Lumpenus lampretaeformis és una espècie de peix de la família dels estiquèids i de l'ordre dels perciformes.[8]
Fa 50 cm de llargària màxima, té un cos allargat semblant al d'una anguila i és de color marró clar al dors, blavós als flancs i verdós groguenc al ventre. Té nombroses taques irregulars marrons al cos. Musell rom, boca recta i amb el maxil·lar superior sobresortint per sobre de l'inferior. Aleta caudal punxeguda. Una sola aleta dorsal estesa gairebé al llarg de tota la longitud del cos. L'aleta anal abasta al voltant de dos terços de la longitud corporal total. L'orifici anal s'ubica cap al centre del cos i fa que la part posterior comprimida del cos sigui més llarga que la part davantera més arrodonida. Els radis de les llargues aletes dorsal i anal són espinosos però bastant tous. Peduncle caudal curt. Escates petites. Pell bavosa.[9][10][11]
És un peix marí, demersal (entre 30 i 373 m de fondària,[12] normalment entre 40 i 100),[13] no migratori[14] i de clima temperat (8°C-14°C;[15] 80°N-41°N, 71°W-55°E), el qual viu a l'Àrtic i l'Atlàntic nord des de Spitsbergen[16] fins a Escandinàvia, la mar del Nord,[17] el sud de la mar Bàltica[18][19][20][21][22] (una població aïllada, probablement un vestigi de la darrera glaciació),[9][23][24] les illes Fèroe, Islàndia,[25] Grenlàndia,[26][27][28] la península de Labrador, Terranova i la badia de Massachusetts, incloent-hi Noruega,[29] Dinamarca, Suècia, Alemanya, Polònia, Rússia, Estònia,[30][31] Lituània, Letònia, Finlàndia,[32] la Gran Bretanya,[33] Escòcia),[34][35][36] l'illa de Man,[37] el Canadà[38][39][40] (com ara, el Quebec)[41] i Maine (Estats Units)).[42][43][44][45][46][47][48][49][50][50][51][52][53][54][55][5][10][56][57] Assoleix la maduresa sexual en arribar als 3 anys de vida (quan fa prop de 20 cm de llargada) i la fresa (al voltant de 1.000 ous dipositats al fons del mar i en aigües fondes) té lloc entre el desembre i el gener.[9] Viu en túnels en forma de "Y" en el fang, els quals suposadament són emprats per a la cura parental dels ous.[58][59]
Menja petits crustacis, mol·luscs, cucs i ofiuroïdeus.[60]
És depredat per Raja radiata,[61] a Noruega pel bec de serra gros (Mergus merganser) i Hippoglossoides platessoides,[62] a Alemanya pel bacallà (Gadus morhua), a la Gran Bretanya per la foca comuna (Phoca vitulina),[63] a Irlanda pel rap blanc (Lophius piscatorius)[64] i als Estats Units pel rap americà (Lophius americanus).[65] Les seues principals amenaces són l'eutrofització i la pèrdua del seu hàbitat.[66] És inofensiu per als humans.[10]
Lumpenus lampretaeformis és una espècie de peix de la família dels estiquèids i de l'ordre dels perciformes.
Der Spitzschwanz-Schlangenstachelrücken (Lumpenus lampretaeformis) ist ein schlanker Meeresfisch aus kalten Regionen des Nordatlantik. Sein Verbreitungsgebiet reicht von Spitzbergen und der Barentssee südlich entlang der Küste Skandinaviens und der Nordseeküsten. Außerdem gibt es ihn an der Südküste Grönlands, bei Island, rund um die Färöer und an den Küsten der Shetlandinseln und Schottlands. Eine isolierte Population in der Ostsee erreichte ihren Lebensraum wahrscheinlich am Ende der Eiszeit während eines ersten Salzwassereinstroms (Yoldiameer). Die Unterart Lumpenus lumpretaeformis serpentinus kommt im nordwestlichen Atlantik von Labrador und Neufundland bis Massachusetts vor.
Der Spitzschwanz-Schlangenstachelrücken hat einen aalartigen, langgestreckten Körper, der maximal 50 cm lang wird. Ab einer Länge von 20 cm und einem Alter von zwei Jahren sind die Fische geschlechtsreif. Die Schwanzflosse ist schmal und spitz, was zur deutschsprachigen Benennung des Fisches beigetragen hat. Die Rückenflosse erstreckt sich fast über die gesamte Körperlänge, die Afterflosse über 2/3 der Körperlänge. Die Fische sind von gelblichbrauner Grundfarbe. Der Körper ist mit zahlreichen, unregelmäßigen braunen Flecken gemustert.
Spitzschwanz-Schlangenstachelrücken leben in Y-förmigen Röhren im schlammigen Meeresboden in Tiefen zwischen 30 und 370 Metern, meist zwischen 40 und 100 Metern. Sie ernähren sich von kleinen Krebstieren, Weichtieren, Schlangensternen und Würmern. Sie laichen wahrscheinlich auch in ihren Röhren. Die Weibchen legen etwa 1000 Eier, die von den Eltern bewacht werden. Die schlüpfenden Larven sind pelagisch. Laichzeit ist von Dezember bis Januar.
Der Spitzschwanz-Schlangenstachelrücken (Lumpenus lampretaeformis) ist ein schlanker Meeresfisch aus kalten Regionen des Nordatlantik. Sein Verbreitungsgebiet reicht von Spitzbergen und der Barentssee südlich entlang der Küste Skandinaviens und der Nordseeküsten. Außerdem gibt es ihn an der Südküste Grönlands, bei Island, rund um die Färöer und an den Küsten der Shetlandinseln und Schottlands. Eine isolierte Population in der Ostsee erreichte ihren Lebensraum wahrscheinlich am Ende der Eiszeit während eines ersten Salzwassereinstroms (Yoldiameer). Die Unterart Lumpenus lumpretaeformis serpentinus kommt im nordwestlichen Atlantik von Labrador und Neufundland bis Massachusetts vor.
Elasku (lat. Lumpenus lampretaeformis) on ahvenkaloih kuului kalaluadu.
Lumpenus lampretaeformis, the snakeblenny, is a species of marine ray-finned fish belonging to the family Stichaeidae, the pricklebacks and shannies.[2]
It is native to the coasts of Northern Atlantic Ocean.[2]
Lumpenus lampretaeformis, the snakeblenny, is a species of marine ray-finned fish belonging to the family Stichaeidae, the pricklebacks and shannies.
It is native to the coasts of Northern Atlantic Ocean.
Suttlimusk (Lumpenus lampretaeformis) on ahvenaliste seltsi kuuluv kala.
Suttlimusk on levinud Atlandi ookeani põhjaosa rannikuvetes 100–200 m sügavusel. Talvel tõuseb madalamasse vette. Eestis on teda leitud Soome lahest ja Läänemere avaosa rannikult.
Täiskasvanud suttlimusk võib olla kuni 49 cm pikk, kuid enamasti on alla 30 cm pikkune.
Suttlimusk (Lumpenus lampretaeformis) on ahvenaliste seltsi kuuluv kala.
Suttlimusk on levinud Atlandi ookeani põhjaosa rannikuvetes 100–200 m sügavusel. Talvel tõuseb madalamasse vette. Eestis on teda leitud Soome lahest ja Läänemere avaosa rannikult.
Täiskasvanud suttlimusk võib olla kuni 49 cm pikk, kuid enamasti on alla 30 cm pikkune.
Lumpenus lampretaeformis Lumpenus generoko animalia da. Arrainen barruko Stichaeidae familian sailkatzen da.
Lumpenus lampretaeformis Lumpenus generoko animalia da. Arrainen barruko Stichaeidae familian sailkatzen da.
Elaska (Lumpenus lampretaeformis) on ahvenkalojen lahkoon kuuluva kalalaji. Johann Julius Walbaum kuvasi lajin ensimmäisenä vuonna 1792.
Elaskaa esiintyy Euroopassa ja Pohjois-Amerikassa Pohjois-Atlantin rannikkovesissä sekä Jäämeren vesissä muun muassa Grönlannissa ja Huippuvuorilla. Elaska elää myös Itämeren syvissä osissa.[1]
Elaska on kellertävän ruskehtavan läikikäs, vartalonmuodoltaan lähes käärmemäisen hoikka ja pitkulainen. Aikuinen elaska on pituudeltaan useimmiten alle 30 senttimetriä. Elaskan ruokavalioon kuuluvat pohjaeläimet, Itämeressä erityisesti massiäyriäiset.[2]
Elaska on pohjakala, joka elää tyypillisesti 100–200 metrin syvyydessä, mutta talvisin saattaa nousta 25 metrin syvyyteen. Elaskoja saadaan harvoin pyydettyä, joten se on melko tuntematon kalalaji eikä sillä ole taloudellista merkitystä.[2]
Ulkonäöltään elaskaa muistuttavat suomalaisista kaloista ankerias, kivinilkka, nahkiainen, pikkunahkiainen ja teisti.
Elaska (Lumpenus lampretaeformis) on ahvenkalojen lahkoon kuuluva kalalaji. Johann Julius Walbaum kuvasi lajin ensimmäisenä vuonna 1792.
Lumpenus lampretaeformis is een straalvinnige vissensoort uit de familie van stekelruggen (Stichaeidae).[1] De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1792 door Walbaum.
Bronnen, noten en/of referenties
Langhalet langebarn (Lumpenus lampretaeformis) er en beinfiskart i hornkvabbefamilien, og en av fire langebarnarter som forekommer i norske farvann.[2]
Langhalet langebarn forekommer i det meste av Nord-Atlanteren, blant annet norskekysten. De vokser opp til 50 centimeter i lengde, og lever hovedsakelig på mellom 50 og 200 meters dyp, ofte nedgravd i bunnsediment. De har en spiss hale.[2]
Langhalet langebarn ble antagelig tatt på stang i Norge for første gang i 2016 i Hafrsfjord i Rogaland.[3]
Denne biologirelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den. Langhalet langebarn (Lumpenus lampretaeformis) er en beinfiskart i hornkvabbefamilien, og en av fire langebarnarter som forekommer i norske farvann.
Langhalet langebarn forekommer i det meste av Nord-Atlanteren, blant annet norskekysten. De vokser opp til 50 centimeter i lengde, og lever hovedsakelig på mellom 50 og 200 meters dyp, ofte nedgravd i bunnsediment. De har en spiss hale.
Taśmiak długi[2], taśmiak[2] (Lumpenus lampretaeformis) – gatunek ryby okoniokształtnej z rodziny stychejkowatych (Stichaeidae). W Polsce objęty częściową ochroną gatunkową[3].
Północny Atlantyk od Morza Białego do wybrzeży Szkocji, Wysp Owczych, Skagerraku, Kattegatu i Bałtyku. W Bałtyku jest to prawdopodobnie relikt epoki lodowcowej. W Ameryce Północnej od wybrzeży stanu Massachusetts do Nowej Fundlandii występuje podgatunek Lumpenus lumpretaeformis serpentinus.
Ryba przebywająca w strefach wód przybrzeżnych na większych głębokościach, od 30–80 m, najczęściej nad dnem mulistym i piaszczystym, rzadko skalistym.
Dorasta maksymalnie do 42 cm. Ciało wydłużone, węgorzowate o okrągłym przekroju. Głowa mała, spiczasta, pysk zaokrąglony. Oczy duże. Ciało pokryte bardzo drobną łuską, głowa bezłuska. Długa płetwa grzbietowa wsparta 68–76 twardymi promieniami, sięgająca od głowy do płetwy ogonowej. Płetwa odbytowa długa, podparta 1 twardym promieniem i 47–53 promieniami miękkimi. Płetwy brzuszne cienkie, nitkowate. Płetwa ogonowa długa, wąska ze spiczastym zakończeniem.
Ubarwienie: grzbiet i boki jasnobrązowe lub jasnobrązowe z zielonkawym albo niebieskim odcieniem. Grzbiet i boki pokryte brunatnymi plamami i marmurkowatym deseniem. Brzuch zielonkawożółty.
W początkowym okresie życia odżywia się planktonem, a później zjada drobne zwierzęta denne.
Tarło odbywa się od grudnia do stycznia, ikra składana jest na dnie. Po wylęgu larwy żyją w otwartej toni wodnej, w wieku ok. 3 miesięcy przechodzą do dennego trybu życia. Dojrzałość płciową osiągają w wieku 3 lat.
Taśmiak długi, taśmiak (Lumpenus lampretaeformis) – gatunek ryby okoniokształtnej z rodziny stychejkowatych (Stichaeidae). W Polsce objęty częściową ochroną gatunkową.
Spetsstjärtat långebarn (Lumpenus lampretaeformis) är en ålliknande bottenfisk som tillhör familjen tångsnärtefiskar.[1]
En långsträckt, ålliknande fisk med små fjäll, baktill spetsig stjärtfena, lång analfena och ännu längre ryggfena.[2] Ryggfenan har endast taggstrålar, till ett antal av 71 till 75 stycken.[3] Kroppen är brungul med mörkare bruna fläckar. Som mest blir den 50 cm lång.[4]
Det spetsstjärtade långebarnet lever i grävda, Y-formade gångar på dybottnar vid ett djup av 50 till 200 m.[4] Födan består av bottendjur som maskar, blötdjur, ormstjärnor och små kräftdjur.[5]
Arten blir könsmogen vid ungefär 3 års ålder och 20 centimeters längd.[4] Den leker under vintern på djupt vatten då honan kan lägga upptill 1 000 ägg på bottnen,[5] som kläcks efter 4 till 6 veckor.[2] Vissa forskare förmodar att bogångarna används för att dölja äggen.[5] Larverna är pelagiska fram till våren.[3]
Det spetsstjärtade långebarnet finns i Nordatlanten från Kattegatt och norrut längs norska kusten till Spetsbergen, vidare västerut till Färöarna, Island, västra Grönland och Nordamerika[2] (Labradorhalvön samt Newfoundland till Massachusetts). Ett troligt istidsisolat finns även i Östersjön.[5]
Spetsstjärtat långebarn (Lumpenus lampretaeformis) är en ålliknande bottenfisk som tillhör familjen tångsnärtefiskar.
