La esguil coloráu de l'Amazones norte (Sciurus igniventris) ye una especie de royedor de la familia Sciuridae.
Alcuéntrase en Suramérica. Brasil, Colombia, Ecuador, Perú y Venezuela.
La esguil coloráu de l'Amazones norte (Sciurus igniventris) ye una especie de royedor de la familia Sciuridae.
L'esquirol amazònic septentrional (Sciurus igniventris) és una espècie de rosegador de la família dels esciúrids. Viu al Brasil, Colòmbia, l'Equador, el Perú i Veneçuela. S'alimenta de núcules grans d'endocarpi gruixut. El seu hàbitat natural són els boscos de plana de la conca amazònica. Està amenaçat per la caça i la fragmentació del seu entorn.[1]
L'esquirol amazònic septentrional (Sciurus igniventris) és una espècie de rosegador de la família dels esciúrids. Viu al Brasil, Colòmbia, l'Equador, el Perú i Veneçuela. S'alimenta de núcules grans d'endocarpi gruixut. El seu hàbitat natural són els boscos de plana de la conca amazònica. Està amenaçat per la caça i la fragmentació del seu entorn.
Das Nordamazonische Rothörnchen (Sciurus igniventris) ist eine Hörnchenart aus der Gattung der Eichhörnchen (Sciurus). Es kommt im nördlichen Südamerika vor.
Das Nordamazonische Rothörnchen erreicht eine Kopf-Rumpf-Länge von etwa 24,0 bis 29,5 Zentimetern, hinzu kommt ein etwa 24,0 bis 30,5 Zentimeter langer Schwanz. Das Gewicht beträgt 500 bis 900 Gramm.[1] Die Rückenfärbung der Tiere ist dunkel kastanienbraun bis -rot oder rostrot bis gelblich-orange mit schwarzer Einfärbung. Die Ohren sind nur fein behaart und erheben sich deutlich über die Stirn, die schwarz gefärbt ist. Flecken hinter den Ohren (Postaurikularflecken) fehlen oder sind nur sehr undeutlich hellgelb ausgeprägt. Die Füße sind hell orange oder rot ohne Schwarzanteile. Die Bauchseite ist farblich von der Rückenfärbung scharf abgegrenzt und manchmal an den Flanken durch eine dunkle Linie abgegrenzt, sie ist blass orange, rot oder auch weißlich. Der Schwanz ist buschig und am Ansatz schwarz, zum Ende hin orange bis rostrot. Gelegentlich kommt Melanismus bei den Tieren vor.[1]
Das Nordamazonische Rothörnchen kommt im nördlichen Südamerika in Kolumbien, Venezuela, Ecuador, Brasilien und Peru vor.[1][2]
Das Nordamazonische Rothörnchen lebt im Bereich der Flachlandregenwälder am Amazonas, dabei kommt es in Primärwald und auch in gestörten Waldbereichen vor.[1] Die Tiere sind tagaktiv und ernähren sich primär herbivor und dabei vor allem von den größeren Baumsamen, deren dicke und harte Samenhüllen sie aufgrund ihrer kräftigen Kiefer und Zähne öffnen können. Anhand der sehr lauten Nagegeräusche kann ihre Präsenz sehr gut bestimmt werden. Daneben fressen sie andere Baum- und Palmenfrüchte und Nüsse sowie selten auch Insekten. Das Hörnchen sucht seine Nahrung häufig in den Laubbereichen der Bäume sowie am Boden und in den unteren Strauch- und Baumbereichen. Die Tiere suchen ihre Nahrung allein und treffen nur im Bereich reichhaltigerer Nahrungsressourcen auf andere Individuen. Sie werden schnell aufgeschreckt und fliehen bei Gefahr durch den Unterwuchs am Boden. Rufe sind selten, bei Gefahr produzieren sie eine kurze Folge von tieffrequenten „chucks“.[1]
Das Nordamazonische Rothörnchen wird als eigenständige Art innerhalb der Gattung der Eichhörnchen (Sciurus) eingeordnet, die aus fast 30 Arten besteht.[3] Die wissenschaftliche Erstbeschreibung stammt von Johann Andreas Wagner aus dem Jahr 1842, der die Art anhand von Individuen aus Brasilien aus der Amazonasregion nördlich des Rio Negro beschrieb.[3] Gemeinsam mit dem Südamazonischen Rothörnchen (Sciurus spadiceus) wird es gelegentlich der Untergattung Urosciurus zugeordnet.[3]
Innerhalb der Art werden mit der Nominatform zwei Unterarten unterschieden:[1][3]
Das Nordamazonische Rothörnchen wird von der International Union for Conservation of Nature and Natural Resources (IUCN) als nicht gefährdet („Least Concern“) gelistet. Begründet wird dies mit dem großen Verbreitungsgebiet, allerdings wird eine Neubewertung aufgrund des zunehmenden Lebensraumverlustes und der starken Fragmentierung empfohlen.[2]
In Teilen des Verbreitungsgebietes, etwa in Limoncocha, Ecuador und der Region um Iquitos in Peru, wird die Art als Fleischquelle bejagt.[2] In einigen Regionen sind die Tiere auch beliebte Haustiere und werden für den Haustierhandel gefangen.[1]
Das Nordamazonische Rothörnchen (Sciurus igniventris) ist eine Hörnchenart aus der Gattung der Eichhörnchen (Sciurus). Es kommt im nördlichen Südamerika vor.
The northern Amazon red squirrel (Sciurus igniventris) is a squirrel species from South America. It occurs in Brazil, Colombia, Ecuador, Peru and Venezuela.
The northern Amazon red squirrel (Sciurus igniventris) is a squirrel species from South America. It occurs in Brazil, Colombia, Ecuador, Peru and Venezuela.
La ardilla roja del Amazonas norte (Sciurus igniventris) es una especie de roedor de la familia Sciuridae.
Se encuentra en Sudamérica. Brasil, Colombia, Ecuador, Perú y Venezuela.
La ardilla roja del Amazonas norte (Sciurus igniventris) es una especie de roedor de la familia Sciuridae.
Sciurus igniventris Sciurus generoko animalia da. Karraskarien barruko Sciurinae azpifamilia eta Sciuridae familian sailkatuta dago.
Sciurus igniventris Sciurus generoko animalia da. Karraskarien barruko Sciurinae azpifamilia eta Sciuridae familian sailkatuta dago.
Lo scoiattolo rosso dell'Amazzonia settentrionale (Sciurus igniventris Wagner, 1842) è una specie di scoiattolo arboricolo del genere Sciurus originaria del Sudamerica.
Attualmente, gli studiosi riconoscono due sottospecie di scoiattolo rosso dell'Amazzonia settentrionale[1]:
Lo scoiattolo rosso dell'Amazzonia settentrionale è lungo 24-29,5 cm e pesa 500-900 g. Ha zampe lunghe e una lunga coda folta, tenuta ripiegata sulla schiena quando l'animale è a riposo. Le orecchie, grandi e scarsamente ricoperte di pelo, sporgono parecchio al di sopra della sommità del capo, di colore nerastro. Le guance sono arancioni o marrone. La pelliccia del dorso è costituita da peli neri intervallati a peli gialli o arancioni. In alcuni casi l'intero dorso è di colore nero. La parte superiore delle zampe anteriori e posteriori è di colore marrone uniforme, rosso o arancione. La regione inferiore è scarsamente pelosa e nettamente distinta da quella superiore. La coda di solito è più lunga del corpo, molto voluminosa, e supera addirittura il diametro del corpo; la base è nera o marrone-rossastro scuro, mentre la parte distale è giallo-arancio. I piedi sono di colore rosso o arancione e non presentano peli neri. Le femmine hanno quattro paia di mammelle.
Lo scoiattolo rosso dell'Amazzonia settentrionale vive nelle regioni settentrionali del Sudamerica, nel bacino del Rio delle Amazzoni, a ovest del Rio Negro, in Brasile, Venezuela, Colombia ed Ecuador. A sud del Rio delle Amazzoni occupa le regioni settentrionali del Perù e, in Brasile, il bacino del fiume Juruá.
Vive prevalentemente nelle foreste pluviali.
È un animale diurno e arboricolo, ma all'occorrenza può scendere anche sul terreno. È generalmente solitario, ma si possono vedere più esemplari mangiare sullo stesso albero. La dieta è costituita prevalentemente da frutti, in particolare di quelli delle palme, che vengono consumati sul posto o trasportati per essere mangiati nelle vicinanze. Di solito va in cerca di cibo nei piani alti della foresta. Vive sia nelle foreste primarie che in quelle secondarie, e generalmente risiede sui rami medi e inferiori.
Malgrado la deforestazione e la caccia a scopo alimentare, lo scoiattolo rosso dell'Amazzonia settentrionale è ancora molto numeroso e la sua popolazione sembra essere al sicuro; per questo motivo la IUCN lo inserisce tra le specie a rischio minimo.
Lo scoiattolo rosso dell'Amazzonia settentrionale (Sciurus igniventris Wagner, 1842) è una specie di scoiattolo arboricolo del genere Sciurus originaria del Sudamerica.
De Peruaanse witnekeekhoorn (Sciurus igniventris) is een zoogdier uit de familie van de eekhoorns (Sciuridae). De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door Wagner in 1842.
De soort komt voor in Brazilië, Colombia, Ecuador, Peru en Venezuela.
Bronnen, noten en/of referentiesDe Peruaanse witnekeekhoorn (Sciurus igniventris) is een zoogdier uit de familie van de eekhoorns (Sciuridae). De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door Wagner in 1842.
Wiewiórka ognistobrzucha[4] (Sciurus igniventris) – gatunek gryzoni z rodziny wiewiórkowatych[2] zamieszkujący nizinne lasy Amazonii: w Brazylii, Kolumbii, Ekwadorze, Peru i Wenezueli. Specjalizuje się w dużych orzechach z bardzo grubym i twardym endokarpem[3].
W 2008 został zaliczony przez IUCN do gatunków najmniejszej troski ze względu na szerokie rozpowszechnienie. Po pięciu latach status miał być ponownie oceniony ze względu na postępującą utratę i fragmentację siedlisk[3].
Wiewiórka ognistobrzucha (Sciurus igniventris) – gatunek gryzoni z rodziny wiewiórkowatych zamieszkujący nizinne lasy Amazonii: w Brazylii, Kolumbii, Ekwadorze, Peru i Wenezueli. Specjalizuje się w dużych orzechach z bardzo grubym i twardym endokarpem.
W 2008 został zaliczony przez IUCN do gatunków najmniejszej troski ze względu na szerokie rozpowszechnienie. Po pięciu latach status miał być ponownie oceniony ze względu na postępującą utratę i fragmentację siedlisk.
O Sciurus igniventris, é uma espécie de esquilo da América do Sul.[1][2]
Ocorre no Brasil, Colombia, Equador, Peru e Venezuela.
O Sciurus igniventris, é uma espécie de esquilo da América do Sul.
Sciurus igniventris[2][3] är en däggdjursart som beskrevs av Wagner 1842. Sciurus igniventris ingår i släktet trädekorrar, och familjen ekorrar.[4][5] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4] Wilson & Reeder (2005) skiljer mellan två underarter.[2]
I olika avhandlingar listas arten i undersläktet Urosciurus[2] eller Hadrosciurus[6]. Dessa godkänns ibland som självständiga släkten.[6]
Arten förekommer i västra Amazonområdet och i andra delar av norra Sydamerika öster om Anderna. Habitatet utgörs av olika slags skogar i låglandet. Ekorren äter främst nötter med hårt skal.[1]
Denna ekorre är ganska stor med en kroppslängd (huvud och bål) av 24,5 till 30 cm, en svanslängd av 23,5 till 31 cm och en vikt mellan 453 och 700 g. Den har 5,8 till 7,5 cm långa bakfötter och 2,9 till 4 cm stora öron. Håren som bildar pälsen på ovansidan är främst mörkbruna till svarta men några har ett ljusare avsnitt i mitten som syns som ljusa punkter. Det ljusa avsnittet kan vara gul, orange eller röd. Enstaka exemplar kan ha ljusa fläckar bakom öronen. Insidan av armarna och ibland även av bakbenen har en orangeröd färg och buken är täckt av orangeröd, gulorange eller vit päls. Ibland hittas delvis eller helt svarta individer (melanism).[6]
Sciurus igniventris är en däggdjursart som beskrevs av Wagner 1842. Sciurus igniventris ingår i släktet trädekorrar, och familjen ekorrar. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life. Wilson & Reeder (2005) skiljer mellan två underarter.
I olika avhandlingar listas arten i undersläktet Urosciurus eller Hadrosciurus. Dessa godkänns ibland som självständiga släkten.
Arten förekommer i västra Amazonområdet och i andra delar av norra Sydamerika öster om Anderna. Habitatet utgörs av olika slags skogar i låglandet. Ekorren äter främst nötter med hårt skal.
Denna ekorre är ganska stor med en kroppslängd (huvud och bål) av 24,5 till 30 cm, en svanslängd av 23,5 till 31 cm och en vikt mellan 453 och 700 g. Den har 5,8 till 7,5 cm långa bakfötter och 2,9 till 4 cm stora öron. Håren som bildar pälsen på ovansidan är främst mörkbruna till svarta men några har ett ljusare avsnitt i mitten som syns som ljusa punkter. Det ljusa avsnittet kan vara gul, orange eller röd. Enstaka exemplar kan ha ljusa fläckar bakom öronen. Insidan av armarna och ibland även av bakbenen har en orangeröd färg och buken är täckt av orangeröd, gulorange eller vit päls. Ibland hittas delvis eller helt svarta individer (melanism).
лат. Ignis — «вогонь», лат. ventris — «черево»; по відношенню до червонувато-жовтого кольору її хутра на череві.
Країни поширення: Бразилія, Колумбія, Еквадор, Перу, Венесуела. Живе в низинних лісах Амазонки.
Самиці мають середню довжину тіла, 272 мм, довжину хвоста, 280; самці мають середню довжину тіла, 267 мм, довжину хвоста, 272 мм.
Спеціалізується по лузанню великих горіхів з дуже щільними, жорсткими, ендокарпами.
Серйозну загрозу для цього виду становить скорочення місць проживання і фрагментація. На нього, як відомо, полюють на їжу деяких областях Еквадору та Перу.
Sóc đỏ Bắc Amazon, tên khoa học Sciurus igniventris, là một loài động vật có vú trong họ Sóc, bộ Gặm nhấm. Loài này được Wagner mô tả năm 1842.[2] Địa bàn của chúng ở Nam Mỹ, chủ yếu ở Brasil, Colombia, Ecuador, Peru và Venezuela
Sóc đỏ Bắc Amazon, tên khoa học Sciurus igniventris, là một loài động vật có vú trong họ Sóc, bộ Gặm nhấm. Loài này được Wagner mô tả năm 1842. Địa bàn của chúng ở Nam Mỹ, chủ yếu ở Brasil, Colombia, Ecuador, Peru và Venezuela
북부아마존청서(학명 : Sciurus igniventris)는 다람쥐과 청서속에 속하는 남아메리카 설치류의 일종이다.[2] 브라질과 콜롬비아, 에콰도르, 페루, 베네수엘라에서 발견된다.[1]
2종의 아종이 알려져 있다.[3]