A small (9 inches) blackbird, the male Rusty Blackbird in breeding plumage is most easily identified by its small size, black body with greenish gloss, and pale eye. Breeding females are similar but duller, with a slate-gray body. Winter males are rusty brown with a pale eye-stripes and grayish-brown wings, while winter females are similar to winter males but are paler brown. The Rusty Blackbird breeds primarily in Alaska and central Canada. Extremely small numbers breed south of the border in the United States, primarily in Minnesota, Michigan, upstate New York, and northern New England. In winter, this species may be found in the eastern U.S. from Massachusetts to central Florida and west to Nebraska. In summer, Rusty Blackbirds breed in bogs and wet evergreen forests. In winter, this species may be found in swamps and wet southern forests. Rusty Blackbirds primarily eat insects in summer, switching to seeds and pine nuts in winter. Due to the relative inaccessibility of this species’ breeding grounds, most birdwatchers never see the Rusty Blackbird during the summer. In winter, when Rusty Blackbirds are more visible, they may be seen foraging for food in large flocks over swamps and wet woodland. This species is primarily active during the day.
A small (9 inches) blackbird, the male Rusty Blackbird in breeding plumage is most easily identified by its small size, black body with greenish gloss, and pale eye. Breeding females are similar but duller, with a slate-gray body. Winter males are rusty brown with a pale eye-stripes and grayish-brown wings, while winter females are similar to winter males but are paler brown. The Rusty Blackbird breeds primarily in Alaska and central Canada. Extremely small numbers breed south of the border in the United States, primarily in Minnesota, Michigan, upstate New York, and northern New England. In winter, this species may be found in the eastern U.S. from Massachusetts to central Florida and west to Nebraska. In summer, Rusty Blackbirds breed in bogs and wet evergreen forests. In winter, this species may be found in swamps and wet southern forests. Rusty Blackbirds primarily eat insects in summer, switching to seeds and pine nuts in winter. Due to the relative inaccessibility of this species’ breeding grounds, most birdwatchers never see the Rusty Blackbird during the summer. In winter, when Rusty Blackbirds are more visible, they may be seen foraging for food in large flocks over swamps and wet woodland. This species is primarily active during the day.
El zanate canadiense (Euphagus carolinus), [2] tamién conocíu como tordu canadiense o turpial acoloratáu, [3] ye una especie d'ave paseriforme de la familia Icteridae. Ta amenazáu pola perdida d'hábitat.
Habita en bosque templaos de coníferes al traviés del norte de Canadá y Alaska. Migra al este y sureste d'Estaos Xuníos mientres l'iviernu, a les zones del Cintu maicero estauxunidense. [4]
El zanate canadiense (Euphagus carolinus), tamién conocíu como tordu canadiense o turpial acoloratáu, ye una especie d'ave paseriforme de la familia Icteridae. Ta amenazáu pola perdida d'hábitat.
La merla rovellada[1] (Euphagus carolinus) és un ocell de la família dels ictèrids (Icteridae) que habita a boscos humids i zones arbustives a prop de l'aigua, criant en Alaska, Canadà i l'extrem nord-est dels Estats Units. Passa l'hivern a la meitat oriental dels Estats Units.
La merla rovellada (Euphagus carolinus) és un ocell de la família dels ictèrids (Icteridae) que habita a boscos humids i zones arbustives a prop de l'aigua, criant en Alaska, Canadà i l'extrem nord-est dels Estats Units. Passa l'hivern a la meitat oriental dels Estats Units.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Tresglen winau (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: tresglod gwinau) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Euphagus carolinus; yr enw Saesneg arno yw Rusty blackbird. Mae'n perthyn i deulu'r Tresglod (Lladin: Icteridae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn E. carolinus, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America.
Mae'r tresglen winau yn perthyn i deulu'r Tresglod (Lladin: Icteridae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Casig Para Psarocolius bifasciatus Casig penwinau Psarocolius wagleri Euryn Martinique Icterus bonana Euryn y Gogledd Icterus galbula Euryn ymylwyn Icterus graceannae Gregl y Gorllewin Quiscalus nigerAderyn a rhywogaeth o adar yw Tresglen winau (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: tresglod gwinau) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Euphagus carolinus; yr enw Saesneg arno yw Rusty blackbird. Mae'n perthyn i deulu'r Tresglod (Lladin: Icteridae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn E. carolinus, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America.
The rusty blackbird (Euphagus carolinus) is a medium-sized New World blackbird, closely related to grackles ("rusty grackle" is an older name for the species). It is a bird that prefers wet forested areas, breeding in the boreal forest and muskeg across northern Canada, and migrating southeast to the United States during winter.
Formerly abundant, the rusty blackbird has undergone one of the most rapid declines of any abundant bird species in North America in recent years, for reasons that are not well understood.
Adults have a pointed bill and a pale yellow eye. They have black plumage with faint green and purple gloss; the female is greyer. "Rusty" refers to the brownish winter plumage. They resemble the western member of the same genus, the Brewer's blackbird; however, Brewer's has a longer bill and the male's head is iridescent green.
Their breeding habitat is wet temperate coniferous forests and muskeg across Canada, New England, the Upper Peninsula of Michigan, the Adirondack Mountains in New York and Alaska. Birds usually nest at the edge of ponds and wetlands with the cup nest located in a tree or dense shrub, often over the water. Emerging dragonflies and their larvae are important food items during the summer.
These birds migrate to the eastern and southeastern United States, into parts of the Grain Belt, sometimes straying into Mexico. Additional vagrants have been reported inn Greenland and Russian Siberia.
They forage on wet ground or in shallow water, mainly eating insects, small fish and some seeds. Their most common mode of foraging is to vigorously flip leaves and rip at submerged aquatic vegetation. The mast of small-acorn producing oaks, such as willow oak, is also important. In some areas, the nuts of planted pecans are heavily used. They very rarely will attack small passerine birds, and have been known to kill species as large as the Wilson's snipe. They feed in flocks during migration and on the wintering grounds, sometimes joining other blackbirds, both often occurring in single species flocks. They more often roost with other blackbirds; some small roosts are in brushy vegetation in old fields and others are in massive mixed flocks—sometimes in the urban areas.
The species nests relatively early for a boreal forest bird. They linger in the boreal zone to complete their molt. Their autumn migration is slow, with birds often remaining in the northern states well into December; spring migration is much more rapid. The largest wintering concentrations are found in the lower Mississippi Valley, with smaller concentrations in the Piedmont and south Atlantic coastal plain.
Fairly quiet in fall migration and most of the winter, both males and females will sing (particularly on warm days) in the late winter and spring. The song consists of gurgling and high-pitched squeaks.
Rusty blackbirds have declined significantly in recent decades. The reasons are unclear, but habitat loss is likely a major contributor to the decline. The habitat loss is likely due to multiple factors, including development for oil, gas, and mining industries, hydroelectric projects, and the clearing of forests for forestry.[5] Mercury contamination may be a problem for populations in northeastern North America. Rarer than previously believed, it was uplisted from a species of Least Concern to Vulnerable status on the 2007 IUCN Red List.[6][7] Deliberate poisoning of mixed-species blackbird flocks, targeting brown-headed cowbird, common grackle and red-winged blackbird, in the southeastern U.S. may also be playing a role; there is currently no estimate of the number of rusty blackbirds killed by these poisonings.[5] In the eastern part of its range, acid rain may be decreasing the availability of calcium-rich invertebrates that the rusty blackbird depends on for food.[5]
Additionally, citizen science projects such as the North American Breeding Bird Survey and Christmas Bird Count have determined that rusty blackbirds have dropped 85%–98% in the past 40 years. This is very worrisome for many people, as scientists are desperately trying to figure out what exactly went wrong. Sighting submission services such as eBird are encouraging birders to keep track of rusty blackbirds. The International Rusty Blackbird Working Group has been actively coordinating and conducting research on this species since 2005.
The rusty blackbird (Euphagus carolinus) is a medium-sized New World blackbird, closely related to grackles ("rusty grackle" is an older name for the species). It is a bird that prefers wet forested areas, breeding in the boreal forest and muskeg across northern Canada, and migrating southeast to the United States during winter.
Formerly abundant, the rusty blackbird has undergone one of the most rapid declines of any abundant bird species in North America in recent years, for reasons that are not well understood.
La Rusta eŭfago, Euphagus carolinus, estas mezgranda birdo de la familio de Ikteredoj, ege rilata al la kviskaloj (Rusta kviskalo estas malnova nomo de tiu specio).
Plenkreskulo havas pintakran bekon kaj palflavan okulon. Ĝi havas nigran plumaron; la ino estas pli griza. "Rusta" aludas al la bruneca vintra plumaro ĉefe en kapo kaj supraj partoj, kiu ege similas al rusta plato. Ili ege similas al la okcidenta membro de la sama genro, la Purpurkapa eŭfago; tamen tiu ĉi birdo havas pli longan bekon kaj la kapo de la masklo estas irize verdeca.
Ties reprodukta habitato estas humidaj Mezvarmaj koniferarbaroj kaj torfejoj tra Kanado kaj Alasko. La tasforma nesto estas situa en arbo aŭ densa arbustaro, kutime ĉeakve. Birdoj ofte nestumas je la bordo de ejaro de flakoj aŭ humidejoj kaj veturas longdistance por manĝi ĉe la akvobordoj. Libeloj kaj ties larvoj estas gravaj manĝeroj dum somero.
Tiuj birdoj migras al orienta kaj sudorienta Usono, al partoj de la Maiza Zono, foje apartiĝante ĝis Meksiko.
Ili manĝas sur humida grundo aŭ ĉe malprofunda, ĉefe insektojn, malgrandajn fiŝetojn kaj kelkajn semojn. Ties plej komuna manĝosistemo estas vigle priserĉi foliojn kaj inter submerĝita akva vegetaĵaro. Ankaŭ la tigoj de malgrandaj glanoj produktataj de kverkoj, kiaj la Salika kverko, estas gravaj. En kelkaj areoj, la nuksoj de plantitaj pekanoj aŭ hikorioj estas tre uzataj. Ili tre rare atakas malgrandajn paserinajn birdojn, kaj oni scias ke ili mortigis ekzemplerojn de specioj tiom grandaj kiom la Ordinara galinago. Ili manĝas en aroj dum migrado kaj en vintrejoj, foje are en miksitaj kunmanĝantaroj ĉu kun aliaj ikteredoj ĉu kun nur unura specio. Ili plej ofte ripozas kun aliaj ikteredoj; kelkaj malgrandaj ripozejoj estas en arbusta vegetaĵaro en malnovaj kampoj kaj aliaj en amasaj miksitaj ripozantaroj — foje ĉe urbaj areoj.
Tiu specio nestumas relative frue inter birdoj de Tajgo. Ili restas en la boreala zono por kompleti sian plumoŝanĝadon. Ties aŭtuna migrado estas malrapida, kaj birdoj ofte restas en nordaj ŝtatoj eĉ ĝis decembro; printempa migrado estas multe pli rapida. La plej grandaj koncentroj troviĝas en plej malsupra Valo Misisipia kaj pli malgrandaj koncentroj ĉe Piedmont kaj suda atlantika marborda ebenaĵo.
Sufiĉe silentaj dum aŭtuna migrado kaj plej parto de la vintra, kaj maskloj kaj inoj kantas (ĉefe dum varmaj tagoj) fine de vintro kaj printempe. La kanto konsistas el gorĝeca kaj altatona pepado.
Rustaj eŭfagoj ege malpliiĝis en ĵusaj jardekoj. La kialoj estas neklaraj, sed habitatoperdo estas ŝajne grava kontribuanto al tiu malpliiĝo. Poluado pro hidrargo povus esti problemo ĉe populacioj de nordorienta Nordameriko. Ĉar ĝi estas pli rara ol antaŭvidita, ĝi estis listita el specistatuto Malplej Zorgiga al Vundebla en la 2007 IUCN Ruĝa Listo.[1]
Krome, projektoj de civitana scienco kiaj tiu de North American Breeding Bird Survey kaj Christmas Bird Count determinis, ke la Rustaj eŭfagoj malpliiĝis je ĉirkaŭ 85%–98% en la pasintaj 40 jaroj. Tio estas ege maltrankviliga por multaj, ĉar sciencistoj penas trovi kio iras malbone. Rigardantaj kaj kalkulaj servoj kiaj eBird enkuraĝigas birdumantojn por sekvi la Rustan eŭfagon. La Rusty Blackbird Technical Working group aktive kunordigas kaj enkondukas priserĉadon pri tiu specio el 2005.
La Rusta eŭfago, Euphagus carolinus, estas mezgranda birdo de la familio de Ikteredoj, ege rilata al la kviskaloj (Rusta kviskalo estas malnova nomo de tiu specio).
El zanate canadiense (Euphagus carolinus),[2] también conocido como tordo canadiense o turpial rojizo,[3] es una especie de ave paseriforme de la familia Icteridae. Está amenazado por la perdida de hábitat.
Habita en bosques templados de coníferas a través del norte de Canadá y Alaska. Migra al este y sureste de Estados Unidos durante el invierno, a las zonas del cinturón maicero estadounidense.
Se reconocen dos subespecies:[4]
La presencia de mercurio en aves como por ejemplo los turpiales muestra que las poblaciones menguantes de Euphagus carolinus tienden a tener mayor concentración de mercurio en sangre y plumas que otras poblaciones de la misma especie que no disminuyen su tamaño poblacional.[5]
El zanate canadiense (Euphagus carolinus), también conocido como tordo canadiense o turpial rojizo, es una especie de ave paseriforme de la familia Icteridae. Está amenazado por la perdida de hábitat.
Euphagus carolinus Euphagus generoko animalia da. Hegaztien barruko Icteridae familian sailkatua dago.
Euphagus carolinus Euphagus generoko animalia da. Hegaztien barruko Icteridae familian sailkatua dago.
Euphagus carolinus
Le Quiscale rouilleux (Euphagus carolinus) est une espèce de passereaux d'Amérique du Nord.
Cet oiseau est représenté par 2 sous-espèces :
Euphagus carolinus
Le Quiscale rouilleux (Euphagus carolinus) est une espèce de passereaux d'Amérique du Nord.
Juodrudis trupialas (lot. Euphagus carolinus, angl. Rusty Blackbird) – trupialinių (Icteridae) šeimos paukštis.
De zwarte troepiaal (Euphagus carolinus) is een zangvogel uit de familie Icteridae (troepialen).
Deze soort telt 2 ondersoorten:
Kanadatrupial (Euphagus carolinus) er en fugl i trupialfamilien.
Det finnes 2 underarter av kanadatrupial[2]:
Kanadatrupial (Euphagus carolinus) er en fugl i trupialfamilien.
Myrtrupial[2] (Euphagus carolinus) är en hotad nordamerikansk tätting, den mest nordligt förekommande i familjen trupialer inom ordningen tättingar.[3]
Myrtrupialen är en medelstor (21-25 cm) trupial med förhållandevis tunn, något nedåtböjd näbb, medellång stjärt och i alla dräkter ljusa ögon. Hane i häckningsdräkt är glansigt svart med grönaktig glans. Efter ruggningen på hösten syns rostfärgade fjäderspetsar och ett beigefärgat ögonbrynsstreck. Honan är lik hanen i vinterdräkt, men är ljusare med grå övergump. Den är mycket lik nära släktingen prärietrupialen, men denna har något kraftigare näbb och har tydligare purpurglans. Hona och hane i vinterdräkt är mer enhetligt gråbruna med vanligen mörka ögon.[4][5]
Sången består av ett mjukt gurglande ljud följt av en hög och tunn vissling, ofta liknat vid en rostig, gnisslande grind. Lätet är ett hård "chek".[4]
Myrtrupial delas in i två underarter med följande utbredning:[3]
Tillfälligt har den påträffats på Grönland, i Mexiko och i nordöstra Ryssland (två fynd i Tjuktjien 1913 och 1989 samt ett i Kamtjatka 2014).[1][6] Två gamla fynd föreligger även från Storbritannien, dels i Wales i oktober 1881 och ett i juli-augusti 1938 i London, men inga av dessa fåglar anses ha nått dit på naturlig väg.[6]
Myrtrupialen häckar i skogar med inslag av sankmarker, myrar och bäverdammar. Vintertid hittas den i träsk, översvämmade skogar och vid dammkanter. Den ses födosöka på marken, ofta i småflockar, där den vänder på löv och kvistar eller vadar i vatten. Födan består mestadels av insekter sommartid, under vintern huvudsakligen ekollon, tallfrön och frukt. Den har också setts äta på fåglar som sparvar, vandringstrastar, beckasiner och andra.[4]
Myrtrupialen bygger ett rätt voluminöst bo som placeras i träd och buskar nära vatten. Boet består av ett yttre lager av kvistar, gräs och lavar, vari den lägger ruttnande, blött växtmaterial som får torka och hårdna. Den lägger tre till sex blågröna till ljusgrå ägg med bruna fläckar.[4]
Myrtrupialen har ett stort utbredningsområde och en världspopulation på fem miljoner häckande individer.[7] Den minskar dock mycket kraftigt i antal, mellan 1966 och 2014 med hela 89%.[8] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den därför som sårbar.[1]
Varför den minskar är oklart, men en möjlig bidragande faktor är habitatförlust genom utdikning, avverkning och omvandling till jordbruksbygd, framför allt i sydöstra USA där 80% av världspopulationen övervintrar. Även den historiskt hårda jakten på amerikansk bäver kan ligga bakom genom att färre bäverdammar förändrat levnadsmiljön för myrtrupialen. I nordöstra Nordamerika har också myrtrupialer med ovanligt hög halt av kvicksilver påträffats.[4]
Myrtrupial (Euphagus carolinus) är en hotad nordamerikansk tätting, den mest nordligt förekommande i familjen trupialer inom ordningen tättingar.
Euphagus carolinus là một loài chim trong họ Icteridae.[2]
Euphagus carolinus
(Statius Müller, 1776)
Ржавчатый малый трупиал[1] (лат. Euphagus carolinus) — вид воробьиных птиц из семейства трупиаловых (Icteridae)[2].
Длина тела 220—250 мм, вес 60 г, размах крыльев 360 мм. Оперение в целом чёрное. Имеют заострённый клюв.
Кормятся на мокрой земле или в мелкой воде, поедая в основном насекомых, мелкую рыбу и некоторые семена. Поют иногда и самцы, и самки.
Распространён на территории Северной Америки[2]. В России зафиксированы залёты на Чукотку, остров Врангеля, Камчатку[3]. Численность снижается, причины неизвестны, что беспокоит учёных.
Ржавчатый малый трупиал (лат. Euphagus carolinus) — вид воробьиных птиц из семейства трупиаловых (Icteridae).
クロムクドリモドキ(学名:Euphagus carolinus)は、スズメ目ムクドリモドキ科に分類される鳥類の一種。
クロムクドリモドキ(学名:Euphagus carolinus)は、スズメ目ムクドリモドキ科に分類される鳥類の一種。