Myotis muricola és una espècie de ratpenat de la família dels vespertiliònids. Viu a l'Afganistan, Bhutan, Brunei, Cambodja, la Xina, l'Índia, Indonèsia, Laos, Malàisia, Myanmar, el Nepal, el Pakistan, les Filipines, Singapur, Taiwan, Tailàndia i el Vietnam. Els seus hàbitats naturals són els boscos primaris i secundaris, tant montans com de plana, així com matollars i zones de creixement secundari. Es creu que no hi ha cap amenaça significativa per a la supervivència d'aquesta espècie.[1]
Myotis muricola és una espècie de ratpenat de la família dels vespertiliònids. Viu a l'Afganistan, Bhutan, Brunei, Cambodja, la Xina, l'Índia, Indonèsia, Laos, Malàisia, Myanmar, el Nepal, el Pakistan, les Filipines, Singapur, Taiwan, Tailàndia i el Vietnam. Els seus hàbitats naturals són els boscos primaris i secundaris, tant montans com de plana, així com matollars i zones de creixement secundari. Es creu que no hi ha cap amenaça significativa per a la supervivència d'aquesta espècie.
Die Südasiatische Bartfledermaus (Myotis muricola) ist eine Art der Mausohren (Myotis) innerhalb der Fledermäuse (Chiroptera). Sie ist über weite Teile von Südasien bis auf die südostasiatischen Inseln verbreitet. Die Art lebt einzeln oder in kleinen Kolonien in Höhlen, Baumhöhen und der Vegetation von Wäldern und jagt ab dem frühen Abend nach Insekten.
Die Südasiatische Bartfledermaus erreicht eine Kopf-Rumpf-Länge von 41 bis 47 Millimetern und eine Schwanzlänge von 25 bis 39 Millimetern. Der Unterarm hat eine Länge von 31 bis 37 Millimetern, die Hinterfußlänge beträgt 4 bis 7 Millimeter, die Ohrlänge 6 bis 13 Millimeter.[1] Es handelt sich entsprechend um eine kleine Art der Gattung. Das Rückenfell ist dicht und weich. Die Rückenfärbung ist gräulich braun bis braun, die Rückenhaare haben eine schwarze Basis und sind an der Spitze heller, die Haare des Bauches haben eine noch etwas hellere Spitze. Die Ohren sind groß und enden spitz, der Tragus ist schmal und etwa halb so lang wie das Ohr. Die Flughaut setzt an der Basis der Mittelfußknochen an den Füßen an. Die Hinterfußlänge ist kürzer als die halbe Tibialänge.[1]
Der Schädel ist filigran gebaut und besitzt einen hervorstehenden Hirnschädel (Cranium). Der hintere Teil des Rostrums ist nach innen gewölbt. Die Zähne weisen einige artspezifische Merkmale auf, die Prämolaren P3 des Oberkiefers liegen in der Zahnreihe und stehen mit anderen Prämolaren in Kontakt.[1]
Die Südasiatische Bartfledermaus ist über weite Teile von Südasien bis Südostasien verbreitet.[1][2] In Südasien reicht das Verbreitungsgebiet von Afghanistan und Pakistan über den Norden von Indien, Bhutan, Nepal bis nach China. In Indien kommt die Art in Assam, Himachal Pradesh, Jammu und Kashmir, Jharkhand, Meghalaya, Mizoram, Sikkim, Uttaranchal und Westbengalen vor.[2] Im zentralen und südlichen China ist die Art in Xizang, Sichuan und Yunnan nachgewiesen, darüber hinaus kommt sie auf Taiwan vor.[1] In Südostasien lebt die Art sowohl auf dem Festland wie auf den südostasiatischen Inseln, das Verbreitungsgebiet reicht hier von Myanmar, Laos, Kambodscha und Vietnam über Thailand und Malaysia bis auf die indonesischen und philippinischen Inseln. Dabei kommt sie auf Borneo (Malaysia, Indonesien und Brunei) sowie in Indonesien auf den Mentawai-Inseln, Sumatra, Java, Bali, Lombok, Sumbawa, Sumba, Flores, Sulawesi, Ambon und Bunguran vor, in den Philippinen auf Biliran, Busuanga, Leyte, Luzon, Maripipi und Negros.[2]
Die Art kommt in verschiedenen Habitaten innerhalb ihres Verbreitungsgebietes sowohl im Flachland wie auch im moderaten Bergland bis 2700 Metern vor, vor allem in Waldgebieten, Gebüschen, Gärten und Sekundärwäldern. Sie leben teilweise solitär oder in kleinen Kolonien, die in Höhlen oder Baumhöhlen gefunden werden, sie rasten jedoch auch in der Vegetation wie etwa in eingerollten Bananenblättern. Die Nahrungssuche der nachtaktiven Tiere beginnt am frühen Abend, die Tiere sind schnelle Flieger und sie fliegen teilweise recht hoch,[1] nutzen jedoch auch die unteren Waldzonen und Gewässerläufe.[2]
Die Südasiatische Bartfledermaus wird als eigenständige Art den Mausohren (Gattung Myotis) zugeordnet, zu der mehr als 100 Arten gehören. Die wissenschaftliche Erstbeschreibung stammt von dem britischen Zoologen John Edward Gray aus dem Jahr 1846, der sie anhand von Exemplaren aus Nepal beschrieb.[3] Teilweise wurde sie der Kleinen Bartfledermaus (Myotis mystacinus) zugeordnet, später jedoch als eigenständig betrachtet. Sie wird innerhalb der Mausohren der Untergattung Selysius zugeordnet und es handelt sich vielleicht um einen Artenkomplex aus mehreren nahe verwandten Arten. Eine nähere Verwandtschaft mit der Schwarzen Bartfledermaus (Myotis ater) auf den indonesischen Inseln ist wahrscheinlich.[3]
Innerhalb der Art werden mehrere Unterarten unterschieden.[3] In China kommen dabei Myotis m. caliginosus in Xizang und Myotis muricola moupinensis in Sichuan und Yunnan vor. Auf Taiwan ist Myotis m. latirostris verbreitet.[1] Weitere Unterarten sind Myotis m. muricola als Nominatform aus Nepal sowie Myotis m. browni, Myotis m. herrei, Myotis m. niasensis und Myotis m. patriciae.[3]
Die Art wird von der International Union for Conservation of Nature and Natural Resources (IUCN) als nicht gefährdet („least concern“) eingestuft. Begründet wird diese Zuordnung durch das große Verbreitungsgebiet sowie die großen Bestände. Bestandsgefährdende Bedrohungen für die Art sind nicht vorhanden. Die Art ist sehr anpassungsfähig an veränderte und gestörte Habitate, in einigen Gebieten ist sie jedoch trotzdem von starken Holzeinschlägen und der Suche nach Bodenschätzen beeinflusst und bedroht. In Südasien wurden große Teile des Verbreitungsgebietes entwaldet für die Holzgewinnung und die Umwandlung von ehemaligen Waldgebieten in landwirtschaftliche Nutzflächen. Lokal stellen Sammlungsaktivitäten für wissenschaftliche Sammlungen und Forschungsarbeiten eine Bedrohung dar.[2]
Die Südasiatische Bartfledermaus (Myotis muricola) ist eine Art der Mausohren (Myotis) innerhalb der Fledermäuse (Chiroptera). Sie ist über weite Teile von Südasien bis auf die südostasiatischen Inseln verbreitet. Die Art lebt einzeln oder in kleinen Kolonien in Höhlen, Baumhöhen und der Vegetation von Wäldern und jagt ab dem frühen Abend nach Insekten.
The wall-roosting mouse-eared bat, or Nepalese whiskered myotis (Myotis muricola) is a species of vesper bat whose type locality is Nepal.
Myotis muricola was previously classified as a subspecies of Myotis mystacinus but genetic studies indicate that M. muricola represents a complex of species.
The upper side of M.muricola is coloured brown or grey with dark bases and the underside has dark bases and light brown tips. The ears are moderately long, slender, bent forwards and bluntly pointed (Francis, 2008). M.muricola has small feet with wing membranes attached at the base of the toes. The tail is long and completely enclosed in the interfemoral membrane. It has three pairs of premolars, with the upper canine much longer than the third premolar. The second premolar is small and slightly intruded from the tooth row (Yasuma, Andau, Apin, Tuh Yit Yu, & Kimsui, 2003).
Myotis muricola is found in Afghanistan, Bangladesh, Bhutan, Cambodia, India, Indonesia, Laos, Malaysia, Myanmar, Nepal, Pakistan, Papua New Guinea, the Philippines, Thailand, and Vietnam (Simmons, 2005).
Myotis muricola is a nocturnal and insectivorous bat. It tends to feed during the first two hours after sunset and before dawn, using ultrasonic echolocation (Richardson, 1993). It catches insects in flight or perched on foliage, the ground or a water surface. Small insects are usually caught directly in the mouth, while larger ones are scooped out of the air using the tail membrane and flipped into the mouth, or brought to the mouth with the wing tips (Bonaccooso, 1998). It drinks by swooping low over the surface of a body of water or collecting droplets of water from the roof of tunnels or caves in which it roosts (Richardson, 1993).
Myotis muricola roosts in a variety of different sites, including curled-up banana leaves (Francis, 2008), limestone forests (Abdullah, Azlan, & Neuchlos, 2005), hollow trees, rock shelters, artificial caves, mines and tunnels, and old buildings (Richardson, 1993).
According to the 2019 IUCN Red List of Threatened Species, M. muricola is classified as Least Concern.[1]
The wall-roosting mouse-eared bat, or Nepalese whiskered myotis (Myotis muricola) is a species of vesper bat whose type locality is Nepal.
Myotis muricola es una especie de murciélago de la familia Vespertilionidae.
Se encuentra en Afganistán, Bangladés, Bután, Camboya India Indonesia, Laos Malasia Birmania, Nepal, Pakistán, Papúa Nueva Guinea, Filipinas, Tailandia y Vietnam.
Myotis muricola es una especie de murciélago de la familia Vespertilionidae.
Myotis muricola Myotis generoko animalia da. Chiropteraren barruko Myotinae azpifamilia eta Vespertilionidae familian sailkatuta dago
Myotis muricola Myotis generoko animalia da. Chiropteraren barruko Myotinae azpifamilia eta Vespertilionidae familian sailkatuta dago
Lasiwen pucuk-pisang atau lasiwen biasa (Myotis muricola) adalah sejenis kelelawar anggota suku Vespertilionidae. Kelelawar pemakan serangga ini hidup tersebar luas mulai dari Pakistan bagian utara, Kashmir, India utara, Nepal, Burma, hingga Cina selatan (Yunnan, Sichuan, Fujian), Taiwan, ke selatan: Vietnam, Laos, Thailand, Malaysia, Indonesia (Sumatra, Kalimantan, Jawa, Bali, Nusa Tenggara, Sulawesi dan pulau-pulau kecil di sekitarnya, dan Ambon), serta Filipina (Luzon, Mindanao). Juga tercatat dari Afganistan dan Tibet selatan.[1]. Dalam bahasa Inggris kampret ini dikenal sebagai Whiskered Myotis atau Nepalese Whiskered Myotis.
Lokasi tipe M. muricola adalah Nepal.
Kampret bertubuh kecil, dengan panjang lengan bawah antara 30,1–37,0 mm, kaki belakang 5,7–7,2 mm, dan ekor 35,7–43,4 mm. Kaki belakang (termasuk cakar): betis < 1/2.[2]
Tubuh bagian atas (sisi punggung) coklat sampai abu-abu dengan dasar gelap, bagian bawah (sisi perut) putih bungalan melebar dengan ujung abu-abu pucat. Telinga cukup panjang, dengan tragus ramping, melengkung ke depan dan menyempit tumpul. Kaki kecil, membran sayapnya menempel pada pangkal jari kaki. Gigi taring atas jauh lebih panjang daripada geraham depan atas posterior.[3]
M. muricola bersifat nokturnal dan pemakan serangga (insektivora). Kelelawar ini terutama aktif mengejar mangsa pada dua jam setelah gelap dan sebelum fajar, yakni saat-saat aktifnya banyak jenis serangga malam[4]
Di siang hari, kelelawar ini tidur di dalam gulungan daun pisang muda[3]. Akan tetapi di Thailand, lasiwen ini diketahui biasa bertengger dalam gua-gua di hutan primer[5].
Selanjutnya Lekagul dan McNeely juga menyebutkan bahwa lasiwen pucuk-pisang ini biasanya membentuk koloni besar, hingga ribuan ekor. Induk lasiwen melahirkan seekor anak (jarang dua) setelah hamil selama 50–70 hari. Kelelawar ini berbiak di sepanjang tahun, dengan puncaknya di sekitar bulan April dan Mei (di Malaya). Anak-anak lasiwen pucuk-pisang menjadi dewasa di sekitar usia 1 tahun, dan hidup rata-rata hingga 6-7 tahun; dengan kekecualian hingga 18½ tahun.[5]
Ada beberapa anak jenisnya, misalnya[6]:
Sebelumnya, M. muricola dianggap sebagai anak jenis dari Myotis mystacinus (misalnya, Lekagul and McNeely 1977). M. muricola kemungkinan merupakan kompleks dari beberapa spesies yang bermiripan[7].
Lasiwen pucuk-pisang atau lasiwen biasa (Myotis muricola) adalah sejenis kelelawar anggota suku Vespertilionidae. Kelelawar pemakan serangga ini hidup tersebar luas mulai dari Pakistan bagian utara, Kashmir, India utara, Nepal, Burma, hingga Cina selatan (Yunnan, Sichuan, Fujian), Taiwan, ke selatan: Vietnam, Laos, Thailand, Malaysia, Indonesia (Sumatra, Kalimantan, Jawa, Bali, Nusa Tenggara, Sulawesi dan pulau-pulau kecil di sekitarnya, dan Ambon), serta Filipina (Luzon, Mindanao). Juga tercatat dari Afganistan dan Tibet selatan.. Dalam bahasa Inggris kampret ini dikenal sebagai Whiskered Myotis atau Nepalese Whiskered Myotis.
Lokasi tipe M. muricola adalah Nepal.
Myotis muricola (Gray, 1846) è un pipistrello della famiglia dei Vespertilionidi diffuso nell'Ecozona orientale.[1][2]
Pipistrello di piccole dimensioni, con la lunghezza della testa e del corpo tra 34,7 e 48 mm, la lunghezza dell'avambraccio tra 32,3 e 36,4 mm, la lunghezza della coda tra 30,9 e 41,3 mm, la lunghezza del piede tra 4 e 7 mm, la lunghezza delle orecchie tra 10,3 e 12,7 mm e un peso fino a 5,1 g.[3]
La pelliccia è densa e soffice. Le parti dorsali variano dal marrone al grigio, con la base dei peli nera, mentre le parti ventrali sono marroni chiare con la base scura. Le orecchie sono moderatamente lunghe e appuntite. Il trago è sottile, lungo la metà del padiglione auricolare, curvato in avanti e smussato. Le membrane alari sono attaccate posteriormente alla base delle dita dei piedi, i quali sono piccoli. La coda è lunga ed è inclusa completamente nell'ampio uropatagio. Il calcar è lungo e con un piccolo lobo all'estremità. Il canino superiore è molto più lungo del primo premolare superiore. Il cariotipo è 2n=44 FNa=50-52.
Emette ultrasuoni a basso ciclo di lavoro con impulsi di breve durata e forte intensità a frequenza iniziale di 115 kHz e finale a 47 kHz.
Si rifugia singolarmente o in piccoli gruppi all'interno di grandi foglie arrotolate di alberi come il banano, e talvolta anche nelle grotte e nelle cavità degli alberi. Il volo è veloce e solitamente l'attività predatoria inizia molto presto la sera.
Si nutre di insetti catturati nel sottobosco in prossimità di corsi d'acqua.
Le femmine danno alla luce un piccolo alla volta.
Questa specie è diffusa nell'Ecozona orientale, dall'Indocina e l'Indonesia fino alle Filippine.
Vive nelle foreste primarie e secondarie, boscaglie e giardini fino a 2.700 metri di altitudine.
Sono state riconosciute 5 sottospecie:
Recenti studi filogenetici hanno evidenziato che le sottospecie M.m.caliginosus, M.m.latirostris e M.m.moupinensis appartengono al genere Submyotodon[4].
La IUCN Red List, considerato il vasto areale, la popolazione presumibilmente numerosa, la presenza in diverse aree protette e la tolleranza alle modifiche ambientali, classifica M.muricola come specie a rischio minimo (LC).[1]
Myotis muricola (Gray, 1846) è un pipistrello della famiglia dei Vespertilionidi diffuso nell'Ecozona orientale.
Myotis muricola is een vleermuis uit het geslacht Myotis. M. muricola is een kleine Myotis-soort met in het bijzonder kleine voeten.
Deze soort komt voor van Afghanistan tot Borneo, Celebes en mogelijk de Filipijnen, de Molukken en Nieuw-Guinea.
De taxonomische status van deze soort en zijn verwanten is zeer onduidelijk. In de oudere literatuur worden deze populaties vaak tot de baardvleermuis (M. mystacinus) gerekend, maar die komt samen met M. muricola voor in India, zoals in 1983 werd aangetoond door de Engelse mammaloog John Edwards Hill. In datzelfde onderzoek werd echter een nieuw probleem gesignaleerd: op Celebes kwamen twee vormen van M. "muricola" voor, een grotere en een kleinere. Voor de grotere vorm werd de naam Myotis ater gebruikt. Later onderzoek toonde aan dat er ook op Borneo en Malakka twee soorten waren. De populaties op Borneo worden tot de ondersoort M. ater nugax gerekend, de nog grotere Maleisische populatie werd voorlopig ook tot M. ater gerekend, hoewel die mogelijk een aparte soort vertegenwoordigt. Op Borneo werd zelfs nog een derde soort uit de groep beschreven, M. gomantongensis. Andere onderzoekers suggereerden echter dat de twee groepen op veel plaatsen overlapten en in feite maar één soort vertegenwoordigden. Ook de soort Myotis oreias, bekend van slechts één exemplaar uit Singapore, is met M. muricola geassocieerd, maar is waarschijnlijk niet verwant. Hoewel voor beide soorten de Filipijnen en de Molukken als deel van de verspreiding zijn gepubliceerd, komt in beide gebieden hoogstwaarschijnlijk slechts één van de twee soorten voor. Welke dat is, is niet duidelijk. Myotis latirostris uit Taiwan, die lange tijd als een ondersoort van M. muricola gezien is, verschilt zo sterk van de rest van Myotis dat hij in een apart geslacht zal worden geplaatst.
Myotis muricola is een vleermuis uit het geslacht Myotis. M. muricola is een kleine Myotis-soort met in het bijzonder kleine voeten.
Myotis muricola é uma espécie de morcego da família Vespertilionidae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Afeganistão, Bangladesh, Butão, Camboja, Índia, Indonésia, Laos, Malásia, Myanmar, Nepal, Paquistão, Papua-Nova Guiné, Filipinas, Tailândia e Vietname.
Myotis muricola é uma espécie de morcego da família Vespertilionidae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Afeganistão, Bangladesh, Butão, Camboja, Índia, Indonésia, Laos, Malásia, Myanmar, Nepal, Paquistão, Papua-Nova Guiné, Filipinas, Tailândia e Vietname.
Myotis muricola[2][3] är en fladdermusart som först beskrevs av Gray 1846. Myotis muricola ingår i släktet Myotis och familjen läderlappar.[4][5] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4] Wilson & Reeder (2005) skiljer mellan 8 underarter.[2]
Arten är med en vikt av 4 till 5,5 g och en underarmlängd av 32 till 35,5 mm en liten till medelstor medlem i släktet Myotis. Pälsen är gråbrun och ljusare än hos Myotis ater. En rödaktig skugga som är typisk för Myotis siligorensis saknas hos Myotis muricola. Fladdermusens smala tragus är något spetsig och framåtböjd.[6]
Denna fladdermus förekommer med flera från varandra skilda populationer i Asien. Utbredningsområdet sträcker sig nordöstra Afghanistan, centrala Kina och Taipei över det sydostasiatiska fastlandet till den Malajiska arkipelagen. Arten vistas i låglandet och i bergstrakter upp till 2700 meter över havet. Habitatet varierar mellan skogar, buskskogar och trädgårdar.[1]
Som viloplats används stora ihoprullade blad, trädens håligheter och grottor. Individerna vilar ensam eller i mindre flockar.[1] Enligt en studie bör populationen öster om Wallacelinjen klassificeras som självständig art.[6]
Myotis muricola är en fladdermusart som först beskrevs av Gray 1846. Myotis muricola ingår i släktet Myotis och familjen läderlappar. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life. Wilson & Reeder (2005) skiljer mellan 8 underarter.
Arten är med en vikt av 4 till 5,5 g och en underarmlängd av 32 till 35,5 mm en liten till medelstor medlem i släktet Myotis. Pälsen är gråbrun och ljusare än hos Myotis ater. En rödaktig skugga som är typisk för Myotis siligorensis saknas hos Myotis muricola. Fladdermusens smala tragus är något spetsig och framåtböjd.
Denna fladdermus förekommer med flera från varandra skilda populationer i Asien. Utbredningsområdet sträcker sig nordöstra Afghanistan, centrala Kina och Taipei över det sydostasiatiska fastlandet till den Malajiska arkipelagen. Arten vistas i låglandet och i bergstrakter upp till 2700 meter över havet. Habitatet varierar mellan skogar, buskskogar och trädgårdar.
Som viloplats används stora ihoprullade blad, trädens håligheter och grottor. Individerna vilar ensam eller i mindre flockar. Enligt en studie bör populationen öster om Wallacelinjen klassificeras som självständig art.
Myotis muricola — вид рукокрилих роду Нічниця (Myotis).
Проживання: Афганістан, Бутан, Бруней-Даруссалам, Камбоджа, Китай, Індія, Індонезія, Лаос, Малайзія, М'янма, Непал, Пакистан, Філіппіни, Сінгапур, Тайвань, Таїланд, В'єтнам. Вид був записаний з близько рівня моря до 1600 м над рівнем моря. Цей вид зустрічається в первинних і вторинних середніх, гірських та рівнинних лісах, чагарниках і садах. Лаштує сідала або окремо, або в невеликих групах по кілька осіб серед туго згорнутого листя листяних дерев особливо бананів, а також в печерах і дуплах дерев. Це швидкий і ранній летун.
Myotis muricola — вид рукокрилих роду Нічниця (Myotis).
Dơi tai chân nhỏ (danh pháp hai phần: Myotis muricola) là một loài động vật có vú trong họ Dơi muỗi, bộ Dơi. Loài này được Gray mô tả năm 1846.[1]
Dơi tai chân nhỏ (danh pháp hai phần: Myotis muricola) là một loài động vật có vú trong họ Dơi muỗi, bộ Dơi. Loài này được Gray mô tả năm 1846.
Myotis muricola (Gray, 1864)
Охранный статусМалая ночница[1] (лат. Myotis muricola) — вид летучих мышей рода ночницы (Myotis) семейства гладконосые летучие мыши (Vespertilionidae).
Вид распространён в Азии. Встречается в первичных и вторичных средних, горных и равнинных лесах, кустарниках и садах от уровня моря до 1600 метров над уровнем моря. Убежище устраивает отдельно или в небольших группах по несколько особей среди туго свернутых листьев лиственных деревьев, особенно бананов, а также в пещерах и дуплах деревьев. Это быстрый и ранний летун.
Малая ночница (лат. Myotis muricola) — вид летучих мышей рода ночницы (Myotis) семейства гладконосые летучие мыши (Vespertilionidae).
Вид распространён в Азии. Встречается в первичных и вторичных средних, горных и равнинных лесах, кустарниках и садах от уровня моря до 1600 метров над уровнем моря. Убежище устраивает отдельно или в небольших группах по несколько особей среди туго свернутых листьев лиственных деревьев, особенно бананов, а также в пещерах и дуплах деревьев. Это быстрый и ранний летун.
남아시아수염박쥐 또는 네팔윗수염박쥐(Myotis muricola)는 애기박쥐과 윗수염박쥐속에 속하는 박쥐이다. 모식 산지는 네팔이다.
작은 박쥐로 머리부터 몸까지 길이는 34.7~48mm, 전완장은 32.3~36.4mm이다. 꼬리 길이는 30.9~41.3mm, 발 길이는 4~7mm, 귀 길이는 10.3~12.7mm이고 몸무게는 최대 5.1g이다. 털은 부드럽고 무성하다. 등 쪽은 갈색부터 회색까지 다양하고 피부 근처의 털 색은 검지만, 배 쪽은 연한 갈색이다.
다음은 윗수염박쥐속의 계통 분류이다.[2]
윗수염박쥐속 구대륙 분류군 clade III clade II술라웨시윗수염박쥐 (M. m. browni)
clade IV 에티오피아신대륙 분류군