dcsimg

Associations ( Anglèis )

fornì da BioImages, the virtual fieldguide, UK
Foodplant / miner
larva of Bagous alismatis mines leaf of Sagittaria sagittifolia

Plant / associate
imago of Bagous tempestivus is associated with Sagittaria sagittifolia

In Great Britain and/or Ireland:
Foodplant / spot causer
few, epiphyllous, empty pycnidium of Depazea coelomycetous anamorph of Depazea sagittariae causes spots on leaf of Sagittaria sagittifolia
Remarks: season: 9

Foodplant / spot causer
sorus of Doassansia sagittariae causes spots on live leaf of Sagittaria sagittifolia
Remarks: season: 6-8

Foodplant / feeds on
subaquatic larva of Donacia dentata feeds on submerged leaf axil of Sagittaria sagittifolia
Other: major host/prey

Foodplant / feeds on
imago of Galerucella sagittariae feeds on leaf of Sagittaria sagittifolia

Plant / resting place / among
subaquatic cocoon of Macroplea appendiculata may be found among roots of Sagittaria sagittifolia

Foodplant / feeds on
pycnidium of Phyllosticta coelomycetous anamorph of Phyllosticta sagittifoliae feeds on Sagittaria sagittifolia

licensa
cc-by-nc-sa-3.0
drit d'autor
BioImages
proget
BioImages

Sagittaria sagittifolia ( Asturian )

fornì da wikipedia AST

Sagittaria sagittifolia, ye una especie de planta yerbácea perteneciente a la familia de les alismatacees. Ye nativa de les güelgues nes rexones templaes d'Eurasia, y en Gran Bretaña ye la única especie nativa de Sagittaria.

 src=
Fueyes
 src=
Ilustración
 src=
Nel so hábitat
 src=
Omodaka

Descripción

Ye una planta perenne yerbácea que crez na agua hasta los 10-50 cm de fondura. Les fueyes sobre l'agua tienen forma de flecha, la llámina de la fueya ye de 15-25 cm de llargu y 10-22 cm, sobre un pecíolullargu que sostien la fueya hasta 45 cm percima del nivel de l'agua. La planta tamién tien estreches fueyes lliniales somorguiaes, d'hasta 80 cm de llargu y 2 cm d'anchu. Les flores son 2-2.5 cm d'anchu, con trés sépalos y tres pétalos pequeños blanques y numberosos estames de color púrpura.

Cultivu y usos

Tien un tubérculu que ye comestible. En Xapón, conozse como cigu ( Xaponés : 沢瀉, 澤瀉,面高 ; katakana:オムダカ, lliteralmente "fungos benevolentes"), y el so tubérculu consúmese sobremanera nel Añu Nuevu Chinu. Tien un sabor nidio, con una testura d'almidón, similar a una pataca crujiente, inclusive cuando se cocinen.

Restos de Sagittaria sagittifolia atopáronse nel llugares del paleolíticu / mesolíticu en Calowanie en Polonia.[1]

Siete nuevos diterpenoides y un nuevu diterpeno labdano fueron apocayá (2006) purificáu de la planta melecinal china, Sagittaria sagittifolia (Alismaceae). Cuatro d'estos compuestos (Sagittine A-D) amosaron actividá antibacteriana contra Streptococcus mutans y Actinomyces naeslundii ente qu'otru ( Sagittine Y ) namái foi activa contra A. naeslundii (MIC = 62,5 mg ml-1). Apocayá, el mesmu grupu identificó cinco diterpenos nuevos en Sagittaria pygmaea . Nengún d'estos amuesen actividá contra A. actinomycetemcomitans , ente que cuatro de los otros yeren actives contra A. viscosus y trés yeren activos contra S. mutans , de los cualos el 18-ß-D-3 ', 6'-diacetoxyglucopyranosyl-ent-kaur-16-eno foi'l más activu.[2]

Taxonomía

Sagittaria sagittifolia describióse por Carlos Linneo y espublizóse en Species Plantarum 2: 993. 1753.[3]

Etimoloxía

Sagittaria: nome xenéricu que se deriva del latin y significa "flecha", n'alusión a la forma de les sos fueyes.[4]

sagittifolia: epítetu llatín que significa "con fueyes en forma de flecha".[5]

Sinonimia
  • Alisma sagittaria Stokes
  • Sagitta aquatica (Lam.) St.-Lag.
  • Sagitta major Scop.
  • Sagitta palustris Bubani
  • Sagittaria acuminata Sm.
  • Sagittaria aquatica Lam.
  • Sagittaria bulbosa (Poir.) Donn
  • Sagittaria gigantea H.Vilm.
  • Sagittaria heterophylla Schreb.
  • Sagittaria lancifolia H.Vilm.
  • Sagittaria minor Mill.
  • Sagittaria monoeca Gilib.
  • Sagittaria tenuior Gand.
  • Sagittaria vulgaris Gueldenst.
  • Vallisneria bulbosa Poir.[6]

Ver tamién

Referencies

  1. Kubiak-Martens, Lucyna (1996). «Evidence for possible use of plant foods in Palaeolithic and Mesolithic diet from the site of Całowanie in the central part of the Polish Plain». Vegetation History and Archaeobotany 5 (1-2). doi:10.1007/BF00189433. http://www.springerlink.com/content/aj286518013457n7/.
  2. B.Parimala Devi et al. / Journal of Pharmacy Research 2009, 2(11),1669-1675 http://jpronline.info/article/view/906/708
  3. «Sagittaria sagittifolia». Tropicos.org. Missouri Botanical Garden. Consultáu'l 11 de febreru de 2013.
  4. Quattrocchi, Umberto (2000). CRC World Dictionary of Plant Names 4 R-Z. Taylor & Francis US, 2364. ISBN 978-0-8493-2678-3.
  5. N'Epítetos Botánicos
  6. Sagittaria sagittifolia en PlantList

Bibliografía

  1. CONABIO. 2009. Catálogu taxonómicu d'especies de Méxicu. 1. In Capital Nat. Méxicu. CONABIO, Mexico City.
  2. Flora of China Editorial Committee. 1988-2013. Fl. China Unpaginated. Science Press & Missouri Botanical Garden Press, Beijing & St. Louis.

Enllaces esternos

Cymbidium Clarisse Austin 'Best Pink' Flowers 2000px.JPG Esta páxina forma parte del wikiproyeutu Botánica, un esfuerciu collaborativu col fin d'ameyorar y organizar tolos conteníos rellacionaos con esti tema. Visita la páxina d'alderique del proyeutu pa collaborar y facer entrugues o suxerencies.
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia authors and editors
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia AST

Sagittaria sagittifolia: Brief Summary ( Asturian )

fornì da wikipedia AST
Sagittaria sagittifolia

Sagittaria sagittifolia, ye una especie de planta yerbácea perteneciente a la familia de les alismatacees. Ye nativa de les güelgues nes rexones templaes d'Eurasia, y en Gran Bretaña ye la única especie nativa de Sagittaria.

 src= Fueyes  src= Ilustración  src= Nel so hábitat  src= Omodaka
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia authors and editors
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia AST

Sagittaria sagittifolia ( Catalan; Valensian )

fornì da wikipedia CA

Sagittaria sagittifolia és una espècie de planta aquàtica monoica monocotiledònia amb les fulles amb forma de fletxa. És una planta nativa dels aiguamolls de les regions de clima temperat d'Europa i Àsia. Als Països Catalans només es troba als aiguamolls de l'Alt Empordà.[1]

Descripció

Es tracta d'una planta herbàcia i perenne que creix dins l'aigua amb fondàries d'entre 15 i 50cm. Les seves flors fan de 2 a 2,5 cm de diàmetre i tenen tres sèpals petits i tres pètals blancs amb nombrosos estams de color porpra. Floreix demaig a agost. Fa el fruit en núcules agrupades en glomèruls.

Usos

El seu tubercle rodó és comestible. Es menja tradicionalment per celebrar l'any nou xinès.

Referències

  1. Bolòs i Vigo Flora dels Països Catalans

Enllaços externs

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Sagittaria sagittifolia Modifica l'enllaç a Wikidata
 src=
Leaves
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autors i editors de Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia CA

Sagittaria sagittifolia: Brief Summary ( Catalan; Valensian )

fornì da wikipedia CA

Sagittaria sagittifolia és una espècie de planta aquàtica monoica monocotiledònia amb les fulles amb forma de fletxa. És una planta nativa dels aiguamolls de les regions de clima temperat d'Europa i Àsia. Als Països Catalans només es troba als aiguamolls de l'Alt Empordà.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autors i editors de Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia CA

Saethlys ( Galèis )

fornì da wikipedia CY

Planhigion blodeuol sy'n hoff iawn o wlyptiroedd a phyllau o ddŵr yw Saethlys sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Alismataceae yn y genws Sagittaria. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Sagittaria sagittifolia a'r enw Saesneg yw Arrowhead. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Saethlys, Saeth y Dwfr, Saethlys Saethddeilaidd.

Mae'n blanhigyn lluosflwydd a thyf mewn dŵr 10–150 cm o ddyfnder. Siap pen saeth sydd gan y dail gweladwy, a cheir hefyd dail o dan yr wyneb sydd rhwng 15-25 o hyd a 10–22 cm o led ar fonyn sy'n ymestyn yn fertig hyd at 45 cm uwch yr wyneb.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

Comin Wikimedia
Mae gan Gomin Wikimedia
gyfryngau sy'n berthnasol i:
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia CY

Saethlys: Brief Summary ( Galèis )

fornì da wikipedia CY

Planhigion blodeuol sy'n hoff iawn o wlyptiroedd a phyllau o ddŵr yw Saethlys sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Alismataceae yn y genws Sagittaria. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Sagittaria sagittifolia a'r enw Saesneg yw Arrowhead. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Saethlys, Saeth y Dwfr, Saethlys Saethddeilaidd.

Mae'n blanhigyn lluosflwydd a thyf mewn dŵr 10–150 cm o ddyfnder. Siap pen saeth sydd gan y dail gweladwy, a cheir hefyd dail o dan yr wyneb sydd rhwng 15-25 o hyd a 10–22 cm o led ar fonyn sy'n ymestyn yn fertig hyd at 45 cm uwch yr wyneb.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia CY

Šípatka střelolistá ( Cech )

fornì da wikipedia CZ

Šípatka střelolistá (Sagittaria sagittifolia L.) je druh jednoděložné rostliny z čeledi žabníkovité (Alismataceae).

Popis

Jedná se o vytrvalou bahenní až vodní rostlinu, dorůstá výšky cca 30-100 cm [2], vyrůstá z krátkého silného oddenku, který má na konci ztlustlé výběžky, hlízy. Listy jsou v přízemní růžici, vynořené listy jsou dlouze řapíkaté s výrazně střelovitou čepelí, ponořené jsou dlouze čárkovité, někdy se vyvíjí i listy přechodné. Květy jsou uspořádány do květenství, jedná se o vrcholovou latu uspořádanou do trojčetných přeslenů. Květy jsou jednopohlavné, samčí jsou na delších stopkách než samičí. Okvětí je rozlišeno na kalich a korunu. Kališní lístky jsou 3, korunní také 3, korunní lístky jsou bílé, na bázi mají na rozdíl od šípatky širolisté sytě fialovou skvrnu. Prašníky jsou černofialové. Gyneceum je apokarpní. Plodem jsou nažky uspořádané v souplodí, zobánek nažky je kratší než 1 mm.

 src=
detail květu

Rozšíření ve světě

Šípatka střelolistá roste přirozeně na většině území Evropy, kromě úplného jihu a severu, na východ sahá až po západní Sibiř. Dále v Asii roste příbuzná Sagittaria trifolia [3], v Americe zase Sagittaria montevidensis [4]. Adventivně či jako pěstovaná však roste i jinde.

Rozšíření v ČR

V ČR roste celkem běžně hlavně v teplejších oblastech od nížin po pahorkatiny. Najdeme ji na okrajích stojatých a pomalu tekoucích vod či na obnažených dnech [2]. Častá ve společenstvu sv. Oenanthion aquaticae.

Využití

Vařené či opékané kořeny a hlízy jsou jedlé a chutnají podobně jak brambory, hlízy se škrobovitou příchutí. Také listy a výhonky mohou být vařeny, ale jsou trochu štiplavé [5]. Zvláště v Asii a na Havaji je i za tímto účelem pěstována [6].

 src=
hlízy příbuzného asijského druhu Sagittaria trifolia

Reference

  1. Červený seznam IUCN 2018.1. 5. července 2018. Dostupné online. [cit. 2018-08-10]
  2. a b Kirschner J. (2000): Sagittaria L.: In Kubát K. et al (eds) (2000): Klíč ke květeně České republiky, p.:733, Academia, Praha
  3. http://linnaeus.nrm.se/flora/mono/alismata/sagit/sagisagv.jpg
  4. http://www.efloras.org/florataxon.aspx?flora_id=1&taxon_id=222000349
  5. http://www.ibiblio.org/pfaf/cgi-bin/arr_html?Sagittaria+sagittifolia
  6. http://www.lucidcentral.org/keys/FNW/FNW%20seeds/html/fact%20sheets/Sagittaria%20sagittifolia.htm

Literatura

  • Klíč ke Květeně České republiky, Kubát K. et al. (eds.), Academia, Praha
  • Nová Květena ČSSR, vol. 2, Dostál J. (1989), Academia, Praha

Externí odkazy

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia autoři a editory
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia CZ

Šípatka střelolistá: Brief Summary ( Cech )

fornì da wikipedia CZ

Šípatka střelolistá (Sagittaria sagittifolia L.) je druh jednoděložné rostliny z čeledi žabníkovité (Alismataceae).

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia autoři a editory
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia CZ

Almindelig pilblad ( Danèis )

fornì da wikipedia DA

Almindelig pilblad (Sagittaria sagittifolia) eller bare kaldet Pilblad er en 30-90 cm høj vandplante, der i Danmark vokser i næringsrige søer, vandløb og marskgrøfter.

Beskrivelse

Pilblad er en flerårig, urteagtig plante med en løs vækst, som består af rosetstillede blade og blomsterbærende stængler. Bladene har lange, hårløse stilke, og de er pilespids-formede (undervandsblade kan dog være båndformede) med hel rand. Hovedribberne er omtrent parallelle med skråtstillede sideribber. Begge bladsider er mørkt græsgrønne.

Blomstringen sker i juli-september, hvor man finder blomsterne i endestillede stande på trekantede, bladløse stængler. Standen består af dels hanlige og dels hunlige blomster. De hanlige har mange, mørkerøde støvdragere, mens de hunlige har mange, ligeledes røde frugtknuder. Blomsterne har tre, hvide blosterblade med rød midte. Frugterne er samlinger af små nødder, der kan spredes gennem luften og flydende på vand.

Rodnettet består af trævlede rødder, lange udløbere og valnøddestore jordknolde. Knoldene danner selvstændige planter det følgende år.

Højde x bredde og årlig tilvækst: 0,75 x 0,50 m (75 x 50 cm/år), heri ikke medregnet nye planter fra rodknoldene.

Voksested

Indikatorværdier Pilblad L = 7 T = 6 K = 4 F = 10 R = 7 N = 6

Arten er udbredt i Kaukasus, Sibirien og det vestlige Kina samt i Europa, herunder i Danmark, hvor den dog er ret sjælden i Sønderjylland, på Fyn, Langeland og Sjælland. Planten er knyttet til plantesamfund langs kalk- og næringsrige vandløb med forholdsvis rolig strøm.

Langs Gudenåen findes arten sammen med andre kantplanter, bl.a. brudelys, dyndpadderok, engforglemmigej, enkelt pindsvineknop, lancetbladet ærenpris, smalbladet mærke, sumpforglemmigej, søkogleaks, vandmynte og vejbredskeblad[1]

Note

Kilder

  • Signe Frederiksen et al., Dansk flora, 2. udgave, Gyldendal 2012. ISBN 8702112191.

Eksterne henvisninger

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia DA

Almindelig pilblad: Brief Summary ( Danèis )

fornì da wikipedia DA

Almindelig pilblad (Sagittaria sagittifolia) eller bare kaldet Pilblad er en 30-90 cm høj vandplante, der i Danmark vokser i næringsrige søer, vandløb og marskgrøfter.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia DA

Gewöhnliches Pfeilkraut ( Alman )

fornì da wikipedia DE

Das Gewöhnliche Pfeilkraut (Sagittaria sagittifolia), auch Pfeilblatt genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Pfeilkraut (Sagittaria) innerhalb der Familie der Froschlöffelgewächse (Alismataceae). Der Name dieser Art leitet sich von der pfeilförmigen Gestalt der Blattspreite ab. Sie ist eine Wasserpflanze der Seichtwasserzone.

Beschreibung

 src=
Illustration
 src=
Laubblatt, Blüte und Frucht
 src=
Staubblätter mit purpurnen Antheren
 src=
Männliche Blüte
 src=
Weibliche Blüte/Frucht
 src=
Frucht, vordere Nüsschen entfernt
 src=
Frucht

Erscheinungsbild und Blatt

Das Gewöhnliche Pfeilkraut ist eine ausdauernde, krautige Pflanze, die Wuchshöhen von 20 bis 100 Zentimetern erreicht. Die Pflanzengestalt ist sehr veränderlich; sie weist insbesondere sehr verschiedene Blattformen auf. Unterwasserblätter sind bandförmig. Die auf der Wasserfläche aufliegenden Schwimmblätter sind oval geformt. Die Blattspreiten der gestielten Luftblätter weisen die charakteristische und namengebende Pfeilform, welche wiederum unterschiedlich spitz und schmal ausgeprägt sein kann, auf.

Generative Merkmale

Die Blütezeit reicht von Juni bis August. Das Gewöhnliche Pfeilkraut ist einhäusig getrenntgeschlechtig (monözisch). Der endständige Blütenstand fußt auf einem dreikantigen Schaft. Am unteren Ende des Blütenquirls befinden sich die rein weißen, kleineren weiblichen Blüten. Weiter oben befinden sich die größeren und länger gestielten männlichen Blüten, die einen purpurroten Gaumenfleck aufweisen.

Die zahlreichen Früchte sind einsamige, an Rücken- und Bauchnaht geflügelte, 3 bis 5 Millimeter lange, stark abgeflachte und kurz geschnäbelte Nüsschen mit Schwimmgewebe.

Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 22.[1]

Ökologie

Das Gewöhnliche Pfeilkraut ist eine ausdauernde Sumpfpflanze und Wasserpflanze und ein Schlammwurzler. Als amphibische Pflanze kann diese Art sowohl im Wasser leben als auch auf dem Land, und sie ist damit ein anschauliches Beispiel für eine umschlagende Modifikation. An sonnigen Standorten weisen die basalen Blattzipfel nach Norden; damit gehört die Art zu den Kompasspflanzen. Die vegetative Vermehrung erfolgt durch stärkereiche, walnussgroße Sprossknollen, die im Herbst am Ende dünner, leicht abbrechender Ausläufer gebildet werden; sie dienen als Überwinterungsorgan wie auch als Ausbreitungsorgan. Die Knollen sind von einem Blatt umhüllt, und durch die starre Blattspitze können die Knollenstiele leicht in den Schlamm gedrückt werden.

Blütenökologisch handelt es sich um „Pollen-Scheibenblumen“. Der Nektar wird am Grunde des Fruchtknotens abgeschieden und ist leicht zugänglich. Bestäuber sind Schwebfliegen und andere Insekten. Bei hohem Wasserstand kommt auch Kleistogamie vor.

Da die Früchte unbenetzbar sind, ist eine Schwimmdauer bis zu 12 Monaten möglich. Ihre Ausbreitung erfolgt als Schwimmer und als Anhafter an Wasservögeln. Auch eine Ausbreitung als Windstreuer findet statt. Fruchtreife ist von August bis September.

Vorkommen

Das Gewöhnliche Pfeilkraut ist im westlichen Eurasien von Europa bis zum Kaukasusraum verbreitet.[2] Das Vorkommen ist auf das Tiefland und Höhenlagen von bis zu 500 Metern beschränkt.

In ihrem Verbreitungsgebiet ist das Gewöhnliche Pfeilkraut besonders häufig an den Ufern kalk- und nährstoffreicher Gewässer zu finden. Sie bevorzugt stehende oder ruhig fließende Gewässer. Sie ist eine Charakterart des Sagittario-Sparganietum aus dem Verband Phragmition.[1] in der ausschließlich untergetaucht lebenden Varietät Sagittaria sagittifolia var. vallisneriifolia Coss. & Germ. kommt sie in Wassertiefen bis 200 Zentimetern vor und ist eine Kennart des Verbands Ranunculion fluitantis.[1]

Taxonomie

Die Erstveröffentlichung von Sagittaria sagittifolia erfolgte 1753 durch Carl von Linné.

Nutzung

Die Pflanzenknollen des Gewöhnlichen Pfeilblatts sind sehr stärkereich und wurden früher häufig gegessen. Ungekocht soll der Geschmack der Knollen nussartig sein. In gekochtem Zustand soll er an Erbsen erinnern.

Literatur

Einzelnachweise

  1. a b c Erich Oberdorfer: Pflanzensoziologische Exkursionsflora für Deutschland und angrenzende Gebiete. 8. Auflage. Seite 111. Stuttgart, Verlag Eugen Ulmer, 2001. ISBN 3-8001-3131-5
  2. Rafaël Govaerts (Hrsg.): Sagittaria sagittifolia - Datenblatt bei World Checklist of Selected Plant Families des Board of Trustees of the Royal Botanic Gardens, Kew. Zuletzt eingesehen am 20. August 2016.
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia DE

Gewöhnliches Pfeilkraut: Brief Summary ( Alman )

fornì da wikipedia DE

Das Gewöhnliche Pfeilkraut (Sagittaria sagittifolia), auch Pfeilblatt genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Pfeilkraut (Sagittaria) innerhalb der Familie der Froschlöffelgewächse (Alismataceae). Der Name dieser Art leitet sich von der pfeilförmigen Gestalt der Blattspreite ab. Sie ist eine Wasserpflanze der Seichtwasserzone.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia DE

Snoekeblêd ( Frisian ossidental )

fornì da wikipedia emerging languages
 src=
Snoekeblêd
 src=
Snoekeblêd
 src=
Snoekeblêd
 src=
Snoekeblêd
 src=
Omodaka

Snoekeblêd (ek pileblêd, pilekrûd,Omodaka pylkblêd of pylkkrûd (Sagittaria sagittifolia) is in wetterplant út de weversblêdfamylje (Alismataceae). Kweekte foarmen komme út East-Aazje. De namme ferwiist faaks nei de blêdfoarm.

It is in oerbliuwende, 70-100 sm hege moeras- of wetterplant mei knoleftich ferdikke, 4-5 sm grutte rizomen. De knollen binne aaifoarmich, wyt of grien fan kleur en bedekt mei skobben. De blêden binne pylkfoarmich, donkergrien, ûndield en langstâle. Under wetter binne de blêden ljochtgrien, lang en smel. Boppe wetter hawwe de blêden in dúdlike pylkfoarm. De trijekante stâlen kinne wol in heale meter boppe wetter útstekke.

De plant bloeit fan july-septimber en hat yn de midden in brún oant donkerpears plak. De blommen groeie yn langhalige bloeiwizen. De blommen besteane út trije frije kroanblêden en trije griene tsjelkblêden. De fruchten binne lyts.

De plant kin temperatoeren oant -20 °C ferneare. De soarte groeit yn wetter tusken de 10-60 sm djip. It wetter moat neutraal oant licht basysk fan pH wêze.

Fersprieding

De blommen binne ienslachtich. Manlike blommen sitte yn de boppeste krânsen fan de blom, froulike yn de ûnderste krânsen. De siedden ferspriede har driuwend oer it wetter. Se binne yn rêststeat en binne noch net by steat út te spruten. Pas at se bleatsteld binne oan in perioade fan lege temperatoeren kinne se kime.

Ekologyske aspekten

Yn de stâlestikken fan de plant dy't ûnder wetter sitte kinne gongen makke wurde troch larven fan de dûnsmiggen (Chironomidae). Ek slakken kinne de plant oantaaste. Boppe wetter binne de stâlen krekt wer gefoelich foar swarte lûs.

Tapassings

De setmoalhâldende, swiet aromatysk smeitsjende knoltsjes wurde yn Sjina en Japan as griente iten. De knoltsjes wurde skyld, yn lytse stikken snien en dan sean. Se binne in bestândiel fan in soad Aziatyske gerjochten. Yn de knollen sit 20% setmoal en 5% aaiwyt. Ek de jonge blêden binne ytber. De plant wurdt benammen kultivearre yn Sjina, Japan en Taiwan en op lytsere skeal yn Yndoneezje en Maleizje. It duorret seis oant sân moanne eardat de oanplante planten rispe wurde kinne.

Tún

Yn de túnfiver kinne de planten of knollen it bêste yn de maitiid of hjerst yn kuorren of amers útplante wurde, sadat de planten ek maklik úttinne wurde kinne. Jou de plant in sinnich plak foar moaie blommen, al kin de plant ek wol wat skaad brûke. Troch de ôfmjitting is de plant net geskikt far lytse fivers.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia auteurs en redakteuren

Snoekeblêd: Brief Summary ( Frisian ossidental )

fornì da wikipedia emerging languages
 src= Snoekeblêd  src= Snoekeblêd  src= Snoekeblêd  src= Snoekeblêd  src= Omodaka

Snoekeblêd (ek pileblêd, pilekrûd,Omodaka pylkblêd of pylkkrûd (Sagittaria sagittifolia) is in wetterplant út de weversblêdfamylje (Alismataceae). Kweekte foarmen komme út East-Aazje. De namme ferwiist faaks nei de blêdfoarm.

It is in oerbliuwende, 70-100 sm hege moeras- of wetterplant mei knoleftich ferdikke, 4-5 sm grutte rizomen. De knollen binne aaifoarmich, wyt of grien fan kleur en bedekt mei skobben. De blêden binne pylkfoarmich, donkergrien, ûndield en langstâle. Under wetter binne de blêden ljochtgrien, lang en smel. Boppe wetter hawwe de blêden in dúdlike pylkfoarm. De trijekante stâlen kinne wol in heale meter boppe wetter útstekke.

De plant bloeit fan july-septimber en hat yn de midden in brún oant donkerpears plak. De blommen groeie yn langhalige bloeiwizen. De blommen besteane út trije frije kroanblêden en trije griene tsjelkblêden. De fruchten binne lyts.

De plant kin temperatoeren oant -20 °C ferneare. De soarte groeit yn wetter tusken de 10-60 sm djip. It wetter moat neutraal oant licht basysk fan pH wêze.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia auteurs en redakteuren

Wòdnô strzélka ( Kashubian )

fornì da wikipedia emerging languages
 src=
Wòdnô strzélka

Wòdnô strzélka (Sagittaria sagittifolia L.) - to je wielelatnô roscëna z rodzëznë Alismataceae. Òna rosce m. jin. na Kaszëbach.


licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia authors and editors

Sagittaria sagittifolia ( Anglèis )

fornì da wikipedia EN

Sagittaria sagittifolia (also called arrowhead because of the shape of its leaves) is a flowering plant in the family Alismataceae, native to wetlands in most of Europe from Ireland and Portugal to Finland and Bulgaria, and in Russia, Ukraine, Siberia, Japan, Turkey, China, India, Australia, Vietnam and the Caucasus. It is also cultivated as a food crop in some other countries. In Britain it is the only native Sagittaria.[3][1]

Omodaka kamon (ja:沢瀉紋) depicting stylized arrowhead

Sagittaria sagittifolia is a herbaceous perennial plant, growing in water from 10–50 cm deep. The leaves above water are arrowhead-shaped, the leaf blade 15–25 cm long and 10–22 cm broad, on a long petiole holding the leaf up to 45 cm above water level. The plant also has narrow linear submerged leaves, up to 80 cm long and 2 cm broad. The flowers are 2-2.5 cm broad, with three small sepals and three white petals, and numerous purple stamens.

Cultivation and uses

The round tuber is edible. It tastes bland, with a starchy texture, similar to a potato but somewhat crunchier, even when cooked. In Japan, it is known as kuwai クワイ (慈姑) and its tuber is eaten particularly during the New Year. In China, it is known as 慈姑 cígū and often used in winter hot pots. In Vietnam, the plant's young petiole leaves and rhizomes are used for soups.[4]

Remnants of Sagittaria sagittifolia have been found in the Paleolithic/Mesolithic site of Całowanie in Poland.[5]

Sagittaria sagittifolia is used in Chinese medicine, and in 2006 seven new ent-rosane diterpenoids and a new labdane diterpene were purified from the plant. Four of these compounds (Sagittine A–D) exhibited antibacterial activity against Streptococcus mutans and Actinomyces naeslundii while another (Sagittine E) was only active against A. naeslundii (MIC = 62.5 μg ml–1). Recently, the same group identified five new diterpenoids from Sagittaria pygmaea. None displayed activity against A. actinomycetemcomitans, while four of the others were active against A. viscosus and three against S. mutans, of which 18-ß-D-3',6'-diacetoxyglucopyranosyl-ent-kaur-16-ene was the most active.[6]

As a weed

Sagittaria sagittifolia can be weedy or invasive according to the USDA, Animal and Plant Health Inspection Service (APHIS), Plant Protection and Quarantine (PPQ). It also appears on state noxious weed lists for 46 states.[7]

References

  1. ^ a b Lansdown, R.V. (2014). "Sagittaria sagittifolia". IUCN Red List of Threatened Species. 2014: e.T167821A43126944. doi:10.2305/IUCN.UK.2014-1.RLTS.T167821A43126944.en. Retrieved 12 November 2021.
  2. ^ The Plant List
  3. ^ "World Checklist of Selected Plant Families: Royal Botanic Gardens, Kew". apps.kew.org. Retrieved 2017-01-30.
  4. ^ Tanaka, Yoshitaka; Van Ke, Nguyen (2007). Edible Wild Plants of Vietnam: The Bountiful Garden. Thailand: Orchid Press. p. 17. ISBN 978-9745240896.
  5. ^ Kubiak-Martens, Lucyna (1996). "Evidence for possible use of plant foods in Palaeolithic and Mesolithic diet from the site of Całowanie in the central part of the Polish Plain". Vegetation History and Archaeobotany. 5 (1–2): 33–38. doi:10.1007/BF00189433. S2CID 129435212.
  6. ^ B.Parimala Devi et al. / Journal of Pharmacy Research 2009, 2(11),1669-1675 "Dental Caries and Medicinal Plants –An Overview - B.Parimala Devi*, R.Ramasubramaniaraja - Journal of Pharmacy Research". Archived from the original on 2011-07-23. Retrieved 2011-08-27.
  7. ^ "Plants Profile for Sagittaria sagittifolia (arrowhead)". plants.usda.gov. Retrieved 2017-01-30.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia authors and editors
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia EN

Sagittaria sagittifolia: Brief Summary ( Anglèis )

fornì da wikipedia EN

Sagittaria sagittifolia (also called arrowhead because of the shape of its leaves) is a flowering plant in the family Alismataceae, native to wetlands in most of Europe from Ireland and Portugal to Finland and Bulgaria, and in Russia, Ukraine, Siberia, Japan, Turkey, China, India, Australia, Vietnam and the Caucasus. It is also cultivated as a food crop in some other countries. In Britain it is the only native Sagittaria.

Omodaka kamon (ja:沢瀉紋) depicting stylized arrowhead

Sagittaria sagittifolia is a herbaceous perennial plant, growing in water from 10–50 cm deep. The leaves above water are arrowhead-shaped, the leaf blade 15–25 cm long and 10–22 cm broad, on a long petiole holding the leaf up to 45 cm above water level. The plant also has narrow linear submerged leaves, up to 80 cm long and 2 cm broad. The flowers are 2-2.5 cm broad, with three small sepals and three white petals, and numerous purple stamens.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia authors and editors
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia EN

Sagittaria sagittifolia ( Spagneul; Castilian )

fornì da wikipedia ES

Sagittaria sagittifolia es una especie de planta herbácea de la familia de las alismatáceas. Es nativa de los humedales en las regiones templadas de Eurasia y en Gran Bretaña es la única especie nativa de Sagittaria.

 src=
Hojas
 src=
Ilustración
 src=
En su hábitat
 src=
Omodaka

Descripción

Es una planta perenne herbácea que crece en el agua hasta los 10-50 cm de profundidad. Las hojas sobre el agua tienen forma de flecha, la lámina de la hoja es de 15-25 cm de largo y 10-22 cm, sobre un pecíolo largo que sostiene la hoja hasta 45 cm por encima del nivel del agua. La planta también tiene estrechas hojas lineares sumergidas, de hasta 80 cm de largo y 2 cm de ancho. Las flores son 2-2.5 cm de ancho, con tres sépalos y tres pétalos pequeños blancas y numerosos estambres de color púrpura.

En España está considera planta extinguida, por Resolución de 1 de agosto de 2018, de la Secretaría de Estado de Medio Ambiente, por la que se publica el Acuerdo de la Conferencia Sectorial de Medio Ambiente en relación al Listado de especies extinguidas en todo el medio natural español. BOE Nº 195, lunes 13 de agosto de 2018.

Cultivo y usos

Tiene un tubérculo que es comestible. En Japón, se conoce como cigu ( Japónés : 沢瀉, 澤瀉,面高 ; katakana:オムダカ, literalmente "hongos benevolentes"), y su tubérculo se consume sobre todo en el Año Nuevo Chino. Tiene un sabor suave, con una textura de almidón, similar a una patata crujiente, incluso cuando se cocinan.

Restos de Sagittaria sagittifolia se han encontrado en el lugares del paleolítico / mesolítico en Calowanie en Polonia.[1]

Siete nuevos diterpenoides y un nuevo diterpeno labdano fueron recientemente (2006) purificado de la planta medicinal china, Sagittaria sagittifolia (Alismaceae). Cuatro de estos compuestos (Sagittine A-D) mostraron actividad antibacteriana contra Streptococcus mutans y Actinomyces naeslundii mientras que otro ( Sagittine E ) sólo fue activa contra A. naeslundii (MIC = 62,5 mg ml-1). Recientemente, el mismo grupo identificó cinco diterpenos nuevos en Sagittaria pygmaea . Ninguno de estos muestran actividad contra A. actinomycetemcomitans , mientras que cuatro de los otros eran activas contra A. viscosus y tres eran activos contra S. mutans , de los cuales el 18-ß-D-3 ', 6'-diacetoxyglucopyranosyl-ent-kaur-16-eno fue el más activo.[2]

Taxonomía

Sagittaria sagittifolia fue descrita por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 2: 993. 1753.[3]

Etimología

Sagittaria: nombre genérico que se deriva del latín y significa "flecha", en alusión a la forma de sus hojas.[4]

sagittifolia: epíteto latino que significa "con hojas en forma de flecha".[5]

Sinonimia
  • Alisma sagittaria Stokes
  • Sagitta aquatica (Lam.) St.-Lag.
  • Sagitta major Scop.
  • Sagitta palustris Bubani
  • Sagittaria acuminata Sm.
  • Sagittaria aquatica Lam.
  • Sagittaria bulbosa (Poir.) Donn
  • Sagittaria gigantea H.Vilm.
  • Sagittaria heterophylla Schreb.
  • Sagittaria lancifolia H.Vilm.
  • Sagittaria minor Mill.
  • Sagittaria monoeca Gilib.
  • Sagittaria tenuior Gand.
  • Sagittaria vulgaris Gueldenst.
  • Vallisneria bulbosa Poir.[6]

Nombres comunes

  • cola de golondrina, flecha de agua, saeta de agua.[7]

Referencias

  1. Kubiak-Martens, Lucyna (1996). «Evidence for possible use of plant foods in Palaeolithic and Mesolithic diet from the site of Całowanie in the central part of the Polish Plain». Vegetation History and Archaeobotany 5 (1-2): 33-38. doi:10.1007/BF00189433.
  2. B.Parimala Devi et al. / Journal of Pharmacy Research 2009, 2(11),1669-1675 «Copia archivada». Archivado desde el original el 23 de julio de 2011. Consultado el 27 de agosto de 2011.
  3. «Sagittaria sagittifolia». Tropicos.org. Missouri Botanical Garden. Consultado el 11 de febrero de 2013.
  4. Quattrocchi, Umberto (2000). CRC World Dictionary of Plant Names. 4 R-Z. Taylor & Francis US. p. 2364. ISBN 978-0-8493-2678-3.
  5. En Epítetos Botánicos
  6. Sagittaria sagittifolia en PlantList
  7. Colmeiro, Miguel: «Diccionario de los diversos nombres vulgares de muchas plantas usuales ó notables del antiguo y nuevo mundo», Madrid, 1871.

 title=
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autores y editores de Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia ES

Sagittaria sagittifolia: Brief Summary ( Spagneul; Castilian )

fornì da wikipedia ES

Sagittaria sagittifolia es una especie de planta herbácea de la familia de las alismatáceas. Es nativa de los humedales en las regiones templadas de Eurasia y en Gran Bretaña es la única especie nativa de Sagittaria.

 src= Hojas  src= Ilustración  src= En su hábitat  src= Omodaka
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autores y editores de Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia ES

Jõgi-kõõlusleht ( Éston )

fornì da wikipedia ET

Jõgi-kõõlusleht (Sagittaria sagittifolia L.) on konnarohuliste sugukonda kõõluslehe perekonda kuuluv mitmeaastane rohttaim.

Rahvapärased nimetused

Jõgi-kõõluslehe rahvapärased nimetused on kooreleht, konnalusikas, noolelill, ressahain ja veeuba.

Levila ja kasvukoht

Jõgi-kõõlusleht kasvab Euraasia parasvöötme soodes kuni 500 m kõrgusel merepinnast, samuti Põhja-Ameerikas. Eesti mandriosas on taim tavaline, aga saartel väga harv.

Ta eelistab kasvada lubja- ja toitainerikastes vetes. Kõige paremini sobib talle seisva või vähemalt väga aeglaselt voolava veega kasvukoht.

Kirjeldus

 src=
Lehed ja viljad

Taim kasvab 10–50 cm sügavuses vees nii, et osa taimest jääb alati veest välja. Taimel võib leida nii veepealseid kui ka veesiseseid lehti. Lehed on väga erineva kujuga. Veepealsed lehed on tipust teravad ka alusel kahe hõlmaga. Lehelaba on 15–25 cm pikk ja 10–22 cm lai ning pikk leheroots hoiab seda kuni 45 cm kõrgusel vee kohal. Veesisesed lehed on kuni 80 cm pikad ja 2 cm laiad ning hõljuvad vee all nagu laiad lindid. Veepinnal ujuvad lehed on ovaalsed.

 src=
Õis

Valged õied sirutuvad kolmekandilise varre otsas vee kohale kolmekaupa männastes. Õisiku alumises otsas on väikesed puhasvalged emasõied. Nendest kõrgemal on pikema varre otsas isasõied, mis on 2–2,5 cm läbimõõduga, 3 väikese tupplehe ja 3 valge kroonlehega. Tolmukad on punased ja neid on palju. Taim õitseb juunist augustini. Viljastatud õites arenevad tiivulised ja terava tipuga pähklid, mis suudavad levida nii tuule abil kui vooluveekogude poolt kantuna (vesilevi).

Jõgi-kõõlusleht talvitub mugulates. Tõrukujulised sinised mugulad sisaldavad palju tärklist. Enne talve eralduvad mugulad emataimest ja kevadel kasvab igast mugulast uus taim. Seda nimetatakse vegetatiivseks paljunemiseks.

Kasutamine

Jõgi-kõõluslehe mugulad on ümmargused ja söödavad, sisaldavad palju tärklist. Hiinas nimetatakse jõgi-kõõluslehte "heatahtlikuks seeneks" ja selle mugul on uusaasta puhul söödav pidulik roog. See maitseb mahedalt, umbes nagu kartul, ainult krudiseb hamba all, isegi pärast keetmist.

Välislingid


licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Vikipeedia autorid ja toimetajad
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia ET

Jõgi-kõõlusleht: Brief Summary ( Éston )

fornì da wikipedia ET

Jõgi-kõõlusleht (Sagittaria sagittifolia L.) on konnarohuliste sugukonda kõõluslehe perekonda kuuluv mitmeaastane rohttaim.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Vikipeedia autorid ja toimetajad
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia ET

Pystykeiholehti ( Finlandèis )

fornì da wikipedia FI

Pystykeiholehti (Sagittaria sagittifolia) on märkien paikkojen yleinen kasvi.

Ulkonäkö ja koko

Pystykeiholehden lehdet ovat nuolen muotoiset, 20–25 cm leveät. Halkaisijaltaan parisenttisten kukkien terälehdet ovat valkeat, heteet ja emit tummanpunaiset. Hedelmä on hiukan hernettä isompi vihreä pallo. Kukat ja useimmat lehdet nousevat veden pinnan yläpuolelle, mutta kasvilla voi olla myös kapeita uposlehtiä.

Levinneisyys

Pystykeiholehti kasvaa Keski- ja Itä-Euroopassa, Venäjällä ja Pohjois-Amerikassa. [2]

Elinympäristö

Pystykeiholehti kasvaa 10–50 cm syvässä vedessä savisilla, pehmeillä järvien, jokien ja murtovesilahtien rannoilla. [3]

Käyttö

Pystykeiholehden turpeaa maavartta käytetään Kiinassa vihanneksena.

Lähteet

  1. Sagittaria sagittifolia IUCN Red List of Threatened Species. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. (englanniksi)
  2. Virtuella floran (levinneisyyskartta)
  3. Ympäristö.fi
Tämä kasveihin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia FI

Pystykeiholehti: Brief Summary ( Finlandèis )

fornì da wikipedia FI

Pystykeiholehti (Sagittaria sagittifolia) on märkien paikkojen yleinen kasvi.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia FI

Sagittaire à feuilles en flèche ( Fransèis )

fornì da wikipedia FR

Sagittaria sagittifolia

La Sagittaire à feuilles en flèche ou Flèche d'eau, Sagittaria sagittifolia, est une plante d'eau herbacée de la famille des Alismatacées (monocotylédones). Plante d’ornement[1],[2], elle a fait l’objet de plusieurs études scientifiques, notamment pour les différents types de feuilles qu’elle porte et leur formation[3].

Dénominations

Son nom vient du latin sagitta qui signifie : la flèche, en référence à la forme de ses feuilles.

Noms vernaculaires (communs) : flèche d'eau, fléchière, sagette. En anglais : arrowhead, Arrowleaf, Duck potato, Hawaï arrowhead[2]. En allemand : Pfeilkraut. En espagnol : saeta de agua. En italien : saetta.

Description

Appareil végétatif

 src=
Vue générale (Sarrebruck, Allemagne)
 src=
Feuille avec au deuxième plan, les fruits vogant sur l'eau

Le rhizome forme de nombreux rejets terminés en tubercules, qui servent à la multiplication de la plante. La plante possède un port érigé. Sagittaria sagittifolia possède un feuillage persistant, de couleur vert clair, avec des nervures bien visibles.[2] Il s’agit d’un bon exemple de plante à polymorphisme foliaire (plantes avec des feuilles de différentes formes). Elle présente trois types de feuilles situées en des endroits différents de la plante : des feuilles dressées aériennes en forme de flèches aiguës (sagittées, d’où le nom de la plante), des feuilles flottantes arrondies en forme de cœur (cordées) et enfin des feuilles immergées allongées (rubanées, en forme de ruban). Les feuilles flottantes sont en fait des feuilles de forme transitionnelle entre les deux autres types. Notons que lorsque de petits étangs sont à sec, il arrive que l’on trouve des plantes de Sagittaria sagittifolia ayant uniquement des feuilles sagittées[4]. Par ailleurs, la morphologie n’est pas le seul critère permettant de différencier les différentes feuilles de Sagittaria sagittifolia. En effet, les cellules des feuilles des différents types ont aussi un cytoplasme, un contenu différent. Par exemple, les feuilles submergées contiennent moins de pigments permettant la photosynthèse, ce qui semble logique étant donné que la lumière pénètre plus difficilement dans l’eau et que les feuilles ont donc un accès amoindri à la lumière[5].

La genèse des différents types de feuilles (la différenciation limbaire) de Sagittaria sagittifolia est un sujet qui interpelle les scientifiques depuis longtemps déjà. De nombreux facteurs sont impliqués dans ce phénomène et la proportion des différents types de feuilles dépend notamment du stade de développement de la plante et de son environnement. La qualité et la quantité de la lumière reçue par la plante interviennent tous les deux dans la genèse des feuilles. Des études montrent notamment que la lumière blanche (contenant toutes les couleurs du spectre visible) permet la différenciation des trois types différents de feuilles. La lumière rouge permet une formation plus précoce de feuilles que celle blanche. Par contre, à moins que la source lumineuse ne soit de très forte intensité, elle ne permet que la formation de feuilles rubanées. La lumière bleue entraîne quant à elle une formation tardive des feuilles, toujours en comparaison avec la lumière blanche. Elle permet toutefois la formation de feuilles rubanées et de feuilles sagittées, même à faible intensité ! Ainsi en termes de temps, la couleur rouge est la lumière la plus favorable à la formation foliaire et la bleue celle la moins favorable. Remarquons que la lumière blanche contient de la lumière bleue, ce qui explique pourquoi elle est moins efficace en termes de temps que celle rouge. Du point de vue de la différenciation des différentes formes, la lumière bleue et blanche sont plus efficaces que celle rouge[3].

Des expériences montrent que les plantes âgées ayant réalisé des feuilles non différenciées (par lumière rouge de faible intensité) ne sont plus capables de produire des feuilles différenciées, même si l’on modifie favorablement les conditions lumineuses. Les jeunes plantes par contre en sont capables. Ainsi les feuilles sagittées ne sont pas formées ou définies à l’avance et gardées en stock. Elles sont issues de l’action de la lumière sur des feuilles encore jeunes et non différenciées[3].

Appareil reproducteur

 src=
Verticille de 3 fleurs
 src=
Fleurs mâles blanches à trois grand pétales arrondis et aux anthères rouges
 src=
Fleur femelle portant les pistils à gauche et fleur mâle portant les étamines à droite
 src=
Fruits
 src=
akène contenant chacun une graine

La plante est monoïque, elle produit des fleurs mâles et des fleurs femelles. Elles sont disposées le long de la tige par verticilles de trois, les fleurs mâles en haut et les fleurs femelles en dessous. Les fleurs trimères (polymérie) ont des pétales de couleur blanche avec une base rosée. Les anthères sont rouges[6]. Les fleurs mâles sont généralement plus petites que celles femelles. Les plantes ont plus de fleurs mâles dans la première inflorescence, mais le pourcentage de fleurs femelles augmente sur la deuxième inflorescence[7]. Les fleurs sont pollinisées par un large gamme d’insectes pollinisateurs généralistes, comme des abeilles, des mouches, des coléoptères, des papillons et des guêpes[8]. Les fruits sont des akènes de 2 cm et contenant une graine[2],[6].

Espèce voisine

 src=
Anthères jaunes des fleurs de Sagittaria latifolia

Sagittaria latifolia la sagittaire à feuilles larges est une espèce proche de Sagittaria sagittifolia, néanmoins plusieurs critères permettent de différencier les deux espèces. Les pétales de Sagittaria sagittifolia contiennent du blanc et du rose, ses anthères sont rouges et ses akènes mesurent plus de 4 mm. Par contre, les pétales de Sagittaria latifolia sont uniquement blancs, ses anthères sont jaunes et ses akènes mesurent moins de 4 mm[6]. Chez Sagittaria latifolia, les fleurs mâles sont plus grandes que celles femelles. Une étude chez des plantes dont le dimorphisme sexuel avait été accentué plus encore génétiquement montre que les pollinisateurs fréquentent plus souvent les fleurs mâles que celles femelles[8].

Taxonomie et classification

Appellation synonymes : Sagittaria trifolia N. 1790, Sagittaria minor Mill. 1768, Sagittaria sagitta T. 1791, Sagittaria vulgaris Gueldenst. 1780, Sagittaria heterophylla Schreb. 1791, Sagittaria aquatica Lam. 1789, Sagittaria acuminata J.G., Sagittaria macrophylla B. 1834, Sagittaria edulis S. 1845[1],[2].

Ecologie

Habitat

 src=
abondance locale
 src=
écotype terrestre
 src=
Bulbes comestibles. Chine.

Sagittaria sagittifolia est une plante aquatique cosmopolite[1],[2], fort répandue dans les régions tempérées du vieux continent (Europe, Russie, Chine), très commune dans les plans d'eau et les cours d'eau[6]. Aux Etats-Unis, elle est aussi présente et considérée comme une plante envahissante. En Belgique, cette espèce est protégée[6].

Sagittaria sagittifolia est une plante dotée d’une grande plasticité et capable de s’adapter à des conditions environnementales variées. Elle croit dans un milieu aquatique dont la profondeur se situe jusqu’à un mètre. S’il est vrai que la plante préfère une faible profondeur (conditions dans lesquelles elle fera le plus de feuilles aériennes), elle garde une grande fertilité jusqu’à 0,9 m de profondeur. Sa profondeur optimale se situe donc entre 0 et 0,8 m de profondeur. A basse profondeur, la plante compte nettement plus de feuilles aériennes que de feuilles flottantes, plus efficaces pour la photosynthèse[5]. De 0,7 à 0,8 m de profondeur, ces deux types sont en quantité à peu près égale. Tandis qu’au-delà de 0,9 m, les feuilles flottantes prévalent sur celles aériennes. Elle possède un écotype terrestre en cas de sécheresse, bien que dans ce cas, les plantes se maintiennent à l’état végétatif (ne font pas de fleurs)[4]. Sagittaria sagittifolia tolère les eaux dont le pH se situe entre 7.0 et 8.5 environ. Elle nécessite un éclairage intense[1],[2].

Sagittaria sagittifolia peut être utilisée comme un bioindicateur de la pollution des eaux de rivière. La pollution aura un impact sur l’appareil végétatif de la plante et spécialement sur la différenciation sexuelle des fleurs. Plus un milieu aquatique sera pollué (par du nitrate, du cuivre ou de l’ammonium par exemple) plus le rapport du nombre de fleurs femelles (pistillées) sur celui de fleurs mâles (étaminées) sera élevé. En outre, plus l’eau sera polluée, plus les fleurs tendront à être groupées en inflorescences simples. Les plantes croissant en eau propre auront préférentiellement des inflorescences composées de trois fleurs. Dans un contexte évolutif, nous pouvons expliquer cela en estimant raisonnablement que ce changement est une adaptation permettant de se reproduire plus rapidement dans un milieu pollué et défavorable, où la plante risque de mourir plus tôt que dans un environnement sain. En effet, l’induction florale et ensuite la floraison se produiront plus rapidement pour des inflorescences simples que pour celles composées[9].

Cycle de vie

La floraison de Sagittaria sagittifolia a lieu durant l’été, en juillet et en août[1],[2].

Interactions avec d'autres organismes

Dans de nombreux pays d’Asie (Corée, Japon, etc.) Sagittaria sagittifolia est présente en grand nombre au sein des rizières à riz paddy. Celles-ci leur offrent en effet une profondeur idéale. Etant une plante vivace résistante à de nombreux herbicides, on comprend aisément pourquoi dans ces pays Sagittaria sagittifolia est considérée comme la principale mauvaise herbe[10]. Dans ces cultures, Sagittara sagittifolia est la proie de prédateurs, notamment Gynnidomorpha permixtana (en) (Tortricidae : Tortricinae : Cochylini), dont les larves se nourrissent des graines et des fleurs. Ils détruisent également ses fruits (akènes). De plus, Gynnidomorpha permixtana provoque l’agrégation des graines qui ne parviennent plus dès lors à voguer sur l’eau pour se répandre[10]. La plante est fréquemment visitée par les mollusques et les limaces[2].

Statuts de protection, menaces

L'espèce est évaluée comme non préoccupante aux échelons mondial, européen et français[11]. En France l'espèce se raréfie : elle est considérée en danger critique (CR) en Limousin, Midi-Pyrénées, Auvergne ; en danger (EN) en Provence-Alpes-Côte d'Azur ; vulnérable (VU) en Aquitaine, Corse, Bretagne, et Haute-Normandie ; quasi menacée (NT), proche du seuil des espèces menacées ou qui pourraient être menacées si des mesures de conservation spécifiques n'étaient pas prises, dans la région Poitou-Charentes.

Utilisations

Plante décorative

Il en existe une variété horticole à fleurs doubles (Sagittaria sagittifolia flora plena)[2].

D’autres variétés du genre Sagittaria sont cultivées pour l’ornementation d’aquariums et de pièces d’eau (bien qu’elle ne supporte que modérément le confinement)[1]: Sagittaria lancifolia gigantea ou rubra, des variétés respectivement aux feuilles géantes et aux feuilles rouges[2].

Plante épuratoire

Elle est en outre utilisée pour le lagunage, une méthode naturelle d’épuration des eaux dans laquelle on fait transiter des eaux usées par des parcelles où des plantes spécifiques épurent naturellement les eaux en absorbant certaines substances. En effet, Sagittaria sagittifolia est une plante capable d’absorber différents métaux (dont le plomb, le cuivre et le cadmium) en quantités appréciables[12].

Plante alimentaire

En Asie, la sous-espèce S. sagittifolia subsp. leucopetala', présente en zone tropicales et subtropicales, est cultivée pour ses bulbes comestibles[1], notamment au Japon où ils sont traditionnement mangés à l'occasion des fêtes de nouvelle année. Une espèce asiatique proche, aussi cultivée comme aliment est Sagittaria chinensis[13].

Méthode de culture : En zone tempérée, la plantation se fait au printemps, après les gelées quand l’eau se réchauffe. La plante peut aussi être multipliée par division de la souche, par bouturage de morceaux de tubercule ou encore par séparation des rhizomes.
Le sol idéal est argileux et riche en matière organique.

Voir aussi

Notes et références

  1. a b c d e f et g « Sagittaria sagittifolia (Sagittaire commune) : plantation, culture. », sur aquaportail.com, 19 mai 2018 (consulté le 6 avril 2018)
  2. a b c d e f g h i j et k « Sagittaria sagittifolia, Flèche d’eau. », sur nature.jardin.free.fr, 19 mai 2018 (consulté le 16 mai 2018)
  3. a b et c Van Schoor G.H.J., « Action de lumières colorées sur le comportement de Sagittaria sagittifolia », Bulletin de la Société Royale Botanique de Belgique,‎ 1951
  4. a et b Zenda H., « Occurrence of Sagittaria sagittifolia at Different Depths of Water », Folia Geobotanica & Phytotaxonomica, vol 15, n°4, pages 415 à 149,‎ 1980
  5. a et b Nedukha O.M., « Ultrastructure and composition of pigments of Sagittaria sagittifolia L. Leaves. », Cytol. Genet. 47, 298–304,‎ 2013
  6. a b c d et e Muriel Quinet, Anne-Laure Jacquemart et Charlotte Descamps, Nouvelle flore écologique de Belgique (édition provisoire), Louvain-La-Neuve, DUC, 2018
  7. Dorken ME, « Gender plasticity in Sagittaria sagittifolia (Alismataceae), a monoecious aquatic species. », Plant Systematics and Evolution, 237(1-2):99-106.,‎ 2003
  8. a et b Glaettli M., « Pollinator responses to variation in floral display and flower size in dioecious Sagittaria latifolia (Alismataceae) », New Phytologist, 179, 1193-1201.,‎ 2008
  9. Konchina T., « The sex system of Sagittaria sagittifolia as an indicator of the ecological status of a river. », Environ. Technol. Resour. Proc. Int. Sci. Pract. Conf. 1, 150,‎ 2017
  10. a et b Atousa Farahpour Haghani, « The biology of Gynnidomorpha permixtana (Lepidoptera, Tortricidae) on Sagittaria trifolia L. (Alismataceae) in paddy fields in Iran. », Nota Lepi. 37(2) 2014: 113–121.,‎ 2014
  11. MNHN & OFB [Ed]. 2003-présent. Inventaire national du patrimoine naturel (INPN), Site web : https://inpn.mnhn.fr, consulté le 12 janvier 2022.
  12. Hu J., « Bioaccumulation and chemical forms of cadmium, copper and lead in aquatic plants. », Braz. Arch. Biol. Technol. 53, 235–240,‎ 2010
  13. Couplan, François (2009) Le régal végétal : plantes sauvages comestibles ; Editions Ellebore, 527 pages
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia FR

Sagittaire à feuilles en flèche: Brief Summary ( Fransèis )

fornì da wikipedia FR

Sagittaria sagittifolia

La Sagittaire à feuilles en flèche ou Flèche d'eau, Sagittaria sagittifolia, est une plante d'eau herbacée de la famille des Alismatacées (monocotylédones). Plante d’ornement,, elle a fait l’objet de plusieurs études scientifiques, notamment pour les différents types de feuilles qu’elle porte et leur formation.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia FR

Rinn saighde ( Irlandèis )

fornì da wikipedia GA

Is planda í an rinn saighde.

 src=
Is síol é an t-alt seo. Cuir leis, chun cuidiú leis an Vicipéid.
Má tá alt níos forbartha le fáil i dteanga eile, is féidir leat aistriúchán Gaeilge a dhéanamh.


licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Údair agus eagarthóirí Vicipéid
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia GA

Wšědna šipica ( Sorbian superior )

fornì da wikipedia HSB

Wšědna šipica (Sagittaria sagittifolia) je wódna rostlina ze swójby žabnikowych rostlinow (Alismataceae).

Wopis

Wšědna šipica je naha rostlina, kotraž docpěwa wysokosć wot 1 m. Rostlina ma dołhe wuběžki.

Stołpiki a łopjenowe šiški su třihranite.

Łopjena

Łopjena su na spódku stejace. Prěnje su trawojte, dosahuja dołhosć wot 1 m. Slědowace su owalne hač do šipojte a płuwace. Za čas kćeća eksistuja z wody sahace, třidźělne, šipojte łopjena.

Kćenja

Kćěje wot junija hač do awgusta. Kćenja su jednosplažne, steja w jedyn na druhi stejacych mutličkach, při čimž su deleka žónske a muske kćenja a horjeka su jenož muske. Kćenja docpěwaja šěrokosć wot 1,5 hač do 2 cm. Wonkowne kćenjowe łopješka su zelene a keluchojte. Nutřkowne łopješka su dwójce tak wulke, běłe z čerwjenym spódkom. Stameny su mnoholičbne.

Kćenja buchu wot stojawkow wopróšene.

Płody

Płody docpěwaja dołhosć wot 4 hač do 5 mm.

Stejnišćo

Wšědna šipica rosće w wutkatych, stejacych abo pomału běžacych wodach, hač do wódneje hłubokosće wot 50 cm.

Rozšěrjenje

Wšědna šipica je w nimale cyłej Europje a zapadnej Aziji rozšěrjena.

 src=
Kćenja

Nóžki

  1. Pawoł Völkel: Prawopisny słownik hornjoserbskeje rěče. Hornjoserbsko-němski słownik. Ludowe nakładnistwo Domowina, Budyšin 2005, ISBN 3-7420-1920-1, str. 503.
  2. W internetowym słowniku: Pfeilkraut

Žórła

Eksterne wotkazy

Commons
Hlej wotpowědne dataje we Wikimedia Commons:
Wšědna šipica
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia authors and editors
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia HSB

Wšědna šipica: Brief Summary ( Sorbian superior )

fornì da wikipedia HSB

Wšědna šipica (Sagittaria sagittifolia) je wódna rostlina ze swójby žabnikowych rostlinow (Alismataceae).

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia authors and editors
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia HSB

Sagittaria sagittifolia ( Italian )

fornì da wikipedia IT

La sagittaria comune (Sagittaria sagittifolia L.), chiamata anche erba saetta a causa della forma delle sue foglie, è una pianta acquatica della famiglia delle Alismatacee, diffusa nelle zone umide delle regioni temperate dell'Europa e dell'Asia.[1]

Descrizione

 src=
Fiori

È una pianta perenne erbacea, che cresce in acqua alta dai 10 ai 50 cm. Le foglie sopra l'acqua sono a forma di saetta, possono raggiungere una lunghezza di 15–25 cm ed una larghezza di 10–22 cm, e sono attaccate ad un gambo che può rimanere anche a 45 cm di distanza in altezza dall'acqua. La pianta possiede anche delle foglie sommerse sottili e lineari, lunghe fino a 80 cm e larghe 2. I fiori sono larghi dai 2 ai 2,5 cm, con tre piccoli sepali, tre petali bianchi e diversi stami viola.

Usi

 src=
Omodaka

Il tubero rotondo è commestibile, ed è conosciuto in Giappone come Omodaka (沢瀉 澤瀉 面高), letteralmente "fungo buono". Viene mangiato soprattutto nel periodo dei festeggiamenti del Capodanno cinese. Ha un sapore insipido ed è ricco d'amido, simile ad una patata ma più croccante, anche quando viene cotto.

Note

  1. ^ (EN) Sagittaria sagittifolia, su Plants of the World Online, Royal Botanic Gardens, Kew. URL consultato il 27 dicembre 2021.

 title=
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autori e redattori di Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia IT

Sagittaria sagittifolia: Brief Summary ( Italian )

fornì da wikipedia IT

La sagittaria comune (Sagittaria sagittifolia L.), chiamata anche erba saetta a causa della forma delle sue foglie, è una pianta acquatica della famiglia delle Alismatacee, diffusa nelle zone umide delle regioni temperate dell'Europa e dell'Asia.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autori e redattori di Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia IT

Strėlialapė papliauška ( lituan )

fornì da wikipedia LT
Binomas Sagittaria sagittifolia
Sinonimai
  • Alisma sagittaria Stokes
  • Sagitta aquatica (Lam.) St.-Lag.
  • Sagitta palustris Bubani
  • Sagittaria acuminata Sm.
  • Sagittaria aquatica Lam.
  • Sagittaria bulbosa (Poir.) Donn
  • Sagittaria heterophylla Schreb.
  • Sagittaria minor Mill..
  • Sagittaria tenuior Gand.
  • Sagittaria vulgaris Gueldenst.
  • Vallisneria bulbosa Poir.

Strėlialapė papliauška (lot. Sagittaria sagittifolia, angl. Arrowhead, vok. Gewöhnliches Pfeilkraut) – dumblialaiškinių (Alismataceae) šeimos augalas.

Morfologija

Daugiametis, trumpą šakniastiebį išauginantis, 20–100 (kartais kiek daugiau) cm aukščio augalas. Stiebas vertikalus, šoniniai ūgliai ilgi. Rudenį susidarę šoninių ūglių viršutinėse gumbai gilės pavidalo. Lapai skroteliniai, trejopos formos: apatiniai – pasinėrę vandenyje, bekočiai, linijiški, buki, permatomi, iki 80 cm ilgio ir 3–20 mm pločio, jų gyslos lygiagretės; kiti – plūduriuojantieji, ilgakočiai, jų lakštas pailgai lancetiškas, kiaušiniškas arba elipsiškas, su gilia iškarpa pagrindine ir 2 suartėjusiomis trumpom skiautėm, 3,5–14(17) cm ilgio ir 2,5–7,5(8) cm pločio; treti – oriniai, jų lakštas strėliškai trikampškas, 6,5–15(25) cm ilgio ir (0,5)4–12(22) cm pločio pagrinde esančios skiautės praskleistos, lancetiškos arba linijiškos, dažnai tokio ilgio, kaip lakštas; dažnai būna ne visų trijų tipų, bet tik vieno arba dviejų tipų lapai.

 src=
Strėlialapės papliauškos žiedai

Žiedynstiebis paprastas arba negausiai šakotas, storokas, tribriaunis, tokio ilgio, kaip lapai arba trumpesnis už juos, su nedaugeliu trižiedžių menturių; apatiniame menturyje (kartais 2 apatiniuose) esantieji piesteliniai [[žiedas|žiedai turi dvigubai trumpesnius žiedkočius, negu viršutiniuose menturiuose susitelkę kuokeliniai žiedai. Pažiedės trumpos, trikampiškos, odiškais pakraščiais. Žiedai nemaži, iki 2 cm skersmens. Taurėlapiai plačiai kiaušiniški, 6–7 mm ilgio. Vainiklapiai iki 1,5 cm ilgio, beveik apvalūs, balti su raudonai violetiniu nageliu, gležni. Kuokeliai 2–3 mm ilgio, jų koteliai tolio ilgio, kaip dulkinės; dulkinės violetinės (labai retai geltonos).

 src=
Strėlialapės papliauškos vaisiai

Vaisiukų galvutės ant trumpų kotelių arba beveik bekotės; vaisiukai apie 4–5 mm skersmens, atvirkščiai kiaušiniški arba netaisyklingai apvalūs, iš šonų suspausti, plačiai sparnuoti; liemenėlio liekana beveik tiesi. Vaisių ir sėklų sienelės purios, korėtos, jie vandenyje neskęsta. Piesteliniai žiedai subręsta pirmiau už kuokelinius. Nektaro negamina, tačiau vabzdžiai žiedus lanko ir apdulkina. Kartu su vienalyčiais pasitaiko ir dvilyčių žiedų. Sėklos plinta vandeniu. Vegetatyviškai dauginasi ir žiemoja žieminiais pumpurais.

Žydi birželiorugpjūčio mėn. Ant šoninių ūglių susidarančiuose gumbeliuose yra maisto medžiagų (apie 55 proc. krakmolo).

Augimvietės

Lietuvoje dažna rūšis. Auga stovinčiuose ir lėtai tekančiuose vandenyse. Formuoja Sagittario-Sparganietum emersi bendrijas.

Bendras paplitimas: Vakarų Europa, Europinė Rusijos dalis (išskyrus Artiką), Kaukazas, Vakarų ir Rytų Sibiras.

Lietuvoje rastos formos

Sagittaria sagittifolia var. sagittifolia Klinge – turi visų trijų tipų lapus. Auga skaidriame vendenyje; neretas.
Sagittaria sagittifolia var. natans Klinge – neturi orinių lapų. Auga gilesnėse vietose, negu pirmasis variantas; neretas.
Sagittaria sagittifolia var. terrerstris Klinge – sausminė forma. Linijiški lapai menkai išaugę; tarpinio tipo lapų lakštas elipsiškas; viršutiniai skrotelės lapai strėliški, bet trumpesni, negu vandeninės formos. Šoniniai ūgliai trumpi; neretas.
Sagittaria sagittifolia var. vallisneriifolia coss. Et Germ. – vandeninė forma, turinti tik pasinėrusius, linijiškus, ponus, 40–250 cm ilgio ir 4–32 mm pločio lapus. Dažiausiai sterili. Tekančime vandenyje, o kartais ir stovinčiame, bet tuomet gilesnėse (1,5–2 m) vietose; neretas.
Sagittaria sagittifolia subvar. stratiotioides Bolle – taip pat turi tik linijiškus, bet trumpesnius, negu Sagittaria sagittifolia var. vallisneriifolia, 3,5–9 cm ilgio ir 2,5–6,5 mm pločio, dažniausiai penkiagyslius lapus. Stovinčiame vandenyje; rastas Lukos (Trakų raj.) ir Ančios (Lazdijų raj.) ežeruose, bet turėtų būti neretas.

Panaudojimas

Ant šoninių ūglių rudenį susidarę gilių pavidalo gumbeliai pasižymi maistingumu: jų sausoje masėje yra iki 55 % krakmolo ir 7 % cukrų. Vienas augalas tokių gumbelių išaugina 12–13. Maistui jie vartojami kepti bei virti, turi kaštanų arba žirnių skonį.

Kinijoje ir Japonijoje auginama kultūrinė forma, kurios gumbelio masė apie 14 g, vienas augalas jų išaugina 10–15. Gumbeliai sodinami sekliose vietose po vandeniu; juos surinkti gana sunku. Antžeminės dalies gyvuliai neėda, bet gumbelius ėda kiaulės, vandens žvėreliai ir lesa vandens paukščiai, ypač antys. Soduose yra auginama pilnavidurė forma.

Literatūra

Vikiteka

  • P. Snarskis, Vadovas Lietuvos augalams pažinti, Vilnius, 1969 m.
  • V. Galinis, Vadovas Lietuvos TSR vandens augalams pažinti, Vilnius, 1980 m.
  • R. Jankevičienė, Vasarą žydintys augalai, Vilnius „Mokslas“ 1987 m.
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia LT

Strėlialapė papliauška: Brief Summary ( lituan )

fornì da wikipedia LT

Strėlialapė papliauška (lot. Sagittaria sagittifolia, angl. Arrowhead, vok. Gewöhnliches Pfeilkraut) – dumblialaiškinių (Alismataceae) šeimos augalas.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia LT

Pijlkruid ( olandèis; flamand )

fornì da wikipedia NL

Pijlkruid (Sagittaria sagittifolia) is een waterplant uit de waterweegbreefamilie (Alismataceae). Gekweekte vormen komen vaak uit Oost-Azië. De Nederlandse naam komt overeen met de geslachtsnaam, die naar een 'pijl' verwijst. De naam verwijst naar de vorm van de bladeren.

Het is een overblijvende, 70-100 cm hoge moeras- of waterplant met knolachtig verdikte, 4-5 cm grote rizomen. De knollen zijn eivormig, wit of groen van kleur en bedekt met schubben. De bladeren zijn pijlvormig, donkergroen, ongedeeld en langgesteeld. Onder water zijn de bladeren lichtgroen, lang en smal. Boven water hebben de bladeren een duidelijke pijlvorm. De driekantige stengels kunnen tot een halve meter boven het water uitsteken.

De plant bloeit van juli tot september. De bladeren hebben in het midden een bruine tot donkerpaarse vlek. De bloemen groeien in langwerpige bloeiwijzen. De bloemen bestaan uit drie vrije kroonbladeren en drie groene kelkbladeren. De vruchten zijn klein.

De plant kan temperaturen tot -20 °C weerstaan. De soort groeit in water tussen de 10 en 60 cm diep. Het water dient neutraal tot licht basisch van pH te zijn.

Verspreiding

De bloemen zijn eenslachtig. Mannelijke bloemen bevinden zich in de bovenste kransen van de bloem, vrouwelijke in de onderste kransen. De zaden verspreiden zich drijvend over het water. Ze verkeren in een staat van 'dormancy' (rusttoestand) en zijn nog niet in staat om te kiemen. Pas wanneer ze zijn blootgesteld aan een periode van lage temperaturen (koude stratificatie), kunnen ze kiemen.

Ecologische aspecten

In de stengeldelen van de plant die zich onder water bevinden kunnen gangen worden gemaakt door larven van de dansmuggen (Chironomidae). Ook slakken kunnen de planten aantasten. Boven water zijn de stengels juist weer gevoelig voor zwarte luis. De bloemstengels hebben vaak last van de zwarte luis. De pijlkruidkever (Donacia dentata) heeft pijlkruid als waardplant, de volwassen kevers vreten aan het blad terwijl de larven onder water van de stengels leven.

Toepassingen

De zetmeelhoudende, zoet-aromatisch smakende knolletjes worden in China en Japan als groente gegeten. De knolletjes worden geschild, in kleine stukken gesneden en vervolgens gekookt. Ze zijn een bestanddeel van veel Aziatische gerechten. De knollen bevatten 20% zetmeel en 5% eiwit. Ook de jonge bladeren zijn eetbaar. De plant wordt vooral gecultiveerd in China, Japan en Taiwan en op kleinere schaal in Indonesië en Maleisië. Het duurt zes tot zeven maanden voordat aangeplante planten kunnen worden geoogst.

Tuin

Wegens haar afmeting is de plant niet geschikt voor kleine tuinvijvers. In de tuinvijver kunnen de planten of knollen het best in het voorjaar of najaar in manden of emmers uitgeplant worden, zodat de planten ook gemakkelijk uitgedund kunnen worden. Geef de plant een zonnige plaats voor mooie bloemen, al kan de plant ook wel wat schaduw gebruiken.

Afbeeldingen

Externe links

Wikimedia Commons Mediabestanden die bij dit onderwerp horen, zijn te vinden op de pagina Sagittaria sagittifolia op Wikimedia Commons.
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia NL

Pijlkruid: Brief Summary ( olandèis; flamand )

fornì da wikipedia NL

Pijlkruid (Sagittaria sagittifolia) is een waterplant uit de waterweegbreefamilie (Alismataceae). Gekweekte vormen komen vaak uit Oost-Azië. De Nederlandse naam komt overeen met de geslachtsnaam, die naar een 'pijl' verwijst. De naam verwijst naar de vorm van de bladeren.

Het is een overblijvende, 70-100 cm hoge moeras- of waterplant met knolachtig verdikte, 4-5 cm grote rizomen. De knollen zijn eivormig, wit of groen van kleur en bedekt met schubben. De bladeren zijn pijlvormig, donkergroen, ongedeeld en langgesteeld. Onder water zijn de bladeren lichtgroen, lang en smal. Boven water hebben de bladeren een duidelijke pijlvorm. De driekantige stengels kunnen tot een halve meter boven het water uitsteken.

De plant bloeit van juli tot september. De bladeren hebben in het midden een bruine tot donkerpaarse vlek. De bloemen groeien in langwerpige bloeiwijzen. De bloemen bestaan uit drie vrije kroonbladeren en drie groene kelkbladeren. De vruchten zijn klein.

De plant kan temperaturen tot -20 °C weerstaan. De soort groeit in water tussen de 10 en 60 cm diep. Het water dient neutraal tot licht basisch van pH te zijn.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia NL

Pilblad ( norvegèis )

fornì da wikipedia NO

Pilblad er en art i gruppen Sagittaria. Det er en plante som vokser i våtmark i Asia og Europa. Den vokser i vann som er 10-50 cm dypt. Bladene over vann er formet som pilspisser. Bladet er 15-25 cm langt og 10-22 cm bredt, på en lang bladstilk som holder bladet opptil 45 cm over vannflaten. Planten har også smale undervannsblader, opptil 80 cm lange og 2 cm brede. Blomstene er 2-2,5 cm brede, med tre små begerblader og tre hvite kronblader og flere purpurfargede pollenbærere.

Eksterne lenker

botanikkstubbDenne botanikkrelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den.
Det finnes mer utfyllende artikkel/artikler på .
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia NO

Pilblad: Brief Summary ( norvegèis )

fornì da wikipedia NO

Pilblad er en art i gruppen Sagittaria. Det er en plante som vokser i våtmark i Asia og Europa. Den vokser i vann som er 10-50 cm dypt. Bladene over vann er formet som pilspisser. Bladet er 15-25 cm langt og 10-22 cm bredt, på en lang bladstilk som holder bladet opptil 45 cm over vannflaten. Planten har også smale undervannsblader, opptil 80 cm lange og 2 cm brede. Blomstene er 2-2,5 cm brede, med tre små begerblader og tre hvite kronblader og flere purpurfargede pollenbærere.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia NO

Strzałka wodna ( polonèis )

fornì da wikipedia POL

Strzałka wodna (Sagittaria sagittifolia L.) – gatunek byliny, należący do rodziny żabieńcowatych (Alismataceae). Występuje powszechnie w płytkich zbiornikach wodnych śródlądowych, prawie na całej Ziemi, przede wszystkim w Europie i Azji. W Polsce często spotykana na niżu.

Morfologia

Pęd
W większości pod wodą, długości od 20 do 100 cm. Łodyga wyrasta z bulwy zakorzenionej w dnie zbiornika wodnego, z której wyrastają także rozłogi.
Liście
Występują trzy rodzaje (heterofilia): podwodne – długie o kształcie wstęgowatym; nawodne – jajowate oraz wyrastające z łodygi nad powierzchnią wody liście o kształcie strzałkowatym.
Kwiaty
Białe kwiaty są zebrane w wiechę. Kwitnienie następuje na przełomie maja i czerwca.
Nasiona
Wielkości ok. 1 mm.

Biologia i ekologia

Hydrofit występujący przeważnie w wodach stojących.

Zastosowanie

  • Roślina ozdobna stosowana do nasadzeń w oczkach wodnych.
  • Bulwy korzeniowe strzałki wodnej są jadalne po ugotowaniu lub upieczeniu oraz obraniu z gorzkiej skórki. Zawierają skrobię i białka, a w smaku przypominają ziemniaki. Uprawiane i spożywane są w Azji. W Japonii odmiana var. edulis dostarcza bulw o średnicy do 5 cm, w Chinach wyhodowano bulwy jeszcze większe dzięki nawożeniu roślin. Poza spożywaniem po obróbce cieplnej, bulwy mogą być suszone i po zmieleniu dodawane do mąki[2].

Przypisy

  1. Stevens P.F.: Angiosperm Phylogeny Website (ang.). 2001–. [dostęp 2010-06-25].
  2. Łukasz Łuczaj: Dzikie rośliny jadalne Polski. Krosno: Chemigrafia, 2004, s. 204-206. ISBN 83-904633-6-9.
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia POL

Strzałka wodna: Brief Summary ( polonèis )

fornì da wikipedia POL

Strzałka wodna (Sagittaria sagittifolia L.) – gatunek byliny, należący do rodziny żabieńcowatych (Alismataceae). Występuje powszechnie w płytkich zbiornikach wodnych śródlądowych, prawie na całej Ziemi, przede wszystkim w Europie i Azji. W Polsce często spotykana na niżu.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia POL

Sagittaria sagittifolia ( portughèis )

fornì da wikipedia PT

Sagittaria sagittifolia é uma espécie de planta com flor pertencente à família Alismataceae. Ela é popularmente conhecida como espadana e sagitária.[1]

A autoridade científica da espécie é L., tendo sido publicada em Species Plantarum 2: 993. 1753.[2] Ocorre por quase toda a Europa, além de menores áreas de ocorrência na Rússia Asiática, Japão, Sudeste Asiático, Oceania, Américas do Norte e Central.

Portugal

Trata-se de uma espécie presente no território português, nomeadamente em Portugal Continental.

Em termos de naturalidade é possivelmente nativa na região atrás indicada.

Protecção

Não se encontra protegida por legislação portuguesa ou da Comunidade Europeia.

Referências

  1. «Sagittaria sagittifolia L.». www.gbif.org (em inglês). Consultado em 22 de janeiro de 2019
  2. Tropicos.org. Missouri Botanical Garden. 7 de Outubro de 2014 http://www.tropicos.org/Name/900018>

Bibliografia

 title=
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autores e editores de Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia PT

Sagittaria sagittifolia: Brief Summary ( portughèis )

fornì da wikipedia PT

Sagittaria sagittifolia é uma espécie de planta com flor pertencente à família Alismataceae. Ela é popularmente conhecida como espadana e sagitária.

A autoridade científica da espécie é L., tendo sido publicada em Species Plantarum 2: 993. 1753. Ocorre por quase toda a Europa, além de menores áreas de ocorrência na Rússia Asiática, Japão, Sudeste Asiático, Oceania, Américas do Norte e Central.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Autores e editores de Wikipedia
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia PT

Pilblad ( svedèis )

fornì da wikipedia SV

Pilblad (Sagittaria sagittifolia) är en växtart i familjen svaltingväxter. Pilbladet växer i vatten och bildar blad av två olika typer, dels smala och avlånga undervattensblad och dels långskaftade, pilliknande blad som flyter på eller sticker upp ovanför vattenytan. Den har vita blommor med purpurröda fläckar vid kronbladens bas. Den är upptagen i den svenska rödlistan som nära hotad (NT).

Användning

Pilbladet har stärkelserika rötter och prästen och botanikern Pehr Osbeck (1723-1805) skrev efter en resa till Kina (1750-1752) att där fanns en stor variant av pilblad som odlades som föda. Enligt Osbeck torkades rötterna och smakade som torra ärtor.

Etymologi

Pilbladets artepitet, sagittifolia, kan härledas ur latinets ord för pil, sagitta, och blad, folium, och syftar på utseendet på växtens blad. Bland de många äldre namn som getts pilört finns skäkta (jämför skäkta, en bredbladig pil), bläcke, skottgräs, sylgräs och pilblomster. Pilblad har även tidigare kallats pilört, men detta namn används idag om en helt annat växtart, pilörten (Persicaria lapathifolia).

Referenser

  • Lundevall, Carl-Fredrik & Björkman, Gebbe. Vilda växter i Norden, 2007, ICA bokförlag (s. 17).

Externa länkar

Rödklöver.png Denna växtartikel saknar väsentlig information. Du kan hjälpa till genom att tillföra sådan.
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia författare och redaktörer
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia SV

Pilblad: Brief Summary ( svedèis )

fornì da wikipedia SV

Pilblad (Sagittaria sagittifolia) är en växtart i familjen svaltingväxter. Pilbladet växer i vatten och bildar blad av två olika typer, dels smala och avlånga undervattensblad och dels långskaftade, pilliknande blad som flyter på eller sticker upp ovanför vattenytan. Den har vita blommor med purpurröda fläckar vid kronbladens bas. Den är upptagen i den svenska rödlistan som nära hotad (NT).

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia författare och redaktörer
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia SV

Стрілиця звичайна ( ucrain )

fornì da wikipedia UK

Морфологічна характеристика

Наукова назва стрілолиста: сагіттаріі сагіттіфолія (Sagittaria sagittifolia); від латинських слів «Сагітта» (sagitta) — «стріла» і «фоліум» (folium) — «лист».

Стрілиця звичайна — трав'яниста рослина, яка росте у воді завглибшки 10-50 см.

 src=
Листя стрілиці звичайної

Листя його, як стріли, стирчать з води. На стеблі — суцвіття білих квіток, розташованих мутовками по три квіточки. Верхні квітки тичинкові, нижні — маточкові[1]. Кожна квітка має шість пелюсток, але здається, що їх три[1]. У верхніх квіток лілові тичинки[1].

Листя понад водою має стрільчату форму, листки — 15-25 см завдовжки і 10-22 см завширшки, на довгому стеблі, яке вивищується до 45 см над водною поверхнею. В рослини є також занурене у воду листя — вузьке колове, до 80 см завдовжки і завширшки у 2 см.

Під водою у стрілолиста листя стрічкоподібні, м'які, під землею — кореневища, на кінцях яких утворюються бульби величиною з горіх[1]. У них міститься 35 відсотків крохмалю[1]. Бульби стрілолиста в півтора рази менше водянисті, ніж картопля. У них в п'ять разів більше білків, ніж у картопляних бульбах[1]. Свіжі бульби стрілолиста мають смак сирих горіхів, у вареному вигляді нагадують горох, а печені — зовсім як картопля[1]. Бульби та кореневища стрілолиста, як і картоплі, прекрасно печуться в золі вогнища.

Квітки — 2-2,5 см в діаметрі, з трьома невеликими чашолистиками і трьома пелюстками білого кольору та численними бордовими тичинками.

Знизу суцвіття з маточкових квіток утворюються плоди — зелені кульки, вкриті кількома шипами[1].

Поширення і використання

 src=
Квітка стрілолиста звичайного

Стрілиця звичайна росте в стоячих і повільно текучих водах, при берегах, на заболочених луках по всій Україні.

Кореневища багаті на крохмаль, з бульбуватим потовщенням, їстівні для водоплавних птахів.

Багато племен північноамериканських індіанцівірокези, далавари і інші — з незапам'ятних часів вживали в їжу бульби і кореневища стрілолиста[1]. У Північній Америці він так і називається: «біла картопля індіанців»[1].

У Китаї з круглих корневищ стрілиці звичайної готують спеціальну страву на Китайський Новий рік.

У Китаї стрілолист культивують як овочеву рослину. Землю під водою, де росте стрілолист, удобрюють і розпушують. Від цього бульби робляться більші і число їх збільшується. З однієї рослини китайці збирають по десять — п'ятнадцять бульб вагою до 14 грамів кожна[1]. Бульби китайці варять, нарізують кружальцями, нанизують на мотузки і вішають сушити, як гриби. Висушені бульби мелють. Борошно вживають як крохмаль для киселю[1]. Бульби стрілолиста давно вживають у Франції як вишукану страву[1].

Примітки

  1. а б в г д е ж и к л м н п Верзилин Николай Михайлович // «По следам Робинзона», «Сады и парки мира» — Ленинград, 1964, — 574 с. Формат 84Х108 1/16 Уч.-изд. л. 39,98 + 16 вклеек = 43,39 Тираж 50 000 екз.

Див. також

Література

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Автори та редактори Вікіпедії
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia UK

Từ cô ( vietnamèis )

fornì da wikipedia VI
Đối với các định nghĩa khác, xem Cù nèo (định hướng).

Từ cô[2] hay còn gọi cù nèo (danh pháp khoa học: Sagittaria sagittifolia) là một loài thực vật có hoa trong họ Alismataceae. Loài này được Carl Linnaeus miêu tả khoa học đầu tiên năm 1753.[3]

Đây là loài bản địa các khu vực đất ngập nước phần lớn của châu Âu từ Ireland và Bồ Đào Nha sang Phần Lan và Bulgaria, cũng như ở Nga, Ukraina, Siberia, Nhật Bản, Thổ Nhĩ Kỳ, Trung Quốc, Úc, Việt Nam và vùng Kavkaz. Loài này được trồng làm cây lương thực ở một số nước khác. Ở Anh nó là loài Sagittaria bản địa duy nhất [4][5].

Sagittaria sagittifolia là một loại cây thân thảo lâu năm, mọc trong nước sâu từ 10–50 cm. Các lá trên mặt nước là có đầu hình mũi tên, phiến lá dài 15–25 cm và rộng 10–22 cm, trên một cuống dài giữ lá lên đến 45 cm so với mặt nước. Cây này cũng có lá thẳng hẹp chìm dưới nước, dài tới 80 cm và rộng 2 cm. Hoa rộng 2-2,5 cm, với ba lá đài nhỏ và ba cánh hoa màu trắng, và nhiều nhị hoa màu tím.

Sử dụng

Lá non và củ có thể sử dụng trong ẩm thực.[2]

Chú thích

  1. ^ The Plant List
  2. ^ a ă Mục loài 8981, Cây cỏ Việt Nam; Giáo sư Phạm Hoàng Hộ; Nhà xuất bản Trẻ - 2000
  3. ^ The Plant List (2010). Sagittaria sagittifolia. Truy cập ngày 16 tháng 7 năm 2013.
  4. ^ Kew World Checklist of Selected Plant Families, Sagittaria sagittifolia
  5. ^ IUCN Red List of Threatened Plant Species, Sagittaria sagittifolia

Liên kết ngoài


Bài viết về Bộ Trạch tả này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia VI

Từ cô: Brief Summary ( vietnamèis )

fornì da wikipedia VI
Đối với các định nghĩa khác, xem Cù nèo (định hướng).

Từ cô hay còn gọi cù nèo (danh pháp khoa học: Sagittaria sagittifolia) là một loài thực vật có hoa trong họ Alismataceae. Loài này được Carl Linnaeus miêu tả khoa học đầu tiên năm 1753.

Đây là loài bản địa các khu vực đất ngập nước phần lớn của châu Âu từ Ireland và Bồ Đào Nha sang Phần Lan và Bulgaria, cũng như ở Nga, Ukraina, Siberia, Nhật Bản, Thổ Nhĩ Kỳ, Trung Quốc, Úc, Việt Nam và vùng Kavkaz. Loài này được trồng làm cây lương thực ở một số nước khác. Ở Anh nó là loài Sagittaria bản địa duy nhất .

Sagittaria sagittifolia là một loại cây thân thảo lâu năm, mọc trong nước sâu từ 10–50 cm. Các lá trên mặt nước là có đầu hình mũi tên, phiến lá dài 15–25 cm và rộng 10–22 cm, trên một cuống dài giữ lá lên đến 45 cm so với mặt nước. Cây này cũng có lá thẳng hẹp chìm dưới nước, dài tới 80 cm và rộng 2 cm. Hoa rộng 2-2,5 cm, với ba lá đài nhỏ và ba cánh hoa màu trắng, và nhiều nhị hoa màu tím.

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visité la sorgiss
sit compagn
wikipedia VI

Стрелолист обыкновенный ( russ; russi )

fornì da wikipedia русскую Википедию
Царство: Растения
Подцарство: Зелёные растения
Отдел: Цветковые
Надпорядок: Lilianae
Семейство: Частуховые
Вид: Стрелолист обыкновенный
Международное научное название

Sagittaria sagittifolia L. (1753)

Охранный статус Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 38931NCBI 4451EOL 1082273GRIN t:32648IPNI 30074004-2TPL kew-287474

Стрелолист обыкновенный, или стрелолистный (лат. Sagittaria sagittifolia) — вид растений рода Стрелолист (Sagittaria) семейства Частуховые (Alismataceae).

Описание

Многолетнее водное травянистое растение с заострёнными листьями, цветущее тремя маленькими цветочками, в каждом из которых находятся белые лепестки[источник не указан 62 дня] с малиновым пятнышком. Выделяют растения трех видов[источник не указан 62 дня] в зависимости от места их произрастания. Стреловидный вид встречается на мелководье или же на берегу, он обладает наводными листьями характерной формы, цветет в июле. Виды растения, которые адаптировались к глубине, имеют желто-зеленые полупрозрачные лепестки, такой вид болотника никогда не цветет. Встречаются случаи, когда у этого вида растения появляются плавающие листья стреловидной формы округлого основания с длинными черешками. Листья трех видов очень редко сочетаются на одном растении.

Распространение

Произрастает на водно-болотных угодьях. Распространён в Европе от Ирландии и Португалии до Финляндии и Болгарии, встречается в России (включая Сибирь и Кавказ), Украине, Японии, Турции, Китае, Австралии, Вьетнаме. В некоторых других странах выращивается в пищевых целях.

Охрана

Включен в Красные книги субъектов Российской Федерации: Иркутская область[2], Республика Саха (Якутия). Также включен в Красную книгу Армении.

Синонимы

  • Alisma sagittaria Stokes (1812)
  • Sagitta aquatica (Lam.) St.-Lag. (1889)
  • Sagitta major Scop. (1772), nom. superfl.
  • Sagitta palustris Bubani (1901)
  • Sagittaria acuminata Sm. (1815)
  • Sagittaria aquatica Lam. (1779)
  • Sagittaria aquatica var. minor Gray (1822)
  • Sagittaria bulbosa (Poir.) Donn (1811)
  • Sagittaria gigantea H.Vilm. (1863), nom. illeg.
  • Sagittaria heterophylla Schreb. (1811)
  • Sagittaria lancifolia H.Vilm. (1863), nom. illeg.
  • Sagittaria minor Mill. (1768)
  • Sagittaria monoeca Gilib. (1782), opus utique oppr.
  • Sagittaria sagittifolia var. aequiloba Schur (1866)
  • Sagittaria sagittifolia var. angustata Tinant (1836)
  • Sagittaria sagittifolia var. angustifolia Gaudin (1830)
  • Sagittaria sagittifolia var. bollei Asch. & Graebn. (1897)
  • Sagittaria sagittifolia var. divaricata Schur (1866)
  • Sagittaria sagittifolia var. heterophylla (Schreb.) Schur (1866)
  • Sagittaria sagittifolia var. minor (Mill.) Regel (1862), nom. illeg.
  • Sagittaria sagittifolia var. stratiotes Bolle (1861)
  • Sagittaria sagittifolia var. vallisneriifolia Coss. & Germ. (1845)
  • Sagittaria sagittifolia subvar. butomoides Asch. & Graebn. (1897)
  • Sagittaria sagittifolia subvar. pumila Asch. & Graebn. (1897)
  • Sagittaria tenuior Gand. (1875)
  • Sagittaria vulgaris Gueldenst. (1791)
  • Vallisneria bulbosa Poir. (1808)
Sagittaria sagittifolia Sturm04002.jpg
Sagittaria sagittifolia — Flora Batava — Volume v4.jpg
Illustration Sagittaria sagittifolia0.jpg
310 Sagittaria sagittifolia L.jpg
485 Sagittaria sagittifolia.jpg
Ботанические иллюстрации (слева направо):
Я. Штурма из книги Deutschlands Flora in Abbildungen, 1796;
Я. Копса из книги Flora Batava, 1822;
О. В. Томе из книги Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz, 1885;
А. Маскле из книги Atlas des plantes de France, 1891;
К. А. М. Линдмана из книги Bilder ur Nordens Flora, 1917—1926.

Примечания

  1. Об условности указания класса однодольных в качестве вышестоящего таксона для описываемой в данной статье группы растений см. раздел «Системы APG» статьи «Однодольные».
  2. Чепинога В. В. Стрелолист обыкновенный // Красная книга Иркутской области / гл. ред. О. Ю. Гайкова, отв. ред. В. В. Попов. — Иркутск : Время странствий, 2010. — С. 144. — 478 с. — 1000 экз.ISBN 978-5-91344-235-2.
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Авторы и редакторы Википедии

Стрелолист обыкновенный: Brief Summary ( russ; russi )

fornì da wikipedia русскую Википедию

Стрелолист обыкновенный, или стрелолистный (лат. Sagittaria sagittifolia) — вид растений рода Стрелолист (Sagittaria) семейства Частуховые (Alismataceae).

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
Авторы и редакторы Википедии

茨菰 ( cinèis )

fornì da wikipedia 中文维基百科
Disambig gray.svg 關於其他名為「慈姑」的植物,請見「慈姑 (消歧義)」。

茨菰学名Sagittaria sagittifolia),又称葃菇燕尾草白地栗等,俗寫做慈姑慈菇,是泽泻科慈姑屬的一种植物,球莖可食用。原产中国华中、华南等。分佈於歐洲亞洲大洋洲欧洲以及中国大陆新疆阿勒泰等地的溫帶溼地,生长于海拔600米(2,000英尺)的地区,一般生长在水塘静水处、沼泽、湖边及缓流溪沟。[1][2]

形态

茨菰属多年生直立水生草本。有纤匐枝,末端膨大成球茎。长20-40厘米;叶子形态变化极大,通常为形,基部裂片长5-40厘米,宽0.4-13厘米,顶端钝或短尖,基部裂片短、与叶片等长或较长,多少向两侧开展。花葶同总状花序高10-50厘米;总状花序,花3-5朶为一轮,单性,下部为雌花,具短梗,上部为雄花,具细长花梗;苞片呈披针形;3个外轮花被片,片状,卵形,顶端钝;3个内轮花被片,花瓣状,白色,基部常有紫斑;雄蕊多枚;心皮多数,密集成球形。南北各省区水稻田或沼泽地常见。在中国南方有栽培,但亦为田间杂草;广布于欧洲。北美至亚洲。球茎供食用。[1]

图片展示

  •  src=

  •  src=

    果实

文学艺术

参考文献

  1. ^ 1.0 1.1 1.2 参考文献 http://www.cvh.org.cn/lsid/index.php?lsid=urn:lsid:cvh.org.cn:names:cnpc_77028&vtype=img,spm,ref,link[永久失效連結], 慈姑 中国数字植物标本馆
  2. ^ 2.0 2.1 昆明植物研究所. 欧洲慈姑. 《中国高等植物数据库全库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-02-21]. (原始内容存档于2016-03-05).
  3. ^ 3.0 3.1 慈姑 Sagittaria sagittifolia L.. 台湾物种名录. 台湾: 中央研究院生物多样性研究中心. [2016-03-31] (繁体中文).
  4. ^ 4.0 4.1 Sagittaria sagittifolia L. 慈姑. 臺灣生物多樣性資訊入口網-TaiBif. 數位典藏中央研究院生物多樣性研究中心. [2016-03-31].;2015-10-01日之前的前端介面舊版:Sagittaria sagittifolia L. 慈姑. 臺灣生物多樣性資訊入口網-TaiBif. 數位典藏中央研究院生物多樣性研究中心. [2016-03-31]. (原始内容存档于2016-06-10).

外部連結

 src= 维基物种中的分类信息:茨菰  src= 维基共享资源中相关的多媒体资源:茨菰 物種識別信息 规范控制
 title=
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
维基百科作者和编辑

茨菰: Brief Summary ( cinèis )

fornì da wikipedia 中文维基百科
Disambig gray.svg 關於其他名為「慈姑」的植物,請見「慈姑 (消歧義)」。

茨菰(学名:Sagittaria sagittifolia),又称葃菇、燕尾草、白地栗等,俗寫做慈姑、慈菇,是泽泻科慈姑屬的一种植物,球莖可食用。原产中国华中、华南等。分佈於歐洲亞洲大洋洲欧洲以及中国大陆新疆阿勒泰等地的溫帶溼地,生长于海拔600米(2,000英尺)的地区,一般生长在水塘静水处、沼泽、湖边及缓流溪沟。

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
维基百科作者和编辑

クワイ ( Giaponèis )

fornì da wikipedia 日本語
曖昧さ回避 この項目では、植物について説明しています。河川については「クウェー川」をご覧ください。
クワイ Sagittaria trifolia var.edulis leaves.JPG
クワイの葉
分類 : 植物界 Plantae : 被子植物門 Magnoliophyta : 単子葉植物綱 Liliopsida : オモダカ目 Alismatales : オモダカ科 Alismataceae : オモダカ属 Sagittaria : オモダカ S. trifolia 品種 : クワイ S. t. 'Caerulea' 学名 Sagittaria trifolia L. 'Caerulea'[1] 和名 クワイ 英名 Threeleaf Arrowhead

クワイ慈姑、学名:Sagittaria trifolia L. 'Caerulea')は、オモダカ科の水生多年草であるオモダカ栽培品種である。別名(田草燕尾草クワエ)ともいう。歴史が古いことや葉の形から、地方では様々な呼び方がされている[2]

起源[編集]

クワイの語源は、収穫した外観が農機具の(クワ)に似ていることから「鍬芋」(くわいも)と呼ばれたのが、転訛してクワイになったという説[3]や、河芋(かわいも)が変化したという説やクワイグリから転じた等の伝承がある。

日本へは平安初期に中国から伝来したという説がある。

分布[編集]

アジアをはじめ、ヨーロッパアメリカ温帯から熱帯に広く分布する。

野生種は東南アジア原産とされているが、栽培品種は中国で作られた[2]

形態・特徴[編集]

クワイの栽培品種は青藍色の青クワイ、淡青色の白クワイ、小粒の吹田クワイの3種類があり、いずれも水田で栽培される。矢尻形をしており、原種のオモダカに比べ、塊茎の大きさが大きくなる。3種類の中では吹田クワイが最も野生種に近い。日本での主流は青クワイで、ほくほくとした食感が特徴である。白クワイは中国での主流であり、シャリシャリとした食感が特徴[4]

クワイはデンプン質が豊富で栄養価が高く、100グラムあたりのカロリーは126キロカロリーとサツマイモに近い。 炭水化物の他にカリウム、葉酸、カテキンなどを含む[5]

利用[編集]

 src=
クワイの塊茎。「芽が出る」ということでおせち料理などにおいて縁起物とされる

欧米では観賞用が主である。日本と中国では塊茎を食用とし、特に日本では「芽が出る」縁起の良い食物と評され、煮物にしておせち料理で食べられる習慣があるため、世界でも日本でもっとも普及している[2]。塊茎は皮をむいて水にさらし、アクを抜いてから調理する。シュウ酸を含むので、茹でこぼすのがよい。ユリ根に似たほろ苦さがあり、煮物ではほっくりとした食感が楽しめる

産地[編集]

大阪府吹田市では、小さめな品種の吹田クワイを産する(なにわ野菜の1つ)。明治維新までは宮中に献上されており、蜀山人が「思いでるの骨切りすりながし吹田くわいに天王寺蕪」と詠うなど、内外にその名を轟かせていた。しかし、現在は保存会によって守られている程度なので、他市に流通するほどの生産量はない。一時は絶滅の危機すらも叫ばれていたこともあった。

埼玉県は広島県に次ぐ全国2位の生産量[6]を誇っているが、宅地開発などが進み近年は減少方向にある。県内最大の生産地である越谷市では地元の研究会がクワイを使った地ビールを世界で初めて作るなど、クワイの普及活動に努めている[7]

加工品[編集]

広島県福山市ではスナック菓子「くわいっこ」[8]や、くわい焼酎「福山そだち」[9]が売られている。
大阪府吹田市では吹田くわいを使った、くわい焼酎「芽吹」[10]が売られている。

関連項目[編集]

落語『百川』 - 慈姑の金団が小道具として登場。「具合をぐっと飲み込んで」と頼まれ、勘違いして慈姑の金団を丸呑みしてしまう。

脚注[編集]

  1. ^ 米倉浩司・梶田忠 (2003-) "Sagittaria trifolia L. 'Caerulea'",「BG Plants 和名−学名インデックス」(YList)、2015年9月20日閲覧。
  2. ^ a b c 原田治『中国料理素材辞典 野菜・果実編』柴田書店、
  3. ^ eヘルシーレシピ:クワイ/慈姑」第一三共株式会社、2015年5月27日閲覧。
  4. ^ 講談社編 2004, pp. 58-59.
  5. ^ 食のはなし クワイ(インターネットアーカイブ2007年12月14日分キャッシュ) - JA津安芸
  6. ^ あたらしいクワイの世界”. ^ 越谷の特産品 くわい - 越谷っ子
  7. ^ 福山のくわいっこ、正月にお馴染みのクワイがスナックで登場 - 食べタインジャー
  8. ^ お知らせ ふくやま心地セット販売中 - JA福山市
  9. ^ 吹田くわい焼酎『芽吹』 - 吹田にぎわい観光協会

参考文献[編集]

  • 講談社編 『旬の食材:秋・冬の野菜』 講談社、ISBN 4062701367

外部リンク[編集]

 title=
licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
ウィキペディアの著者と編集者

クワイ: Brief Summary ( Giaponèis )

fornì da wikipedia 日本語

クワイ(慈姑、学名:Sagittaria trifolia L. 'Caerulea')は、オモダカ科の水生多年草であるオモダカ栽培品種である。別名(田草、燕尾草、クワエ)ともいう。歴史が古いことや葉の形から、地方では様々な呼び方がされている。

licensa
cc-by-sa-3.0
drit d'autor
ウィキペディアの著者と編集者