Megaquílid (Megachilidae) és una família cosmopolita d'abelles principalment solitàries que tenen una estructura que s'anomena escopa o scopa que està restringida a la superfície ventral de l'abdomen (no pas a les potes com a altres abelles). El gèneres de la família Megachilidae es coneixen com abelles constructores o abelles talladores de fulles que són els materials amb què fan generalment els nius. Totes les seves espècies s'alimenten de pol·len i nèctar però algunes són paràsites d'altres abelles de la mateixa família. Es consideren entre els més eficients pol·linitzadors.
Mascle d'Anthidium florentinum visitant una Lantana
Femella d'
Anthidium manicatum
Megaquílid (Megachilidae) és una família cosmopolita d'abelles principalment solitàries que tenen una estructura que s'anomena escopa o scopa que està restringida a la superfície ventral de l'abdomen (no pas a les potes com a altres abelles). El gèneres de la família Megachilidae es coneixen com abelles constructores o abelles talladores de fulles que són els materials amb què fan generalment els nius. Totes les seves espècies s'alimenten de pol·len i nèctar però algunes són paràsites d'altres abelles de la mateixa família. Es consideren entre els més eficients pol·linitzadors.
Die Bauchsammlerbienen (Megachilidae) sind eine Familie der Bienen in der Ordnung der Hautflügler (Hymenoptera). Mit ca. 4135 Arten und 76 Gattungen sind die Megachilidae die zweitgrößte Bienenfamilie. Die Megachilidae bilden mit den Apidae die Gruppe der langzungigen Bienen.[1][2]
Die Vertreter dieser Familie bilden eine recht einheitliche, gegenüber anderen Bienen gut abgrenzbare Gruppe. Die Weibchen der nichtparasitischen Arten besitzen eine Bauchbürste, das heißt, die Unterseite des Hinterleibs ist dicht bedeckt mit langen, steifen, schräg nach hinten abstehenden Haaren. Diese werden zum Sammeln von Blütenpollen als Nahrung für die Larven genutzt. Diese Arten gehören damit zu den Bauchsammlern. Der Körperbau ist meist gedrungen, vor allem bei den größeren Arten, viele haben einen sehr breiten Hinterleib (Wollbienen, z. B. die Große Wollbiene), bei manchen ist der Hinterleib fast kugelig. Die kleineren Arten sind meist zylindrisch gebaut.
Die Lebensweise der verschiedenen Arten ist sehr vielfältig: Meist werden Brutzellen in verschiedensten Hohlräumen angelegt, die Innenwände manchmal mit von Blättern abgeschabten Pflanzenfasern ausgekleidet (Wollbienen) oder mit abgeschnittenen Blattstückchen (Blattschneiderbienen). Manche Arten nisten auch in Pflanzenstängeln, in die ein Längsgang genagt wurde. Vor allem einige Arten aus den Gattungen der Mauerbienen und Blattschneiderbienen sind häufig in der Umgebung menschlicher Behausungen anzutreffen (Synanthropie) und zählen damit für Naturkundige zu den vertrauten Erscheinungen.
Die Kegelbienen (Coelioxys), benannt nach der eigentümlichen, gedrungen-breiten, aber nach hinten gleichmäßig zugespitzten Körperform, leben als Brutschmarotzer bei Blattschneiderbienen, jede Art hat dabei ihre ganz spezifischen Wirtsarten.
Die Düsterbienen (Stelis) sind ebenfalls Brutschmarotzer, allerdings bei diversen Mauerbienen-Arten (Osmia) und bei Löcherbienen (Heriades).
Die Steinbienenart Lithurgus dentipes legt ihre Vorratskammern auf den Karolinen auch in abgestorbenen Hibiskus-Stämmen ab.
Die Megachilidae sind in 11 Tribus sowie 4 Unterfamilien gegliedert.[3]
Unterfamilien:[4]
Die Gliederung in Gattungen wird von verschiedenen Autoren unterschiedlich gehandhabt. Die folgende Zusammenstellung richtet sich nach Westrich (2018).[5] Es sind nicht alle Arten aufgelistet.
Die Bauchsammlerbienen (Megachilidae) sind eine Familie der Bienen in der Ordnung der Hautflügler (Hymenoptera). Mit ca. 4135 Arten und 76 Gattungen sind die Megachilidae die zweitgrößte Bienenfamilie. Die Megachilidae bilden mit den Apidae die Gruppe der langzungigen Bienen.
Мегахилидалар (лат. Megachilidae) − уруусу Аарылар, түркүмү Жаргак канаттуулар курт-кумурскалар. Өзүнө 3100 ашык түрдү камтыйт.
Карыган дарактардын бутактарында, көп жылдык өсүмдүктөрдүн сабактарында, аскалардын боорлорундагы тешикчелерде, таштарда жана кумдуу топуракта уялашат. Уя кутучаларын өсүмдүктөрдүн жалбырактары жана гүлдөрүнүн желекчелери менен шилекейлери аркылуу жабыштырышат.
Аарылардын көлөмүнүн чоңдугу 5-18 мм чейин жетет. Жогорку эриндери чоң дана кенен келет. Бул ууруга денесинин узундугу 39 мм жеткен дүйнөдөгү эң чоң аары - Megachile pluto да кирет.
Антарктидадан башка, баардык жерде таралган.
70 түркүм жана 3100 ашык түрлөрдү санашууда.
Anthidium manicatum
Фото: Bruce Marlin
Coelioxys, Түндүк Каролина
Megachilidae is a cosmopolitan family of mostly solitary bees. Characteristic traits of this family are the restriction of their pollen-carrying structure (called a scopa) to the ventral surface of the abdomen (rather than mostly or exclusively on the hind legs as in other bee families), and their typically elongated labrum.[1] Megachilid genera are most commonly known as mason bees and leafcutter bees, reflecting the materials from which they build their nest cells (soil or leaves, respectively); a few collect plant or animal hairs and fibers, and are called carder bees, while others use plant resins in nest construction and are correspondingly called resin bees. All species feed on nectar and pollen, but a few are kleptoparasites (informally called "cuckoo bees"), feeding on pollen collected by other megachilid bees. Parasitic species do not possess scopae. The motion of Megachilidae in the reproductive structures of flowers is energetic and swimming-like; this agitation releases large amounts of pollen.
Nonparasitic Megachilidae typically divide their nests into cells. Each cell receives a supply of food (pollen or a pollen/nectar mix) and an egg; after finding a suitable spot (often near where she emerged), a female starts building a first cell, stocks it, and oviposits. She builds a wall that separates the completed cell from the next one. The larva hatches from the egg and consumes the food supply. After moulting a few times, it spins a cocoon and pupates. It emerges from the nest as an adult. Males die shortly after mating, but females survive for another few weeks, during which they build new nests.
Nests are often built in natural or artificial cavities. Some embed individual cells in a mass of clay or resin attached to a wall, rock surface, or plant stem. Nest cavities are often linear, for example in hollow plant stems, but not always (snail shells are used by some Osmia, and some species readily use irregular cavities).
Some genera of megachilids are brood parasites, so have no ventral scopa (e.g. Stelis and Coelioxys). They often parasitize related taxa. They typically enter the nest before it is sealed and lay their eggs in a cell. After hatching, the parasite larva kills the host larva, unless the female parasite has already done so, and then consumes the provisions. Parasitic species are of equal size or smaller than their victims. In 1921, the journal American Museum Novitates published a preliminary report on parasitic megachilid bees of the western United States.[2]
North America has an estimated 630 different megachilid species, including Megachile, Anthidium, Hoplitis, and Osmia. Most Megachilidae are native, and a few are introduced, accidentally and intentionally; globally the number of species identified exceeds 4,000.[3][4] Thus Megachilidae represent 15% to 20% of named species of bees.
The scientific name Megachilidae refers to the genus Megachile, translating roughly as large lipped (Ancient Greek μέγᾰς (mégas, "big") + χεῖλος (kheîlos, "lip"); their "large lips" and strong jaws are well-suited for collection of nest building materials.
Most Megachilidae build their nests in above-ground cavities; they all are solitary bees. Their nesting habits means that in some studies of bee diversity, this bee family is most likely to be the one encountered, even though the many ground nesting bees are much greater in species numbers (~70% of all bee species are ground nesters). For example, in Krombein's trap-nesting survey (1967), almost all bees that nested in his offerings were Megachilid species—40 of 43 occupying bee species. (They were outnumbered in diversity by almost twice as many species of wasps (75) that utilized the nests).[5]
Because they are (mostly) above-ground nesters and more commonly attracted to artificial nests, megachilid bees are also more commonly cultivated than ground nesting solitary bees. They accept nesting materials made from hollow stems, tubes, and blocks with preformed holes ("nest blocks"), and several megachilids have become important species for agricultural / horticultural pollination. In North America these cultivated bees include the introduced Megachile rotundata, (alfalfa leafcutter bees), used extensively in alfalfa pollination, and the western native and frequently raised Osmia lignaria (the orchard mason bee or blue orchard bee), used in orchard pollination. Other Osmia and Megachile species are also in commercial use in North America, Europe and Asia.
A suite of megachilid rely on plant resins for nest construction. These "resin bees" are typically smaller than honey bees, and effective pollinators, although the hard glue-like resins can complicate management of other tunnel nesting bees. Carder bees, Anthidium, are unique for using plant fibers; there are 80 to 90 species of them in North America. Ironically, a non-native is best known—A. manicatum, the European wool carder bee, was accidentally introduced to the Americas in the late '60s and has now spread across the continent. It has been described as "... perhaps the most widely distributed unmanaged bee species in the world."[6] Like most Anthidium, rather than cutting leaves or petals, A. manicatum scrapes the hairs from leaves to use for nesting material.[7] It is atypical because the male is larger than the female and constantly on patrol, protecting a "harem" by chasing and even attacking all interlopers including honey and bumble bees, its tail equipped with multiple prongs that can knife in between the segments of almost any intruder.[8]
Neither the introduced Anthidium nor its American cousins are considered parasites, only territorial and at times aggressive, though some genera are, including Coelioxys (kleptoparasites mostly of leafcutter bees), and Stelis (kleptoparasites of leafcutter and mason bees).
While some Megachilidae are extensively studied for their commercial possibilities (or impacts), others are studied by naturalists. Mason bees, not commonly cultivated, are known through extended observation and writings in the last half of the 19th century by Jean-Henri Fabre, with his writings made further famous by his English translator Alexander Teixeira de Mattos ("The Mason Bee"); Fabre wrote many observations, including of other Megachilidae, from his home in France, and his writings inspired many future researchers and enthusiasts, from Charles Darwin to Gerald Durrell.
Megachile centuncularis cutting a leaf
The fossil record for megachilid bees is poor, but a Middle Eocene dicotyledonous leaf shows definite semicircular cutouts along its margin, implying that leaf-cutting bees existed at that time.[9] Multiply-cut leaves and rare body fossils from the Eocene of Germany and the Paleocene of France suggest that Megachilinae began cutting leaves early in their evolution.[10] Phylogenetic analysis yields an age consistent with this Eocene origin for the group.[11]
{{cite journal}}
: CS1 maint: multiple names: authors list (link) Megachilidae is a cosmopolitan family of mostly solitary bees. Characteristic traits of this family are the restriction of their pollen-carrying structure (called a scopa) to the ventral surface of the abdomen (rather than mostly or exclusively on the hind legs as in other bee families), and their typically elongated labrum. Megachilid genera are most commonly known as mason bees and leafcutter bees, reflecting the materials from which they build their nest cells (soil or leaves, respectively); a few collect plant or animal hairs and fibers, and are called carder bees, while others use plant resins in nest construction and are correspondingly called resin bees. All species feed on nectar and pollen, but a few are kleptoparasites (informally called "cuckoo bees"), feeding on pollen collected by other megachilid bees. Parasitic species do not possess scopae. The motion of Megachilidae in the reproductive structures of flowers is energetic and swimming-like; this agitation releases large amounts of pollen.
Megakiledoj aŭ Megaĥiledoj, Megachilidae, estas kosmopolita familio de ĉefe solemaj abeloj kies polen-porta strukturo (nomita skopo, el la latina scienca scopa) estas limigita al la ventra surfaco de la abdomeno (anstataŭ ĉefe aŭ ekskluzive en la malantaŭaj kruroj kiel en aliaj abelfamilioj). La genroj de Megakiledoj estas plej komune konata kiel masonabeloj kaj Megachile aŭ folitranĉaj abeloj, nomoj kiuj aludas la materialojn el kiuj ili konstruas siajn nestojn (grundo aŭ folioj, respektive); kelkaj kolektas plantajn aŭ animalajn harojn kaj fibrojn, kaj estas nomitaj kardistaj abeloj, dum aliaj uzas plantorezinojn en nestokonstruo kaj pro tio ili estas nomitaj rezinabeloj. Ĉiuj specioj manĝas nektaron kaj polenon, sed kelkaj estas kleptoparazitaj (neformale nomitaj "kukolabeloj"), kiuj manĝas la polenon kolektitan de aliaj megakiledaj abeloj. Parazitaj specioj ne posedas skopojn. La movado de megakiledaj abeloj en la reproduktaj strukturoj de floroj estas energia kaj naĝeca; tiu agitado liberigas grandajn kvantojn de poleno.
Tutmonde la nombro de specioj estas tre granda; identigitaj specioj estas ĉirkaŭ 4 000.[1][2] Tiel Megakiledoj estas 15% al 20% de nomitaj specioj de abeloj.
Megakiledoj aŭ Megaĥiledoj, Megachilidae, estas kosmopolita familio de ĉefe solemaj abeloj kies polen-porta strukturo (nomita skopo, el la latina scienca scopa) estas limigita al la ventra surfaco de la abdomeno (anstataŭ ĉefe aŭ ekskluzive en la malantaŭaj kruroj kiel en aliaj abelfamilioj). La genroj de Megakiledoj estas plej komune konata kiel masonabeloj kaj Megachile aŭ folitranĉaj abeloj, nomoj kiuj aludas la materialojn el kiuj ili konstruas siajn nestojn (grundo aŭ folioj, respektive); kelkaj kolektas plantajn aŭ animalajn harojn kaj fibrojn, kaj estas nomitaj kardistaj abeloj, dum aliaj uzas plantorezinojn en nestokonstruo kaj pro tio ili estas nomitaj rezinabeloj. Ĉiuj specioj manĝas nektaron kaj polenon, sed kelkaj estas kleptoparazitaj (neformale nomitaj "kukolabeloj"), kiuj manĝas la polenon kolektitan de aliaj megakiledaj abeloj. Parazitaj specioj ne posedas skopojn. La movado de megakiledaj abeloj en la reproduktaj strukturoj de floroj estas energia kaj naĝeca; tiu agitado liberigas grandajn kvantojn de poleno.
Los megaquílidos (Megachilidae) son una familia de insectos himenópteros de la superfamilia Apoidea. Pertenecen al grupo de abejas de lengua larga.
De 7 a 18 mm. de largo. Son abejas en las que el polen es transportado en una escopa ubicada en el abdomen, a diferencia de la mayoría de las abejas que tienen ese órgano en las patas posteriores. Varias abejas parásitas o abejas cucos de esta familia no colectan polen y no tienen escopa, géneros Stelis y Coelioxys. Tienen una cabeza robusta. Otra característica es que el labro o labio superior es rectangular, más largo que ancho.
Son abejas solitarias que hacen sus nidos en tallos huecos o en otras cavidades, como conchas de caracol, termiteros, etc. En vez de secreciones, como ocurre con otras familias de este grupo, usan materiales diversos, por lo que se les llama abejas albañiles. Algunas usan trocitos circulares de hojas para su construcción, y se les llama abejas cortadoras de hojas. Aceptan fácilmente tubos artificiales, llamados nidos trampa, para la construcción de sus nidos, lo que ha permitido el estudio de los hábitos de algunas especies que son de importancia para los agricultores.
Algunas especies, especialmente del género Osmia, son de importancia económica como polinizadores de cultivos, como los de árboles frutales. Megachile rotundata se usa para la polinización de la alfalfa.
Algunos géneros de megaquílidos son parásitos de los nidos de otros miembros de esta familia. Generalmente entran al nido de la abeja hospedante antes de que ésta lo haya cerrado y depositan su huevo allí. Generalmente la larva parásita mata a la larva del huésped y se alimenta de la provisión. Suelen ser del mismo tamaño o más chicas que la especie a la que parasitan.
Contiene ~4,100 spp. en ~80 géneros, en 11 tribus y 4 subfamilias.
No hay muchos fósiles, pero las plantas dicotiledóneas del Eoceno Medio muestran cortes semicirculares en sus bordes, señal de la presencia de abejas cortadoras de hojas.[1] Estos restos fósiles encontrados en Alemania y algunos del Paleoceno de Francia sugieren que evolucionaron el comportamiento cortador de hojas temprano en su evolución.[2] El análisis filogenético indica una edad para esta familia consistente con el Eoceno.[3]
Los megaquílidos (Megachilidae) son una familia de insectos himenópteros de la superfamilia Apoidea. Pertenecen al grupo de abejas de lengua larga.
Megachilidae erle familia kosmopolita bat da. Gehienak bakartiak dira eta polena garraiatzeko egitura (eskopa deitzen dena) abdomenaren egitura bentralera mugatuta dago. Beste erle familiatan gehien bat hanketara mugatzen da.
Megachilidae familiako erleek lurra eta hostoak erabiltzen dituzte euren erlauntza egiteko; batzuek landareak biltzen dituzte edo animalien ile eta fibrak. Espezie guztiek erabiltzen duten nektarra eta polena elikatzeko, baina batzuk kleptoparasitoak dira. Espezie parasitoek ez dute eskoparik. Polenaz elikatzen direnez munduko polinitzatzailerik garrantzitsuenen artean daude. Euren hegoen mugimenduarekin polen asko askatzen dute loreetatik, baina garraitzeko duten egituragatik hamar aldiz gehiagotan joan behar dira loreetara elikagai kopuru bera lortzeko.
Megachilidae erle familia kosmopolita bat da. Gehienak bakartiak dira eta polena garraiatzeko egitura (eskopa deitzen dena) abdomenaren egitura bentralera mugatuta dago. Beste erle familiatan gehien bat hanketara mugatzen da.
Megachilidae familiako erleek lurra eta hostoak erabiltzen dituzte euren erlauntza egiteko; batzuek landareak biltzen dituzte edo animalien ile eta fibrak. Espezie guztiek erabiltzen duten nektarra eta polena elikatzeko, baina batzuk kleptoparasitoak dira. Espezie parasitoek ez dute eskoparik. Polenaz elikatzen direnez munduko polinitzatzailerik garrantzitsuenen artean daude. Euren hegoen mugimenduarekin polen asko askatzen dute loreetatik, baina garraitzeko duten egituragatik hamar aldiz gehiagotan joan behar dira loreetara elikagai kopuru bera lortzeko.
Les mégachilidés (Megachilidae) sont une famille d'abeilles souvent trapues, très velues ou presque pas.
Les mégachilidés (ici Anthidium manicatum) sont souvent velus et dotés d'un organe ventral leur permettant de faire une réserve de pollen ; ils possèdent de solides mandibules.
La particularité des femelles est de posséder une structure de récolte (scopa) sous l'abdomen, que l'on nomme brosse ventrale. Pour récolter le pollen, elles le brossent énergiquement pour l'amasser sous le ventre et se tiennent donc souvent l'abdomen relevé.
Le genre Megachile compte les "abeilles coupeuses de feuilles" et les Megachile pluto (ou abeilles de Wallace) qui sont les plus grosses abeilles du monde.
Certains genres de cette famille sont cléptoparasites, c'est-à-dire qu'ils pondent leurs œufs dans le nid d'autre espèces. Ces abeilles coucou parasitent généralement des genres proches phylogénétiquement.
Sous-famille Fideliinae :
Sous-famille Megachilinae :
Les mégachilidés (Megachilidae) sont une famille d'abeilles souvent trapues, très velues ou presque pas.
Beach aonair a ghearrann duilleoga i bpíosaí chun a nead a líneáil nó a dhúnadh. Pailnitheoir tábhachtach dá lán plandaí, alfalfa go príomha.
I Megachilidi (Megachilidae Latreille, 1802) sono una famiglia di imenotteri apoidei con distribuzione pressoché cosmopolita. Sono una delle famiglie di apoidei più numerose.
Sono insetti apoidei lunghi da 7 a 18 mm, che si distinguono per un capo molto robusto e un labbro superiore, o labrum, rettangolare, più lungo che largo. Sono inoltre dotati di una ligula lunga, adatta a succhiare il nettare dalle corolle più profonde [1].
La particolarità delle femmine è di possedere una struttura di raccolta del polline formata da frange di peli (scopa), posta sotto l'addome, a differenza della maggior parte delle altre famiglie di apoidei, che hanno strutture analoghe nelle zampe posteriori. In alcune specie con abitudini parassitiche (Stelis spp., Coelioxys spp.) tali strutture sono assenti.
I Megachilidi sono api comunitarie che costruiscono i nidi in cavità e substrati di ogni tipo: alcune specie ad esempio, utilizzano il legno o la cavità delle canne, ma talvolta anche le anfrattuosità di una pietra, le concavità delle tegole di un tetto, le fessure di un muro, ecc.
Megachile centuncularis utilizza gallerie precedentemente scavate negli alberi da insetti xilofagi, ricoprendole con frammenti di foglie di rosa, mentre Osmia rufa utilizza i gusci vuoti delle chiocciole, dentro i quali fabbrica caratteristiche cellette a forma di botte; Megachile parietina impasta terra e saliva fabbricando cellette compatte come cemento.[2] Megachile sicula costruisce nidi a forma di palla, di solito attaccati a ramoscelli o su pareti rocciose, ottenuti impastando sabbia e terra con una secrezione delle ghiandole labiali.[3]
I Megachilidi hanno una distribuzione pressoché cosmopolita.
La famiglia comprende le seguenti sottofamiglie e tribù:[4]
I Megachilidi (Megachilidae Latreille, 1802) sono una famiglia di imenotteri apoidei con distribuzione pressoché cosmopolita. Sono una delle famiglie di apoidei più numerose.
Megachilidae zijn een familie vliesvleugeligen (Hymenoptera). De familie bestaat uit ongeveer 4000 soorten die bekend staan als de behangersbijen.
Megachilidae zijn een familie vliesvleugeligen (Hymenoptera). De familie bestaat uit ongeveer 4000 soorten die bekend staan als de behangersbijen.
Buksamlerbier er en gruppe solitære bier. De mest kjente buksamlerbiene er arter fra delgruppene bladskjærerbier og murerbier. Det er kjent noe over 4000 arter i verden og 40 arter i Norge. Hunnene til de fleste artene samler pollen i en børste som dekker undersiden av bakkroppen, derav navnet buksamlerbier. De er viktige for bestøvningen av blomsterplanter.
Både små og store arter, men mange er middelsstore, brede og kraftige bier. Hodet er gjerne stort og bredt, ofte med ganske store mandibler (overkjever) som er spesialtilpasset de enkelte arters metode å bygge bol på. Kroppen er bred, bakkroppen oval, ofte med tverrgående bånd av korte hår, noen ganger med gule eller hvite flekker på sidene. Forvingen har to lukkede celler i den ytre delen (submarginalceller). Beina er ganske kraftige, ofte med tette, utstående hår.
Familien omfatter blant annet de artene som kalles bladskjærerbier og murerbier. Disse biene bygger forskjellige slags små bol. Bolet eller redet plasseres ofte i hulrom i døde trær. Bladskjærerbier kutter deler av blader som de bruker i bolet. Murerbiene lager rede av mudder, under steiner eller i egnede hulrom. Det norske navnet kommer av at hunnene samler pollen festet til hår på undersiden av bakkroppen, ikke på bakbeina som hos de fleste andre bier. Denne innsamlingsmetoden er mye mindre effektiv enn de mer "moderne" bienes pollenkurver, så en buksamlerbie må besøke opptil 10 ganger så mange blomster for å samle like mye pollen. Dette gjør at buksamlerbiene er spesielt verdifulle pollinatorer. Buksamlerbiene har vært tatt i bruk i jordbruket, ved at man har satt ut trestokker med huller boret i dem (insekthotell), der de kan lage reir og deretter pollinere avlingene rundt omkring mens de samler pollen. Arten Megachile rotundata har blitt brukt slik i dyrking av lusern, og Osmia lignaria i frukthager. Ofte angripes de av parasitterende insekter, deriblant murerveps, gullveps, maurveps og flere slags fluer. Noen av dem er også selv parasitter, som legger sine egg i reirene til andre bier (gjerne andre buksamlerbier). Et eksempel er slekten Coelioxys som snylter på Megachile.
Arten Megachile pluto fra Indonesia er kjent som verdens største bie. Hunnene av denne sjeldne arten blir opptil 39 mm lange med et vingespenn på opptil 63 mm, og utmerker seg i tillegg med meget store og kraftige mandibler. De ble oppdaget av Alfred Russel Wallace i 1859 (samme år som han publiserte evolusjonsteorien sammen med Charles Darwin), men så ble den ikke funnet igjen på over 100 år og man trodde den var utdødd. I 1981 ble den gjenoppdaget. Tross sin enorme størrelse fører denne arten, som lager reir i termitt-tuer, en skjult tilværelse.
Buksamlerbier er en gruppe solitære bier. De mest kjente buksamlerbiene er arter fra delgruppene bladskjærerbier og murerbier. Det er kjent noe over 4000 arter i verden og 40 arter i Norge. Hunnene til de fleste artene samler pollen i en børste som dekker undersiden av bakkroppen, derav navnet buksamlerbier. De er viktige for bestøvningen av blomsterplanter.
Miesierkowate (miesiarkowate) (Megachilidae) - rodzina owadów, przeważnie samotnych i pasożytniczych pszczół.
Charakteryzują się tym, że samice (z wyjątkiem gatunków pasożytniczych) zbierają pyłek kwiatowy nie na owłosione nogi, ale na szczoteczkę brzuszną na spodzie odwłoka.
Zalicza się je do pszczół samotnic. Należą tu między innymi:
a także pasożyty gniazdowe. Należą tu:
Rodzina Megachilidae dzieli się na podrodziny:
Miesierkowate (miesiarkowate) (Megachilidae) - rodzina owadów, przeważnie samotnych i pasożytniczych pszczół.
Charakteryzują się tym, że samice (z wyjątkiem gatunków pasożytniczych) zbierają pyłek kwiatowy nie na owłosione nogi, ale na szczoteczkę brzuszną na spodzie odwłoka.
Zalicza się je do pszczół samotnic. Należą tu między innymi:
makatka (Anthidium, Anthidiellum) nożycówka (Chelostoma) wałczatka (Heriades) miesierka (Megachile) murarka (Osmia) smółka (Trachusa);a także pasożyty gniazdowe. Należą tu:
ścieska (Coelioxys) ogrotek (Dioxys) szmeronia (Stelis)A família Megachilidae pertence às abelhas na ordem dos himenópteros (Hymenoptera).
Os membros desta família formam um grupo bastante uniforme, que pode ser claramente distinguido de outras abelhas. As fêmeas das espécies não parasitas têm uma escova do ventre, isto é, a parte inferior do abdome é densamente coberta por pêlos longos, rígidos e obliquamente salientes. Estes são usados para coletar pólen de abelha como alimento para as larvas. O corpo é geralmente encorpado, especialmente nas espécies maiores, muitos têm um abdome muito largo (abelhas de lã, por exemplo, a Grande Abelha de Lã), em alguns o abdômen é quase esférico. As espécies menores são em sua maioria cilíndricas.
A família Megachilidae pertence às abelhas na ordem dos himenópteros (Hymenoptera).
Anthidium manicatumBuksamlarbin (Megachilidae) är en familj bin i insektsordningen steklar. Det svenska namnet kommer av att de samlar pollen under buken och inte i pollenkorgar på benen. Över 3000 arter är kända varav ett femtiotal är påträffade i Sverige.
Buksamlarbin har varierande storlek, men ofta är de ganska stora och kraftigt byggda. Världens största bi är tapetserarbiet Megachile pluto med en längd på cirka 4 centimeter.
Buksamlarbina lever solitärt. De bygger ofta sina bon i hålrum i träden eller så gräver de gångar i jorden. Tapetserarbin klär bohålan med utskurna bitar av blad, medan murarbin (släkterna Osmia och Hoplosmia) klär bohålan med lera, kreaursspillning, söndertuggade blad eller kåda[1]. Larven spinner en kokong som den förpuppas i. Liksom andra bin lever de på nektar och pollen. De samlar pollenet på buken vilket syns tydligt på bilden på tapetserarbiet nedan. Det förekommer också arter som är boparasiter.
Buksamlarbin har en världsvid utbredning.
Buksamlarbin delas in i 2 underfamiljer.
I Sverige finns nedanstående 11 släkten.
I Catalogue of Life listas följande 76 släkten, innehållande sammanlagt 4065 olika arter:[4]
Buksamlarbin (Megachilidae) är en familj bin i insektsordningen steklar. Det svenska namnet kommer av att de samlar pollen under buken och inte i pollenkorgar på benen. Över 3000 arter är kända varav ett femtiotal är påträffade i Sverige.
Мегахілиди (Megachilidae) — родина перетинчастокрилих комах підряду стебельчасточеревних (Apocrita).
Родина включає в себе різноманітних бджіл, довжиною від 5 до 40 мм (Chalicodoma pluto). Пигідій відсутній. Гніздяться в старому дереві, в дерев'яних спорудах, в сухих стеблах рослин, у галлах, в порожніх раковинах молюсків, на каменях, в тріщинах скель, в глинистому і піщаному ґрунті. Гнізда облицьовують шматочками листя або пелюстками квітів (Megachile), піщинками скріпленими слиною (більшість Chalicodoma), пухом з сухих рослин (Anthidium). Є клептопаразитичні форми (Stelis, Coelioxys), які гнізд не влаштовують. Переважно політрофні і оліготрофні запилювачі рослин. Поширені по всьому світу, крім Антарктиди. Вагомий внесок у вивчення, охорону і штучне розведення мегахілід зробив вчений і художник В. С. Гребенніков.
Мегахілиди (Megachilidae) — родина перетинчастокрилих комах підряду стебельчасточеревних (Apocrita).
Megachilidae Latreille, 1802
ПодсемействаМегахилиды[1][2][3] (лат. Megachilidae) — семейство пчёл подотряда Стебельчатобрюхие отряда Перепончатокрылые насекомые. Включает около 70 родов и более 3100 видов.
Гнездятся в старом дереве, в деревянных сооружениях, в сухих стеблях растений, в галлах, в пустых раковинах моллюсков, на камнях, в трещинах скал, в глинистой и песчаной почве. Ячейки облицовывают кусочками листьев или лепестков цветов, песчинками скрепленными слюной. Есть клептопаразитические формы (Stelis, Coelioxys), которые гнезд не устраивают. Преимущественно политрофные и олиготрофные опылители растений.
Пчёлы от мелкого (5 мм) до крупных размеров (18 мм). Верхняя губа длиннее своей ширины. Пигидий отсутствует. К этому семейству относится и самый крупный в мире вид пчёл — Megachile pluto с длиной тела 39 мм и размахом крыльев в 63 мм.
Распространены во всем мире, кроме Антарктиды.
Выделяют около 70 родов и более 3100 видов.
Anthidium manicatum
Фото: Bruce Marlin
Coelioxys, Южная Каролина
Мегахилиды (лат. Megachilidae) — семейство пчёл подотряда Стебельчатобрюхие отряда Перепончатокрылые насекомые. Включает около 70 родов и более 3100 видов.
Fideliinae
切葉蜂亞科Megachilinae
切叶蜂科是一种分布广泛的蜜蜂,其花粉刷仅限于腹部腹面,与其他蜜蜂主要在后腿有所不同。
切叶蜂科蜜蜂制作蜂巢的材料为土壤或者树叶。所有的品种以花粉或者花蜜为食,但是有部分是盗食寄生,吃别的蜜蜂採来的蜂蜜。
切叶蜂科是世界上最有效的传粉昆虫之一,因为它们将类似游泳的收集花蜜的动作能有效授粉。
切叶蜂科是一种分布广泛的蜜蜂,其花粉刷仅限于腹部腹面,与其他蜜蜂主要在后腿有所不同。
切叶蜂科蜜蜂制作蜂巢的材料为土壤或者树叶。所有的品种以花粉或者花蜜为食,但是有部分是盗食寄生,吃别的蜜蜂採来的蜂蜜。
切叶蜂科是世界上最有效的传粉昆虫之一,因为它们将类似游泳的收集花蜜的动作能有效授粉。