dcsimg

Melanitta deglandi ( азерски )

добавил wikipedia AZ


Melanitta deglandi (lat. Melanitta deglandi) - qılquyruq cinsinə aid heyvan növü.

Mənbə

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia AZ

Melanitta deglandi: Brief Summary ( азерски )

добавил wikipedia AZ


Melanitta deglandi (lat. Melanitta deglandi) - qılquyruq cinsinə aid heyvan növü.

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia AZ

Ànec fosc americà ( каталонски; валенсиски )

добавил wikipedia CA

L'ànec fosc americà (Melanitta deglandi) és un ocell de la família dels anàtids (Anatidae) que era considerat una subespècie de l'ànec fosc. Habita estanys, llacs i corrents fluvials tranquil·les del centre i sud-oest de Sibèria, Kamtxatka, Sakhalín, illes Kurils, nord d'Alaska i nord de Canadà. En hivern migra cap al sud, adoptant hàbits marins, a la llarga de la costa asiàtica i americana del Pacífic, arribant a la Xina i Califòrnia, i per la costa americana de l'Atlàntic, fins al nord de Florida.


Referències

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Ànec fosc americà Modifica l'enllaç a Wikidata
лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Autors i editors de Wikipedia
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia CA

Ànec fosc americà: Brief Summary ( каталонски; валенсиски )

добавил wikipedia CA

L'ànec fosc americà (Melanitta deglandi) és un ocell de la família dels anàtids (Anatidae) que era considerat una subespècie de l'ànec fosc. Habita estanys, llacs i corrents fluvials tranquil·les del centre i sud-oest de Sibèria, Kamtxatka, Sakhalín, illes Kurils, nord d'Alaska i nord de Canadà. En hivern migra cap al sud, adoptant hàbits marins, a la llarga de la costa asiàtica i americana del Pacífic, arribant a la Xina i Califòrnia, i per la costa americana de l'Atlàntic, fins al nord de Florida.


лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Autors i editors de Wikipedia
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia CA

Môr-hwyaden adeinwen ( велшки )

добавил wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Môr-hwyaden adeinwen (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: môr-hwyaid adeinwyn) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Melanitta fusca deglandi; yr enw Saesneg arno yw White-winged scoter. Mae'n perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae) sydd yn urdd y Anseriformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain, ond nid yng Nghymru.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn M. fusca deglandi, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America, Asia, Ewrop.

Caiff ei fagu er mwyn ei hela.

Teulu

Mae'r môr-hwyaden adeinwen yn perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:

Rhestr Wicidata:

rhywogaeth enw tacson delwedd Alarch gyddfddu Cygnus melancoryphus Alarch utganol Cygnus buccinator
Trumpeter Swan Sasata.jpg
Diwedd y rhestr a gynhyrchwyd yn otomatig o Wicidata.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gwefan Cymdeithas Edward Llwyd; adalwyd 30 Medi 2016.
  2. Gwefan Avibase; adalwyd 3 Hydref 2016.
лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Awduron a golygyddion Wikipedia
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia CY

Môr-hwyaden adeinwen: Brief Summary ( велшки )

добавил wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Môr-hwyaden adeinwen (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: môr-hwyaid adeinwyn) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Melanitta fusca deglandi; yr enw Saesneg arno yw White-winged scoter. Mae'n perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae) sydd yn urdd y Anseriformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain, ond nid yng Nghymru.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn M. fusca deglandi, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America, Asia, Ewrop.

Caiff ei fagu er mwyn ei hela.

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Awduron a golygyddion Wikipedia
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia CY

Höckersamtente ( германски )

добавил wikipedia DE
 src=
Weibchen der amerikanischen Unterart deglandi, Toronto

Die Höckersamtente (Melanitta deglandi), auch als Amerikanische Samtente oder Höckerschnabelente bekannt, ist eine große Art der Meerenten. Der Gattungsname stammt von den altgriechischen Wörtern melas („schwarz“) und netta („Ente“). Der Artname deglandi erinnert an den französischen Ornithologen Côme-Damien Degland (1787–1856).[1]

Beschreibung

Die Höckersamtente ist eine der drei in Nordamerika vorkommenden Arten sowie die größte Art der Gattung Melanitta mit einer Flügelspannweite von ca. 80 cm. Charakteristisch ist ihr wuchtiger Körperbau und großer Schnabel mit schwarzer Basis und großem Höcker. Weibchen erreichen ein Gewicht von 950–1950 g und eine Größe von 48–56 cm (Durchschnitt: 1180 g und 52,3 cm). Sie haben ein braunes Gefieder mit blassen Kopfflecken. Männchen erreichen dagegen ein Gewicht von 1360–2128 g, eine Größe von 53–60 cm (Durchschnitt: 1380 g und 55 cm) und haben bis auf weiße Partien ums Auge und einen weißen Spiegel ein schwarzes Gefieder.

 src=
Weiße Gefiederpartien sind bei angelegten Flügeln zwar sichtbar, aber nicht auffällig

Es gibt eine Anzahl von unterschiedlichen Merkmalen, welche die Höckersamtente von der Kamtschatkasamtente unterscheiden. Die Männchen der Höckersamtente haben braunere Flanken, der Großteil ihres Schnabel ist dunkelgelb gefärbt und sie besitzen einen kleineren Schnabelhöcker, der dem der Samtente ähnelt. Kamtschatkasamtenten haben einen größeren Höcker an der Basis ihres hauptsächlich gelb-orangen Schnabels. Weibchen sind im Feld nicht zu unterscheiden. Eine aktuelle Studie schreibt der Kamtschatkasamtente den Artstatus zu.[2]

Systematik

Früher wurden die Höckersamtente und die Pazifiktrauerente als eine Art angesehen. Einige Taxonomen sehen dies immer noch so. Diese zwei Arten werden mit der Kamtschatkasamtente und der Brillenente in die Untergattung Melanitta gestellt. Die beiden anderen Arten der Gattung Melanitta (Trauerente und Samtente) werden der Untergattung Oidemia zugeordnet.

Verbreitung

 src=
Verbreitung der Höckersamtente (orange: während Brutzeit, gelb: Migrationsgebiete, blau: außerhalb Brutzeit)

Die Höckersamtente brütet im fernen Norden Nordamerikas und überwintert in den südlicheren temperierten Zonen an den Großen Seen, den nördlichen Küsten der USA und den südlichen Küsten Kanadas in großen Schwärmen. Diese weisen eine große Individuendichte auf. Die Vögel fliegen oft gemeinsam auf.

In Europa kommt sie gelegentlich als Irrgast vor, wie in Schottland[3], Island[4], Norwegen und Irland[5]

Verhalten

Brut

Das ausgepolsterte Nest wird in Wäldern und der Tundra nahe am Meer, an Seen oder Flüssen auf dem Boden errichtet. Das Gelege umfasst fünf bis elf rosafarbene Eier, welche durchschnittlich 46,9 mm breit, 68,2 mm lang und 82,4 g schwer sind. Die Bebrütungsdauer reicht von 25 bis zu 30 Tagen. Nach circa 21 Tagen beginnen einige benachbarte Weibchen sich aggressiv zu verhalten, was zu Verwirrungen und folglich zum Vermischen von Gelegen führen kann. Somit kümmern sich Weibchen nach der Brut um bis zu 40 Nachkommen. Das Weibchen verlässt diese nach bis zu drei Wochen, die Jungen bleiben dann gewöhnlich weitere drei Wochen zusammen. Nach 63 bis 77 Tagen werden sie flugfähig.

Ernährung

Im Süßwasser ernähren sich Höckersamtenten vorwiegend von Krustentieren wie dem Flohkrebs Hyalella azteca und Insekten, während im Salzwasser neben den Krustentieren Weichtiere wie Muscheln zur Hauptnahrung zählen.

Einzelnachweise

  1. James A Jobling: The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London 2010, ISBN 978-1-4081-2501-4, S. 132, 246.
  2. Siberian Scoter (Melanitta stejnegeri).
  3. Changes to the British List. British Ornithologists’ Union. 5. Dezember 2013. Abgerufen am 23. Dezember 2018.
  4. American White-winged Scoters in Iceland. In: The Icelandic Birding Pages. Gunnlaugur Pétursson / Yann Kolbeinsson. Abgerufen am 23. Dezember 2018.
  5. Martin Garner: Velvet, White-winged and Stejneger's Scoters: A Photographic Guide. Birdwatch. 2014. Abgerufen am 23. Dezember 2018.
 title=
лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia DE

Höckersamtente: Brief Summary ( германски )

добавил wikipedia DE
 src= Weibchen der amerikanischen Unterart deglandi, Toronto

Die Höckersamtente (Melanitta deglandi), auch als Amerikanische Samtente oder Höckerschnabelente bekannt, ist eine große Art der Meerenten. Der Gattungsname stammt von den altgriechischen Wörtern melas („schwarz“) und netta („Ente“). Der Artname deglandi erinnert an den französischen Ornithologen Côme-Damien Degland (1787–1856).

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia DE

Kuhmupilkusiibi ( олонечки )

добавил wikipedia emerging languages

Kuhmupilkusiibi (Melanitta deglandi) on lindu.

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipedia authors and editors
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia emerging languages

Tuunġaaġruk ( инупијатски )

добавил wikipedia emerging_languages
 src=
Tuunġaaġruk (Melanitta deglandi subsp. deglandi)

Tuunġaaġruk suli Killalik (Melanitta deglandi)

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipedia authors and editors
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia emerging_languages

White-winged scoter ( англиски )

добавил wikipedia EN

The white-winged scoter (Melanitta deglandi) is a large sea duck. The genus name is derived from Ancient Greek melas "black" and netta "duck". The species name commemorates French ornithologist Côme-Damien Degland.[2]

Description

The white-winged scoter is one of three North American scoter species and the largest species of scoter. Females range from 950 to 1,950 g (2.09 to 4.30 lb) and 48 to 56 cm (19 to 22 in), averaging 1,180 g (2.60 lb) and 52.3 cm (20.6 in). The male ranges from 1,360 to 2,128 g (2.998 to 4.691 lb) and from 53 to 60 cm (21 to 24 in), averaging 1,380 g (3.04 lb) and 55 cm (22 in). The white-winged scoter has a wingspan of 31.5 in (80 cm). This species is characterized by its bulky shape and large bill, which is feathered at the gape unlike the blocky bill base of the surf scoter. The white secondary flight feathers by which the species is named is visible in flight, but may be concealed when swimming.

The male is all black, except for white around the eye and a white speculum. The bill is orange and red with a large black knob at the base. It takes three years for definitive (adult) plumage to be attained – second-year males resemble adult males but exhibit reduced eye markings and have browner flanks. Females are brownish overall and best distinguished from other scoters by the feathered gape and body shape. The facial pattern in female-type birds is highly variable – younger individuals have conspicuous white spots in front and behind the eye, while adults may lack these patches and appear entirely chocolate brown in winter. [3] Juveniles resemble females but have more distinct facial patches and a mottled white belly. The greater secondary coverts of juvenile males have more extensive white than juvenile females which exhibit little to no white fringing.

White patches are visible but not conspicuous when wings are folded

There are a number of differing characteristics of the Stejneger's scoter and the white-winged scoter. Males of the white-winged scoter have browner flanks, dark yellow coloration of most of the bill and a less tall bill knob, approaching the velvet scoter. The male Stejneger's scoter has a very tall knob at the base of its mostly orange-yellow bill. Female of both species are very similar and best distinguished by head shape; White-winged Scoters tend to have "two-stepped" profile between the bill and the head, compared to the long "Roman nose" profile of Stejneger's Scoter similar to that of a common eider. [4]Additionally, the feathering along the base of the upper mandible forms a right angle on the White-winged scoter, compared to the acute angle on the Stejneger's Scoter. [5]

The Latin binomial commemorates the French zoologist Dr. Côme-Damien Degland (1787–1856).

Taxonomy

It was formerly considered to be conspecific with the velvet scoter, and some taxonomists still regard it as so. These two species, the Stejneger's scoter, and the surf scoter, are placed in the subgenus Melanitta, distinct from the subgenus Oidemia, black and common scoters. Stejneger's scoter was suggested to be a full species, according to a new study.[6]

Birds in Alaska are sometimes recognized as a distinct subspecies, M. d. dixoni, which is reported to have shorter and broader bills on average, but most authorities consider these differences insufficient to warrant taxonomic distinction.[5]

Distribution

White-winged Scoters have the largest breeding range among North American scoters.[3] They mainly breed in boreal forest from Alaska to Western Canada and are less common east towards the Hudson Bay and south towards the Canadian Prairies. It winters further south in temperate zones, on the Great Lakes, the coasts of the northern United States and the southern coasts of Canada.. It forms large flocks on suitable coastal waters. These are tightly packed, and the birds tend to take off together. It has occurred as a vagrant in Europe, including Scotland,[7] Iceland,[8] Norway and Ireland,[4]

Behavior

Breeding

White-winged Scoters are monogamous and form pairs in late summer, suggesting long-term pair bonds. Their earliest breeding age is two years old. Some adults do not breed annually and gather on large lakes and marshes over summer.

The lined nest is built on the ground close to the sea, lakes or rivers, in woodland or tundra. Five to eleven eggs are laid. The pinkish eggs average 46.9 mm (1.85 in) in breadth, 68.2 mm (2.69 in) in length and 82.4 g (2.91 oz) in weight. The incubation period can range from 25 to 30 days. Males remain with females during the egg-laying period, and typically gather in small groups before leaving the breeding grounds when the young have hatched. [9] After about 21 days, neighboring females may start to behave aggressively towards other nesting females, resulting in confusion and mixing of broods. By the time she is done brooding, a female may be tending to as much as 40 offspring due to the mixing from these conflicts. The female will tend to her brood for up to three weeks and then abandon them, but the young will usually stay together from another three weeks. Brood amalgamation is not uncommon in areas in densely populated breeding grounds, with as many as 100 ducklings gathering in a creche,.[3] Flight capacity is thought to be gained at 63 to 77 days of age.[10]

Diet

White-winged scoters are benthic feeders and forage in open water diving between 5 and 20 m in wintering grounds and 1 and 3 m on breeding grounds. Their large size enables them to find larger prey and dive deeper than Surf or Black Scoters.[3] In freshwater, this species primarily feeds on crustaceans and insects; while in saltwater areas, it feeds on molluscs and crustaceans. Their gizzards, which forms 8% of their body mass, are capable of crushing hard-shelled molluscs.[3] The favorite foods are an amphipod (Hyalella azteca) in freshwater, and rock clams (Protothaca staminea), Atlantic razor clams (Siliqua spp.), and Arctic wedge clams (Mesodesma arctatum).

References

  1. ^ BirdLife International (2018). "Melanitta deglandi". IUCN Red List of Threatened Species. 2018: e.T22734194A132663794. doi:10.2305/IUCN.UK.2018-2.RLTS.T22734194A132663794.en. Retrieved 19 November 2021.
  2. ^ Jobling, James A (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. pp. 132, 246. ISBN 978-1-4081-2501-4.
  3. ^ a b c d e Baldassarre, Guy A. (2014). Ducks, geese, and swans of North America. Vol. 2 (2 ed.). Baltimore. ISBN 978-1-4214-0751-7. OCLC 810772720.
  4. ^ a b Martin Garner (2014). "Velvet, White-winged and Stejneger's Scoters: A Photographic Guide" (PDF). Birdwatch. Retrieved 23 December 2018.
  5. ^ a b Reeber, Sébastien (2015). Waterfowl of North America, Europe, and Asia : an identification guide. Princeton, NJ. ISBN 978-0-691-16266-9. OCLC 927363728.
  6. ^ Del Hoyo, Josep; Collar, Nigel; Kirwan, Guy M. (4 March 2020). "Siberian Scoter (Melanitta stejnegeri)". Birds of the World.
  7. ^ "Changes to the British List". British Ornithologists' Union. 5 December 2013. Retrieved 23 December 2018.
  8. ^ "American White-winged Scoters in Iceland". The Icelandic Birding Pages. Gunnlaugur Pétursson / Yann Kolbeinsson. Retrieved 23 December 2018.
  9. ^ Johnsgard, Paul A. (2016). The North American sea ducks : their biology and behavior. Zea E-Books. Lincoln, Nebraska. ISBN 978-1-60962-106-3. OCLC 964451715.
  10. ^ Hochbaum, H. Albert (1944). The Canvasback on a Prairie Marsh. ISBN 978-1127552931.

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipedia authors and editors
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia EN

White-winged scoter: Brief Summary ( англиски )

добавил wikipedia EN

The white-winged scoter (Melanitta deglandi) is a large sea duck. The genus name is derived from Ancient Greek melas "black" and netta "duck". The species name commemorates French ornithologist Côme-Damien Degland.

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipedia authors and editors
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia EN

Blankaflugila maranaso ( есперанто )

добавил wikipedia EO

La Blankaflugila maranaso (Melanitta deglandi) estas granda anaso de la subfamilio de maraj anasoj kaj genro de maranasoj.

Aspekto

Ĝi karakteras pro diketa korpoformo kaj granda beko. Tiu estas la plej granda specio de maranaso. Inoj gamas el 950-1950 g kaj el 48–56 cm, averaĝe 1180 g kaj 52.3 cm. Ŝi estas malhelbruna kun palaj kapomakuloj. La masklo gamas el 1360-2128 g kaj el 53–60 cm, averaĝe 1380 g kaj 55 cm. Li estas tutnigra, escepte blankon subokule kaj ankaŭ blankan speguleton. La beko de tiu anaso havas nigran ŝvelan bazon kun granda tubero kaj estas ruĝa kun flava komenco. Temas pri specio kun seksa duformismo.

 src=
La blankaj makuloj estas videblaj, sed ne rimarkindaj kiam la flugiloj estas faldataj.

Estas nombraj diferencaj karakteroj inter la raso de orienta Siberio kaj la raso de Ameriko el Alasko kaj Kanado okcidente de la Golfo Hudson. Maskloj de la amerika subspecio havas pli brunajn flankojn, malhelflavan koloron ĉe pleja beko kaj malpli altan bekotuberon, alproksimiĝante al la Blankspegula maranaso. La azia formo havas tre altan tuberon ĉe la bazo de ties ĉefe oranĝecflava beko. Inoj estas identaj en naturo. Rilate al la eŭropa Blankaspegula maranaso, plej proksima parenca specio, la Blankaflugila maranaso havas pli markatan kaj altan postokulan blankan makulon kaj pli da ruĝoranĝo beke.

La Blankaflugila maranaso ricevis la latinan sciencan nomon laŭ la franca zoologo Dro. Côme-Damien Degland (1787-1856).

Taksonomio

Ĝi estis iam konsiderata samspecifa kun la Blankspegula maranaso. Tiuj du specioj, kaj la Okulvitra maranaso, estas lokigitaj en la subgenron Melanitta, distinga el la subgenro Oidemia, formata de la Amerika kaj de la Nigra maranasoj.

Distribuado

La Blankaflugila maranaso reproduktiĝas ĉe malproksima nordo de Azio oriente de la baseno de la rivero Jenisejo, kaj de Nordameriko. Ili vintras pli sude en moderklimataj zonoj, en la Grandaj Lagoj, la marbordoj de norda Usono kaj la sudaj marbordoj de Kanado, kaj Azio tiom sude kiom ĝis Ĉinio. Ili formas grandajn arojn en taŭgaj marbordaj akvoj. Tiuj aroj estas forte ligataj kaj la birdoj tendencas ekflugi kune.

Kutimaro

Reproduktado

La remburita nesto estas konstruata surgrunde ĉe maro, lagoj aŭ riveroj, en arbaro aŭ tundro. La ino demetas 5-11 rozkolorecajn ovojn averaĝe 46.9 mm larĝajn, 68.2 mm longajn kaj 82.4 g pezajn. La periodo de kovado povas gami el 25 al 30 tagoj. Post ĉirkaŭ 21 tagoj, najbaraj inoj povas ekkonduti agreseme al aliaj reproduktantaj inoj, rezulte en konfuzo kaj miksado de idaroj. Por la fino de la idozorgado unu ino povas havi tiom multe kiom ĝis 40 idojn pro la miksado el tiuj konfliktoj. La ino tendencas al idozorgado dum ĝis 3 semajnoj kaj poste abandonas la idojn, sed la junuloj kutime restas kune dum aliaj 3 semajnoj. Flugokapablon oni atingas ŝajne post 63 al 77 tagoj de aĝo.

Manĝo

En nesalaj areoj tiu specio manĝas ĉefe krustulojn kaj insektojn; dum en salakvaj areoj, ili manĝas moluskojn kaj krustulojn. Preferata manĝo de la amerika (sub)specio estas la amfipodo (Hyalella azteca) en nesalaj akvoj kaj en nesalakvaj areoj rokajn pektenojn (Protothaca staminea), atlantikajn razilpektenojn (specioj de Siliqua) kaj arktajn algopektenojn (Mesodesma arctatus).

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia EO

Blankaflugila maranaso: Brief Summary ( есперанто )

добавил wikipedia EO

La Blankaflugila maranaso (Melanitta deglandi) estas granda anaso de la subfamilio de maraj anasoj kaj genro de maranasoj.

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia EO

Melanitta deglandi ( шпански; кастиљски )

добавил wikipedia ES

El negrón aliblanco (Melanitta deglandi) es una especie de ave anseriforme de la familia Anatidae que habita en Norteamérica y el noreste de Asia.

Descripción

El negrón aliblanco es la mayor de las tres especies de negrones de América del Norte. Se caracteriza por su forma abultada y su gran pico. Las hembras pesan entre 950 g a 1950 g y miden entre 48 a 56 cm de largo, son de color pardo con manchas pálidas en su cabeza. Los machos pesan entre 1360 g a 2128 g y miden entre 53 a 60 cm de largo, son completamente negros, excepto por un sector blanco en torno a los ojos y espejuelo blancos. La base del pico de este negrón es negro y está abultada.

 src=
Cuando tiene las alas plegadas su espejuelo blanco es visible aunque no conspicuo.

Existen ciertas características diferentes de la raza del este de Siberia y de la raza de América desde Alaska y Canadá hasta el oeste de la bahía de Hudson. Los machos de la subespecie americana poseen laterales más oscuros, una coloración amarillo oscuro en gran parte del pico y un sobrehueso del pico menos pronunciado. La forma asiática posee un prominente sobrehueso en la base de su pico color naranja-amarillento. Las hembras son idénticas.

Taxonomía

Anteriormente se consideraba conespecífico del negrón especulado (Melanitta fusca). Estas dos especies y el negrón marino (Melanitta perspicillata) conforman el subgénero Melanitta, en oposición al subgénero Oidemia, formado por el negrón americano y el negrón común.

Su nombre científico conmemora al zoólogo francés Côme-Damien Degland (1787–1856).

Distribución

El negrón alinegro cría en el extremo nororiental de Asia, al este de la cuenca del Yenisey, y en Norteamérica. Es un pato migratorio que tras la época de cría viaja al sur hasta regiones templadas, Los Grandes Lagos, las costas del norte de Estados Unidos y el sur de Canadá, y en Asia llega hasta el sur de China.

Comportamiento

Forma grandes bandadas en las aguas costeras. Las bandadas suelen estar muy agrupadas y emprenden el vuelo juntas.

Reproducción

Construyen nidos forrados de plumón en el suelo cerca del mar, lagos o ríos, en los bosques o la tundra. Suelen poner de 5–11 huevos rosados, con unas medidas medias de 46,9 mm de ancho por 68,2 mm de largo, y tienen un peso medio de 82,4 g. El periodo de incubación suele durar entre 25 y 30 días. Después de unos 21 días las hembras vecinas pueden empezar a comportarse de forma agresiva con las demás hembras anidantes, lo que termina con confusiones y nidadas mezcladas. Así una hembra puede terminar seguida de 40 crías fruto de estos conflictos. La hembra suele permanecer junto a sus crías unas 3 semanas y luego les abandona, pero los jóvenes normalmente siguen juntos otras tres semanas. Adquieren la capacidad de volar a la edad de entre los 63 y 77 días.

Alimentación

En aguas dulces esta especie se alimenta de crustáceos e insectos, mientras que en zonas de agua salada se alimenta de moluscos y crustáceos. Los alimentos favoritos de la subespecie americana son un anfípodo (Hyalella azteca), en agua dulce, y las almejas Protothaca staminea, Siliqua spp. y Mesodesma arctatus.

Referencias

  1. BirdLife International (2013). «Melanitta deglandi». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2014.4 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 26 de febrero de 2015.

 title=
лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Autores y editores de Wikipedia
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia ES

Melanitta deglandi: Brief Summary ( шпански; кастиљски )

добавил wikipedia ES

El negrón aliblanco (Melanitta deglandi) es una especie de ave anseriforme de la familia Anatidae que habita en Norteamérica y el noreste de Asia.

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Autores y editores de Wikipedia
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia ES

Melanitta deglandi ( баскиски )

добавил wikipedia EU

Melanitta deglandi Melanitta generoko animalia da. Hegaztien barruko Anatidae familian sailkatua dago.

Erreferentziak

  1. (Ingelesez) IOC Master List

Ikus, gainera

(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipediako egileak eta editoreak
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia EU

Melanitta deglandi: Brief Summary ( баскиски )

добавил wikipedia EU

Melanitta deglandi Melanitta generoko animalia da. Hegaztien barruko Anatidae familian sailkatua dago.

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipediako egileak eta editoreak
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia EU

Kyhmypilkkasiipi ( фински )

добавил wikipedia FI

Kyhmypilkkasiipi (Melanitta deglandi tai Melanitta fusca deglandi) on mustalintujen sukuun kuuluva sorsalaji. Sitä pidettiin aiemmin pilkkasiiven (Melanitta fusca) alalajina.[1]

Levinneisyys ja elinympäristö

Kyhmypilkkasiipi pesii Kanadassa, Meksikossa, Yhdysvalloissa ja Saint-Pierre ja Miquelonin saarilla. Kyhmypilkkasiipikannan koosta ei ole luotettavia arvioita.[1]

Kyhmypilkkasiipi pesii järvillä, joilla ja lammilla arktisella tundralla ja alppiniityillä.[1]

Sulkasato- ja talvehtimisalueilla kyhmypilkkasiipi voi kerääntyä suuriksi, jopa tuhansien yksilöiden parviksi.[1]

Lisääntyminen

Kyhmypilkkasiiven pesintä alkaa toukokuun puolivälissä. Ne pesivät pareittain tai pienissä ryhmissä. joskus lokki- tai tiirayhdyskunnissa. Pesinnän jälkeen aikuiset yksilöt siirtyvät sulkasatopaikoille ja ovat lentokyvyttömiä kolmesta neljään viikkoa.[1]

Ravinto

Kyhmypilkkasiipi käyttää ravinnokseen nilviäisiä.[1]

Lähteet

  1. a b c d e f g h BirdLife International: Melanitta deglandi IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. 2013. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 3.6.2014. (englanniksi)
Tämä lintuihin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipedian tekijät ja toimittajat
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia FI

Kyhmypilkkasiipi: Brief Summary ( фински )

добавил wikipedia FI

Kyhmypilkkasiipi (Melanitta deglandi tai Melanitta fusca deglandi) on mustalintujen sukuun kuuluva sorsalaji. Sitä pidettiin aiemmin pilkkasiiven (Melanitta fusca) alalajina.

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipedian tekijät ja toimittajat
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia FI

Macreuse à ailes blanches ( француски )

добавил wikipedia FR

Melanitta deglandi

La Macreuse à ailes blanches (Melanitta deglandi) est une espèce d'oiseaux de la famille des Anatidae, qui fut longtemps considérée comme une sous-espèce américaine de la Macreuse brune (Melanitta fusca). Sa dénomination spécifique commémore le zoologiste français Côme-Damien Degland (1787-1856).

Description

Le bec fort est caractéristique chez ces canards ; il est noir à la base et le bout est renflé. Il s'agit de la plus grande espèce de macreuses, la femelle pesant de 950 à 1 950 grammes pour une longueur de 48 à 56 cm, en moyenne 1 180 grammes pour 52,3 cm. Elle est brune avec des taches pâles au niveau de la tête. Le mâle pèse de 1360 à 2 128 grammes et 53 à 60 cm de longueur, en moyenne 1 380 grammes pour 55 cm. Il est entièrement noir, à l'exception du contour des yeux et d'un miroir sur les ailes tous deux blancs.

Quelques caractéristiques diffèrent entre les populations de l'Est de la Sibérie et celles d'Amérique, de l'Alaska et du Canada jusqu'à l'ouest de la baie d'Hudson. Les mâles américains ont les flancs plus bruns, la coloration jaune du bec plus sombre et moins étendue, s'approchant de celle de la Macreuse brune. La forme asiatique a une tache très grande plutôt jaune-orange à la base du bec. Les femelles sont morphologiquement identiques.

Écologie et comportement

Reproduction

Le nid est construit sur le sol près de la mer, les lacs ou les rivières, dans les forêts ou la toundra. De 5 à 11 œufs rosés sont pondus, mesurant en moyenne 46,9 mm de largeur, 68,2 mm de longueur pour un poids de 82,4 grammes. La période d'incubation peut aller de 25 à 30 jours. Après environ 21 jours, les femelles voisines peuvent commencer à se montrer agressives envers les autres femelles, entraînant la confusion et parfois le mélange des couvées. Une femelle peut ainsi se retrouver avec près de 40 petits. La femelle s'occupe de sa couvée pendant trois semaines, puis abandonne les canetons, mais les jeunes restent généralement ensemble trois autres semaines. Ils pourront voler à l'âge de 63 à 77 jours.

Régime alimentaire

En eau douce, cette espèce se nourrit principalement de crustacés et d'insectes, tandis qu'en eau salée, elle consomme mollusques et de crustacés. La sous-espèce américaine a pour aliment de prédilection l'amphipode Hyalella azteca en eau douce, et en mer les bivalves Protothaca staminea, les espèces du genre Siliqua et Mesodesma arctatus.

Répartition et habitat

La Macreuse à ailes blanches niche dans l'extrême nord de l'Asie à l'est du bassin de l'Ienisseï, et en Amérique du Nord. Elle hiverne plus au sud dans les zones tempérées, sur les Grands Lacs, les côtes du nord de la France et les côtes sud du Canada, et en Asie jusqu'au sud de la Chine. Elle se regroupe en nombre sur les eaux côtières qui lui sont favorables et forme alors des bandes serrés, dans lesquelles les oiseaux ont tendance à décoller ensemble.

Taxinomie

Elle est parfois considérée comme conspécifique de la Macreuse brune. Ces deux espèces sont, avec la Macreuse à front blanc, placées dans le sous-genre Melanitta, distinct du sous-genre Oidemia, comprenant les macreuses noires et à bec jaune. De nombreuses autorités considèrent maintenant la race asiatique (M. d. stejnegeri) et la race américaine (M. d. deglandi) comme des espèces distinctes.[réf. nécessaire]

Sous-espèces

D'après Alan P. Peterson, cette espèce est constituée des sous-espèces suivantes :

  • Melanitta deglandi stejnegeri (Ridgway) 1887 : centre et est de la Sibérie ;
  • Melanitta deglandi deglandi (Bonaparte) 1850 : Alaska et Canada.

Références taxinomiques

Notes et références

  • (en) Cet article est partiellement ou en totalité issu de l’article de Wikipédia en anglais intitulé .
лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia FR

Macreuse à ailes blanches: Brief Summary ( француски )

добавил wikipedia FR

Melanitta deglandi

La Macreuse à ailes blanches (Melanitta deglandi) est une espèce d'oiseaux de la famille des Anatidae, qui fut longtemps considérée comme une sous-espèce américaine de la Macreuse brune (Melanitta fusca). Sa dénomination spécifique commémore le zoologiste français Côme-Damien Degland (1787-1856).

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia FR

Kolönd ( исландски )

добавил wikipedia IS

Kolönd (fræðiheiti Melanitta deglandi) er sjóönd og önnur af tveimur tegundum korpanda. Kolönd hefur sést við Ísland. Kolendur halda sig í stórum flokkum við sjávarstrendur. Fuglarnir verpa 5-11 eggjum og tekur útungun 25 til 30 daga. Eftir um 21 daga verða nálægir kvenfuglar árásargjarnir við aðra kvenfugla við hreiður og sölsa undir sig unga. Kvenfugl getur þegar útungun er lokið verið með allt að 40 afkvæmi úr slíkum erjum. Kvenfuglinn hugsar um ungana í þrjár vikur en yfirgefur þá svo en ungahópurinn heldur saman í þrjár vikur í viðbót. Endurnar verða fleygar 63 til 77 daga gamlar.

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Höfundar og ritstjórar Wikipedia
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia IS

Melanitta deglandi ( италијански )

добавил wikipedia IT

L'orco marino del Pacifico (Melanitta deglandi) è una grande anatra marina che nidifica oltre l'estremo nord di Asia, ad est del bacino dello Yenisey, e Nordamerica. Viene a volte considerato conspecifico dell'orco marino. Queste due specie, e l'orco marino dagli occhiali, vengono classificate nel sottogenere Melanitta, distinto dal sottogenere Oidemia, gli orchetti marini americani e quelli euroasiatici. Attualmente molti autori considerano la razza asiatica (M. d. stejnegeri) e la razza americana (M. d. deglandi) come specie separate.

Sverna un po' più a sud, in zone temperate, sui Grandi Laghi, sulle coste degli USA settentrionali e su quelle del Canada meridionale, e, in Asia, si dirige a sud, fino alla Cina. Sulle acque costiere particolarmente accoglienti forma grandi stormi. I membri di questi raggruppamenti sono strettamente uniti e questi uccelli tendono a decollare tutti insieme.

Il nido edificato viene costruito sul suolo, nei pressi del mare, di laghi o fiumi, nelle foreste o nella tundra. Vi vengono deposte 5-11 uova. Le uova, rosacee, hanno una larghezza media di 46,9 mm, una lunghezza di 68,2 mm e pesano 82,4 grammi. Il periodo di incubazione può variare da 25 a 30 giorni. Dopo circa 21 giorni, le femmine vicine possono cominciare a diventare aggressive nei confronti delle altre femmine nidificanti, provocando una certa confusione e mescolando le nidiate. Durante il periodo della cova, una femmina può arrivare persino ad avere 40 piccoli in seguito alle mescolanze dovute a questi conflitti. La femmina tende a covare i suoi piccoli per 3 settimane, per poi abbandonarli, ma i piccoli solitamente rimangono insieme per altre 3 settimane. La capacità di volare viene acquisita tra i 63 e i 77 giorni di età.

Questa specie è caratterizzata da un grande becco di forma tozza. Questa è la più grande specie di orchetto. Le femmine pesano 950-1950 grammi e sono lunghe 48–56 cm, anche se la media è di 1180 grammi e di 52,3 cm. Sono brune, con macchie pallide sulla testa. I maschi pesano 1360-2128 grammi e sono lunghi 53–60 cm, anche se la media è di 1380 grammi e di 55 cm. Sono tutti neri, ad eccezione di una zona bianca intorno agli occhi e di uno specchio anale, anch'esso bianco. Il becco di questo orchetto ha la base ed una grossa protuberanza neri.

Ci sono varie caratteristiche differenti tra la razza della Siberia orientale e quella americana, dell'Alaska e del Canada ad ovest della baia di Hudson. I maschi della sottospecie americana hanno i fianchi più bruni, la maggior parte del becco giallo scura ed una protuberanza sul becco di minori dimensioni, come l'orco marino. La forma asiatica ha una protuberanza molto grande alla base del suo becco, che è per la maggior parte giallo-arancio. Le femmine sono identiche nell'aspetto.

Nelle acque dolci, questa specie si nutre principalmente di crostacei e di insetti, mentre in acqua salata si nutre di molluschi e crostacei. I cibi preferiti della (sotto)specie americana sono un anfipode (Hyalella azteca), in acque dolci, le vongole di roccia (Protothaca staminea), le vongole atlantiche (Siliqua spp.) e le vongole a zeppa artiche (Mesodesma arctatus).

 title=
лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Autori e redattori di Wikipedia
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia IT

Pacifische grote zee-eend ( холандски; фламански )

добавил wikipedia NL

Vogels

De Pacifische grote zee-eend (Melanitta deglandi) is een vogel uit de familie der eendvogels (Anatidae).

Leefwijze

Deze vogel voedt zich met schaaldieren, weekdieren en insecten.

Verspreiding

Deze soort komt voor in Noord-Amerika en telt twee ondersoorten:

Onderverdeling

Deze eend wordt ook wel beschouwd als een ondersoort Melanitta fusca deglandi van de in Europa en West-Azië voorkomende grote zee-eend (Melanitta fusca). De soortsplitsing komt niet dan ook niet voor in Howard and Moore Complete Checklist of the Birds of the World, derde druk 2003.

Bronnen, noten en/of referenties
лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipedia-auteurs en -editors
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia NL

Pacifische grote zee-eend: Brief Summary ( холандски; фламански )

добавил wikipedia NL

De Pacifische grote zee-eend (Melanitta deglandi) is een vogel uit de familie der eendvogels (Anatidae).

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipedia-auteurs en -editors
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia NL

Knoppsjøorre ( норвешки )

добавил wikipedia NO
Question book-new.svg
Denne artikkelen mangler kildehenvisninger, og opplysningene i den kan dermed være vanskelige å verifisere. Kildeløst materiale kan bli fjernet. Helt uten kilder. (10. okt. 2015)


лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipedia forfattere og redaktører
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia NO

Uhla garbonosa ( полски )

добавил wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Uhla garbonosa (Melanitta (fusca) deglandi)[2] – gatunek ptaka z podrodziny kaczek. Status systematyczny uhli garbonosej nie jest jasny, niektórzy autorzy uznają ją za podgatunek uhli, inni podnoszą ją do rangi gatunku[2]. Gniazduje w Ameryce Północnej[3][4] (czasami włącza się do uhli garbonosej również syberyjski podgatunek uhli stejnegeri[5]; przy takiej klasyfikacji, uhle garbonose żyjące w Ameryce zaliczane są do podgatunku deglandi). Bardzo rzadko pojawia się w Europie[5], była odnotowana również w Polsce[6].

Przypisy

  1. Melanitta (fusca) deglandi, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  2. a b PawełP. Mielczarek PawełP., MarekM. Kuziemko MarekM., Kompletna lista ptaków świata, www.eko.uj.edu.pl [dostęp 2017-03-16] .
  3. Melanitta deglandi (White-winged Scoter, White-winged Scoter), www.iucnredlist.org [dostęp 2017-03-16] .
  4. White-winged Scoter (Melanitta deglandi) - BirdLife species factsheet, datazone.birdlife.org [dostęp 2017-03-16] .
  5. a b LarsL. Svensson LarsL., KillianK. Mullarney KillianK., DanD. Zetterstrom DanD., Collins Bird Guide, second edition .
  6. Komisja Faunistyczna Sekcji Ornitologicznej PTZool, komisjafaunistyczna.pl [dostęp 2017-03-06] (pol.).
лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia POL

Uhla garbonosa: Brief Summary ( полски )

добавил wikipedia POL

Uhla garbonosa (Melanitta (fusca) deglandi) – gatunek ptaka z podrodziny kaczek. Status systematyczny uhli garbonosej nie jest jasny, niektórzy autorzy uznają ją za podgatunek uhli, inni podnoszą ją do rangi gatunku. Gniazduje w Ameryce Północnej (czasami włącza się do uhli garbonosej również syberyjski podgatunek uhli stejnegeri; przy takiej klasyfikacji, uhle garbonose żyjące w Ameryce zaliczane są do podgatunku deglandi). Bardzo rzadko pojawia się w Europie, była odnotowana również w Polsce.

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia POL

Knölsvärta ( шведски )

добавил wikipedia SV

Knölsvärta[2] (Melanitta deglandi) är en fågel som tillhör underfamiljen Merginae.[3] Tidigare behandlades artens två taxon stejnegeri och deglandi som underarter till svärta, men idag behandlar flera auktoriteter dem istället som två egna arter; sibirisk knölsvärta och amerikansk knölsvärta.[4]

Utbredning och systematik

Knölsvärtan kategoriserades tidigare som en underart till svärta (Melanitta fusca) och vissa gör det fortfarande,[5] men på grund av olika näbbform och utformning av luftstrupe (vilket indikerar olika spelläten) gav Sveriges ornitologiska förenings taxonomiska kommitté knölsvärtan artstatus i januari 2007.[6]

Knölsvärta delas i sin tur upp i två underarter:

Vissa auktoriteter, däribland Birdlife International, Birdlife Sverige och IUCN, särskiljer idag de båda taxonen som de egna arterna sibirisk knölsvärta (M. stejnegeri) och amerikansk knölsvärta (M. deglandi).[1]

Knölsvärtan är en flyttfågel och drar sig då ut till kusterna. Den amerikanska knölsvärtan återfinns om vintern utefter Amerikas västra och östra kust så långt söderut som till norra Mexiko. Den sibiriska knölsvärtan drar sig också till kusterna så långt söderut som till Kina. Under vintern överlappar de båda taxonens utbredningsområde och det förekommer blandflockar.[4]

Knölsvärta i Europa

Knölsvärta är en mycket sällsynt gäst i Europa med enstaka fynd från alla länder i Norden samt Storbritannien, Irland, Spanien, Frankrike och Polen.[7] I Sverige har både sibirisk och amerikansk knölsvärta observerats.[4]

Utseende

 src=
Flygande flock med amerikansk knölsvärta i Lake Ontario i januari.

Knölsvärta är mycket lik svärtan men de har större näbbknöl vilket främst syns hos den adulta hanen på sibirisk knölsvärta. Den amerikanska knölsvärtan har en mindre näbbknöl och även brunare kroppssida. Dess näbbfärg är mörkt gul medan den sibiriska har orangegul näbbfärg och svartare kroppssida.

Ekologi

Knölsvärta föredrar att häcka på taiga och inte på öppen tundra.[4] De häckar runt små sjöar i boreala skogar och arktisk tundra.[8] Under vintern återfinns de i stora täta flockar som har en tendens att lyfta samtidigt. Den lever främst av mollusker, men också mask, tagghudingar, småfisk och i sötvatten insekter och insektslarver.[8]

Namn

Fågelns vetenskapliga artepitet hedrar den franske ornitologen Côme Damien Degland (1787-1856).[9]

Status och hot

Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar de båda taxonen deglandi och stejnegeri som livskraftiga (LC) baserat på deras stora populationer och stora utbredningsområden. Båda taxonen minskar dock i antal.[1]

Noter

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2013 Melanitta deglandi Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ [a b c d] Markus Lagerqvist, Erling Jirle, Tommy Tyrberg & Johan Fromholz (2019) Knölsvärta blir två arter, Vår Fågelvärld, BirdLife Sverige, vol.78, nr.2, sid:48
  5. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
  6. ^ SOF:s taxonomikommitté, Rapport nr 2, Vår Fågelvärld, nr.1, 2007
  7. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 38-39. ISBN 978-84-941892-9-6
  8. ^ [a b] del Hoyo, J., Collar, N. & Kirwan, G.M. (2016). Siberian Scoter (Melanitta stejnegeri). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från [1] 2016-09-17).
  9. ^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.
лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipedia författare och redaktörer
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia SV

Knölsvärta: Brief Summary ( шведски )

добавил wikipedia SV

Knölsvärta (Melanitta deglandi) är en fågel som tillhör underfamiljen Merginae. Tidigare behandlades artens två taxon stejnegeri och deglandi som underarter till svärta, men idag behandlar flera auktoriteter dem istället som två egna arter; sibirisk knölsvärta och amerikansk knölsvärta.

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipedia författare och redaktörer
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia SV

Ak kanatlı kara ördek ( турски )

добавил wikipedia TR

Ak kanatlı kara ördek (Melanitta deglandi) büyük bir deniz ördeği.

Özellikler

Karakteristik olarak iri biçimli ve büyük gagalıdır. Melanitta cinsinin en büyük türüdür. Dişiler 950-1950 gram ve 48–56 cm arasında ortalama 1180 gr ve 52.3 cmdirler. Dişi soluk baş yamasıyla beraber kahverengidir. Erkekler 1360-2128 gram ve 53–60 cm arasında, ortalama 1380 gr ve 55 cmdirler. Beyaz spekulum ve beyaz göz çevresi dışında erkekler tümüyle siyahtır. Bu kuşların gagalarının dibi siyah ve büyük tokmak şeklindedir.

Kanada'dan Hudson Körfezinin batısına kadar ve Alaska'daki Amerikan ırkının Doğu Sibirya ırkıyla (birbirinden) ayrılan birkaç özelliği bulunmaktadır. Amerikalı alttürün erkeklerinin, daha kahverengi böğürler, gaga ve daha az uzun bir gaga topuzunun çoğunun koyu sarı renkliliği ile kadife ördeğe benzerdir. Asyalı formun, onun çoğunlukla turuncu-sarı gagasının dibinde çok uzun bir topuzu vardır. Dişiler, alanda aynıdır.

Taksonomi

Bazı zamanlar Kadife ördek ile türdeş olduğu düşünülmüştür. Bu iki tür ve Melanitta perspicillata, Oidemia altcinsinden Amerika kara ördeği ve Bayağı kara ördekten ayrılan Melanitta altcinsine yerleştirilmiştir. Bazı yazarlar günümüzde Asya alt türü (M. d. stejnegeri) ve Amerika alt türünü (M. d. deglandi) farklı türler olarak kabul eder.

Dağılım

Ak kanatlı kara ördek Asya'nın kuzeyinden ilerisinde, Yenisey Basin'in doğusunda ve Kuzey Amerika'da ürerler. Ilıman bölgelerin güneyinden ileride, Büyük Göller'de, ABD kuzeyinin sahillerinde ve Kanada'nın güney sahillerinde ve Asya'nın Çin'e kadar güneyinde kışlamaktadır. Elverişli kıyı sularında büyük sürüler meydana getirir. Bunlar sıkıca kenetlenmiş ve bir arada uçmaya meyillidirler.

Davranış

Üreme

Sınırlandırılmış yuva denizin, göl veya nehirlerin yakınında yere, koruluğa ya da tundraya inşa edilir. 5-11 yumurta yumurtlarlar. Pembemsi yumurtalar ortalama 48.9 mm en, 68.2 mm uzunluk ve 82.4 gram ağırlığındadır. Kuluçka dönemi 25-30 gündür. Yaklaşık 21 gün sonra komşu dişiler, kuluçkadaki diğer dişilere karşı karmaşa ve civcivlerin karışmasıyla sonuçlanan agresifçe davranışlar göstermeye başlayabilirler. Dişi kuluçkasını yaptığında, bir dişi bu kargaşalardan dolayı karışan 40 kadar yavruyu bakabilir. Dişi onun yavrusuna 3 haftanın üzerinde bakar ve sonra onları terk eder ama yavru genellikle bir üç hafta daha kalır. Uçuş yeteneğini erginliğinin 63-77 günleri arasında elde ettiği düşünülür.

Beslenme

Tatlısuda, bu türün öncelikli besini kabuklular ve böcekler; tuzlusu alanlarında ise yumuşakçalar ve kabuklulardır. Amerikalı altürün favori besinleri tatlısu amfipodları (Hyalella azteca) ve Protothaca staminea, Siliqua türleri ve Mesodesma arctatus'dır.

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipedia yazarları ve editörleri
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia TR

Ak kanatlı kara ördek: Brief Summary ( турски )

добавил wikipedia TR

Ak kanatlı kara ördek (Melanitta deglandi) büyük bir deniz ördeği.

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipedia yazarları ve editörleri
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia TR

Vịt Scoter cánh trắng ( виетнамски )

добавил wikipedia VI

Vịt Scoter cánh trắng (Melanitta deglandi) hay (Melanitta fusca deglandi) là một loài Vịt biển lớn.

Tham khảo

Liên kết ngoài

 src= Wikimedia Commons có thư viện hình ảnh và phương tiện truyền tải về Vịt Scoter cánh trắng


Hình tượng sơ khai Bài viết liên quan đến chim này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipedia tác giả và biên tập viên
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia VI

Vịt Scoter cánh trắng: Brief Summary ( виетнамски )

добавил wikipedia VI

Vịt Scoter cánh trắng (Melanitta deglandi) hay (Melanitta fusca deglandi) là một loài Vịt biển lớn.

лиценца
cc-by-sa-3.0
авторски права
Wikipedia tác giả và biên tập viên
изворно
посети извор
соработничко мреж. место
wikipedia VI