Echeneis naucrates can be easily spotted due to the sucking disc on top of its head. Its sucking organ consists of numerous pairs of crests, which originated from a highly modified spiny dorsal fin. This sucking disc is capable of producing a strong vacuum that the species uses to attach to their hosts. The fish is usually 11 or 12 times as long as it is wide, and about five and a half times the length of its head. The slim body usually has a dark stripe on the side with narrower pale edges (Field 1998). The sharksucker's tail is pointed, and the jaw is protruded. Echeneis naucrates' pectoral and ventral fins are dark in color, and the belly is a dark brownish color. The dorsal and anal fins are black, and are outlined with a lighter shade. Sharksuckers can reach approximately 100 centimeters in length, yet smaller ones are found more frequently. Adult females and males are difficult to distinguish. After the formation of the sucking disc, the young start to resemble the adults (Bigelow 1953).
Average mass: 2.01 g.
Other Physical Features: bilateral symmetry
Sharksuckers were well known to the ancient Greeks, who greatly disliked them. They believed that the Echeneis naucrates had mysterious and magical powers, and were capable of slowing down or even stopping their ships (Debelius 1997).
Perception Channels: tactile ; chemical
Echeneis naucrates are not listed in IUCN, CITES appendices, or the United States Endangered Species Act list.
Sharksuckers are very common in various oceans. They interact with many other organisms and depend on them for survival (Tarleton 1903).
US Federal List: no special status
CITES: no special status
Sharksuckers attach with their powerful sucking disc to the bottoms of boats and occasionally to swimmers, causing damage to the boat and maybe even sinking it if the damage is severe enough. Even though very few instances were reported where Echeneis naucrates attached to humans, one can imagine how extremely painful it would be to have the numerous sharp ridges of the sucker clinging onto the human body (Debelius 1997).
In the past Echeneis naucrates have been used as an aid in fishing. The fishermen tied lines to the remora and then released them into the deep sea. Since sharksuckers are always on the lookout to attach to a host, they behaved in the same matter when the fishermen dropped them into the water. When the remora found a suitable host and attached to it, the fishermen would haul the line, pulling the sharsucker along with its host onto land. Using E. naucrates as bait is a very intelligent and quick way of capturing bigger edible fish that the remora clings to. This benefits humans because normally hard-to-catch sea organisms are acquired easily (Humann 1994).
The usual diet of sharksuckers is composed of scraps of food that are lost or rejected by the large host animal it is attached to. The fish also feed on small crustacean parasites that invade the skin of the host, and supplement their diet with other free living small crustacea, fishes, crabs and squid (Field 1998).
In captivity, the fish usually remain stationary on the bottom with the head slightly raised, and will rise to the surface to take pieces of clam or fish from the hand (Tarleton 1903).
Sharksuckers, also known as remora, are commonly found in all warm seas. Sharksuckers have been found in the Western Atlantic, from Nova Scotia, Canada through Bermuda and the Gulf of Mexico, to Uruguay. They are found in the Mediterranean Sea. Their presence has also been reported in the Pacific Ocean, north to San Francisco, and Indian Ocean (Tarleton 1903).
Biogeographic Regions: indian ocean (Native ); atlantic ocean (Native ); pacific ocean (Native )
Echeneis nacurates are often present in shallow inshore brackish areas, as well as around coral reefs. They are found at depths ranging from 20-50 meters, which is where the coral reefs are located (Humann 1994).
There have also been sightings of E. nacurates near Long Island, New Jersey, Massachusetts, and traveling up the Hudson River attached to a host (Smith 1997).
Aquatic Biomes: reef ; rivers and streams; coastal
Not a lot is known about the reproduction patterns of sharksuckers. Spawning occurs in the warm seasons, spring and early summer in most of its range, and during the autumn in the Mediterranean. The sexes are separate, sperm and eggs develop in male and female individuals. In males, sperm passes from the testis to the outside by a specially developed duct (Lagler et al. 1962). Eggs are fertilized externally then enclosed in a hard shell, which protects them from damage and drying. The eggs can still hatch after they have been washed onto the shore, due to the protective shell that forms around them. Eggs are large, pelagic and spherical in shape. Newly-hatched E. naucrates are 4.7-7.5 mm long, have a large yolk sac, non-pigmented eyes, and an incompletely formed body. Immature fish live freely for approximately one year until they are about 3 cm in length, which is when they attach themselves to a host fish. When the newly-hatched E. naucrates are still developing, the sucking device begins forming. Also, the fish develop small teeth on the upper jaw, and large teeth on the lower jaw. The fish reach sexual maturity within three to five years (Lagler et al. 1962).
Die Haaisuier (Echeneis naucrates) is 'n vis wat aan die suid- en ooskus van Suid-Afrika en Mosambiek voorkom. Die vis is lenig met swart en wit strepe wat van die bek tot by die stert loop. Dit het 'n ronde suier aan die bokant van sy kop waarmee die vis aan haaie of mantas kan vassuig. Sodoende benut die vis 'n 'saamrygeleentheid'. Die verhouding word simbiose genoem. Dit kan tot 1m lank word en weeg dan 3.4 kg. Hulle word soms 'n platkop of suigvis genoem en in Engels staan die vis bekend as die Shark remora.
Die Haaisuier (Echeneis naucrates) is 'n vis wat aan die suid- en ooskus van Suid-Afrika en Mosambiek voorkom. Die vis is lenig met swart en wit strepe wat van die bek tot by die stert loop. Dit het 'n ronde suier aan die bokant van sy kop waarmee die vis aan haaie of mantas kan vassuig. Sodoende benut die vis 'n 'saamrygeleentheid'. Die verhouding word simbiose genoem. Dit kan tot 1m lank word en weeg dan 3.4 kg. Hulle word soms 'n platkop of suigvis genoem en in Engels staan die vis bekend as die Shark remora.
La rèmora de banda negra o rèmora banda negra -a l'Alguer-[7] (Echeneis naucrates) és una espècie de peix marí pertanyent a la família dels equenèids i a l'ordre dels perciformes.[8][9]
Cos allargat, esvelt, amb escates cicloides molt petites i el peduncle caudal molt prim. El disc adhesiu és estret, moderadament llarg, porta de 21 a 28 parells de làmines i arriba, si fa no fa, a l'altura del centre de les aletes pectorals. La mandíbula és molt prominent i a l'extrem hi té un apèndix carnós punxegut i flexible. Les aletes dorsal i final (simètriques i oposades) comencen prop del centre de la longitud total. L'aleta dorsal té de 35 a 42 radis tous (32-42 segons FishBase) i l'anal de 34 a 39 (29-41 segons FishBase). El marge posterior de l'aleta caudal és convex en els individus joves i còncau en els adults. Cos de color gris, normalment amb una banda longitudinal fosca des de la boca fins al peduncle caudal. L'aleta caudal és negrosa amb les puntes blanques. Pot atènyer una llargada total de prop d'un metre[10] (110 cm segons Lieske i Myers,[11] encara que la seua mida normal és de 66)[12] i 2,3 kg de pes.[13] Absència d'espines a les aletes dorsal i anal. Línia lateral contínua. 10-17 branquiespines. Absència d'aleta adiposa. Aletes pectorals amb 22-23 radis tous.[14][15] Cua punxeguda. El seu disc adhesiu (capaç de produir un fort buit i que utilitza per a adherir-se als seus amfitrions) va evolucionar a partir d'una aleta dorsal espinosa força modificada[16][17][18] i presenta entre 20 i 24 parells de crestes transversals.[19]
Té lloc durant la primavera i principis de l'estiu a la major part de la seua àrea de distribució, i durant la tardor a la Mediterrània. Els ous són grossos, pelàgics i esfèrics.[20] En el moment de la desclosa, les larves fan 4,7-7,5 mm de llarg, tenen un gran sac vitel·lí, ulls no pigmentats i un cos no desenvolupat del tot. Els exemplars immadurs viuen lliurement durant aproximadament un any fins que són al voltant de 3 cm de longitud i s'uneixen a un peix hoste. Assoleix la maduresa sexual entre els 3 i els 5 anys de vida.[21][22]
La seua dieta habitual es compon de restes de menjar que es perden o són rebutjades per l'animal hoste al qual es troba adherida. També es nodreix dels petits crustacis paràsits que envaeixen la pell del seu hoste i d'altres organismes de natació lliure que estiguin al seu abast (petits crustacis, peixos, crancs, calamars, etc.).[17] Exemplars juvenils han estat observats actuant com a netejadors de paràsits d'escàrids o peixos lloros als esculls de corall.[23] En captivitat, acostuma a romandre immòbil en el fons amb el cap lleugerament aixecat i puja a la superfície per a prendre bocins de cloïsses, peixos, etc.[24] El seu nivell tròfic és de 3,13.[25] No té depredadors coneguts.[26]
És un peix marí i d'aigua salabrosa, associat als esculls de corall[27] (entre 1 i 50 m de fondària)[28] i de clima subtropical (45°N-45°S, 180°W-180°E), el qual és de distribució circumtropical: l'Atlàntic occidental (des de Nova Escòcia -el Canadà[29]-, la badia de Chesapeake[30] i les illes Bermudes[31] fins a l'Uruguai[32] i l'Argentina,[33][34] incloent-hi el golf de Maine,[35] les Bahames,[36] Mèxic,[37] Belize,[38] el mar Carib,[39] Haití,[31] Cuba,[40] la República Dominicana,[41] Puerto Rico,[42] Anguilla,[31] l'illa de Montserrat,[31] Jamaica,[31] Trinitat i Tobago,[43] la Martinica,[31] Curaçao,[43] Aruba,[43] Veneçuela,[44] Surinam,[45] la Guaiana Francesa[46] i el Brasil),[47] l'Atlàntic oriental (Madeira,[48] el corrent de les Illes Canàries,[49] Cap Verd,[50] el corrent de Guinea,[51] la llacuna Ébrié,[52] Angola,[53] el corrent de Benguela[54] i Santa Helena),[55] la mar Mediterrània[56] (les illes Balears,[57] Còrsega,[58] Sardenya,[59] Sicília,[59] Malta,[60] la mar Egea,[61] Creta,[62] el mar de Màrmara,[61] Síria,[63] el Líban,[64] Israel[65] i Algèria),[66] l'Índic,[67][68] el corrent Agulhas,[69] (Moçambic,[70] Madagascar,[71] Maurici,[72] l'arxipèlag de les Txagos,[73] les Seychelles,[74] Tanzània,[75][76] Somàlia,[77] el mar Roig,[78][79] el golf d'Àqaba,[80] el golf d'Aden,[81] el Iemen,[28] el golf d'Oman,[82] el golf Pèrsic,[83] la mar d'Aràbia,[84] el Pakistan,[85] la llacuna Chilka,[86] Sri Lanka,[87] Birmània[88] i el golf de Bengala),[88] l'oceà Pacífic (les illes Cook,[89] Tonga,[90] Nova Zelanda,[91] el mar de Tasmània,[92] Nova Caledònia,[93] Austràlia,[94][95] el mar del Corall,[96] la Gran Barrera de Corall,[97][98] les illes Calamian[99] -Filipines-, la mar de Samar,[100] la Xina,[101] el mar de la Xina Oriental,[102] Cambodja,[103] el Vietnam,[104] el mar de la Xina Meridional,[105][106] les illes Pescadors,[107] la mar Groga,[108] el corrent de Kuroshio,[109] les illes Hawaii,[110] el corrent de Califòrnia[111] i les illes Galápagos).[112][2][113][114]
S'adhereix fermament als seus amfitrions (com ara, taurons i altres peixos grossos, dofins, tortugues, balenes i, fins i tot, vaixells i submarinistes)[115][116] gràcies a la seua aleta dorsal transformada en un disc de succió,[117] el qual és força important per a la seua supervivència. En aquesta relació de comensalisme l'amfitrió no es veu perjudicat, però la rèmora de banda negra se'n beneficia en gran mesura, ja que aconsegueix menjar i un mitjà de locomoció de franc (la rèmora de banda negra no té bufeta natatòria i és una nedadora pèssima).[26]
És inofensiva per als humans,[113] el seu índex de vulnerabilitat és de moderat a alt (54 de 100)[118] i era una espècie ben coneguda pels antics grecs, ja que creien que tenia poders misteriosos i màgics capaços d'alentir o, fins i tot, aturar els vaixells.[117]
La rèmora de banda negra o rèmora banda negra -a l'Alguer- (Echeneis naucrates) és una espècie de peix marí pertanyent a la família dels equenèids i a l'ordre dels perciformes.
Štítovec lodivod (Echeneis naucrates) je ryba z čeledi štítovcovití (Echeneidae) a rodu štítovec. Druh popsal Carl Linné roku 1758.
Štítovec měří kolem 1 m. Má srostlou hřbetní ploutev, která tvoří jakousi přísavku. Ta je pro něj důležitá. Pomocí ní se díky podtlaku přisaje na tělo jiné ryby a ta s ním společně plave. Druhy, na které se štítovec přichytí, jsou rozmanité, nalézt ho lze například na kanicích, žralocích, ale i karetách nebo dugonzích. Také potravu si nevybírá, pojídá zbytky, které mu zanechá hostitel.[2][3]
Ryba se vyskytuje ve všech teplých vodách, podle IUCN patří do kolonky málo dotčený.
V tomto článku byl použit překlad textu z článku Live sharksucker na anglické Wikipedii.
Štítovec lodivod (Echeneis naucrates) je ryba z čeledi štítovcovití (Echeneidae) a rodu štítovec. Druh popsal Carl Linné roku 1758.
The live sharksucker or slender sharksucker (Echeneis naucrates) is a species of marine fish in the family Echeneidae, the remoras.[2][3][4][5][6]
The species is considered as circumtropical, as it occurs in all tropical and warm temperate waters around the world, except for the eastern Pacific.[1][2] The species can be found close to the coast, as well as offshore at a maximum depth of 50 m (160 ft).[7][8]
A live sharksucker is known to attach itself temporarily by its modified dorsal fin used as a sucking disc to various hosts, such as sharks, rays, large bony fishes, sea turtles, whales, dolphins, ships, and even sometimes scubadivers.[2]
E. naucrates is a medium-sized fish which can grow up to 110 cm (43 in) length.[9] Its body is elongated and streamlined, and its lower jaw is clearly prognathic (it projects forward well beyond the upper jaw).[3] The jaws, vomer and tongue have villiform teeth.[3] The main distinctive feature to distinguish from other fishes is the oval-shaped sucking disc, which is a highly modified dorsal fin positioned from the top of the head to the anterior part of the body.[3]
The body background colouration is dark grey to dark brown, with a dark belly. A longitudinal stripe runs along the axis side of the body, it is always darker than its background colour with a whitish margin. The caudal fin is black with white corners.
The remora's diet varies according to its maturity or situation (with host or not).
As a juvenile, it sometimes acts as a cleaner fish on reef station and its diet consists of small parasitic crustaceans living on the fishes' bodies, like copepods, isopods, and ostracods.[10]
With a host, the live sharksucker eats parasitic crustaceans from the latter, food scraps from the feeding activity of its host, or some small food caught by filtering the water through its villiform teeth while the navigating on its host.[11]
Without a host, the fish stays close to the shore and can aggregate with other individuals; its diet is then composed of free-living crustaceans, squid, and small fishes.[11]
The live sharksucker or slender sharksucker (Echeneis naucrates) is a species of marine fish in the family Echeneidae, the remoras.
La rémora rayada, pega, pegatimón, rémora o guaicán es la especie Echeneis naucrates, un pez marino de la familia de las rémoras o equeneidos, distribuido cosmopolita por todas las aguas subtropicales del planeta.[2]
Su pesca es poco comercial y tienen escaso valor, aunque si pueden ser valorados en pesca deportiva y para su uso en acuariología marina.[2] Los nativos suelen emplearlos en la pesca de presas mayores, atando un sedal al pedúnculo de su aleta caudal y soltándola libre, de forma que busque un pez grande y se adhiera a él, momento en que los pescadores usan el hilo para que los guie hasta este.[3]
Aunque se han descrito capturas de hasta 110 cm, la longitud máxima que alcanzan es de unos 66 cm.[4] No tiene espinas ni en la aleta anal ni en la dorsal, teniendo la parte delantera de la aleta dorsal transformada en un disco de succión con 18 a 28 láminas para adherirse a grandes animales.[2] Tiene una catacterística banda de color negro en el lateral del cuerpo.[5] En los adultos la aleta cauda está casi truncada, con los lóbulos superior e inferior algo más largos que la parte media.[2]
Habita preferentemente zonas costeras asociado a arrecifes, aunque también se le encuentra mar adentro, en un rango de profundidad entre 20 y 50 metros.[6] Es la especie de rémora más abundante en aguas templadas.[7] A menudo se le encuentra nadando libre en solitario en las zonas a resguardo entre los arrecifes de coral.[5] Se ancla a una gran variedad de animales como tiburones, tortugas y cetáceos, incluso se le ha observado unido a otro miembro de su misma especie.[8]
Se alimenta de pequeños peces que capturan, de trozos de las presas de sus hospedadores que se les caen a estos mientras comen o también capturando los parásitos de la piel del hospedador.[5] Los juveniles a menudo actúan como peces limpiadores de otros en el arrecife, prestando este servicio de limpieza a los peces loro.[9]
La rémora tiene, con respecto a otros peces marinos, un comportamiento beneficiado hacia sí mismo, pero no perjudica al otro ser. Es decir, interacciona con otro individuo sin favorecerlo, ni perjudicarlo, posee un comensalismo. Hay muchos ejemplares de este organismo; se puede adherir al tiburón, a la tortuga, etc. Que de ellos extrae nutrientes y defensa, para no ser atacado por sus depredadores, lo hace sin dañarlos ni perjudicarlos y más beneficiarlo, ya que el otro individuo en el que está adherido la rémora, vive su vida sin importar la de éste pez.
La rémora rayada, pega, pegatimón, rémora o guaicán es la especie Echeneis naucrates, un pez marino de la familia de las rémoras o equeneidos, distribuido cosmopolita por todas las aguas subtropicales del planeta.
Imikala (Echeneis naucrates) on soojades meredes elutsev ahvenaliste seltsi imikalalaste sugukonda kuuluv kala, pikkusega kuni 1 meeter. Ta kinnitub peas oleva imiketta abil laevade, suurte kalade või merikilpkonnade külge ning reisib sedasi kinnitatult pikki vahemaid ise ujumiseks pingutamata peremeeslooma või laevaga kaasa.[2][3][4][5][6]
Seda liiki peetakse kogu troopikavööndi kalaks, sest ta esineb kõigis troopilistes ja soojades parasvöötme vetes üle kogu Maa, välja arvatud Vaikse ookeani idaosa.[1][7] Teda võib leida ranniku lähedalt, aga ka kaugelt avamerelt, kuni 50 m sügavusel.[8][9]
Imikala on tuntud selle poolest, et ta kinnitub aegajalt oma imikettaks moondunud seljauime abil erinevate peremeesloomade või muude vees liikuvate objektide külge, nagu näiteks haid, raid, suured luukalad, merikilpkonnad, vaalad, delfiinid, laevad, ja vahel isegi akvalangistid.[10]
E. naucrates on keskmise suurusega kala, kes võib kasvada kuni 110 cm pikkuseks.[11] Tema keha on piklik ja voolujooneline ning tema alalõug on selgelt esiletungiv (see ulatub ülalõuast tublisti ettepoole).[3] Lõuad, suulagi ja keel on kaetud peente hammastega.[3] Peamine eristustunnus teistest kaladest on ovaalse kujuga imiketas, milleks on tugevasti moondunud seljauim, mis ulatub pealaest kuni selja esiosani.[3]
Imikala keha põhitoon on tumehall kuni tumepruun, tumedama kõhualaga. Pikitriip, mis jookseb mööda kala külgtelge, on põhitoonist palju tumedam, kuid sellel pikitriibul on põhitoonist heledamad piirjooned. Sabauim on must, äärest kitsalt valgete servadega.
Imikala toidulaud sõltub kala vanusest ja sellest, kas ta on kinnitunud peremeeslooma külge või mitte.
Noores eas tegutseb ta vahel riffidel teisi vee-elukaid parasiitidest puhastava kalana ja tema toidulaud koosneb siis väkestest parasiitsetest vähkidest, kes elavad kalade küljes, nagu näiteks aerjalalised, kakandid ja karpvähid.[12]
Peremeeslooma küljes olles toitub imikala peremeeslooma parasiitsetest vähkidest, peremeslooma toidulaualt pudenevatest toidupalakestest või peenest toidust, mis püütakse peremeesloomaga kaasa liikudes vett läbi peente hammaste filtreerides.[13]
Ilma peremeesloomata hoidub imikala ranniku lähedusse ja võib liituda teiste imikaladega. Tema toidulaud koosneb siis meres vabalt ujuvatest vähikestest, kalmaaridest ja väikestest kaladest.[13]
Mõnedes piirkondades, nagu näiteks Austraalia, Kariibi mere piirkond ja India ookean, kasutavad kalurid imikala ja teisi imikalalisi kalapüügivahendina. Imikala saba külge kinnitatakse peen nöör, lastakse ta siis eemale ja oodatakse, kuni ta kinnitub mõne peremeeslooma külge, et see siis paati sikutada.[14]
Imikala (Echeneis naucrates) on soojades meredes elutsev ahvenaliste seltsi imikalalaste sugukonda kuuluv kala, pikkusega kuni 1 meeter. Ta kinnitub peas oleva imiketta abil laevade, suurte kalade või merikilpkonnade külge ning reisib sedasi kinnitatult pikki vahemaid ise ujumiseks pingutamata peremeeslooma või laevaga kaasa.
Echeneis naucrates Echeneis generoko animalia da. Arrainen barruko Echeneidae familian sailkatzen da.
Espezie hau honako ekosistematan aurki daiteke:
Echeneis naucrates Echeneis generoko animalia da. Arrainen barruko Echeneidae familian sailkatzen da.
Echeneis naucrates • Rémora fuselé, Rémora rayé
Le rémora fuselé ou rémora rayé ou rémora commun (Echeneis naucrates) est un poisson commensal de la famille des Echeneidae[1].
Il a une répartition circumtropicale[2]. Il se rencontre aussi bien en pleine eau que proche des côtes[3].
Il a pour habitude, via son disque adhésif du haut de sa tête, de se fixer temporairement sur divers gros animaux marins comme les requins, les raies, les gros poissons, les tortues marines, les baleines, les dauphins et même parfois les bateaux ainsi que les plongeurs[4],[5].
Selon sa maturité ou sa situation, seul ou en compagnie d'un hôte, le régime alimentaire du rémora fuselé diffère. Juvénile, il officie comme poisson nettoyeur sur les stations récifales et sa nourriture consiste alors en de petits crustacés (copépodes, isopodes et ostracodes) présents sur le corps des poissons[6]. Lorsqu'il est lié à un hôte, il mange soit les crustacés parasites de ce dernier, soit les morceaux de nourriture s'échappant lors des phases de nourrissage ou encore en filtrant les nutriments au travers ses dents lorsqu'il est en mode navigation fixé sur son hôte[7]. Isolé, il demeure proche d'un récif où il capture ses proies comme de petits crustacés, des calamars et autres petits poissons[7].
Ce poisson sert aux pêcheurs de l'Océan indien, australiens ou des Caraïbes : ils attachent une corde à la queue du poisson et attendent qu'il se fixe solidement à la carapace d'une tortue marine ou d'un gros poisson. Les pêcheurs parviennent de cette façon à capturer de grandes tortues ou des raies entre autres[8].
Attention, il partage le nom rémora commun avec Remora remora, il est donc préférable d'utiliser les noms Rémora fuselé ou rémora rayé.
Echeneis naucrates • Rémora fuselé, Rémora rayé
Le rémora fuselé ou rémora rayé ou rémora commun (Echeneis naucrates) est un poisson commensal de la famille des Echeneidae.
Ikan gemi atau Echeneis naucratus adalah ikan laut yang tulangnya dapat dipakai untuk obat.[1] Ukuran panjang ikan ini bisa mencapai 60 cm.[1] Ciri utama yang dimiliki ikan gemi adalah memiliki penghisab pada ubun-ubun kepala.[1] Ikan gemi termasuk dalam genus Echeneis dan ordo Perciformes.[2] Habitat ikan gemi sebagian besar di perairan yang hangat serta jauh dari pantai.[2] Ikan tersebut sering ditemukan berenang bebas di wilayah perairan pantai yang dangkal serta di sekitar terumbu karang.[2] Ikan ini juga dapat ditemukan pada kedalaman 20 sampai 50 meter.[2] Ikan gemi biasanya berenang mengikuti ikan hiu, pari, kura-kura laut, paus, lumba-lumba, penyelam dan juga kapal.[1][2] Ikan gemi kadang-kadang digunakan oleh penduduk untuk membantu dalam penangkapan ikan.[2] Nama ikan ini memiliki beberapa sinonim yaitu:
Ikan gemi atau Echeneis naucratus adalah ikan laut yang tulangnya dapat dipakai untuk obat. Ukuran panjang ikan ini bisa mencapai 60 cm. Ciri utama yang dimiliki ikan gemi adalah memiliki penghisab pada ubun-ubun kepala. Ikan gemi termasuk dalam genus Echeneis dan ordo Perciformes. Habitat ikan gemi sebagian besar di perairan yang hangat serta jauh dari pantai. Ikan tersebut sering ditemukan berenang bebas di wilayah perairan pantai yang dangkal serta di sekitar terumbu karang. Ikan ini juga dapat ditemukan pada kedalaman 20 sampai 50 meter. Ikan gemi biasanya berenang mengikuti ikan hiu, pari, kura-kura laut, paus, lumba-lumba, penyelam dan juga kapal. Ikan gemi kadang-kadang digunakan oleh penduduk untuk membantu dalam penangkapan ikan. Nama ikan ini memiliki beberapa sinonim yaitu:
Echeneis chiromacer. Echeneis fasciata Gronow. Echeneis fusca Gronow. Echeneis guaican. Echeneis lunata Bancroft. Echeneis metallica Poey. Echeneis naucratus Linnaeus. Echeneis neucrates. Echeneis scaphecrates. Echeneis vittata Rüppell.Echeneis naucrates Linnaeus, 1758 è un pesce osseo marino appartenente alla famiglia Echeneidae.
Come tutte le remore è caratterizzata soprattutto dalla presenza di una vistosa ventosa dorsale che in questa specie è piuttosto lunga poiché arriva fino all'altezza delle pinne pettorali. Ha corpo sottile e affusolato, con un peduncolo caudale molto fino. La pinna dorsale e la pinna anale sono piuttosto lunghe e presso l'estremità anteriore hanno un lobo rialzato ben definito. La mandibola è appuntita e di forma triangolare.
È di color bruno chiaro o grigiastro, attraversato da una striscia scura (più contrastata nei giovani) delimitata da due linee bianche, che si estende dal muso fino alla pinna caudale. La pinna caudale è nera con i due apici biancastri.
Misura fino a un metro.
Come tutte le remore instaura un repporto di foresia con altri grandi animali marini come squali, tartarughe marine o cetacei da cui si fa trasportare attaccandosi con la ventosa dorsale. È l'unica remora che può talvolta attaccarsi ai subacquei. Rispetto ad altri membri della famiglia si incontra con relativa frequenza da sola, non in associazione con un grande ospite.
Si nutre di pesciolini o avanzi del pasto del suo ospite.
Le uova sono pelagiche. Le larve molto piccole sono di colore giallo ed hanno la pinna caudale con un lobo filiforme mediano.
Il suo areale comprende tutte le aree calde e temperate degli oceani. Si tratta della remora più comune nei mari tropicali. Nel Mar Mediterraneo non è comune.
Rispetto ad altre remore frequenta acque più costiere.
Questo pesce non è oggetto di pesca specifica se non per essere utilizzato esso stesso come strumento di pesca. In molte regioni tropicali questi animali vengono saldamente legati per il peduncolo caudale e quindi liberati in mare. Quando hanno aderito ad un ospite vengono recuperati assieme ad esso.
Echeneis naucrates Linnaeus, 1758 è un pesce osseo marino appartenente alla famiglia Echeneidae.
Echeneis naucrates is een straalvinnige vissensoort uit de familie van remoras of zuigbaarzen (Echeneidae).[1] De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1758 door Linnaeus.
Bronnen, noten en/of referentiesPodnawka (Echeneis naucrates) – gatunek ryby okoniokształtnej z rodziny podnawkowatych (Echeneidae). Jest gatunkiem kosmopolitycznym występującym w ciepłych morzach[3].
Ciało podnawki jest wydłużone i smukłe, o długości maksymalnie 110 cm, jednak typową długością ciała jest 66 cm[4]. Długość podnawki stanowi jedenasto- albo dwunastokrotność jej szerokości. Ponadto długość ciała jest około 5,5 razy większa niż długość jej głowy[5]. Natomiast długość przyssawki stanowi trzykrotność jej szerokości, a liczba poprzecznych listew waha się między 20 a 24[6], choć niektóre źródła podają od 21 do 28 listew[7]. Ponadto przyssawka podnawek sięga prawie środka płetwy piersiowej[8]. Płetwa odbytowa posiada 29–41 miękkich promieni, a druga płetwa grzbietowa – 32-42[4]. Płetwy piersiowe podnawki są spiczasto zakończone[6]. Są one osadzone wysoko[9]. Posiadają one 21-24 promienie[8]. Ciało podnawki jest barwy ciemnobrązowej, z horyzontalną pręgą pośrodku. Po bokach podnawki często spotykane są ciemnoniebieskie smugi[3]. U dorosłych osobników płetwa ogonowa, płetwa odbytowa i druga płetwa grzbietowa są prawie czarne, jasne są jedynie końce najdłuższych promieni płetwy ogonowej i płetwy odbytowej[6]. Łuski pokrywające ciało podnawki są małe, cykloidalne[4]. Dorosłe osobniki obu płci są trudne do rozróżnienia[5].
Podnawka występowała pierwotnie w Oceanie Indyjskim, Oceanie Atlantyckim i Oceanie Spokojnym[5]. Podnawka jest gatunkiem kosmopolitycznym rozprzestrzenionym w ciepłych morzach[3]. Obecnie nie występuje jednak we wschodnim Pacyfiku[10]. Przedstawicieli tego gatunku można znaleźć w zachodniej części Atlantyku – od Nowej Szkocji, Kanady, Bermudów, do Urugwaju, oraz we wschodnio-centralnej części Oceanu Atlantyckiego u wybrzeży Madery[4].
Osobniki tego gatunku występują w otwartych ciepłych wodach[8]. Żyją w strefie pelagialnej[3]. Podnawki przebywają najczęściej na głębokości od 1 do 85 m[4]. Osobniki opisywanego gatunku występują często w pobliżu raf koralowych. Młode ryby osiągnąwszy 3 cm długości, zaczynają się przyczepiać za pomocą swej przyssawki do większych morskich zwierząt[5][6]. Najczęściej są to drapieżniki, takie jak rekiny, żółwie morskie czy delfiny[4]. Podnawki mogą być w ten sposób transportowane na duże odległości.
Dieta podnawek różni się znacząco w zależności od rozmiaru i sytuacji. Młode ryby często pełnią funkcję czyścicieli w stałych pozycjach (tzw. cleaning station(ang.)) wykorzystywanych przez inne ryby do pozbywania się pasożytów. Te żywią się przede wszystkim drobnymi pasożytniczymi skorupiakami takimi jak widłonogi, równonogi i małżoraczki[11].
Ryba podróżująca wraz z innym zwierzęciem morskim nadal odżywia się pasożytami, jednak wzbogaca swoją dietę o resztki pożywienia pozostawione przez nosiciela, a także o drobne kręgowce złapane za pomocą filtrowania wody przez zęby podczas podróży[12]. Bez nosiciela ryba pozostaje w pobliżu brzegu, często w grupach, i żywi się skorupiakami, kałamarnicami i drobnymi rybami innych gatunków[12][6]. W skład diety podnawek wchodzą m.in. kraby z rodziny Diogenidae, a także kałamarnice z rodziny Loliginidae[8].
Rozród podnawek został na razie mało poznany. Tarło odbywa się najczęściej w miesiącach wiosennych i letnich[13]. Aczkolwiek w wodach Morza Śródziemnego osobniki tego gatunku trą się późnym latem oraz na jesieni[6]. Ikra podnawek jest mała, kulista, pelagiczna. Sperma wydostaje się na zewnątrz ciała samca przez specjalnie wykształcony przewód. Zapłodnienie jest zewnętrzne. Po zapłodnieniu jaja są zamykane w twardej skorupce, która chroni je przed uszkodzeniami i wysychaniem. Młode osobniki osiągają rozmiary od 4,7 do 7,5 mm długości. Ich ciało nie jest w pełni wykształcone. U młodych podnawek zaczynają wykształcać się małe zęby na górnej szczęce oraz duże zęby na szczęce dolnej. Przedstawiciele opisywanego gatunku osiągają dojrzałość płciową w wieku od trzech do pięciu lat[5].
Znaczenie podnawki dla gospodarki jest zarówno pozytywne, jak i negatywne. Ponieważ mięso podnawki jest tłuste, osobniki tego gatunku były cenionymi rybami konsumpcyjnymi[14]. Obecnie ich mięso, choć jadalne, nie ma większego znaczenia gospodarczego[15].
W niektórych miejscach o tropikalnym klimacie np. u wybrzeży Zanzibaru, północnej Australii czy nad Morzem Karaibskim podnawki używane są do połowu żółwi[14]. W przeszłości ten sposób połowu był stosowany w wielu rejonach świata: rybacy przywiązywali linę do podnawki i wypuszczali ją w morze, a gdy ta przyczepiła się do większego nosiciela – wyciągali obie ryby z wody[5].
Podnawki czasem przyczepiają się za pomocą swej przyssawki do spodów statków; starożytni Grecy wierzyli, że są one w stanie zatrzymać statek lub nawet go uszkodzić; podobne sugestie pojawiają się także we współczesnych źródłach[5]. Zostało zarejestrowanych także kilka przypadków, kiedy podnawka przyczepiła się do człowieka[5].
Ze względu na słabo poznane oddziaływania pomiędzy rekinami a podnawkami badania naukowe dotyczą symbiotycznego związku między rekinami należącymi do gatunku Negaprion brevirostris oraz podnawkami. Badania te skupiają się na zjawisku czyszczenia jamy gębowej rekinów N. brevirostris przez podnawki[16]. Inny nurt badań naukowych dotyczy mechanizmu działania przyssawki podnawki oraz oporu, jaki muszą pokonywać osobniki tego gatunku przyczepione do ciała większego zwierzęcia[17].
Podnawka (Echeneis naucrates) – gatunek ryby okoniokształtnej z rodziny podnawkowatych (Echeneidae). Jest gatunkiem kosmopolitycznym występującym w ciepłych morzach.
Echeneis naucrates é uma espécie de rêmoras do gênero Echeneis. A espécie é encontrada geralmente em todos os mares tropicais ao redor do mundo, principalmente em águas quentes;[1] ficando próximo a recifes de corais. Possuem na cabeça um disco em forma de ventosa que lhes permite fixarem-se firmemente a um hospedeiro,[2] como raias, tubarões, tartarugas marinhas, golfinhos, baleias e também navios.[1] Alimenta-se das presas do hospedeiro e seus parasitas. [1] O poder de sucção pode ser interrompido quase instantaneamente, quando a rémora se vai alimentar dos restos que o hospedeiro deixa cair.
Echeneis naucrates é uma espécie de rêmoras do gênero Echeneis. A espécie é encontrada geralmente em todos os mares tropicais ao redor do mundo, principalmente em águas quentes; ficando próximo a recifes de corais. Possuem na cabeça um disco em forma de ventosa que lhes permite fixarem-se firmemente a um hospedeiro, como raias, tubarões, tartarugas marinhas, golfinhos, baleias e também navios. Alimenta-se das presas do hospedeiro e seus parasitas. O poder de sucção pode ser interrompido quase instantaneamente, quando a rémora se vai alimentar dos restos que o hospedeiro deixa cair.
Hajsugfisk (Echeneis naucrates), en fisk ur familjen sugfiskar som finns i de flesta varmare hav och framför allt är känd för sin vana att slå följe med stora havsdjur som bland annat hajar.
Hajsugfisken är en långsmal fisk med den främre, taggstrålsförsedda ryggfenan omvandlad till en oval sugskiva uppe på huvudet.[2] Kroppen är vanligtvis vit med tydliga, mörka längsränder, men större exemplar kan även vara jämngrå. Munnen har underbett med en klart längre underkäke, och smala, spetsiga tänder.[3] Den kan bli 110 cm lång. även om den vanligtvis inte når mycket över 66 cm, och väga upp till 2,3 kg.[4]
Arten finns i subtropiska hav och angränsande brackvatten på djup mellan 20 och 50 m, gärna i anslutning till rev. Den är ofta frisimmande, men då den saknar simblåsa och inte är någon särskilt god simmare[2] fäster den sig gärna tillfälligt på stora havsdjur som hajar, rockor, stora benfiskar, havssköldpaddor och valar. Den kan även suga sig fast vid fartyg samt följa dykare.[4] Födan utgörs av bitar av sin värds måltider och dess hudparasiter, småfisk, krabbor och mindre kräftdjur samt bläckfiskar.[2] Unga exemplar kan etablera fasta putsarstationer vid rev, där den befriar andra fiskar, speciellt papegojfiskar, från deras hudparasiter.[4]
Hajsugfisken blir könsmogen vid 3 till 4 års ålder. Leken äger rum under vår till tidig sommar i större delen av dess utbredningsområde, och under hösten i Medelhavet. Äggen är pelagiska. Efter den yttre befruktningen utvecklar de en skyddande hinna, ett "skal", som skyddar dem mot uttorkning, även om de skulle sköljas upp på land. De nykläckta larverna är mellan 4,7 och 7,5 mm långa, och får ingen fungerande sugskiva förrän de är omkring 3 cm långa och ett år gamla.[2]
Arten finns kring hela jorden i det tropiska havsbältet, och även i många angränsande varmtempererade regioner. I västra Atlanten finns den från Nova Scotia i Kanada över Bermuda till Uruguay, i östra Atlanten vid Madeira[4] och i Medelhavet. Den finns även i Stilla havet till San Francisco i Kalifornien i norr samt i Indiska oceanen.[2] Arten finns kring större delarna av Australien, men är mindre vanlig längst i söder.[3]
Hajsugfisk (Echeneis naucrates), en fisk ur familjen sugfiskar som finns i de flesta varmare hav och framför allt är känd för sin vana att slå följe med stora havsdjur som bland annat hajar.
Echeneis naucrates Linnaeus, 1758
Обыкновенный прилипало, или полосатая рыба-прилипала, или большой прилипало[1] (лат. Echeneis naucrates), — вид лучепёрых рыб из рода прилипал семейства прилипаловых. Один из двух видов прилипаловых (наряду с акульей реморой), встречающихся в водах России.
Максимальная длина 110 см, максимальная масса 2,3 кг[2].
Тело узкое, веретеновидное, покрыто мелкой округлой чешуёй. Голова уплощённая, нижняя челюсть выдаётся вперёд, зубы мелкие и тонкие. Окраска всего тела, включая брюхо, тёмно-серая, серая или коричневая. Вдоль всего тела от челюстей до основания хвостового плавника проходит широкая тёмно-коричневая полоса с белыми краями сверху и снизу от неё. Полоса прерывается у глаз и грудных плавников. Первый колючий спинной плавник в ходе онтогенеза преобразуется в присоску овальной формы[3]. В присоске 21—27 пластин. Второй спинной и анальный плавники почти симметричные, длинные и находятся близко к хвостовому плавнику.
Широко распространена в тёплых тропических и субтропических водах Мирового океана. Встречается в Средиземном море, однажды эта рыба была встречена в Чёрном море, у берегов Болгарии.
В воды Приморского края заплывает, сопровождая крупных акул и морских черепах, чаще всего в конце лета.
Эта рыба прикрепляется к крупным морским животным и совершает длительные миграции, но часто наблюдаются группы свободноплавающих обыкновенных прилипал. Прилипалы, прикрепившиеся к одиночным животным-хозяевам, обычно крепятся к ним разнополыми парами.
Молодь плавает свободно и начинает прикрепляться к плавающим в воде объектам после достижении длины около 40—80 миллиметров. В этом возрасте её «хозяевами» часто бывают некрупные рыбы, такие как кузовки и иглобрюхи.
Обыкновенный прилипало кормится в основном мелкими рыбами: сардинами, сельдью, мелкими ставридами. Ещё в их желудках находили кальмаров, осьминогов, креветок и крабов. Молодь кормится зоопланктоном и крошками пищи «хозяев».
Нерест происходит в весенние и летние месяцы, а в Средиземном море — осенью[4]. Икринки округлые, 2,6—2,7 мм, пелагические, прозрачные. В них от 1 до 5 жировых капель жёлтого цвета.
Как прилов попадают в дрифтерные сети и яруса. Мясо съедобно. На юго-западе Индии регулярно продаётся на базарах. В Торресовом проливе местные жители применяют их для лова морских черепах. В водах Приморского края промыслового значения не имеет.
Обыкновенный прилипало, или полосатая рыба-прилипала, или большой прилипало (лат. Echeneis naucrates), — вид лучепёрых рыб из рода прилипал семейства прилипаловых. Один из двух видов прилипаловых (наряду с акульей реморой), встречающихся в водах России.
鮣(yìn, ㄧㄣˋ,学名:Echeneis naucrates),又稱長印魚,為輻鰭魚綱鱸形目鱸亞目鮣科的其中一個種。
本魚分布於全世界暖溫帶海域。
水深0至50公尺。 遠洋地區
本魚體延長,胸鰭尖銳,背吸盤有21至28對鰭瓣,體長為盤長之3.5至4.35倍,尾部較吻短以致肛門為長。尾柄圓柱狀,胸鰭內緣有不足1/3部分連結於腹面。吻平扁,前端略尖。口大,口裂寬,不可伸縮,下頜前突;上下頜、鋤骨、腭骨及舌上均具齒。體被小圓鱗,除頭部及吸盤無鱗外,全身均被鱗。背鰭兩個,第一背鰭變形而成吸盤,第二背鰭和臀鰭相對;腹鰭胸位,小形;胸鰭尖圓;尾鰭尖長。體色棕黃或黑色,體側經常有一暗色水平狹帶,較眼徑為寬,由下頜端經眼達尾鰭基底。體長可達110厘米。
為沿岸晝行性魚類,身上有吸盤會附著在鯊魚、翻車魚、海龜甚至小船,往往以撿大魚吃剩的食物為食、體外寄生蟲為食,或者自行捕捉淺海的無脊椎動物。本魚和寄主關係並不密切,經常離開寄主獨自游動。
為食用魚,小尾的可供觀賞及製成中藥。
|access-date=
中的日期值 (帮助) コバンザメ (小判鮫、鮣、Echeneis naucrates) はコバンザメ科に属する魚類の一種。
サメの名がついているがスズキ目に属し、軟骨魚類のサメ類ではなく近縁でもない、全く無関係な種である。
コバンザメ属 Echeneis は、全世界の熱帯・亜熱帯域に分布し、最もよく見られるコバンザメ類であるEcheneis naucrates と、メキシコ湾から南米北岸にかけて分布する Echeneis neucratoides (英名:Whitefin sharksucker)[1]の2種から構成される。
最大で110 cm・2300 gになるが、通常は70 cm程度。体長は体高の8-14倍程度。背鰭は32-42軟条、臀鰭は29-41軟条。頭部の背面に小判型の吸盤があり、これで大型のサメ類やカジキ類、ウミガメ、クジラなどに吸い付き、えさのおこぼれや寄生虫、排泄物を食べて暮らす(片利共生)。吸盤には横(背骨と垂直方向)に18-28枚の隔壁がある[2]。この隔壁はふだんは後ろ向きに倒れており、動いている大きな魚の体表などの面に吸盤が接触するとこれらは垂直に立ちあがる。このとき隔壁と隔壁の間の水圧が周囲の海水の圧力より小さくなり、これによって吸盤は面に吸いつく。吸いついたコバンザメを後ろに引くと隔壁の間の水圧はさらに小さくなるので吸盤はさらに強く吸いつく。反対にコバンザメを前に押すと隔壁がもとの位置に倒れるとともに吸盤内の水圧が上がり、吸盤は面からはずれる。このしくみによって、彼らは自分がくっついた大きな魚などが速く泳いでもふりはらわれずにすみ、また離れたいときは大きな魚などより少し速く泳ぐだけで簡単に離れることができる。
体側には太い黒線と、その上下を走る細い白線がある[2]。
生息深度は20-50 m。大型の海洋生物・船などに付着して生活するが、サンゴ礁の沿岸では単独で見られることも多い[2]。