangen liker ikke for mye direkte bølger, men med litt beskyttelse fra andre tangarter finnes den også i bølgeeksponerte områder. Blæretang har svært variabel form, og der det er mye bølger, kan den mangle blærer.
Blæretang vokser i strandsonen på fjell, steiner og knatter, og blir fra 0,3 til 2m høy. Normalt finnes den mellom spiraltang og sagtang eller grisetang, der den dominerer. I områder med lav saltholdighet kan den dessuten finnes spredt nedenfor fjæresonen under sagtangen.
Formeringsorgan utvikles om våren og sommeren i enden av noen av grenene. De er ovale, oppsvulmet og slimete i moden tilstand.
Morszczyn pęcherzykowaty (Fucus vesiculosus) – glon należący do brunatnic.
Występuje w wodach przybrzeżnych północnego Atlantyku i Oceanu Arktycznego oraz ich mórz, zarówno po stronie amerykańskiej, jak i afrykańsko-europejskiej (m.in. w Bałtyku i Morzu Białym, choć rzadziej niż w pełnosłonych wodach oceanicznych). Istnieją również doniesienia o występowaniu na wybrzeżach Brazylii, jednak są one kwestionowane[1]. W polskiej części Morza Bałtyckiego wyginął na stanowiskach naturalnych pod koniec XX wieku[3].
Jest to glon morski o taśmowatej plesze opatrzonej pęcherzami pławnymi. Zbudowany z trzech części
Wysokość plechy dochodzi do 1 m. Do podłoża jest przytwierdzony za pomocą tarczki. Na końcach rozgałęzień plechy umieszczone są organy rozmnażania (lęgnie i plemnie) zebrane w tzw. konceptaklach.
Stosowany jako składnik mieszanek ziołowych, kosmetyków oraz w kuchni. W suszonej postaci dostępny w sklepach ze zdrową żywnością. Surowcem są odsolone i wysuszone plechy morszczynów zawierające 0,03-0,1% jodu, przy czym co najmniej 0,02% jest organicznie związane w postaci pochodnych tyroniny. Zawartość jodu zależy m.in. od stopnia zasolenia danego akwenu. Oprócz jodu plechy morszczynu zawierają m.in. magnez, mangan, miedź, cynk, sód, potas, siarkę, chlor, nieco bromu, ślady arsenu, mannitol (5-12%), brunatny barwnik fukoksantynę oraz polisacharydy: kwas alginowy (12-19%), laminarynę i fukoidynę. Dzięki polisacharydom znajduje on zastosowanie w wielu gałęziach przemysłu. Wielocukier, algina, obecny w ścianie komórkowej morszczynu jest wykorzystywany przy produkcji lodów i kosmetyków. Ze względu na właściwość pęcznienia kwasu alginowego, co sprzyja efektowi przeczyszczającemu, stosowany jest jako dodatek do mieszanek i preparatów regulujących wypróżnienia. Ponadto preparaty z morszczynu służą profilaktycznemu uzupełnianiu mikroelementów w diecie. W skład ziół i mieszanek stosowanych w tych celach, wchodzą odsolone i wysuszone plechy morszczynowe zawierające nie mniej niż 0,1% jodu.
Ze względu na zmienność składu surowca i zawartości jodu, stosowanie morszczynu w niedoczynności tarczycy nie jest wskazane, może przy przedawkowaniu wywołać niepożądane objawy nadczynności tarczycy. Lepsze wyniki w tym przypadku daje stosowanie preparatów jodowych o oznaczonej zawartości lub hormonów tarczycy. Uzasadnione może być stosowanie w przypadku obrzęku śluzowatego. Polisacharydy mają działanie przeczyszczające.
W Polsce objęty ochroną gatunkową od 2004 r. (jako jedyny przedstawiciel protistów roślinopodobnych)[4][5]. Pod koniec XX wieku prowadzono projekt reintrodukcji morszczynu w Zatoce Puckiej[6].
Fucus vesiculosus L., conhecida pelos nomes comuns de bodelha e fava-do-mar, é uma espécie de macroalga castanha (Phaeophyta) com distribuição natural nas costas das regiões temperadas e frias dos oceanos Pacífico e Atlântico, incluindo o oeste do Mar Báltico.[1] Foi a partir de um extrato desta alga que em 1811[2] foi descoberto o elemento químico iodo, razão pela qual foi extensivamente usada em tratamentos para o bócio, uma hipertrofia da glândula tiróide relacionada com uma crónica deficiência metabólica em iodo. Com a vinda dos sintéticos T4, levotiroxina, foi esquecida, mas em recentes trabalhos tem sido redescoberta no tratamento para hipotireoidismo[3][4]
As frondes de F. vesiculosus apresentam uma nervura central proeminente e vesículas de gás (aerocistos ou pneumatocistos) quase esféricos, geralmente em pares distribuídos de forma simétrica em relação à nervura central do talo. Os aerocistos estão em geral ausentes nas algas jovens. A margem do talo é lisa e a fronde apresenta uma clara ramificação dicotómica. A espécie é frequentemente confundida com Fucus spiralis, uma espécie estreitamente aparentada com a qual hibridiza.[5]
Pertence a um grupo de algas multicelulares, fundamentalmente marinhas, e a sua cor castanho-amarelada deriva do pigmento fucoxantina. Em relação à sua morfologia, apresenta-se como um talo plano e ramificado dicotomicamente, com pequenas dilatações cheias de ar (aerocistos) que asseguram a flutuação do talo. Na época de reprodução, a extremidade distal dos talos fica intumescida. Nessas extremidades férteis, crivadas de orifícios minúsculos, é produzida uma geleia de coloração alaranjada ou verde-escura, conforme o sexo é, respectivamente, masculino ou feminino.
F. vesiculosus é uma alga dioica. Os gâmetas são geralmente libertados para a água em situações de fraca ondulação, quando as correntes são fracas junto à costa. São simultaneamente produzidos e libertados oogónios e anterídios que são fertilizados externamente para produzir os zigoto.[5] Os oogónios são fertilizados pouco depois de serem libertados do receptáculo. Um estudo realizado nas costas do Maine mostrou que ocorria cerca de 100% fertilização tanto em zonas abrigadas como em zonas expostas à ondulação.[5] Populações constantemente submersa no Mar Báltico são muito sensíveis a condições de turbulência. As altas taxas de fertilização são conseguidas porque os gâmetas apenas são libertados quando a velocidade da água circundante é baixa.[6]
A espécie tem uma ampla área de distribuição natural, ocorrendo nas costas das regiões temperadas e frias dos oceanos Pacífico e Atlântico. No Atlântico Norte e mares adjacentes há registos da sua ocorrência nas costas atlânticas da Europa, norte da Rússia, oeste do Mar Báltico, Gronelândia, Açores, Canárias, costa atlântica de Marrocos e Madeira.[7][8] Ocorre também na costa atlântica da América do Norte desde a ilha Ellesmere, Baía de Hudson até à Carolina do Norte.[9] Fucus vesiculosus é uma das algas mais comuns nas costas das Ilhas Britânicas.[1]
A espécie é particularmente abundante em costas rochosas abrigadas, tendo como habitat preferencial águas límpidas e bem arejadas com profundidade até 5 m. Ocorre desde o médio-litoral até aos níveis mais baixos da zona entremarés.[9] A sua presença é rara em costas muito expostas à ação da ondulação, sendo que os poucos espécimes que aí ocorrem são curtos, atarracados e sem aerocistos (vesículas de gás).[10]
As frondes de F. vesiculosus servem de suporte a alguns organismos coloniais, mas servem de abrigo para espécies como o anelídeo Spirorbis spirorbis, isópodes herbívoros, como algumas espécies do género Idotea, e gastrópodes raspadores como Littorina obtusata.[5]
Os florotaninos presentes em Fucus vesiculosus actuam como defesas químicas contra os herbívoros marinhos, nomeadamente contra o búzio Littorina littorea.[11] Apesar disso, é a presença de galactolípidos, e não de florotaninos, que desencoraja a herbivoria por algumas espécies, entre as quais o ouriço do mar Arbacia punctulata.[12] A presença de metil-jasmonato parece induzir a produção de florotaninos.[13] Fucofloretol-A é um dos tipos de florotaninos presentes em F. vesiculosus.[14]
A presença nesta alga de compostos e elementos com interesse dietético, como mucilagens, algina, manitol, betacaroteno, zeaxantina, óleos voláteis, iodo, bromo, potássio e muitos outros minerais. Por essa razão é utilizada no tratamento da obesidade associada ao hipotiroidismo devido ao seu significativo teor de iodo, essencial à síntese das hormonas produzidas pela tiroide. A presença de fibras mucilaginosas estimula o funcionamento intestinal. Exibe, também, moderada ação diurética. É desaconselhada a ingestão desta alga por indivíduos alérgicos ao iodo.
Foi demonstrado que a ingestão de Fucus vesiculosus ajuda as mulheres com ciclo menstrual anormal e com história de problemas de saúde associados à menstruação.[15] Foi demonstrado que doses de 700 a 1400 mg/dia alargam o ciclo menstrual, diminuindo o número de dias de menstruação por ciclo e reduzindo os níveis de 17β-estradiol no plasma sanguíneo.[16]
Fucus vesiculosus L., conhecida pelos nomes comuns de bodelha e fava-do-mar, é uma espécie de macroalga castanha (Phaeophyta) com distribuição natural nas costas das regiões temperadas e frias dos oceanos Pacífico e Atlântico, incluindo o oeste do Mar Báltico. Foi a partir de um extrato desta alga que em 1811 foi descoberto o elemento químico iodo, razão pela qual foi extensivamente usada em tratamentos para o bócio, uma hipertrofia da glândula tiróide relacionada com uma crónica deficiência metabólica em iodo. Com a vinda dos sintéticos T4, levotiroxina, foi esquecida, mas em recentes trabalhos tem sido redescoberta no tratamento para hipotireoidismo
Blåstång (Fucus vesiculosus), även kallad klotång, är en brunalg (klass Phaeophyceae, fylum Pheophyta). Utbredningsområdet sträcker sig över norra Atlantkusten. Blåstången är Östersjöns viktigaste fleråriga strukturbildande alg. Som sådan är den viktig för många andra organismer som levnadssubstrat eller gömslen. Namnet blåstång kommer från de tydligt luftfyllda flytblåsor som håller algen flytande, vilket ger en ökad fotosyntes.
Inom folkmedicinen kan blåstång användas invärtes som avmagringsmedel och vid förstoppning. Använd del av växten är hela thallus, torkad i solen. Verksamt ämne är organiskt bunden jod och brom, xantofyll och polysackarider. Medicinsk verkan är stimulerande (genom ökad sköldkörtelaktivitet), laxerande och milt hudretande.[1]
På 1800-talet nyttjades den på badanstalter. Tången blandades i badkaren och gneds mot huden vilket ansågs vara bra för blodgenomströmningen.
Romaren Plinius kallade växten "Quercus marina" ("havsek") eftersom den påminde om ekblad.
Blåstång (Fucus vesiculosus), även kallad klotång, är en brunalg (klass Phaeophyceae, fylum Pheophyta). Utbredningsområdet sträcker sig över norra Atlantkusten. Blåstången är Östersjöns viktigaste fleråriga strukturbildande alg. Som sådan är den viktig för många andra organismer som levnadssubstrat eller gömslen. Namnet blåstång kommer från de tydligt luftfyllda flytblåsor som håller algen flytande, vilket ger en ökad fotosyntes.