nimet breadcrumb-navigoinnissa
Gyrodactylus salaris has no known predators and is difficult to control.
Gyrodactylus salaris is a 0.5-1.0 mm long flat worm. As a monogean worm the dorsal side is usually convex and the ventral side concave. A monogean has three body regions: cephalic (anterior to pharynx) trunk (body) and penduncle (tapered end of body). This worm attaches to its host with an opisthaptor, which is an organ in the posterior region. Although usually colorless or grey, eggs or ingested food inside may make the worm appear red, pink, brown, yellow or black. Gyrodactylus salaris is hermaphroditic. Reproductively, it has an ovovitellarium, a fused mass of ova and vitelline cells. This species does not contain a vaginae, but has a birth pore.
All Gyrodactylus are essentially morphologically similar so they distinguish them by chaetotaxy and ribosomal RNA subunits as well as RNA internal transcribed spacers. Gyrodactylus salaris can be determined by using the oligonucleotide probe (GsV4) by performing polymerase chain reactions or PCR.
Average mass: 0.00025 g.
Range length: 0.5 to 1 mm.
Other Physical Features: ectothermic ; heterothermic ; bilateral symmetry
Sexual Dimorphism: sexes alike
The lifespan of Gyrodactylus salaris is temperature dependent. In colder temperatures it can attach to a dead host and survive to over 15 days. If not on a host the survival time is cut to 6 days.
Range lifespan
Status: captivity: 6 to 15 days.
Typical lifespan
Status: captivity: 6 to 15 days.
As an ectoparasite on fish, Gyrodactylus salaris is found in freshwater. While it infects fish that migrate to and from the ocean, G. salaris is intolerant of full strength seawater. It has been postulated that G. salaris is a coldwater adapted parasite. If G. salaris is not attached to a host, it is not parasitic and floats on the bottom sediment or anywhere in the water column, hoping to come into contact with a host.
Habitat Regions: temperate ; polar ; freshwater
Aquatic Biomes: pelagic ; benthic ; lakes and ponds; rivers and streams; coastal
Other Habitat Features: intertidal or littoral
The native range of Gyrodactylus salaris expands from the Baltic sea to the Karelian isthmus in Russia. Gyrodactylus salaris has also been introduced to the rivers surrounding the Baltic sea to the North, and northern Europe.
Biogeographic Regions: palearctic (Introduced , Native )
The adult stage of Gyrodactylus salaris feeds on the host’s skin, mucus, and fins. When they develop in their parent they receive nutrients from their parent as they develop into an adult.
Animal Foods: fish; body fluids
Primary Diet: carnivore (Piscivore , Eats body fluids)
Gyrodactylus salaris is a parasite of freshwater fish and fish migrating from the ocean to and from freshwater. It is found on the skin and fins of Atlantic Salmon, Salmo salar, rainbow trout Oncorhynchus mykiss, Arctic char Salvelinus alpinus, North American brook trout S. fontinalis, grayling Thymallus thymallus, North American lake trout Salvelinus namaycush, common whitefish Coregonus lavaretus, three-spined stickleback Gasterosteus aculeatus, common minnow Phoxinus phoxinus, ninespine Stickleback Pungitius pungitius, Solin Salmon Salmo obtusirostris, and brown trout Salmo trutta in their freshwater stage. They prefer to attach to the dorsal fin, pectoral fin, and anal fins in this sequential order. However, with increased density of Gyrodactylus salaris they are less selective and will attach to any area of open skin.
The disease resulting from its infections is gyrodactylosis, which has been reported to be responsible for the death of a wide variety of fish. Whatever the pathogenic mechanisms involved in gyrodactylosis are not known, but host mortality is probably due to the parasite.
Gyrodactylus salaris only feeds upon their hosts and do not affect the ecosystem in any other way except if they reduce their host's population.
Ecosystem Impact: parasite
Species Used as Host:
Gyrodactylus salaris has no positive benefits for humans.
Gyrodactylus salaris can affect humans negatively by drastically decreasing the amount of Atlantic salmon. In Norway, it is calculated that they lose around 20 million Euros per year. Therefore, it hurts the economic value of these fisheries as well as depleting available food sources.
All G. salaris are viviparous with embryos already containing a further developing embryo. These parasites have a specific birthing process of two daughters. The first daughter is created asexually from a ball of cells within the parent and then is released through the birth pore. The second daughter and all subsequent daughters develop from an oocyte and enter the uterus after the previous daughter is born. After the second daughter is born the male reproductive system become fully functional within the parent. All nutrition given to the developing oocyte is given through the uterus. They also do not have an egg shell that is normally created by vitelline cells. It is not known what exactly causes the birthing process, but after the birth of the daughter, she remains stationary while the mother moves to the anterior part of the host, most likely to ensure that there is no fertilization between mother and daughter. Once born, the parasite functions as an adult attaching to the same host as the parent and produces offspring 24 hours after its birth. In summary, every individual develops within its parent with no intermediate stage and is a fully functional adult upon birth.
Gyrodactylus salaris is a common parasite and is therefore not a species of concern.
US Federal List: no special status
CITES: no special status
State of Michigan List: no special status
Monogeans in general have a cerebral ganglia at the anterior end, and the nervous system extends out in a ladder pattern. This species likely has chemosensors and mechanosensors.
Communication Channels: chemical
Perception Channels: tactile ; chemical
Gyrodactylus salaris can reproduce both asexually and sexually. This species tends to lean towards asexual reproduction when the population density is low and sexual reproduction when the population density is high. There is no concrete information on the location and defending of mates but their mating behavior depends on the population size.
Gyrodactylus salaris reproduces all year long. Reproduction is reduced in the winter due to a decreased activity of its fish hosts which decrease its transmission and its availability to resources. All newborns are at first female and develop their male genitals later on in life. The first born daughter is born 24 hours after the birth of their parent. Gyrodactylus salaris only produces one offspring at a time. All daughters develop the same as the second daughter. When sexual reproduction is chosen one individual pierces the body of another individual with its hook, it inserts its penis and uses spines to stabilize itself while the cross-fertilization occurs. It then uses the sperm as well its already developing embryo to create an offspring that is genetically different from both parents and in this way ensures genetic variance within a population.
Breeding interval: This species produces throughout the year.
Range gestation period: 24 (low) hours.
Average gestation period: 24 hours.
Range time to independence: 0 to 0 minutes.
Range age at sexual or reproductive maturity (female or asexual): 0 to 0 minutes.
Range age at sexual or reproductive maturity (male): 0 to 0 minutes.
Key Reproductive Features: year-round breeding ; sequential hermaphrodite (Protogynous ); sexual ; asexual ; fertilization (External , Internal ); viviparous ; sperm-storing
All parental care occurs while the daughter is developing in the parent. They receive nutrients and grow until they are born in which they are left to defend for themselves.
Parental Investment: no parental involvement; pre-fertilization (Provisioning); pre-hatching/birth (Provisioning)
Gyrodactylus salaris ist eine Plattwurm-Art der Gattung Gyrodactylus aus der Klasse der Hakensaugwürmer (Monogenea). Es handelt sich um einen kleinen Ektoparasiten (etwa einen halben Millimeter lang), der hauptsächlich auf der Haut von Süßwasserfischen, insbesondere dem Atlantischen Lachs, lebt. Weitere Arten, die er parasitiert, sind die Regenbogenforelle, der Seesaibling, der Bachsaibling, die Europäische Äsche, der Amerikanische Seesaibling und die Bachforelle.[1]
Der Parasit hält sich am Fisch mit Hilfe eines großen hinteren Befestigungsapparats, dem so genannten Haptor, an welchem sich sechzehn scharfe Haken befinden. Der Parasit ist mit bloßem Auge nicht sichtbar, sondern nur mit einer Lupe.[2] Zur Nahrungsaufnahme legt der Parasit sein Kopfende zum Fisch hin. Er stülpt seinen Pharynx aus dem Mund heraus und gibt eine Verdauungslösung ab, welche ein proteolytisches Enzym enthält, das die Fischhaut auflöst. Schleim und gelöste Haut werden dann in den Darm gesaugt. Ein Befall durch viele dieser Parasiten kann zu großen Wunden und zu einer umfangreichen Schädigung der Epidermis des Wirtsfisches führen. Dies erleichtert sekundäre Infektionen durch andere Erreger und macht den Fisch anfälliger für weitere Erkrankungen. Die Parasiten gebären lebende Junge, welche fast so groß sind, wie sie selbst und zu diesem Zeitpunkt wächst bereits in den Neugeborenen eine weitere Generation.[1]
Katastrophale Verluste des Atlantischen Lachses traten in Norwegen in den 1970er Jahren nach der Einführung des G. salaris auf. Bis 2001 wurden auf diese Weise die Lachspopulationen von 41 norwegischen Flüssen praktisch vernichtet.[1]
Der Parasit kann wegen des hohen Salzgehalts nicht im Meerwasser überleben, so dass die Infektion einer Fischpopulation nicht durch die Wanderung der Fischen zu deren weiteren Ausbreitung führt.[3][1] Historisch wurden Gyrodactylus-infizierte Flüsse mit dem wahllosen Einsatz des Schädlingsbekämpfungsmittels Rotenon behandelt, wobei nicht nur der Parasit, sondern auch die Fische getötet werden, was eine Neuansiedlung erforderlich macht. Eine neuere Methode verwendet eine geringe Dosierung von wässrigem Aluminium und Schwefelsäure. Ein großer Vorteil dieser Methode ist ihre Fähigkeit, die Parasiten ohne Schädigung der Wirte zu töten. Diese neue Methode lieferte vielversprechende Ergebnisse in den beiden norwegischen Flüssen Batnfjordelva und Lærdalselva.
Am 17. August 2012 wurde in Norwegen mit der weltweit zu diesem Zeitpunkt größten Rotenon-Kampagne begonnen, in deren Zuge 340 000 Liter Rotenon in das Vefsna-Flusssystem eingebracht werden sollen.[4]
Von ehemals 49 infizierten Flüssen wurde der Parasit von 22 Flüssen entfernt, 18 weitere Flüsse wurden behandelt und sind seitdem unter Beobachtung, 2 Flüsse befinden sich derzeit unter Behandlung, in 4 infizierten Flüssen wurde die Ausrottungsarbeit begonnen und in 3 infizierten Flüssen wurde bisher noch nichts unternommen (Stand 23. Juni 2016[5]).
Gyrodactylus salaris ist eine Plattwurm-Art der Gattung Gyrodactylus aus der Klasse der Hakensaugwürmer (Monogenea). Es handelt sich um einen kleinen Ektoparasiten (etwa einen halben Millimeter lang), der hauptsächlich auf der Haut von Süßwasserfischen, insbesondere dem Atlantischen Lachs, lebt. Weitere Arten, die er parasitiert, sind die Regenbogenforelle, der Seesaibling, der Bachsaibling, die Europäische Äsche, der Amerikanische Seesaibling und die Bachforelle.
Gyrodactylus salaris, commonly known as salmon fluke,[1] is a tiny monogenean ectoparasite which lives on the body surface of freshwater fish.[2] This leech-like parasite has been implicated in the reduction of Atlantic salmon populations in the Norwegian fjords.[3] It also parasitises other species, including rainbow trout.[4] G. salaris requires fresh water,[2] but can survive in brackish water for up to 18 hours.[5]
The parasite is 0.5 mm (0.02 in) long,[2] and cannot be seen with the naked eye, but it can be seen with a magnifying glass.[6] On its posterior end is a haptor, a specialized organ for attaching to the host fish, which has sixteen hooks around its edge.[2] The parasite is viviparous, that is, it produces live offspring.[7] The parasites give birth to live young nearly as big as themselves and at this time, a further generation is already growing inside the neonates.[4]
When feeding, the parasite attaches its anterior end to the fish with cephalic glands. It everts its pharynx through the mouth and releases a digestive solution with proteolytic enzymes which dissolves the salmon skin. Mucus and dissolved skin are then sucked into the gut. Attachment of many parasites can cause large wounds, damaging the epidermis of the host fish, which allows secondary infections.[4]
G. salaris was first described in 1952,[8] after being removed from a Baltic strain[2] of Atlantic salmon kept at the Hölle Laboratory in Sweden, near to the river Indalsälv.[8] At the time, it was not thought to cause disease in the host fish.[8] The presence of G. salaris on fish became a World Organisation for Animal Health notifiable disease in 1983.[8]
Catastrophic losses of Atlantic salmon occurred in Norway in the 1970s following the introduction of G. salaris. By 2001, the salmon populations of 41 Norwegian rivers had been virtually wiped out in this way.[4]
Historically, Gyrodactylus-infected rivers have been treated with the indiscriminate pesticide/piscicide rotenone. A newer method of treatment employs dosing small volumes of aqueous aluminium and sulfuric acid into the river. A huge advantage of this method is its ability to kill the parasites without harming the hosts. This new method has shown promising results in Batnfjordelva and Lærdalselva, two rivers in Norway.[9]
A warning sign in Scotland Gyrodactylus salaris, commonly known as salmon fluke, is a tiny monogenean ectoparasite which lives on the body surface of freshwater fish. This leech-like parasite has been implicated in the reduction of Atlantic salmon populations in the Norwegian fjords. It also parasitises other species, including rainbow trout. G. salaris requires fresh water, but can survive in brackish water for up to 18 hours.
The parasite is 0.5 mm (0.02 in) long, and cannot be seen with the naked eye, but it can be seen with a magnifying glass. On its posterior end is a haptor, a specialized organ for attaching to the host fish, which has sixteen hooks around its edge. The parasite is viviparous, that is, it produces live offspring. The parasites give birth to live young nearly as big as themselves and at this time, a further generation is already growing inside the neonates.
Gyrodactylus salaris on lameusside hõimkonda imiusside klassi kuuluv liik. Ta on kuni 3 mm pikkune ektoparasiit, kes kinnitub lõhe nahale või lõpustele[1].
Gyrodactylus salaris on lameusside hõimkonda imiusside klassi kuuluv liik. Ta on kuni 3 mm pikkune ektoparasiit, kes kinnitub lõhe nahale või lõpustele.
Gyrodactylus salaris on pieni kidusmatoihin kuuluva kalojen ulkoloinen (ektoparasiitti), joka enimmäkseen esiintyy makeassa tai murtovedessä elävän lohen iholla. Gyrodactylus salaris -lohiloinen on noin puolen millimetrin pituinen. Se kiinnittyy kalaan ruumiinsa takaosassa olevalla erityisellä kiinnittymiselimellä, haptorilla, jossa on terävät väkäset. Loinen liimautuu suullaan kalan pintaan ja työntää ulos ruokatorvensa (pharynx), joka erittää ruoansulatusnestettä. Loinen imee pintaliman ja liuenneen ihon mahaansa. Tämä aiheuttaa kalan ihoon haavaumia ja leesioita, jotka puolestaan altistavat kalanpoikasen muille infektioille kuten vesihomeelle. Laji voi infektoida myös muita lohikaloja kuten kirjolohta, nieriää ja harjusta.
Itämeren vesistöalueella elävä lohi on vastustuskykyinen Gyrodactylus salaris -loiselle, eikä mato aiheuta sille oireita. Loinen on kuitenkin tuhoisa Atlanttiin laskevien vesistöjen lohille. Koska se ei siedä Atlantin merivettä, se ei luontaisesti leviä joesta toiseen. Kalansiirtojen myötä Gyrodactylus salaris kuitenkin ehti tuhota noin 40 norjalaisen lohijoen lohikannat. Tenojoessa loista ei esiinny, mutta sen siirtyminen esimerkiksi kalastusvälineiden tai kalankasvattamojen kautta Itämeren piiristä on uhka.
Gyrodactylus salaris on pieni kidusmatoihin kuuluva kalojen ulkoloinen (ektoparasiitti), joka enimmäkseen esiintyy makeassa tai murtovedessä elävän lohen iholla. Gyrodactylus salaris -lohiloinen on noin puolen millimetrin pituinen. Se kiinnittyy kalaan ruumiinsa takaosassa olevalla erityisellä kiinnittymiselimellä, haptorilla, jossa on terävät väkäset. Loinen liimautuu suullaan kalan pintaan ja työntää ulos ruokatorvensa (pharynx), joka erittää ruoansulatusnestettä. Loinen imee pintaliman ja liuenneen ihon mahaansa. Tämä aiheuttaa kalan ihoon haavaumia ja leesioita, jotka puolestaan altistavat kalanpoikasen muille infektioille kuten vesihomeelle. Laji voi infektoida myös muita lohikaloja kuten kirjolohta, nieriää ja harjusta.
Itämeren vesistöalueella elävä lohi on vastustuskykyinen Gyrodactylus salaris -loiselle, eikä mato aiheuta sille oireita. Loinen on kuitenkin tuhoisa Atlanttiin laskevien vesistöjen lohille. Koska se ei siedä Atlantin merivettä, se ei luontaisesti leviä joesta toiseen. Kalansiirtojen myötä Gyrodactylus salaris kuitenkin ehti tuhota noin 40 norjalaisen lohijoen lohikannat. Tenojoessa loista ei esiinny, mutta sen siirtyminen esimerkiksi kalastusvälineiden tai kalankasvattamojen kautta Itämeren piiristä on uhka.
Gyrodactylus salaris is een soort in de taxonomische indeling van de platwormen (Platyhelminthes). De worm is tweeslachtig en kan zowel mannelijke als vrouwelijke geslachtscellen produceren. De soort leeft in zeer vochtige omstandigheden.
De platworm behoort tot het geslacht Gyrodactylus en behoort tot de familie Gyrodactylidae. De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd in 1957 door Malmberg.
Bronnen, noten en/of referenties
Gyrodactylus salaris er ein parasitt som først og fremst lever på atlantisk laks (Salmo salar) når fisken oppheld seg i ferskvatn, men han kan òg leva ei stund på ei rekkje andre laksefiskar. I daglegtale vert han òg kalla for Gyro, eller lakseparasitten. Parasitten har ført til at bestanden av atlanterhavslaks er vorten øydelagd i fleire norske vassdrag. Han høyrer ikkje naturleg heime i Noreg, og kom truleg til landet med innførsel av levande laks og regnbogeaure frå Sverige på midten av 1970-talet. Parasitten er vorten påvist i 46 vassdrag i Noreg.
Gyrodactylus salaris er ein liten ektoparasitt (omkring 0,5-1 mm lang). Han festar seg til fisken med eit speialisert festeorgan (haptor) med kvasse krokar, som sit i haleenden til parasitten. Når han et, syg parasitten seg fast til laksen med munnen. Deretter vrengjer han svelget sitt gjennom munnen og og frigjev ei fordøyingsvæske med proteolytiske enzym som løyser opp skinnet til laksen. Slim og oppløyst skinn vert så soge inn i tarmen til parasitten. Dette fører til sår og skadar i skinnet til fisken. Dette kan i sin tur føra til at laksen vert meir utsett for infeksjonar og at saltbalansen i kroppsvæska til fisken vert endra.
Historisk sett har behandling av elver for å fjerna lakseparasitten skjedd ved å bruka plantegifta rotenon. Dette er likevel ei ikkje-selektiv gift som drep både parasitten og verten, altså laksen. Det har også vist seg at ein del elver som er behandla etter denne metoden, vert infiserte med parasitten på nytt i løpet av nokre få år.
I seinare år (2003-2006) har ein også prøvd å få bukt med parasitten ved å tilsetja små mengder aluminiumssalt og svovelsyre til elvevatnet. Ein stor føremon med denne metoden er at det er mogeleg å drepa parasitten utan å drepa laksen. Metoden er framleis i ein startfase, men resultat frå Batnfjordselva på Nordmøre og Lærdalselva i Sogn og Fjordane er svært lovande.
Det vert også arbeida med å utvikla norske laksestammar som er resistente mot Gyrodactylus, slike finst mellom anna i Austersjø-området.
Gyrodactylus salaris er ein parasitt som først og fremst lever på atlantisk laks (Salmo salar) når fisken oppheld seg i ferskvatn, men han kan òg leva ei stund på ei rekkje andre laksefiskar. I daglegtale vert han òg kalla for Gyro, eller lakseparasitten. Parasitten har ført til at bestanden av atlanterhavslaks er vorten øydelagd i fleire norske vassdrag. Han høyrer ikkje naturleg heime i Noreg, og kom truleg til landet med innførsel av levande laks og regnbogeaure frå Sverige på midten av 1970-talet. Parasitten er vorten påvist i 46 vassdrag i Noreg.
Gyrodactylus salaris er ein liten ektoparasitt (omkring 0,5-1 mm lang). Han festar seg til fisken med eit speialisert festeorgan (haptor) med kvasse krokar, som sit i haleenden til parasitten. Når han et, syg parasitten seg fast til laksen med munnen. Deretter vrengjer han svelget sitt gjennom munnen og og frigjev ei fordøyingsvæske med proteolytiske enzym som løyser opp skinnet til laksen. Slim og oppløyst skinn vert så soge inn i tarmen til parasitten. Dette fører til sår og skadar i skinnet til fisken. Dette kan i sin tur føra til at laksen vert meir utsett for infeksjonar og at saltbalansen i kroppsvæska til fisken vert endra.
Historisk sett har behandling av elver for å fjerna lakseparasitten skjedd ved å bruka plantegifta rotenon. Dette er likevel ei ikkje-selektiv gift som drep både parasitten og verten, altså laksen. Det har også vist seg at ein del elver som er behandla etter denne metoden, vert infiserte med parasitten på nytt i løpet av nokre få år.
I seinare år (2003-2006) har ein også prøvd å få bukt med parasitten ved å tilsetja små mengder aluminiumssalt og svovelsyre til elvevatnet. Ein stor føremon med denne metoden er at det er mogeleg å drepa parasitten utan å drepa laksen. Metoden er framleis i ein startfase, men resultat frå Batnfjordselva på Nordmøre og Lærdalselva i Sogn og Fjordane er svært lovande.
Det vert også arbeida med å utvikla norske laksestammar som er resistente mot Gyrodactylus, slike finst mellom anna i Austersjø-området.
Gyrodactylus salaris er en parasitt som snylter på laksefisker. I dagligtale omtales parasitten også som gyro eller laksedreperen. Det hender også at den også feilaktig omtales som lakselus (Lepeophtheirus salmonis), men det er en annen art.
Gyrodactylus salaris er en ektoparasitt som snylter på laksefisker (herunder atlanterhavslaks, regnbueørret, ørret og harr), men den kan også overleve på andre arter i en tid.[1] Den ble først oppdaget på Sunndalsøra i 1975. Gjennom tester med mitokondrielt DNA har forskning slått fast at parasitten genetisk grupperer seg i minst seks ulike haplotyper.[1] Parasitten har ført til at bestanden av atlanterhavslaks er ødelagt i flere norske vassdrag. Den har vært påvist i 46 vassdrag i Norge.
Historisk sett har behandling av elver for å fjerne Gyrodactylus salaris foregått ved å bruke plantegiften rotenon. Dette er imidlertid en ikke-selektiv gift. Den dreper både parasitten og verten, og trolig mer til. Det har også vist seg at en del elver som er behandlet med denne metoden, blir gjeninfisert med parasitten i løpet av noen få år.
De senere år (2003–2006) har man også prøvd ut bekjempelse av parasitten ved å tilsette små mengder aluminiumsalter og svovelsyre til elvevannet. En stor fordel med denne metoden er at det er mulig å drepe parasitten uten å drepe laksen. Metoden er fortsatt i en startfase, men resultater fra Batnfjordelva på Nordmøre og Lærdalselva i Sogn og Fjordane er svært lovende.
Man arbeider også med å utvikle norske laksestammer som er resistente mot Gyrodactylus, slik det blant annet finnes i Østersjø-området.
Gyrodactylus salaris er en parasitt som snylter på laksefisker. I dagligtale omtales parasitten også som gyro eller laksedreperen. Det hender også at den også feilaktig omtales som lakselus (Lepeophtheirus salmonis), men det er en annen art.
Gyrodactylus salaris er en ektoparasitt som snylter på laksefisker (herunder atlanterhavslaks, regnbueørret, ørret og harr), men den kan også overleve på andre arter i en tid. Den ble først oppdaget på Sunndalsøra i 1975. Gjennom tester med mitokondrielt DNA har forskning slått fast at parasitten genetisk grupperer seg i minst seks ulike haplotyper. Parasitten har ført til at bestanden av atlanterhavslaks er ødelagt i flere norske vassdrag. Den har vært påvist i 46 vassdrag i Norge.
Gyrodactylus salaris – gatunek przywry monogenicznej (Monogenea). Występuje w Morzu Bałtyckim, głównie w jego wschodniej i północnej części, aż do Zatoki Fińskiej (zasięg występowania od wschodu ogranicza ujście Newy). Coraz częściej odnotowuje się także przypadki jego obecności w rzekach uchodzących do Bałtyku[2].
Przeciętny osobnik osiąga wielkość od 0,5 do 1 mm i waży średnio 0,25 mg. Jego bezbarwne lub szare ciało jest nieco wypukłe na stronie grzbietowej i wklęsłe na brzusznej. Dzieli się ono na trzy części: głowową (zakończoną gardzielą), tułów oraz zwężone zakończenie, w którego obrębie znajduje się opisthaptor wykorzystywany do przylegania do żywiciela[3]. W aparacie czepnym haki brzeżne zbudowane są z 2 części: rękojeści i ciała haczyka. Haki środkowe połączone są zawsze z płytką grzbietową i brzuszną. Ta ostatnia zbudowana jest z płytki właściwej (opatrzonej czasem wyrostkami) i części błoniastej na dolnej krawędzi[4].
Gyrodactylus salaris, jak wszystkie Gyrodactylidea, jest gatunkiem żyworodnym[5]. Co więcej, już jego embriony zawierają zawiązki 2–3 kolejnych pokoleń. Rozmnaża się on na drodze bardzo specyficznego procesu. Pierwszy organizm potomny powstaje bowiem bezpłciowo z komórek znajdujących się wewnątrz osobnika rodzicielskiego już w chwili jego powstania, zaś drugi i wszystkie następne osobniki potomne rozwijają się z oocytu i wchodzą do macicy, zajmując miejsce już narodzonego. Dopiero po wydaniu na świat drugiego organizmu potomnego męska część układu rozrodczego nabiera swej pełnej funkcjonalności. Odżywianie oocytu zachodzi przez macicę. Po wydaniu na świat potomstwa osobnik rodzicielski przemieszcza się w kierunku przedniej części żywiciela, aby zapobiec zapłodnieniu w relacji matka-córka. Gatunek ten jest w stanie wytwarzać potomstwo już 24 godziny od własnych narodzin, pozostając w tym samym żywicielu[5][6].
Po narodzinach nowy osobnik zazwyczaj przytwierdza się do ciała tego samego żywiciela, co jego rodzic. Niekiedy jednak znajduje on innego żywiciela. Infestacja nowego osobnika może odbyć się na 4 sposoby[5]:
Gatunek ten jest ektopasożytem wielu gatunków żywicieli, między innymi łososia szlachetnego. Wywiera negatywny wpływ na populację tego gatunku, Olstad i współpracownicy (2006) mówią nawet o zdewastowaniu populacji norweskiej. Gyrodactylus salaris nie jest rodzimym gatunkiem norweskich wód, został tam introdukowany z Morza Bałtyckiego. Następnie szybko skolonizował norweskie rzeki[5].
Gyrodactylus salaris – gatunek przywry monogenicznej (Monogenea). Występuje w Morzu Bałtyckim, głównie w jego wschodniej i północnej części, aż do Zatoki Fińskiej (zasięg występowania od wschodu ogranicza ujście Newy). Coraz częściej odnotowuje się także przypadki jego obecności w rzekach uchodzących do Bałtyku.
Gyrodactylus salaris[1] eller laxdjävul[2] är en plattmaskart som beskrevs av Malmberg 1957. G. salaris ingår i släktet Gyrodactylus, och familjen Gyrodactylidae.[3][4][5] Det är en ektoparasit som utvärtes parasiterar på Atlantlax under dess vistelse i sötvatten.[6][7] Parasiten är mycket liten (<1mm) och sätter sig företrädesvis på laxens hud och fenor. Parasiten fäster i huden med hjälp av en opisthaptor, ett organ med sexton vassa krokar som sitter i bakänden på masken.[7] Den livnär sig av att äta slem samt olika typer av celler från fiskens yttersta hudlager.[7] G. salaris kan parasitera lax av alla åldrar, men laxungar lider av högst dödlighet.
G. salaris ursprungliga utbredning är Östersjöområdet och den upptäcktes först 1952 i en laxodling i Indalsälven.[6] På senare år har den även spritts till vattendrag i Norge och på svenska västkusten där den utgör en främmande invasiv art.[6][8] Östersjölax, vilket är en avskild ras av Atlantlax, kan bära på G. salaris utan symtom, vilket tros bero på att laxen i Östersjön har samevolverat med parasiten under lång tid. Utanför dess naturliga utbredningsområde kan G. salaris orsaka stor dödlighet bland ung lax[6][9] då dessa bestånd inte har varit i kontakt med parasiten tidigare. Sedan G. salaris först upptäcktes i Norge 1975 har den koloniserat ett fyrtiotal älvar och utrotat flera hela laxbestånd.[6][8] På svenska västkusten upptäcktes parasiten för första gången 1989 i Säveån och 2012 hade parasiten återfunnits i åtminstone 19 vattendrag på västkusten.[8] Laxbestånden på svenska västkusten verkar vara känsligare än de i Östersjön och uppvisar till exempel försämrad tillväxt i infekterade vattensystem,[8] men klarar sig avsevärt bättre än norska laxbestånd.
Generellt sett är väldigt lite känt om sjukdomen gyrodactylosis och dess anledning till dödlighet hos fisk.[7] Parasiten sätter sig fast med en opisthaptor försedd vassa krokar och äter på fiskens hud vilka båda orsakar hål och sår i huden. Avgörande faktorer till dödligheten hos lax tros vara läckage av salter genom såren och en förhöjd risk för sekundära infektioner.[6][7] Vid låggradig infestation med endast ett fåtal (från en till några tiotal) parasiter är det svårt att se några symtom.[10] Vid hög infestation kan fenorna bli slitna och en förhöjd slemproduktion kan göra att fisken ser grå ut.[10] Fisken blir också långsam och ställer sig i lugna områden av vattendraget.[10] Laxyngel drabbas hårdast av infektionen. Dödligheten hos ung lax förbi yngelstadium är högst individuell vilket gör det svårt att sätta en gräns för när infektionen blir dödlig, men generellt behövs tusentals parasiter för att döda värden.[7]
G. salaris lever och reproducerar sig på en och samma värd och har alltså en direkt livscykel. Avkomman fäster och parasiterar på samma värddjur som föräldern. [7] Parasiten har en vivipar fortplantning, det vill säga en inre embryoutveckling där avkomman föds nästan fullt utvecklad. Detta betyder att parasitpopulationen på värddjuret snabbt kan nå höga nummer. G. salaris är en protogyn hermafrodit [7] vilket betyder att parasiten alltid föds med honligt kön och utvecklar först senare hanligt reproduktionssystem. Modern producerar alltid första dottern asexuellt. Den ofödda dottern är i sin tur gravid med ytterligare ett embryo, vilket förklarar varför gyrodactyliderna bildligt kan kallas för ”Russian-Doll Killers.” [7] Parasiten har inget ägg- eller vilstadium.
Geografisk spridning av G. salaris till nya vattendrag beror främst på utsättning av fisk från odlingar och kläckerier där parasiten förekommer.[6] Den första introduktionen av parasiten till Norge 1975 tros ha skett genom en utsättning med smittad lax från Östersjöområdet.[8] Det är mycket osannolikt att parasiten spridit sig till Norge med havsvandrande fisk eftersom den är känslig för den höga salthalten i havet.[8] Dock kan parasiten spridas till nya vattendrag på naturlig väg när infekterad fisk har möjlighet att migrera genom brackvatten.[6] Teoretiskt sett kan spridning även ske med redskap, såsom med nät, vadarstövlar, eller båtar som varit i kontakt med infekterad fisk, då parasiten kan överleva flera dygn utan värd beroende på temperatur.[10] Väl introducerad till ett nytt laxbestånd kan parasiten snabbt sprida sig och uppnå en hög prevalens och döda majoriteten (87 %) av den juvenila laxen.[6][9] I ett fältexperiment utfört i en avgränsad del av ett vattendrag kunde parasiten från ett väldigt lågt antal infekterade fiskar (3 %) på sex veckors tid öka till en avsevärt högre prevalens (60 %)[9]. Kolonisering av hela vattendrag tar 1-3 år efter parasitens introduktion.[6] Utrotning av norska laxbestånd i infekterade vattendrag har skett efter 4-6 år.[8]
G. salaris har en direkt livscykel och saknar specifikt spridningsstadium. Smitta sker istället som kontaktsmitta, dels mellan levande fiskar, dels via kontakt med döda infekterade fiskar. Smitta kan också ske via kontakt med substrat eller, mer sällsynt, genom att fritt svävande parasiter når en icke-infekterad fisk.[6][11] På döda värddjur eller annat substrat kan parasiten sträcka sig ut vinkelrätt från underlaget i ett elongerat tillstånd (2-4 gånger normal längd) för att på så sätt öka chansen till spridning till en ny värd.[7] Parasiten är rörlig och kan därmed välja plats på värden. En studie av G. salaris på fem stammar av Atlantlax visade att de företrädesvis parasiterade bröst- och ryggfenor, något som antas kunna främja spridningsförmågan [12] med motiveringen att fenorna är fiskens extremiteter och är de delar av fisken som först kommer i kontakt med andra fiskar.
G. salaris kan förutom Atlantlax infektera en rad andra laxfiskar, i ordning från högre till lägre känslighet: regnbåge, röding, bäckröding, harr, kanadaröding och öring.[6] Man har experimentellt infekterat brittiska stammar av lax, öring och harr med en skadlig norsk stam av G. salaris.[13] Den brittiska laxen visade sig vara mycket känslig då G. salaris infesterade och förökade sig på laxungarna tills försöket avbröts efter 33 dagar på grund av att de tog för stor skada. Öringen och harren infesterades till en början av ett stort antal parasiter men efter två veckor sjönk antalet och infektionen var mild under de 110 dagar experimentet fortgick. Eftersom öringen och harren inte tog någon nämnvärd skada av infektionen kan de bära på parasiter under längre tid. Detta betyder att andra arter än lax kan fungera som reservoarer och ha en betydande roll i parasitens fortlevnad.[13]
Inom G. salaris ursprungsområde utgör parasiten inget större problem och inga åtgärder görs för att begränsa förekomsten.[6] Den viktigaste förebyggande åtgärden är att inte flytta fisk från Östersjön till platser där känsliga laxbestånd förekommer.[6] På svenska västkusten bedrivs övervakningsprogram för att följa parasitens utveckling och effekt på laxbestånden.[8] I Norge är målet att utrota parasiten från alla infekterade vattendrag och fiskodlingar. Avspärrningar av vattendrag och behandling med rotenon har visat sig vara ett effektivt sätt att bli av med parasiten.[6] Rotenon är ett ämne som används för att utrota fiskbestånd och således även parasiterna. I Norge har 20 tidigare infekterade vattendrag blivit helt fria från parasiten med hjälp av rotenonbehandling.[6]
Wikimedia Commons har media som rör Gyrodactylus salaris.
Gyrodactylus salaris eller laxdjävul är en plattmaskart som beskrevs av Malmberg 1957. G. salaris ingår i släktet Gyrodactylus, och familjen Gyrodactylidae. Det är en ektoparasit som utvärtes parasiterar på Atlantlax under dess vistelse i sötvatten. Parasiten är mycket liten (
