Mangrovesvala[2] (Tachycineta albilinea) är en fågel i familjen svalor inom ordningen tättingar.[3] Den förekommer i Centralamerika i låglänta områden från norra Mexiko till Panama.[3]
Översidan av kroppen är blågrön. Vingarna är grå-svarta, stjärten svart och undersidan vit. Arten kan identifieras genom det vita strecket strax ovanför en linje mellan näbbens fäste och ögat. Det förekommer endast på två andra arter i släktet: violettgrön svala och vitgumpsvala. Könen har likartad fjäderdräkt men skiljer något i storlek. Ungfåglarna har gråbrun överdel och vitaktig underdel. Den här svalans sång beskrivs allmänt som mjukt drillande, med ett rullat ’’djeerrt’’ och en skarp alarm-ton.
Mangrovesvala är starkt revirhävdande när den häckar, ungefär som trädsvala. Boet byggs normalt i ett hål eller en hålighet nära vatten och mindre än två meter ovanför marken. Arten brukar söka sin föda i ensamhet när den häckar, men i grupp när den inte häckar. Födosökandet sker normalt närmare boet när den jagar för att finna föda till sina ungar, men mycket längre bort när den söker föda till sig själv. Mellan födosökandet ses den ofta sitta stilla nära vatten. Den fångar insekter i luften och tar ovanligt stora byten relativt sin egen storlek.
Med ett uppskattat antal av minst 500000 individer är mangrovesvalan klassad som livskraftig av IUCN, [1] trots att antalet är på nedgående. Mycket lite är känt om i vad mån andra djur tar den som byte. Men den är värdorganism för Sternostoma hirundinis, ett näs-kvalster. Det förekommer också att de förlorar sina bon till termiter och knott.
Wikimedia Commons har media som rör mangrovesvala.
Wikispecies har information om Tachycineta albilinea.
Mangrovesvala (Tachycineta albilinea) är en fågel i familjen svalor inom ordningen tättingar. Den förekommer i Centralamerika i låglänta områden från norra Mexiko till Panama.
Översidan av kroppen är blågrön. Vingarna är grå-svarta, stjärten svart och undersidan vit. Arten kan identifieras genom det vita strecket strax ovanför en linje mellan näbbens fäste och ögat. Det förekommer endast på två andra arter i släktet: violettgrön svala och vitgumpsvala. Könen har likartad fjäderdräkt men skiljer något i storlek. Ungfåglarna har gråbrun överdel och vitaktig underdel. Den här svalans sång beskrivs allmänt som mjukt drillande, med ett rullat ’’djeerrt’’ och en skarp alarm-ton.
Mangrovesvala är starkt revirhävdande när den häckar, ungefär som trädsvala. Boet byggs normalt i ett hål eller en hålighet nära vatten och mindre än två meter ovanför marken. Arten brukar söka sin föda i ensamhet när den häckar, men i grupp när den inte häckar. Födosökandet sker normalt närmare boet när den jagar för att finna föda till sina ungar, men mycket längre bort när den söker föda till sig själv. Mellan födosökandet ses den ofta sitta stilla nära vatten. Den fångar insekter i luften och tar ovanligt stora byten relativt sin egen storlek.
Med ett uppskattat antal av minst 500000 individer är mangrovesvalan klassad som livskraftig av IUCN, trots att antalet är på nedgående. Mycket lite är känt om i vad mån andra djur tar den som byte. Men den är värdorganism för Sternostoma hirundinis, ett näs-kvalster. Det förekommer också att de förlorar sina bon till termiter och knott.
