dcsimg

Lifespan, longevity, and ageing

fourni par AnAge articles
Maximum longevity: 25.4 years (wild)
licence
cc-by-3.0
droit d’auteur
Joao Pedro de Magalhaes
rédacteur
de Magalhaes, J. P.
site partenaire
AnAge articles

Status in Egypt ( anglais )

fourni par Bibliotheca Alexandrina LifeDesk

Resident breeder, regular passage visitor and winter visitor.

licence
cc-by-nc-sa-3.0
droit d’auteur
Bibliotheca Alexandrina
auteur
BA Cultnat
fournisseur
Bibliotheca Alexandrina

Associations ( anglais )

fourni par BioImages, the virtual fieldguide, UK
In Great Britain and/or Ireland:
Animal / parasite / ectoparasite
imago of Icosta ardeae ectoparasitises Ardea purpurea

licence
cc-by-nc-sa-3.0
droit d’auteur
BioImages
projet
BioImages

Rooireier ( afrikaans )

fourni par wikipedia AF

 src=
Ardea purpurea

Die rooireier (Ardea purpurea) is algemene standvoël en plaaslike nomade by watermassas. In Engels staan die voël bekend as die Purple Heron.

Identifikasie

 src=
Rooireier in brons deur Sarah Richards

Die voël is 78 tot 86 cm lank en weeg 550 tot 1200 gram. Dit is redelike groot reier maar heelwat kleiner as die reusereier. Die snawel en nek is lank en dun. Die kop is swart en gestreep terwyl die vlerke donkergrys is. Die kroon is swart en die bene en snawel ligter as reusereier s'n. Die jong voël is valer en ligter van kleur met minder duidelike kopstrepe en die rug is bruiner.

Hulle leef tipies tussen biesies en riete en soek selde kos in oop areas. Hulle broei alleen of in klein groepies.

Sien ook

Bronnelys

Wiki letter w.svg Hierdie artikel is ’n saadjie. Voel vry om Wikipedia te help deur dit uit te brei.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia skrywers en redakteurs
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia AF

Rooireier: Brief Summary ( afrikaans )

fourni par wikipedia AF
 src= Ardea purpurea

Die rooireier (Ardea purpurea) is algemene standvoël en plaaslike nomade by watermassas. In Engels staan die voël bekend as die Purple Heron.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia skrywers en redakteurs
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia AF

Ardea purpurea ( asturien )

fourni par wikipedia AST

.

 src=
Ardea purpurea


La garza imperial[2] (Ardea purpurea) ye una especie d'ave pelecaniforme de la familia Ardeidae[3][4] común nos güelgaes de bona parte d'África, el sur y centru d'Europa, y el Asia oriental y del sur.

Descripción

Estrémase de la garza real (Ardea cinerea) pola so coloración más escura, polos sos pies y picu mayores, según pol so menor tamañu corporal y la so figura más grácil.[5] Puede algamar un valumbu alar d'hasta 1,5 m y un pesu mediu que ronda'l quilu. El so llargor corporal puede aportar a d'ente 75 y 90 cm.[5]

Comportamiento

Alimentación

La so alimentación componse principalmente de pexes, inseutos, anfibios y crustáceos que prinda n'agües someres.[5]

Reproducción

El periodu de cría tien llugar ente abril y agostu, nel que la fema pon, nuna única puesta, de 4 a 5 güevos de coloración glauca.[6]

Subespecies

Reconócense trés subespecies de Ardea purpurea:[4]

Referencies

  1. BirdLife International (2010). Ardea purpurea. En: UICN 2010. Llista Roxa d'Especies Amenazaes UICN. Consultáu'l 12 marzu 2011.
  2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (1994). «Nomes en castellanu de les aves del mundu recomendaos pola Sociedá Española d'Ornitoloxía (Segunda parte: Falconiformes y Galliformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 41 (2): pp. 183-191. ISSN 0570-7358. http://www.ardeola.org/files/285.pdf. Consultáu 'l 20 de mayu de 2013.
  3. Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, and C. L. Wood. 2010. The Clements checklist of birds of the world: Version 6.5. Cornell University Press. Downloadable from Cornell Lab of Ornithology
  4. 4,0 4,1 Peterson, A. P. 2010. Birds of the World -- current valid scientific avian names. Consultáu en xineru de 2011.
  5. 5,0 5,1 5,2 de Juana, E. y Varela, J. M. (2001). Guía de l'Aves d'España. Península, Baleares y Canaries. (n'español). Lynx Editions, 226. ISBN 84-87334-26-1.
  6. Dierschke, V. (2008). Aves d'Europa (n'español). Barcelona, España: Ediciones Omega, 256. ISBN 978-84-282-1476-6.

Enllaces esternos

Protonotaria-citrea-002 edit.jpg Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Aves, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia authors and editors
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia AST

Ardea purpurea: Brief Summary ( asturien )

fourni par wikipedia AST
Ardea purpurea

.

 src= Ardea purpurea


La garza imperial (Ardea purpurea) ye una especie d'ave pelecaniforme de la familia Ardeidae común nos güelgaes de bona parte d'África, el sur y centru d'Europa, y el Asia oriental y del sur.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia authors and editors
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia AST

Kürən vağ ( azéri )

fourni par wikipedia AZ

Kürən vağ (lat. Ardea purpurea) — Vağlar fəsiləsinə aid quş növü.

Qısa təsviri

Leylək formalı iri quşdur. Ayaqları, boynu və dimdiyi uzundur (10 sm). Dimdiyi düz və ucu biz kimidir. Bel tərəfi boz-qonur, qarın tərəfi qaramtıldır. Başı, boynu və döşü kürəndir. Qanadları çirkli-boz, amma ucları qaradır. Ayaqları və dimdiyi sarımtıl-bozdur [1][2].

Statusu

Nadirdir.

Yayılması

Avropa, Asiya və Afrikada yayılıb [3]. Azərbaycanda yayılması genişdir, təbii və süni su hövzələrinin kənarlarını əhatə edir [4][5].

Yaşayış yeri və həyat tərzi

Təbii və süni su hövzələrinin sahillərində, qamış cəngəlliyində yaşayır [6]. Çox vaxt qamışların arasında sakit dayanıb şikarlarını gözləyir. Azərbaycana nəsil vermək üçün gəlir, buradan miqrant populyasiyası da keçir. Əsasən alaqaranlıq vaxtda fəal olur, sutkanın qalan vaxtında qamışlıqda gizlənib sakit qalır [7][8]. Aprel ayında qamış cəngəlliyində quru qamış hissələrindən yuva tikir. Yuvası sudan 0,5-1,2 m hündürlükdə yerləşir. May ayında 4-5 ədəd yaşıltəhər-mavi yumurta verir, 28-30 gün kürt yatıb bala çıxarır. İyul ayının axırlarında müstəqil uçan pərvaz cavanlarına təsadüf olunur. Balıq, qurbağa, suilanı, siçan, xərçəng və iri həşəratlarla qidalanır [9][10]. Əsas yemi qurbağadır.

Məhdudlaşdırıcı amillər

Əvvəllər balıqyeyən quş bilib tələf edilməsi, sonralar böyük göl və bataqlıqların qurudulması, kiçik su hövzələri sahəsində qamış əvəzinə ciyəm bitməsi (ciyəm üzərində vağ yuva tikə bilmir), qamış cəngəlliyinin yandırılması halları.

Əhali üçün əhəmiyyəti

Elmi, estetik və dekorativ əhəmiyyəti var.

Qorunması üçün qəbul edilmiş tədbirlər

Ovlanması qadağandır. Qızılağac Dövlət Təbiət Qoruğu, Şirvan, Abşeron, Ağgöl Milli Parkları və su-bataqlıq sahələrində yasaqlıqlar təşkil edilmişdir. Faydalı faunaya daxil edilib. Ramsar, Bern, Bonn konvensiyalarına və AEWA sazişinə daxildir.

Qorunması üçün məsləhət görülmüş tədbirlər

Nadir olmasının əhaliyə bildirilməsi, qamış cəngəlliyinin yandırılması hallarının aradan qaldırılması.

İstinadlar

  1. Əbdürrəhmanov Y.Ə., Mustafayev Q.T. (red.) // Azərbaycan faunası. VI cild. Quşlar (Non passeriformes). Bakı, “Elm”, 1977, s. 91-92;
  2. Mustafayev Q.T., Sadıqova N.A. Azərbaycanın quşları. Bakı, “Çaşıoğlu”, 2005, s. 90-91;
  3. Дементьев Г.П., Гладков Н.А. (ред.). Птицы Советского Союза. М.Л., “Советская наука”, 1951, том II, с. 404-410;
  4. Mustafayev Q.T., Sadıqova N.A. Azərbaycanın quşları. Bakı, “Çaşıoğlu”, 2005, s. 90-91;
  5. Mustafayev Q.T., Babayev İ.R. və b. Quşlar sinfi-Aves // Azərbaycanın heyvanlar aləmi. III cild. Onurğalılar. Bakı, “Elm”, 2004, s. 265;
  6. Mustafayev Q.T., Sadıqova N.A. Azərbaycanın quşları. Bakı, “Çaşıoğlu”, 2005, s. 90-91;
  7. Mustafayev Q.T., Sadıqova N.A. Azərbaycanın quşları. Bakı, “Çaşıoğlu”, 2005, s. 90-91;
  8. Mustafayev Q.T., Babayev İ.R. və b. Quşlar sinfi-Aves // Azərbaycanın heyvanlar aləmi. III cild. Onurğalılar. Bakı, “Elm”, 2004, s. 265;
  9. Mustafayev Q.T., Sadıqova N.A. Azərbaycanın quşları. Bakı, “Çaşıoğlu”, 2005, s. 90-91;
  10. Дементьев Г.П., Гладков Н.А. (ред.). Птицы Советского Союза. М.Л., “Советская наука”, 1951, том II, с. 404-410;

Ədəbiyyat

  1. Mustafayev Q.T., Babayev İ.R. Quşların qorunması (monoqrafiya). Bakı, "Elm", 2012, 255 s.

Xarici keçidlər

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia AZ

Kürən vağ: Brief Summary ( azéri )

fourni par wikipedia AZ

Kürən vağ (lat. Ardea purpurea) — Vağlar fəsiləsinə aid quş növü.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia AZ

Kerc'heiz rous ( breton )

fourni par wikipedia BR
lang="br" dir="ltr">

Ar gerc'heiz rous[1] (liester : kerc'heized rous)[2] a zo ur spesad evned hirc'harek, Ardea purpurea an anv skiantel anezhañ.

Doareoù pennañ

Ur gerc'heiz rous,
luc'hskeudennet war nij.

Boued

Bevañ a ra diwar amprevaned-dour, kresteneg, pesk ha raned dreist-holl. C'hoarvezout a ra dezhañ kemer bronneged ha laboused bihan ivez koulz ha naered[3].

Annez hag isspesadoù

  • ██ Gouennañ
  • ██ Annezañ
  • ██ Nann gouennañ
  • Ar spesad a gaver ar pevar isspesad[4] anezhañ :

    Liammoù diavaez

    Notennoù ha daveennoù

    1. Ardea purpurea: Héron pourpré, Kerc'heiz rous (A. Gw. Berr, ICTB.2) - Pêrig Herbert, Anvioù Laboused Europa 2. Eus an Ardeidæ betek an Anatidæ, Hor Yezh, niv. 193, miz Meurzh 1993, pajenn 3.
    2. Studiet gant Termofis Ofis Publik ar Brezhoneg.
    3. (en) Ardea purpurea el lec'hienn HBW Alive: Handbook of the Birds of the World Alive.
    4. (en) Roadennoù IOC World Bird List diwar-benn Ardea purpurea.
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Skrivagnerien ha kempennerien Wikipedia |
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia BR

    Kerc'heiz rous: Brief Summary ( breton )

    fourni par wikipedia BR
    lang="br" dir="ltr">

    Ar gerc'heiz rous (liester : kerc'heized rous) a zo ur spesad evned hirc'harek, Ardea purpurea an anv skiantel anezhañ.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Skrivagnerien ha kempennerien Wikipedia |
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia BR

    Agró roig ( catalan ; valencien )

    fourni par wikipedia CA
     src=
    Ardea purpurea - MHNT

    L'agró roig [1] (Ardea purpurea) és un ocell de la família dels ardèids.

    Descripció

    L'agró roig és un ocell gros, de 70-90 cm d'alt (amb el coll estirat) i 110-145 d'envergadura amb les ales esteses. És lleugerament més petit que el bernat pescaire, de qui es pot distingir per la coloració més fosca, de tonalitats vermellenques o brunes del seu plomatge.

    Distribució

    L'agró roig es troba amb freqüència al centre i sud d'Europa i a l'Àsia meridional i oriental. És un migrador que hiverna a l'Àfrica tropical.

    Taxonomia

    N'hi ha tres o quatre subespècies:

    Hàbitat i comportament

    L'agró roig cria en colònies en canyissars o en arbres propers a grans llacs, o bé en altres aiguamolls extensos.

    S'alimenta de peixos, granotes, insectes i petits mamífers que pugui trobar en aigües poc profundes. Sovint, s'espera quiet fins que arriba la presa. Tendeix a estar-se entre els canyissars més que el bernat pescaire, sovint de manera discreta, tot i la seva mida.

    Té un vol lent, amb el seu coll encongit. Això és una característica dels ardèids i dels bitons, i els distingeix dels cicònids, de les grues i dels becplaners, els quals tenen el coll estirat.

    Referències

    Enllaços externs

    En altres projectes de Wikimedia:
    Commons
    Commons (Galeria)
    Commons
    Commons (Categoria) Modifica l'enllaç a Wikidata
    Viquiespècies
    Viquiespècies
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autors i editors de Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia CA

    Agró roig: Brief Summary ( catalan ; valencien )

    fourni par wikipedia CA
     src= Ardea purpurea - MHNT

    L'agró roig (Ardea purpurea) és un ocell de la família dels ardèids.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autors i editors de Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia CA

    Crëyr porffor ( gallois )

    fourni par wikipedia CY

    Aderyn a rhywogaeth o adar yw Crëyr porffor (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: crehyrod porffor) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Ardea purpurea; yr enw Saesneg arno yw Purple heron. Mae'n perthyn i deulu'r Crehyrod (Lladin: Ardeidae) sydd yn urdd y Ciconiformes.[1] Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.

    Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. purpurea, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia, Ewrop ac Affrica.

    Teulu

    Mae'r crëyr porffor yn perthyn i deulu'r Crehyrod (Lladin: Ardeidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:

    Rhestr Wicidata:

    rhywogaeth enw tacson delwedd Aderyn bwn bach Ixobrychus exilis Aderyn bwn cefn rhesog Ixobrychus involucris
    ArdettaInvolucrisKeulemans.jpg
    Aderyn bwn du Ixobrychus flavicollis
    Black Bittern I IMG 5079.jpg
    Aderyn bwn lleiaf Ixobrychus minutus
    Ixobrychus minutus -Barcelona, Spain-8.jpg
    Aderyn bwn melynllwyd Ixobrychus cinnamomeus
    Ixobrychus cinnamomeus Jaunpur.JPG
    Aderyn bwn Schrenk Ixobrychus eurhythmus
    Ixobrychus eurhythmus by OpenCage.jpg
    Aderyn bwn Tsieina Ixobrychus sinensis
    Ixobrychus sinensis - Bueng Boraphet.jpg
    Butorides striata Butorides striata
    Butorides striata - Laem Pak Bia.jpg
    Coraderyn bwn Ixobrychus sturmii
    BitternDwarf.jpg
    Crëyr gwyrdd Butorides virescens
    Butorides virescens2.jpg
    Crëyr rhesog cochlyd Tigrisoma lineatum
    Tigrisoma lineatum.jpg
    Crëyr rhesog gyddf-foel Tigrisoma mexicanum
    Tigrisoma mexicanum 3.jpg
    Crëyr rhesog tywyll Tigrisoma fasciatum
    Fasciated tiger heron - Flickr - Lip Kee.jpg
    Diwedd y rhestr a gynhyrchwyd yn otomatig o Wicidata.
     src=
    Ardea purpurea

    Gweler hefyd

    Cyfeiriadau

    1. Gwefan Cymdeithas Edward Llwyd; adalwyd 30 Medi 2016.
    2. Gwefan Avibase; adalwyd 3 Hydref 2016.
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Awduron a golygyddion Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia CY

    Crëyr porffor: Brief Summary ( gallois )

    fourni par wikipedia CY

    Aderyn a rhywogaeth o adar yw Crëyr porffor (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: crehyrod porffor) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Ardea purpurea; yr enw Saesneg arno yw Purple heron. Mae'n perthyn i deulu'r Crehyrod (Lladin: Ardeidae) sydd yn urdd y Ciconiformes. Dyma aderyn sydd i'w gael yng ngwledydd Prydain ac mae i'w ganfod yng Nghymru.

    Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. purpurea, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia, Ewrop ac Affrica.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Awduron a golygyddion Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia CY

    Volavka červená ( tchèque )

    fourni par wikipedia CZ

    Volavka červená (Ardea purpurea) je velký druh brodivého ptáka z čeledi volavkovitých (Ardeidae).

    Popis

    O něco menší než podobná volavka popelavá (délka těla 70–90 cm, rozpětí křídel 120–138 cm); liší se užší hlavou a zobákem a v letu patrnými užšími zakulacenými křídly a často hranatě složeným krkem.[2][3] Dospělí ptáci mají červenohnědé, černě lemované líce a strany krku, červenohnědé břicho a tmavě šedý hřbet a křídla s červenohnědým zbarvením na jejich spodní straně (zřetelnějším u samců). Zobák je žlutý. Mladí ptáci jsou jednotvárnější, s okrově hnědými lícemi, strany krku, hřbetem a křídelními krovkami a nezřetelným tmavým okrajem po stranách krku.[2]

     src=
    Volavka červená v letu

    Rozšíření

    Hnízdí v Africe, střední, jižní a východní Evropě a západní, jižní a východní Asii. Částečně tažná; evropští ptáci zimují v tropické Africe.[2][4]

    Volavka červená je v Česku zvláště chráněná jako kriticky ohrožený druh.[5] V letech 20012003 zde hnízdily nanejvýš tři páry, a to na Moravě na rybnících u Tovačova a u Mikulova. Vyskytuje se také na Heřmanském rybníku u Ostravy, na Třeboňsku (Velký Tisý) nebo na Pardubicku. První zaznamenané hnízdění z českého území pochází z roku 1947 z rybníku Nesyt na jižní Moravě.[6]

    Ekologie

    Nápadná hlavně při přeletu nad rákosinami. Loví v mělké vodě v rákosí. Potravu, kterou tvoří ryby, žáby nebo hmyz, harpunuje ostrým zobákem. Hnízdí většinou v koloniích (často společně s volavkou popelavou) v porostech rákosu, někdy i na stromech. V jedné snůšce bývá 4-6 (3-10) 56,3 x 40,7 mm velkých vajec.[2][3][4]

     src=
    Ardea purpurea

    Poddruhy

    Jsou známy 3-4 poddruhy:[7][8]

    • Ardea purpurea purpurea Linnaeus, 1766 – Afrika, Evropa, jihozápadní Asie
    • Ardea purpurea bournei (de Naurois, 1966) – Kapverdy (někdy slučován s poddruhem A. p. purpurea nebo považován za samostatný druh - Ardea bournei)
    • Ardea purpurea madagascariensis Oort, 1910 – Madagaskar
    • Ardea purpurea manilensis Meyen, 1834 – východní a severní Asie

    Reference

    1. Červený seznam IUCN 2018.1. 5. července 2018. Dostupné online. [cit. 2018-08-09]
    2. a b c d SVENSON, L. a kol. Collins Bird Guide (2nd edition). London: HarperCollins Publishers, 2010. ISBN 9780007267262.
    3. a b DUNGEL, Jan; HUDEC, Karel. Atlas ptáků České a Slovenské republiky. Praha: Academia, 2001. ISBN 9788020009272.
    4. a b Purple Heron Ardea purpurea [online]. BirdLife International [cit. 2011-10-01]. Dostupné online.
    5. Seznam zvláště chráněných druhů ptáků v ČR [online]. Česká společnost ornitologická [cit. 2011-10-01]. Dostupné online.
    6. ŠŤASTNÝ, Karel; BEJČEK, Vladimír; HUDEC, Karel. Atlas hnízdního rozšíření ptáků v České republice 2001-2003. Praha: Aventinum, 2006. ISBN 80-86858-19-7.
    7. Purple heron (Ardea purpurea) [online]. ARKive [cit. 2011-10-01]. Dostupné online.
    8. Purple Heron (Ardea purpurea) [online]. Internet Bird Collection [cit. 2011-10-01]. Dostupné online.

    Externí odkazy

    Pahýl
    Tento článek je příliš stručný nebo postrádá důležité informace.
    Pomozte Wikipedii tím, že jej vhodně rozšíříte. Nevkládejte však bez oprávnění cizí texty.
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia autoři a editory
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia CZ

    Volavka červená: Brief Summary ( tchèque )

    fourni par wikipedia CZ

    Volavka červená (Ardea purpurea) je velký druh brodivého ptáka z čeledi volavkovitých (Ardeidae).

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia autoři a editory
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia CZ

    Purpurhejre ( danois )

    fourni par wikipedia DA
     src=
    Ardea purpurea

    Purpurhejren (Ardea purpurea) er en hejre, som af og til dukker op i Danmark. Den er lidt mindre end fiskehejren som den ofte forveksles med. Dens fjerdragt er i grå og rødbrune farver. Purpurhejren lever af fisk, padder, småpattedyr og insekter.

    Noter

    Eksterne henvisninger

    Stub
    Denne artikel om fugle er kun påbegyndt. Hvis du ved mere om emnet, kan du hjælpe Wikipedia ved at udvide den.
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia-forfattere og redaktører
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia DA

    Purpurhejre: Brief Summary ( danois )

    fourni par wikipedia DA
     src= Ardea purpurea

    Purpurhejren (Ardea purpurea) er en hejre, som af og til dukker op i Danmark. Den er lidt mindre end fiskehejren som den ofte forveksles med. Dens fjerdragt er i grå og rødbrune farver. Purpurhejren lever af fisk, padder, småpattedyr og insekter.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia-forfattere og redaktører
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia DA

    Purpurreiher ( allemand )

    fourni par wikipedia DE
     src=
    Verbreitung des Purpurreihers:
  • Brutgebiete
  • Ganzjähriges Vorkommen
  • Überwinterungsgebiete
  •  src=
    Purpurreiher bei der Jagd
     src=
    Purpurreiher im Flug

    Der Purpurreiher (Ardea purpurea) ist eine Vogelart aus der Familie der Reiher. Zur Zeit wird die Art als nicht gefährdet (least concern) auf der IUCN Roten Liste geführt. Habitatsverluste lassen die Zahlen allerdings langsam zurückgehen.

    Merkmale

    Der Purpurreiher hat eine Körperlänge von 70 bis 90 Zentimetern (mit gestrecktem Hals) und eine Spannweite von 107 bis 143 Zentimetern. Damit ist er kleiner als der Graureiher, dem er im Flug zwar ähnelt, sich jedoch durch seine Färbung und seine wesentlich längeren, im Flug oft gespreizten Zehen unterscheidet. Weiterhin sind die Beine und der dünnere, weniger dolchartige Schnabel matt gelb, der Schnabelfirst ist dunkel. Die Basis des Oberschnabels ist hell. Der Kopf ist kleiner und geht flacher von der Stirn in den Schnabel über als beim Graureiher. Die Iris ist gelb.

    Die Seiten von Kopf und Hals sind rotbraun, auf dem Hals befinden sich deutliche schwarze Längsstreifen. Die Oberseite des Rumpfes ist dunkelgrau, die Flügeldecken haben besonders bei Männchen eine braunviolette Tönung. Im Jugendkleid im ersten Winter ist die gesamte Oberseite, die Flügeldecken, der Hals und der Kopf ockerbraun, die dunklen Längsstreifen auf dem Hals sind undeutlich und die Oberseite wirkt durch dunkle Federzentren gescheckt. Im ersten Sommer ähneln Hals und Oberseite den Altvögeln, jedoch sind die Flügeldecken noch braun gescheckt.

    Beim Flug ist der Hals s-förmig gekrümmt. Die Schlagfrequenz ist höher als beim Graureiher.

    Stimme

    Der Purpurreiher ist wenig stimmfreudig. Im Flug ruft er rau „krrek“, das kürzer, höher und weniger durchdringend als der Ruf des Graureihers ist. In Kolonien gibt er ähnlich wie der Graureiher krächzende und grunzende Laute von sich.

    Verbreitung und Lebensraum

    Das große Verbreitungsgebiet der Art umfasst Nordwest-, Zentral- und Südafrika, Madagaskar, den Süden Europas und daran anschließend das westliche Asien bis in den Westen Pakistans; außerdem Südost- und Ostasien von Indien und Ceylon nach Osten bis zu den Philippinen und nach Norden bis ins südöstlichste Russland. In Europa gibt es regionale Brutpopulationen in den Niederlanden, Spanien, Frankreich, Süddeutschland, Österreich, Italien, auf der Balkanhalbinsel, in Griechenland, Ungarn, Rumänien und Bulgarien und eine flächendeckende Verbreitung von Südpolen bis zum Schwarzen Meer.

    Der Purpurreiher brütet in Kolonien in sehr großen Schilfbeständen, teilweise auch in Büschen. Seine Nahrung sucht er ebenfalls hauptsächlich im Schilf. Mit Hilfe seiner langen Zehen kann er Schilfhalme sehr gut umgreifen.

    Der Purpurreiher ist ein obligater Zugvogel und überwiegend ein Langstreckenzieher. Der gerichtete Abzug beginnt in Mitteleuropa etwa ab August und ist im Oktober beendet. Einzelne Nachzügler sind jedoch auch noch im Dezember im Brutgebiet zu beobachten. Die Überwinterungsgebiete finden sich in den Steppengebieten von West-, Ost- und Südafrika. Einzelne Purpurreiher überwintern jedoch auch in Süd- und Südosteuropa sowie in Ägypten. Zu den wichtigsten Überwinterungsquartieren zählt die Sahelzone in Westafrika, wo sich Ringvögel aus allen Teilen Europas nachweisen lassen. Sie kommen hier bis in den Bereich der Feuchtsavanne vor und sind insbesondere in Küstennähe zu finden.[1] Die Rückkehr nach Europa beginnt ab März und im Mai haben sie ihre Brutareale wieder erreicht.

    Lebensweise

    Die Hauptnahrung des Purpurreiher sind Fische mit einer Länge von zehn bis zwanzig Zentimetern. Daneben spielen Insekten und deren Larven eine Rolle. Amphibien, Reptilien, Kleinsäuger, Vögel, Crustaceen und Mollusken spielen in der Ernährung eine etwas untergeordnete Rolle. Der tägliche Nahrungsbedarf beträgt etwa 200 Gramm.[2] Auf Nahrungssuche ist der Purpurreiher vor allem abends und morgens zu beobachten. Er lebt grundsätzlich versteckter als der Graureiher, selbst seine Brutplätze sind häufig nur sehr schwer auszumachen.

     src=
    Ei (Sammlung Museum Wiesbaden)

    Das Sexualverhalten weist große Ähnlichkeiten mit dem des Graureihers auf. Purpurreiher erreichen ihre Geschlechtsreife meist schon im ersten Lebensjahr. Sie gehen eine monogame Saisonehe ein. Das Nest wird gewöhnlich 0,8 bis 2,3 Meter über festem Grund und 0,5 bis 1,6 Meter über einer Wasseroberfläche errichtet. Purpurreiher brüten in Kolonien, jedoch liegen die Nester meist 5 bis 20 Meter auseinander. Beide Elternvögel sind am Nestbau beteiligt. Der Legebeginn ist in Mitteleuropa ab Ende April und kann sich bis Anfang Juli hinziehen. Das Gelege besteht gewöhnlich aus vier bis fünf Eiern. Diese sind langoval, blaugrün und ohne Glanz. Die Brutdauer beträgt 26 Tage und beide Elternvögel brüten. Die Nestlinge werden für mindestens zehn Tage gehudert. Mit 15 bis 20 Lebenstagen klettern die Jungvögel bereits in der Nähe des Nestes im Schilfs. Nach weiteren zehn Tagen sind sie selbständig.[3]

    Bestand und Bestandsentwicklung

     src=
    Purpurreiher beim Nestbau

    Der Purpurreiher zählt zu den Vogelarten, die generell eine starke Bestandsschwankung zeigen. Dabei spielt möglicherweise die Niederschlagsmenge in Westafrika eine große Rolle. So gibt es beispielsweise eine positive Korrelation der niederländischen Brutpopulation und den Niederschlagsmengen in der Sahelzone. Sind dort Flüsse und Seen ausgetrocknet ziehen die Purpurreiher weiter nach Süden, was zu einer höheren Mortalität führt. Eine dürrebedingte Nahrungsverknappung in den Überwinterungsgebieten macht es offenbar für diese Reiherart nicht möglich, ausreichend Depotfett zu bilden, um den langen Rückzug zu überstehen.[4] Zu den wesentlichen Ursachen der Bestandsrückgänge im europäischen Brutgebiet zählen Störungen am Brutplatz etwa durch Freizeitnutzung, Abschuss nach Verwechselung mit dem Graureiher, Absenken der Wasserspiegel und dadurch eine fehlende Überflutung der Überschwemmungsgebiete, Zerstörung von Schilfgebieten sowie eine Eutrophierung der Gewässer mit einer resultierenden Wassertrübung durch Algenblüten.

    Der Bestand in Europa beträgt insgesamt zwischen 29.000 und 42.000 Brutpaare. Die Verbreitungsschwerpunkte liegen in Russland (10.000 bis 15.000 Brutpaare), in der Ukraine (6.700 bis 11.900 Brutpaare), in Frankreich und Spanien, die jeweils 2.000 Brutpaare aufweisen. In Mitteleuropa brüten zwischen 1.500 und 2.300 Brutpaare, wobei Ungarn mit 900 bis 1.500 Brutpaare das mitteleuropäische Land mit dem größten Brutpaarbestand ist.[5]

    Der Purpurreiher gilt als eine der Arten, die vom Klimawandel besonders betroffen sein wird. Ein Forschungsteam, das im Auftrag der britischen Umweltbehörde und der Royal Society for the Protection of Birds die zukünftige Verbreitungsentwicklung von europäischen Brutvögeln auf Basis von Klimamodellen untersuchte, geht davon aus, dass sich bis zum Ende des 21. Jahrhunderts das Verbreitungsgebiet des Purpurreihers deutlich verändern wird. Nach dieser Prognose bieten der Süden der Iberischen Halbinsel, Griechenland sowie Teile von Rumänien und Bulgarien dieser Art keine geeignete Überlebensmöglichkeiten mehr. Etwa drei Viertel des heutigen Verbreitungsareals werden nach dieser Prognose dann nicht mehr vom Purpurreiher besiedelt sein. Das Verbreitungsgebiet wird sich jedoch weiter nach Norden ausdehnen und sowohl den Süden Englands, Dänemark und die an die Südküste der Ostsee angrenzenden Länder umfassen.[6]

    Unterarten

    Es sind vier Unterarten bekannt:[7]

    Trivia

    Der Asteroid des äußeren Hauptgürtels (8585) Purpurea ist nach dem Purpurreiher benannt (wissenschaftlicher Name: Ardea purpurea). Zum Zeitpunkt der Benennung des Asteroiden am 2. Februar 1999 befand sich der Purpurreiher auf der niederländischen Roten Liste gefährdeter Arten.[12]

    Literatur

    • Hans-Günther Bauer, Einhard Bezzel, Wolfgang Fiedler (Hrsg.): Das Kompendium der Vögel Mitteleuropas: Alles über Biologie, Gefährdung und Schutz. Band 1: Nonpasseriformes – Nichtsperlingsvögel. Aula-Verlag Wiebelsheim, Wiesbaden 2005, ISBN 3-89104-647-2.
    • Urs N. Glutz von Blotzheim, K. M. Bauer, E. Bezzel: Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Band 1: Gaviiformes – Phoenicopteriformes. 2. Auflage. AULA-Verlag, Wiesbaden 1987, ISBN 3-89104-457-7.
    • L. Svensson, P. J. Grant, K. Mullarney, D. Zetterström: Der neue Kosmos-Vogelführer – Alle Arten Europas, Nordafrikas und Vorderasiens. Franckh-Kosmos Verlag, Stuttgart 1999, ISBN 3-440-07720-9.
    • Carl von Linné: Systema Naturae per Regna Tria Naturae, Secundum Classes, Ordines, Genera, Species, Cum Characteribus, Differentiis, Synonymis, Locis. 12. Auflage. Band 1. Laurentii Salvii, Stockholm 1766 (online [abgerufen am 18. Januar 2016]).
    • René Paulin Jacobé de Naurois: Le Héron pourpré de l’Archipel du Cap-Vert Ardea purpurea bournei ssp. nov. In: L'Oiseau et la revue française d'ornithologie. Band 35, 1966, S. 89–94.
    • Eduard Daniël van Oort: Ardea purpurea madagascariensis, nov. subsp. from Madagascar. In: Notes from the Leyden Museum. Band 32, 1910, S. 83–84 (online [abgerufen am 18. Januar 2016]).
    • Franz Julius Ferdinand Meyen: Beiträge zur Zoologie, gesammelt auf einer Reise um die Erde: Vierte Abhandlung: Vögel. In: Novorum actorum Academiae Caesareae Leopoldino-Carolinae Naturae Curiosorum (= Supplementum Primo). Band 16, 1834, S. 59–124 (online [abgerufen am 18. Januar 2016]).

    Einzelnachweise

    1. Bauer et al., S. 266
    2. Bauer et al., S. 267
    3. Bauer et al., S. 267 und S. 268
    4. Bauer et al., S. 266 und S. 267
    5. Bauer et al., S. 266 und S. 267
    6. Brian Huntley, Rhys E. Green, Yvonne C. Collingham, Stephen G. Willis: A Climatic Atlas of European Breeding Birds, Durham University, The RSPB and Lynx Editions, Barcelona 2007, ISBN 978-84-96553-14-9, S. 39
    7. IOC World Bird List Storks, ibis & herons
    8. Carl von Linné, S. 236.
    9. René Paulin Jacobé de Naurois, S. 89.
    10. Eduard Daniël van Oort, S. 83.
    11. Franz Julius Ferdinand Meyen, S. 102.
    12. Lutz D. Schmadel: Dictionary of Minor Planet Names. Fifth Revised and Enlarged Edition. Hrsg.: Lutz D. Schmadel. 5. Auflage. Springer Verlag, Berlin, Heidelberg 2003, ISBN 978-3-540-29925-7, S. 186 (englisch, 992 S., link.springer.com [ONLINE; abgerufen am 21. Juli 2021] Originaltitel: Dictionary of Minor Planet Names. Erstausgabe: Springer Verlag, Berlin, Heidelberg 1992): “2025 P-L. Discovered 1960 Sept. 24 by C. J. van Houten and I. van Houten-Groeneveld at Palomar.”
     title=
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autoren und Herausgeber von Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia DE

    Purpurreiher: Brief Summary ( allemand )

    fourni par wikipedia DE
     src= Verbreitung des Purpurreihers:
    Brutgebiete Ganzjähriges Vorkommen Überwinterungsgebiete  src= Purpurreiher bei der Jagd  src= In der Lagune von Venedig  src= Purpurreiher im Flug

    Der Purpurreiher (Ardea purpurea) ist eine Vogelart aus der Familie der Reiher. Zur Zeit wird die Art als nicht gefährdet (least concern) auf der IUCN Roten Liste geführt. Habitatsverluste lassen die Zahlen allerdings langsam zurückgehen.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autoren und Herausgeber von Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia DE

    Ardea purpurea ( aragonais )

    fourni par wikipedia emerging languages
     src=
    Ardea purpurea

    A garra royenca (Ardea purpurea (L., 1758)), garrapescaire royo u pescatera roya ye un ave de dimensions parellanas d'o garrapescaire griso, con una coloración més naranchenca per as partis més baixas d'o cuerpo, y un caracteristico debuixo de linias negras per a cara y o cuello, que la fan distinguible a escape d'a suya parient. Tien habitos més timidos que no la pescatera grisa, y en as nuestras latitutz ye menos numbrosa que l'altra ave, y per ixo no se la vei a sobén.

    Se'n conoixen quatro subespecies:

    Curiosidatz

    Bells historiadors piensan que podería ser que ista especie estás l'orichen d'o mito d'o Fénix d'es echipcianos.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors

    Ardea purpurea ( interlingua (association de langue auxilliaire internationale) )

    fourni par wikipedia emerging languages

    Ardea purpurea es un specie de Ardea.

    Nota
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors

    Ardea purpurea: Brief Summary ( aragonais )

    fourni par wikipedia emerging languages
     src= Ardea purpurea

    A garra royenca (Ardea purpurea (L., 1758)), garrapescaire royo u pescatera roya ye un ave de dimensions parellanas d'o garrapescaire griso, con una coloración més naranchenca per as partis més baixas d'o cuerpo, y un caracteristico debuixo de linias negras per a cara y o cuello, que la fan distinguible a escape d'a suya parient. Tien habitos més timidos que no la pescatera grisa, y en as nuestras latitutz ye menos numbrosa que l'altra ave, y per ixo no se la vei a sobén.

    Se'n conoixen quatro subespecies:

    Ardea purpurea purpurea (L., 1766) d'Eurasia. Ardea purpurea bournei (Naurois, 1966), d'as Islas d'o Cabo Verde. Ardea purpurea madagascarensis (Oort, 1910), de Madagascar. Ardea purpurea manilensis (Meyen, 1934), d'Asia meridional y l'Indico.
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors

    Jan ƙarago ( haoussa )

    fourni par wikipedia emerging languages

    Jan ƙarago (Ardea purpurea) tsuntsu ne.[1]

    Manazarta

    1. Isa Dutse da Roger Blench (2003). Hausa names of some common birds around Hadejia-Nguru wetlands.
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Masu marubutan Wikipedia da masu gyara

    Jan ƙarago: Brief Summary ( haoussa )

    fourni par wikipedia emerging languages

    Jan ƙarago (Ardea purpurea) tsuntsu ne.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Masu marubutan Wikipedia da masu gyara

    Jiyron qarqara ( ouzbek )

    fourni par wikipedia emerging languages
     src=
    Ardea purpurea

    Jiyron qarqara, qizil qoʻton (Ardea рифигеа) — uzun oyoqlilar turkumining qarqaralar oilasiga mansub qush. Osiyoda, Yevropaning janubida va Afrikada tarqalgan. Oʻzbekistonda Sirdaryo, Amudaryo atroflarida, Chirchiq va Ohangaron vodiylarida uchraydi. Qamishzorlarga, baʼzan butazorlarga uya soladi. 3—5 ta tuxum qoʻyadi. Boshidagi pati va uzun kokilining binafsha rangli hamda qanotining atrofidagi patlar qizil boʻlishi bilan oq va koʻk qarqaradan farq qiladi. Baliq, baqa, kaltakesak va har xil hasharotlar bilan oziqlanadi. Chigirtka, sichqon va kalamushlarni qirib, foyda keltiradi.[1]

    Manbalar

    1. OʻzME. Birinchi jild. Toshkent, 2000-yil

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Vikipediya mualliflari va muharrirlari

    Jiyron qarqara: Brief Summary ( ouzbek )

    fourni par wikipedia emerging languages
     src= Ardea purpurea

    Jiyron qarqara, qizil qoʻton (Ardea рифигеа) — uzun oyoqlilar turkumining qarqaralar oilasiga mansub qush. Osiyoda, Yevropaning janubida va Afrikada tarqalgan. Oʻzbekistonda Sirdaryo, Amudaryo atroflarida, Chirchiq va Ohangaron vodiylarida uchraydi. Qamishzorlarga, baʼzan butazorlarga uya soladi. 3—5 ta tuxum qoʻyadi. Boshidagi pati va uzun kokilining binafsha rangli hamda qanotining atrofidagi patlar qizil boʻlishi bilan oq va koʻk qarqaradan farq qiladi. Baliq, baqa, kaltakesak va har xil hasharotlar bilan oziqlanadi. Chigirtka, sichqon va kalamushlarni qirib, foyda keltiradi.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Vikipediya mualliflari va muharrirlari

    Korkahegri ( féroïen )

    fourni par wikipedia emerging languages
     src=
    Ardea purpurea

    Korkahegri (frøðiheiti - Ardea purpurea)

    Sí eisini

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors

    Korkahegri: Brief Summary ( féroïen )

    fourni par wikipedia emerging languages
     src= Ardea purpurea

    Korkahegri (frøðiheiti - Ardea purpurea)

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors

    Reade reager ( frison occidental )

    fourni par wikipedia emerging languages

    De reade reager (Ardea purpurea) is in fûgel út de famylje fan de pilekaaneftigen.

    Foarkommen

    De reade reager is likernôch 79 sm grut.

    Fersprieding

    Súd- en Súdeast-Europa om de Middellânske See hinne, yn 'e Donaudelta en yn Afrika.

    Iten

    De reade reagers frette benammen fisk yn heldere wetters.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia auteurs en redakteuren

    Reade reager: Brief Summary ( frison occidental )

    fourni par wikipedia emerging languages

    De reade reager (Ardea purpurea) is in fûgel út de famylje fan de pilekaaneftigen.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia auteurs en redakteuren

    Ruskeihaigari ( olonetsien )

    fourni par wikipedia emerging languages
     src=
    Ardea purpurea

    Ruskeihaigari (Ardea purpurea) on haigariloin heimoh kuului lindu.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors

    Şaqaviyê gerdenmar ( kurde )

    fourni par wikipedia emerging languages

    Gerdenmarî an şaqaviyê gerdenmar (bi latînî: Ardea purpurea), cureyekî şaqaviyan e.

    Şayes

     src=
    Gerdenmariyek ji Bismilê

    Şaqaviyê gerdenmar 80 sentîmetreyan dirêj e. Ji rengê şaqavî biçûktir e. Pişt û çeng risasiyekî bi ser qehweyî ve ne. Kulovank û kofîk reş in. Sermil xemir, bi ser rengê mor ve ne. Sing qemer e û berzik reş e. Ser û gerden sorekî qemer in. Erzink û alek spî ve ne. Rav û gîxên reş û zirav li dirêjayiya gerdena wî ne. Pê keskekî bavzerî risasî ne û çav zer in û nikul risasiyekî bavzer e.

    Belavbûn

     src=
    Şaqaviyê ku bi hewa ketiye

    Di navbera Rezberê û Avrêlê de bi rêbarî li Kurdistanê dihê dîtin. Li nîvek û başûrê Ewropa, Afrîkayê navîn, başûr, Tirkmenistan, Qefqaz, bakurê Îran û li Îraqê (li nişîv) têjikan tîne derê. Li peravên erebî bi rêbarî dihê dîtin.

    Reftar

    Hêlînkirin û Parêzî

     src=
    Dema nêçîrê

    Bi granî li nava zilên avên şêrîn dijî û hêlîna xwe dîsa di nava van zilan de çêdike. Xwarina wî di serî de masî, beq, gumgumok, kêz, mişk, mar û hwd ne...

     src=
    Ardea purpurea

    Çavkanî

    • Îsmaîl Taha Şahîn (2006). Balindeyên Kurdistanê. Spîrêz, Dihok. (Bi tîpên erebî ye, ji bo tîpguhêziya latînî û wîkîpedyandina nivîsê, bikarhêner MikaelF).
    • H. Heinzel, R. Fitter û J. Parslow (1995). Türkiye ve Avrupa'nin Kuşlari (Kuzey Afrika ve Orta dogu dahil). Türkiye Dogal Hayati Kuruma Dernegi, Stenbol. ISBN 975 94098 28

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Nivîskar û edîtorên Wikipedia-ê

    Şaqaviyê gerdenmar: Brief Summary ( kurde )

    fourni par wikipedia emerging languages

    Gerdenmarî an şaqaviyê gerdenmar (bi latînî: Ardea purpurea), cureyekî şaqaviyan e.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Nivîskar û edîtorên Wikipedia-ê

    Πορφυροτσικνιάς ( grec moderne (1453–) )

    fourni par wikipedia emerging languages

    Ο Πορφυροτσικνιάς (Ardea purpurea - Ερωδιός ο πορφυρός) είναι ένα κοσμοπολίτικο υδρόβιο σαρκοφάγο πτηνό που ανήκει στην οικογένεια των Ερωδιίδων.

    Ταξινόμηση

    Ο πορφυροτσικνιάς ανήκει στην τάξη των Πελαργόμορφων, στην οικογένεια των Ερωδιίδων, στο γένος Ερωδιός (Ardea). Σε αυτό το είδος ανήκουν 4 υποείδη

    Περιγραφή

     src=
    Κεφάλι του Πορφυροτσικνιά

    Πρόκειται για έναν αρκετά μεγαλόσωμο ερωδιό. Έχει μήκος 78 με 90 εκατοστά, βάρος που κυμαίνεται από τα 525 γραμμάρια μέχρι τα 1345 γραμμάρια ενώ το άνοιγμα των φτερών του είναι 120 με 150 εκατοστά, ο λαιμός του είναι ιδιαιτέρα μακρύς και συχνά των κρατάει στην θέση S, ιδιαίτερα όταν πετάει. Τα θηλυκά είναι λίγο μικρότερα από τα αρσενικά. Γενικά μοιάζει με τον Σταχτοτσικνιά, αν και είναι λίγο μικρότερος, με τον οποίο μπορεί να συγχυθεί όταν παρατηρείται από απόσταση. Από κοντά τα δύο είδη ξεχωρίζουν για τον χρωματισμό τους. Ο Πορφυροτσικνιάς είναι πιο εντυπωσιακός, η ράχη του και τα φτερά του είναι σκούρου γκρι χρώματος με πυρόξανθες ανταύγειες, ο λαιμός του είναι κοκκινωπός, στο χρώμα του χαλκού, με μαύρες ραβδώσεις στις δύο πλευρές, στο κεφάλι έχει μαύρο στέμμα και λοφίο. Το ράμφος τους είναι μακρύ και Κίτρινου χρώματος. Τα πόδια έχουν κίτρινο χρώμα που μπορεί να φτάσει μέχρι το πορτοκαλί και καταλήγουν σε ιδιαιτέρως μακριά δάχτυλα, σε σχέση με τους άλλους ερωδιούς. Οι νεαροί ερωδιοί είναι πιο ανοιχτόχρωμοι με πυρόξανθο στέμμα και κατάξανθο κάτω μέρος κοιλιάς.

    Βιολογία

    Ανάλογα με την περιοχή διαμονής του ο Πορφυροτσικνιάς έχει διαφορές στην συμπεριφορά του. Τα άτομα που ζουν στις βόρειες περιοχές της εξάπλωσής τους είναι μεταναστευτικά και διαχειμάζουν σε τροπικές περιοχές. Εκείνα που ζουν στην τροπική Αφρική και Ασία είναι επιδημητικά και κάνουν μόνο μικρές μετακινήσεις διασποράς. Οι μεταναστευτικοί πληθυσμοί κάνουν την φθινοπωρινή μετανάστευση από Αύγουστο μέχρι τον Οκτώβριο, η ανοιξιάτικη μετανάστευση γίνεται τον Μάρτιο. Κατά τις μεταναστευτικές μετακινήσεις του ο Πορφυροτσικνιάς ταξιδεύει σε μικρές ομάδες αν και σε σπάνιες περιπτώσεις έχουν παρατηρηθεί ομάδες που φτάνουν μέχρι τα 400 άτομα.

    Η διάρκεια ζωής του πορφυροτσικνιά μπορεί να ξεπεράσει τα 23 χρόνια.

    Διατροφή

    Το μεγαλύτερο μέρος της διατροφής του αποτελείται από μικρά ψάρια, μέχρι τα 15 εκατοστά. Λιγότερα συχνά τρέφεται με μεγαλύτερα ψάρια, αμφίβια (βατράχια και σαλαμάνδρες), έντομα (όπως ακρίδες και σκαθάρια), οστρακόδερμα (όπως καβούρια) και Μαλάκια. Πιο σπάνια μπορεί να πιάσει σαύρες, Φίδια, μικρά Πτηνά και θηλαστικά.

    Πρόκειται για έναν μοναχικό κυνηγό που προτιμάει να κυνηγάει με την δύση του ηλίου και τις πρώτες πρωινές ώρες. Αν και μπορούμε να τον βρούμε να κυνηγάει σε σχετικά βαθιά νερά συνήθως προτιμάει τα ρηχά. Το είδος των νερών που δραστηριοποιείται μπορεί να είναι γλυκό, υφάλμυρο ή θαλασσινό. Δεν κυνηγάει ενεργά την λεία του αλλά προτιμάει να μένει ακίνητος κριμένος στην πυκνή βλάστηση της όχθης ή πάνω σε ένα κλαδί ενός πυκνού θάμνου, που βρίσκεται κοντά στην επιφάνεια του νερού, να πλησιάσει το θήραμα. Μόλις η λεία του βρεθεί αρκετά κοντά, με μία γρήγορη κίνηση του λαιμού του, το σκοτώνει με ένα δυνατό χτύπημα του ράμφους του.

    Αναπαραγωγή

     src=
    Νεαρό άτομο

    Η αναπαραγωγική περίοδος διαφέρει ανάλογα με την περιοχή διαμονής. Στις βόρειες περιοχές αναπαράγεται από Απρίλιο μέχρι Ιούνιο, στην Αφρική κατά την περίοδο των βροχών, στη βόρεια Ινδία από Ιούνιο μέχρι Οκτώβριο και στη νότια από Νοέμβριο μέχρι Μάρτιο. Φωλιάζει ή μοναχικά ή σε μικρές αποικίες, αν και σε σπάνιες περιπτώσεις έχουν παρατηρηθεί και μεγαλύτερες αποικίες. Δεν είναι σπάνιο οι φωλιές των πορφυροτσικνιάδων να βρίσκονται στα όρια των αποικιών άλλων ειδών και κυρίως των σταχτοτσικνιάδων. Η φωλιά είναι μία πλατφόρμα από χόρτα και κλαδάκια που την χτίζουν συνήθως στο έδαφος ανάμεσα στους καλαμιώνες ή σε κλαδιά μέχρι 3 μέτρα πάνω από την επιφάνεια του νερού. Σε πιο σπάνιες περιπτώσεις έχουν παρατηρηθεί και φωλιές σε μεγάλα δέντρα σε ύψος μέχρι και 25 μέτρα. Μετά την ολοκλήρωση της φωλιάς το θηλυκό μέσα σε δυο με τρεις μέρες γεννάει 2 με 8 γαλάζοπράσινα αβγά, συχνότερα 4 με 5, που θα τα κλωσήσουν και οι δύο γονείς. Οι νεοσσοί εκκολάπτονται μετά από 25 περίπου μέρες. Την φροντίδα τους την αναλαμβάνουν και οι δύο γονείς μαζί ενώ τα μικρά ανεξαρτητοποιούνται οριστικά μετά από 60 περίπου μέρες ενώ σεξουαλικά ωριμάζουν σε ηλικία ενός έτους.

    Βιότοπος και γεωγραφική εξάπλωση

     src=
    Ardea purpurea

    Ο Πορφυροτσικνιάς είναι ένα καθαρά υδρόβιο πτηνό. Προτιμάει βιοτόπους γλυκού νερού σε χαμηλό υψόμετρο αλλά, κυρίως στις τροπικές περιοχές, μπορούμε να τον βρούμε και σε μεγαλύτερα ύψη, στην Μαδαγασκάρη μέχρι τα 1800 μέτρα. Συχνάζει σε πλημυρισμένους καλαμιώνες γλυκού νερού, δεν περιφρονεί όμως και τις όχθες λιμνών, ποταμών, τεχνητά κανάλια, λιμνοθάλασσες, βάλτους με υφάλμυρα νερά καθώς και ορυζώνες.

    Πρόκειται για έναν από τους πιο κοσμοπολίτικους ερωδιούς και η περιοχή εξάπλωσης του περιλαμβάνει την κεντρική, νότια και ανατολική Ευρώπη, την Αφρική και την Ασία μέχρι την Ινδονησία.

    Στην Ελλάδα είναι καλοκαιρινός επισκέπτης, όπως και σε όλη την Ευρώπη, και φωλιάζει κυρίως στην βόρεια Ελλάδα αλλά μπορούμε να τον βρούμε σε όλους τους μεγάλους υγροβιότοπους της χώρας. Οι σημαντικότεροι τόποι κατοικίας του είναι οι Πρέσπες και το Δέλτα του Έβρου.

    Απειλές και πληθυσμιακή κατάσταση

    Το είδος κατατάσσεται στα είδη ελάχιστης ανησυχίας (LC) από το IUCN, λόγω την πολύ μεγάλης του εξάπλωσης και του γεγονότος ότι ο πληθυσμός του πρέπει να ξεπερνάει το μισό εκατομμύριο άτομα. Η γενική τάση είναι μειωτική ενώ κάποιοι πληθυσμοί είναι σταθεροί. Οι απειλές γι αυτό το είδος είναι συνδεδεμένες κυρίως με τις επεμβάσεις στους βιοτόπους του. Έχουν αρνητική επίδραση η διαχείριση τον υδάτων που δεν επιτρέπει την εναλλαγή στην ποσότητα του νερού και την εναπόθεση των ιζημάτων, η καταστροφή και το μάζεμα των καλαμιώνων καθώς και η εντατική γεωργία με τις μονοκαλλιέργειες και τα φυτοφάρμακα.

    Βιβλιογραφία

    • Τα πουλιά της Ελλάδας και της Ευρώπης, Έκδοση Χρυσός τύπος. Των Roger Peterson, Guy Mountfort & P.A.D. Hollom
    • Περιγραφικό λεξικό των πουλιών της Ελλάδος, Έκδοση Μουσείου Γουλανδρή Φυσικής Ιστορίας. Του Ντίνου Απαλόδημου.
    • Τα πουλιά της Ελλάδος και της Κύπρου, Έκδοση Ελληνική Ορνιθολογική Εταιρία. Των Mullarney, Svensson, Zetterstroem, Grant.
    • The birds of Greece / George Handrinos, Triantaphyllos Akriotis. Έκδοση C. Helm 1997
    • del Hoyo, J.; Elliot, A.; Sargatal, J. 1992. Handbook of the Birds of the World, vol. 1: Ostrich to Ducks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
    • Hancock, J.; Kushlan, J. 1984. The herons handbook. Croom Helm, London.
    • Kushlan, J.A. and Hancock, J.A. 2005 The Herons. Oxford University Press, Oxford

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Συγγραφείς και συντάκτες της Wikipedia

    Πορφυροτσικνιάς: Brief Summary ( grec moderne (1453–) )

    fourni par wikipedia emerging languages

    Ο Πορφυροτσικνιάς (Ardea purpurea - Ερωδιός ο πορφυρός) είναι ένα κοσμοπολίτικο υδρόβιο σαρκοφάγο πτηνό που ανήκει στην οικογένεια των Ερωδιίδων.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Συγγραφείς και συντάκτες της Wikipedia

    Зээрд дэглий ( mongol )

    fourni par wikipedia emerging languages

    Зээрд дэглий (Ardea purpurea) нь Дэглийнхэн овгийн ус гатлагч шувуу юм. Тэд Африк, Европ, Азид тархан нутагладаг. Европын шувууд нь өвлийн улиралд Африкийг зорин нүүдэллэнэ.

    Гадаад төрх

     src=
    Ardea purpurea manilensis Энэтхэгт.

    Зээрд дэглий нь 80-90 см өндөр, далавчаа дэлгэхэд 120-150 см томхон шувуу юм. Гэвч нарийн биетэй тул дөнгөж 0.5-1.3 кг жинтэй ажээ.

    Дэд зүйлүүд

    Нийт 4 дэд зүйл бий:

    Энэхүү дэглий нь загас, мэлхий, жижиг хөхтөн, хэвлээр явагч болон жижиг шувуугаар хооллодог.

    Зургийн цомог

    Эшлэл

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia зохиогчид ба редакторууд

    Зээрд дэглий: Brief Summary ( mongol )

    fourni par wikipedia emerging languages

    Зээрд дэглий (Ardea purpurea) нь Дэглийнхэн овгийн ус гатлагч шувуу юм. Тэд Африк, Европ, Азид тархан нутагладаг. Европын шувууд нь өвлийн улиралд Африкийг зорин нүүдэллэнэ.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia зохиогчид ба редакторууд

    Псыхэуэцыплъ ( kabardien circassien )

    fourni par wikipedia emerging languages
     src=
    Ardea purpurea

    Псыхэуэцыплъ (лат-бз. Ardea purpurea) — псыхэуэ лъэпкъым щыщ лӀэужьыгъуэщ.

    Теплъэр

    И пкъымкӀэ псыхэуэм ещхьщ, ауэ теплъэр гъуэ-фӀыцӀабзэщ, нэхъ цӀыкӀущ.

    Здэпсэухэр

    Еуропэм, Азиэм, Африкэм я щӀыпӀэ куэдым щыӀэщ. Къаукъазым щыпсэухэр мэлъэтэж. Псыхэуэцыплъхэр гуп-гупурэ щогъуалъхьэ псы зи гъунэгъу бгъэн, къамыл, ӀутӀанэ къэкӀыгъэхэм, дзэл, гъурц жыг зыхэт удз Ӏув лъагэхэм. Псыхэуэ псоми яхуэдэу, мыхэри моногамнэхэщ — зэгуэгъу хъуахэр я гъащӀэ псом зэдопсэу. Я абгъуэ Ӏэгъуэблагъуэр къыхах тафэ зэӀуха, хыкъум здэщыӀэ, щӀыпӀэ псыӀэхэр, къамыл, нэгъуэщӀ псы удзхэр, чыцэ лъахъшэхэр къыздэкӀхэр. Мэзхэм зыпыӀуадз. Псыхэуэцыплъхэр мэгъуалъхьэ гуп-гупури тӀурытӀури.

    Ӏусыр

    Яшх хьэпщхупщ, бдзэжьей, елыркъэш, хьэндыркъуакъуэ, шынакъыкӀ, шындырхъуо, блэ, дзыгъуэ.

    Тхылъхэр

    • Брат Хьэсин. Адыгэхэм я къуалэбзу щӀэныгъэр. Черкеск къ. 2007 гъ.
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors

    Псыхэуэцыплъ: Brief Summary ( kabardien circassien )

    fourni par wikipedia emerging languages
     src= Ardea purpurea

    Псыхэуэцыплъ (лат-бз. Ardea purpurea) — псыхэуэ лъэпкъым щыщ лӀэужьыгъуэщ.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors

    Црвена чапја ( macédonien )

    fourni par wikipedia emerging languages
     src=
    Ardea purpurea

    Црвената чапја (Ardea purpurea) е птица од фамилијата чапји. Таа се размножува во Африка, централна и јужна Европа, како и во јужна и источна Азија. Европските популации се миграторни, презимуваат во тропска Африка; посеверните азиски популации исто така мигрираат појужно во Азија. Таа е редок, но редовен жител северно од териториите каде се размножува.

    Физички опис

    По својот надворешен изглед многу наликува на сродната сива чапја, но е помала и со поцрвени тонови.

    • Должина на тело - 80 - 90 cm;
    • Распон на крилја - околу 140-145 cm;
    • Тежина - 600-1400 g;
    • Полов диморфизам - слабо изразен;
    • Пердуви - преовладуваат сиви и црвеникави тонови;
    • Полетување - со тешки замавнувања и свиен врат.

    Биотоп

    Се среќава по бреговите на езера и реки, најчесто обраснати со вегетација. Не се среќава во големи планински масиви.

    Начин на живеење и исхрана

    Се исхранува главно со риба, која дури и ако е значително голема на прв поглед лесно ја проголтува. Исто така јаде и змии, глувци, инсекти, водоземци, јајца, остатоци од мртви животни, крастави и други жаби кои можат да лачат отровен секрет. Како и сивата чапја, кога лови се движи бавно и често го демне пленот, но како што е случај со блиските видови со неа всушност заземаат различни еколошки ниши и нема конкуренција меѓу нив. Сивата чапја ја бара храната во плитки заливи и во откриени води, каде може да се движи слободно.

    Кога е исплашена, слично на некои други видови чапји, зазема посебна маскирна положба со исправен нагоре врат и клун. Меѓу трските и останатите растенија застаната во таква положба е многу тешко забележлива. Ја заземаат пред сè малите и во краен случај возрасните птици.

    Погледни

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Автори и уредници на Википедија

    Црвена чапја: Brief Summary ( macédonien )

    fourni par wikipedia emerging languages
     src= Ardea purpurea

    Црвената чапја (Ardea purpurea) е птица од фамилијата чапји. Таа се размножува во Африка, централна и јужна Европа, како и во јужна и источна Азија. Европските популации се миграторни, презимуваат во тропска Африка; посеверните азиски популации исто така мигрираат појужно во Азија. Таа е редок, но редовен жител северно од териториите каде се размножува.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Автори и уредници на Википедија

    Червена чапля ( ruthène )

    fourni par wikipedia emerging languages
     src=
    Червена чапля

    Червена чапля (Ardea purpurea) є великый вид бродивых птахів з родины чаплёвых (Ardeidae).

    Попис

    Дакус менша як подобна сира чапля (довжка тїла 70-90 цм, роспятя крыл 120-138 цм); одрізнять ся узшов головов і дзёбаком і кідь лїтать мать узшы закулятены крыла і часто гранато складаным карком. Дорослы птахы мають червенобуры лиця і бокы карку, червенобурый бріх і тмаво сивый хырбет і крыла з червенобуров фарбов на їх спіднїй сторонї (выразнїше у самцїв). Дзёбак є жовтый. Молоды птахы суть єднотварнїшы, з окрово бурыма лицями, боками карку, хырбетом і крыловыма кровками і невыразно тмавым окраём по боках карку.

     src=
    Червена чапля летить
     src=
    Ardea purpurea

    Росшырїня

    Гнїздить в Африцї, середнїй, южній і выходній Европі і западній, южній і выходній Азії. Часточно перелїтна, европскы екземплары зимують в тропічній Африцї.

    Еколоґія

    Выразна є переважно при перелїтанї над тростинками. Ловить в плыткій водї в терстинї. Страву, котру творять рыбы, жабы або хробакы, гарпунує острым дзёбаком. Гнїздить векшынов в колоніях (часто вєдно зо сиров чаплёв) в поростах тростинкы, даколи і на стромах. В єдній покладцї бывать 4-6 (3-10) 56,3 x 40,7 мм великых яєць.

    Референції

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors

    Червена чапля: Brief Summary ( ruthène )

    fourni par wikipedia emerging languages
     src= Червена чапля

    Червена чапля (Ardea purpurea) є великый вид бродивых птахів з родины чаплёвых (Ardeidae).

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors

    जांभळा बगळा ( marathi )

    fourni par wikipedia emerging languages

    जांभळा बगळा हा एक पाणथळ जागी राहणारा पक्षी आहे. त्याची वीण आफ्रिका, मध्य आणि दक्षिण युरोप आणि दक्षिण तसेच पूर्व आशियात होते.

    जांभळया बगळ्याला इंग्रजी भाषेमध्ये ‘ Purple Heron’ असे म्हणतात. सिंधुदुर्ग जिल्ह्यात याला मोठा ढोक म्हणतात (नक्की?). तर हिंदीमध्ये त्यास अंजन, नरी, निरगोंग, लाल अंजन, लाल सैन म्हणतात. अन्य भाषांतील शब्द :-

    • संस्कृत - नीलांग, नलारुण बक, पूर्वीय नीलारुण बक
    • गुजराथी - नडी
    • तेलगू - येर्र नारायण पक्षी, पमुल नारीगाडू
    • तमिळम - चिन्नारै

    वर्णन

    जांभळा बगळा हा राखी बगळ्यापेक्षा लहान आणि सडपातळ असतो. त्यांतील नर व मादी सारखेच दिसतात. त्यांचे रंग, रूप, आकार, इत्यादी सारखेच असते. त्या दोघांचा रंग जांभळा, निळा अथवा जांभळसर काळा असतो. त्यांचे पंख व शेपटी काळसर रंगाची असते. शरीराचा मधला भागाचा व तुऱ्याचा रंग राखी काळा असतो. त्यांच्या तांबूस मानेवर काळ्या रेघा असतात; हनुवटी व कंठ हे पांढऱ्या रंगाचे असतात. जांभळ्या बगळ्याच्या छातीवरच्या बदामी कलाबुती पिसांवर तांबूस काड्या असतात व इतर भाग हा पांढऱ्या वर्णाचा असतो.

    आढळ

    हा पक्षी साधारणतः भारतातील पाणथळ प्रदेशात, श्रीलंका,अंदमान आणि निकोबार बेटे, इत्यादी भागांत आढळतो .तो देशातल्या देशात स्थलांतर करणारा पक्षी आहे. उत्तर भारतात तो जून ते ऑक्टोबर, तसेच दक्षिण भारत आणि श्रीलंकेमध्ये नोव्हेंबर ते मार्च या काळांत दिसतो.

    तो बहुतकरून दलदली, सरोवरे, खाजणी आणि भातखाचरे असलेल्या भागांत निवास करतो. ही सगळी ठिकाणे त्याची निवासस्थाने म्हणून ओळखली जातात.

    चित्रदालन

    संदर्भ

    पुस्तकाचे नाव : पक्षिकोश

    लेखकाचे नाव : मारुती चितमपल्ली

    1. ^ साचा:Cite iucn साचा:Doi
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    विकिपीडियाचे लेखक आणि संपादक

    जांभळा बगळा: Brief Summary ( marathi )

    fourni par wikipedia emerging languages

    जांभळा बगळा हा एक पाणथळ जागी राहणारा पक्षी आहे. त्याची वीण आफ्रिका, मध्य आणि दक्षिण युरोप आणि दक्षिण तसेच पूर्व आशियात होते.

    जांभळया बगळ्याला इंग्रजी भाषेमध्ये ‘ Purple Heron’ असे म्हणतात. सिंधुदुर्ग जिल्ह्यात याला मोठा ढोक म्हणतात (नक्की?). तर हिंदीमध्ये त्यास अंजन, नरी, निरगोंग, लाल अंजन, लाल सैन म्हणतात. अन्य भाषांतील शब्द :-

    संस्कृत - नीलांग, नलारुण बक, पूर्वीय नीलारुण बक गुजराथी - नडी तेलगू - येर्र नारायण पक्षी, पमुल नारीगाडू तमिळम - चिन्नारै
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    विकिपीडियाचे लेखक आणि संपादक

    ध्यानी बकुल्ला ( népalais )

    fourni par wikipedia emerging languages

    ध्यानी बकुल्ला ठूलो दायरामा पाइने, पानी वा हिलोमा हिड्न सक्ने बकुल्लो प्रजातिको चरा हो। यसको बैज्ञानिक नाम ल्याटिन भाषाबाट उत्पत्ति भएको थियो।[२] यो प्रजाति पश्चिमी र दक्षिणी यूरोपमा छरिएर रहेका छन् यसका साथै यो अफ्रिका, र मध्य, दक्षिणी, र पूर्वी एसियामा धेरै क्षेत्रहरूमा व्यापक रूपमा पाइन्छ। यो बकुल्ला ताजापानि, सिमसार क्षेत्र र म्याङ्ग्रुभ क्षेत्रहरूमा पाइन्छ। यसले अफ्रिका, मध्य र दक्षिणी युरोप, र दक्षिणी र पूर्वी एसियामा प्रजनन गर्दछ।

    यो हेर्दा खेरी फुस्रो बकुल्ला जस्दो देखिएतापनि यो फुस्रो बकुल्ला भन्दा थोरै सानो, अलि बढी पातलो र यसको प्वाँख गाढा खैरो हुन्छ। यो छल्नमा माहिर हुन्छ। यो पङ्क्षी पानी भएको क्षेत्र वरिपरि प्रशस्त मात्रामा पाइन्छ। यसले माछा, साना मुसा, भ्यागुता र किरा सहित शिकारको एक निश्चित दायरामा शिकार गर्दछ। यसले शिकार गर्नका लागि ठाउँमा आहारा कुर्ने र अढिरहने गर्दछ। यद्यपि दुवै लिङ्ग उपस्थितिमा समान देेखिएतापनि, पोथी भाले भन्दा बढी हलुका हुन्छ। युवा ध्यानी बकुल्ला फुस्रो हुन्छ। यसले लगभग ५ वटा निलो/हरियो खालको अण्डा पार्दछ र अण्डा भने दुबै भाले र पोथीले कोरल्ने गर्दछन्। यसले ४ हप्ता पछि चल्ला काढ्छ र त्यसको ६ हप्ता पछि उक्त बच्चाहरू उड्नको लागि तयार हुन्छन्। अन्तर्राष्ट्रिय प्रकृति संरक्षण सङ्घका अनुसार हिलो ठाउँको कमी भएका कारण यसको जनसङ्ख्यामा भारि गिरावट आएतापनि अन्तर्राष्ट्रिय प्रकृति संरक्षण सङ्घले यसलाई कम चासोका प्रजातिको सूचीमा नामाकरण गरेको छ।

    विवरण

     src=
    वयस्क ध्यानी बकुल्ला, केन्या

    यस चराको लम्बाइ ७८–९७ सेमी (३१–३८ इन्च) हुन्छ र यसको एउटा पखेटा देखि अर्को पखेटासम्मको लम्बाई १२०–१५२ सेमी (४७–६० इन्च) हुन्छ भने यसको उभिदाको उचाइ ७० बाट ९४ सेमी (२८ बाट ३७ इन्च) हुन्छ। [३] तथापि, यो पातलो हुन्छ र यसको तौल जम्मा ०.५ बाट १.३५ किग्रा (१.१ बाट ३.० पाउन्ड) हुन्छ। यो हेर्दा खेरी फुस्रो बकुल्ला जस्दो देखिएतापनि यो फुस्रो बकुल्ला भन्दा थोरै सानो, अलि बढी पातलो र यसको प्वाँख गाढा खैरो हुन्छ र वयस्कमा गाढा खैरो हुन्छ। वयस्क ध्यानी बकुल्लाको निधार हुन्छ र यो हेर्दा श्रीपेच लगाएको जस्तो देखिन्छ। यसको घाँटी पछाडिको भागमा धर्सा धर्सा परेको हुन्छ। यसको टाउको माथि रहेको श्रीपेच फुस्रो बकुल्लाको भन्दा छोटो हुन्छ जुन चाहिँ १४० मिमि (५.५ इन्च) सम्म हुन्छ।यसको पाखुराको प्वाँख चिप्लो खालको हुन्छ। यसको अन्य माथिल्लो भाग र पुच्छर भने खैरो र माटो रङ्गको हुन्छ। यसको घाँटीको अघिल्लो भाग भने अरू भाग भन्दा पहेँलो हुन्छ।[४]

    वितरण र वासस्थान

     src=
    ध्यानी बकुल्ला, हरियाणा भारत
     src=
    फुस्रो बकुल्ला हेर्दा पहेँलो हुन्छ

    ध्यानी बकुल्ला युरोप, एसिया, हिमालय, अरबी प्रायद्विप र उत्तर अफ्रिकामा पाइन्छ। यसले युरोप, एसिया र अफ्रिकामा प्रजानन गर्दछ। पश्चिमी जातिको यस पङ्क्षीको दायरा भने दक्षिणी स्पेन र उत्तरी अफ्रिकाबाट दक्षिणपश्चिम र पूर्वी युरोपमा कजाखस्तानको बलखास तालसम्म फैलिएको छ। अफ्रिकामा, यसले सेनेगल हुँदै पुर्वी तटिय क्षेत्र र माडागास्करमा प्रजनन गर्दछ। पश्चिमी जातिको यस पङ्क्षीको दायरा भने भारतीय उपमहाद्वीपबाट फैलिएको छ, पुर्वमा पुर्वी चीन देखि फिलिपिन्स सम्म र उत्तरतिरको अमुर नदि र उसुरी नदिको किनारा ४९°उत्तर सम्म फैलिएका छन्। यसको दक्षिणी जाति माडागास्करमा प्रतिबन्धित छन्[५]केप भर्डमा रहेको यसको थोरै जनसङ्ख्यालाई भने कुनै नियायबाट छुट्टै जातिको रूपमा मान्यता दिएको छ।

    अक्टोबर र अगस्ट महिना भित्र, पश्चिम क्षेत्रमा रहेका चराहरू दक्षिण देखि उष्ण अफ्रिकामा बसाइँसराइ गर्दछन् भने मार्चको महिनामा भने चराहरू पुन: उत्तरतर्फनै फर्कने गर्दछन्। पुर्वमा रहेको यसको जनसङ्ख्या भने बसाइँसराइ गर्दैनन, तर उत्तरी भागका केही चराहरू भने दक्षिणतर्फ, कोरिया, थाइल्यान्डमलेसियासम्म उड्ने गर्दछन्। अफ्रिकी चराहरू भने बसाइँसराइ गर्दैनन्।[५]

    यो म्याङ्ग्रभको हिले क्षेत्रमा पाइन्छ र यो बस्नको लागि ताजापानी रोज्दछ र प्राकृति वास्स्थानमा बस्दछ। यो नदीको किनारा, डुङ्गा र नहरहरूमा पनि भेटिन्छन्।[४] केप भर्डे टापुमा, यो खुल्ला आकाशहरूमा देख्न सकिन्छ।[५]

    व्यवहार

    यसको उडान ढिलो हन्छ, यसको घाँटी र खुट्टा लामो हुन्छ र यसको खुट्टा भने पुच्छर सम्म पुग्दछ। यसको यही गुणले गर्दा यो सारस र अन्य यस्तै देखिने चराहरू भन्दा अलग देखिन्छ अरु चराहरूले भने उडान भर्ने बेलामा आफ्नो घाँटी तन्काउने गर्दछन्। यस चराले कुरा लुकाउने गर्दछ र फुस्रो बकुल्लाको तुलनामा यसले खुला ठाउँमा धेरै समय बिताउदैन र प्राकृतिक वसस्थानमा वस्न रूचाउँछ। यसको नङ्ग्रा लामो हुन्छ त्यसैले यो हिलोमा वा पानिमा तैरिन सक्दछ र यो कहिलेकाहीँ झाडीहरूमा पनि हिलोमा हिडे जसरीनै हिँड्न गर्दछ। यो रूखको हाँगा समातेर बस्दैन। यो बिरलै मात्र रुखको हाँगामा बस्छ र अधिकाङ्स जमिनमै बस्ने गर्दछ।[४]

    यो उषा र गोधुलि बेलामा बढी सक्रिय हुने गर्दछ। यो अन्य चराहरूका साथ मध्यदिन र रातमा वास बस्ने गर्दछ तथापि आमाले भने बच्चा हुर्काउने बेलामा रात्रिकालिन कार्यहरूमा बढवा दिन्छ। यो अलि कम गहिराइ भएको पानीमा यसले आफ्नो शक्तिशाली चुच्चाको प्रयोग गरि माछा समात्ने गर्दछ। यो कहिलेकाहीँ आहार कुर्दे हलचल नगरिकन बस्छ र आहारा देख्ना साथ बिस्तारै अगाडि बढ्दछ। यसको खानामा प्रायः माछा, साना स्तनधारीर उभयचर, चरा, सर्प, छेपारो, किरा, माकुरो आदि हुन्छन्। जमिनमा पाइने किरा, यसको किराहरू मध्ये प्रमुख खाना हो। यसले फटयाङ्ग्रो, मौरी र माखाहरू पनि खाने गर्दछ।[४]

     src=
    अण्डा सङ्कलन, जर्मनी

    ध्यानी बकुल्लाले प्रायः चराहरूको ठूलो समूहमा प्रजनन गर्दछ तर यसले कहिलेकाहीँ भने गुँड र एकान्तमा पनि प्रजनन गर्ने गर्दछ। यसको अण्डा प्रायः हरियो र निलो हुन्छ जसको लम्बाई ४५ देखि ५६ मिमि (२.२० देखि १.७७ इन्च) सम्म हुन्छ। यसले सामान्यतया ४ देखि ५ वटा अण्डा पार्दछ र कहिलेकाहीँ सात देखि आठ अोटा सम्म पनि पार्ने गरेको छ। अण्डाहरू प्राय: ३ दिनको अन्तरालमा पार्ने गर्दछ। यसले अोथारो १ वटा अण्डा पारेपछि वा सबै अण्डा पारे पश्चात बस्ने गर्दछ। दुबै भाले र पोथीले अोथारो बस्ने गर्दछन्। जुन २४ देखि २८ दिन सम्म हुने गर्दछ। वयस्कले खाना ल्यायो भने बच्चाहरूले सिधै माउको चुच्चोबाट खाना खाने गर्दछन्। वयस्कले खाना टुक्राउने गर्दछन्। बच्चाहरू ६ हप्तामा उड्न लायक हुन्छन् र २ महिनामै स्वतन्त्र हुँदै माउबाट सदाका लागि विधा हुन्छन्।[४]

    स्थिति

    विश्वमा यसको लगभग २७०,००० देखि ५७०,००० सङ्ख्यामा ध्यानी बकुल्ला रहेको अनुमान गरिएको छ। यसको जनसङ्ख्या बिस्तारै घटेतापनि, यसको घट्दो दरले असुरक्षित प्रजातिको मापदण्ड पूरा नगरेकाले अन्तर्राष्ट्रिय प्रकृति संरक्षण सङ्घले यसलाई कम चासोका प्रजातिको रूपमा वर्गीकरण गरेको छ।[१] यस पङ्क्षीले हाल हिले क्षेत्रको बिनास र विभिन्न प्राकृतिक बासस्थानको कमीको समस्य भोगेको छ।

    सन्दर्भ सामग्रीहरू

    1. १.० १.१ बर्डलाइफ इन्टरनेसनल (२०१२), " अर्डिया पर्पुरिया", अन्तर्राष्ट्रिय प्रकृति संरक्षण सङ्घको रातो सूचीका असुरक्षित प्रजातिहरू (अन्तर्राष्ट्रिय प्रकृति संरक्षण सङ्घ) २०१२: e.T२२६९७०३१A४०२९७६०२, अन्तिम पहुँच नोभेम्बर २०१५
    2. जबलिङ, जेम्स ए (२०१०). क्रिस्टोफर हेल्मको शब्दकोष चराहरूको बैज्ञानिक नाम. लन्डन: क्रिस्टोफर हेल्म. pp. ५४, ३२५. .
    3. "ध्यानी बकुल्लाको भिडियो, तस्वीर र तथ्य", आर्काइभ, अन्तिम पहुँच १८ अक्टोबर २०११
    4. ४.० ४.१ ४.२ ४.३ ४.४ विदरबाइ, एच एफ, सं (१९४३). बेलायती चराहरूको हातेपुस्तक ३अौँ संस्करण. एच एफ र जी विदरवाई लिमिटेड. pp. १३३–१३७.
    5. ५.० ५.१ ५.२ हनकक, जेम्स; कुसलन, जेम्स ए (2010). बकुल्ला सम्बन्धित हाते पुस्तक. ब्लुमबरी पब्लिसिङ. pp. १०८–११०. . https://books.google.com/books?id=ldzxpcqepksC&pg=PT108.

    बाह्य कडीहरू

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    विकिपेडिया लेखक र सम्पादकहरू

    ध्यानी बकुल्ला: Brief Summary ( népalais )

    fourni par wikipedia emerging languages

    ध्यानी बकुल्ला ठूलो दायरामा पाइने, पानी वा हिलोमा हिड्न सक्ने बकुल्लो प्रजातिको चरा हो। यसको बैज्ञानिक नाम ल्याटिन भाषाबाट उत्पत्ति भएको थियो। यो प्रजाति पश्चिमी र दक्षिणी यूरोपमा छरिएर रहेका छन् यसका साथै यो अफ्रिका, र मध्य, दक्षिणी, र पूर्वी एसियामा धेरै क्षेत्रहरूमा व्यापक रूपमा पाइन्छ। यो बकुल्ला ताजापानि, सिमसार क्षेत्र र म्याङ्ग्रुभ क्षेत्रहरूमा पाइन्छ। यसले अफ्रिका, मध्य र दक्षिणी युरोप, र दक्षिणी र पूर्वी एसियामा प्रजनन गर्दछ।

    यो हेर्दा खेरी फुस्रो बकुल्ला जस्दो देखिएतापनि यो फुस्रो बकुल्ला भन्दा थोरै सानो, अलि बढी पातलो र यसको प्वाँख गाढा खैरो हुन्छ। यो छल्नमा माहिर हुन्छ। यो पङ्क्षी पानी भएको क्षेत्र वरिपरि प्रशस्त मात्रामा पाइन्छ। यसले माछा, साना मुसा, भ्यागुता र किरा सहित शिकारको एक निश्चित दायरामा शिकार गर्दछ। यसले शिकार गर्नका लागि ठाउँमा आहारा कुर्ने र अढिरहने गर्दछ। यद्यपि दुवै लिङ्ग उपस्थितिमा समान देेखिएतापनि, पोथी भाले भन्दा बढी हलुका हुन्छ। युवा ध्यानी बकुल्ला फुस्रो हुन्छ। यसले लगभग ५ वटा निलो/हरियो खालको अण्डा पार्दछ र अण्डा भने दुबै भाले र पोथीले कोरल्ने गर्दछन्। यसले ४ हप्ता पछि चल्ला काढ्छ र त्यसको ६ हप्ता पछि उक्त बच्चाहरू उड्नको लागि तयार हुन्छन्। अन्तर्राष्ट्रिय प्रकृति संरक्षण सङ्घका अनुसार हिलो ठाउँको कमी भएका कारण यसको जनसङ्ख्यामा भारि गिरावट आएतापनि अन्तर्राष्ट्रिय प्रकृति संरक्षण सङ्घले यसलाई कम चासोका प्रजातिको सूचीमा नामाकरण गरेको छ।

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    विकिपेडिया लेखक र सम्पादकहरू

    लाल अंजन ( langues bihari )

    fourni par wikipedia emerging languages

    लाल अंजन (अंग्रेजी:Purple heron) (Ardea purpurea) चिरइन की हेरन (heron) परिवार क सदस्य हवे।

    फोटो गैलरी

    इहो देखल जाय

    संदर्भ

    1. BirdLife International (2012). "Ardea purpurea". IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. International Union for Conservation of Nature. पहुँचतिथी 26 November 2013.CS1 maint: Uses authors parameter (link)
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors

    लाल अंजन: Brief Summary ( langues bihari )

    fourni par wikipedia emerging languages

    लाल अंजन (अंग्रेजी:Purple heron) (Ardea purpurea) चिरइन की हेरन (heron) परिवार क सदस्य हवे।

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors

    செந்நாரை ( tamoul )

    fourni par wikipedia emerging languages

    செந்நாரை (Purple heron, Ardea purpurea) அல்லது செந்நீலக் கொக்கு [2], உயரமாக வளரக்கூடிய ஒரு நீர்நிலை அருகில் வாழும் நீரைச்சார்ந்த பறவையினம். இவற்றின் தனித்தன்மையான உயரமும், வண்ணங்களும் இவற்றை பறை சாற்றுகின்றன. தன் இனப்பெருக்க எல்லைக்கு வடபுறம் மிகவும் அரிய அளவில் செல்கின்றன.

    ஜம்பு நாரை என்பது இதன் வேறு பெயராகும்.[3]

    உருவமைப்பு

    உயர்ந்து வளரும் பறவையினமான செந்நாரை ஒரு மிகப்பெரிய பறவை. 78-98 செ.மீ. நீளம் கொண்ட இவை நிற்கும் வேளையில் 70-94 செ.மீ. உயரமும், 120-152 செ.மீ. இறகின் அகலமும் கொண்டுள்ளன.[4][5] எனினும் இவை மிகவும் ஒல்லியாக இருப்பதனால் இது வெறும் 0.5-1.35 கிலோகிராம் அளவே உள்ளது.[6]

    இது சாம்பல் நாரையை விடவும் சிறியதாகவும் இலேசாகவும் உள்ளது. இதனை சாம்பல் நாரையிடமிருந்து வேறுபடுத்திக்கட்டுவது யாதெனின் இதன் இள்ஞ்சிவப்பு நிற உடலே. வளர்ந்த பறவைகள் கருத்த பழுப்பு நிறத்தையும் கொண்டிருக்கின்றன. இவை குறுகிய வடிவிலான மஞ்சள் அலகினை உடையது. செந்நாரைக்கு உருவத்தில் மிகவும் அருகாமையில் உள்ள நாரை இவற்றை விட உருவில் பெரிய கோலியாத்து நாரை.

    பரம்பல்

    இவை ஆப்பிரிக்காவிலும், மத்திய மற்றும் தெற்கு ஐரோப்பாவிலும், தென் மற்றும் கிழக்கு ஆசியாவிலும் வாழ்கின்றன. எனினும் ஐரோப்பிய இனங்கள் குளிர் காலங்களில் ஆப்பிரிக்காவை நோக்கி வலசை வருகின்றன. ஆசிய இனங்களோ வடக்கும் தெற்கும் ஆசியாவிற்குள்ளேயே வலசை வருகின்றன.

    இயல்புகள்

    இவை இறக்கைகளை வேகமாக அடித்துக்கொள்ளாமல் மெதுவாக பறக்கும் இயல்புடையவை. பறக்கும் போது ஆங்கில எழுத்தான "S" வடிவில் கழுத்தை மடித்து வைத்துக்கொண்டு பறக்கும். இந்த பழக்கம் இதனை மற்ற கொக்குகள் மற்றும் குருகுளின் பறக்கும் தன்மையிலிருந்து வேறுபடுத்திக்காட்டுகின்றது. மற்றவை கழுத்தை நீட்டிக்கொண்டு பறக்கும் தன்மையுடையன. பொதுவாக அமைதியான இவ்வினம் தவளையைப்போல் "க்ரேக்" என்ற ஒலியினை எழுப்பும்.

    கிளை இனங்கள்

    நான்கு துணை இனங்கள் செந்நாரைக்கு உண்டு:

    செந்நாரையானது யுரேசிய வலசை வரும் பறவைகளைக்காத்தலுக்கான ஒப்பந்தப்படி (Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds) காக்க வேண்டிய இனம் என்பது சிறப்பானது.

    உணவு

    பல மணி நேரங்கள் அசைவின்றி ஆழமற்ற நீரில் நின்றுகொண்டு இவை மீன், தவளை, தேரை, விலாங்கு மீன், பாம்புகள், பல்லிகள், சிறு பாலூட்டிகள், மற்றும் சிறு பறவைகளை பிடித்து உட்கொள்ளும். இரையை அலகில் பிடித்தவுடன் இவை தலையினை ஆட்டி அவற்றை செயலிழக்கச்செய்தும் அப்படியேயும் விழுங்கும். தேவைபட்டால் இவை மெதுவே இரையை பின்தொடர்ந்து செல்லவும் செய்கின்றன. எனினும் தன் சாம்பல் நாரை தோழர்கள் போலல்லாது இவை கோரைப்புற்கள் உள்ள இடங்களில் மறைவாக வாழவும் பிரியப்படுகின்றன.

    இனப்பெருக்கம்

    இவை கூட்டம் கூட்டமாக கோரைப்புற்கள் மீது கூடுகட்டுகின்றன. எனவே இவைகட்கு சதுப்பு நிலம் போன்ற பிரம்மாண்டமான நீர்நிலைகள் தேவைப்படுகின்றன. பல குச்சிகளை சேமித்து இவை கூட்டினை அமைக்கின்றன.

    பாதுகாவல்

    இப்பறவையினம் ஆப்பிரிக்க-யுரேசிய வலசை வரும் நீர்ப்பறவைகள் பாதுகாவல் ஒப்பந்தத்தின் (Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA)) கீழ் பாதுகாக்கப்படும் சில இனங்களில் ஒன்றாகும்[7].

    படிமங்கள்

     src=
    இலங்கையிலுள்ள தம்புள்ளா ஏரியில் ஒரு பெரிய செந்நாரை.

    மேற்கோள்

    1. "Ardea purpurea". பன்னாட்டு இயற்கைப் பாதுகாப்புச் சங்கத்தின் செம்பட்டியல் பதிப்பு 2012.1. பன்னாட்டு இயற்கைப் பாதுகாப்புச் சங்கம் (2012). பார்த்த நாள் 5 சூலை 2012.
    2. கிரமிட் & இன்ஸ்கிப். தென் இந்திய பறவைகள் (2005). பக். 150:2.
    3. ரத்னம், க. (1998). தமிழில் பறவை பெயர்கள். சூலூர்: உலகம் வெளியீடு. பக். 104.
    4. "Purple heron videos, photos and facts - Ardea purpurea". ARKive. பார்த்த நாள் 2011-10-18.
    5. Ali, S. (1993). The Book of Indian Birds. Bombay: Bombay Natural History Society. பன்னாட்டுத் தரப்புத்தக எண்:0-19-563731-3.
    6. CRC Handbook of Avian Body Masses by John B. Dunning Jr. (Editor). CRC Press (1992), ISBN 978-0-8493-4258-5.
    7. "Ardea purpurea". பன்னாட்டு இயற்கைப் பாதுகாப்புச் சங்கத்தின் செம்பட்டியல் பதிப்பு 2012.1. பன்னாட்டு இயற்கைப் பாதுகாப்புச் சங்கம் (2012). பார்த்த நாள் 5 சூலை 2012.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    விக்கிபீடியா ஆசிரியர்கள் மற்றும் ஆசிரியர்கள்

    செந்நாரை: Brief Summary ( tamoul )

    fourni par wikipedia emerging languages

    செந்நாரை (Purple heron, Ardea purpurea) அல்லது செந்நீலக் கொக்கு , உயரமாக வளரக்கூடிய ஒரு நீர்நிலை அருகில் வாழும் நீரைச்சார்ந்த பறவையினம். இவற்றின் தனித்தன்மையான உயரமும், வண்ணங்களும் இவற்றை பறை சாற்றுகின்றன. தன் இனப்பெருக்க எல்லைக்கு வடபுறம் மிகவும் அரிய அளவில் செல்கின்றன.

    ஜம்பு நாரை என்பது இதன் வேறு பெயராகும்.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    விக்கிபீடியா ஆசிரியர்கள் மற்றும் ஆசிரியர்கள்

    ငဟစ်ငှက် ( birman )

    fourni par wikipedia emerging languages

    ပါဏဗေဒ အလိုအရ ငဟစ် သည် 'အာဒီဒေး' မျိုးရင်းတွင် ပါဝင်သောငှက်ဖြစ်သည်။ ငဟစ်အမျိုးမျိုးရှိသည့် အနက် ထင်ရှားသော ၂ မျိုးမှာ 'အာဒီဆီနာရီရက်တီရော့စထြစ်'နှင့် 'အာဒီပါပြူရီမယ်နီလန်ဆစ်'တို့ ဖြစ်ကြ၏။

    ငဟစ် ၏ ကိုယ်ခန္ဓာသည် သေးသွယ်ရှည်လျားလေသည်။ ဖြောင့်စင်းသောနှုတ်သီးနှင့် ရှည်လျားသော ခြေတံရှိသောကြောင့် ဥဗျိုင်းနှင့်တူသည်။ အလျား ၃၈ လက်မခန့်ရှိသည်။ လည်တိုင် တွင် အမည်းပြောက်အစင်းကြောင်းများ ပါရှိသည်။ ဦးခေါင်း နှင့် လည်တိုင်မှာ သံချေးရောင်ကဲ့သို့ နီယောင်ယောင် ရှိသည်။ ကိုယ်အောက်ပိုင်းမှာ မည်းနက်၍ သစ်ကြားခွံရောင် ရှိသည်။ ငဟစ်အမနှင့် အထီးတို့၏ အရောင်အဆင်းမှာ အတူတူပင် ဖြစ်သည်။

    ငဟစ်သည် ကျူတော၊ ကိုင်းတောများ ပေါက်ရောက်သည့် မြစ်၊ ချောင်း၊ အင်း၊ အိုင်၊ ကမ်းပါးများတွင် ကျက်စားလေ့ ရှိသည်။ ပျံကာစနှင့် ပျံသန်းနေစဉ်တွင် ကျယ်လောင်စူးရှစွာ အော်မြည်တတ်သည်။ ပျံမည်ပြုသောအခါ လည်တိုင်ကို ရှေ့သို့ ဆန့်၍ အတောင်ကို တစ်အားခတ်ကာ တွဲလွဲကျ နေသော ကြောင့် ခြေတံရှည်တို့ဖြင့် ကိုယ်ကိုထိန်း၍ ပျံတက် သွားတတ် သည်။ ထိုကြောင့် ပျံကာစတွင် ငဟစ်ကို တွေ့ရသည်မှာ ပြေပြစ်ခြင်း မရှိလှပေ။ အရှိန်ရသည်နှင့် တစ်ပြိုင်နက် ခြေတံများကို အမြီးအောက်သို့ ရုပ်သိမ်းလိုက်သည်။ ဦးခေါင်း ကိုလည်း ပခုံးနှစ်ဘက်ကြားသို့ ရောက်အောင်လည်တိုင်ကို ကွေးထားတတ်သည်။ ငါးများ၊ ဖားများကို အများအားဖြင့် စားသောက်လေ့ရှိသည်။ ထို့အပြင် ရေတွင်နေတတ်သော အင်းဆက်ပိုးကောင်များ၊ ခရုမျိုး၊ ဗုဇွန်ကနန်းမျိုးများကိုလည်း စားသောက်လေ့ရှိလေသည်။

    မိုးရာသီတွင် ငဟစ်ငယ်များ ဥမှ ပေါက်ကြသည်။ သာမန် အားဖြင့် ငဟစ်တို့သည် တစ်ကောင်တည်း နေလေ့ရှိကြသော် လည်း ရွှေဘိုနယ်၌တွေ့ရသော ငဟစ်တို့မှာ အုပ်ဖွဲ့၍ နေတတ် ကြသည်။ အသိုက်ကို ကျူပင်များပေါ်၌၎င်း၊ သစ်ပင်များပေါ် ၌၎င်း၊ တုတ်ချောင်းများဖြင့် ပြုလုပ်သည်။ အသိုက်၏ အချင်း မှာ တစ်ပေခန့်ရှိ၍ စောက် ၈ လက်မခန့်ရှိသည်။ တစ်မြုံ လျှင် ဥ ၃ လုံးမှ ၅ လုံးအထိ ရှိ၏။ ဥအရောင်မှာ အစိမ်းနု ဖြစ်သည်။

    ငဟစ်ကို အာဖရိကတိုက်၊ ဥရောပတိုက် တောင်ပိုင်းနှင့် အာရှတိုက်တောင်ပိုင်းတို့တွင် တွေ့ရသည်။ မြန်မာနိုင်ငံ၊ အိန္ဒိယနိုင်ငံ၊ သီဟိုဠ်ကျွန်းတို့တွင် ငဟစ်ကို တွေ့ရသည်။[၁]

    ပုံများ

    ကိုးကား

    1. မြန်မာ့စွယ်စုံကျမ်း၊ အတွဲ(၃)
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    ဝီကီပီးဒီးယားစာရေးသူများနှင့်အယ်ဒီတာများ

    ငဟစ်ငှက်: Brief Summary ( birman )

    fourni par wikipedia emerging languages

    ပါဏဗေဒ အလိုအရ ငဟစ် သည် 'အာဒီဒေး' မျိုးရင်းတွင် ပါဝင်သောငှက်ဖြစ်သည်။ ငဟစ်အမျိုးမျိုးရှိသည့် အနက် ထင်ရှားသော ၂ မျိုးမှာ 'အာဒီဆီနာရီရက်တီရော့စထြစ်'နှင့် 'အာဒီပါပြူရီမယ်နီလန်ဆစ်'တို့ ဖြစ်ကြ၏။

    ငဟစ် ၏ ကိုယ်ခန္ဓာသည် သေးသွယ်ရှည်လျားလေသည်။ ဖြောင့်စင်းသောနှုတ်သီးနှင့် ရှည်လျားသော ခြေတံရှိသောကြောင့် ဥဗျိုင်းနှင့်တူသည်။ အလျား ၃၈ လက်မခန့်ရှိသည်။ လည်တိုင် တွင် အမည်းပြောက်အစင်းကြောင်းများ ပါရှိသည်။ ဦးခေါင်း နှင့် လည်တိုင်မှာ သံချေးရောင်ကဲ့သို့ နီယောင်ယောင် ရှိသည်။ ကိုယ်အောက်ပိုင်းမှာ မည်းနက်၍ သစ်ကြားခွံရောင် ရှိသည်။ ငဟစ်အမနှင့် အထီးတို့၏ အရောင်အဆင်းမှာ အတူတူပင် ဖြစ်သည်။

    ငဟစ်သည် ကျူတော၊ ကိုင်းတောများ ပေါက်ရောက်သည့် မြစ်၊ ချောင်း၊ အင်း၊ အိုင်၊ ကမ်းပါးများတွင် ကျက်စားလေ့ ရှိသည်။ ပျံကာစနှင့် ပျံသန်းနေစဉ်တွင် ကျယ်လောင်စူးရှစွာ အော်မြည်တတ်သည်။ ပျံမည်ပြုသောအခါ လည်တိုင်ကို ရှေ့သို့ ဆန့်၍ အတောင်ကို တစ်အားခတ်ကာ တွဲလွဲကျ နေသော ကြောင့် ခြေတံရှည်တို့ဖြင့် ကိုယ်ကိုထိန်း၍ ပျံတက် သွားတတ် သည်။ ထိုကြောင့် ပျံကာစတွင် ငဟစ်ကို တွေ့ရသည်မှာ ပြေပြစ်ခြင်း မရှိလှပေ။ အရှိန်ရသည်နှင့် တစ်ပြိုင်နက် ခြေတံများကို အမြီးအောက်သို့ ရုပ်သိမ်းလိုက်သည်။ ဦးခေါင်း ကိုလည်း ပခုံးနှစ်ဘက်ကြားသို့ ရောက်အောင်လည်တိုင်ကို ကွေးထားတတ်သည်။ ငါးများ၊ ဖားများကို အများအားဖြင့် စားသောက်လေ့ရှိသည်။ ထို့အပြင် ရေတွင်နေတတ်သော အင်းဆက်ပိုးကောင်များ၊ ခရုမျိုး၊ ဗုဇွန်ကနန်းမျိုးများကိုလည်း စားသောက်လေ့ရှိလေသည်။

    မိုးရာသီတွင် ငဟစ်ငယ်များ ဥမှ ပေါက်ကြသည်။ သာမန် အားဖြင့် ငဟစ်တို့သည် တစ်ကောင်တည်း နေလေ့ရှိကြသော် လည်း ရွှေဘိုနယ်၌တွေ့ရသော ငဟစ်တို့မှာ အုပ်ဖွဲ့၍ နေတတ် ကြသည်။ အသိုက်ကို ကျူပင်များပေါ်၌၎င်း၊ သစ်ပင်များပေါ် ၌၎င်း၊ တုတ်ချောင်းများဖြင့် ပြုလုပ်သည်။ အသိုက်၏ အချင်း မှာ တစ်ပေခန့်ရှိ၍ စောက် ၈ လက်မခန့်ရှိသည်။ တစ်မြုံ လျှင် ဥ ၃ လုံးမှ ၅ လုံးအထိ ရှိ၏။ ဥအရောင်မှာ အစိမ်းနု ဖြစ်သည်။

    ငဟစ်ကို အာဖရိကတိုက်၊ ဥရောပတိုက် တောင်ပိုင်းနှင့် အာရှတိုက်တောင်ပိုင်းတို့တွင် တွေ့ရသည်။ မြန်မာနိုင်ငံ၊ အိန္ဒိယနိုင်ငံ၊ သီဟိုဠ်ကျွန်းတို့တွင် ငဟစ်ကို တွေ့ရသည်။

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    ဝီကီပီးဒီးယားစာရေးသူများနှင့်အယ်ဒီတာများ

    Purple heron ( anglais )

    fourni par wikipedia EN

    The purple heron (Ardea purpurea) is a wide-ranging species of wading bird in the heron family, Ardeidae. The scientific name comes from Latin ardea "heron", and purpureus, "coloured purple".[2] It breeds in Africa, central and southern Europe, and southern and eastern Asia. The Western Palearctic populations migrate between breeding and wintering habitats whereas the African and tropical-Asian populations are primarily sedentary, except for occasional dispersive movements.

    It is similar in appearance to the more common grey heron but is slightly smaller, more slender and has darker plumage. It is also a more evasive bird, favouring densely vegetated habitats near water, particularly reed beds. It hunts for a range of prey including fish, rodents, frogs and insects, either stalking them or standing waiting in ambush.

    Purple herons are colonial breeders and build a bulky nest out of dead reeds or sticks close to the water' edge among reeds or in dense vegetation. About five bluish-green eggs are laid and are incubated by both birds. The young hatch about four weeks later and fledge six weeks after that. The International Union for Conservation of Nature notes that the global population trend is downwards, largely because of the drainage of wetlands, but assesses the purple heron's conservation status as being of "least concern".

    Description

    The purple heron is a large bird, 78–97 cm (31–38 in) in length with a standing height from 70 to 94 cm (28 to 37 in) and a 120–152 cm (47–60 in) wingspan.[3][4] However, it is slender for its size, weighing only 0.5 to 1.35 kg (1.1 to 3.0 lb).[5] It is somewhat smaller than the grey heron, from which it can be distinguished by its darker reddish-brown plumage, and, in adults, its darker grey back. Adults have the forehead and the crown of the head black, with a dark stripe down the back of the neck that terminates in a slender, dangling crest. This is shorter than the crest of the grey heron and does not exceed 140 mm (5.5 in). The sides of the head and the neck are buffish chestnut, with dark streaks and lines down either side of the whole the neck. The mantle is oily brown and the upper scapular feathers are elongated but not the lower ones. The rest of the upper parts and the tail are brownish grey. The front of the neck is paler than the sides and there are some elongated feathers at the base of the neck which are streaked with white, chestnut and black. The breast is chestnut brown, with some blackening at the side, and the belly and under-tail coverts are black. The brownish-yellow beak is long, straight and powerful, and is brighter in colour in breeding adults. The iris is yellow and the legs are brown at the front and yellowish behind.[6]

    The call is a harsh "frarnk", but is quieter and more high-pitched than that of the grey heron. It is generally a less noisy bird, though similar guttural sounds are heard emanating from the heronry. It is also less robust, and appears somewhat hollow-chested. Its head and neck are more slender and snake-like than the grey heron and its toes much longer. Unlike that bird, it often adopts a posture with its neck extending obliquely, and even nestlings tend to use this stance.[6]

    Taxonomy

    There are three or four subspecies:[7]

    Distribution and habitat

    The purple heron has a mostly palaearctic distribution and breeds in Europe, Asia and Africa. The range of the western race extends from Portugal eastwards across much of central and southern Europe and parts of North Africa as far as Lake Balkhash in Kazakhstan. In Africa, the bird breeds in Senegal, down the east coast of Africa and in Madagascar. The eastern race extends from the Indian Subcontinent, eastwards to eastern China and the Philippines, and northwards to the basins of the Amur River and the Ussuri River at about 49°N. The southern race is restricted to Madagascar,[10] and a small population of purple herons on the Cape Verde Islands is regarded as a separate race by some authorities.[8]

    Between August and October, birds of the western population migrate southwards to tropical Africa, returning northwards in March. Purple herons often overshoot their normal range on their return, and are vagrants to northern Europe including Britain. The eastern population is largely resident, though some birds from the northern part of the range fly southwards to Korea, Thailand and Malaysia. The African birds are resident.[10]

    The purple heron inhabits marshes, lagoons and lakes surrounded by dense vegetation. It may frequent mangrove swamps on the coast but it usually chooses freshwater habitats, particularly locations with reed beds (Phragmites). It also visits mudflats, river banks, ditches and canals.[6] In the Cape Verde Islands, it is more likely to be seen in the open, on arid slopes.[10]

    Behaviour

    Egg, Collection Museum Wiesbaden

    Flight is slow, with the neck retracted and the legs extending a long way behind the tail. This is characteristic of herons and bitterns, and distinguishes them from storks, cranes and spoonbills, which extend their necks in flight. It is a secretive bird, spending less time out in the open than the grey heron and tending to skulk in reed beds. Its long toes mean it can walk on floating vegetation, and it sometimes walks over bushes in the same way, not making any attempt to grip the branches. It seldom perches in trees, preferring more terrestrial sites to rest.[6]

    It is most active at dawn and dusk, roosting with other birds in the middle of the day and at night, but increasing its diurnal activity while rearing young. It feeds in shallow water, grabbing its prey with its powerful beak. It will often wait motionless for prey, or slowly stalk its victim. The diet consists mainly of fish, small mammals and amphibians, but nestling birds, snakes, lizards, crustaceans, water snails, insects and spiders are also eaten. Terrestrial beetles are the commonest insect prey, followed by water beetles and aquatic larvae, with grasshoppers, dragonflies, bees and flies also being consumed.[6]

    The purple heron usually breeds in colonies but sometimes the nests are solitary. It sometimes associates with other species such as the goliath heron (Ardea goliath) or grey heron at multi-species nesting colonies. The site chosen is generally in reed beds, canebrakes or low bushes close to large lakes or other extensive wetlands. It builds a bulky nest of dead reeds, sticks or whatever is available, carelessly pulling the material together. The eggs are bluish-green, averaging 56 by 45 mm (2.20 by 1.77 in). The clutch is usually four or five eggs, with occasionally seven or eight eggs being laid, though these large clutches may have resulted from two females laying in the same nest. The eggs are laid at intervals of three days, and incubation may begin with the first egg, or start when the clutch is complete. Both parents share the incubation, which lasts between 24 and 28 days, and the care of the young. When an adult brings food, its beak is dragged down by the chicks and it regurgitates food from the crop onto the nest, or the young may take food directly from the beak. The young fledge at about six weeks and become independent at two months. They then disperse widely.[6]

    Status

    There are estimated to be a total of between 270,000 and 570,000 purple herons in the world and the population is probably decreasing slowly. The International Union for Conservation of Nature has assessed its conservation status as being of "least concern" because the rate of decline is insufficient to justify rating it in a more threatened category. The chief threat the bird faces is drainage and disturbance of its wetland habitats, particularly destruction of the reed beds.[1] The purple heron is one of the species to which the Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA) applies.[11]

    References

    1. ^ a b BirdLife International (2019). "Ardea purpurea". IUCN Red List of Threatened Species. 2019: e.T22697031A154816177. doi:10.2305/IUCN.UK.2019-3.RLTS.T22697031A154816177.en. Retrieved 11 November 2021.
    2. ^ Jobling, James A (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. pp. 54, 325. ISBN 978-1-4081-2501-4.
    3. ^ "Purple heron videos, photos and facts – Ardea purpurea". ARKive. Archived from the original on 2011-10-16. Retrieved 18 October 2011.
    4. ^ Ali, S. (1996). The Book of Indian Birds. Bombay: Bombay Natural History Society. ISBN 978-0-19-563731-1.
    5. ^ Dunning Jr., John B., ed. (1992). CRC Handbook of Avian Body Masses. CRC Press. ISBN 978-0-8493-4258-5.
    6. ^ a b c d e f Witherby, H. F., ed. (1943). Handbook of British Birds, Volume 3: Hawks to Ducks. H. F. and G. Witherby Ltd. pp. 133–137.
    7. ^ Gill, F.; Donsker, D., eds. (2015). "IOC World Bird List (version 5.3)". doi:10.14344/IOC.ML.5.3. Retrieved 25 August 2015. {{cite journal}}: Cite journal requires |journal= (help)
    8. ^ a b de By, R.A. "Cape Verde Purple Heron". Recent proposals for specifically distinct bird species: Herons. Bird Taxonomy for Birders.
    9. ^ "ITIS - Report: Ardea purpurea manilensis".
    10. ^ a b c Hancock, James; Kushlan, James A. (2010). The Herons Handbook. Bloomsbury Publishing. pp. 108–110. ISBN 978-1-4081-3496-2.
    11. ^ "AEWA Species". Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds. Retrieved 23 October 2015.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia EN

    Purple heron: Brief Summary ( anglais )

    fourni par wikipedia EN

    The purple heron (Ardea purpurea) is a wide-ranging species of wading bird in the heron family, Ardeidae. The scientific name comes from Latin ardea "heron", and purpureus, "coloured purple". It breeds in Africa, central and southern Europe, and southern and eastern Asia. The Western Palearctic populations migrate between breeding and wintering habitats whereas the African and tropical-Asian populations are primarily sedentary, except for occasional dispersive movements.

    It is similar in appearance to the more common grey heron but is slightly smaller, more slender and has darker plumage. It is also a more evasive bird, favouring densely vegetated habitats near water, particularly reed beds. It hunts for a range of prey including fish, rodents, frogs and insects, either stalking them or standing waiting in ambush.

    Purple herons are colonial breeders and build a bulky nest out of dead reeds or sticks close to the water' edge among reeds or in dense vegetation. About five bluish-green eggs are laid and are incubated by both birds. The young hatch about four weeks later and fledge six weeks after that. The International Union for Conservation of Nature notes that the global population trend is downwards, largely because of the drainage of wetlands, but assesses the purple heron's conservation status as being of "least concern".

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia EN

    Purpura ardeo ( espéranto )

    fourni par wikipedia EO

    La Purpura ardeo (Ardea purpurea) estas vadbirdo el la familio de Ardeedoj, kiu reproduktiĝas en Afriko, centra kaj suda Eŭropo, kaj suda kaj orienta Azio. La eŭropaj populacioj estas migrantaj, kiuj vintras en tropika Afriko; ankaŭ plej nordaj aziaj populacioj migras suden en Azio. Ĝi estas rara sed regula waganto norde de sis reprodukta teritorio. Nome ĝi povas troviĝi el Filipinoj tra suda Hindia subkontinento al Hispanio, kun reproduktaj populacioj en Hispanio, Francio, suda Germanio, Italio, kaj en Balkanio, en Grekio, Hungario, Rumanio kaj Bulgario al la Nigra Maro.

    Aspekto

     src=
    Montrante klare la kontraston inter kaŝtankolora kolo kaj griza dorso.

    Ĝi estas granda ardeo kun longo de 78 al 97 cm kun stara alto el 70 al 94 cm kaj enverguro de 120–152 cm.[1][2]. Tamen, ĝi estas svelta por sia grando, kaj pezas nur 0.5-1.35 kg.[3] Ĝia korpo estas iom pli malgranda kaj la koloraro estas iom pli malhela kaj pli malhelbruna ol tiuj de la Griza ardeo; kaj ĉe plenkreskuloj per pli malhelgriza dorso. Ĝi havas pli mallarĝan flavan bekon, kiu estas pli brila ĉe reproduktantaj plenkreskuloj. Plej similkolora ardeo estas la Goliata ardeo, kiu estas konsiderinde pli granda. Ĝi kurbigas la kolon serpentece. La dorso kaj la flugiloj estas malhelgrizaj, el la ŝultro troviĝas longaj, subenpendiĝantaj kaŝtanbrunaj kaj grizaj ornamplumoj. La ornamplumoj de la kromo kaj la nuko estas nigraj. Oni povas vidi longan, nigran strion flanke sur la kaŝtanruĝeca kolo (kaŝtankolora). La brusto estas kaŝtanruĝa, la ventro nigra. La kruroj kaj la irisoj estas flavaj. La longaj fingroj permesas piediri sur flosanta vegetaĵaro.

    La junbirdoj estas rustobrunaj, sur ties kolo ne troviĝas la nigra strio, la ventroflanko estas flavbruna.

    Se ĝi flugas, la kuntirita kolo pli bone konveksiĝas, la postetenditaj kruroj ŝajnas pli longaj ol tiuj de la Griza ardeo. Ĝi malofte flugas sur arbon.

    La voĉo de la Purpura ardeo estas „krek", pli laŭta ol tiu de la Griza ardeo.

    Taksonomio

    Estas tri aŭ kvar subspecioj:

    Kutimaro

    Ĝi vivas en marĉoj, aliaj akvaj lokoj, sed ne ŝatas la malfermajn akvojn. Ĝi serĉas la nutraĵon inter densa plantaro. Ili manĝas en neprofunda akvo, kie harpunas fiŝojn, reptiliojn, amfibiojn (ranoj), insektojn (larvoj), moluskojn, krustulojn kaj malgrandajn mamulojn. Ili ofte atendas senmove predon, aŭ malrapide gvatosekvas sian viktimon. Ili tendencas resti ene de kareksejoj pli ol la Griza ardeo, kaj estas ofte nevidebla, spite sian grandon.

    Ĝi havas malrapidan flugmanieron, kaj havas sain kolon kuntirita. Tio estas karaktera de ardeoj kaj botaŭroj, kaj distingas ilin disde cikonioj, gruoj kaj plataleoj, kiuj etendas siajn kolojn. La longa kolo de la Purpura ardeo aspektas precize serpenteca, kun S-formo eĉ dumfluge.

    Ĝi nestas kolonie kun alispeciaj birdoj inter densa fragmitaro aŭ kareksejoj aŭ arboj proksime de grandaj lagoj aŭ aliaj etendaj humidejoj. Ĝi konstruas diketan neston el bastonetoj. La nesto povas esti 0,8 ĝis 2,3 m supergrunde kaj 0,5 ĝis 1,6 m superakve. La reprodukta sezono estas de aprilo al julio en Eŭropo. La ino demetas 4 aŭ 5 ovojn (foje nur 2). Ili estas bluverdecaj kaj senmarkaj. Kovado daŭras 26 tagojn. Elnestiĝo okazas post 10 ĝis 20 tagoj sed idoj restas proksime kaj eĉ revenas al nesto peti manĝon. Ekflugo okazas post tri monatoj kaj ekreprodukto post unu jaro. Tiu specio povas vivi pli da 20 jarojn.

    Statuso

    La Purpura ardeo estas specio al kiu aplikiĝas la Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA). Ĝi estas specio malpliiĝanta kaj protektata; minacoj estas malpliigo kaj poluado de humidejoj, homa ĝenado kaj ŝtelĉasado.

    La populacio en Eŭropo enhavas 29.000 al 42.000 reproduktaj paroj. Ĉefe en Rusio (10.000 al 15.000 reproduktaj paroj), en Ukrainio (6.700 al 11.900 reproduktaj paroj), en Francio kaj Hispanio kune 2.000 reproduktaj paroj. En Mezeŭropo 1.500 al 2.300 reproduktaj paroj, en Hungario 900 al 1.500 reproduktaj paroj.[4]

    Ili ludas gravan rolon kiel predanto kiu kontrolas troan kreskon de etaj animaoj (fiŝoj, amfibioj, reptilioj, roduloj ktp).

    Bildaro

    Notoj

    1. Purple heron videos, photos and facts - Ardea purpurea. ARKive. Alirita 2011-10-18.
    2. Ali, S.. (1993) The Book of Indian Birds. Bombay: Bombay Natural History Society. ISBN 0-19-563731-3.
    3. CRC Handbook of Avian Body Masses de John B. Dunning Jr. (Editor). CRC Press (1992), ISBN 978-0-8493-4258-5.
    4. Bauer et al., paĝoj 266 kaj 267

    Vidu ankaŭ

    Bibliografio

    • Hans-Günther Bauer, Einhard Bezzel kaj Wolfgang Fiedler (Hrsg): Das Kompendium der Vögel Mitteleuropas: Alles über Biologie, Gefährdung und Schutz. Band 1: Nonpasseriformes – Nichtsperlingsvögel, Aula-Verlag Wiebelsheim, Wiesbaden 2005, ISBN 3-89104-647-2
    • U. N. Glutz v. Blotzheim, K. M. Bauer & E. Bezzel: Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Bd. Bd. 1. Gaviiformes – Phoenicopteriformes., 2. Aufl., AULA-Verlag, Wiesbaden, 1987, ISBN 3-89104-457-7
    • Svensson, L.; Grant, P. J.; Mullarney, K.; Zetterström, D.: Der neue Kosmos-Vogelführer - Alle Arten Europas, Nordafrikas und Vorderasiens. Franckh-Kosmos Verlags-GmbH & Co., Stuttgart. 1999. ISBN 3-440-07720-9
    • Handbook of the Birds of the World 1: 407. Lynx Edicions.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia EO

    Purpura ardeo: Brief Summary ( espéranto )

    fourni par wikipedia EO

    La Purpura ardeo (Ardea purpurea) estas vadbirdo el la familio de Ardeedoj, kiu reproduktiĝas en Afriko, centra kaj suda Eŭropo, kaj suda kaj orienta Azio. La eŭropaj populacioj estas migrantaj, kiuj vintras en tropika Afriko; ankaŭ plej nordaj aziaj populacioj migras suden en Azio. Ĝi estas rara sed regula waganto norde de sis reprodukta teritorio. Nome ĝi povas troviĝi el Filipinoj tra suda Hindia subkontinento al Hispanio, kun reproduktaj populacioj en Hispanio, Francio, suda Germanio, Italio, kaj en Balkanio, en Grekio, Hungario, Rumanio kaj Bulgario al la Nigra Maro.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia EO

    Ardea purpurea ( espagnol ; castillan )

    fourni par wikipedia ES

    La garza imperial (Ardea purpurea)[2]​ es una especie de ave pelecaniforme de la familia Ardeidae[3][4]​ propia del África subsahariana, el sur, centro y este de Europa, y Asia meridional y oriental. Es un ave acuática pescadora que habita en humedales con aguas someras y vegetación densa circundante.

    Descripción

     src=
    Ejemplar en Italia.

    La garza imperial es un ave de gran tamaño, que mide 78-97 cm de largo, con una altura de 70 a 94 cm y una envergadura lar de 120–152 cm.[5][6]​ Sin embargo es muy esbelta, y para su tamaño solo pesa entre 0,5 y 1,35 kg.[7]​ Es un poco más pequeña que la garza real, de la que además puede distinguirse por su plumaje más de tonos pardo rojizos de sus laterales, y en los adultos su espalda gris más oscura. Los adultos de garza imperial tienen la frente y el píleo negros, y una lista oscura les recorre la parte posterior del cuello desde la espalda hasta la nuca, donde les cuelga una pequeña cresta. Esta cresta posterior es más pequeña que la de la garza real y no sobrepasa los 140 cm. los laterales de su cabeza y cuello son de color crema rojizo, con una lista oscura a ambos lados y que recorre todo el cuello. Su manto es parduzco y las plumas de parte superior de la zona escapular son alargadas, pero no las de la parte inferior. El resto de sus partes superiores son de un color gris parduzco, incluida la cola. La parte frontal de su cuello es más clara que los laterales y tiene algunas plumas largas en la base del cuello que están veteadas en blanco, castaño y negro. Su pecho es castaño rojizo con los laterales negruzcos, y su vientre y coberteras inferiores de la cola son negros. Su largo pico es amarillo parduzco, y es resto y puntiagudo y de tonos más intensos en los adultos en la época de cría. El iris de sus ojos es amarillo y sus patas son parduzcas en la parte frontal y amarillentas por detrás.[8]

    Se diferencia de la garza real (Ardea cinerea) por su coloración general más oscura, y tener sus pies y pico más largos, así como por su menor tamaño corporal y su silueta más grácil.[9]​ Su cuello es más fino y su cuello parece más hendido. Suele extender el cuello con más frecuencia que la garza real, e incluso los polluelos suelen mantener esa postura.[8]

    Su graznido es un áspero frarnk, pero es más bajo y menos agudo que el de la garza real. Generalmente es un ave silenciosa, aunque suele emitir ruido guturales en sus colonias.

    Taxonomía

     src=
    Garza imperial volando en la India.

    La garza imperial se clasifica en el género Ardea, perteneciente a la familia de las garzas, Ardeidae. A su vez, las garzas se clasifican en el orden Pelecaniformes, junto a otras cuatro familias de aves acuáticas: Pelecanidae (pelícanos), Threskiornithidae (ibis y espátulas), Balaenicipitidae (picozapato) y Scopidae (ave martillo).[10]​ La garza imperial como la mayoría de las garzas actuales pertenece a la subfamilia Ardeinae, que incluye a las garzas típicas (Ardea), garcillas, garcitas, martinetes y afines.[11]

    La garza imperial fue descrita científicamente por Carlos Linneo en 1766 en la duodécima edición de su obra Systema naturae, con el mismo nombre que en la actualidad, Ardea purpurea,[12]​ que significa «garza púrpura». Se reconocen cuatro subespecies diferenciadas de garza imperial:[13]

    Distribución y hábitat

     src=
    Garza imperial en Bakarpur, Mohali, Punjab, India.

    La garza real se extiende por Eurasia y África, y cría tanto en Europa y Asia como en África. El área de distribución de la subespecie occidental se extiende desde el sur de España y el norte de África, por todo el sur y este de Europa llegando hasta el lago Baljash en Kazajistán; y hay una población separada en Pakistán. Además ocupa la mayor parte del África subsahariana, y cría desde Senegal, hasta la costa este de África y Madagascar. La raza oriental se extiende desde el subcontiente indio hasta China y las Filipinas, llegando por el norte hasta la cuenca de los ríos Amur y Ussuri alrededor del paralelo 49°N. La subespecie meridional está restringida a Madagascar.[14]​ Existe una pequeña población de garza imperial en las islas de Cabo Verde que constitu una subespecie separada.[15]

    Entre agosto y octubre, la población occidental migra al sur hacia el África tropical, y regresa al norte en marzo. Se ha registrado que una pequeña población pasa el invierno en Baluchistán. Las garzas imperiales a veces pasan de largo su área de distribución normal en su viaje de retorno, y divagan por el norte de Europa. La población oriental es principalmente sedentaria, aunque las garzas que viven más al norte se desplazan al sur hasta Corea, Tailandia y Malasia. Las garzas imperiales africanas son sedentarias.[14]

    Las garzas imperiales habitan en los pantanos, lagunas y lagos rodeados de vegetación densa. Pueden visitar los manglares de la costa, pero generalmente eligen para vivir masas de agua dulce, en especial aquellas con presencia de carrizales (Phragmites). También frecuenta las marismas, orillas de los ríos, las acequias y canales.[8]​ En las islas de Cabo Verde, es más probable observarlas en las laderas áridas despejadas.[14]

    Comportamiento

    Es un ave sigilosa, que pasa menos tiempo al descubierto que la garza real, y suele deambular entre los carrizales. Sus largos dedos le facilitan caminar sobre la vegetación flotante, y también mantenerse sobre los arbustos de forma similar sin necesidad de agarrarse de las ramas. Casi nunca se posa en los árboles, y prefiere descansar en lugares más cerca del suelo.[8]

     src=
    Las garzas imperiales suelen pescar entre los carrizales de aguas someras.

    La garza imperial es más activa al amanecer y al anochecer, y descansa junto a otras aves en el periodo central del día y por la noche, pero incrementa su actividad diurna cuando está criando a sus polluelos.

    La garza imperial vuela lenta y pausadamente. Mientras vuela suele mantener el cuello retraído y las patas estiradas hacia atrás sobresaliendo mucho detrás de su cola. Esta característica del vuelo de las garzas las distingue de las cigüeñas, grullas y espátulas que mantienen el cuello estirado cuando vuelan.

    Alimentación

    La garza imperial se alimenta en aguas someras, arponeando a sus presas con su potente pico. A veces espera quieta a que se acerquen sus presas, y otras se acerca lenta y sigilosamente a sus víctimas. Su dieta se compone principalmente de peces, anfibios y pequeños mamíferos, pero también comen polluelos de aves, serpientes, lagartijas, crustáceos, caracoles de agua, insectos y arañas. Los escarabajos terrestres son los insectos que más capturan, seguidos de los escarabajos acuáticos, y también consumen larvas acuáticas, saltamontes, libélulas, abejas y moscas.[8]​ Su alimentación se compone principalmente de que captura en aguas someras.[9]

     src=
    Adulto con sus crías en el lago Baringo, valle del Rift, Kenia.

    Reproducción

    El periodo de cría tiene lugar entre abril y agosto. Las garzas imperiales generalmente crían en colonias, pero a veces lo hacen en solitario. A veces forman colonias mixtas asociadas con otras especies de garzas como la garza goliat (Ardea goliath) o la garza real. Los emplazamientos elegidos para la cría son los carrizales, cañaverales y matorrales bajos cercanos a grandes lagos o humedales extensos.

     src=
    Huevo de la colección del museo Wiesbaden.

    Construyen nidos voluminos compuestos por juntos y palos o cualquier otro material vegetal disponible amontonado descuidadamente. La hembra realiza una única puesta, de 4 a 5 huevos,[16]​ aunque ocasionalmente se encuentran siete u ocho huevos en un solo nido, pero estas grandes puestas suelen ser resultado de la puesta de dos hembras en el mismo lugar. Los huevos son blanquecinos con ligeros tonos verdes azulados, y miden de media 56x45 mm. La puesta se realiza con intervalos de tres días entre cada huevo, y la incubación puede empezar con la puesta del primer huevo o cuando se ha completado la puesta. Ambos progenitores comparten la tarea de incubación, y ésta dura entre 24 y 28 días, y también ambos cuidan de los polluelos. Cuando el adulto les trae alimento lo regurgita de su buche arrojándolo en el nido cerca de los polluelos o directamente en el pico de estos. Los polluelos se desarrollan en unas seis semanas y se hacen independientes a los dos meses. Entonces se alejan de lugar de nacimiento alejándose mucho.[8]

    Estado de conservación

    Se estima que la población mundial total de garza imperial consta de entre 270.000 y 570.000 individuos, aunque su población probablemente está descendiendo lentamente. La Unión Internacional para la Conservación de la Naturaleza la clasifica como especie bajo preocupación menor porque su tasa de declive no es suficiente para que se considere en peligro. La principal amenaza para la especie es el drenaje y las perturbaciones de los humedales en los que habita, en particular la destrucción de los carrizales.[1]​ La garza imperial es una de las especies a las que se les aplica el Acuerdo para la conservación de aves acuáticas migratorias africanas-eurasiáticas (AEWA).[17]

    Referencias

    1. a b BirdLife International (2012). «Ardea purpurea». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2015.4 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 5 de junio de 2016.
    2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (1994). «Nombres en castellano de las aves del mundo recomendados por la Sociedad Española de Ornitología (Segunda parte: Falconiformes y Galliformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 41 (2): 183-191. ISSN 0570-7358. Consultado el 5 de junio de 2016.
    3. Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, and C. L. Wood. 2010. The Clements checklist of birds of the world: Version 6.5. Cornell University Press. Downloadable from Cornell Lab of Ornithology
    4. Peterson, A. P. 2010. Birds of the World -- current valid scientific avian names. Consultado en enero de 2011.
    5. «Purple heron videos, photos and facts – Ardea purpurea». ARKive. Archivado desde el original el 16 de octubre de 2011. Consultado el 18 de octubre de 2011.
    6. Ali, S. (1996). The Book of Indian Birds. Bombay: Bombay Natural History Society. ISBN 978-0-19-563731-1.
    7. Dunning Jr., John B., ed. (1992). CRC Handbook of Avian Body Masses. CRC Press. ISBN 978-0-8493-4258-5.
    8. a b c d e f Witherby, H. F. (ed.) (1943). Handbook of British Birds, Volume 3: Hawks to Ducks. H. F. and G. Witherby Ltd. pp. 133-137.
    9. a b de Juana, E. y Varela, J. M. (2001). Guía de las Aves de España. Península, Baleares y Canarias. Barcelona, España: Lynx Editions. p. 226. ISBN 84-87334-26-1.
    10. Ericson, P. G. P.; Anderson, C. L.; Britton, T.; Elzanowski, A.; Johansson, U. S.; Källersjö, M.; Ohlson, J. I.; Parsons, T. J.; Zuccon, D.; Mayr, G. (2006). «Diversification of Neoaves: integration of molecular sequence data and fossils». Biology Letters 2 (4): 543-547. PMC 1834003. PMID 17148284. doi:10.1098/rsbl.2006.0523.
    11. «Heron Taxonomy and Evolution». Heron Conservation. IUCN Heron Specialist Group. 2011. Archivado desde el original el 12 de enero de 2016. Consultado el 19 de octubre de 2015.
    12. Caroli Linnæi. Systema naturæ per regna tria naturæ, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis Editio duodecima reformata, 1766, Holmiæ, Impensis direct. Laurentii Salvii (Salvius publ.), tomus I (Regnum animale). p. 236.
    13. Frank Gill y David Donsker. Storks, ibis & herons. IOC World Bird List versión 6.2.
    14. a b c Hancock, James; Kushlan, James A. (2010). The Herons Handbook. Bloomsbury Publishing. pp. 108-110. ISBN 978-1-4081-3496-2.
    15. de By, Rolf A. «Cape Verde Purple Heron». Recent proposals for specifically distinct bird species: Herons. Bird Taxonomy for Birders. Archivado desde el original el 7 de agosto de 2020. Consultado el 2 de julio de 2016.
    16. Dierschke, V. (2008). Aves de Europa. Barcelona, España: Ediciones Omega. p. 256. ISBN 978-84-282-1476-6.
    17. «AEWA Species». Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds. Consultado el 23 de octubre de 2015.

     title=
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autores y editores de Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia ES

    Ardea purpurea: Brief Summary ( espagnol ; castillan )

    fourni par wikipedia ES

    La garza imperial (Ardea purpurea)​ es una especie de ave pelecaniforme de la familia Ardeidae​​ propia del África subsahariana, el sur, centro y este de Europa, y Asia meridional y oriental. Es un ave acuática pescadora que habita en humedales con aguas someras y vegetación densa circundante.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autores y editores de Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia ES

    Purpurhaigur ( estonien )

    fourni par wikipedia ET
     src=
    Purpurhaigur
     src=
    Munad

    Purpurhaigur (Ardea purpurea) on haigurlaste sugukonda kuuluv linnuliik.

    Teda võib näha ka Eestis.

     src=
    Purpurhaigur sulgi puhastamas

    Välislingid

    Purpurhaigur andmebaasis eElurikkus Muuda Vikiandmetes

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Vikipeedia autorid ja toimetajad
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia ET

    Purpurhaigur: Brief Summary ( estonien )

    fourni par wikipedia ET
     src= Purpurhaigur  src= Munad

    Purpurhaigur (Ardea purpurea) on haigurlaste sugukonda kuuluv linnuliik.

    Teda võib näha ka Eestis.

     src= Purpurhaigur sulgi puhastamas
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Vikipeedia autorid ja toimetajad
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia ET

    Lertxun gorri ( basque )

    fourni par wikipedia EU

    Lertxun gorria (Ardea purpurea) ardeidae familiako hegaztia da[1].

    Azpiespezieak

    Ardea purpureaek lau azpiespezie ezagunak ditu:

    Galeria

    Erreferentziak

    1. BirdLife International (2008). Ardea purpurea. In: IUCN 2008. IUCN Red List of Threatened Species


    Biologia Artikulu hau biologiari buruzko zirriborroa da. Wikipedia lagun dezakezu edukia osatuz.
    (RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipediako egileak eta editoreak
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia EU

    Lertxun gorri: Brief Summary ( basque )

    fourni par wikipedia EU

    Lertxun gorria (Ardea purpurea) ardeidae familiako hegaztia da.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipediako egileak eta editoreak
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia EU

    Ruskohaikara ( finnois )

    fourni par wikipedia FI
     src=
    Ardea purpurea

    Ruskohaikara (Ardea purpurea) on punertavansävyinen haikaralaji. Suomessa se on suurharvinaisuus.

    Koko ja ulkonäkö

    Ruskohaikara muistuttaa harmaahaikaraa, mutta on hiukan pienempi, ja sen höyhenpeite on punaruskea. Aikuisen linnun selkä on harmaansävyinen. Pituus 80-90 cm, siipien kärkiväli 140 cm, paino 600-1400 grammaa.

    Levinneisyys

    Ruskohaikara on muuttolintu, joka pesii Etelä-Euroopassa, Pohjois-Afrikassa, Madagaskarilla ja Aasiassa, ja talvehtii trooppisessa Afrikassa ja Kaakkois-Aasiassa.

    Elinympäristö

    Ruovikkoiset järvet, merenlahdet ja joenvarret sekä mangrovesuot.

    Lisääntyminen

    Pesii pienissä yhdyskunnissa ruovikoissa. Pesä ruovikossa, joskus jopa 3 metriä korkealla. Munamäärä vaihtelee kahdesta kahdeksaan, ja haudonta-aika on 26 päivää. Poikaset ovat lentokykyisiä noin 7 viikon ikäisinä.

    Ravinto

    Syö kaikkea vedessä liikkuvaa, kuten kaloja, käärmeitä, liskoja, sammakoita, lintuja, pikkunisäkkäitä jne.

    Lähteet

    1. BirdLife International: Ardea purpurea IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. 2012. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 26.3.2014. (englanniksi)

    Aiheesta muualla

    • Leinonen, Antti 1979: Ruskohaikara Ardea purpurea* (II) Kajaanissa 1977. - Lintumies 4.1979 s. 185-186. LYL.
    • Ruskohaikara Lintukuva.fi-verkkopalvelussa
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedian tekijät ja toimittajat
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia FI

    Ruskohaikara: Brief Summary ( finnois )

    fourni par wikipedia FI
     src= Ardea purpurea

    Ruskohaikara (Ardea purpurea) on punertavansävyinen haikaralaji. Suomessa se on suurharvinaisuus.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedian tekijät ja toimittajat
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia FI

    Héron pourpré

    fourni par wikipedia FR

    Ardea purpurea

    Le Héron pourpré (Ardea purpurea) est une espèce d'oiseaux de la famille des Ardeidae. C'est un oiseau migrateur paléarctique, présent et nicheur en Europe et Afrique du Nord, hivernant occasionnellement en Europe de l'Ouest et du Sud, protégé.

    Description morphologique

     src=
    Héron pourpré, photographié dans une réserve naturelle néerlandaise

    Fin et longiligne, au long bec pointu jaune, il mesure de 78 à 90 cm de long avec une envergure de 120 à 150 cm[réf. nécessaire]. Mâles et femelles se ressemblent (les juvéniles sont plus bruns).
    Sa poitrine est brun-roux et l'abdomen noir avec flancs et scapulaires roux-pourpre.
    Les yeux sont jaune clair et sa tête est ornée d'une calotte noire, l'arrière du cou étant brun roussâtre et blanc sur le devant avec des stries noires en approchant du haut de la poitrine qui s'orne de plumes plus longues à la saison des amours. Les pattes jaunes tirant vers l'orange lui permettent de marcher dans l'eau et la vase. Des doigts inhabituellement longs pour un héron lui permettent de marcher sur les vases molles, les feuilles flottantes et de se poser sur les buissons.

    Comportement

     src=
    Héron pourpré dans une roselière (Catalogne, Espagne)

    Semblable à celui du héron cendré dont il partage le régime alimentaire (poissons, mollusques, crustacés, insectes aquatiques, larves, reptiles, amphibiens, petits rongeurs voire oisillons), mais il niche volontiers dans les roselières plutôt que les grands arbres. La femelle pond 2 à 5 œufs[1] (de couleur bleu-vert clair) qui éclosent après 25 à 30 jours d'incubation assurée à tour de rôle par les deux parents qui vont ensuite nourrir (régurgitation dans leurs becs ou dans le nid) et défendre les poussins. Il est fréquent que le ou les plus faibles des poussins meurent les premières semaines. Les jeunes sortent du nid dès 10 jours environ pour se cacher dans les roseaux, revenant au nid pour quémander de la nourriture. Ils voleront vers trois mois, et pourront se reproduire après un an.

     src=
    Ardea purpurea - MHNT

    Rôle écologique

    Il joue un rôle majeur de prédateur des zones humides, contribuant à la régulation naturelle des populations de poissons, amphibiens et rongeurs.

    Répartition et habitat

     src=
    • zone de nidification
    • résident permanent
    • non nicheur
     src=
    Hérons pourprés construisant un nid dans la réserve naturelle de Wagbachniederung (de), Allemagne. Avril 2019.

    Il niche des tropiques jusqu'aux zones semi-tempérées, dont en Europe, dans le sud de l'Asie et en Afrique. Les oiseaux européens hivernent presque tous en Afrique tropicale, avec parfois quelques oiseaux hivernant en Europe. En Europe, la Russie, l'Ukraine, l'Espagne, la France et l'Italie hébergent 80% de la population nicheuse européenne[2].

    Il préfère les eaux peu profondes, généralement douces, avec une couverture végétale sur les bords, en particulier des roseaux (Phragmites). Pour nicher, il utilise des roselière, mais parfois également des arbres[1].

    Statut de protection

    C'est une espèce à faible effectif qui a régressé en Europe, en lien avec la correction des cours d'eau et la régression des roselières. Depuis les années 1960, les sécheresses au Sahel dans ses zones d'hivernage ont également augmenté la mortalité hivernale.

    L'espèce est protégée, et jugée dans une situation préoccupante, menacée par le recul et la pollution des zones humides, par les perturbations humaines et la chasse illégale. Il en resterait environ 5000 couples en Europe[réf. nécessaire]. Sa présence en Europe a légèrement augmenté entre 1997 et 2016, en lien avec des pluies plus abondantes au Sahel, selon le recensement du second Atlas des oiseaux nicheurs européens[2].

    Utilisation

    Aucune utilisation de cet oiseau n'est connue.

    Protection

    Le Héron pourpré bénéficie d'une protection totale sur le territoire français depuis l'arrêté ministériel du 17 avril 1981 relatif aux oiseaux protégés sur l'ensemble du territoire. Il est inscrit à l'annexe I de la directive Oiseaux de l'Union européenne[3]. Il est donc interdit de le détruire, le mutiler, le capturer ou l'enlever, de le perturber intentionnellement ou de le naturaliser, ainsi que de détruire ou enlever les œufs et les nids et de détruire, altérer ou dégrader leur milieu. Qu'il soit vivant ou mort, il est aussi interdit de le transporter, colporter, de l'utiliser, de le détenir, de le vendre ou de l'acheter.

    Taxonomie

    L'espèce a été décrite par Linné en 1766. Aujourd'hui, quatre sous-espèces sont considérées[4]:

    • A. p. purpurea Linnaeus 766, présente dans l'Ouest du Paléarctique jusqu'à l'Iran et l'Est du Kazakhstan, l'Afrique du Nord et l'Afrique subsaharienne.
    • A. p. madagascariensis van Oort, 1910, présente à Madagascar
    • A. p.manilensis Meyen 1834, dans le Sud et le Sud-Est de l'Asie, le Sud et l'Est de la Chine jusqu'à l'extrême Est de la Russie et aux Molluques, aux Philippines et aux îles de la Sonde.
    • A. p. bournei de Naurois 1966, dans l'Archipel du Cap-Vert, appelée Héron du Cap-Vert, dont certain ont proposé de faire une espèce à part entière.

    Philatélie

    Ardea (purpurea) bournei figure sur un timbre émis par la République du Cap-Vert en 2003[5].

    Ardea (purpurea) figure sur 4 timbres émis par la Croatie en 2004.

    Notes et références

    1. a et b James Hancock et James Kushlan, Guide des hérons du monde, Neuchâtel, Delachaux et Niestlé, 1989, 288 p. (ISBN 2-603-00682-7), pp. 81-84
    2. a et b (en) Sergi Herrando, Petr Voříšek et European Bird Census Council, European breeding bird atlas 2 distribution, abundance and change, Barcelona, European Bird Census Council & Lynx Edicions, novembre 2020, 968 p. (ISBN 978-84-16728-38-1 et 84-16728-38-0, OCLC , lire en ligne), p. 267
    3. Le statut juridique des oiseaux sauvages en France, Ligue pour la protection des oiseaux
    4. (en) N. J. Collar et BirdLife International, HBW and BirdLife International illustrated checklist of the birds of the world, vol. 1, [2014-2016] (ISBN 978-84-96553-94-1, 84-96553-94-9 et 978-84-96553-98-9, OCLC , lire en ligne), p. 404
    5. (fr)Union postale universelle [1]

    Voir aussi

    Références taxonomiques

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Auteurs et éditeurs de Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia FR

    Héron pourpré: Brief Summary

    fourni par wikipedia FR

    Ardea purpurea

    Le Héron pourpré (Ardea purpurea) est une espèce d'oiseaux de la famille des Ardeidae. C'est un oiseau migrateur paléarctique, présent et nicheur en Europe et Afrique du Nord, hivernant occasionnellement en Europe de l'Ouest et du Sud, protégé.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Auteurs et éditeurs de Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia FR

    Garza imperial ( galicien )

    fourni par wikipedia gl Galician

    A garza imperial ou garza vermella (Ardea purpurea) é unha ave da familia das garzas (Ardeidae). É nativa de África, Europa meridional e central e Asia. As poboacións europeas son migratorias e hibernan en África. As poboacións do norte de Asia tamén migran cara terras máis meridionais.

    Taxonomía

    Segundo os autores, hai de tres a catro subespecies:

    • Ardea purpurea purpurea Linnaeus, 1766. Nativa en África, Europa e Asia.
    • Ardea purpurea bournei (de Naurois, 1966), Garza de Bourne. Nativa de Cabo Verde (para algúns autores inclúese dentro da subespecie purpurea, pero para outros trátase dunha especie distinta coñecida como Ardea bournei).
    • Ardea purpurea madagascariensis Oort, 1910. Nativa de Madagascar.
    • Ardea purpurea manilensis Meyen, 1834. Nativa de Asia dende Paquistán ata Filipinas e Indonesia. Tamén se pode atopar en Rusia.

    Galería de imaxes

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autores e editores de Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia gl Galician

    Garza imperial: Brief Summary ( galicien )

    fourni par wikipedia gl Galician

    A garza imperial ou garza vermella (Ardea purpurea) é unha ave da familia das garzas (Ardeidae). É nativa de África, Europa meridional e central e Asia. As poboacións europeas son migratorias e hibernan en África. As poboacións do norte de Asia tamén migran cara terras máis meridionais.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autores e editores de Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia gl Galician

    Čaplja danguba ( Croate )

    fourni par wikipedia hr Croatian

    Čaplja danguba, crvena čaplja, čaplja mrka, ili zmijar ptica (lat. Ardea purpurea) je barska ptica iz porodice čaplji.

    Opis

    Dosta je velika ptica. Visoka je 80-90 cm, duga je otprilike isto toliko. Teška je 0.5-1.3 kg, a raspon krila joj je 120-150 cm. Nešto je manja od sive čaplje, od koje se razlikuje po svom crvenkastosmeđem perju, i, kod odraslih, tamnije sivim leđima. Čelo i gornji dio glave zajedno s ukrasnim perima je crno, kao i prsa i trbuh, a tamniji su i dijelovi ramena i dijelovi prsa. Crne pruge se pružaju od kljuna, ispod lica do prsa, a perje vrata i dijelovi lica su kestenjastosmeđi. Ima uži žuti kljun, koji je kod odraslih svjetliji za vrijeme sezone parenja. Purpurno-crvene nijanse na perju teško se vide s daljine, kada izgleda nešto tamnija od sive čaplje. U letu, naprijed uperen zavoj vrata manje je zaobljen nego kod sive čaplje, čineći oštriji luk. Glava i vrat su uži i vijugaviji. Prsti su duži, stražnji prst strši u letu. Leđa i krila su plavosiva. Stopala su joj veća nego u sive čaplje.

    Ponašanje

    Hranu nalazi u plitkoj vodi. Hrani se malim ribama, žabama, kukcima, malim sisavcima, gmazovima i pticama. Često nepomično čeka plijen ili polako lovi pretraživanjem. Zauzima pozu za skrivanje kao bukavac[1].

    Spor je letač, dok leti vrat joj je uvučen. Dugi vrat za vrijeme leta izgleda zmijoliko, poprima oblik slova S. Poziv je glasno graktanje krek.

    Razmnožavanje

    Gnijezdi se u tršćaku i vrbovoj šikari. Nakon ritualnog sparivanja koje je slično sivoj čaplji, par zasniva gnijezdo jednostavne građe izgrađeno od vlati šaš a, trstike i sličnih materijala iz okoliša. U gnijezdu se nađe 4 do 5 plavozelenih jaja. Inkubacija traje 25-30 dana. Mladi napuštaju gnijezdo za 7-8 tjedana. Roditelji su brižni i redovito ih hrane i štite od prejakog sunca i neprijatelja.

    Taksonomija

    Rasprostranjenost

    Selica je koja u naše krajeve stiže krajem ožujka, a napušta ih najčešće u kolovozu i rujnu, nekad kasnije. Kolonije ove čaplje u Hrvatskoj nalaze se u Kopačkom ritu, Krapje đolu, Jelas polju u Hrvatskoj. Ova čaplja također nalazi se i u Blatnom jezeru i Valencijskim jezerima u Mađarskoj, Treboni u Češkoj, na više mjesta u Slovačkoj, na Nežiderskom jezeru u Austriji, u Friziji i Utrechtu u Nizozemskoj,u Bosni i Hercegovini : Jezero Bardača u poriječju rijeke Po u Italiji, Camargue u Francuskoj, delti Dunava u Rumunjskoj, te u Portugalu i Španjolskoj. Osim što je ima u Europi, nastanjuje i Afriku i središnju Aziju.

    Još nedavno bila je najbrojniji stanovnik Kopačkog rita i ostalih močvara u Hrvatskoj. Danas se neredovito gnijezdi, nekoliko parova gnijezdi se na Malom Dunavu između Vardarca i Eblina[2]. Nasuprot tome, u 19. stoljeću zabilježene su kolonije gdje je i do 400 parova bilo zajedno na gniježđenju. Postale su rijetke i na seobi. Gnijezdeća populacija na Vranskom jezeru jedina je u priobalnom dijelu Hrvatske, a čini preko 10% ukupne hrvatske populacije[3].

    Čaplja danguba i ljudi

    22. ožujka 2004. Hrvatska pošta je u suradnji sa Svjetskim fondom za očuvanje prirode izdala četiri prigodne poštanske marke s motivom čaplje dangube[4].

    Štite je mnoge međunarodne konvencije: Bonska iz 1975. i Bernska konvencija iz 1979., zatim Sporazum o zaštiti afričko–euroazijskih migratornih ptica močvarica (AEWA) iz 1995., Konvencija o zaštiti vodenih staništa iz Ramsara iz 1971. U Hrvatskoj je zaštićena Zakonom o zaštiti prirode iz 2003. te Pravilnikom o zaštiti pojedinih vrsta ptica iz 1995.[5]

    Galerija

    Izvori

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autori i urednici Wikipedije
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia hr Croatian

    Čaplja danguba: Brief Summary ( Croate )

    fourni par wikipedia hr Croatian

    Čaplja danguba, crvena čaplja, čaplja mrka, ili zmijar ptica (lat. Ardea purpurea) je barska ptica iz porodice čaplji.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autori i urednici Wikipedije
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia hr Croatian

    Cangak merah ( indonésien )

    fourni par wikipedia ID

    Cangak Merah adalah spesies burung yang berukuran besar, yakni 60 cm. Warna abu-abu coklat berangan. Iris kuning, paruh coklat, kaki coklat kemerahan[1]. Bulu lainnya pada burung ini berwarna coklat kemerahan[2]. Terdapat setrip hitam menurun sepanjang leher yang merah-karat khas. Punggung dan penutup sayap abu-abu, bulu terbang hitam[2].

    Habitat dan Penyebaran

    Lahan basah tidak terbatas di pesisir, mangrove, sawah, danau, aliran air, kadang perbukitan. Tersebar sampai ketinggian 1.500 m dpl[1]. Afrika, Erasia, Filipina, Sunda Besar. Di Indonesia, terdapat di Sumatera, Kalimantan, Jawa, Bali, Sulawesi, Nusa Tenggara[1].

    Makanan dan Perkembangbiakan

    Makanan burung ini adalah ikan, katak, reptil, larva serangga, dan krustasea[1]. Berkembang biak pada bulan Desember-Maret dan Februari-Agustus[1].

    Referensi

    Pranala luar

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Penulis dan editor Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia ID

    Cangak merah: Brief Summary ( indonésien )

    fourni par wikipedia ID

    Cangak Merah adalah spesies burung yang berukuran besar, yakni 60 cm. Warna abu-abu coklat berangan. Iris kuning, paruh coklat, kaki coklat kemerahan. Bulu lainnya pada burung ini berwarna coklat kemerahan. Terdapat setrip hitam menurun sepanjang leher yang merah-karat khas. Punggung dan penutup sayap abu-abu, bulu terbang hitam.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Penulis dan editor Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia ID

    Ardea purpurea ( italien )

    fourni par wikipedia IT

    L'airone rosso (Ardea purpurea Linnaeus, 1766) è un uccello della famiglia degli Ardeidi.[2]

    Descrizione

     src=
    Airone rosso in cerca di cibo

    È un airone piuttosto grande, con una apertura alare di 120–150 cm; ha una taglia di 78–90 cm e un peso compreso tra 500 e 1200 g.[3] È leggermente più piccolo dell'airone cenerino. Ha un lungo collo marrone a forma di S con una striscia nera; la sommità del capo è nera. Sulle ali presenta delle macchie color bruno. Durante il periodo del corteggiamento acquista un piumaggio molto più attraente, specialmente sul collo.

    Biologia

    Si nutre di pesci, anfibi e insetti (larve e adulti). Di solito è attivo al tramonto e all'alba. Si può nutrire anche di crostacei o molluschi e occasionalmente mangia piccoli mammiferi, serpenti e lucertole. Può vivere anche più di 20 anni.

    Riproduzione

    Nidifica in piccoli gruppi, generalmente composti da due o tre coppie, a volte insieme anche ad altre specie (come l'airone cenerino, la sgarza ciuffetto, l'airone bianco maggiore o la nitticora) verso la fine di aprile e l'inizio di maggio.
    I nidi sono costruiti solitamente nei canneti o tra altre piante tipiche delle zone umide, generalmente a 0,5 – 1 m dall'acqua, ma possono essere posti anche sugli alberi fino a 25 m da terra. Sono costruiti con canne o rametti di albero. Depone 4-5 uova azzurre - verdi macchiate di bianco. Dopo circa un mese si schiudono, e i piccoli impiegano 45 - 50 giorni prima di iniziare a volare. Entrambi i genitori si prendono cura dei piccoli almeno fino a quando non hanno imparato a volare.

    Distribuzione e habitat

    Diffuso in Eurasia, Africa ed Indonesia; in Italia è diffuso soprattutto nella Pianura padana ed in Toscana, presente anche in Sardegna, Sicilia, Umbria, Lazio e Puglia. L'airone rosso è un regolare migratore ed è presente in Italia nel periodo estivo (più facile osservarlo tra marzo e maggio), dopodiché a fine estate migra fino al sud del Sahara. Frequenta laghi di acqua dolce, costeggiati da canneti o boschi di palude come salici ed ontani, non disdegna anche risaie, fiumi, lanche e fossi con ampia vegetazione, pur essendo più difficile e raro da scovare al contrario delle altre specie di aironi (Cenerino, bianco maggiore).

    Sottospecie

    Sono note le seguenti sottospecie:[2]

    • Ardea purpurea purpurea Linnaeus, 1766 - ampiamente diffusa in Europa, Asia e Africa
    • Ardea purpurea bournei Naurois, 1966 - endemica di Capo Verde
    • Ardea purpurea madagascariensis van Oort, 1910 - endemica del Madagascar
    • Ardea purpurea manilensis Meyen, 1834 - diffusa dal sud-est asiatico sino alle Filippine e all'Indonesia

    Conservazione

    È specie protetta ai sensi della legge 157/92[4]. La minaccia principale è la distruzione dei canneti. Nonostante la ampia distribuzione geografica, in Italia non è molto comune e si presume che vi siano solo qualche migliaio di esemplari, pertanto resta una specie da proteggere e preservare.

    Galleria d'immagini

    Note

    1. ^ (EN) BirdLife International 2016, Ardea purpurea, su IUCN Red List of Threatened Species, Versione 2020.2, IUCN, 2020. URL consultato il 5 ottobre 2018.
    2. ^ a b (EN) Gill F. and Donsker D. (eds), Family Anatidae, in IOC World Bird Names (ver 9.2), International Ornithologists’ Union, 2019. URL consultato il 5 ottobre 2018.
    3. ^ (EN) Martínez-Vilalta, A., Motis, A. & Kirwan, G.M., Purple Heron (Ardea purpurea), su Handbook of the Birds of the World Alive, 2018. URL consultato il 7 ottobre 2018.
    4. ^ Legge 11 febbraio 1992, n. 157 - Norme per la protezione della fauna selvatica omeoterma e per il prelievo venatorio, su italcaccia.toscana.it. URL consultato il 6 giugno 2009 (archiviato dall'url originale il 2 novembre 2014).

    Bibliografia

    • Ardea purpurea, in Avibase - il database degli uccelli nel mondo, Bird Studies Canada.

     title=
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autori e redattori di Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia IT

    Ardea purpurea: Brief Summary ( italien )

    fourni par wikipedia IT

    L'airone rosso (Ardea purpurea Linnaeus, 1766) è un uccello della famiglia degli Ardeidi.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autori e redattori di Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia IT

    Purpurinis garnys ( lituanien )

    fourni par wikipedia LT
    Binomas Ardea purpurea

    Purpurinis garnys (lot. Ardea purpurea, angl. Purple Heron, vok. Purpurreiher) – garninių (Ardeidae) šeimos paukštis.

    Išvaizda

    Purpurinis garnys truputį mažesnis ir tamsesnis už pilkąjį.

    Patino ir patelės nugarinė pusė tamsiai pilka, rusvo atspalvio. Viršugalvis, kuodukas, juostos ir dėmės ant kaklo, pagurklio bei krūtinės – juodi. Smakras ir gerklė balti. Juostelė virš akių, kaklo priekinė dalis ir pagurklis – ryškiai rudi. Krūtinė ir pilvo šonai – kaštoninės spalvos. Plasnojamosios ir vairuojamosios plunksnos juodos, pilko atspalvio. Antsnapis tamsiai rudas, posnapis – rusvai geltonas. Kojos juosvai rusvos. Rainelė geltona. Jauniklių viršugalvis tamsiai rudas, kaklas be juodų juostelių. Nugarinė dalis tamsiai ruda.

    Paplitimas

    Eurazijoje paplitęs nuo Atlanto iki Ramiojo vandenyno. Šiaurėje arealas siekia Belgiją, Lenkiją, Charkovo, Voronežo sritis, Turgajaus, Ču, Ilio upių žemupius, pietinę Himalajų papėtę, šiaurės rytų Kiniją, Amūro baseiną. Į pietus paplitęs iki Mažosios Azijos, Viduržemio jūros, Afrikos.

    Žiemoja Afrikoje,, Pietų ir Pietryčių Azijoje.

    Pietinių kraštų rūšis, todėl į Lietuvą užklysta retai.

    Biologija

    Peri apsemtuose, sunkiai prieinamuose nendrių, švendrų, karklų sąžalynuose. Vengia atvirų vandens plotų net ieškodamas maisto. Baikštus, veisimosi ir klajonių laikotarpiu laikosi tarp augalijos. Pabaidytas kyla nenoriai. Staiga užkluptas, panašiai kaip ir didysis baublys, pakelia snapą aukštyn, sustingsta ir tampa panašus į stulpelį. Žmogų prisileidžia arti, bet po to staigiai kyla, sunkiai mojuodamas sparnais. Turi ilgus kojų pirštus, todėl gali vaikščioti per minkštą gruntą ar nendrių stiebais.

    Nemėgsta kitų gandrinių paukščių kaimynystės, todėl aptinkamos atskiros purpurinių garnių kolonijos. Dažnai įsikuria šalia kitų garnių. Lizdus sukrauna ant nulinkusių ar nulūžusių nendrių, kartais – medžiuose. Dėtyje paprastai būna 3–5 kiaušiniai, perimi apie 26 dienas. Mėnesio amžiaus jaunikliai jau palieka lizdą ir pradeda savarankiškai ieškoti maisto.

    Maitinasi žuvimis, varliagyviais, ropliais, vabzdžiais ir jų lervomis, augalais, kitų paukščių jaunikliais.


    Vikiteka

    Šaltiniai

    • Lietuvos fauna: paukščiai, 1 knyga. Sud. V. Logminas. – Vilnius: Mokslas, 1990.
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia LT

    Purpurinis garnys: Brief Summary ( lituanien )

    fourni par wikipedia LT

    Purpurinis garnys (lot. Ardea purpurea, angl. Purple Heron, vok. Purpurreiher) – garninių (Ardeidae) šeimos paukštis.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia LT

    Rudais gārnis ( letton )

    fourni par wikipedia LV

    Rudais gārnis (Ardea purpurea) ir liela auguma gārņu dzimtas (Ardeidae) putns, kas pieder gārņu ģintij (Ardea). Tas ligzdo Eiropas centrālajā daļā un dienvidos, Āfrikā un Āzijas dienvidos un dienvidaustrumos.[1] Eiropas Palearktikas putni ir gājputni un ziemo Āfrikā uz dienvidiem no Sahāras, nepārsniedzot ekvatoru, daži Vidusjūras piekrastē, Tuvajos Austrumos, kā arī Pakistānā.[2] Āzijas izplatības areāla ziemeļu populācijas migrē nedaudz uz dienvidiem. Rudajam gārnim izšķir 4 pasugas.[1][3]

    Ik pa laikam rudais gārnis ieklīst reģionos uz ziemeļiem no sava izplatības areāla. Lai arī tas ir vairākas reizes novērots Zviedrijā, Somijā, Igaunijā un Lietuvā, tomēr Latvijā rudais gārnis līdz šim nav novērots.[2]

    Izskats

     src=
    Rudais gārnis ar mazuli ligzdā

    Rudais gārnis ir liels, slaids putns. Tā ķermeņa garums ir 78—90 cm, stāvot tā augstums ir 70—94 cm, spārnu plētums 120—150 cm.[3] Neskatoties uz savu lielo augumu, tas ir samērā viegls un sver 0,5—1,35 kg.[3] Rudajam gārnim ir kastaņbrūna galvas virsa, kakla aizmugures daļa, bet vaigi un kakla apakšdaļa gaiši brūni, turklāt kaklam katrā sānā ir melna, šaura garensvītra. Uz gaišajām krūtīm un kakla lejasdaļas izceļas tumši lāsumi. Tā pleci un spārnu virspuses ir pelēkas, bet vēders un spārnu iekšpuses kastaņbrūnas. Rudajam gārnim ir slaids, ruds knābis, kas riesta laikā kļūst košāks. Knābja virspuse ir tumši brūna. Salīdzinot ar citiem gārņiem, tā knābis ir proporcionāli garāks. Arī pirksti tam ir garāki kā citām gārņu sugām un tas bez grūtībām spēj staigāt pa lielām ūdensaugu lapām.[3] Acis rudajam gārnim ir dzeltenas ar melnu maliņu. Lai arī ārēji abi dzimumi izskatās vienādi, mātītes ir nedaudz vieglākas. Jaunie putni ir pelēcīgāki, ne tik koši, tiem uz kakla nav arī melnās garensvītras.[3]

    Uzvedība un barība

     src=
    Rudais gārnis riesta laikā kļūst košāks
     src=
    Rudais gārnis lidojumā

    Rudais gārnis mājo purvainās vietās aizaugušu ūdenstilpju krastos, bet tie var būt arī rīsa lauki. Tas ligzdo, sākot ar ielejām jūras līmenī un beidzot ar kalniem līdz 1800 metriem virs jūras līmeņa.[3] Āfrikas un Āzijas dienvidos dzīvojošās populācijas ir nometnieki. Eiropas un Āzijas izplatības areāla ziemeļu teritoriju gājputni migrē dienas laikā, veidojot nelielus barus, lai gan Turcijas populācijas veido lielus barus (350—400 putni).[3]

    Rudais gārnis baroties dodas vakara stundās, iestājoties krēslai. Tas barojas ar zivīm, abiniekiem, kukaiņiem, zirnekļiem, vēžveidīgajiem, moluskiem, maziem putniņiem, zīdītājiem, čūskām un ķirzakām. Medī slēpjoties starp ūdensaugiem un gaidot līdz upuris pienāk tam pietiekami tuvu klāt.[3]

    Ligzdošana

    Rudais gārnis ligzdo kolonijās, kurās parasti nav vairāk kā 50 pāri, lai gan ir novērotas kolonijas, kurās ir apmēram 1000 pāri. Tas bieži ligzdo arī kaimiņos citām gārņu sugām, piemēram, zivju gārnim. Dējumā ir 2—8 olas, inkubācijas periods ilgst 25—27 dienas. Jaunie putni izlido apmēram 45—50 dienu vecumā.[3]

    Sistemātika

    Rudajam gārnim izšķir 4 pasugas:

    Atsauces

    1. 1,0 1,1 IUCN: Ardea purpurea
    2. 2,0 2,1 2,2 2,3 «Ornitofaunistika: Rudais gārnis». Arhivēts no oriģināla, laiks: 2009. gada 18. oktobrī. Skatīts: 2013. gada 20. jūnijā.
    3. 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 3,5 3,6 3,7 3,8 3,9 «ARKive: Purple heron (Ardea purpurea)». Arhivēts no oriģināla, laiks: 2011. gada 16. oktobrī. Skatīts: 2013. gada 20. jūnijā.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia autori un redaktori
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia LV

    Rudais gārnis: Brief Summary ( letton )

    fourni par wikipedia LV

    Rudais gārnis (Ardea purpurea) ir liela auguma gārņu dzimtas (Ardeidae) putns, kas pieder gārņu ģintij (Ardea). Tas ligzdo Eiropas centrālajā daļā un dienvidos, Āfrikā un Āzijas dienvidos un dienvidaustrumos. Eiropas Palearktikas putni ir gājputni un ziemo Āfrikā uz dienvidiem no Sahāras, nepārsniedzot ekvatoru, daži Vidusjūras piekrastē, Tuvajos Austrumos, kā arī Pakistānā. Āzijas izplatības areāla ziemeļu populācijas migrē nedaudz uz dienvidiem. Rudajam gārnim izšķir 4 pasugas.

    Ik pa laikam rudais gārnis ieklīst reģionos uz ziemeļiem no sava izplatības areāla. Lai arī tas ir vairākas reizes novērots Zviedrijā, Somijā, Igaunijā un Lietuvā, tomēr Latvijā rudais gārnis līdz šim nav novērots.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia autori un redaktori
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia LV

    Burung Bangau Paya ( malais )

    fourni par wikipedia MS

     src=
    Ardea purpurea

    Burung Bangau Paya[1] atau Burung Pucung Serandau[2] (bahasa Inggeris: Purple Heron) adalah salah satu daripada haiwan yang terdapat di Malaysia. Nama sainsnya ialah Ardea purpurea. [3]

    Malaysia merupakan salah satu daripada 12 negara yang telah diiktiraf sebagai kepelbagaian raya "mega diversity" daripada segi bilangan dan kepelbagaian flora dan fauna dengan 15,000 spesies pokok berbunga yang diketahui, 286 spesies mamalia, lebih 1,500 vertebrat darat, lebih 150,000 spesies invertebrat, lebih 1000 spesies rama-rama dan 12,000 spesies kupu-kupu, dan lebih 4,000 spesies ikan laut.

    Taburan

    Burung Bangau Paya boleh didapati di Afrika, bahagian tengah dan selatan Eropah dan bahagian selatan serta timur Asia.

    Ciri-ciri

    Burung Bangau Paya ialah haiwan yang tergolong dalam golongan benda hidup, alam haiwan, bertulang belakang (vertebrat), kelas Burung, Susunan : Ciconiiformes, keluarga : Ardeidae. Burung Bangau Paya ialah haiwan berdarah panas, mempunyai sayap dan tubuh yang diselubungi bulu pelepah. Burung mempunyai paruh tanpa gigi.

    Jantung Burung Bangau Paya terdiri daripada 4 kamar seperti manusia. Kamar atas dikenali sebagai atria, sementara kamar bawah dikenali sebagai ventrikel.

    Pembiakan

    Sebagai burung, Burung Bangau Paya membiak dengan cara bertelur. Telur yang dihasilkan mempunyai cangkerang keras di dalam sarang yang dibinanya.

    Perlindungan

    Burung Bangau Paya merupakan burung yang dilindungi di bawah Akta Perlindungan Hidupan Liar Malaysia. [4]

    Rujukan


    Senarai burung Burung merpati A - B - C - D - E - F - G - H - I - J - K - L - M - N - O - P - Q - R - S - T - U - V - W - X - Y - Z
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Pengarang dan editor Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia MS

    Burung Bangau Paya: Brief Summary ( malais )

    fourni par wikipedia MS
     src= Ardea purpurea

    Burung Bangau Paya atau Burung Pucung Serandau (bahasa Inggeris: Purple Heron) adalah salah satu daripada haiwan yang terdapat di Malaysia. Nama sainsnya ialah Ardea purpurea.

    Malaysia merupakan salah satu daripada 12 negara yang telah diiktiraf sebagai kepelbagaian raya "mega diversity" daripada segi bilangan dan kepelbagaian flora dan fauna dengan 15,000 spesies pokok berbunga yang diketahui, 286 spesies mamalia, lebih 1,500 vertebrat darat, lebih 150,000 spesies invertebrat, lebih 1000 spesies rama-rama dan 12,000 spesies kupu-kupu, dan lebih 4,000 spesies ikan laut.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Pengarang dan editor Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia MS

    Purperreiger ( néerlandais ; flamand )

    fourni par wikipedia NL

    Vogels
    vluchtroep van purperreiger Vista-kmixdocked.png
    (download·info)

    De purperreiger (Ardea purpurea) is een lid van de reigerfamilie (Ardeidae).

    Kenmerken

    De purperreiger is donkerder, kleiner en vooral slanker dan de blauwe reiger. In vlucht vallen vooral de ver uitstekende poten met lange tenen op.

    Leefwijze en Voortplanting

    Het voedsel bestaat vooral uit vis en amfibieën, die in ondiep open water gevangen worden. Hij vist in helder water vanuit begroeide oevers en is makkelijk te verstoren. De vogel broedt koloniegewijs in drassig gebied met overjarig rietland, laag struweel en broekbos. Een legsel bestaat meestal uit 4 tot 5 eieren, die 25 tot 30 dagen worden bebroed.

    Verspreiding en leefgebied

    Deze soort broedt in een groot gebied dat reikt van Afrika tot Centraal- en Zuid-Europa en diep in Zuid- en Oost-Azië. De Europese populatie bestaat uit trekvogels die overwinteren in Afrika. De vogel is verder een zeldzame dwaalgast ten noorden van het broedgebied. De purperreiger is een moerasbewoner.

    Er zijn vier ondersoorten:

    Status in Nederland en Vlaanderen

     src=
    Purperreigers met leefgebied

    Vanaf zeker 1800, maar mogelijk eerder, broeden er purperreigers in Nederland. Het aantal zal in de loop van de 19de eeuw zijn gedaald door het droogleggen en ontginnen van moerasgebieden. De eerste tellingen zijn van 1971 en 1977, toen waren er 900 broedparen. Dit aantal daalde naar 300 in 1984, na een korte opleving werd rond 1990 een dieptepunt onder de 250 broedparen bereikt. Dit had waarschijnlijk te maken met een jarenlange droogteperiode in de Sahel. Sinds 1990 is sprake van een gestadige stijging. Volgens SOVON waren er in 2007 523 en in 2014 ca. 850 broedparen in Nederland.[2]

    De soort staat als niet bedreigd op de internationale Rode Lijst van de IUCN[1] maar valt wel onder de AEWA. De soort is in 2004 als bedreigd op de Nederlandse Rode Lijst gezet. Dankzij deze beschermde status verklaarde de Raad van State een besluit tot het plaatsen van windmolens bij natuurreservaten in Overijssel in 2009 nietig. De purperreiger staat niet op de Vlaamse Rode Lijst.

    Externe links

    Bronnen, noten en/of referenties
    1. a b (en) Purperreiger op de IUCN Red List of Threatened Species.
    2. SOVON Verspreiding en aantalsontwikkeling van de purperreiger in Nederland
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia-auteurs en -editors
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia NL

    Purperreiger: Brief Summary ( néerlandais ; flamand )

    fourni par wikipedia NL

    De purperreiger (Ardea purpurea) is een lid van de reigerfamilie (Ardeidae).

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia-auteurs en -editors
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia NL

    Purpurhegre ( norvégien )

    fourni par wikipedia NN

    Purpurhegre (Ardea purpurea) er ein fugl i hegrefamilien som blir 80 cm høg og kan ha eit vingespenn på 120 cm. Denne trekkfuglen held til i det sørlege Europa og Asia om sommaren og overvintrar i tropiske Afrika.

     src=
    Purpurhegre-egg

    Bakgrunnsstoff

    Commons-logo.svg Wikimedia Commons har multimedia som gjeld: Purpurhegre
    Spire Denne biologiartikkelen er ei spire. Du kan hjelpe Nynorsk Wikipedia gjennom å utvide han.
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia NN

    Purpurhegre: Brief Summary ( norvégien )

    fourni par wikipedia NN

    Purpurhegre (Ardea purpurea) er ein fugl i hegrefamilien som blir 80 cm høg og kan ha eit vingespenn på 120 cm. Denne trekkfuglen held til i det sørlege Europa og Asia om sommaren og overvintrar i tropiske Afrika.

     src= Purpurhegre-egg
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia NN

    Purpurhegre ( norvégien )

    fourni par wikipedia NO
     src=
    Ardea purpurea

    Purpurhegre (Ardea purpurea) er en fugl som blir 80 cm høy og med et vingespenn på 120 cm.

    Inndeling

    Inndelingen under følger HBW Alive og er i henhold til Martínez-Vilalta & Motis (2018).[1] Norske navn på artene følger Norsk navnekomité for fugl og er i henhold til Syvertsen et al. (2008, 2017).[2][3] Navn og beskrivelser i parentes er ikke offisielle, men kun foreløpige beskrivelser.

    Treliste
    Noter
    • A. brachyrhyncha og A. plumifera ble tidligere regnet som underarter av A. intermedia (duskhegre), men disse er nå skilt ut som selvstendige arter. De er imidlertid ikke navngitt på norsk enda.
    • Kritthegre og hvithalshegre ble tidligere av og til regnet til Ardea, men disse er nå plassert i Egretta

    Referanser

    1. ^ Martínez-Vilalta, A. & Motis, A. (2018). Herons (Ardeidae). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (retrieved from https://www.hbw.com/node/52203 on 6 June 2018).
    2. ^ Syvertsen, P. O., Ree, V., Hansen, O. B., Syvertsen, Ø., Bergan, M., Kvam, H., Viker, M. & Axelsen, T. 2008. Virksomheten til Norsk navnekomité for fugl (NNKF) 1990-2008. Norske navn på verdens fugler. Norsk Ornitologisk Forening. www.birdlife.no (publisert 22.5.2008). Besøkt 2016-08-07
    3. ^ Syvertsen, P.O., M. Bergan, O.B. Hansen, H. Kvam, V. Ree og Ø. Syvertsen 2017: Ny verdensliste med norske fuglenavn. Norsk Ornitologisk Forenings hjemmesider: http://www.birdlife.no/fuglekunnskap/navn/om.php

    Eksterne lenker

    ornitologistubbDenne ornitologirelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den.
    Det finnes mer utfyllende artikkel/artikler på .
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia forfattere og redaktører
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia NO

    Purpurhegre: Brief Summary ( norvégien )

    fourni par wikipedia NO
     src= Ardea purpurea

    Purpurhegre (Ardea purpurea) er en fugl som blir 80 cm høy og med et vingespenn på 120 cm.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia forfattere og redaktører
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia NO

    Ardea purpurea ( Pms )

    fourni par wikipedia PMS
    Drapò piemontèis.png Vos an lenga piemontèisa Për amprende a dovré 'l sistema dle parlà locaj ch'a varda sì.

    Nòm an piemontèis: liron ross (Vivron), ciaparan-e.

    Descrission

    Costo artìcol a l'é mach në sboss. Da finì.

    Ambient

    Da finì.

    Distribussion

    Da finì.

    Arferiment bibliogràfich për chi a veul fé dj'arserche pì ancreuse

    • Ardea purpurea (Linnaeus, 1758)
    • Dissionari ornitològich piemontèis - a cura ëd Tavo Burat - Ij nòm piemontèis ëd j'osej
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia PMS

    Ardea purpurea: Brief Summary ( Pms )

    fourni par wikipedia PMS

    Nòm an piemontèis: liron ross (Vivron), ciaparan-e.

    Descrission

    Costo artìcol a l'é mach në sboss. Da finì.

    Ambient

    Da finì.

    Distribussion

    Da finì.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia authors and editors
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia PMS

    Czapla purpurowa ( polonais )

    fourni par wikipedia POL
    Commons Multimedia w Wikimedia Commons

    Czapla purpurowa (Ardea purpurea) – gatunek dużego ptaka brodzącego z rodziny czaplowatych (Ardeidae), zamieszkujący w zależności od podgatunku:

    • czapla purpurowa (Ardea purpurea purpurea) – Europa południowa i zachodnia, Bliski Wschód i północna Afryka. Północna część populacji wędrowna, zimuje w subsaharyjskiej Afryce. W Polsce gnieździ się skrajnie nielicznie (1-3 pary) i nieregularnie, przede wszystkim w dolinie Baryczy (Stawy Milickie). Dawniej odnotowywano również sporadyczne lęgi w dolinie górnej Wisły (stawy w Spytkowicach, Zbiornik Goczałkowicki); być może gniazduje także w dorzeczu Biebrzy i Sanu. Polskie stanowiska leżą na północnych skrajach areału lęgowego czapli purpurowej.
    • Ardea purpurea madagascarensisMadagaskar
    • Ardea purpurea manilensisAzja południowa i południowo-wschodnia.
     src=
    Czapla purpurowa
    Cechy gatunku
    Wierzch ciemnopopielaty z rdzawym nalotem, spód ciemnordzawy. Długie pióra na barkach są na końcach czerwonobrązowe. Ciemnoszare lotki i sterówki. Szyja rdzawokasztanowa, z ciemnymi pasami i białym przodem, przechodzącym w białą plamę na podgardlu. Głowa rdzawa z ciemnym czubem. Na lęgowiska wraca parami. Przyszli rodzice razem też budują gniazdo, wysiadują jaja, wychowują potomstwo. W Europie to ptak wędrowny, zimujący na południu naszego kontynentu lub w zachodniej i wschodniej Afryce. Mniejsza od czapli siwej. W locie czapla purpurowa różni się też od swojej kuzynki ciemniejszym zabarwieniem, mniej zaokrąglonymi skrzydłami i wznosi się wyżej. Odzywa się mniej chrapliwym "kreek", a z gniazda dochodzi powtarzające się "korr".
    Wymiary średnie
    dł. ciała ok. 78-90 cm[3]
    rozpiętość skrzydeł ok. 120-150 cm[3]
    masa ciała ok. 600-1400 g
    Biotop
    Bagna, brzegi rzek i jezior, zarośla mangrowe o zarośniętych brzegach.
    Gniazdo
    Wśród gęstwiny trzcin i pałki wodnej, pojedynczo lub w małych koloniach. Gniazda zbudowane są z nieporządnie poukładanych wiech trzcin, opartych o połamane zeszłoroczne trzciny. Zdarza jej się gnieździć nawet na drzewach lub w wiklinie.
    Jaja
    W ciągu roku wyprowadza jeden lęg, składając w kwietniu – październiku 3 do 8 bladych, zielononiebieskich jaj.
     src=
    Młoda czapla purpurowa
    Wysiadywanie
    Jaja wysiadywane są przez okres ok. 26 dni przez obydwoje rodziców. Sam wylęg może trwać 3-11 dni. Rodzice przynoszą młodym w przełyku ryby, drobne ssaki, płazy, gady i bezkręgowce. Mając 3 tygodnie zaczynają kręcić się wokół gniazda wydeptując labirynty ścieżek i miejsca na odpoczynek. Takie wędrówki w trzcinach ułatwiają długie palce chwytające się połamanych pędów. Pisklęta usamodzielniają się po 45 – 50 dniach rozchodząc po okolicy, po pierzeniu. Młode są jaśniejsze o czerwonobrązowych grzbietach, ale ubarwienie głowy mają mniej jaskrawe.
    Pożywienie
    Zwierzęta wodne, na które czatuje nieruchomo, a następnie błyskawicznie atakuje lub ostrożnie skrada się do zdobyczy.
    Ochrona
    Objęta ochroną gatunkową ścisłą. Zagrożeniem dla tego gatunku jest niszczenie siedlisk.
     src=
    Ardea purpurea

    Przypisy

    1. Ardea purpurea, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
    2. Ardea purpurea. Czerwona księga gatunków zagrożonych (IUCN Red List of Threatened Species) (ang.).
    3. a b P. Sterry, A. Cleave, A. Clements, P. Goodfellow: Ptaki Europy: przewodnik ilustrowany. Warszawa: Horyzont, 2002, s. 48-49. ISBN 83-7311-341-X.

    Bibliografia

    Zobacz też

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autorzy i redaktorzy Wikipedii
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia POL

    Czapla purpurowa: Brief Summary ( polonais )

    fourni par wikipedia POL

    Czapla purpurowa (Ardea purpurea) – gatunek dużego ptaka brodzącego z rodziny czaplowatych (Ardeidae), zamieszkujący w zależności od podgatunku:

    czapla purpurowa (Ardea purpurea purpurea) – Europa południowa i zachodnia, Bliski Wschód i północna Afryka. Północna część populacji wędrowna, zimuje w subsaharyjskiej Afryce. W Polsce gnieździ się skrajnie nielicznie (1-3 pary) i nieregularnie, przede wszystkim w dolinie Baryczy (Stawy Milickie). Dawniej odnotowywano również sporadyczne lęgi w dolinie górnej Wisły (stawy w Spytkowicach, Zbiornik Goczałkowicki); być może gniazduje także w dorzeczu Biebrzy i Sanu. Polskie stanowiska leżą na północnych skrajach areału lęgowego czapli purpurowej. Ardea purpurea madagascarensis – Madagaskar Ardea purpurea manilensis – Azja południowa i południowo-wschodnia.  src= Czapla purpurowa Cechy gatunku Wierzch ciemnopopielaty z rdzawym nalotem, spód ciemnordzawy. Długie pióra na barkach są na końcach czerwonobrązowe. Ciemnoszare lotki i sterówki. Szyja rdzawokasztanowa, z ciemnymi pasami i białym przodem, przechodzącym w białą plamę na podgardlu. Głowa rdzawa z ciemnym czubem. Na lęgowiska wraca parami. Przyszli rodzice razem też budują gniazdo, wysiadują jaja, wychowują potomstwo. W Europie to ptak wędrowny, zimujący na południu naszego kontynentu lub w zachodniej i wschodniej Afryce. Mniejsza od czapli siwej. W locie czapla purpurowa różni się też od swojej kuzynki ciemniejszym zabarwieniem, mniej zaokrąglonymi skrzydłami i wznosi się wyżej. Odzywa się mniej chrapliwym "kreek", a z gniazda dochodzi powtarzające się "korr". Wymiary średnie dł. ciała ok. 78-90 cm
    rozpiętość skrzydeł ok. 120-150 cm
    masa ciała ok. 600-1400 g Biotop Bagna, brzegi rzek i jezior, zarośla mangrowe o zarośniętych brzegach. Gniazdo Wśród gęstwiny trzcin i pałki wodnej, pojedynczo lub w małych koloniach. Gniazda zbudowane są z nieporządnie poukładanych wiech trzcin, opartych o połamane zeszłoroczne trzciny. Zdarza jej się gnieździć nawet na drzewach lub w wiklinie. Jaja W ciągu roku wyprowadza jeden lęg, składając w kwietniu – październiku 3 do 8 bladych, zielononiebieskich jaj.  src= Młoda czapla purpurowa Wysiadywanie Jaja wysiadywane są przez okres ok. 26 dni przez obydwoje rodziców. Sam wylęg może trwać 3-11 dni. Rodzice przynoszą młodym w przełyku ryby, drobne ssaki, płazy, gady i bezkręgowce. Mając 3 tygodnie zaczynają kręcić się wokół gniazda wydeptując labirynty ścieżek i miejsca na odpoczynek. Takie wędrówki w trzcinach ułatwiają długie palce chwytające się połamanych pędów. Pisklęta usamodzielniają się po 45 – 50 dniach rozchodząc po okolicy, po pierzeniu. Młode są jaśniejsze o czerwonobrązowych grzbietach, ale ubarwienie głowy mają mniej jaskrawe. Pożywienie Zwierzęta wodne, na które czatuje nieruchomo, a następnie błyskawicznie atakuje lub ostrożnie skrada się do zdobyczy. Ochrona Objęta ochroną gatunkową ścisłą. Zagrożeniem dla tego gatunku jest niszczenie siedlisk.  src= Ardea purpurea
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autorzy i redaktorzy Wikipedii
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia POL

    Garça-vermelha ( portugais )

    fourni par wikipedia PT
     src=
    Ardea purpurea - MHNT

    A garça-vermelha, garça-imperial, garça-galega ou garça-roxa (Ardea purpurea) é uma ave da ordem Pelecaniformes. É normalmente encontrada em terras pantanosas e pântanos no sul e centro da Europa, migrando de inverno para África. Nidifica em colónias, normalmente em canaviais.

    Subespécies

    São reconhecidas quatro subespécies:[1]

    • Ardea purpurea purpurea (Linnaeus, 1766) - ocorre do sudoeste da região Paleárctica até o Irã e leste do Cazaquistão, África subsaariana;
    • Ardea purpurea manilensis (Meyen, 1834) - ocorre no sul e sudeste da Ásia, na China, Taiwan, na Indonésia, Sulawesi, Ilhas Molucas e nas Filipinas;
    • Ardea purpurea madagascariensis (Oort, 1910) - ocorre em Madagascar.
    • Ardea purpurea bournei (de Naurois, 1966) - ocorre em Cabo Verde.

    Conservação

    Esta espécie encontra-se listada no Livro Vermelho dos Vertebrados de Portugal com o estatuto de Em Perigo. Globalmente, é classificada como Preocupação Menor pela União Internacional para a Conservação da Natureza.

     title=
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autores e editores de Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia PT

    Garça-vermelha: Brief Summary ( portugais )

    fourni par wikipedia PT
     src= Ardea purpurea - MHNT

    A garça-vermelha, garça-imperial, garça-galega ou garça-roxa (Ardea purpurea) é uma ave da ordem Pelecaniformes. É normalmente encontrada em terras pantanosas e pântanos no sul e centro da Europa, migrando de inverno para África. Nidifica em colónias, normalmente em canaviais.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autores e editores de Wikipedia
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia PT

    Stârc roșu ( roumain ; moldave )

    fourni par wikipedia RO
     src=
    Stârc roșu în zbor
     src=
    Ardea purpurea - MHNT

    Stârcul roșu (Ardea purpurea) este o specie de păsări din genul Ardea, familia Ardeidae.

    Caracteristici

    Stârcul roșu are o lungime a corpului de la 70 până la 90 cm (cu gâtul întins) și o anvergură a aripilor de la 107 până la 143 cm. Este mai mic decât stârcul cenușiu, căruia i se aseamănă în zbor, dar se deosebește de el prin colorit și prin degetele de la picioare mai lungi. Picioarele și ciocul mai subțire și mai puțin asemănător cu o suliță sunt de un galben mat iar creasta ciocului este închisă la culoare, baza părții superioare a ciocului fiind deschisă. Capul este mai mic și mai plat decât la stârcul cenușiu. Irisul este galben.

    Partea de la cap la gât este roșu-maronie iar pe gât se găsesc dungi negre. Partea superioară a corpului este gri-închis, elitrele având în special la mascul un ton albastru-violet. Stârcul își ține capul în formă de S în zbor. Frecvența datului din aripi este mai mare decât la stârcul cenușiu.

    Sunete

    Stârcul roșu nu are nu sunet prea frumos. În zbor strigă un "crrec" mai scurt, mai înalt și mai puțin pătrunzător decât strigătul unui stârc cenușiu.

    Răspândire și habitat

    Marele areal de răspândire al stârcului roșu cuprinde Africa centrală, nord-vestică și de sud, Madagascar, sudul Europei, vestul Asiei până în vestul Pakistanului; Asia de sud-est și de est, din India și Sri Lanka și mai spre est până în Filipine și Rusia de sud-est. În Europa sunt doar populații regionale de cuibărit în Spania, Franța, Germania de sud, Austria, Italia și în Peninsula Balcanică: Grecia, Ungaria, România, Bulgaria și o răspândire mare în Polonia de sud până la Marea Neagră.

    Stârcul roșu clocește în colonii în întinderi mari de stufăriș, dar și în tufișuri. Hrana și-o caută în principal în stufăriș. Datorită degetelor sale lungi de la picioare poate apuca foarte bine stuful.

    Stârcul roșu este o pasăre călătoare. Migrarea spre Africa începe din Europa centrală în luna august și se termină în octombrie. Sporadic se pot găsi exemplare și în decembrie. Zonele de iernat sunt regiunile de stepă din vestul, estul și sudul Africii. Se pot găsi indivizi însă și în Europa de sud și sud-est, precum și în Egipt. Întoarcerea spre Europa începe din martie, iar în mai, stârcii roșii au ajuns la arealul lor de cuibărit.

    Mod de viață

     src=
    Galben: zona de clocire; Verde: zona de iernat

    Hrana de bază a stârcului roșu sunt peștii cu o lungime de 10-20 cm. Larvele și insectele joacă însă un rol important. Amfibienii, reptilele, mamiferele mici, păsările, crustaceele și moluștele nu sunt la fel de importante pentru stârcul roșu, care mănâncă în fiecare zi aproximativ 200 g. Caută hrană în special seara și dimineața, trăind mai retras decât stârcii cenușii, până și locurile de cuibărit.

    Comportamentul sexual este asemănător cu cel al stârcilor cenușii. Stârcii roșii devin adulți deja în primul an de viață. Cuibul are de la 0,8 până la 2.3 m și este de pa 0,5 până la 1,6 m peste nivelul apei. Clocesc în colonii, fiecare cuib fiind situat de la 5 până la 20 de m unul de altul. Ambii părinți construiesc cuibul. Depunerea ouălelor începe de la sfârșitul lui aprilie și se sfârșește la începutul lunii iulie. De obicei sunt 4–5 ouă. Acestea sunt ovale, verde-albăstruie, nestrălucitoare. Clocirea durează 26 de zile de către ambii părinți. La 15–20 de zile, puii se cațără deja pe stuful de lângă cuib. După încă zece zile sunt pe cont propriu.

    Referințe

    Surse

    1. Bauer et al., Pag. 266
    2. Hochspringen↑ Bauer et al., Pag. 267
    3. Hochspringen↑ Bauer et al., Pag. 267 und Pag. 268
    4. Hochspringen↑ Bauer et al., Pag. 266 und Pag. 267
    5. Hochspringen↑ Bauer et al., Pag. 266 und Pag. 267
    6. Hochspringen↑ Brian Huntley, Rhys E. Green, Yvonne C. Collingham, Stephen G. Willis: A Climatic Atlas of European Breeding Birds, Durham University, The RSPB and Lynx Editions, Barcelona 2007, ISBN 978-84-96553-14-9, Pag. 39

    Lectură suplimentară

    Legături externe

    Commons
    Wikimedia Commons conține materiale multimedia legate de Stârcul roșu
    Wikispecies
    Wikispecies conține informații legate de Stârc roșu
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia autori și editori
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia RO

    Stârc roșu: Brief Summary ( roumain ; moldave )

    fourni par wikipedia RO
     src= Stârc roșu în zbor  src= Ardea purpurea - MHNT

    Stârcul roșu (Ardea purpurea) este o specie de păsări din genul Ardea, familia Ardeidae.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia autori și editori
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia RO

    Volavka purpurová ( slovaque )

    fourni par wikipedia SK

    Volavka purpurová alebo volavka červená[3] (lat. Ardea purpurea) je druh z čeľade volavkovité. Je rozšírená v orientálnej, etiópskej a na juhu palearktickej oblasti, kde obýva vodné plochy a toky s hustou močiarnou vegetáciou v ktorej aj hniezdi. Na Slovensku je dokázané hniezdenie v 1,60 % mapovacích kvadrátov.[4] Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov pomorník malý patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej i Európskej populácie je klesajúci.[1]

    Výskyt a stav na Slovensku

    Volavka purpurová hniezdi najmä na Východoslovenskej rovine. Počas migrácie bola zistená v 13,10 % mapovacích kvadrátov.[4]

    Odhadovaný počet hniezdiacich párov je 20 – 60. Veľkosť populácie i územie na ktorom sa vyskytuje vykazujú mierny pokles od 20 – 50 %. Ekosozologický status v roku 1995 E – ohrozený druh. V roku 1998 EN:B1, EN – ohrozený. V roku 2001 EN - ohrozený.[5] V roku 2014 VU* D - zraniteľný.[2] Dôvodom preradenia do nižšej kategórie môže byť niektorý z nasledujúcich dôvodov: zvýšenie počtu rozmnožujúcich sa jedincov, rastúci trend populácie, zväčšovanie areálu alebo aj možnosti pozitívneho ovplyvnenia populácií z okolitých krajín.[6][7] Európsky ochranársky status SPEC3 – druhy, ktorých globálne populácie nie sú koncentrované v Európe, ale majú tam nevhodný ochranársky status. Stupeň ohrozenia V – zraniteľný druh.Stupeň ohrozenia V – zraniteľný druh.

    Galéria

    Referencie

    1. a b IUCN Red list 2019.1. Prístup 4. apríla 2019.
    2. a b Demko M., Krištín A. & Pačenovský S. 2014: Červený zoznam vtákov Slovenska. SOS/BirdLife Slovensko, 52 pp. [online]. vtaky.sk, 2014, [cit. 2018-03-03]. Dostupné online.
    3. KOVALIK, Peter, et al. Slovenské mená vtákov sveta [online]. Bratislava : SOS/BirdLife Slovensko, 2010, rev. 2016-10-23, [cit. 2016-10-31]. Dostupné online.
    4. a b DANKO, Štefan; DAROLOVÁ, Alžbeta; KRIŠTÍN, Anton, et al. Rozšírenie vtákov na Slovensku. Bratislava : Veda, 2002. Autor druhu Štefan Danko, Alžbeta Darolová, Miloš Balla. ISBN 80-224-0714-3. Kapitola Volavka purpurová, s. 97 – 99.
    5. BALÁŽ, Daniel; MARHOLD, Karol; URBAN, Peter. Červený zoznam rastlín a živočíchov Slovenska. 1. vyd. Banská Bystrica : Štátna ochrana prírody Slovenskej republiky, 2001. 160 s. Dostupné online. ISBN 80-89035-05-1. Kapitola Červený (ekosozologický) zoznam vtákov (Aves) Slovenska: Anton Krištín, Ľudovít Kocian, Peter Rác (en: Red (Ecosozological) List of Birds (Aves) of Slovakia), s. 150 - 153.
    6. DEMKO, Miroslav; KRIŠTÍN, Anton; PUCHALA, Peter. Červený zoznam vtákov Slovenska. Tichodroma, roč. 25, čís. 2013, s. 69 - 78. Dostupné online [cit. 2018-03-03].
    7. JEDLIČKA, Ladislav; KOCIAN, Ľudovít; KADLEČÍK, Ján; FERÁKOVÁ, Viera. Hodnotenie stavu ohrozenia taxónov fauny a flóry [online]. Bratislava : Štátna ochrana prírody SR, Banská Bystrica, Univerzita Komenského v Bratislave, vydavateľstvo Faunima, online in vtaky.sk, 2007, [cit. 2018-03-04]. Dostupné online.

    Iné projekty

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autori a editori Wikipédie
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia SK

    Volavka purpurová: Brief Summary ( slovaque )

    fourni par wikipedia SK

    Volavka purpurová alebo volavka červená (lat. Ardea purpurea) je druh z čeľade volavkovité. Je rozšírená v orientálnej, etiópskej a na juhu palearktickej oblasti, kde obýva vodné plochy a toky s hustou močiarnou vegetáciou v ktorej aj hniezdi. Na Slovensku je dokázané hniezdenie v 1,60 % mapovacích kvadrátov. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov pomorník malý patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej i Európskej populácie je klesajúci.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Autori a editori Wikipédie
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia SK

    Purpurhäger ( suédois )

    fourni par wikipedia SV

    Purpurhäger (Ardea purpurea) är en fågel i familjen hägrar.[2]

    Utbredning och taxonomi

    Arten häckar i Central- och Sydeuropa, Afrika samt södra och östra Asien. De nordliga populationerna flyttar om vintern ner till sydligare breddgrader. Arten är en sällsynt gäst norr om sitt häckningsområde. I Sverige har 42 fynd gjorts fram till och med 2014.[3]

    Den delas här upp i fyra underarter med följande utbredning:[2]

    Utseende

     src=
    Flygande purpurhäger fotograferad i december i Indien.

    Hägern är cirka 80–90 cm lång, har ett vingspann på 120–150 cm och väger 0,5-1,3 kg. Den är något mindre än gråhäger och kan särskiljas från denna genom sin mer mörkare röda till bruna fjäderdräkt och, hos vuxna exemplar, en mörkare grå rygg. Den gula näbben är smalare än hos gråhäger och hos häckande individer får den en skarpare nyans.

    Ekologi

     src=
    Häckande purpurhäger i Kenya.

    Purpurhägern är en tillbakadragen fågel som jämfört med gråhägern i större utsträckning tillbringar tiden dold i vassvegetationen. Dess ovanligt långa tår gör att den med lätthet kan gå på flytande vegeation. Den sitter ogärna i träd.[4]

    Den är mest aktiv i gryning och skymning och födosöker i grunt vatten genom att spetsa sina byten med sin vassa dolkliknande näbb. Purpurhägern livnär sig huvudsakligen av fisk, små däggdjur och groddjur, men även fågelungar, ormar, ödlor, kräftdjur, vattenlevande sniglar, insekter och spindlar.[4]

     src=
    Purpurhägerns ägg.

    Purpurhägern häckar oftast i kolonier men även ensam, vanligtvis i vassbälten eller låga buskar nära våtmarker där den bygger ett voluminöst bo av vass, pinnar eller vad som finns tillgängligt. Den lägger oftast fyra eller fem blågröna ägg som både hanen och honan ruvar i 24-28 dagar. Fågelungarna är flygga efter sex veckor och självständiga efter två månader.[4]

    Status och hot

    Purpurhäger är en av arterna i avtalet om bevarande av flyttande sjöfåglar i Afrika och Eurasien, en överenskommelse mellan fjorton stater för skyddandet av våtmarksberoende fåglar, samordnat av FN:s miljöprogram. Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till 270.000-570.000 individer, varav det i Europa tros häcka 31.600-46.000 par.[1]

    Referenser

    Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

    Noter

    1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Ardea purpurea Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
    2. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
    3. ^ Purpurhäger, Sveriges ornitologiska förenings raritetskatalog.
    4. ^ [a b c] Witherby, H. F., red (1943). Handbook of British Birds, Volume 3: Hawks to Ducks. H. F. and G. Witherby Ltd. sid. 133–137

    Externa länkar

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia författare och redaktörer
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia SV

    Purpurhäger: Brief Summary ( suédois )

    fourni par wikipedia SV

    Purpurhäger (Ardea purpurea) är en fågel i familjen hägrar.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia författare och redaktörer
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia SV

    Erguvani balıkçıl ( turc )

    fourni par wikipedia TR

    Erguvani balıkçıl (Ardea purpurea), balıkçılgiller (Ardeidae) familyasına ait bir kuş türü.

    Bu büyük kuş, 80–90 cm uzunluğunda, 120–150 cm kanat açıklığında, 0.5-1.3 kg ağırlığındadır. Gri balıkçıldan biraz daha küçüktür.

    Üç ya da dört alt türü vardır:

    • Ardea purpurea purpurea Linnaeus, 1766.
    • Ardea purpurea bournei (de Naurois, 1966). Bazı yazarlar tarafından purpureada düşünülür ama bazı diğerleri tarafından ayrı bir tür Ardea bournei olarak düşünülür.
    • Ardea purpurea madagascariensis Oort, 1910. Madagaskar.
    • Ardea purpurea manilensis Meyen, 1834.

    Sığ suda beslenirler, uzun ve sivri gagalarını balık, kurbağalar veya böceklere saplarlar.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia yazarları ve editörleri
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia TR

    Erguvani balıkçıl: Brief Summary ( turc )

    fourni par wikipedia TR

    Erguvani balıkçıl (Ardea purpurea), balıkçılgiller (Ardeidae) familyasına ait bir kuş türü.

    Bu büyük kuş, 80–90 cm uzunluğunda, 120–150 cm kanat açıklığında, 0.5-1.3 kg ağırlığındadır. Gri balıkçıldan biraz daha küçüktür.

    Üç ya da dört alt türü vardır:

    Ardea purpurea purpurea Linnaeus, 1766. Ardea purpurea bournei (de Naurois, 1966). Bazı yazarlar tarafından purpureada düşünülür ama bazı diğerleri tarafından ayrı bir tür Ardea bournei olarak düşünülür. Ardea purpurea madagascariensis Oort, 1910. Madagaskar. Ardea purpurea manilensis Meyen, 1834.

    Sığ suda beslenirler, uzun ve sivri gagalarını balık, kurbağalar veya böceklere saplarlar.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia yazarları ve editörleri
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia TR

    Чапля руда ( ukrainien )

    fourni par wikipedia UK
     src=
    яйце Ardea purpurea - Тулузький музей

    Чапля руда (Ardea purpurea) — птах родини чаплевих.

    Зовнішній вигляд

    Силует на землі і у польоті нагадує силует сірої чаплі, але руда значно менша, її довжина — 79 см, вага — близько 1,25 кг; довжина крила — в середньому 36-37 см, розмах крил — 1,4 м. Шия — руда з чорними смугами, верх тіла, хвіст і крила зверху — сірі, кінці плечового пір'я — іржаво-руді. Груди і живіт з боків — каштаново-червоні, середина черева — червона, ноги і дзьоб — жовтувато-бурі, низ крил — рудий. На голові добре помітний «чубок». Самці дещо більші за самок.

    У порівнянні з іншими видами чапель того ж розміру, руда має довші пальці. Це допомагає їй вільно пересуватися по рослинності, що плаває на повернхні водойми, і перелазити з місця на місце в густому чагарнику або очереті. Великі лапи добре помітні у польоті і дозволяють відрізняти руду чаплю від її родичів.

    Голос глухий, схожий на голос сірої чаплі.

    Поширення

    В Євразії ареал цього виду тягнеться від Іспанії на заході до Індонезії на сході (див. карту). Руда чапля гніздиться в південній частині Піренейського півострова, в окремих районах Франції, в Нідерландах, потім від Північної Італії область її гніздування йде на схід через Балканський півострів і Угорщину до Іраку і Східного Пакистану. Далі — півострів Індостан, Цейлон, Індокитай і східні провінції Китаю. Східна межа поширення — Філіппінські острови, Рюкю і Тайвань, південна межа — Сулавесі і Малі Зондські острови.

    В Африці гніздів'я рудої чаплі знаходяться в північних частинах Марокко і Тунісу, далі ареал тягнеться від озера Вікторія і верхньої течії річки Конго на південь до Кейптауна. Гніздиться вона і на Мадагаскарі.

    В Україні це гніздовий, перелітний вид. Гніздиться в степовій і лісостеповій смугах; під час міграцій може траплятися скрізь.

    Спосіб життя

    На дерева руда чапля сідає рідко, а за небезпеки — ховається в очереті, де стає мало помітною. Селиться переважно в плавнях великих річок — в очереті або вербових чагарниках з розкиданими посеред них затонами. Не водиться в лісистих ландшафтах.

    Руда чапля може гарно маскуватися. Це часто роблять пташенята, якщо в гнізді їм загрожує небезпека, дорослі — рідше, лише в разі крайньої необхідності. При цьому чапля витягує шию та дзьоб вертикально вгору і застигає непорушно. Так її дуже важко помітити в очереті. Якщо ж ворог наближається, то чапля розкриває крила і намагається його злякати або відлітає.

    На нічліг птиці збираються у великі зграї. Зі сходом сонця вони прокидаються і вирушають на полювання.

    Полювання

    Як і сірі чаплі, руді підстерігають свою здобич, при цьому ці два близькі види не конкурують один з одним. Сірі чаплі полюють біля пологого берега на відкритій воді, а руді — добувають їжу в очереті або вербових чагарниках: заходять досить глибоко у воду, майже по саме черево, і годинами стоять на місці в очікуванні здобичі, не міняючи пози.

    Основна їжа рудої чаплі — риба. Вона ловить її швидким рухом дзьоба, піднімає голову і заковтує здобич повністю, головою вперед. Переважно полює на окунів, коропів, вугрів і щук. Також руда чапля ловить всіх тварин, з якими може впоратися — ящірок, змій, вужів, раків, равликів, молюсків, павуків, водяних жуків, жаб і навіть часничниць, які виділяють смердючий секрет, та зрідка — дрібних ссавців: мишей-маляток і водяних полівок, а також поїдає пташенят водоплавних птахів. У місцях, де з'являється сарана, руді чаплі переходять на живлення нею[1]. За потреби стравохід чапель може дуже сильно розтягуватися.

    Людей руда чапля, як правило, уникає, але у пошуках корму може наближатися до рибальських селищ і зустрічається також в сільськогосподарських угіддях.

    Зимівля

    Руді чаплі, що живуть в Африці, ведуть осілий спосіб життя. Євразійські популяції — перелітні, зимувати відлітають переважно в Африку — у вересні-жовтні, а інколи — в листопаді. Деякі зграї перетинають екватор.

    Навесні перелітні руді чаплі повертається. В південні райони Європи, в тому числі — в Молдові і Херсонську область України, — в другій половині березня. В північніші райони гніздування — в першій половині квітня, а інколи і пізніше. Летять зазвичай вночі.

    Розмноження

    Як і всі чаплі, руді — моногамні птахи. Але рідко живуть окремо, віддаючи перевагу колоніям, в яких можуть жити до 20 пар. Перед спаровуванням виконують шлюбний танець — витягують шиї, розкланюються один перед одним і клацають дзьобами. Спаровуються ще на місцях зимівель, потім відлітають до місць гніздування.

    Гніздо

    Гніздо зазвичай влаштовують в старому очереті. Його будують обидва партнери. Воно має форму платформи, складеної зі стебел очерету і гілок. Поруч нерідко будують ще одну резервну платформу — на ній відпочиває чапля, що змінилася з насиджування, а згодом сюди перебираються з гнізда деякі з пташенят. Поперечний діаметр гнізда зазвичай — 60 см, рідше — до 80 см. Заввишки воно може бути і до 2-х метрів. Лише у виняткових випадках руді чаплі влаштовують гнізда високо на деревах і дуже рідко — сідають на високі дерева, як це часто роблять сірі чаплі[2].

    Будують гніздо і насиджують кладку обоє батьків. У гнізді вони виконують своєрідний ритуал, що нагадує шлюбний танець: церемонно вітають один одного, піднявши «чубчик», витягнувши шию і глухо кричать. Птиця, що зазвичай сидить в гнізді, неохоче покидає своє місце, піднімаючись лише після декількох ударів дзьоба партнера.

    А під час насиджування яєць і турботи про пташенят постійно підновлюють крихке гніздо. Спочатку воно має вигляд воронки, складеної з хворостинок, пізніше чаплі утоптують його і воно стає пласким.

    Кладка

    Яйця самка відкладає в середині травня. Вони ясно-блакитні, завдовжки 55 мм, значно менші, ніж у сірої чаплі. У кладці — від 3 до 5 яєць, рідко зустрічається до 8 яєць. Починає насиджування чапля після того, як з'явилося перше яйце. Час інкубації — від 24 до 28 днів. Різниця в строках вилуплення всередині однієї колонії може складати до 4 тижнів. Пізніше, у разі потреби, батьки закривають пташенят від сонця. А корм їм приносять в розширеній ділянці стравоходу — біля входу в шлунок. Пташенята хапають дорослих чапель збоку за дзьоб і тягнуть його до себе вниз.

    У разі небезпеки 10-денні пташенята вилазять з гнізда, але потім знову повертаються[2]. Через два місяці після вилуплення молоді чаплі, які ще рудіші за дорослих, вже можуть літати самостійно. Перед вильотом з гнізда вони вже ходять в очереті, але годуються ще в гнізді. У віці 7-8 тижнів лишають гніздо, яке чаплі використовують і в наступному році.

    У молодих ружих чапель немає прикрас з пір'я. Все оперення їх здається матовим.

    Див. також

    Примітки

    1. Чапля руда// Про чаплю на сайті «Floranimal. Растения и животные»:floranimal.ru
    2. а б Чапля руда// Про чаплю на сайті «Nature Life Park. Энциклопедия живой природы»": naturelifepark.com
    3. Lutz D. Schmadel, International Astronomical Union. Dictionary of Minor Planet Names. — 5-th Edition. — Berlin Heidelberg New-York : Springer-Verlag, 2003. — 992 с. — ISBN 3-540-00238-3.

    Джерела

    • Руда чапля// БСЭ(рос.)
    • Руда чапля// Про чаплю на сайті птахів світу: ptici-mira.ru(рос.)
    • Тороп С. О. Чапля руда// Про чаплю на сайті бібліотечно-інформаційного центру «Слово»: bizslovo.org (укр.)
    • Чапля руда// Про чаплю на сайті «Floranimal. Растения и животные»: floranimal.ru (рос.)
    • Чапля руда// Про чаплю на сайті «Nature Life Park. Энциклопедия живой природы»": naturelifepark.com (рос.)
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Автори та редактори Вікіпедії
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia UK

    Чапля руда: Brief Summary ( ukrainien )

    fourni par wikipedia UK
     src= яйце Ardea purpurea - Тулузький музей

    Чапля руда (Ardea purpurea) — птах родини чаплевих.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Автори та редактори Вікіпедії
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia UK

    Diệc lửa ( vietnamien )

    fourni par wikipedia VI

    Diệc lửa (danh pháp hai phần: Ardea purpurea) là một loài chim thuộc họ Diệc, phân bố ở châu Phi, Trung Âu, Nam Âu, Nam Á, Đông Á. Các quần thể ở châu Âu là chim di cư, mùa đông chúng di cư xuống châu Phi nhiệt đới; các quần thể ở Bắc Á di cư xuống Nam Á.

    Miêu tả

    Diệc lửa là loài chim lớn, cao 80–90 cm, sải cánh dài 120–150 cm, tuy nhiên cân nặng chỉ khoảng 0,5-1,3 kg.

    Khóa phân loại

    Có ba hoặc bốn phân loài:

     src=
    Ardea purpurea manilensis tại Kolleru Lake, Andhra Pradesh, Ấn Độ.

    Thư viện ảnh

    Chú thích

    Tham khảo

    Liên kết ngoài


    Hình tượng sơ khai Bài viết liên quan đến chim này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia tác giả và biên tập viên
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia VI

    Diệc lửa: Brief Summary ( vietnamien )

    fourni par wikipedia VI

    Diệc lửa (danh pháp hai phần: Ardea purpurea) là một loài chim thuộc họ Diệc, phân bố ở châu Phi, Trung Âu, Nam Âu, Nam Á, Đông Á. Các quần thể ở châu Âu là chim di cư, mùa đông chúng di cư xuống châu Phi nhiệt đới; các quần thể ở Bắc Á di cư xuống Nam Á.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Wikipedia tác giả và biên tập viên
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia VI

    Рыжая цапля ( russe )

    fourni par wikipedia русскую Википедию
    Царство: Животные
    Подцарство: Эуметазои
    Без ранга: Вторичноротые
    Подтип: Позвоночные
    Инфратип: Челюстноротые
    Надкласс: Четвероногие
    Класс: Птицы
    Подкласс: Настоящие птицы
    Инфракласс: Новонёбные
    Семейство: Цаплевые
    Подсемейство: Ardeinae
    Род: Цапли
    Вид: Рыжая цапля
    Международное научное название

    Ardea purpurea
    Linnaeus, 1766

    Ареал изображение

    Гнездовой ареал

    Круглогодично
    Охранный статус Wikispecies-logo.svg
    Систематика
    на Викивидах
    Commons-logo.svg
    Изображения
    на Викискладе
    ITIS 174791NCBI 188373EOL 2865954FW 373507

    Рыжая цапля[1] (лат. Ardea purpurea) — птица из семейства цаплевых.

    Общая характеристика

    Рыжая цапля немного меньше, чем серая цапля. Оперение рыжей цапли каштаново-бурое, спина серая. В полете, в отличие от серой цапли, изгиб сложенной шеи достаточно резкий, выделяется в силуэте тем, что значительная часть петли сложенной шеи оказывается ниже линии брюха (если смотреть на летящую птицу сбоку).

    Распространение

    Рыжая цапля обитает в тростниковых зарослях у воды. Гнездится в Европе, Южной Азии и Африке. Европейские цапли зимуют в Африке, южнее Сахары.

    Образ жизни

    Рыжая цапля гораздо реже садится на деревья, чем другие крупные цапли. Благодаря длинным пальцам может ходить даже по самой топкой почве. Если её испугать, она вытягивается в тростниках и поднимает клюв вертикально вверх, сливаясь с окружающей средой. Этим она очень напоминает выпь. Ведет преимущественно сумеречный образ жизни.

    Питание

    Основную пищу рыжим цаплям составляет рыба длиною до 20 см. Цапли подкарауливают рыбу в воде. Подплывшую рыбу молниеносно протыкает клювом, затем стряхивают её с клюва и заглатывают головой вперёд. Так же ест насекомых, ракообразных, амфибий и грызунов. Кормиться рыжая цапля предпочитает на мелководье, так как плохо плавает (хуже, чем остальные цапли).

    Размножение

    Гнёзда рыжая цапля устраивает в зарослях тростника, в кустах, в камыше. Чаще гнездится колониями по 10 — 30 пар, охотно образует смешанные поселения вместе с другими видами цапель (особенно — малой белой и серой) и бакланами. В таких поселениях гнезда рыжей цапли расположены ниже гнезд других видов сообщества. В кладке от 3 до 5 бледно-голубых яйца, которые насиживаются обоими родителями в течение 4 недель. Птенцов выкармливают, отрыгивая пищу в гнездо.

    Подвиды

    Рыжая цапля образует 4 подвида:

    Фото

    •  src=

      Ardea purpurea manilensis

    •  src=

      Ardea purpurea purpurea

    • Ardpur.jpg
    • Ardea purpurea -Lake Baringo, Great Rift Valley, Kenya -adult and chicks-8.jpg
    • Purple Heron (Ardea purpurea) in Hodal W IMG 6273.jpg
    •  src=

      A. p. manilensis

    •  src=

      Пара рыжих цапель (Ardea purpurea) в брачном наряде на гнезде с птенцами

    Примечания

    1. Бёме Р. Л., Флинт В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Птицы. Латинский, русский, английский, немецкий, французский / Под общ. ред. акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., «РУССО», 1994. — С. 23. — 2030 экз.ISBN 5-200-00643-0.
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Авторы и редакторы Википедии

    Рыжая цапля: Brief Summary ( russe )

    fourni par wikipedia русскую Википедию

    Рыжая цапля (лат. Ardea purpurea) — птица из семейства цаплевых.

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    Авторы и редакторы Википедии

    草鹭 ( chinois )

    fourni par wikipedia 中文维基百科
    二名法 Ardea purpurea
    (Linnaeus, 1766)[2]

    草鹭学名Ardea purpurea)为鹭科蒼鷺屬鸟类,又名紫鹭,俗稱花窖马柴鹭长脖佬。分布于印度、伊朗、欧洲南部、非洲、马达加斯加岛中国大陆等地。在中國大陸的黑龙江吉林辽宁内蒙古甘肃陕西、华北、长江中下游为夏候鸟或旅鸟,宁夏为旅鸟,云南为留鸟,四川福建广东为旅鸟或冬候鸟。多生活于沼泽、湖泊、稻田、廢棄魚塘等地,常活动于水边。该物种的模式产地在法国[2]

    亚种

    参考文献

    1. ^ BirdLife International. Ardea purpurea. IUCN Red List of Threatened Species 2017.3. International Union for Conservation of Nature. 2016 [1 October 2016]. 数据库資料包含說明此物種被編入無危級別的原因
    2. ^ 2.0 2.1 中国科学院动物研究所. 草鹭. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
    3. ^ 中国科学院动物研究所. 草鹭普通亚种. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
     src= 维基物种中的分类信息:草鹭  src= 维基共享资源中相关的多媒体资源:草鹭
     title=
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    维基百科作者和编辑

    草鹭: Brief Summary ( chinois )

    fourni par wikipedia 中文维基百科

    草鹭(学名:Ardea purpurea)为鹭科蒼鷺屬鸟类,又名紫鹭,俗稱花窖马、柴鹭或长脖佬。分布于印度、伊朗、欧洲南部、非洲、马达加斯加岛中国大陆等地。在中國大陸的黑龙江吉林辽宁内蒙古甘肃陕西、华北、长江中下游为夏候鸟或旅鸟,宁夏为旅鸟,云南为留鸟,四川福建广东为旅鸟或冬候鸟。多生活于沼泽、湖泊、稻田、廢棄魚塘等地,常活动于水边。该物种的模式产地在法国

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    维基百科作者和编辑

    ムラサキサギ ( japonais )

    fourni par wikipedia 日本語
    ムラサキサギ ムラサキサギ
    ムラサキサギ Ardea purpurea
    保全状況評価 LEAST CONCERN
    (IUCN Red List Ver.3.1 (2001))
    Status iucn3.1 LC.svg 分類 : 動物界 Animalia : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata : 鳥綱 Aves : ペリカン目 Pelecaniformes : サギ科 Ardeidae 亜科 : サギ亜科 Ardeinae : アオサギ属 Ardea : ムラサキサギ A. purpurea 学名 Ardea purpurea Linnaeus, 1766 和名 ムラサキサギ 英名 Purple heron

    ムラサキサギ(紫鷺、Ardea purpurea)は、ペリカン目サギ科アオサギ属に分類される鳥類

    分布[編集]

    アフリカ大陸ユーラシア大陸インドネシア西部、シンガポールスリランカ日本マダガスカル

    夏季にユーラシア大陸西部、中華人民共和国北東部などで繁殖し、冬季になるとアフリカ大陸などへ南下し越冬する。ユーラシア大陸南部、マダガスカルなどでは周年生息する。日本では、亜種ムラサキサギが八重山列島に周年生息する(留鳥)が少ない。西表島石垣島で繁殖記録がある他、2003年には池間島池間湿原で繁殖が記録された[1]。また、中華人民共和国北東部などで繁殖すると考えられるものが、春・秋の渡りの時期に、主に西日本で見られることがある。

    形態[編集]

    全長78-90cm。翼開張120-170cm。体重0.5-1.2kg。頭頂から後頭は黒い羽毛で被われ、後頭の羽毛2枚が伸長(冠羽)する。顔や頸部、胸部は褐色の羽毛で被われ、顔から頸部にかけて黒い筋模様が入る。頸部上面や胴体上面は灰黒色の羽毛で被われる。また青みがかった灰色や赤褐色の長い羽毛が混じり、紫みを帯びる。体側面や脛は紫がかった赤褐色の羽毛で被われる。種小名purpureaは「紫の」の意で、和名や英名と同義。腹部や尾羽基部下面(下尾筒)は黒い羽毛で被われる。雨覆の色彩は灰褐色で、初列雨覆や風切羽上面の色彩は灰黒色。

    嘴は細長い。嘴の色彩は黄褐色で、上嘴は黒い。後肢はやや短い。後肢の色彩は黄褐色で、趾上面は黒い。

    卵は長径約5.7cm、短径約4.1cm。幼鳥は全身が黄褐色や赤褐色の羽毛で覆われる。後頭に冠羽が伸長せず、顔から頸部にかけて入る筋模様が不明瞭。

    分類[編集]

    3亜種に分かれる。

    • Ardea purpurea purpurea Linnaeus, 1766 -
    • Ardea purpurea madagascariensis
    • Ardea purpurea manilensis ムラサキサギ 

    生態[編集]

    河川湿原干潟マングローブ林、水田などに生息する。群れは形成せず、単独で生活する。薄明薄暮性

    食性は動物食で、魚類両生類、小型爬虫類、小型鳥類、小型哺乳類軟体動物甲殻類クモ昆虫などを食べる。

    繁殖形態は卵生。単独で営巣することも、同科他種も含めた集団繁殖地(コロニー)を形成する事もある。水辺や湿地のアシ原や地上にヨシなどを積み上げた塚状の巣を雌雄共同で作る(樹上に営巣した例もある)。台湾では4月に1個ずつ2-3日の間隔を空けて計2-5個の卵を産む。翌年の繁殖時には、同じ巣を使わない。雌雄交代で抱卵(メスが抱卵する事が多い)し、抱卵期間は24-30日。育雛は雌雄共同で行う。雛は孵化してから45-55日で巣立つ。生後1年で性成熟する。

    画像[編集]

    •  src=

      幼鳥

    •  src=

      飛翔する本種

    脚注[編集]

    [ヘルプ]
    1. ^ ムラサキサギ せっせと子育て/平良市の池間湿原 琉球新報 2003年6月16日

    関連項目[編集]

     src= ウィキメディア・コモンズには、ムラサキサギに関連するメディアがあります。  src= ウィキスピーシーズにムラサキサギに関する情報があります。

    参考文献[編集]

    外部リンク[編集]

    執筆の途中です この項目は、鳥類に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めていますポータル鳥類 - PJ鳥類)。
     title=
    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    ウィキペディアの著者と編集者
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia 日本語

    ムラサキサギ: Brief Summary ( japonais )

    fourni par wikipedia 日本語

    ムラサキサギ(紫鷺、Ardea purpurea)は、ペリカン目サギ科アオサギ属に分類される鳥類

    licence
    cc-by-sa-3.0
    droit d’auteur
    ウィキペディアの著者と編集者
    original
    visiter la source
    site partenaire
    wikipedia 日本語