Resident breeder, regular passage visitor and winter visitor.
Die rooireier (Ardea purpurea) is algemene standvoël en plaaslike nomade by watermassas. In Engels staan die voël bekend as die Purple Heron.
Die voël is 78 tot 86 cm lank en weeg 550 tot 1200 gram. Dit is redelike groot reier maar heelwat kleiner as die reusereier. Die snawel en nek is lank en dun. Die kop is swart en gestreep terwyl die vlerke donkergrys is. Die kroon is swart en die bene en snawel ligter as reusereier s'n. Die jong voël is valer en ligter van kleur met minder duidelike kopstrepe en die rug is bruiner.
Hulle leef tipies tussen biesies en riete en soek selde kos in oop areas. Hulle broei alleen of in klein groepies.
Die rooireier (Ardea purpurea) is algemene standvoël en plaaslike nomade by watermassas. In Engels staan die voël bekend as die Purple Heron.
.
La garza imperial[2] (Ardea purpurea) ye una especie d'ave pelecaniforme de la familia Ardeidae[3][4] común nos güelgaes de bona parte d'África, el sur y centru d'Europa, y el Asia oriental y del sur.
Estrémase de la garza real (Ardea cinerea) pola so coloración más escura, polos sos pies y picu mayores, según pol so menor tamañu corporal y la so figura más grácil.[5] Puede algamar un valumbu alar d'hasta 1,5 m y un pesu mediu que ronda'l quilu. El so llargor corporal puede aportar a d'ente 75 y 90 cm.[5]
La so alimentación componse principalmente de pexes, inseutos, anfibios y crustáceos que prinda n'agües someres.[5]
El periodu de cría tien llugar ente abril y agostu, nel que la fema pon, nuna única puesta, de 4 a 5 güevos de coloración glauca.[6]
Reconócense trés subespecies de Ardea purpurea:[4]
.
Ardea purpurea
La garza imperial (Ardea purpurea) ye una especie d'ave pelecaniforme de la familia Ardeidae común nos güelgaes de bona parte d'África, el sur y centru d'Europa, y el Asia oriental y del sur.
Kürən vağ (lat. Ardea purpurea) — Vağlar fəsiləsinə aid quş növü.
Leylək formalı iri quşdur. Ayaqları, boynu və dimdiyi uzundur (10 sm). Dimdiyi düz və ucu biz kimidir. Bel tərəfi boz-qonur, qarın tərəfi qaramtıldır. Başı, boynu və döşü kürəndir. Qanadları çirkli-boz, amma ucları qaradır. Ayaqları və dimdiyi sarımtıl-bozdur [1][2].
Nadirdir.
Avropa, Asiya və Afrikada yayılıb [3]. Azərbaycanda yayılması genişdir, təbii və süni su hövzələrinin kənarlarını əhatə edir [4][5].
Təbii və süni su hövzələrinin sahillərində, qamış cəngəlliyində yaşayır [6]. Çox vaxt qamışların arasında sakit dayanıb şikarlarını gözləyir. Azərbaycana nəsil vermək üçün gəlir, buradan miqrant populyasiyası da keçir. Əsasən alaqaranlıq vaxtda fəal olur, sutkanın qalan vaxtında qamışlıqda gizlənib sakit qalır [7][8]. Aprel ayında qamış cəngəlliyində quru qamış hissələrindən yuva tikir. Yuvası sudan 0,5-1,2 m hündürlükdə yerləşir. May ayında 4-5 ədəd yaşıltəhər-mavi yumurta verir, 28-30 gün kürt yatıb bala çıxarır. İyul ayının axırlarında müstəqil uçan pərvaz cavanlarına təsadüf olunur. Balıq, qurbağa, suilanı, siçan, xərçəng və iri həşəratlarla qidalanır [9][10]. Əsas yemi qurbağadır.
Əvvəllər balıqyeyən quş bilib tələf edilməsi, sonralar böyük göl və bataqlıqların qurudulması, kiçik su hövzələri sahəsində qamış əvəzinə ciyəm bitməsi (ciyəm üzərində vağ yuva tikə bilmir), qamış cəngəlliyinin yandırılması halları.
Elmi, estetik və dekorativ əhəmiyyəti var.
Ovlanması qadağandır. Qızılağac Dövlət Təbiət Qoruğu, Şirvan, Abşeron, Ağgöl Milli Parkları və su-bataqlıq sahələrində yasaqlıqlar təşkil edilmişdir. Faydalı faunaya daxil edilib. Ramsar, Bern, Bonn konvensiyalarına və AEWA sazişinə daxildir.
Nadir olmasının əhaliyə bildirilməsi, qamış cəngəlliyinin yandırılması hallarının aradan qaldırılması.
Ar gerc'heiz rous[1] (liester : kerc'heized rous)[2] a zo ur spesad evned hirc'harek, Ardea purpurea an anv skiantel anezhañ.
Bevañ a ra diwar amprevaned-dour, kresteneg, pesk ha raned dreist-holl. C'hoarvezout a ra dezhañ kemer bronneged ha laboused bihan ivez koulz ha naered[3].
Ar spesad a gaver ar pevar isspesad[4] anezhañ :
Ar gerc'heiz rous (liester : kerc'heized rous) a zo ur spesad evned hirc'harek, Ardea purpurea an anv skiantel anezhañ.
L'agró roig [1] (Ardea purpurea) és un ocell de la família dels ardèids.
L'agró roig és un ocell gros, de 70-90 cm d'alt (amb el coll estirat) i 110-145 d'envergadura amb les ales esteses. És lleugerament més petit que el bernat pescaire, de qui es pot distingir per la coloració més fosca, de tonalitats vermellenques o brunes del seu plomatge.
L'agró roig es troba amb freqüència al centre i sud d'Europa i a l'Àsia meridional i oriental. És un migrador que hiverna a l'Àfrica tropical.
N'hi ha tres o quatre subespècies:
L'agró roig cria en colònies en canyissars o en arbres propers a grans llacs, o bé en altres aiguamolls extensos.
S'alimenta de peixos, granotes, insectes i petits mamífers que pugui trobar en aigües poc profundes. Sovint, s'espera quiet fins que arriba la presa. Tendeix a estar-se entre els canyissars més que el bernat pescaire, sovint de manera discreta, tot i la seva mida.
Té un vol lent, amb el seu coll encongit. Això és una característica dels ardèids i dels bitons, i els distingeix dels cicònids, de les grues i dels becplaners, els quals tenen el coll estirat.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Crëyr porffor (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: crehyrod porffor) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Ardea purpurea; yr enw Saesneg arno yw Purple heron. Mae'n perthyn i deulu'r Crehyrod (Lladin: Ardeidae) sydd yn urdd y Ciconiformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. purpurea, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia, Ewrop ac Affrica.
Mae'r crëyr porffor yn perthyn i deulu'r Crehyrod (Lladin: Ardeidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Aderyn bwn bach Ixobrychus exilis Aderyn bwn cefn rhesog Ixobrychus involucris Aderyn bwn du Ixobrychus flavicollis Aderyn bwn lleiaf Ixobrychus minutus Aderyn bwn melynllwyd Ixobrychus cinnamomeus Aderyn bwn Schrenk Ixobrychus eurhythmus Aderyn bwn Tsieina Ixobrychus sinensis Butorides striata Butorides striata Coraderyn bwn Ixobrychus sturmii Crëyr gwyrdd Butorides virescens Crëyr rhesog cochlyd Tigrisoma lineatum Crëyr rhesog gyddf-foel Tigrisoma mexicanum Crëyr rhesog tywyll Tigrisoma fasciatumAderyn a rhywogaeth o adar yw Crëyr porffor (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: crehyrod porffor) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Ardea purpurea; yr enw Saesneg arno yw Purple heron. Mae'n perthyn i deulu'r Crehyrod (Lladin: Ardeidae) sydd yn urdd y Ciconiformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. purpurea, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia, Ewrop ac Affrica.
Volavka červená (Ardea purpurea) je velký druh brodivého ptáka z čeledi volavkovitých (Ardeidae).
O něco menší než podobná volavka popelavá (délka těla 70–90 cm, rozpětí křídel 120–138 cm); liší se užší hlavou a zobákem a v letu patrnými užšími zakulacenými křídly a často hranatě složeným krkem.[2][3] Dospělí ptáci mají červenohnědé, černě lemované líce a strany krku, červenohnědé břicho a tmavě šedý hřbet a křídla s červenohnědým zbarvením na jejich spodní straně (zřetelnějším u samců). Zobák je žlutý. Mladí ptáci jsou jednotvárnější, s okrově hnědými lícemi, strany krku, hřbetem a křídelními krovkami a nezřetelným tmavým okrajem po stranách krku.[2]
Hnízdí v Africe, střední, jižní a východní Evropě a západní, jižní a východní Asii. Částečně tažná; evropští ptáci zimují v tropické Africe.[2][4]
Volavka červená je v Česku zvláště chráněná jako kriticky ohrožený druh.[5] V letech 2001–2003 zde hnízdily nanejvýš tři páry, a to na Moravě na rybnících u Tovačova a u Mikulova. Vyskytuje se také na Heřmanském rybníku u Ostravy, na Třeboňsku (Velký Tisý) nebo na Pardubicku. První zaznamenané hnízdění z českého území pochází z roku 1947 z rybníku Nesyt na jižní Moravě.[6]
Nápadná hlavně při přeletu nad rákosinami. Loví v mělké vodě v rákosí. Potravu, kterou tvoří ryby, žáby nebo hmyz, harpunuje ostrým zobákem. Hnízdí většinou v koloniích (často společně s volavkou popelavou) v porostech rákosu, někdy i na stromech. V jedné snůšce bývá 4-6 (3-10) 56,3 x 40,7 mm velkých vajec.[2][3][4]
Jsou známy 3-4 poddruhy:[7][8]
Volavka červená (Ardea purpurea) je velký druh brodivého ptáka z čeledi volavkovitých (Ardeidae).
Purpurhejren (Ardea purpurea) er en hejre, som af og til dukker op i Danmark. Den er lidt mindre end fiskehejren som den ofte forveksles med. Dens fjerdragt er i grå og rødbrune farver. Purpurhejren lever af fisk, padder, småpattedyr og insekter.
Purpurhejren (Ardea purpurea) er en hejre, som af og til dukker op i Danmark. Den er lidt mindre end fiskehejren som den ofte forveksles med. Dens fjerdragt er i grå og rødbrune farver. Purpurhejren lever af fisk, padder, småpattedyr og insekter.
Der Purpurreiher (Ardea purpurea) ist eine Vogelart aus der Familie der Reiher. Zur Zeit wird die Art als nicht gefährdet (least concern) auf der IUCN Roten Liste geführt. Habitatsverluste lassen die Zahlen allerdings langsam zurückgehen.
Der Purpurreiher hat eine Körperlänge von 70 bis 90 Zentimetern (mit gestrecktem Hals) und eine Spannweite von 107 bis 143 Zentimetern. Damit ist er kleiner als der Graureiher, dem er im Flug zwar ähnelt, sich jedoch durch seine Färbung und seine wesentlich längeren, im Flug oft gespreizten Zehen unterscheidet. Weiterhin sind die Beine und der dünnere, weniger dolchartige Schnabel matt gelb, der Schnabelfirst ist dunkel. Die Basis des Oberschnabels ist hell. Der Kopf ist kleiner und geht flacher von der Stirn in den Schnabel über als beim Graureiher. Die Iris ist gelb.
Die Seiten von Kopf und Hals sind rotbraun, auf dem Hals befinden sich deutliche schwarze Längsstreifen. Die Oberseite des Rumpfes ist dunkelgrau, die Flügeldecken haben besonders bei Männchen eine braunviolette Tönung. Im Jugendkleid im ersten Winter ist die gesamte Oberseite, die Flügeldecken, der Hals und der Kopf ockerbraun, die dunklen Längsstreifen auf dem Hals sind undeutlich und die Oberseite wirkt durch dunkle Federzentren gescheckt. Im ersten Sommer ähneln Hals und Oberseite den Altvögeln, jedoch sind die Flügeldecken noch braun gescheckt.
Beim Flug ist der Hals s-förmig gekrümmt. Die Schlagfrequenz ist höher als beim Graureiher.
Der Purpurreiher ist wenig stimmfreudig. Im Flug ruft er rau „krrek“, das kürzer, höher und weniger durchdringend als der Ruf des Graureihers ist. In Kolonien gibt er ähnlich wie der Graureiher krächzende und grunzende Laute von sich.
Das große Verbreitungsgebiet der Art umfasst Nordwest-, Zentral- und Südafrika, Madagaskar, den Süden Europas und daran anschließend das westliche Asien bis in den Westen Pakistans; außerdem Südost- und Ostasien von Indien und Ceylon nach Osten bis zu den Philippinen und nach Norden bis ins südöstlichste Russland. In Europa gibt es regionale Brutpopulationen in den Niederlanden, Spanien, Frankreich, Süddeutschland, Österreich, Italien, auf der Balkanhalbinsel, in Griechenland, Ungarn, Rumänien und Bulgarien und eine flächendeckende Verbreitung von Südpolen bis zum Schwarzen Meer.
Der Purpurreiher brütet in Kolonien in sehr großen Schilfbeständen, teilweise auch in Büschen. Seine Nahrung sucht er ebenfalls hauptsächlich im Schilf. Mit Hilfe seiner langen Zehen kann er Schilfhalme sehr gut umgreifen.
Der Purpurreiher ist ein obligater Zugvogel und überwiegend ein Langstreckenzieher. Der gerichtete Abzug beginnt in Mitteleuropa etwa ab August und ist im Oktober beendet. Einzelne Nachzügler sind jedoch auch noch im Dezember im Brutgebiet zu beobachten. Die Überwinterungsgebiete finden sich in den Steppengebieten von West-, Ost- und Südafrika. Einzelne Purpurreiher überwintern jedoch auch in Süd- und Südosteuropa sowie in Ägypten. Zu den wichtigsten Überwinterungsquartieren zählt die Sahelzone in Westafrika, wo sich Ringvögel aus allen Teilen Europas nachweisen lassen. Sie kommen hier bis in den Bereich der Feuchtsavanne vor und sind insbesondere in Küstennähe zu finden.[1] Die Rückkehr nach Europa beginnt ab März und im Mai haben sie ihre Brutareale wieder erreicht.
Die Hauptnahrung des Purpurreiher sind Fische mit einer Länge von zehn bis zwanzig Zentimetern. Daneben spielen Insekten und deren Larven eine Rolle. Amphibien, Reptilien, Kleinsäuger, Vögel, Crustaceen und Mollusken spielen in der Ernährung eine etwas untergeordnete Rolle. Der tägliche Nahrungsbedarf beträgt etwa 200 Gramm.[2] Auf Nahrungssuche ist der Purpurreiher vor allem abends und morgens zu beobachten. Er lebt grundsätzlich versteckter als der Graureiher, selbst seine Brutplätze sind häufig nur sehr schwer auszumachen.
Das Sexualverhalten weist große Ähnlichkeiten mit dem des Graureihers auf. Purpurreiher erreichen ihre Geschlechtsreife meist schon im ersten Lebensjahr. Sie gehen eine monogame Saisonehe ein. Das Nest wird gewöhnlich 0,8 bis 2,3 Meter über festem Grund und 0,5 bis 1,6 Meter über einer Wasseroberfläche errichtet. Purpurreiher brüten in Kolonien, jedoch liegen die Nester meist 5 bis 20 Meter auseinander. Beide Elternvögel sind am Nestbau beteiligt. Der Legebeginn ist in Mitteleuropa ab Ende April und kann sich bis Anfang Juli hinziehen. Das Gelege besteht gewöhnlich aus vier bis fünf Eiern. Diese sind langoval, blaugrün und ohne Glanz. Die Brutdauer beträgt 26 Tage und beide Elternvögel brüten. Die Nestlinge werden für mindestens zehn Tage gehudert. Mit 15 bis 20 Lebenstagen klettern die Jungvögel bereits in der Nähe des Nestes im Schilfs. Nach weiteren zehn Tagen sind sie selbständig.[3]
Der Purpurreiher zählt zu den Vogelarten, die generell eine starke Bestandsschwankung zeigen. Dabei spielt möglicherweise die Niederschlagsmenge in Westafrika eine große Rolle. So gibt es beispielsweise eine positive Korrelation der niederländischen Brutpopulation und den Niederschlagsmengen in der Sahelzone. Sind dort Flüsse und Seen ausgetrocknet ziehen die Purpurreiher weiter nach Süden, was zu einer höheren Mortalität führt. Eine dürrebedingte Nahrungsverknappung in den Überwinterungsgebieten macht es offenbar für diese Reiherart nicht möglich, ausreichend Depotfett zu bilden, um den langen Rückzug zu überstehen.[4] Zu den wesentlichen Ursachen der Bestandsrückgänge im europäischen Brutgebiet zählen Störungen am Brutplatz etwa durch Freizeitnutzung, Abschuss nach Verwechselung mit dem Graureiher, Absenken der Wasserspiegel und dadurch eine fehlende Überflutung der Überschwemmungsgebiete, Zerstörung von Schilfgebieten sowie eine Eutrophierung der Gewässer mit einer resultierenden Wassertrübung durch Algenblüten.
Der Bestand in Europa beträgt insgesamt zwischen 29.000 und 42.000 Brutpaare. Die Verbreitungsschwerpunkte liegen in Russland (10.000 bis 15.000 Brutpaare), in der Ukraine (6.700 bis 11.900 Brutpaare), in Frankreich und Spanien, die jeweils 2.000 Brutpaare aufweisen. In Mitteleuropa brüten zwischen 1.500 und 2.300 Brutpaare, wobei Ungarn mit 900 bis 1.500 Brutpaare das mitteleuropäische Land mit dem größten Brutpaarbestand ist.[5]
Der Purpurreiher gilt als eine der Arten, die vom Klimawandel besonders betroffen sein wird. Ein Forschungsteam, das im Auftrag der britischen Umweltbehörde und der Royal Society for the Protection of Birds die zukünftige Verbreitungsentwicklung von europäischen Brutvögeln auf Basis von Klimamodellen untersuchte, geht davon aus, dass sich bis zum Ende des 21. Jahrhunderts das Verbreitungsgebiet des Purpurreihers deutlich verändern wird. Nach dieser Prognose bieten der Süden der Iberischen Halbinsel, Griechenland sowie Teile von Rumänien und Bulgarien dieser Art keine geeignete Überlebensmöglichkeiten mehr. Etwa drei Viertel des heutigen Verbreitungsareals werden nach dieser Prognose dann nicht mehr vom Purpurreiher besiedelt sein. Das Verbreitungsgebiet wird sich jedoch weiter nach Norden ausdehnen und sowohl den Süden Englands, Dänemark und die an die Südküste der Ostsee angrenzenden Länder umfassen.[6]
Es sind vier Unterarten bekannt:[7]
Der Asteroid des äußeren Hauptgürtels (8585) Purpurea ist nach dem Purpurreiher benannt (wissenschaftlicher Name: Ardea purpurea). Zum Zeitpunkt der Benennung des Asteroiden am 2. Februar 1999 befand sich der Purpurreiher auf der niederländischen Roten Liste gefährdeter Arten.[12]
Der Purpurreiher (Ardea purpurea) ist eine Vogelart aus der Familie der Reiher. Zur Zeit wird die Art als nicht gefährdet (least concern) auf der IUCN Roten Liste geführt. Habitatsverluste lassen die Zahlen allerdings langsam zurückgehen.
A garra royenca (Ardea purpurea (L., 1758)), garrapescaire royo u pescatera roya ye un ave de dimensions parellanas d'o garrapescaire griso, con una coloración més naranchenca per as partis més baixas d'o cuerpo, y un caracteristico debuixo de linias negras per a cara y o cuello, que la fan distinguible a escape d'a suya parient. Tien habitos més timidos que no la pescatera grisa, y en as nuestras latitutz ye menos numbrosa que l'altra ave, y per ixo no se la vei a sobén.
Se'n conoixen quatro subespecies:
Bells historiadors piensan que podería ser que ista especie estás l'orichen d'o mito d'o Fénix d'es echipcianos.
A garra royenca (Ardea purpurea (L., 1758)), garrapescaire royo u pescatera roya ye un ave de dimensions parellanas d'o garrapescaire griso, con una coloración més naranchenca per as partis més baixas d'o cuerpo, y un caracteristico debuixo de linias negras per a cara y o cuello, que la fan distinguible a escape d'a suya parient. Tien habitos més timidos que no la pescatera grisa, y en as nuestras latitutz ye menos numbrosa que l'altra ave, y per ixo no se la vei a sobén.
Se'n conoixen quatro subespecies:
Ardea purpurea purpurea (L., 1766) d'Eurasia. Ardea purpurea bournei (Naurois, 1966), d'as Islas d'o Cabo Verde. Ardea purpurea madagascarensis (Oort, 1910), de Madagascar. Ardea purpurea manilensis (Meyen, 1934), d'Asia meridional y l'Indico.Jan ƙarago (Ardea purpurea) tsuntsu ne.[1]
Jan ƙarago (Ardea purpurea) tsuntsu ne.
Jiyron qarqara, qizil qoʻton (Ardea рифигеа) — uzun oyoqlilar turkumining qarqaralar oilasiga mansub qush. Osiyoda, Yevropaning janubida va Afrikada tarqalgan. Oʻzbekistonda Sirdaryo, Amudaryo atroflarida, Chirchiq va Ohangaron vodiylarida uchraydi. Qamishzorlarga, baʼzan butazorlarga uya soladi. 3—5 ta tuxum qoʻyadi. Boshidagi pati va uzun kokilining binafsha rangli hamda qanotining atrofidagi patlar qizil boʻlishi bilan oq va koʻk qarqaradan farq qiladi. Baliq, baqa, kaltakesak va har xil hasharotlar bilan oziqlanadi. Chigirtka, sichqon va kalamushlarni qirib, foyda keltiradi.[1]
Jiyron qarqara, qizil qoʻton (Ardea рифигеа) — uzun oyoqlilar turkumining qarqaralar oilasiga mansub qush. Osiyoda, Yevropaning janubida va Afrikada tarqalgan. Oʻzbekistonda Sirdaryo, Amudaryo atroflarida, Chirchiq va Ohangaron vodiylarida uchraydi. Qamishzorlarga, baʼzan butazorlarga uya soladi. 3—5 ta tuxum qoʻyadi. Boshidagi pati va uzun kokilining binafsha rangli hamda qanotining atrofidagi patlar qizil boʻlishi bilan oq va koʻk qarqaradan farq qiladi. Baliq, baqa, kaltakesak va har xil hasharotlar bilan oziqlanadi. Chigirtka, sichqon va kalamushlarni qirib, foyda keltiradi.
De reade reager (Ardea purpurea) is in fûgel út de famylje fan de pilekaaneftigen.
De reade reager is likernôch 79 sm grut.
Súd- en Súdeast-Europa om de Middellânske See hinne, yn 'e Donaudelta en yn Afrika.
De reade reagers frette benammen fisk yn heldere wetters.
De reade reager (Ardea purpurea) is in fûgel út de famylje fan de pilekaaneftigen.
Ruskeihaigari (Ardea purpurea) on haigariloin heimoh kuului lindu.
Gerdenmarî an şaqaviyê gerdenmar (bi latînî: Ardea purpurea), cureyekî şaqaviyan e.
Şaqaviyê gerdenmar 80 sentîmetreyan dirêj e. Ji rengê şaqavî biçûktir e. Pişt û çeng risasiyekî bi ser qehweyî ve ne. Kulovank û kofîk reş in. Sermil xemir, bi ser rengê mor ve ne. Sing qemer e û berzik reş e. Ser û gerden sorekî qemer in. Erzink û alek spî ve ne. Rav û gîxên reş û zirav li dirêjayiya gerdena wî ne. Pê keskekî bavzerî risasî ne û çav zer in û nikul risasiyekî bavzer e.
Di navbera Rezberê û Avrêlê de bi rêbarî li Kurdistanê dihê dîtin. Li nîvek û başûrê Ewropa, Afrîkayê navîn, başûr, Tirkmenistan, Qefqaz, bakurê Îran û li Îraqê (li nişîv) têjikan tîne derê. Li peravên erebî bi rêbarî dihê dîtin.
Bi granî li nava zilên avên şêrîn dijî û hêlîna xwe dîsa di nava van zilan de çêdike. Xwarina wî di serî de masî, beq, gumgumok, kêz, mişk, mar û hwd ne...
Ο Πορφυροτσικνιάς (Ardea purpurea - Ερωδιός ο πορφυρός) είναι ένα κοσμοπολίτικο υδρόβιο σαρκοφάγο πτηνό που ανήκει στην οικογένεια των Ερωδιίδων.
Ο πορφυροτσικνιάς ανήκει στην τάξη των Πελαργόμορφων, στην οικογένεια των Ερωδιίδων, στο γένος Ερωδιός (Ardea). Σε αυτό το είδος ανήκουν 4 υποείδη
Πρόκειται για έναν αρκετά μεγαλόσωμο ερωδιό. Έχει μήκος 78 με 90 εκατοστά, βάρος που κυμαίνεται από τα 525 γραμμάρια μέχρι τα 1345 γραμμάρια ενώ το άνοιγμα των φτερών του είναι 120 με 150 εκατοστά, ο λαιμός του είναι ιδιαιτέρα μακρύς και συχνά των κρατάει στην θέση S, ιδιαίτερα όταν πετάει. Τα θηλυκά είναι λίγο μικρότερα από τα αρσενικά. Γενικά μοιάζει με τον Σταχτοτσικνιά, αν και είναι λίγο μικρότερος, με τον οποίο μπορεί να συγχυθεί όταν παρατηρείται από απόσταση. Από κοντά τα δύο είδη ξεχωρίζουν για τον χρωματισμό τους. Ο Πορφυροτσικνιάς είναι πιο εντυπωσιακός, η ράχη του και τα φτερά του είναι σκούρου γκρι χρώματος με πυρόξανθες ανταύγειες, ο λαιμός του είναι κοκκινωπός, στο χρώμα του χαλκού, με μαύρες ραβδώσεις στις δύο πλευρές, στο κεφάλι έχει μαύρο στέμμα και λοφίο. Το ράμφος τους είναι μακρύ και Κίτρινου χρώματος. Τα πόδια έχουν κίτρινο χρώμα που μπορεί να φτάσει μέχρι το πορτοκαλί και καταλήγουν σε ιδιαιτέρως μακριά δάχτυλα, σε σχέση με τους άλλους ερωδιούς. Οι νεαροί ερωδιοί είναι πιο ανοιχτόχρωμοι με πυρόξανθο στέμμα και κατάξανθο κάτω μέρος κοιλιάς.
Ανάλογα με την περιοχή διαμονής του ο Πορφυροτσικνιάς έχει διαφορές στην συμπεριφορά του. Τα άτομα που ζουν στις βόρειες περιοχές της εξάπλωσής τους είναι μεταναστευτικά και διαχειμάζουν σε τροπικές περιοχές. Εκείνα που ζουν στην τροπική Αφρική και Ασία είναι επιδημητικά και κάνουν μόνο μικρές μετακινήσεις διασποράς. Οι μεταναστευτικοί πληθυσμοί κάνουν την φθινοπωρινή μετανάστευση από Αύγουστο μέχρι τον Οκτώβριο, η ανοιξιάτικη μετανάστευση γίνεται τον Μάρτιο. Κατά τις μεταναστευτικές μετακινήσεις του ο Πορφυροτσικνιάς ταξιδεύει σε μικρές ομάδες αν και σε σπάνιες περιπτώσεις έχουν παρατηρηθεί ομάδες που φτάνουν μέχρι τα 400 άτομα.
Η διάρκεια ζωής του πορφυροτσικνιά μπορεί να ξεπεράσει τα 23 χρόνια.
Το μεγαλύτερο μέρος της διατροφής του αποτελείται από μικρά ψάρια, μέχρι τα 15 εκατοστά. Λιγότερα συχνά τρέφεται με μεγαλύτερα ψάρια, αμφίβια (βατράχια και σαλαμάνδρες), έντομα (όπως ακρίδες και σκαθάρια), οστρακόδερμα (όπως καβούρια) και Μαλάκια. Πιο σπάνια μπορεί να πιάσει σαύρες, Φίδια, μικρά Πτηνά και θηλαστικά.
Πρόκειται για έναν μοναχικό κυνηγό που προτιμάει να κυνηγάει με την δύση του ηλίου και τις πρώτες πρωινές ώρες. Αν και μπορούμε να τον βρούμε να κυνηγάει σε σχετικά βαθιά νερά συνήθως προτιμάει τα ρηχά. Το είδος των νερών που δραστηριοποιείται μπορεί να είναι γλυκό, υφάλμυρο ή θαλασσινό. Δεν κυνηγάει ενεργά την λεία του αλλά προτιμάει να μένει ακίνητος κριμένος στην πυκνή βλάστηση της όχθης ή πάνω σε ένα κλαδί ενός πυκνού θάμνου, που βρίσκεται κοντά στην επιφάνεια του νερού, να πλησιάσει το θήραμα. Μόλις η λεία του βρεθεί αρκετά κοντά, με μία γρήγορη κίνηση του λαιμού του, το σκοτώνει με ένα δυνατό χτύπημα του ράμφους του.
Η αναπαραγωγική περίοδος διαφέρει ανάλογα με την περιοχή διαμονής. Στις βόρειες περιοχές αναπαράγεται από Απρίλιο μέχρι Ιούνιο, στην Αφρική κατά την περίοδο των βροχών, στη βόρεια Ινδία από Ιούνιο μέχρι Οκτώβριο και στη νότια από Νοέμβριο μέχρι Μάρτιο. Φωλιάζει ή μοναχικά ή σε μικρές αποικίες, αν και σε σπάνιες περιπτώσεις έχουν παρατηρηθεί και μεγαλύτερες αποικίες. Δεν είναι σπάνιο οι φωλιές των πορφυροτσικνιάδων να βρίσκονται στα όρια των αποικιών άλλων ειδών και κυρίως των σταχτοτσικνιάδων. Η φωλιά είναι μία πλατφόρμα από χόρτα και κλαδάκια που την χτίζουν συνήθως στο έδαφος ανάμεσα στους καλαμιώνες ή σε κλαδιά μέχρι 3 μέτρα πάνω από την επιφάνεια του νερού. Σε πιο σπάνιες περιπτώσεις έχουν παρατηρηθεί και φωλιές σε μεγάλα δέντρα σε ύψος μέχρι και 25 μέτρα. Μετά την ολοκλήρωση της φωλιάς το θηλυκό μέσα σε δυο με τρεις μέρες γεννάει 2 με 8 γαλάζο – πράσινα αβγά, συχνότερα 4 με 5, που θα τα κλωσήσουν και οι δύο γονείς. Οι νεοσσοί εκκολάπτονται μετά από 25 περίπου μέρες. Την φροντίδα τους την αναλαμβάνουν και οι δύο γονείς μαζί ενώ τα μικρά ανεξαρτητοποιούνται οριστικά μετά από 60 περίπου μέρες ενώ σεξουαλικά ωριμάζουν σε ηλικία ενός έτους.
Ο Πορφυροτσικνιάς είναι ένα καθαρά υδρόβιο πτηνό. Προτιμάει βιοτόπους γλυκού νερού σε χαμηλό υψόμετρο αλλά, κυρίως στις τροπικές περιοχές, μπορούμε να τον βρούμε και σε μεγαλύτερα ύψη, στην Μαδαγασκάρη μέχρι τα 1800 μέτρα. Συχνάζει σε πλημυρισμένους καλαμιώνες γλυκού νερού, δεν περιφρονεί όμως και τις όχθες λιμνών, ποταμών, τεχνητά κανάλια, λιμνοθάλασσες, βάλτους με υφάλμυρα νερά καθώς και ορυζώνες.
Πρόκειται για έναν από τους πιο κοσμοπολίτικους ερωδιούς και η περιοχή εξάπλωσης του περιλαμβάνει την κεντρική, νότια και ανατολική Ευρώπη, την Αφρική και την Ασία μέχρι την Ινδονησία.
Στην Ελλάδα είναι καλοκαιρινός επισκέπτης, όπως και σε όλη την Ευρώπη, και φωλιάζει κυρίως στην βόρεια Ελλάδα αλλά μπορούμε να τον βρούμε σε όλους τους μεγάλους υγροβιότοπους της χώρας. Οι σημαντικότεροι τόποι κατοικίας του είναι οι Πρέσπες και το Δέλτα του Έβρου.
Το είδος κατατάσσεται στα είδη ελάχιστης ανησυχίας (LC) από το IUCN, λόγω την πολύ μεγάλης του εξάπλωσης και του γεγονότος ότι ο πληθυσμός του πρέπει να ξεπερνάει το μισό εκατομμύριο άτομα. Η γενική τάση είναι μειωτική ενώ κάποιοι πληθυσμοί είναι σταθεροί. Οι απειλές γι αυτό το είδος είναι συνδεδεμένες κυρίως με τις επεμβάσεις στους βιοτόπους του. Έχουν αρνητική επίδραση η διαχείριση τον υδάτων που δεν επιτρέπει την εναλλαγή στην ποσότητα του νερού και την εναπόθεση των ιζημάτων, η καταστροφή και το μάζεμα των καλαμιώνων καθώς και η εντατική γεωργία με τις μονοκαλλιέργειες και τα φυτοφάρμακα.
Ο Πορφυροτσικνιάς (Ardea purpurea - Ερωδιός ο πορφυρός) είναι ένα κοσμοπολίτικο υδρόβιο σαρκοφάγο πτηνό που ανήκει στην οικογένεια των Ερωδιίδων.
Зээрд дэглий (Ardea purpurea) нь Дэглийнхэн овгийн ус гатлагч шувуу юм. Тэд Африк, Европ, Азид тархан нутагладаг. Европын шувууд нь өвлийн улиралд Африкийг зорин нүүдэллэнэ.
Зээрд дэглий нь 80-90 см өндөр, далавчаа дэлгэхэд 120-150 см томхон шувуу юм. Гэвч нарийн биетэй тул дөнгөж 0.5-1.3 кг жинтэй ажээ.
Нийт 4 дэд зүйл бий:
Энэхүү дэглий нь загас, мэлхий, жижиг хөхтөн, хэвлээр явагч болон жижиг шувуугаар хооллодог.
Зээрд дэглий (Ardea purpurea) нь Дэглийнхэн овгийн ус гатлагч шувуу юм. Тэд Африк, Европ, Азид тархан нутагладаг. Европын шувууд нь өвлийн улиралд Африкийг зорин нүүдэллэнэ.
Псыхэуэцыплъ (лат-бз. Ardea purpurea) — псыхэуэ лъэпкъым щыщ лӀэужьыгъуэщ.
И пкъымкӀэ псыхэуэм ещхьщ, ауэ теплъэр гъуэ-фӀыцӀабзэщ, нэхъ цӀыкӀущ.
Еуропэм, Азиэм, Африкэм я щӀыпӀэ куэдым щыӀэщ. Къаукъазым щыпсэухэр мэлъэтэж. Псыхэуэцыплъхэр гуп-гупурэ щогъуалъхьэ псы зи гъунэгъу бгъэн, къамыл, ӀутӀанэ къэкӀыгъэхэм, дзэл, гъурц жыг зыхэт удз Ӏув лъагэхэм. Псыхэуэ псоми яхуэдэу, мыхэри моногамнэхэщ — зэгуэгъу хъуахэр я гъащӀэ псом зэдопсэу. Я абгъуэ Ӏэгъуэблагъуэр къыхах тафэ зэӀуха, хыкъум здэщыӀэ, щӀыпӀэ псыӀэхэр, къамыл, нэгъуэщӀ псы удзхэр, чыцэ лъахъшэхэр къыздэкӀхэр. Мэзхэм зыпыӀуадз. Псыхэуэцыплъхэр мэгъуалъхьэ гуп-гупури тӀурытӀури.
Яшх хьэпщхупщ, бдзэжьей, елыркъэш, хьэндыркъуакъуэ, шынакъыкӀ, шындырхъуо, блэ, дзыгъуэ.
Црвената чапја (Ardea purpurea) е птица од фамилијата чапји. Таа се размножува во Африка, централна и јужна Европа, како и во јужна и источна Азија. Европските популации се миграторни, презимуваат во тропска Африка; посеверните азиски популации исто така мигрираат појужно во Азија. Таа е редок, но редовен жител северно од териториите каде се размножува.
По својот надворешен изглед многу наликува на сродната сива чапја, но е помала и со поцрвени тонови.
Се среќава по бреговите на езера и реки, најчесто обраснати со вегетација. Не се среќава во големи планински масиви.
Се исхранува главно со риба, која дури и ако е значително голема на прв поглед лесно ја проголтува. Исто така јаде и змии, глувци, инсекти, водоземци, јајца, остатоци од мртви животни, крастави и други жаби кои можат да лачат отровен секрет. Како и сивата чапја, кога лови се движи бавно и често го демне пленот, но како што е случај со блиските видови со неа всушност заземаат различни еколошки ниши и нема конкуренција меѓу нив. Сивата чапја ја бара храната во плитки заливи и во откриени води, каде може да се движи слободно.
Кога е исплашена, слично на некои други видови чапји, зазема посебна маскирна положба со исправен нагоре врат и клун. Меѓу трските и останатите растенија застаната во таква положба е многу тешко забележлива. Ја заземаат пред сè малите и во краен случај возрасните птици.
Црвената чапја (Ardea purpurea) е птица од фамилијата чапји. Таа се размножува во Африка, централна и јужна Европа, како и во јужна и источна Азија. Европските популации се миграторни, презимуваат во тропска Африка; посеверните азиски популации исто така мигрираат појужно во Азија. Таа е редок, но редовен жител северно од териториите каде се размножува.
Червена чапля (Ardea purpurea) є великый вид бродивых птахів з родины чаплёвых (Ardeidae).
Дакус менша як подобна сира чапля (довжка тїла 70-90 цм, роспятя крыл 120-138 цм); одрізнять ся узшов головов і дзёбаком і кідь лїтать мать узшы закулятены крыла і часто гранато складаным карком. Дорослы птахы мають червенобуры лиця і бокы карку, червенобурый бріх і тмаво сивый хырбет і крыла з червенобуров фарбов на їх спіднїй сторонї (выразнїше у самцїв). Дзёбак є жовтый. Молоды птахы суть єднотварнїшы, з окрово бурыма лицями, боками карку, хырбетом і крыловыма кровками і невыразно тмавым окраём по боках карку.
Гнїздить в Африцї, середнїй, южній і выходній Европі і западній, южній і выходній Азії. Часточно перелїтна, европскы екземплары зимують в тропічній Африцї.
Выразна є переважно при перелїтанї над тростинками. Ловить в плыткій водї в терстинї. Страву, котру творять рыбы, жабы або хробакы, гарпунує острым дзёбаком. Гнїздить векшынов в колоніях (часто вєдно зо сиров чаплёв) в поростах тростинкы, даколи і на стромах. В єдній покладцї бывать 4-6 (3-10) 56,3 x 40,7 мм великых яєць.
Червена чапля (Ardea purpurea) є великый вид бродивых птахів з родины чаплёвых (Ardeidae).
जांभळा बगळा हा एक पाणथळ जागी राहणारा पक्षी आहे. त्याची वीण आफ्रिका, मध्य आणि दक्षिण युरोप आणि दक्षिण तसेच पूर्व आशियात होते.
जांभळया बगळ्याला इंग्रजी भाषेमध्ये ‘ Purple Heron’ असे म्हणतात. सिंधुदुर्ग जिल्ह्यात याला मोठा ढोक म्हणतात (नक्की?). तर हिंदीमध्ये त्यास अंजन, नरी, निरगोंग, लाल अंजन, लाल सैन म्हणतात. अन्य भाषांतील शब्द :-
जांभळा बगळा हा राखी बगळ्यापेक्षा लहान आणि सडपातळ असतो. त्यांतील नर व मादी सारखेच दिसतात. त्यांचे रंग, रूप, आकार, इत्यादी सारखेच असते. त्या दोघांचा रंग जांभळा, निळा अथवा जांभळसर काळा असतो. त्यांचे पंख व शेपटी काळसर रंगाची असते. शरीराचा मधला भागाचा व तुऱ्याचा रंग राखी काळा असतो. त्यांच्या तांबूस मानेवर काळ्या रेघा असतात; हनुवटी व कंठ हे पांढऱ्या रंगाचे असतात. जांभळ्या बगळ्याच्या छातीवरच्या बदामी कलाबुती पिसांवर तांबूस काड्या असतात व इतर भाग हा पांढऱ्या वर्णाचा असतो.
हा पक्षी साधारणतः भारतातील पाणथळ प्रदेशात, श्रीलंका,अंदमान आणि निकोबार बेटे, इत्यादी भागांत आढळतो .तो देशातल्या देशात स्थलांतर करणारा पक्षी आहे. उत्तर भारतात तो जून ते ऑक्टोबर, तसेच दक्षिण भारत आणि श्रीलंकेमध्ये नोव्हेंबर ते मार्च या काळांत दिसतो.
तो बहुतकरून दलदली, सरोवरे, खाजणी आणि भातखाचरे असलेल्या भागांत निवास करतो. ही सगळी ठिकाणे त्याची निवासस्थाने म्हणून ओळखली जातात.
पुस्तकाचे नाव : पक्षिकोश
लेखकाचे नाव : मारुती चितमपल्ली
जांभळा बगळा हा एक पाणथळ जागी राहणारा पक्षी आहे. त्याची वीण आफ्रिका, मध्य आणि दक्षिण युरोप आणि दक्षिण तसेच पूर्व आशियात होते.
जांभळया बगळ्याला इंग्रजी भाषेमध्ये ‘ Purple Heron’ असे म्हणतात. सिंधुदुर्ग जिल्ह्यात याला मोठा ढोक म्हणतात (नक्की?). तर हिंदीमध्ये त्यास अंजन, नरी, निरगोंग, लाल अंजन, लाल सैन म्हणतात. अन्य भाषांतील शब्द :-
संस्कृत - नीलांग, नलारुण बक, पूर्वीय नीलारुण बक गुजराथी - नडी तेलगू - येर्र नारायण पक्षी, पमुल नारीगाडू तमिळम - चिन्नारैध्यानी बकुल्ला ठूलो दायरामा पाइने, पानी वा हिलोमा हिड्न सक्ने बकुल्लो प्रजातिको चरा हो। यसको बैज्ञानिक नाम ल्याटिन भाषाबाट उत्पत्ति भएको थियो।[२] यो प्रजाति पश्चिमी र दक्षिणी यूरोपमा छरिएर रहेका छन् यसका साथै यो अफ्रिका, र मध्य, दक्षिणी, र पूर्वी एसियामा धेरै क्षेत्रहरूमा व्यापक रूपमा पाइन्छ। यो बकुल्ला ताजापानि, सिमसार क्षेत्र र म्याङ्ग्रुभ क्षेत्रहरूमा पाइन्छ। यसले अफ्रिका, मध्य र दक्षिणी युरोप, र दक्षिणी र पूर्वी एसियामा प्रजनन गर्दछ।
यो हेर्दा खेरी फुस्रो बकुल्ला जस्दो देखिएतापनि यो फुस्रो बकुल्ला भन्दा थोरै सानो, अलि बढी पातलो र यसको प्वाँख गाढा खैरो हुन्छ। यो छल्नमा माहिर हुन्छ। यो पङ्क्षी पानी भएको क्षेत्र वरिपरि प्रशस्त मात्रामा पाइन्छ। यसले माछा, साना मुसा, भ्यागुता र किरा सहित शिकारको एक निश्चित दायरामा शिकार गर्दछ। यसले शिकार गर्नका लागि ठाउँमा आहारा कुर्ने र अढिरहने गर्दछ। यद्यपि दुवै लिङ्ग उपस्थितिमा समान देेखिएतापनि, पोथी भाले भन्दा बढी हलुका हुन्छ। युवा ध्यानी बकुल्ला फुस्रो हुन्छ। यसले लगभग ५ वटा निलो/हरियो खालको अण्डा पार्दछ र अण्डा भने दुबै भाले र पोथीले कोरल्ने गर्दछन्। यसले ४ हप्ता पछि चल्ला काढ्छ र त्यसको ६ हप्ता पछि उक्त बच्चाहरू उड्नको लागि तयार हुन्छन्। अन्तर्राष्ट्रिय प्रकृति संरक्षण सङ्घका अनुसार हिलो ठाउँको कमी भएका कारण यसको जनसङ्ख्यामा भारि गिरावट आएतापनि अन्तर्राष्ट्रिय प्रकृति संरक्षण सङ्घले यसलाई कम चासोका प्रजातिको सूचीमा नामाकरण गरेको छ।
यस चराको लम्बाइ ७८–९७ सेमी (३१–३८ इन्च) हुन्छ र यसको एउटा पखेटा देखि अर्को पखेटासम्मको लम्बाई १२०–१५२ सेमी (४७–६० इन्च) हुन्छ भने यसको उभिदाको उचाइ ७० बाट ९४ सेमी (२८ बाट ३७ इन्च) हुन्छ। [३] तथापि, यो पातलो हुन्छ र यसको तौल जम्मा ०.५ बाट १.३५ किग्रा (१.१ बाट ३.० पाउन्ड) हुन्छ। यो हेर्दा खेरी फुस्रो बकुल्ला जस्दो देखिएतापनि यो फुस्रो बकुल्ला भन्दा थोरै सानो, अलि बढी पातलो र यसको प्वाँख गाढा खैरो हुन्छ र वयस्कमा गाढा खैरो हुन्छ। वयस्क ध्यानी बकुल्लाको निधार हुन्छ र यो हेर्दा श्रीपेच लगाएको जस्तो देखिन्छ। यसको घाँटी पछाडिको भागमा धर्सा धर्सा परेको हुन्छ। यसको टाउको माथि रहेको श्रीपेच फुस्रो बकुल्लाको भन्दा छोटो हुन्छ जुन चाहिँ १४० मिमि (५.५ इन्च) सम्म हुन्छ।यसको पाखुराको प्वाँख चिप्लो खालको हुन्छ। यसको अन्य माथिल्लो भाग र पुच्छर भने खैरो र माटो रङ्गको हुन्छ। यसको घाँटीको अघिल्लो भाग भने अरू भाग भन्दा पहेँलो हुन्छ।[४]
ध्यानी बकुल्ला युरोप, एसिया, हिमालय, अरबी प्रायद्विप र उत्तर अफ्रिकामा पाइन्छ। यसले युरोप, एसिया र अफ्रिकामा प्रजानन गर्दछ। पश्चिमी जातिको यस पङ्क्षीको दायरा भने दक्षिणी स्पेन र उत्तरी अफ्रिकाबाट दक्षिणपश्चिम र पूर्वी युरोपमा कजाखस्तानको बलखास तालसम्म फैलिएको छ। अफ्रिकामा, यसले सेनेगल हुँदै पुर्वी तटिय क्षेत्र र माडागास्करमा प्रजनन गर्दछ। पश्चिमी जातिको यस पङ्क्षीको दायरा भने भारतीय उपमहाद्वीपबाट फैलिएको छ, पुर्वमा पुर्वी चीन देखि फिलिपिन्स सम्म र उत्तरतिरको अमुर नदि र उसुरी नदिको किनारा ४९°उत्तर सम्म फैलिएका छन्। यसको दक्षिणी जाति माडागास्करमा प्रतिबन्धित छन्[५] र केप भर्डमा रहेको यसको थोरै जनसङ्ख्यालाई भने कुनै नियायबाट छुट्टै जातिको रूपमा मान्यता दिएको छ।
अक्टोबर र अगस्ट महिना भित्र, पश्चिम क्षेत्रमा रहेका चराहरू दक्षिण देखि उष्ण अफ्रिकामा बसाइँसराइ गर्दछन् भने मार्चको महिनामा भने चराहरू पुन: उत्तरतर्फनै फर्कने गर्दछन्। पुर्वमा रहेको यसको जनसङ्ख्या भने बसाइँसराइ गर्दैनन, तर उत्तरी भागका केही चराहरू भने दक्षिणतर्फ, कोरिया, थाइल्यान्ड र मलेसियासम्म उड्ने गर्दछन्। अफ्रिकी चराहरू भने बसाइँसराइ गर्दैनन्।[५]
यो म्याङ्ग्रभको हिले क्षेत्रमा पाइन्छ र यो बस्नको लागि ताजापानी रोज्दछ र प्राकृति वास्स्थानमा बस्दछ। यो नदीको किनारा, डुङ्गा र नहरहरूमा पनि भेटिन्छन्।[४] केप भर्डे टापुमा, यो खुल्ला आकाशहरूमा देख्न सकिन्छ।[५]
यसको उडान ढिलो हन्छ, यसको घाँटी र खुट्टा लामो हुन्छ र यसको खुट्टा भने पुच्छर सम्म पुग्दछ। यसको यही गुणले गर्दा यो सारस र अन्य यस्तै देखिने चराहरू भन्दा अलग देखिन्छ अरु चराहरूले भने उडान भर्ने बेलामा आफ्नो घाँटी तन्काउने गर्दछन्। यस चराले कुरा लुकाउने गर्दछ र फुस्रो बकुल्लाको तुलनामा यसले खुला ठाउँमा धेरै समय बिताउदैन र प्राकृतिक वसस्थानमा वस्न रूचाउँछ। यसको नङ्ग्रा लामो हुन्छ त्यसैले यो हिलोमा वा पानिमा तैरिन सक्दछ र यो कहिलेकाहीँ झाडीहरूमा पनि हिलोमा हिडे जसरीनै हिँड्न गर्दछ। यो रूखको हाँगा समातेर बस्दैन। यो बिरलै मात्र रुखको हाँगामा बस्छ र अधिकाङ्स जमिनमै बस्ने गर्दछ।[४]
यो उषा र गोधुलि बेलामा बढी सक्रिय हुने गर्दछ। यो अन्य चराहरूका साथ मध्यदिन र रातमा वास बस्ने गर्दछ तथापि आमाले भने बच्चा हुर्काउने बेलामा रात्रिकालिन कार्यहरूमा बढवा दिन्छ। यो अलि कम गहिराइ भएको पानीमा यसले आफ्नो शक्तिशाली चुच्चाको प्रयोग गरि माछा समात्ने गर्दछ। यो कहिलेकाहीँ आहार कुर्दे हलचल नगरिकन बस्छ र आहारा देख्ना साथ बिस्तारै अगाडि बढ्दछ। यसको खानामा प्रायः माछा, साना स्तनधारीर उभयचर, चरा, सर्प, छेपारो, किरा, माकुरो आदि हुन्छन्। जमिनमा पाइने किरा, यसको किराहरू मध्ये प्रमुख खाना हो। यसले फटयाङ्ग्रो, मौरी र माखाहरू पनि खाने गर्दछ।[४]
ध्यानी बकुल्लाले प्रायः चराहरूको ठूलो समूहमा प्रजनन गर्दछ तर यसले कहिलेकाहीँ भने गुँड र एकान्तमा पनि प्रजनन गर्ने गर्दछ। यसको अण्डा प्रायः हरियो र निलो हुन्छ जसको लम्बाई ४५ देखि ५६ मिमि (२.२० देखि १.७७ इन्च) सम्म हुन्छ। यसले सामान्यतया ४ देखि ५ वटा अण्डा पार्दछ र कहिलेकाहीँ सात देखि आठ अोटा सम्म पनि पार्ने गरेको छ। अण्डाहरू प्राय: ३ दिनको अन्तरालमा पार्ने गर्दछ। यसले अोथारो १ वटा अण्डा पारेपछि वा सबै अण्डा पारे पश्चात बस्ने गर्दछ। दुबै भाले र पोथीले अोथारो बस्ने गर्दछन्। जुन २४ देखि २८ दिन सम्म हुने गर्दछ। वयस्कले खाना ल्यायो भने बच्चाहरूले सिधै माउको चुच्चोबाट खाना खाने गर्दछन्। वयस्कले खाना टुक्राउने गर्दछन्। बच्चाहरू ६ हप्तामा उड्न लायक हुन्छन् र २ महिनामै स्वतन्त्र हुँदै माउबाट सदाका लागि विधा हुन्छन्।[४]
विश्वमा यसको लगभग २७०,००० देखि ५७०,००० सङ्ख्यामा ध्यानी बकुल्ला रहेको अनुमान गरिएको छ। यसको जनसङ्ख्या बिस्तारै घटेतापनि, यसको घट्दो दरले असुरक्षित प्रजातिको मापदण्ड पूरा नगरेकाले अन्तर्राष्ट्रिय प्रकृति संरक्षण सङ्घले यसलाई कम चासोका प्रजातिको रूपमा वर्गीकरण गरेको छ।[१] यस पङ्क्षीले हाल हिले क्षेत्रको बिनास र विभिन्न प्राकृतिक बासस्थानको कमीको समस्य भोगेको छ।
ध्यानी बकुल्ला ठूलो दायरामा पाइने, पानी वा हिलोमा हिड्न सक्ने बकुल्लो प्रजातिको चरा हो। यसको बैज्ञानिक नाम ल्याटिन भाषाबाट उत्पत्ति भएको थियो। यो प्रजाति पश्चिमी र दक्षिणी यूरोपमा छरिएर रहेका छन् यसका साथै यो अफ्रिका, र मध्य, दक्षिणी, र पूर्वी एसियामा धेरै क्षेत्रहरूमा व्यापक रूपमा पाइन्छ। यो बकुल्ला ताजापानि, सिमसार क्षेत्र र म्याङ्ग्रुभ क्षेत्रहरूमा पाइन्छ। यसले अफ्रिका, मध्य र दक्षिणी युरोप, र दक्षिणी र पूर्वी एसियामा प्रजनन गर्दछ।
यो हेर्दा खेरी फुस्रो बकुल्ला जस्दो देखिएतापनि यो फुस्रो बकुल्ला भन्दा थोरै सानो, अलि बढी पातलो र यसको प्वाँख गाढा खैरो हुन्छ। यो छल्नमा माहिर हुन्छ। यो पङ्क्षी पानी भएको क्षेत्र वरिपरि प्रशस्त मात्रामा पाइन्छ। यसले माछा, साना मुसा, भ्यागुता र किरा सहित शिकारको एक निश्चित दायरामा शिकार गर्दछ। यसले शिकार गर्नका लागि ठाउँमा आहारा कुर्ने र अढिरहने गर्दछ। यद्यपि दुवै लिङ्ग उपस्थितिमा समान देेखिएतापनि, पोथी भाले भन्दा बढी हलुका हुन्छ। युवा ध्यानी बकुल्ला फुस्रो हुन्छ। यसले लगभग ५ वटा निलो/हरियो खालको अण्डा पार्दछ र अण्डा भने दुबै भाले र पोथीले कोरल्ने गर्दछन्। यसले ४ हप्ता पछि चल्ला काढ्छ र त्यसको ६ हप्ता पछि उक्त बच्चाहरू उड्नको लागि तयार हुन्छन्। अन्तर्राष्ट्रिय प्रकृति संरक्षण सङ्घका अनुसार हिलो ठाउँको कमी भएका कारण यसको जनसङ्ख्यामा भारि गिरावट आएतापनि अन्तर्राष्ट्रिय प्रकृति संरक्षण सङ्घले यसलाई कम चासोका प्रजातिको सूचीमा नामाकरण गरेको छ।
लाल अंजन (अंग्रेजी:Purple heron) (Ardea purpurea) चिरइन की हेरन (heron) परिवार क सदस्य हवे।
Subspecies manilensis in North Sulawesi, Indonesia
कर्नाटक, India
A. p. manilensis in Kolleru Lake, Andhra Pradesh, India
Pair in nuptial attire at the nest with nestlings. Manych River, Russia
Near Hodal in Faridabad District of Haryana, India
लाल अंजन (अंग्रेजी:Purple heron) (Ardea purpurea) चिरइन की हेरन (heron) परिवार क सदस्य हवे।
செந்நாரை (Purple heron, Ardea purpurea) அல்லது செந்நீலக் கொக்கு [2], உயரமாக வளரக்கூடிய ஒரு நீர்நிலை அருகில் வாழும் நீரைச்சார்ந்த பறவையினம். இவற்றின் தனித்தன்மையான உயரமும், வண்ணங்களும் இவற்றை பறை சாற்றுகின்றன. தன் இனப்பெருக்க எல்லைக்கு வடபுறம் மிகவும் அரிய அளவில் செல்கின்றன.
ஜம்பு நாரை என்பது இதன் வேறு பெயராகும்.[3]
உயர்ந்து வளரும் பறவையினமான செந்நாரை ஒரு மிகப்பெரிய பறவை. 78-98 செ.மீ. நீளம் கொண்ட இவை நிற்கும் வேளையில் 70-94 செ.மீ. உயரமும், 120-152 செ.மீ. இறகின் அகலமும் கொண்டுள்ளன.[4][5] எனினும் இவை மிகவும் ஒல்லியாக இருப்பதனால் இது வெறும் 0.5-1.35 கிலோகிராம் அளவே உள்ளது.[6]
இது சாம்பல் நாரையை விடவும் சிறியதாகவும் இலேசாகவும் உள்ளது. இதனை சாம்பல் நாரையிடமிருந்து வேறுபடுத்திக்கட்டுவது யாதெனின் இதன் இள்ஞ்சிவப்பு நிற உடலே. வளர்ந்த பறவைகள் கருத்த பழுப்பு நிறத்தையும் கொண்டிருக்கின்றன. இவை குறுகிய வடிவிலான மஞ்சள் அலகினை உடையது. செந்நாரைக்கு உருவத்தில் மிகவும் அருகாமையில் உள்ள நாரை இவற்றை விட உருவில் பெரிய கோலியாத்து நாரை.
இவை ஆப்பிரிக்காவிலும், மத்திய மற்றும் தெற்கு ஐரோப்பாவிலும், தென் மற்றும் கிழக்கு ஆசியாவிலும் வாழ்கின்றன. எனினும் ஐரோப்பிய இனங்கள் குளிர் காலங்களில் ஆப்பிரிக்காவை நோக்கி வலசை வருகின்றன. ஆசிய இனங்களோ வடக்கும் தெற்கும் ஆசியாவிற்குள்ளேயே வலசை வருகின்றன.
இவை இறக்கைகளை வேகமாக அடித்துக்கொள்ளாமல் மெதுவாக பறக்கும் இயல்புடையவை. பறக்கும் போது ஆங்கில எழுத்தான "S" வடிவில் கழுத்தை மடித்து வைத்துக்கொண்டு பறக்கும். இந்த பழக்கம் இதனை மற்ற கொக்குகள் மற்றும் குருகுளின் பறக்கும் தன்மையிலிருந்து வேறுபடுத்திக்காட்டுகின்றது. மற்றவை கழுத்தை நீட்டிக்கொண்டு பறக்கும் தன்மையுடையன. பொதுவாக அமைதியான இவ்வினம் தவளையைப்போல் "க்ரேக்" என்ற ஒலியினை எழுப்பும்.
நான்கு துணை இனங்கள் செந்நாரைக்கு உண்டு:
செந்நாரையானது யுரேசிய வலசை வரும் பறவைகளைக்காத்தலுக்கான ஒப்பந்தப்படி (Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds) காக்க வேண்டிய இனம் என்பது சிறப்பானது.
பல மணி நேரங்கள் அசைவின்றி ஆழமற்ற நீரில் நின்றுகொண்டு இவை மீன், தவளை, தேரை, விலாங்கு மீன், பாம்புகள், பல்லிகள், சிறு பாலூட்டிகள், மற்றும் சிறு பறவைகளை பிடித்து உட்கொள்ளும். இரையை அலகில் பிடித்தவுடன் இவை தலையினை ஆட்டி அவற்றை செயலிழக்கச்செய்தும் அப்படியேயும் விழுங்கும். தேவைபட்டால் இவை மெதுவே இரையை பின்தொடர்ந்து செல்லவும் செய்கின்றன. எனினும் தன் சாம்பல் நாரை தோழர்கள் போலல்லாது இவை கோரைப்புற்கள் உள்ள இடங்களில் மறைவாக வாழவும் பிரியப்படுகின்றன.
இவை கூட்டம் கூட்டமாக கோரைப்புற்கள் மீது கூடுகட்டுகின்றன. எனவே இவைகட்கு சதுப்பு நிலம் போன்ற பிரம்மாண்டமான நீர்நிலைகள் தேவைப்படுகின்றன. பல குச்சிகளை சேமித்து இவை கூட்டினை அமைக்கின்றன.
இப்பறவையினம் ஆப்பிரிக்க-யுரேசிய வலசை வரும் நீர்ப்பறவைகள் பாதுகாவல் ஒப்பந்தத்தின் (Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA)) கீழ் பாதுகாக்கப்படும் சில இனங்களில் ஒன்றாகும்[7].
இந்தோனேசியாவில் ஒரு பெரிய செந்நாரை
முதிர்ந்த பறவை தன் குஞ்சுகளுடன், பாரிங்கோ ஏரி, கிரேட் ரிஃப்ட் வேல்லி, கென்யா
பறக்கும் பறவை, லகுனா டி வெனிசியா (Laguna di Venezia) இத்தாலி
செந்நாரை (Ardea purpurea manilensis), கொல்லேறு ஏரி, ஆந்திர பிரதேசம், இந்தியா.
இரு செந்நாரைகள் இணை சேரும் உருவம் மற்றும் குஞ்சுகளோடு, மானிச் ஆறு, ருசியா.
செந்நாரை (Purple heron, Ardea purpurea) அல்லது செந்நீலக் கொக்கு , உயரமாக வளரக்கூடிய ஒரு நீர்நிலை அருகில் வாழும் நீரைச்சார்ந்த பறவையினம். இவற்றின் தனித்தன்மையான உயரமும், வண்ணங்களும் இவற்றை பறை சாற்றுகின்றன. தன் இனப்பெருக்க எல்லைக்கு வடபுறம் மிகவும் அரிய அளவில் செல்கின்றன.
ஜம்பு நாரை என்பது இதன் வேறு பெயராகும்.
ပါဏဗေဒ အလိုအရ ငဟစ် သည် 'အာဒီဒေး' မျိုးရင်းတွင် ပါဝင်သောငှက်ဖြစ်သည်။ ငဟစ်အမျိုးမျိုးရှိသည့် အနက် ထင်ရှားသော ၂ မျိုးမှာ 'အာဒီဆီနာရီရက်တီရော့စထြစ်'နှင့် 'အာဒီပါပြူရီမယ်နီလန်ဆစ်'တို့ ဖြစ်ကြ၏။
ငဟစ် ၏ ကိုယ်ခန္ဓာသည် သေးသွယ်ရှည်လျားလေသည်။ ဖြောင့်စင်းသောနှုတ်သီးနှင့် ရှည်လျားသော ခြေတံရှိသောကြောင့် ဥဗျိုင်းနှင့်တူသည်။ အလျား ၃၈ လက်မခန့်ရှိသည်။ လည်တိုင် တွင် အမည်းပြောက်အစင်းကြောင်းများ ပါရှိသည်။ ဦးခေါင်း နှင့် လည်တိုင်မှာ သံချေးရောင်ကဲ့သို့ နီယောင်ယောင် ရှိသည်။ ကိုယ်အောက်ပိုင်းမှာ မည်းနက်၍ သစ်ကြားခွံရောင် ရှိသည်။ ငဟစ်အမနှင့် အထီးတို့၏ အရောင်အဆင်းမှာ အတူတူပင် ဖြစ်သည်။
ငဟစ်သည် ကျူတော၊ ကိုင်းတောများ ပေါက်ရောက်သည့် မြစ်၊ ချောင်း၊ အင်း၊ အိုင်၊ ကမ်းပါးများတွင် ကျက်စားလေ့ ရှိသည်။ ပျံကာစနှင့် ပျံသန်းနေစဉ်တွင် ကျယ်လောင်စူးရှစွာ အော်မြည်တတ်သည်။ ပျံမည်ပြုသောအခါ လည်တိုင်ကို ရှေ့သို့ ဆန့်၍ အတောင်ကို တစ်အားခတ်ကာ တွဲလွဲကျ နေသော ကြောင့် ခြေတံရှည်တို့ဖြင့် ကိုယ်ကိုထိန်း၍ ပျံတက် သွားတတ် သည်။ ထိုကြောင့် ပျံကာစတွင် ငဟစ်ကို တွေ့ရသည်မှာ ပြေပြစ်ခြင်း မရှိလှပေ။ အရှိန်ရသည်နှင့် တစ်ပြိုင်နက် ခြေတံများကို အမြီးအောက်သို့ ရုပ်သိမ်းလိုက်သည်။ ဦးခေါင်း ကိုလည်း ပခုံးနှစ်ဘက်ကြားသို့ ရောက်အောင်လည်တိုင်ကို ကွေးထားတတ်သည်။ ငါးများ၊ ဖားများကို အများအားဖြင့် စားသောက်လေ့ရှိသည်။ ထို့အပြင် ရေတွင်နေတတ်သော အင်းဆက်ပိုးကောင်များ၊ ခရုမျိုး၊ ဗုဇွန်ကနန်းမျိုးများကိုလည်း စားသောက်လေ့ရှိလေသည်။
မိုးရာသီတွင် ငဟစ်ငယ်များ ဥမှ ပေါက်ကြသည်။ သာမန် အားဖြင့် ငဟစ်တို့သည် တစ်ကောင်တည်း နေလေ့ရှိကြသော် လည်း ရွှေဘိုနယ်၌တွေ့ရသော ငဟစ်တို့မှာ အုပ်ဖွဲ့၍ နေတတ် ကြသည်။ အသိုက်ကို ကျူပင်များပေါ်၌၎င်း၊ သစ်ပင်များပေါ် ၌၎င်း၊ တုတ်ချောင်းများဖြင့် ပြုလုပ်သည်။ အသိုက်၏ အချင်း မှာ တစ်ပေခန့်ရှိ၍ စောက် ၈ လက်မခန့်ရှိသည်။ တစ်မြုံ လျှင် ဥ ၃ လုံးမှ ၅ လုံးအထိ ရှိ၏။ ဥအရောင်မှာ အစိမ်းနု ဖြစ်သည်။
ငဟစ်ကို အာဖရိကတိုက်၊ ဥရောပတိုက် တောင်ပိုင်းနှင့် အာရှတိုက်တောင်ပိုင်းတို့တွင် တွေ့ရသည်။ မြန်မာနိုင်ငံ၊ အိန္ဒိယနိုင်ငံ၊ သီဟိုဠ်ကျွန်းတို့တွင် ငဟစ်ကို တွေ့ရသည်။[၁]
A. p. manilensis, illustration by Keulemans, 1898
In habitat at Sultanpur National Park, District Gurgaon, Haryana, India
Fishing at Sulur lake Coimbatore, Tamil Nadu, India
ပါဏဗေဒ အလိုအရ ငဟစ် သည် 'အာဒီဒေး' မျိုးရင်းတွင် ပါဝင်သောငှက်ဖြစ်သည်။ ငဟစ်အမျိုးမျိုးရှိသည့် အနက် ထင်ရှားသော ၂ မျိုးမှာ 'အာဒီဆီနာရီရက်တီရော့စထြစ်'နှင့် 'အာဒီပါပြူရီမယ်နီလန်ဆစ်'တို့ ဖြစ်ကြ၏။
ငဟစ် ၏ ကိုယ်ခန္ဓာသည် သေးသွယ်ရှည်လျားလေသည်။ ဖြောင့်စင်းသောနှုတ်သီးနှင့် ရှည်လျားသော ခြေတံရှိသောကြောင့် ဥဗျိုင်းနှင့်တူသည်။ အလျား ၃၈ လက်မခန့်ရှိသည်။ လည်တိုင် တွင် အမည်းပြောက်အစင်းကြောင်းများ ပါရှိသည်။ ဦးခေါင်း နှင့် လည်တိုင်မှာ သံချေးရောင်ကဲ့သို့ နီယောင်ယောင် ရှိသည်။ ကိုယ်အောက်ပိုင်းမှာ မည်းနက်၍ သစ်ကြားခွံရောင် ရှိသည်။ ငဟစ်အမနှင့် အထီးတို့၏ အရောင်အဆင်းမှာ အတူတူပင် ဖြစ်သည်။
ငဟစ်သည် ကျူတော၊ ကိုင်းတောများ ပေါက်ရောက်သည့် မြစ်၊ ချောင်း၊ အင်း၊ အိုင်၊ ကမ်းပါးများတွင် ကျက်စားလေ့ ရှိသည်။ ပျံကာစနှင့် ပျံသန်းနေစဉ်တွင် ကျယ်လောင်စူးရှစွာ အော်မြည်တတ်သည်။ ပျံမည်ပြုသောအခါ လည်တိုင်ကို ရှေ့သို့ ဆန့်၍ အတောင်ကို တစ်အားခတ်ကာ တွဲလွဲကျ နေသော ကြောင့် ခြေတံရှည်တို့ဖြင့် ကိုယ်ကိုထိန်း၍ ပျံတက် သွားတတ် သည်။ ထိုကြောင့် ပျံကာစတွင် ငဟစ်ကို တွေ့ရသည်မှာ ပြေပြစ်ခြင်း မရှိလှပေ။ အရှိန်ရသည်နှင့် တစ်ပြိုင်နက် ခြေတံများကို အမြီးအောက်သို့ ရုပ်သိမ်းလိုက်သည်။ ဦးခေါင်း ကိုလည်း ပခုံးနှစ်ဘက်ကြားသို့ ရောက်အောင်လည်တိုင်ကို ကွေးထားတတ်သည်။ ငါးများ၊ ဖားများကို အများအားဖြင့် စားသောက်လေ့ရှိသည်။ ထို့အပြင် ရေတွင်နေတတ်သော အင်းဆက်ပိုးကောင်များ၊ ခရုမျိုး၊ ဗုဇွန်ကနန်းမျိုးများကိုလည်း စားသောက်လေ့ရှိလေသည်။
မိုးရာသီတွင် ငဟစ်ငယ်များ ဥမှ ပေါက်ကြသည်။ သာမန် အားဖြင့် ငဟစ်တို့သည် တစ်ကောင်တည်း နေလေ့ရှိကြသော် လည်း ရွှေဘိုနယ်၌တွေ့ရသော ငဟစ်တို့မှာ အုပ်ဖွဲ့၍ နေတတ် ကြသည်။ အသိုက်ကို ကျူပင်များပေါ်၌၎င်း၊ သစ်ပင်များပေါ် ၌၎င်း၊ တုတ်ချောင်းများဖြင့် ပြုလုပ်သည်။ အသိုက်၏ အချင်း မှာ တစ်ပေခန့်ရှိ၍ စောက် ၈ လက်မခန့်ရှိသည်။ တစ်မြုံ လျှင် ဥ ၃ လုံးမှ ၅ လုံးအထိ ရှိ၏။ ဥအရောင်မှာ အစိမ်းနု ဖြစ်သည်။
ငဟစ်ကို အာဖရိကတိုက်၊ ဥရောပတိုက် တောင်ပိုင်းနှင့် အာရှတိုက်တောင်ပိုင်းတို့တွင် တွေ့ရသည်။ မြန်မာနိုင်ငံ၊ အိန္ဒိယနိုင်ငံ၊ သီဟိုဠ်ကျွန်းတို့တွင် ငဟစ်ကို တွေ့ရသည်။
The purple heron (Ardea purpurea) is a wide-ranging species of wading bird in the heron family, Ardeidae. The scientific name comes from Latin ardea "heron", and purpureus, "coloured purple".[2] It breeds in Africa, central and southern Europe, and southern and eastern Asia. The Western Palearctic populations migrate between breeding and wintering habitats whereas the African and tropical-Asian populations are primarily sedentary, except for occasional dispersive movements.
It is similar in appearance to the more common grey heron but is slightly smaller, more slender and has darker plumage. It is also a more evasive bird, favouring densely vegetated habitats near water, particularly reed beds. It hunts for a range of prey including fish, rodents, frogs and insects, either stalking them or standing waiting in ambush.
Purple herons are colonial breeders and build a bulky nest out of dead reeds or sticks close to the water' edge among reeds or in dense vegetation. About five bluish-green eggs are laid and are incubated by both birds. The young hatch about four weeks later and fledge six weeks after that. The International Union for Conservation of Nature notes that the global population trend is downwards, largely because of the drainage of wetlands, but assesses the purple heron's conservation status as being of "least concern".
The purple heron is a large bird, 78–97 cm (31–38 in) in length with a standing height from 70 to 94 cm (28 to 37 in) and a 120–152 cm (47–60 in) wingspan.[3][4] However, it is slender for its size, weighing only 0.5 to 1.35 kg (1.1 to 3.0 lb).[5] It is somewhat smaller than the grey heron, from which it can be distinguished by its darker reddish-brown plumage, and, in adults, its darker grey back. Adults have the forehead and the crown of the head black, with a dark stripe down the back of the neck that terminates in a slender, dangling crest. This is shorter than the crest of the grey heron and does not exceed 140 mm (5.5 in). The sides of the head and the neck are buffish chestnut, with dark streaks and lines down either side of the whole the neck. The mantle is oily brown and the upper scapular feathers are elongated but not the lower ones. The rest of the upper parts and the tail are brownish grey. The front of the neck is paler than the sides and there are some elongated feathers at the base of the neck which are streaked with white, chestnut and black. The breast is chestnut brown, with some blackening at the side, and the belly and under-tail coverts are black. The brownish-yellow beak is long, straight and powerful, and is brighter in colour in breeding adults. The iris is yellow and the legs are brown at the front and yellowish behind.[6]
The call is a harsh "frarnk", but is quieter and more high-pitched than that of the grey heron. It is generally a less noisy bird, though similar guttural sounds are heard emanating from the heronry. It is also less robust, and appears somewhat hollow-chested. Its head and neck are more slender and snake-like than the grey heron and its toes much longer. Unlike that bird, it often adopts a posture with its neck extending obliquely, and even nestlings tend to use this stance.[6]
There are three or four subspecies:[7]
Adult A. p. purpurea with chicks at Lake Baringo, Kenya
juvenile A. p. purpurea, Danube delta, Romania
immature A. p. manilensis, Maharashtra, India
A. p. manilensis in North Sulawesi, Indonesia showing long toes
The purple heron has a mostly palaearctic distribution and breeds in Europe, Asia and Africa. The range of the western race extends from Portugal eastwards across much of central and southern Europe and parts of North Africa as far as Lake Balkhash in Kazakhstan. In Africa, the bird breeds in Senegal, down the east coast of Africa and in Madagascar. The eastern race extends from the Indian Subcontinent, eastwards to eastern China and the Philippines, and northwards to the basins of the Amur River and the Ussuri River at about 49°N. The southern race is restricted to Madagascar,[10] and a small population of purple herons on the Cape Verde Islands is regarded as a separate race by some authorities.[8]
Between August and October, birds of the western population migrate southwards to tropical Africa, returning northwards in March. Purple herons often overshoot their normal range on their return, and are vagrants to northern Europe including Britain. The eastern population is largely resident, though some birds from the northern part of the range fly southwards to Korea, Thailand and Malaysia. The African birds are resident.[10]
The purple heron inhabits marshes, lagoons and lakes surrounded by dense vegetation. It may frequent mangrove swamps on the coast but it usually chooses freshwater habitats, particularly locations with reed beds (Phragmites). It also visits mudflats, river banks, ditches and canals.[6] In the Cape Verde Islands, it is more likely to be seen in the open, on arid slopes.[10]
Flight is slow, with the neck retracted and the legs extending a long way behind the tail. This is characteristic of herons and bitterns, and distinguishes them from storks, cranes and spoonbills, which extend their necks in flight. It is a secretive bird, spending less time out in the open than the grey heron and tending to skulk in reed beds. Its long toes mean it can walk on floating vegetation, and it sometimes walks over bushes in the same way, not making any attempt to grip the branches. It seldom perches in trees, preferring more terrestrial sites to rest.[6]
It is most active at dawn and dusk, roosting with other birds in the middle of the day and at night, but increasing its diurnal activity while rearing young. It feeds in shallow water, grabbing its prey with its powerful beak. It will often wait motionless for prey, or slowly stalk its victim. The diet consists mainly of fish, small mammals and amphibians, but nestling birds, snakes, lizards, crustaceans, water snails, insects and spiders are also eaten. Terrestrial beetles are the commonest insect prey, followed by water beetles and aquatic larvae, with grasshoppers, dragonflies, bees and flies also being consumed.[6]
The purple heron usually breeds in colonies but sometimes the nests are solitary. It sometimes associates with other species such as the goliath heron (Ardea goliath) or grey heron at multi-species nesting colonies. The site chosen is generally in reed beds, canebrakes or low bushes close to large lakes or other extensive wetlands. It builds a bulky nest of dead reeds, sticks or whatever is available, carelessly pulling the material together. The eggs are bluish-green, averaging 56 by 45 mm (2.20 by 1.77 in). The clutch is usually four or five eggs, with occasionally seven or eight eggs being laid, though these large clutches may have resulted from two females laying in the same nest. The eggs are laid at intervals of three days, and incubation may begin with the first egg, or start when the clutch is complete. Both parents share the incubation, which lasts between 24 and 28 days, and the care of the young. When an adult brings food, its beak is dragged down by the chicks and it regurgitates food from the crop onto the nest, or the young may take food directly from the beak. The young fledge at about six weeks and become independent at two months. They then disperse widely.[6]
There are estimated to be a total of between 270,000 and 570,000 purple herons in the world and the population is probably decreasing slowly. The International Union for Conservation of Nature has assessed its conservation status as being of "least concern" because the rate of decline is insufficient to justify rating it in a more threatened category. The chief threat the bird faces is drainage and disturbance of its wetland habitats, particularly destruction of the reed beds.[1] The purple heron is one of the species to which the Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA) applies.[11]
{{cite journal}}
: Cite journal requires |journal=
(help) The purple heron (Ardea purpurea) is a wide-ranging species of wading bird in the heron family, Ardeidae. The scientific name comes from Latin ardea "heron", and purpureus, "coloured purple". It breeds in Africa, central and southern Europe, and southern and eastern Asia. The Western Palearctic populations migrate between breeding and wintering habitats whereas the African and tropical-Asian populations are primarily sedentary, except for occasional dispersive movements.
It is similar in appearance to the more common grey heron but is slightly smaller, more slender and has darker plumage. It is also a more evasive bird, favouring densely vegetated habitats near water, particularly reed beds. It hunts for a range of prey including fish, rodents, frogs and insects, either stalking them or standing waiting in ambush.
Purple herons are colonial breeders and build a bulky nest out of dead reeds or sticks close to the water' edge among reeds or in dense vegetation. About five bluish-green eggs are laid and are incubated by both birds. The young hatch about four weeks later and fledge six weeks after that. The International Union for Conservation of Nature notes that the global population trend is downwards, largely because of the drainage of wetlands, but assesses the purple heron's conservation status as being of "least concern".
La Purpura ardeo (Ardea purpurea) estas vadbirdo el la familio de Ardeedoj, kiu reproduktiĝas en Afriko, centra kaj suda Eŭropo, kaj suda kaj orienta Azio. La eŭropaj populacioj estas migrantaj, kiuj vintras en tropika Afriko; ankaŭ plej nordaj aziaj populacioj migras suden en Azio. Ĝi estas rara sed regula waganto norde de sis reprodukta teritorio. Nome ĝi povas troviĝi el Filipinoj tra suda Hindia subkontinento al Hispanio, kun reproduktaj populacioj en Hispanio, Francio, suda Germanio, Italio, kaj en Balkanio, en Grekio, Hungario, Rumanio kaj Bulgario al la Nigra Maro.
Ĝi estas granda ardeo kun longo de 78 al 97 cm kun stara alto el 70 al 94 cm kaj enverguro de 120–152 cm.[1][2]. Tamen, ĝi estas svelta por sia grando, kaj pezas nur 0.5-1.35 kg.[3] Ĝia korpo estas iom pli malgranda kaj la koloraro estas iom pli malhela kaj pli malhelbruna ol tiuj de la Griza ardeo; kaj ĉe plenkreskuloj per pli malhelgriza dorso. Ĝi havas pli mallarĝan flavan bekon, kiu estas pli brila ĉe reproduktantaj plenkreskuloj. Plej similkolora ardeo estas la Goliata ardeo, kiu estas konsiderinde pli granda. Ĝi kurbigas la kolon serpentece. La dorso kaj la flugiloj estas malhelgrizaj, el la ŝultro troviĝas longaj, subenpendiĝantaj kaŝtanbrunaj kaj grizaj ornamplumoj. La ornamplumoj de la kromo kaj la nuko estas nigraj. Oni povas vidi longan, nigran strion flanke sur la kaŝtanruĝeca kolo (kaŝtankolora). La brusto estas kaŝtanruĝa, la ventro nigra. La kruroj kaj la irisoj estas flavaj. La longaj fingroj permesas piediri sur flosanta vegetaĵaro.
La junbirdoj estas rustobrunaj, sur ties kolo ne troviĝas la nigra strio, la ventroflanko estas flavbruna.
Se ĝi flugas, la kuntirita kolo pli bone konveksiĝas, la postetenditaj kruroj ŝajnas pli longaj ol tiuj de la Griza ardeo. Ĝi malofte flugas sur arbon.
La voĉo de la Purpura ardeo estas „krek", pli laŭta ol tiu de la Griza ardeo.
Estas tri aŭ kvar subspecioj:
Ĝi vivas en marĉoj, aliaj akvaj lokoj, sed ne ŝatas la malfermajn akvojn. Ĝi serĉas la nutraĵon inter densa plantaro. Ili manĝas en neprofunda akvo, kie harpunas fiŝojn, reptiliojn, amfibiojn (ranoj), insektojn (larvoj), moluskojn, krustulojn kaj malgrandajn mamulojn. Ili ofte atendas senmove predon, aŭ malrapide gvatosekvas sian viktimon. Ili tendencas resti ene de kareksejoj pli ol la Griza ardeo, kaj estas ofte nevidebla, spite sian grandon.
Ĝi havas malrapidan flugmanieron, kaj havas sain kolon kuntirita. Tio estas karaktera de ardeoj kaj botaŭroj, kaj distingas ilin disde cikonioj, gruoj kaj plataleoj, kiuj etendas siajn kolojn. La longa kolo de la Purpura ardeo aspektas precize serpenteca, kun S-formo eĉ dumfluge.
Ĝi nestas kolonie kun alispeciaj birdoj inter densa fragmitaro aŭ kareksejoj aŭ arboj proksime de grandaj lagoj aŭ aliaj etendaj humidejoj. Ĝi konstruas diketan neston el bastonetoj. La nesto povas esti 0,8 ĝis 2,3 m supergrunde kaj 0,5 ĝis 1,6 m superakve. La reprodukta sezono estas de aprilo al julio en Eŭropo. La ino demetas 4 aŭ 5 ovojn (foje nur 2). Ili estas bluverdecaj kaj senmarkaj. Kovado daŭras 26 tagojn. Elnestiĝo okazas post 10 ĝis 20 tagoj sed idoj restas proksime kaj eĉ revenas al nesto peti manĝon. Ekflugo okazas post tri monatoj kaj ekreprodukto post unu jaro. Tiu specio povas vivi pli da 20 jarojn.
La Purpura ardeo estas specio al kiu aplikiĝas la Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA). Ĝi estas specio malpliiĝanta kaj protektata; minacoj estas malpliigo kaj poluado de humidejoj, homa ĝenado kaj ŝtelĉasado.
La populacio en Eŭropo enhavas 29.000 al 42.000 reproduktaj paroj. Ĉefe en Rusio (10.000 al 15.000 reproduktaj paroj), en Ukrainio (6.700 al 11.900 reproduktaj paroj), en Francio kaj Hispanio kune 2.000 reproduktaj paroj. En Mezeŭropo 1.500 al 2.300 reproduktaj paroj, en Hungario 900 al 1.500 reproduktaj paroj.[4]
Ili ludas gravan rolon kiel predanto kiu kontrolas troan kreskon de etaj animaoj (fiŝoj, amfibioj, reptilioj, roduloj ktp).
Ardea purpurea manilensis en Lago Kolleru, Andra-Pradeŝo, Barato
En naturrezervejo de Nederlando
En Tarn
La Purpura ardeo (Ardea purpurea) estas vadbirdo el la familio de Ardeedoj, kiu reproduktiĝas en Afriko, centra kaj suda Eŭropo, kaj suda kaj orienta Azio. La eŭropaj populacioj estas migrantaj, kiuj vintras en tropika Afriko; ankaŭ plej nordaj aziaj populacioj migras suden en Azio. Ĝi estas rara sed regula waganto norde de sis reprodukta teritorio. Nome ĝi povas troviĝi el Filipinoj tra suda Hindia subkontinento al Hispanio, kun reproduktaj populacioj en Hispanio, Francio, suda Germanio, Italio, kaj en Balkanio, en Grekio, Hungario, Rumanio kaj Bulgario al la Nigra Maro.
La garza imperial (Ardea purpurea)[2] es una especie de ave pelecaniforme de la familia Ardeidae[3][4] propia del África subsahariana, el sur, centro y este de Europa, y Asia meridional y oriental. Es un ave acuática pescadora que habita en humedales con aguas someras y vegetación densa circundante.
La garza imperial es un ave de gran tamaño, que mide 78-97 cm de largo, con una altura de 70 a 94 cm y una envergadura lar de 120–152 cm.[5][6] Sin embargo es muy esbelta, y para su tamaño solo pesa entre 0,5 y 1,35 kg.[7] Es un poco más pequeña que la garza real, de la que además puede distinguirse por su plumaje más de tonos pardo rojizos de sus laterales, y en los adultos su espalda gris más oscura. Los adultos de garza imperial tienen la frente y el píleo negros, y una lista oscura les recorre la parte posterior del cuello desde la espalda hasta la nuca, donde les cuelga una pequeña cresta. Esta cresta posterior es más pequeña que la de la garza real y no sobrepasa los 140 cm. los laterales de su cabeza y cuello son de color crema rojizo, con una lista oscura a ambos lados y que recorre todo el cuello. Su manto es parduzco y las plumas de parte superior de la zona escapular son alargadas, pero no las de la parte inferior. El resto de sus partes superiores son de un color gris parduzco, incluida la cola. La parte frontal de su cuello es más clara que los laterales y tiene algunas plumas largas en la base del cuello que están veteadas en blanco, castaño y negro. Su pecho es castaño rojizo con los laterales negruzcos, y su vientre y coberteras inferiores de la cola son negros. Su largo pico es amarillo parduzco, y es resto y puntiagudo y de tonos más intensos en los adultos en la época de cría. El iris de sus ojos es amarillo y sus patas son parduzcas en la parte frontal y amarillentas por detrás.[8]
Se diferencia de la garza real (Ardea cinerea) por su coloración general más oscura, y tener sus pies y pico más largos, así como por su menor tamaño corporal y su silueta más grácil.[9] Su cuello es más fino y su cuello parece más hendido. Suele extender el cuello con más frecuencia que la garza real, e incluso los polluelos suelen mantener esa postura.[8]
Su graznido es un áspero frarnk, pero es más bajo y menos agudo que el de la garza real. Generalmente es un ave silenciosa, aunque suele emitir ruido guturales en sus colonias.
La garza imperial se clasifica en el género Ardea, perteneciente a la familia de las garzas, Ardeidae. A su vez, las garzas se clasifican en el orden Pelecaniformes, junto a otras cuatro familias de aves acuáticas: Pelecanidae (pelícanos), Threskiornithidae (ibis y espátulas), Balaenicipitidae (picozapato) y Scopidae (ave martillo).[10] La garza imperial como la mayoría de las garzas actuales pertenece a la subfamilia Ardeinae, que incluye a las garzas típicas (Ardea), garcillas, garcitas, martinetes y afines.[11]
La garza imperial fue descrita científicamente por Carlos Linneo en 1766 en la duodécima edición de su obra Systema naturae, con el mismo nombre que en la actualidad, Ardea purpurea,[12] que significa «garza púrpura». Se reconocen cuatro subespecies diferenciadas de garza imperial:[13]
La garza real se extiende por Eurasia y África, y cría tanto en Europa y Asia como en África. El área de distribución de la subespecie occidental se extiende desde el sur de España y el norte de África, por todo el sur y este de Europa llegando hasta el lago Baljash en Kazajistán; y hay una población separada en Pakistán. Además ocupa la mayor parte del África subsahariana, y cría desde Senegal, hasta la costa este de África y Madagascar. La raza oriental se extiende desde el subcontiente indio hasta China y las Filipinas, llegando por el norte hasta la cuenca de los ríos Amur y Ussuri alrededor del paralelo 49°N. La subespecie meridional está restringida a Madagascar.[14] Existe una pequeña población de garza imperial en las islas de Cabo Verde que constitu una subespecie separada.[15]
Entre agosto y octubre, la población occidental migra al sur hacia el África tropical, y regresa al norte en marzo. Se ha registrado que una pequeña población pasa el invierno en Baluchistán. Las garzas imperiales a veces pasan de largo su área de distribución normal en su viaje de retorno, y divagan por el norte de Europa. La población oriental es principalmente sedentaria, aunque las garzas que viven más al norte se desplazan al sur hasta Corea, Tailandia y Malasia. Las garzas imperiales africanas son sedentarias.[14]
Las garzas imperiales habitan en los pantanos, lagunas y lagos rodeados de vegetación densa. Pueden visitar los manglares de la costa, pero generalmente eligen para vivir masas de agua dulce, en especial aquellas con presencia de carrizales (Phragmites). También frecuenta las marismas, orillas de los ríos, las acequias y canales.[8] En las islas de Cabo Verde, es más probable observarlas en las laderas áridas despejadas.[14]
Es un ave sigilosa, que pasa menos tiempo al descubierto que la garza real, y suele deambular entre los carrizales. Sus largos dedos le facilitan caminar sobre la vegetación flotante, y también mantenerse sobre los arbustos de forma similar sin necesidad de agarrarse de las ramas. Casi nunca se posa en los árboles, y prefiere descansar en lugares más cerca del suelo.[8]
La garza imperial es más activa al amanecer y al anochecer, y descansa junto a otras aves en el periodo central del día y por la noche, pero incrementa su actividad diurna cuando está criando a sus polluelos.
La garza imperial vuela lenta y pausadamente. Mientras vuela suele mantener el cuello retraído y las patas estiradas hacia atrás sobresaliendo mucho detrás de su cola. Esta característica del vuelo de las garzas las distingue de las cigüeñas, grullas y espátulas que mantienen el cuello estirado cuando vuelan.
La garza imperial se alimenta en aguas someras, arponeando a sus presas con su potente pico. A veces espera quieta a que se acerquen sus presas, y otras se acerca lenta y sigilosamente a sus víctimas. Su dieta se compone principalmente de peces, anfibios y pequeños mamíferos, pero también comen polluelos de aves, serpientes, lagartijas, crustáceos, caracoles de agua, insectos y arañas. Los escarabajos terrestres son los insectos que más capturan, seguidos de los escarabajos acuáticos, y también consumen larvas acuáticas, saltamontes, libélulas, abejas y moscas.[8] Su alimentación se compone principalmente de que captura en aguas someras.[9]
El periodo de cría tiene lugar entre abril y agosto. Las garzas imperiales generalmente crían en colonias, pero a veces lo hacen en solitario. A veces forman colonias mixtas asociadas con otras especies de garzas como la garza goliat (Ardea goliath) o la garza real. Los emplazamientos elegidos para la cría son los carrizales, cañaverales y matorrales bajos cercanos a grandes lagos o humedales extensos.
Construyen nidos voluminos compuestos por juntos y palos o cualquier otro material vegetal disponible amontonado descuidadamente. La hembra realiza una única puesta, de 4 a 5 huevos,[16] aunque ocasionalmente se encuentran siete u ocho huevos en un solo nido, pero estas grandes puestas suelen ser resultado de la puesta de dos hembras en el mismo lugar. Los huevos son blanquecinos con ligeros tonos verdes azulados, y miden de media 56x45 mm. La puesta se realiza con intervalos de tres días entre cada huevo, y la incubación puede empezar con la puesta del primer huevo o cuando se ha completado la puesta. Ambos progenitores comparten la tarea de incubación, y ésta dura entre 24 y 28 días, y también ambos cuidan de los polluelos. Cuando el adulto les trae alimento lo regurgita de su buche arrojándolo en el nido cerca de los polluelos o directamente en el pico de estos. Los polluelos se desarrollan en unas seis semanas y se hacen independientes a los dos meses. Entonces se alejan de lugar de nacimiento alejándose mucho.[8]
Se estima que la población mundial total de garza imperial consta de entre 270.000 y 570.000 individuos, aunque su población probablemente está descendiendo lentamente. La Unión Internacional para la Conservación de la Naturaleza la clasifica como especie bajo preocupación menor porque su tasa de declive no es suficiente para que se considere en peligro. La principal amenaza para la especie es el drenaje y las perturbaciones de los humedales en los que habita, en particular la destrucción de los carrizales.[1] La garza imperial es una de las especies a las que se les aplica el Acuerdo para la conservación de aves acuáticas migratorias africanas-eurasiáticas (AEWA).[17]
La garza imperial (Ardea purpurea) es una especie de ave pelecaniforme de la familia Ardeidae propia del África subsahariana, el sur, centro y este de Europa, y Asia meridional y oriental. Es un ave acuática pescadora que habita en humedales con aguas someras y vegetación densa circundante.
Purpurhaigur (Ardea purpurea) on haigurlaste sugukonda kuuluv linnuliik.
Teda võib näha ka Eestis.
Purpurhaigur andmebaasis eElurikkus
Purpurhaigur (Ardea purpurea) on haigurlaste sugukonda kuuluv linnuliik.
Teda võib näha ka Eestis.
Purpurhaigur sulgi puhastamasLertxun gorria (Ardea purpurea) ardeidae familiako hegaztia da[1].
Ardea purpureaek lau azpiespezie ezagunak ditu:
Ruskohaikara (Ardea purpurea) on punertavansävyinen haikaralaji. Suomessa se on suurharvinaisuus.
Ruskohaikara muistuttaa harmaahaikaraa, mutta on hiukan pienempi, ja sen höyhenpeite on punaruskea. Aikuisen linnun selkä on harmaansävyinen. Pituus 80-90 cm, siipien kärkiväli 140 cm, paino 600-1400 grammaa.
Ruskohaikara on muuttolintu, joka pesii Etelä-Euroopassa, Pohjois-Afrikassa, Madagaskarilla ja Aasiassa, ja talvehtii trooppisessa Afrikassa ja Kaakkois-Aasiassa.
Ruovikkoiset järvet, merenlahdet ja joenvarret sekä mangrovesuot.
Pesii pienissä yhdyskunnissa ruovikoissa. Pesä ruovikossa, joskus jopa 3 metriä korkealla. Munamäärä vaihtelee kahdesta kahdeksaan, ja haudonta-aika on 26 päivää. Poikaset ovat lentokykyisiä noin 7 viikon ikäisinä.
Syö kaikkea vedessä liikkuvaa, kuten kaloja, käärmeitä, liskoja, sammakoita, lintuja, pikkunisäkkäitä jne.
Ruskohaikara (Ardea purpurea) on punertavansävyinen haikaralaji. Suomessa se on suurharvinaisuus.
Ardea purpurea
Le Héron pourpré (Ardea purpurea) est une espèce d'oiseaux de la famille des Ardeidae. C'est un oiseau migrateur paléarctique, présent et nicheur en Europe et Afrique du Nord, hivernant occasionnellement en Europe de l'Ouest et du Sud, protégé.
Fin et longiligne, au long bec pointu jaune, il mesure de 78 à 90 cm de long avec une envergure de 120 à 150 cm[réf. nécessaire]. Mâles et femelles se ressemblent (les juvéniles sont plus bruns).
Sa poitrine est brun-roux et l'abdomen noir avec flancs et scapulaires roux-pourpre.
Les yeux sont jaune clair et sa tête est ornée d'une calotte noire, l'arrière du cou étant brun roussâtre et blanc sur le devant avec des stries noires en approchant du haut de la poitrine qui s'orne de plumes plus longues à la saison des amours. Les pattes jaunes tirant vers l'orange lui permettent de marcher dans l'eau et la vase. Des doigts inhabituellement longs pour un héron lui permettent de marcher sur les vases molles, les feuilles flottantes et de se poser sur les buissons.
Semblable à celui du héron cendré dont il partage le régime alimentaire (poissons, mollusques, crustacés, insectes aquatiques, larves, reptiles, amphibiens, petits rongeurs voire oisillons), mais il niche volontiers dans les roselières plutôt que les grands arbres. La femelle pond 2 à 5 œufs[1] (de couleur bleu-vert clair) qui éclosent après 25 à 30 jours d'incubation assurée à tour de rôle par les deux parents qui vont ensuite nourrir (régurgitation dans leurs becs ou dans le nid) et défendre les poussins. Il est fréquent que le ou les plus faibles des poussins meurent les premières semaines. Les jeunes sortent du nid dès 10 jours environ pour se cacher dans les roseaux, revenant au nid pour quémander de la nourriture. Ils voleront vers trois mois, et pourront se reproduire après un an.
Il joue un rôle majeur de prédateur des zones humides, contribuant à la régulation naturelle des populations de poissons, amphibiens et rongeurs.
Il niche des tropiques jusqu'aux zones semi-tempérées, dont en Europe, dans le sud de l'Asie et en Afrique. Les oiseaux européens hivernent presque tous en Afrique tropicale, avec parfois quelques oiseaux hivernant en Europe. En Europe, la Russie, l'Ukraine, l'Espagne, la France et l'Italie hébergent 80% de la population nicheuse européenne[2].
Il préfère les eaux peu profondes, généralement douces, avec une couverture végétale sur les bords, en particulier des roseaux (Phragmites). Pour nicher, il utilise des roselière, mais parfois également des arbres[1].
C'est une espèce à faible effectif qui a régressé en Europe, en lien avec la correction des cours d'eau et la régression des roselières. Depuis les années 1960, les sécheresses au Sahel dans ses zones d'hivernage ont également augmenté la mortalité hivernale.
L'espèce est protégée, et jugée dans une situation préoccupante, menacée par le recul et la pollution des zones humides, par les perturbations humaines et la chasse illégale. Il en resterait environ 5000 couples en Europe[réf. nécessaire]. Sa présence en Europe a légèrement augmenté entre 1997 et 2016, en lien avec des pluies plus abondantes au Sahel, selon le recensement du second Atlas des oiseaux nicheurs européens[2].
Aucune utilisation de cet oiseau n'est connue.
Le Héron pourpré bénéficie d'une protection totale sur le territoire français depuis l'arrêté ministériel du 17 avril 1981 relatif aux oiseaux protégés sur l'ensemble du territoire. Il est inscrit à l'annexe I de la directive Oiseaux de l'Union européenne[3]. Il est donc interdit de le détruire, le mutiler, le capturer ou l'enlever, de le perturber intentionnellement ou de le naturaliser, ainsi que de détruire ou enlever les œufs et les nids et de détruire, altérer ou dégrader leur milieu. Qu'il soit vivant ou mort, il est aussi interdit de le transporter, colporter, de l'utiliser, de le détenir, de le vendre ou de l'acheter.
L'espèce a été décrite par Linné en 1766. Aujourd'hui, quatre sous-espèces sont considérées[4]:
Ardea (purpurea) bournei figure sur un timbre émis par la République du Cap-Vert en 2003[5].
Ardea (purpurea) figure sur 4 timbres émis par la Croatie en 2004.
Ardea purpurea
Le Héron pourpré (Ardea purpurea) est une espèce d'oiseaux de la famille des Ardeidae. C'est un oiseau migrateur paléarctique, présent et nicheur en Europe et Afrique du Nord, hivernant occasionnellement en Europe de l'Ouest et du Sud, protégé.
A garza imperial ou garza vermella (Ardea purpurea) é unha ave da familia das garzas (Ardeidae). É nativa de África, Europa meridional e central e Asia. As poboacións europeas son migratorias e hibernan en África. As poboacións do norte de Asia tamén migran cara terras máis meridionais.
Segundo os autores, hai de tres a catro subespecies:
Subespecie Ardea purpurea manilensis en Indonesia.
Adulto con crías no Lago Baringo, Kenya.
Voando na lagoa de Venecia, Italia.
Ardea purpurea manilensis no Lago Kolleru, Andhra Pradesh, India.
Parella de garzas imperiais con crías no río Manych, Rusia.
A garza imperial ou garza vermella (Ardea purpurea) é unha ave da familia das garzas (Ardeidae). É nativa de África, Europa meridional e central e Asia. As poboacións europeas son migratorias e hibernan en África. As poboacións do norte de Asia tamén migran cara terras máis meridionais.
Čaplja danguba, crvena čaplja, čaplja mrka, ili zmijar ptica (lat. Ardea purpurea) je barska ptica iz porodice čaplji.
Dosta je velika ptica. Visoka je 80-90 cm, duga je otprilike isto toliko. Teška je 0.5-1.3 kg, a raspon krila joj je 120-150 cm. Nešto je manja od sive čaplje, od koje se razlikuje po svom crvenkastosmeđem perju, i, kod odraslih, tamnije sivim leđima. Čelo i gornji dio glave zajedno s ukrasnim perima je crno, kao i prsa i trbuh, a tamniji su i dijelovi ramena i dijelovi prsa. Crne pruge se pružaju od kljuna, ispod lica do prsa, a perje vrata i dijelovi lica su kestenjastosmeđi. Ima uži žuti kljun, koji je kod odraslih svjetliji za vrijeme sezone parenja. Purpurno-crvene nijanse na perju teško se vide s daljine, kada izgleda nešto tamnija od sive čaplje. U letu, naprijed uperen zavoj vrata manje je zaobljen nego kod sive čaplje, čineći oštriji luk. Glava i vrat su uži i vijugaviji. Prsti su duži, stražnji prst strši u letu. Leđa i krila su plavosiva. Stopala su joj veća nego u sive čaplje.
Hranu nalazi u plitkoj vodi. Hrani se malim ribama, žabama, kukcima, malim sisavcima, gmazovima i pticama. Često nepomično čeka plijen ili polako lovi pretraživanjem. Zauzima pozu za skrivanje kao bukavac[1].
Spor je letač, dok leti vrat joj je uvučen. Dugi vrat za vrijeme leta izgleda zmijoliko, poprima oblik slova S. Poziv je glasno graktanje krek.
Gnijezdi se u tršćaku i vrbovoj šikari. Nakon ritualnog sparivanja koje je slično sivoj čaplji, par zasniva gnijezdo jednostavne građe izgrađeno od vlati šaš a, trstike i sličnih materijala iz okoliša. U gnijezdu se nađe 4 do 5 plavozelenih jaja. Inkubacija traje 25-30 dana. Mladi napuštaju gnijezdo za 7-8 tjedana. Roditelji su brižni i redovito ih hrane i štite od prejakog sunca i neprijatelja.
Selica je koja u naše krajeve stiže krajem ožujka, a napušta ih najčešće u kolovozu i rujnu, nekad kasnije. Kolonije ove čaplje u Hrvatskoj nalaze se u Kopačkom ritu, Krapje đolu, Jelas polju u Hrvatskoj. Ova čaplja također nalazi se i u Blatnom jezeru i Valencijskim jezerima u Mađarskoj, Treboni u Češkoj, na više mjesta u Slovačkoj, na Nežiderskom jezeru u Austriji, u Friziji i Utrechtu u Nizozemskoj,u Bosni i Hercegovini : Jezero Bardača u poriječju rijeke Po u Italiji, Camargue u Francuskoj, delti Dunava u Rumunjskoj, te u Portugalu i Španjolskoj. Osim što je ima u Europi, nastanjuje i Afriku i središnju Aziju.
Još nedavno bila je najbrojniji stanovnik Kopačkog rita i ostalih močvara u Hrvatskoj. Danas se neredovito gnijezdi, nekoliko parova gnijezdi se na Malom Dunavu između Vardarca i Eblina[2]. Nasuprot tome, u 19. stoljeću zabilježene su kolonije gdje je i do 400 parova bilo zajedno na gniježđenju. Postale su rijetke i na seobi. Gnijezdeća populacija na Vranskom jezeru jedina je u priobalnom dijelu Hrvatske, a čini preko 10% ukupne hrvatske populacije[3].
22. ožujka 2004. Hrvatska pošta je u suradnji sa Svjetskim fondom za očuvanje prirode izdala četiri prigodne poštanske marke s motivom čaplje dangube[4].
Štite je mnoge međunarodne konvencije: Bonska iz 1975. i Bernska konvencija iz 1979., zatim Sporazum o zaštiti afričko–euroazijskih migratornih ptica močvarica (AEWA) iz 1995., Konvencija o zaštiti vodenih staništa iz Ramsara iz 1971. U Hrvatskoj je zaštićena Zakonom o zaštiti prirode iz 2003. te Pravilnikom o zaštiti pojedinih vrsta ptica iz 1995.[5]
Čaplja danguba, crvena čaplja, čaplja mrka, ili zmijar ptica (lat. Ardea purpurea) je barska ptica iz porodice čaplji.
Cangak Merah adalah spesies burung yang berukuran besar, yakni 60 cm. Warna abu-abu coklat berangan. Iris kuning, paruh coklat, kaki coklat kemerahan[1]. Bulu lainnya pada burung ini berwarna coklat kemerahan[2]. Terdapat setrip hitam menurun sepanjang leher yang merah-karat khas. Punggung dan penutup sayap abu-abu, bulu terbang hitam[2].
Lahan basah tidak terbatas di pesisir, mangrove, sawah, danau, aliran air, kadang perbukitan. Tersebar sampai ketinggian 1.500 m dpl[1]. Afrika, Erasia, Filipina, Sunda Besar. Di Indonesia, terdapat di Sumatera, Kalimantan, Jawa, Bali, Sulawesi, Nusa Tenggara[1].
Makanan burung ini adalah ikan, katak, reptil, larva serangga, dan krustasea[1]. Berkembang biak pada bulan Desember-Maret dan Februari-Agustus[1].
Cangak Merah adalah spesies burung yang berukuran besar, yakni 60 cm. Warna abu-abu coklat berangan. Iris kuning, paruh coklat, kaki coklat kemerahan. Bulu lainnya pada burung ini berwarna coklat kemerahan. Terdapat setrip hitam menurun sepanjang leher yang merah-karat khas. Punggung dan penutup sayap abu-abu, bulu terbang hitam.
L'airone rosso (Ardea purpurea Linnaeus, 1766) è un uccello della famiglia degli Ardeidi.[2]
È un airone piuttosto grande, con una apertura alare di 120–150 cm; ha una taglia di 78–90 cm e un peso compreso tra 500 e 1200 g.[3] È leggermente più piccolo dell'airone cenerino. Ha un lungo collo marrone a forma di S con una striscia nera; la sommità del capo è nera. Sulle ali presenta delle macchie color bruno. Durante il periodo del corteggiamento acquista un piumaggio molto più attraente, specialmente sul collo.
Si nutre di pesci, anfibi e insetti (larve e adulti). Di solito è attivo al tramonto e all'alba. Si può nutrire anche di crostacei o molluschi e occasionalmente mangia piccoli mammiferi, serpenti e lucertole. Può vivere anche più di 20 anni.
Nidifica in piccoli gruppi, generalmente composti da due o tre coppie, a volte insieme anche ad altre specie (come l'airone cenerino, la sgarza ciuffetto, l'airone bianco maggiore o la nitticora) verso la fine di aprile e l'inizio di maggio.
I nidi sono costruiti solitamente nei canneti o tra altre piante tipiche delle zone umide, generalmente a 0,5 – 1 m dall'acqua, ma possono essere posti anche sugli alberi fino a 25 m da terra. Sono costruiti con canne o rametti di albero. Depone 4-5 uova azzurre - verdi macchiate di bianco. Dopo circa un mese si schiudono, e i piccoli impiegano 45 - 50 giorni prima di iniziare a volare. Entrambi i genitori si prendono cura dei piccoli almeno fino a quando non hanno imparato a volare.
Diffuso in Eurasia, Africa ed Indonesia; in Italia è diffuso soprattutto nella Pianura padana ed in Toscana, presente anche in Sardegna, Sicilia, Umbria, Lazio e Puglia. L'airone rosso è un regolare migratore ed è presente in Italia nel periodo estivo (più facile osservarlo tra marzo e maggio), dopodiché a fine estate migra fino al sud del Sahara. Frequenta laghi di acqua dolce, costeggiati da canneti o boschi di palude come salici ed ontani, non disdegna anche risaie, fiumi, lanche e fossi con ampia vegetazione, pur essendo più difficile e raro da scovare al contrario delle altre specie di aironi (Cenerino, bianco maggiore).
Sono note le seguenti sottospecie:[2]
È specie protetta ai sensi della legge 157/92[4]. La minaccia principale è la distruzione dei canneti. Nonostante la ampia distribuzione geografica, in Italia non è molto comune e si presume che vi siano solo qualche migliaio di esemplari, pertanto resta una specie da proteggere e preservare.
Purpurinis garnys (lot. Ardea purpurea, angl. Purple Heron, vok. Purpurreiher) – garninių (Ardeidae) šeimos paukštis.
Purpurinis garnys truputį mažesnis ir tamsesnis už pilkąjį.
Patino ir patelės nugarinė pusė tamsiai pilka, rusvo atspalvio. Viršugalvis, kuodukas, juostos ir dėmės ant kaklo, pagurklio bei krūtinės – juodi. Smakras ir gerklė balti. Juostelė virš akių, kaklo priekinė dalis ir pagurklis – ryškiai rudi. Krūtinė ir pilvo šonai – kaštoninės spalvos. Plasnojamosios ir vairuojamosios plunksnos juodos, pilko atspalvio. Antsnapis tamsiai rudas, posnapis – rusvai geltonas. Kojos juosvai rusvos. Rainelė geltona. Jauniklių viršugalvis tamsiai rudas, kaklas be juodų juostelių. Nugarinė dalis tamsiai ruda.
Eurazijoje paplitęs nuo Atlanto iki Ramiojo vandenyno. Šiaurėje arealas siekia Belgiją, Lenkiją, Charkovo, Voronežo sritis, Turgajaus, Ču, Ilio upių žemupius, pietinę Himalajų papėtę, šiaurės rytų Kiniją, Amūro baseiną. Į pietus paplitęs iki Mažosios Azijos, Viduržemio jūros, Afrikos.
Žiemoja Afrikoje,, Pietų ir Pietryčių Azijoje.
Pietinių kraštų rūšis, todėl į Lietuvą užklysta retai.
Peri apsemtuose, sunkiai prieinamuose nendrių, švendrų, karklų sąžalynuose. Vengia atvirų vandens plotų net ieškodamas maisto. Baikštus, veisimosi ir klajonių laikotarpiu laikosi tarp augalijos. Pabaidytas kyla nenoriai. Staiga užkluptas, panašiai kaip ir didysis baublys, pakelia snapą aukštyn, sustingsta ir tampa panašus į stulpelį. Žmogų prisileidžia arti, bet po to staigiai kyla, sunkiai mojuodamas sparnais. Turi ilgus kojų pirštus, todėl gali vaikščioti per minkštą gruntą ar nendrių stiebais.
Nemėgsta kitų gandrinių paukščių kaimynystės, todėl aptinkamos atskiros purpurinių garnių kolonijos. Dažnai įsikuria šalia kitų garnių. Lizdus sukrauna ant nulinkusių ar nulūžusių nendrių, kartais – medžiuose. Dėtyje paprastai būna 3–5 kiaušiniai, perimi apie 26 dienas. Mėnesio amžiaus jaunikliai jau palieka lizdą ir pradeda savarankiškai ieškoti maisto.
Maitinasi žuvimis, varliagyviais, ropliais, vabzdžiais ir jų lervomis, augalais, kitų paukščių jaunikliais.
Purpurinis garnys (lot. Ardea purpurea, angl. Purple Heron, vok. Purpurreiher) – garninių (Ardeidae) šeimos paukštis.
Rudais gārnis (Ardea purpurea) ir liela auguma gārņu dzimtas (Ardeidae) putns, kas pieder gārņu ģintij (Ardea). Tas ligzdo Eiropas centrālajā daļā un dienvidos, Āfrikā un Āzijas dienvidos un dienvidaustrumos.[1] Eiropas Palearktikas putni ir gājputni un ziemo Āfrikā uz dienvidiem no Sahāras, nepārsniedzot ekvatoru, daži Vidusjūras piekrastē, Tuvajos Austrumos, kā arī Pakistānā.[2] Āzijas izplatības areāla ziemeļu populācijas migrē nedaudz uz dienvidiem. Rudajam gārnim izšķir 4 pasugas.[1][3]
Ik pa laikam rudais gārnis ieklīst reģionos uz ziemeļiem no sava izplatības areāla. Lai arī tas ir vairākas reizes novērots Zviedrijā, Somijā, Igaunijā un Lietuvā, tomēr Latvijā rudais gārnis līdz šim nav novērots.[2]
Rudais gārnis ir liels, slaids putns. Tā ķermeņa garums ir 78—90 cm, stāvot tā augstums ir 70—94 cm, spārnu plētums 120—150 cm.[3] Neskatoties uz savu lielo augumu, tas ir samērā viegls un sver 0,5—1,35 kg.[3] Rudajam gārnim ir kastaņbrūna galvas virsa, kakla aizmugures daļa, bet vaigi un kakla apakšdaļa gaiši brūni, turklāt kaklam katrā sānā ir melna, šaura garensvītra. Uz gaišajām krūtīm un kakla lejasdaļas izceļas tumši lāsumi. Tā pleci un spārnu virspuses ir pelēkas, bet vēders un spārnu iekšpuses kastaņbrūnas. Rudajam gārnim ir slaids, ruds knābis, kas riesta laikā kļūst košāks. Knābja virspuse ir tumši brūna. Salīdzinot ar citiem gārņiem, tā knābis ir proporcionāli garāks. Arī pirksti tam ir garāki kā citām gārņu sugām un tas bez grūtībām spēj staigāt pa lielām ūdensaugu lapām.[3] Acis rudajam gārnim ir dzeltenas ar melnu maliņu. Lai arī ārēji abi dzimumi izskatās vienādi, mātītes ir nedaudz vieglākas. Jaunie putni ir pelēcīgāki, ne tik koši, tiem uz kakla nav arī melnās garensvītras.[3]
Rudais gārnis mājo purvainās vietās aizaugušu ūdenstilpju krastos, bet tie var būt arī rīsa lauki. Tas ligzdo, sākot ar ielejām jūras līmenī un beidzot ar kalniem līdz 1800 metriem virs jūras līmeņa.[3] Āfrikas un Āzijas dienvidos dzīvojošās populācijas ir nometnieki. Eiropas un Āzijas izplatības areāla ziemeļu teritoriju gājputni migrē dienas laikā, veidojot nelielus barus, lai gan Turcijas populācijas veido lielus barus (350—400 putni).[3]
Rudais gārnis baroties dodas vakara stundās, iestājoties krēslai. Tas barojas ar zivīm, abiniekiem, kukaiņiem, zirnekļiem, vēžveidīgajiem, moluskiem, maziem putniņiem, zīdītājiem, čūskām un ķirzakām. Medī slēpjoties starp ūdensaugiem un gaidot līdz upuris pienāk tam pietiekami tuvu klāt.[3]
Rudais gārnis ligzdo kolonijās, kurās parasti nav vairāk kā 50 pāri, lai gan ir novērotas kolonijas, kurās ir apmēram 1000 pāri. Tas bieži ligzdo arī kaimiņos citām gārņu sugām, piemēram, zivju gārnim. Dējumā ir 2—8 olas, inkubācijas periods ilgst 25—27 dienas. Jaunie putni izlido apmēram 45—50 dienu vecumā.[3]
Rudajam gārnim izšķir 4 pasugas:
Rudais gārnis (Ardea purpurea) ir liela auguma gārņu dzimtas (Ardeidae) putns, kas pieder gārņu ģintij (Ardea). Tas ligzdo Eiropas centrālajā daļā un dienvidos, Āfrikā un Āzijas dienvidos un dienvidaustrumos. Eiropas Palearktikas putni ir gājputni un ziemo Āfrikā uz dienvidiem no Sahāras, nepārsniedzot ekvatoru, daži Vidusjūras piekrastē, Tuvajos Austrumos, kā arī Pakistānā. Āzijas izplatības areāla ziemeļu populācijas migrē nedaudz uz dienvidiem. Rudajam gārnim izšķir 4 pasugas.
Ik pa laikam rudais gārnis ieklīst reģionos uz ziemeļiem no sava izplatības areāla. Lai arī tas ir vairākas reizes novērots Zviedrijā, Somijā, Igaunijā un Lietuvā, tomēr Latvijā rudais gārnis līdz šim nav novērots.
Burung Bangau Paya[1] atau Burung Pucung Serandau[2] (bahasa Inggeris: Purple Heron) adalah salah satu daripada haiwan yang terdapat di Malaysia. Nama sainsnya ialah Ardea purpurea. [3]
Malaysia merupakan salah satu daripada 12 negara yang telah diiktiraf sebagai kepelbagaian raya "mega diversity" daripada segi bilangan dan kepelbagaian flora dan fauna dengan 15,000 spesies pokok berbunga yang diketahui, 286 spesies mamalia, lebih 1,500 vertebrat darat, lebih 150,000 spesies invertebrat, lebih 1000 spesies rama-rama dan 12,000 spesies kupu-kupu, dan lebih 4,000 spesies ikan laut.
Burung Bangau Paya boleh didapati di Afrika, bahagian tengah dan selatan Eropah dan bahagian selatan serta timur Asia.
Burung Bangau Paya ialah haiwan yang tergolong dalam golongan benda hidup, alam haiwan, bertulang belakang (vertebrat), kelas Burung, Susunan : Ciconiiformes, keluarga : Ardeidae. Burung Bangau Paya ialah haiwan berdarah panas, mempunyai sayap dan tubuh yang diselubungi bulu pelepah. Burung mempunyai paruh tanpa gigi.
Jantung Burung Bangau Paya terdiri daripada 4 kamar seperti manusia. Kamar atas dikenali sebagai atria, sementara kamar bawah dikenali sebagai ventrikel.
Sebagai burung, Burung Bangau Paya membiak dengan cara bertelur. Telur yang dihasilkan mempunyai cangkerang keras di dalam sarang yang dibinanya.
Burung Bangau Paya merupakan burung yang dilindungi di bawah Akta Perlindungan Hidupan Liar Malaysia. [4]
Burung Bangau Paya atau Burung Pucung Serandau (bahasa Inggeris: Purple Heron) adalah salah satu daripada haiwan yang terdapat di Malaysia. Nama sainsnya ialah Ardea purpurea.
Malaysia merupakan salah satu daripada 12 negara yang telah diiktiraf sebagai kepelbagaian raya "mega diversity" daripada segi bilangan dan kepelbagaian flora dan fauna dengan 15,000 spesies pokok berbunga yang diketahui, 286 spesies mamalia, lebih 1,500 vertebrat darat, lebih 150,000 spesies invertebrat, lebih 1000 spesies rama-rama dan 12,000 spesies kupu-kupu, dan lebih 4,000 spesies ikan laut.
De purperreiger (Ardea purpurea) is een lid van de reigerfamilie (Ardeidae).
De purperreiger is donkerder, kleiner en vooral slanker dan de blauwe reiger. In vlucht vallen vooral de ver uitstekende poten met lange tenen op.
Het voedsel bestaat vooral uit vis en amfibieën, die in ondiep open water gevangen worden. Hij vist in helder water vanuit begroeide oevers en is makkelijk te verstoren. De vogel broedt koloniegewijs in drassig gebied met overjarig rietland, laag struweel en broekbos. Een legsel bestaat meestal uit 4 tot 5 eieren, die 25 tot 30 dagen worden bebroed.
Deze soort broedt in een groot gebied dat reikt van Afrika tot Centraal- en Zuid-Europa en diep in Zuid- en Oost-Azië. De Europese populatie bestaat uit trekvogels die overwinteren in Afrika. De vogel is verder een zeldzame dwaalgast ten noorden van het broedgebied. De purperreiger is een moerasbewoner.
Er zijn vier ondersoorten:
Vanaf zeker 1800, maar mogelijk eerder, broeden er purperreigers in Nederland. Het aantal zal in de loop van de 19de eeuw zijn gedaald door het droogleggen en ontginnen van moerasgebieden. De eerste tellingen zijn van 1971 en 1977, toen waren er 900 broedparen. Dit aantal daalde naar 300 in 1984, na een korte opleving werd rond 1990 een dieptepunt onder de 250 broedparen bereikt. Dit had waarschijnlijk te maken met een jarenlange droogteperiode in de Sahel. Sinds 1990 is sprake van een gestadige stijging. Volgens SOVON waren er in 2007 523 en in 2014 ca. 850 broedparen in Nederland.[2]
De soort staat als niet bedreigd op de internationale Rode Lijst van de IUCN[1] maar valt wel onder de AEWA. De soort is in 2004 als bedreigd op de Nederlandse Rode Lijst gezet. Dankzij deze beschermde status verklaarde de Raad van State een besluit tot het plaatsen van windmolens bij natuurreservaten in Overijssel in 2009 nietig. De purperreiger staat niet op de Vlaamse Rode Lijst.
De purperreiger (Ardea purpurea) is een lid van de reigerfamilie (Ardeidae).
Purpurhegre (Ardea purpurea) er ein fugl i hegrefamilien som blir 80 cm høg og kan ha eit vingespenn på 120 cm. Denne trekkfuglen held til i det sørlege Europa og Asia om sommaren og overvintrar i tropiske Afrika.
Purpurhegre (Ardea purpurea) er ein fugl i hegrefamilien som blir 80 cm høg og kan ha eit vingespenn på 120 cm. Denne trekkfuglen held til i det sørlege Europa og Asia om sommaren og overvintrar i tropiske Afrika.
Purpurhegre-eggPurpurhegre (Ardea purpurea) er en fugl som blir 80 cm høy og med et vingespenn på 120 cm.
Inndelingen under følger HBW Alive og er i henhold til Martínez-Vilalta & Motis (2018).[1] Norske navn på artene følger Norsk navnekomité for fugl og er i henhold til Syvertsen et al. (2008, 2017).[2][3] Navn og beskrivelser i parentes er ikke offisielle, men kun foreløpige beskrivelser.
Purpurhegre (Ardea purpurea) er en fugl som blir 80 cm høy og med et vingespenn på 120 cm.
Nòm an piemontèis: liron ross (Vivron), ciaparan-e.
Costo artìcol a l'é mach në sboss. Da finì.
Da finì.
Da finì.
Nòm an piemontèis: liron ross (Vivron), ciaparan-e.
DescrissionCosto artìcol a l'é mach në sboss. Da finì.
AmbientDa finì.
DistribussionDa finì.
Czapla purpurowa (Ardea purpurea) – gatunek dużego ptaka brodzącego z rodziny czaplowatych (Ardeidae), zamieszkujący w zależności od podgatunku:
Czapla purpurowa (Ardea purpurea) – gatunek dużego ptaka brodzącego z rodziny czaplowatych (Ardeidae), zamieszkujący w zależności od podgatunku:
czapla purpurowa (Ardea purpurea purpurea) – Europa południowa i zachodnia, Bliski Wschód i północna Afryka. Północna część populacji wędrowna, zimuje w subsaharyjskiej Afryce. W Polsce gnieździ się skrajnie nielicznie (1-3 pary) i nieregularnie, przede wszystkim w dolinie Baryczy (Stawy Milickie). Dawniej odnotowywano również sporadyczne lęgi w dolinie górnej Wisły (stawy w Spytkowicach, Zbiornik Goczałkowicki); być może gniazduje także w dorzeczu Biebrzy i Sanu. Polskie stanowiska leżą na północnych skrajach areału lęgowego czapli purpurowej. Ardea purpurea madagascarensis – Madagaskar Ardea purpurea manilensis – Azja południowa i południowo-wschodnia. Czapla purpurowa Cechy gatunku Wierzch ciemnopopielaty z rdzawym nalotem, spód ciemnordzawy. Długie pióra na barkach są na końcach czerwonobrązowe. Ciemnoszare lotki i sterówki. Szyja rdzawokasztanowa, z ciemnymi pasami i białym przodem, przechodzącym w białą plamę na podgardlu. Głowa rdzawa z ciemnym czubem. Na lęgowiska wraca parami. Przyszli rodzice razem też budują gniazdo, wysiadują jaja, wychowują potomstwo. W Europie to ptak wędrowny, zimujący na południu naszego kontynentu lub w zachodniej i wschodniej Afryce. Mniejsza od czapli siwej. W locie czapla purpurowa różni się też od swojej kuzynki ciemniejszym zabarwieniem, mniej zaokrąglonymi skrzydłami i wznosi się wyżej. Odzywa się mniej chrapliwym "kreek", a z gniazda dochodzi powtarzające się "korr". Wymiary średnie dł. ciała ok. 78-90 cmA garça-vermelha, garça-imperial, garça-galega ou garça-roxa (Ardea purpurea) é uma ave da ordem Pelecaniformes. É normalmente encontrada em terras pantanosas e pântanos no sul e centro da Europa, migrando de inverno para África. Nidifica em colónias, normalmente em canaviais.
São reconhecidas quatro subespécies:[1]
Esta espécie encontra-se listada no Livro Vermelho dos Vertebrados de Portugal com o estatuto de Em Perigo. Globalmente, é classificada como Preocupação Menor pela União Internacional para a Conservação da Natureza.
A garça-vermelha, garça-imperial, garça-galega ou garça-roxa (Ardea purpurea) é uma ave da ordem Pelecaniformes. É normalmente encontrada em terras pantanosas e pântanos no sul e centro da Europa, migrando de inverno para África. Nidifica em colónias, normalmente em canaviais.
Stârcul roșu (Ardea purpurea) este o specie de păsări din genul Ardea, familia Ardeidae.
Stârcul roșu are o lungime a corpului de la 70 până la 90 cm (cu gâtul întins) și o anvergură a aripilor de la 107 până la 143 cm. Este mai mic decât stârcul cenușiu, căruia i se aseamănă în zbor, dar se deosebește de el prin colorit și prin degetele de la picioare mai lungi. Picioarele și ciocul mai subțire și mai puțin asemănător cu o suliță sunt de un galben mat iar creasta ciocului este închisă la culoare, baza părții superioare a ciocului fiind deschisă. Capul este mai mic și mai plat decât la stârcul cenușiu. Irisul este galben.
Partea de la cap la gât este roșu-maronie iar pe gât se găsesc dungi negre. Partea superioară a corpului este gri-închis, elitrele având în special la mascul un ton albastru-violet. Stârcul își ține capul în formă de S în zbor. Frecvența datului din aripi este mai mare decât la stârcul cenușiu.
Stârcul roșu nu are nu sunet prea frumos. În zbor strigă un "crrec" mai scurt, mai înalt și mai puțin pătrunzător decât strigătul unui stârc cenușiu.
Marele areal de răspândire al stârcului roșu cuprinde Africa centrală, nord-vestică și de sud, Madagascar, sudul Europei, vestul Asiei până în vestul Pakistanului; Asia de sud-est și de est, din India și Sri Lanka și mai spre est până în Filipine și Rusia de sud-est. În Europa sunt doar populații regionale de cuibărit în Spania, Franța, Germania de sud, Austria, Italia și în Peninsula Balcanică: Grecia, Ungaria, România, Bulgaria și o răspândire mare în Polonia de sud până la Marea Neagră.
Stârcul roșu clocește în colonii în întinderi mari de stufăriș, dar și în tufișuri. Hrana și-o caută în principal în stufăriș. Datorită degetelor sale lungi de la picioare poate apuca foarte bine stuful.
Stârcul roșu este o pasăre călătoare. Migrarea spre Africa începe din Europa centrală în luna august și se termină în octombrie. Sporadic se pot găsi exemplare și în decembrie. Zonele de iernat sunt regiunile de stepă din vestul, estul și sudul Africii. Se pot găsi indivizi însă și în Europa de sud și sud-est, precum și în Egipt. Întoarcerea spre Europa începe din martie, iar în mai, stârcii roșii au ajuns la arealul lor de cuibărit.
Hrana de bază a stârcului roșu sunt peștii cu o lungime de 10-20 cm. Larvele și insectele joacă însă un rol important. Amfibienii, reptilele, mamiferele mici, păsările, crustaceele și moluștele nu sunt la fel de importante pentru stârcul roșu, care mănâncă în fiecare zi aproximativ 200 g. Caută hrană în special seara și dimineața, trăind mai retras decât stârcii cenușii, până și locurile de cuibărit.
Comportamentul sexual este asemănător cu cel al stârcilor cenușii. Stârcii roșii devin adulți deja în primul an de viață. Cuibul are de la 0,8 până la 2.3 m și este de pa 0,5 până la 1,6 m peste nivelul apei. Clocesc în colonii, fiecare cuib fiind situat de la 5 până la 20 de m unul de altul. Ambii părinți construiesc cuibul. Depunerea ouălelor începe de la sfârșitul lui aprilie și se sfârșește la începutul lunii iulie. De obicei sunt 4–5 ouă. Acestea sunt ovale, verde-albăstruie, nestrălucitoare. Clocirea durează 26 de zile de către ambii părinți. La 15–20 de zile, puii se cațără deja pe stuful de lângă cuib. După încă zece zile sunt pe cont propriu.
Stârcul roșu (Ardea purpurea) este o specie de păsări din genul Ardea, familia Ardeidae.
Volavka purpurová alebo volavka červená[3] (lat. Ardea purpurea) je druh z čeľade volavkovité. Je rozšírená v orientálnej, etiópskej a na juhu palearktickej oblasti, kde obýva vodné plochy a toky s hustou močiarnou vegetáciou v ktorej aj hniezdi. Na Slovensku je dokázané hniezdenie v 1,60 % mapovacích kvadrátov.[4] Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov pomorník malý patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej i Európskej populácie je klesajúci.[1]
Volavka purpurová hniezdi najmä na Východoslovenskej rovine. Počas migrácie bola zistená v 13,10 % mapovacích kvadrátov.[4]
Odhadovaný počet hniezdiacich párov je 20 – 60. Veľkosť populácie i územie na ktorom sa vyskytuje vykazujú mierny pokles od 20 – 50 %. Ekosozologický status v roku 1995 E – ohrozený druh. V roku 1998 EN:B1, EN – ohrozený. V roku 2001 EN - ohrozený.[5] V roku 2014 VU* D - zraniteľný.[2] Dôvodom preradenia do nižšej kategórie môže byť niektorý z nasledujúcich dôvodov: zvýšenie počtu rozmnožujúcich sa jedincov, rastúci trend populácie, zväčšovanie areálu alebo aj možnosti pozitívneho ovplyvnenia populácií z okolitých krajín.[6][7] Európsky ochranársky status SPEC3 – druhy, ktorých globálne populácie nie sú koncentrované v Európe, ale majú tam nevhodný ochranársky status. Stupeň ohrozenia V – zraniteľný druh.Stupeň ohrozenia V – zraniteľný druh.
Volavka purpurová v pozadí, volavka popolavá v popredí
Pár na hniezde s mláďatami, Rusko
Na hniezde, rodič s mláďaťom Keňa
Volavka purpurová alebo volavka červená (lat. Ardea purpurea) je druh z čeľade volavkovité. Je rozšírená v orientálnej, etiópskej a na juhu palearktickej oblasti, kde obýva vodné plochy a toky s hustou močiarnou vegetáciou v ktorej aj hniezdi. Na Slovensku je dokázané hniezdenie v 1,60 % mapovacích kvadrátov. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov pomorník malý patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej i Európskej populácie je klesajúci.
Purpurhäger (Ardea purpurea) är en fågel i familjen hägrar.[2]
Arten häckar i Central- och Sydeuropa, Afrika samt södra och östra Asien. De nordliga populationerna flyttar om vintern ner till sydligare breddgrader. Arten är en sällsynt gäst norr om sitt häckningsområde. I Sverige har 42 fynd gjorts fram till och med 2014.[3]
Den delas här upp i fyra underarter med följande utbredning:[2]
Hägern är cirka 80–90 cm lång, har ett vingspann på 120–150 cm och väger 0,5-1,3 kg. Den är något mindre än gråhäger och kan särskiljas från denna genom sin mer mörkare röda till bruna fjäderdräkt och, hos vuxna exemplar, en mörkare grå rygg. Den gula näbben är smalare än hos gråhäger och hos häckande individer får den en skarpare nyans.
Purpurhägern är en tillbakadragen fågel som jämfört med gråhägern i större utsträckning tillbringar tiden dold i vassvegetationen. Dess ovanligt långa tår gör att den med lätthet kan gå på flytande vegeation. Den sitter ogärna i träd.[4]
Den är mest aktiv i gryning och skymning och födosöker i grunt vatten genom att spetsa sina byten med sin vassa dolkliknande näbb. Purpurhägern livnär sig huvudsakligen av fisk, små däggdjur och groddjur, men även fågelungar, ormar, ödlor, kräftdjur, vattenlevande sniglar, insekter och spindlar.[4]
Purpurhägern häckar oftast i kolonier men även ensam, vanligtvis i vassbälten eller låga buskar nära våtmarker där den bygger ett voluminöst bo av vass, pinnar eller vad som finns tillgängligt. Den lägger oftast fyra eller fem blågröna ägg som både hanen och honan ruvar i 24-28 dagar. Fågelungarna är flygga efter sex veckor och självständiga efter två månader.[4]
Purpurhäger är en av arterna i avtalet om bevarande av flyttande sjöfåglar i Afrika och Eurasien, en överenskommelse mellan fjorton stater för skyddandet av våtmarksberoende fåglar, samordnat av FN:s miljöprogram. Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till 270.000-570.000 individer, varav det i Europa tros häcka 31.600-46.000 par.[1]
Erguvani balıkçıl (Ardea purpurea), balıkçılgiller (Ardeidae) familyasına ait bir kuş türü.
Bu büyük kuş, 80–90 cm uzunluğunda, 120–150 cm kanat açıklığında, 0.5-1.3 kg ağırlığındadır. Gri balıkçıldan biraz daha küçüktür.
Üç ya da dört alt türü vardır:
Sığ suda beslenirler, uzun ve sivri gagalarını balık, kurbağalar veya böceklere saplarlar.
Erguvani balıkçıl (Ardea purpurea), balıkçılgiller (Ardeidae) familyasına ait bir kuş türü.
Bu büyük kuş, 80–90 cm uzunluğunda, 120–150 cm kanat açıklığında, 0.5-1.3 kg ağırlığındadır. Gri balıkçıldan biraz daha küçüktür.
Üç ya da dört alt türü vardır:
Ardea purpurea purpurea Linnaeus, 1766. Ardea purpurea bournei (de Naurois, 1966). Bazı yazarlar tarafından purpureada düşünülür ama bazı diğerleri tarafından ayrı bir tür Ardea bournei olarak düşünülür. Ardea purpurea madagascariensis Oort, 1910. Madagaskar. Ardea purpurea manilensis Meyen, 1834.Sığ suda beslenirler, uzun ve sivri gagalarını balık, kurbağalar veya böceklere saplarlar.
Чапля руда (Ardea purpurea) — птах родини чаплевих.
Силует на землі і у польоті нагадує силует сірої чаплі, але руда значно менша, її довжина — 79 см, вага — близько 1,25 кг; довжина крила — в середньому 36-37 см, розмах крил — 1,4 м. Шия — руда з чорними смугами, верх тіла, хвіст і крила зверху — сірі, кінці плечового пір'я — іржаво-руді. Груди і живіт з боків — каштаново-червоні, середина черева — червона, ноги і дзьоб — жовтувато-бурі, низ крил — рудий. На голові добре помітний «чубок». Самці дещо більші за самок.
У порівнянні з іншими видами чапель того ж розміру, руда має довші пальці. Це допомагає їй вільно пересуватися по рослинності, що плаває на повернхні водойми, і перелазити з місця на місце в густому чагарнику або очереті. Великі лапи добре помітні у польоті і дозволяють відрізняти руду чаплю від її родичів.
Голос глухий, схожий на голос сірої чаплі.
В Євразії ареал цього виду тягнеться від Іспанії на заході до Індонезії на сході (див. карту). Руда чапля гніздиться в південній частині Піренейського півострова, в окремих районах Франції, в Нідерландах, потім від Північної Італії область її гніздування йде на схід через Балканський півострів і Угорщину до Іраку і Східного Пакистану. Далі — півострів Індостан, Цейлон, Індокитай і східні провінції Китаю. Східна межа поширення — Філіппінські острови, Рюкю і Тайвань, південна межа — Сулавесі і Малі Зондські острови.
В Африці гніздів'я рудої чаплі знаходяться в північних частинах Марокко і Тунісу, далі ареал тягнеться від озера Вікторія і верхньої течії річки Конго на південь до Кейптауна. Гніздиться вона і на Мадагаскарі.
В Україні це гніздовий, перелітний вид. Гніздиться в степовій і лісостеповій смугах; під час міграцій може траплятися скрізь.
На дерева руда чапля сідає рідко, а за небезпеки — ховається в очереті, де стає мало помітною. Селиться переважно в плавнях великих річок — в очереті або вербових чагарниках з розкиданими посеред них затонами. Не водиться в лісистих ландшафтах.
Руда чапля може гарно маскуватися. Це часто роблять пташенята, якщо в гнізді їм загрожує небезпека, дорослі — рідше, лише в разі крайньої необхідності. При цьому чапля витягує шию та дзьоб вертикально вгору і застигає непорушно. Так її дуже важко помітити в очереті. Якщо ж ворог наближається, то чапля розкриває крила і намагається його злякати або відлітає.
На нічліг птиці збираються у великі зграї. Зі сходом сонця вони прокидаються і вирушають на полювання.
Як і сірі чаплі, руді підстерігають свою здобич, при цьому ці два близькі види не конкурують один з одним. Сірі чаплі полюють біля пологого берега на відкритій воді, а руді — добувають їжу в очереті або вербових чагарниках: заходять досить глибоко у воду, майже по саме черево, і годинами стоять на місці в очікуванні здобичі, не міняючи пози.
Основна їжа рудої чаплі — риба. Вона ловить її швидким рухом дзьоба, піднімає голову і заковтує здобич повністю, головою вперед. Переважно полює на окунів, коропів, вугрів і щук. Також руда чапля ловить всіх тварин, з якими може впоратися — ящірок, змій, вужів, раків, равликів, молюсків, павуків, водяних жуків, жаб і навіть часничниць, які виділяють смердючий секрет, та зрідка — дрібних ссавців: мишей-маляток і водяних полівок, а також поїдає пташенят водоплавних птахів. У місцях, де з'являється сарана, руді чаплі переходять на живлення нею[1]. За потреби стравохід чапель може дуже сильно розтягуватися.
Людей руда чапля, як правило, уникає, але у пошуках корму може наближатися до рибальських селищ і зустрічається також в сільськогосподарських угіддях.
Руді чаплі, що живуть в Африці, ведуть осілий спосіб життя. Євразійські популяції — перелітні, зимувати відлітають переважно в Африку — у вересні-жовтні, а інколи — в листопаді. Деякі зграї перетинають екватор.
Навесні перелітні руді чаплі повертається. В південні райони Європи, в тому числі — в Молдові і Херсонську область України, — в другій половині березня. В північніші райони гніздування — в першій половині квітня, а інколи і пізніше. Летять зазвичай вночі.
Як і всі чаплі, руді — моногамні птахи. Але рідко живуть окремо, віддаючи перевагу колоніям, в яких можуть жити до 20 пар. Перед спаровуванням виконують шлюбний танець — витягують шиї, розкланюються один перед одним і клацають дзьобами. Спаровуються ще на місцях зимівель, потім відлітають до місць гніздування.
Гніздо зазвичай влаштовують в старому очереті. Його будують обидва партнери. Воно має форму платформи, складеної зі стебел очерету і гілок. Поруч нерідко будують ще одну резервну платформу — на ній відпочиває чапля, що змінилася з насиджування, а згодом сюди перебираються з гнізда деякі з пташенят. Поперечний діаметр гнізда зазвичай — 60 см, рідше — до 80 см. Заввишки воно може бути і до 2-х метрів. Лише у виняткових випадках руді чаплі влаштовують гнізда високо на деревах і дуже рідко — сідають на високі дерева, як це часто роблять сірі чаплі[2].
Будують гніздо і насиджують кладку обоє батьків. У гнізді вони виконують своєрідний ритуал, що нагадує шлюбний танець: церемонно вітають один одного, піднявши «чубчик», витягнувши шию і глухо кричать. Птиця, що зазвичай сидить в гнізді, неохоче покидає своє місце, піднімаючись лише після декількох ударів дзьоба партнера.
А під час насиджування яєць і турботи про пташенят постійно підновлюють крихке гніздо. Спочатку воно має вигляд воронки, складеної з хворостинок, пізніше чаплі утоптують його і воно стає пласким.
Яйця самка відкладає в середині травня. Вони ясно-блакитні, завдовжки 55 мм, значно менші, ніж у сірої чаплі. У кладці — від 3 до 5 яєць, рідко зустрічається до 8 яєць. Починає насиджування чапля після того, як з'явилося перше яйце. Час інкубації — від 24 до 28 днів. Різниця в строках вилуплення всередині однієї колонії може складати до 4 тижнів. Пізніше, у разі потреби, батьки закривають пташенят від сонця. А корм їм приносять в розширеній ділянці стравоходу — біля входу в шлунок. Пташенята хапають дорослих чапель збоку за дзьоб і тягнуть його до себе вниз.
У разі небезпеки 10-денні пташенята вилазять з гнізда, але потім знову повертаються[2]. Через два місяці після вилуплення молоді чаплі, які ще рудіші за дорослих, вже можуть літати самостійно. Перед вильотом з гнізда вони вже ходять в очереті, але годуються ще в гнізді. У віці 7-8 тижнів лишають гніздо, яке чаплі використовують і в наступному році.
У молодих ружих чапель немає прикрас з пір'я. Все оперення їх здається матовим.
Diệc lửa (danh pháp hai phần: Ardea purpurea) là một loài chim thuộc họ Diệc, phân bố ở châu Phi, Trung Âu, Nam Âu, Nam Á, Đông Á. Các quần thể ở châu Âu là chim di cư, mùa đông chúng di cư xuống châu Phi nhiệt đới; các quần thể ở Bắc Á di cư xuống Nam Á.
Diệc lửa là loài chim lớn, cao 80–90 cm, sải cánh dài 120–150 cm, tuy nhiên cân nặng chỉ khoảng 0,5-1,3 kg.
Có ba hoặc bốn phân loài:
A. p. manilensis, mô tả bởi Keulemans, 1898
Chim non ở Rajasthan, Ấn Độ
Diệc lửa ở Haryana, Ấn Độ
Bắt cá ở Tamil Nadu, Ấn Độ
Diệc lửa (danh pháp hai phần: Ardea purpurea) là một loài chim thuộc họ Diệc, phân bố ở châu Phi, Trung Âu, Nam Âu, Nam Á, Đông Á. Các quần thể ở châu Âu là chim di cư, mùa đông chúng di cư xuống châu Phi nhiệt đới; các quần thể ở Bắc Á di cư xuống Nam Á.
Гнездовой ареал
КруглогодичноРыжая цапля[1] (лат. Ardea purpurea) — птица из семейства цаплевых.
Рыжая цапля немного меньше, чем серая цапля. Оперение рыжей цапли каштаново-бурое, спина серая. В полете, в отличие от серой цапли, изгиб сложенной шеи достаточно резкий, выделяется в силуэте тем, что значительная часть петли сложенной шеи оказывается ниже линии брюха (если смотреть на летящую птицу сбоку).
Рыжая цапля обитает в тростниковых зарослях у воды. Гнездится в Европе, Южной Азии и Африке. Европейские цапли зимуют в Африке, южнее Сахары.
Рыжая цапля гораздо реже садится на деревья, чем другие крупные цапли. Благодаря длинным пальцам может ходить даже по самой топкой почве. Если её испугать, она вытягивается в тростниках и поднимает клюв вертикально вверх, сливаясь с окружающей средой. Этим она очень напоминает выпь. Ведет преимущественно сумеречный образ жизни.
Основную пищу рыжим цаплям составляет рыба длиною до 20 см. Цапли подкарауливают рыбу в воде. Подплывшую рыбу молниеносно протыкает клювом, затем стряхивают её с клюва и заглатывают головой вперёд. Так же ест насекомых, ракообразных, амфибий и грызунов. Кормиться рыжая цапля предпочитает на мелководье, так как плохо плавает (хуже, чем остальные цапли).
Гнёзда рыжая цапля устраивает в зарослях тростника, в кустах, в камыше. Чаще гнездится колониями по 10 — 30 пар, охотно образует смешанные поселения вместе с другими видами цапель (особенно — малой белой и серой) и бакланами. В таких поселениях гнезда рыжей цапли расположены ниже гнезд других видов сообщества. В кладке от 3 до 5 бледно-голубых яйца, которые насиживаются обоими родителями в течение 4 недель. Птенцов выкармливают, отрыгивая пищу в гнездо.
Рыжая цапля образует 4 подвида:
草鹭(学名:Ardea purpurea)为鹭科蒼鷺屬的鸟类,又名紫鹭,俗稱花窖马、柴鹭或长脖佬。分布于印度、伊朗、欧洲南部、非洲、马达加斯加岛及中国大陆等地。在中國大陸的黑龙江、吉林、辽宁、内蒙古、甘肃、陕西、华北、长江中下游为夏候鸟或旅鸟,宁夏为旅鸟,云南为留鸟,四川、福建、广东为旅鸟或冬候鸟。多生活于沼泽、湖泊、稻田、廢棄魚塘等地,常活动于水边。该物种的模式产地在法国。[2]
草鹭(学名:Ardea purpurea)为鹭科蒼鷺屬的鸟类,又名紫鹭,俗稱花窖马、柴鹭或长脖佬。分布于印度、伊朗、欧洲南部、非洲、马达加斯加岛及中国大陆等地。在中國大陸的黑龙江、吉林、辽宁、内蒙古、甘肃、陕西、华北、长江中下游为夏候鸟或旅鸟,宁夏为旅鸟,云南为留鸟,四川、福建、广东为旅鸟或冬候鸟。多生活于沼泽、湖泊、稻田、廢棄魚塘等地,常活动于水边。该物种的模式产地在法国。
ムラサキサギ(紫鷺、Ardea purpurea)は、ペリカン目サギ科アオサギ属に分類される鳥類。
アフリカ大陸、ユーラシア大陸、インドネシア西部、シンガポール、スリランカ、日本、マダガスカル
夏季にユーラシア大陸西部、中華人民共和国北東部などで繁殖し、冬季になるとアフリカ大陸などへ南下し越冬する。ユーラシア大陸南部、マダガスカルなどでは周年生息する。日本では、亜種ムラサキサギが八重山列島に周年生息する(留鳥)が少ない。西表島、石垣島で繁殖記録がある他、2003年には池間島の池間湿原で繁殖が記録された[1]。また、中華人民共和国北東部などで繁殖すると考えられるものが、春・秋の渡りの時期に、主に西日本で見られることがある。
全長78-90cm。翼開張120-170cm。体重0.5-1.2kg。頭頂から後頭は黒い羽毛で被われ、後頭の羽毛2枚が伸長(冠羽)する。顔や頸部、胸部は褐色の羽毛で被われ、顔から頸部にかけて黒い筋模様が入る。頸部上面や胴体上面は灰黒色の羽毛で被われる。また青みがかった灰色や赤褐色の長い羽毛が混じり、紫みを帯びる。体側面や脛は紫がかった赤褐色の羽毛で被われる。種小名purpureaは「紫の」の意で、和名や英名と同義。腹部や尾羽基部下面(下尾筒)は黒い羽毛で被われる。雨覆の色彩は灰褐色で、初列雨覆や風切羽上面の色彩は灰黒色。
嘴は細長い。嘴の色彩は黄褐色で、上嘴は黒い。後肢はやや短い。後肢の色彩は黄褐色で、趾上面は黒い。
卵は長径約5.7cm、短径約4.1cm。幼鳥は全身が黄褐色や赤褐色の羽毛で覆われる。後頭に冠羽が伸長せず、顔から頸部にかけて入る筋模様が不明瞭。
3亜種に分かれる。
河川、池沼、湿原、干潟、マングローブ林、水田などに生息する。群れは形成せず、単独で生活する。薄明薄暮性。
食性は動物食で、魚類、両生類、小型爬虫類、小型鳥類、小型哺乳類、軟体動物、甲殻類、クモ、昆虫などを食べる。
繁殖形態は卵生。単独で営巣することも、同科他種も含めた集団繁殖地(コロニー)を形成する事もある。水辺や湿地のアシ原や地上にヨシなどを積み上げた塚状の巣を雌雄共同で作る(樹上に営巣した例もある)。台湾では4月に1個ずつ2-3日の間隔を空けて計2-5個の卵を産む。翌年の繁殖時には、同じ巣を使わない。雌雄交代で抱卵(メスが抱卵する事が多い)し、抱卵期間は24-30日。育雛は雌雄共同で行う。雛は孵化してから45-55日で巣立つ。生後1年で性成熟する。